ML 130313 Anförande offentlig upphandling 130314 - slutversionen Kemikaliepolitiken är en symfoniorkester För något år sedan ställde jag två frågor till en lång rad experter på svensk kemikaliepolitik: - Har kemikaliesäkerheten ökat under senare år? Och - Hur kommer kemikaliesäkerheten att utvecklas under kommande år? Enigheten var nästan total. Alla säger att kemikaliesäkerheten har ökat under senare år. Och nästan alla säger att kemikaliesäkerheten kommer att minska i framtiden. Skälet till att kemikaliesäkerheten bedöms minska i framtiden är enkelt: kemiindustrins produktutveckling går snabbare än lagstiftningens kontrollmöjligheter. Annorlunda uttryckt: kemikalielagstiftningen driver inte de innovationer och stimulerar inte en produktutveckling för ökad kemikaliesäkerhet. Kemikalielagstiftningen är fortfarande svag. REACH är ett mycket stort steg framåt men REACH är bara slutet på början. Nu måste den politiska strategin för nästa fas - för REACH II läggas upp.
Och här kommer den offentliga upphandlingen och de motsvarande inköpen till de stora konsumentföretagen att ha avgörande betydelse. Men en förutsättning finns: det politiska stödet måste vara klart, tydligt och icke sviktande. Jag kommer huvudsakligen att tala om VARFÖR den offentliga upphandlingen har denna avgörande betydelse. Jag kommer inte att tala så mycket om HUR den skall bedrivas. HUR återstår nämligen att uppfinna, utveckla, testa, följa upp, utveckla igen, testa igen och så vidare. Men några ledtrådar finns och de skall jag återkomma till. Låt oss börja med att dissekera kemikaliepolitiken. Ordet kemikaliepolitik består av två ord: kemikalier och politik. Och det är två helt olika saker som kräver var sitt språk. Kemikaliernas språk är vetenskapens, närmare bestämt toxikologin. Toxikologi handlar om gifter. Och toxikologi är SVÅRT. Två exempel. För ett par veckor sedan kunde man läsa en artikel i svenska tidningar om en artikel i Science om ett svenskt forskningsprojekt finansierat av Mistra. Mycket små rester av ett ångestdämpande psykofarmaka i avloppsvatten påverkar abborrar i svenska sjöar. Abborrarna blir djärvare, mer oförsiktiga och mindre sociala. Ett annat och femtio år gammalt exempel. Neurosedyn i början av 1960-talet. Ni kan läsa om katastrofen på nätet. En medicin mot graviditetsillamående visade sig orsaka skador på foster.
Den aktiva molekylen påverkade fostrets utveckling under tio av graviditetens 270 dagar. Inte före och inte efter. Fostrets utveckling styrs av mycket små mängder kroppsegna kemikalier och molekylen i fråga påverkade detta förlopp. Dessa två exempel illustrerar att även mycket små mängder av vissa kemikalier kan ha mycket stor biologisk påverkan till exempel om de påverkar biologiska förlopp som också de styrs av mycket små mängder substanser som hormoner. Den vidare och större toxikologiska lärdomen är att det är mycket svårt att på förhand klargöra vilka kemikalier som kan vara farliga i vissa situationer men inte nödvändigtvis i andra. Den kvarvarande osäkerheten är inte sällan stor och utrymmet för olika vetenskapliga bedömningar därmed också stort. Så mycket om kemikaliedelen i kemikaliepolitiken. Låt mig nu övergå till politiken i kemikaliepolitiken. Politik handlar om att göra, mera precist om att förändra. Ännu mera precist om att ingripa i och förändra existerande maktrelationer. Till exempel de mellan producenter och kunder, mellan köpare och säljare, men också mellan dagens perspektiv och morgondagens. Om toxikologins språk är engelska är kemikaliepolitikens språk tyska. Kemikaliepolitikens språk är tyska därför att europeisk kemikaliepolitik i stor utsträckning formas av tyska intressen och då särskilt omsorgen om tysk kemiindustri. Tysk kemiindustri är naturligtvis global, men hemmamarknaden är tyskspråkig - Tyskland, Österrike och Schweiz. Kanske 100 miljoner människor som ständigt köper byggmaterial, golv, gardiner, möbler, kläder, leksaker, elektronik och många, många andra produkter vars producenter runt om i världen har kemiindustrin som leverantörer av olika kemiska produkter.
Att kemikaliepolitikens språk är tyska betyder också att en innovationsdrivande europeisk kemikalielagstiftning först kommer till stånd när den tyska kemiindustrin anser att det ligger i dess intresse att ha en sådan lagstiftning. Och det kommer den att göra när en sådan lagstiftning ger den tyska kemiindustrin konkurrensfördelar gentemot kemiindustrin på andra kontinenter. Detta kan ju synas vara en omöjlig ekvation, men det är det inte alls. Tvärtom. Den europeiska lagstiftningen mot avgaser från tunga fordon är i allt väsentligt utformad så att den både ger renare luft och ger goda möjligheter för Volvo, Scania, Daimler-Benz och MAN att utveckla nya motorer. Och Kina och andra asiatiska länder tar över de europeiska normerna. Samma sak har gällt luftreningsteknik inom industrin. Tyska och svenska krav på bästa tillgängliga teknik för renare luft har både drivit på innovationstakten och luftkvaliteten. Så det finns förebilder för hur lagstiftning kan göras innovationsdrivande. Men kemikalielagstiftningen och -industrin är annorlunda. Kemikalielagstiftningen kommer att kunna bli innovationsdrivande först när det finns en tillräckligt stor marknad för kemiska produkter som bidrar till att höja kemikaliesäkerheten. Och det är här den offentliga upphandlingen och de stora konsumentföretagens inköp kommer in. I motsats till vad som gäller för till exempel bilar och tunga fordon kan kemiska produkter nämligen inte på samma enkla sätt regleras. Antalet kemikalier är alldeles för många och antalet användningsområden också så många att det inte skulle gå att utforma en heltäckande lagstiftning för ökad kemikaliesäkerhet mot kemiindustrins intressen.
Därför måste trycket komma från en konsumentmarknad för den kemikalieanvändande industrin och deras underleverantörer. Trycket måste komma nedifrån och upp. Först därmed kan REACH göras mer finmaskigt och därmed informationsdrivande. Min tes är nu följande: Det bör vara möjligt att skapa en kemikaliepolitisk motsvarighet till den gamla dominoteorin. Så här skulle den kemikaliepolitiska motsvarigheten till dominoteorin se ut. Den svenska marknaden är tillräckligt stor för att inspirera den nordiska marknaden och den nordiska marknaden är tillräckligt stor för att inspirera den tyskspråkiga marknaden. Tillräckligt många stora konsumentvaruföretag är verksamma på både den tyska och den nordiska marknaden för att kunna inspireras av en långtgående kemikaliepolitik inom den nordiska marknaden. Den tyska kemikalieanvändande industrin tittar norrut i Europa men inte söderut och knappt västerut. Denna utveckling är i själva verket på gång inom delar av näringslivet. Många företag arbetar redan idag aktivt för att ta bort tveksamma kemikalier i sina produkter. Och tveksamma kemikalier är inte de kemikalier som redan är föremål för restriktioner eller där användningen är begränsad av ett eller annat skäl. Tveksamma kemikalier är kemikalier där det finns grundad anledning förmoda att de KAN komma att bli föremål för restriktioner eller begränsningar. Det finns listor på sådana tveksamma kemikalier. Vissa listor är gjorda av branschorganisationer, som t ex byggbranschen. Andra är gjorda av miljöorganisationer. Men den viktigaste listan är en officiell listan och det är den så kallade kandidatlistan till REACH.
Denna lista består av kemikalier som den europeiska kemikaliemyndigheten ECHA bedömer kan komma att omfattas av framtida restriktioner. Att föra upp en kemikalie på kandidatlistan kräver en omfattande dokumentation. Och det är bara vissa av EU:s medlemsländer som arbetar aktivt med att föra upp ämnen på kandidatlistan. Sverige är ett av dessa länder. Många företag har naturligtvis noterat att det finns eller kan finnas kommersiella risker med att ha ämnen i sina produkter som finns på kandidatlistan. Och undviker därför dessa ämnen. Vissa företag går längre än så. De noterar inte bara vilka ämnen som redan finns på kandidatlistan utan också vilka ämnen som kandiderar för att föras upp på kandidatlistan och som EU:s medlemsländer nu arbetar med. Detta är den så kallade CoRAP-listan, som också är en officiell lista. EU-kommissionen arbetar nu med en översyn av REACH och säger "It was asserted that the registration process has had an impact on innovation, but the candidate list is currently creating the greatest deal of innovative activity (with the SIN list, and more recently, possibly the CoRAP)."http://ec.europa.eu/enterprise/sectors/chemicals/documents/reach/review2012/innov ation_en.htm SIN-listan är det internationella kemikaliesekretariatet CHEMSEC:s lista. CHEMSEC finns i Göteborg och har utvecklat en metodik för att ta fram vad som bör kallas kandidatlistan till kandidatlistan. Ni hittar mer information på www.chemsec.org. Och en rad företag som vill arbeta förebyggande arbetar också med denna lista. Nu tillbaka till den offentliga upphandlingen.
Den offentliga upphandlingen skall arbeta för medborgarnas bästa och bör därför självfallet arbeta för att öka kemikaliesäkerheten. De listor som jag här nämnt kandidatlistan, SINlistan och kanske CoRAP-listan är rimliga utgångspunkter i ett sådant arbete. Men det räcker inte. Jag tror också att den offentliga upphandlingen bör gå ett steg längre och bli mera preciserad. Den offentliga upphandlingen bör särskilt arbeta för att skydda barn och ungdomar från tveksamma kemikalier. Detta kan handla om vilka krav som skall ställas på offentliga miljöer där barn stadigvarande vistas som förskolor och skolor men också kanske om andra miljöer där barn och ungdomar ofta vistas. Kraven kan gälla upphandling av byggmaterial, textilier, möbler, leksaker, kläder och mycket annat. Kommunala bostadsföretag bör kunna ställa liknande krav. Kraven bör rimligen formuleras utifrån att varor som barnen kommer i kontakt med skall vara valda så att de inte utgör eller kan förmodas utgöra några kemiska risker för barnen. Det krävs därför utvecklad kunskap om - Halter av kemikalier i navelsträngsblod, kvinnors bröstmjölk, barns och ungdomars blod; - Bedömningar av vilka kemikalier som är viktigast för att skydda barn och ungdomar; - Exponeringsvägarna kommer kemikalierna via maten, luften eller huden? - I vilka produkter dessa kemikalier kan förekomma. - Och i vilken utsträckning kan den offentliga upphandlingen komma åt dessa kemikalier. Dessa kunskaper kräver i sin tur både forskning och utveckling.
Det är bland annat därför jag tidigare sagt att kemikaliepolitiken är en symfoniorkester. En lång rad aktörer måste delta i arbetet. Dagens forskning om kemikaliesäkerhet är, för att bara ta ett exempel, inte utformad så att den systematiskt tar fram underlag för till exempel offentlig upphandling. Jag tror att denna offentliga upphandling bäst drivs från kommunal nivå. Kemikaliepolitiken är dessutom så komplex att endast de största kommunerna kommer att kunna utveckla de metoder och de begrepp som verkligen kan komma till nytta. Så min idealbild ser ut så här: Stockholms, Göteborgs och Malmös kommuner och kanske någon till samt de tre stora landstingen arbetar gemensamt fram en kemikaliestrategi för den offentliga upphandlingen. Och Stockholm är nyckeln. Stockholm har ett mycket gott rykte utomlands för sitt arbete med att spåra kemikalier i miljön och särskilt då i vatten. Strategin bör genomföras stegvis. Den kommer förvisso att stöta på motstånd, och det gäller att ha tillräcklig juridisk kompetens för att klara de rättsprocesser som kan komma. Kommunerna måste också vara beredda att driva processer hela vägen upp i EU-domstolen. Så och endast så kan ett utrymme för en tydlig juridisk praxis skapas. Helst skulle också de statliga myndigheterna delta i detta arbete. Men mina erfarenheter av regeringskansliet och hur olika departement ser på sina myndigheter gör att jag tror att den statliga förvaltningen knappast kommer att leda utvecklingen. Stuprören är starkare inom statsförvaltningen än inom de stora kommunerna. Relationerna mellan myndigheter och regering är också sådana att en mycket tydlig politisk linje från regeringen sida kommer att krävas. Men man kan hoppas och kräva att regeringen gärna ser att den kommunala upphandlingen går före och visar vägen.
Sedan kanske regeringen, RK och till sist myndigheterna kan följa efter. Men låt mig slå fast en sak: En kemikaliestrategi för offentlig upphandling i kommunerna kommer att kräva ett mycket tydlig stöd från politiken och helst också från Svensk Handel. De två stora politiska partierna måste stå helhjärtat bakom och vara beredda att gemensamt ta de strider som kommer att komma. Annars kommer alltid tvivlet eller förhoppningen att finnas att en maktväxling skulle kunna ge en annan kemikaliepolitik. Moderater och socialdemokrater måste vara överens om tagen. Och det säger jag som en före detta socialdemokratisk landstingsledamot under femton år. Jag vill understryka vikten att politiken och handeln drar åt samma håll. Jag tror det finns goda möjligheter till det, eftersom många företag själva är inne på samma linjer. Stockholms kommun förbereder just nu en kemikalieplan. Jag har gott hopp om att Stockholm tillsammans med Göteborg och Malmö och de tre stora landstingen tar sig an möjligheten. Tack för uppmärksamheten