Lyft din stav! Av: Johannes Djerf Förra söndagen så pratade vi om hur Gud många gånger kastar om de korta och snabba vägarna i livet och istället leder oss in på den långa och många gånger osynliga vägen just för att vi behöver den långa vägen för att upptäcka vem vi är, men inte minst vem Gud är, på samma sätt som Mose och hans folk behövde 40 år i öknen, även om det absolut inte var den närmaste vägen till landet som Gud lovat. De behövde, precis som vi behöver upptäcka och lita på att Gud är nära de ljusa dagarna och de mörka dagarna. Vandringen fortsätter varje dag oavsett omständigheterna i vårt liv. Vägen till att se och förstå Guds väg klart och tydligt kan vara lång, men det betyder inte att Gud inte vill göra någonting i ditt liv den här stunden, det betyder inte att Gud inte vill använda dig idag. Vilket vi var och en behöver våga tro på den här dagen. Du behöver våga tro att Gud vill använda det du har, där du står just idag. Detta känns som ett ämne som jag ofta kommer tillbaka till i mina predikningar, och när jag satt och förberedda denna predikan så våndades jag mycket över om jag skulle predika över detta ännu en gång, man känner sig lite tjatig, men kanske anledningen är att det är för att någon eller flera behöver höra just detta om och om igen för att komma vidare i sin tro. För vi behöver som efterföljare till Jesus i vår vardag men inte minst som församling lära oss att våga ta nya steg för att se Guds rike växa, även om det är helt främmande mark för oss. Jag vet att det är jobbigt ett ämne. Bara ordet våga, stör oss nästan alltid på något sätt. För har man hittat ett spår i vägen som känns tryggt så vill man fortsätta i det spåret, även om att våga byta spår innebär att man både får se och upptäcka mer. Har man alltid åkt till sin husvagn på Gullbranna så fortsätter man oftast att alltid åka dit. Jag kommer ihåg en gång för några år sedan när jag försökte få med mig en av mina vänner till torpkonferensen istället än att åka till Gullbrannagården på midsommar. Inga problem tänkte jag för en ung nytänkande tonåring men han hade sådan ångest över detta. Han hade ju alltid varit på Gullbranna och han velade fram och tillbaka ända till dagen vi skulle åka. Till slut så följde han med, jag kände segern inom mig, och vad jag kommer ihåg så tyckte han att det var underbart att han hade följt med.
Det är inget fel med Gullbranna, men bara så ni vet, det finns mer att upptäcka, och det är faktiskt värt att ibland våga byta plats på semestern, bara ett tips, och det kan vi ta till alla områden i vårt liv. Det händer alltid något nytt med oss när vi vågar inta ny mark. Tänk på längdåknings löparna som kan ligga efter varandra i flera kilometer, tryggt och säkert, men vill man mer, vill man vinna så behöver man våga bryta sig ur klungan och byta spår för att komma framåt. Och när vi talar om tron på Jesus så handlar det om samma sak. För att upptäcka mer, för att se mer av Guds drömmar och syfte med ditt liv, för att se Guds rike växa i din närhet, för att vinna segerkransen så behöver du då och då våga bryta ny mark, våga byta spår. Vi kan även ta bilden av att åka bil. Om vi vågar eller inte vågar trycka in en ny växel så är det avgörande om hur långt vi kommer att komma frammåt eller inte. Om vi fortsätter på en och samma växel så kommer växellådan och bilen snart gå sönder, och du kommer inte fram alls dit du egentligen vill. Vilket också gäller vår tro. Våga välja växel och visa vad du kan (ohohoho), du som ligger mitt i vägen du som bara samlar damm, ta och tryck en gång på spaken så att andra kommer fram. Sjöng Kenneth & the knutters i Kisa folkets park för många år sedan, och rakt in i vår gudstjänst idag när vi talar om att våga tro. Om vi inte vågar lägga in en ny växel i vår tro, så kommer vi heller inte vidare på vår vandring. Vår tro börjar inte samla damm. När vi vågar ta nya steg så öppnar den också vägen för många andra att komma vidare i sin tro. Och därför så är detta något som hela det kristna livet utmanar oss till varje dag, att hela tiden våga lite till! Även om det innebär många känslor av obehag Mose som vi också talade om förra veckan, känner igen detta obehag vi kan känna över att våga, denna ångest som kan finnas, till att våga byta spår. Mose hade hittat ett tryggt spår där han gick ibland sina får i midjans land. Men när lågorna sträckte sig emot honom ifrån en buske som bara fortsatte och fortsatte att brinna så står det att han dras utanför öknen, alltså bort ifrån spåret, och till den underbara synen. Men som det också är för oss många gånger, det underbara skulle snart bli bävan när han kom riktigt nära. När hans fäders Gud börjar tala om Egyptens förtryckta folk så började det en kamp inom honom och han ville inget annat än att kliva tillbaka igen. Det blir nästan en anklagelse, för även Mose visste om slaveriet och ändå hade han inte gjort något. Mose kände igen löftet om att Gud skulle stiga ner och rädda dem. Det hade följt förbundet och hade sjungits mer än en gång runt lägerelden hos Jetro, men ändå hann han inte reflektera så mycket över det, när Gud ber honom att gå iväg och föra Guds folk ut ur Egypten.
Han mindes den nuvarande Farao, Thutmosis III. Han hade alltid avskytt honom, men han visste också att de svarta ögonen, som satt under kungakronan kunde göra honom skräckslagen av en enda blick. Fruktan överväldigade honom när han föreställde sig att han skulle utmana det mäktigaste imperiet på jorden. Och för att ha varit en del av detta hovfolk, ja han kanske till och med var den Farao som egentligen skulle sitta på tronen, så kan det tyckas märkligt att han inte vågade. Om det är någon som borde kunna våga i sig själv, så är det Mose, men när Mose började se på sig själv och sin egen förmåga så såg han ingenting, men då Gud fick visa på hans kraft. Vad är det du har i handen hade Gud frågat. Mose tittade på sin herdestav som ett enda stort levande frågetecken när Gud bad honom att kasta den på marken. Men han hade gjort som han blivit tillsagd då till hans förskräckelse sett hur staven börjat ringla sig som en orm. När han hade sett de stora huggtänderna så hade han flytt av rädsla, men Gud hade stannat kvar vid honom och bett honom att räcka ut sin hand och ta den i stjärten. Mose var livrädd men någonstans visste han att hans liv hängde på det här valet. Att våga ta i ormen eller inte ta. Att våga lyda eller inte lyda Guds kallelse. Det fanns ingen tid för teologi och fundera på om detta var möjligt eller inte, utan han behövde bara reagera, och han gjorde det utan att blinka, och genast så hade ormen blivit stav igen. Gud hade visat att hans rädsla inte var något att vara rädd för. Gud skulle gå med honom. Staven skulle inte bara vara en vanlig herdes stav utan i Guds händer skulle det vara Guds stav. Som skulle trösta honom och ge honom kraft även om han vandrade i dödsskuggans dal, och Mose vågade gå. På samma sätt är det när Gud utmanar din verklighet. Han bistår dig med kraft när du söker honom. Att våga inta ny mark, att våga sätta i en ny växel i sitt kristna liv handlar inte om att våga överlåta sig till sin egen kraft och tro att ok, det här klarar jag nog. Det var där som kenneth & the knutters sång brister lite i vår bild när de sjöng, visa vad du kan. För det handlar inte om det utan det handlar om att visa vad Gud kan. Det handlar om att överlåta sig till Gud som kommer ge dig den kraft du behöver när du vågar. Ja, men jag är ingen modig person. Jag är inte någon våghals som vågar testa nya saker. Jag är ingen som hoppar bungyjump eller vågar se vad bilen går för på motorvägen, det ligger liksom inte till mitt sätt att va, jag är mer rädd av mig kanske du tänker, men vet du vad, det gör inget, för detta handlar inte om personlighet. Att våga tro, är något som vi alla kan göra, eftersom det handlar om Gud! Ja, men hur då? Om han inte har något speciellt han kan använda då, då kvittar det ju hur mycket jag vågar eller inte.
Vet du, han säger samma sak till dig, som han gjorde till Mose. Vad har du i handen? Eh, vadå jag har bara en maskin som klipper rör hela dagarna, yes, och det vill jag använda säger Gud! Mose hade sin stav, det som hört till hela hans personlighet under 40 år. Inget märkvärdigt alls. Den var säkert hur sliten som helst, luktade säkert halvfräscht efter att också fungerat som fårskit bortagare under en längre tid. Men Gud ville använda sig just av den staven för att visa sin makt. Och jag tror att det är så, Gud väljer något som ligger oss varmt om hjärtat och som vi känner väl till. Har du en fotboll, har du en penna eller en dator, ett musik instrument, en skiftnyckel eller kanske rent av en skurborste, Gud vill använda det. Jag har en fantastisk bild på en skurborste ifrån just torpkonferensen som jag nämnde innan, Lennart Hambre hette missionsdirektorn i EFK för några år sedan, högst upp på stegen som vi kanske ser det, men ändå så såg man honom då och då varje sommar gå runt med sin skurborste och sin hink långt inpå nätterna och städa utedassen. Och jag vet att han sa vid något tillfälle att det var där han kände att Gud verkligen använde honom. Gud vill använda det du har i din hand! Våga tro detta! Gud har ett ändlöst arkiv av drömmar för just dig! Han har kommit ner till dig, men han behöver ditt steg att våga ta tag i staven och lyfta den högt, för att drömmarna ska bli verklighet! Vi fortsätter och läser där vi slutade förra söndagen. I 2 mos.14:1-21. Moses rädsla för Farao, hans rädsla för att inte hitta de rätta orden, hans rädsla för att folket inte skulle tro på honom om hans uppenbarelse, hade visat sig inte vara något hinder för Gud. 600 000 man förutom barn + ännu en stor folkmassa och en stor flock med djur hade brutit upp och dragit ifrån staden Ramses. Denna samling brukar räknas ihop på lite olika sätt men tänk ändå att Mose som var folkrädd går i täten för en skara mellan 1-3 miljoner människor. Gud hade visat sin makt för Mose. Gud hade visat att han hade kontroll. Därför känns det lite märkligt att folket blir ledd av Gud rakt in i en återvändsgränd. Plötsligt så står de mitt i mellan två stora bergspass. I norr fanns ett stort bergspass, i söder fanns ett stort bergspass och rakt framför dem så fanns bara ett stort hav. Sävhavet står det i hebreiskan. Ordet används om det som vi nu kallar röda havet, men även akabaviken där man faktiskt har funnit inskriptioner på guldbelagda vagnshjul från tiden för farao Thutmosis III, en spännande parentes. Hur hade Gud tänkt nu? Detta hade Gud inte sagt, eller var det Mose som inte riktigt hade lyssnat? De hade ju bara följt molnstoden, och nu såg de ingen väg ur situationen! Och värre skulle det bli. Som vi läste så fick Farao reda på att de gått vilse i öknen, och tänkte att nu måste jag ta tillfället i akt.
Vinsterna hade slutat komma in, hela riket led pågrund av att egypterna nu inte fanns till med deras arbetskraft längre. Och Faraos hjärta blir än en gång stängt för kärleken. En Guds dom var över honom pågrund av hans kalla hjärta, och därför står det att Herren gjorde Faraos hjärta hårt. Han spände för alla hästar, alla vagnar som fanns i Egypten och drog ut mot denna skara av människor. Och på avstånd så hör Israels folk dånet ifrån hästar och rasslet ifrån vagnar. Fienden var där fast beslutsam om att föra folket tillbaka. Och så kanske det känns även för dig ibland. Att fienden försöker komma ifatt och ta dig tillbaka till ett liv utan Jesus. Men vet du, det finns inga fiender som någonsin kan ta dig tillbaka! Rom.8:38 39. varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. Du och jag kan bli rädda. Vi kan tappa vår frimodighet, när världens röster går emot vår tro, vi kan bli festade att ta ner vår upplyfta hand, men ingenting kan någonsin skilja oss ifrån kristus. Så stor och så är mäktig är Guds kärlek. Men när Israels barn såg fienden komma emot dem så började de ropa till Gud och anklaga Mose. De började se tillbaka till de gamla trygga välbeprövade vägarna i Egypten. De hade inga tränade soldater ibland folket, de var slavar, och varför kunde de inte fortsatt att vara det!? Det måste varit bättre! Miljoner av människor börjar trycka ner Mose som ledare. Men hör igen vilka fantastiska ord som Mose svarar dem med, han som inför Gud bara för en kort tid hade varit livrädd och haft samma attityd till honom själv som folket nu hade. "Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som HERREN i dag skall ge er. Ty så som ni ser egyptierna i dag, skall ni aldrig någonsin se dem igen. HERREN skall strida för er, och ni skall hålla er stilla." Genom att Mose en gång hade vågat tro på Guds makt så hade han också lärt känna den och förtrösta på den. Han såg han som inte kan ses. Han hade miljoner människor emot sig, men han såg den osynlige i allt. Han visste att Gud skulle handla och han stod stilla. Känner du dig klämd, ser situationen hopplös ut ifrån alla håll. Stressa inte, var stilla och du ska se att Gud faktiskt ska rädda dig. Så som du ser dina problem idag. Så som du ser hur fienden kommer emot dig, så skall du aldrig se dem igen! Gud kommer förändra din situation! Jag tycker det är helt fantastiska ord! Ta emot dem idag. Så som du ser dina problem idag så skall du aldrig se dem igen!
Sedan så är det ju så att det är en gemenskap mellan dig och Gud, Det var därför som folket en gång behövde stryka blod på dörrposten och det var därför som Jesus utgöt sitt blod på korset, för att Gud längtar efter gemenskap med sina barn. Då en gemenskap förutsätter att båda två går bredvid varandra. Och därför ber han också Mose om att sätta sig och hela folket i rörelse. Ta folket vidare, sa Gud till Mose, alltså våga tryck i en ny växel så att ni kommer frammåt. På samma sätt som jag tror att Gud söker människor idag som vill våga lite till för att hans församling skall komma vidare. Det är inte tänkt att Guds församling bara ska vara en mysig liten förening, vars uppgift är att försöka bli accepterade i samhället och bli så lika andra som möjligt, utan församlingen är en maktfaktor. Vi sitter inte bara här för att vi ska dricka kaffe efteråt utan det finns någon helt annan mening med att vi träffas! I Jer.1:10 så står det att Jag sätter dig i dag över folk och riken, för att du skall rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera. Vi är en församling för att hela tiden inta ny mark för Guds rike och därför så behöver Guds folk föredömen, som vågar gå före och göra det som ingen annan brukar göra eller har gjort innan. Gud kallar dig till att vara den som går! Du kanske inte får all information ifrån början vad allt kommer innebära när du vågar gå före och tro på att Gud kan använda det du har i din hand, men Gud gav heller inte Mose en punktlista över hur allt skulle gå till, och kanske är det medvetet, för att lära oss att han har kontrollen! När Gud sa till Mose att lyfta sin stav, räcka ut den och klyva havet så visste han inte riktigt vad han skulle tänka. Han hade 6 000 000 ögon stirrandes mot honom och även om han sett Guds makt förr igenom staven så undrade han nog för en stund, Vad en liten stav kunde göra åt problemet? Men han visste att det enda som kunde hjälpa var att våga lita på Gud. Han behövde lita på något som aldrig gjorts, han hade aldrig hört talas om att hans förfäder lyft en pinne och räddat miljoner av människor igenom ett stort hav. Det var ett oskrivet blad. Men när Mose vågade lyfta sin stav så förlöstes Guds kraft! Inte förr, delar Gud det på mitten och en av de fetaste kraftgärningarna i hela Bibeln är ett faktum! På samma sätt öppnar Gud dörrarna till det övernaturliga för dig och hela församlingen när du vågar lyfta din stav högt! Än en gång. Var inte rädd för detta! Gud vet vad han gör, Gud har kontroll! Gud kommer lysa upp vägen för dig.
Molnstoden, ställde sig bakom folket som en vägg och blev som nattens mörker för egypterna. De kunde inte se någonting, men för israels folk så blev det ljust. Och med tanke på förra söndagens predikan då vi tog molnstoden som en tydlig bild på Jesus, så blir det ännu en mäktig bild på hur Jesus själv står som en vägg i mellan ondskan och oss och säger Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand, (joh10:28). Det handlar om Guds kärlek för sitt folk och det handlar om Guds nåd. Som vi får leva i, vi får del av Guds kraft, inte för att något förtjänat det utan för att Gud är god och vill ständigt beskydda oss. Om man tänker på vad folket ropade i vers 11 om att hellre ha sina gravar i Egypten, så kan vi verkligen se att det är av nåd. Efter att hånat både Gud och hans tjänare Mose som han kallat så hade ingen förtjänat att gå fram på havsbotten, men pågrund av Guds godhet så gick de alla där. Om man tänker sig att det var 50 st i bredd så var det en halvmil långt tåg som gick framåt. Det var ett skamset folk, men det var ett härligt triumftåg som gick mot ny mark, för att en person hade vågat tro på Gud. I Hebr.11: 26-27 så står det att Mose räknade Kristi smälek som en större rikedom än Egyptens alla skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen. Genom tron lämnade han Egypten utan att frukta för kungens vrede. Därför att han liksom såg den Osynlige härdade han ut. Våga är ett ord som ofta finns i mellan den plats där du står just nu och den framtid som finns framför dig, och utmaningen till oss idag var och en är, hur vill du att din framtid ska se ut? Vill du komma vidare, vill du härda ut, våga i så fall se den osynlige och tro att Gud bistår dig med kraft när du söker honom. Lyft din stav och se! Amen