JUSTITIEOMBUDSMANNENS EMBETSBERÄTTELSE, afgifven vid lagtima riksmötet år 1890; samt Tryckfrihetskommitterades Berättelse. -=>g»$@3<sc= STOCKHOLM IVAR H^EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI 1890.
INNEHALL. Sid. Inledning... 1 Redogörelse för åtal, anställda mot: 1) landssekreteraren M. Zachrison m. fl. för förment dröjsmål med handläggning af ett ärende m. m... 2 2) vice pastorn i Upsala domkyrkoförsamling E. G. Ljungqvist för felaktig anteckning å flyttningsbevis... 7 3) häradshöfdingen i Södra Helsinglands domsaga G. Holm för ådömande på en gång af ansvar särskildt för inbrott och särskildt för snatteri... 21 4) kronokassören i Sundsvall B. C. Carell för underlåtenhet att återkalla begärd handräckning om uttagande af böter, oaktadt desamma erlagts... 23 5) vice pastorn i Djurröds församling E. K. Böös för felaktigt flyttningsbevis... 26 6) rådstufvurätten i Halmstad för oriktig dom... 30 7) t. f. biträdande polismästaren H. Bergman för obehörigt fastställande af varning för lösdrifveri... 31 8) t. f. sekreteraren i krigshofrätten friherre F. Lagerfelt för underlåtenhet att hålla krigshofrättens utslag tillgängliga... 49 9) förre landskamreraren i Kopparbergs län A. G. Ihrman m. fl. för förment olagligt förfarande i fråga om skjutshållningsskyldighet (forts, från 1889 års embetsberättelse sidd. 41 48)... 54 10) häradshöfdingen i Vestra Helsinglands domsaga J. Th. A:n Hagander för uraktlåtenhet att ådöma förlust af medborgerligt förtroende... 55 11) vice häradshöfdingen O. Qveckfeldt för felaktigt förfarande vid behandling af ett konkursärende... 55 12) rådstufvurätten i Hudiksvall för ådömande af böter för brott, hvilket är belagdt med fängelsestraif... 62 13) vice häradshöfdingen J. Hofman Bang, för det han åt borgenär i konkurs, utan borgenärens begäran, utskrifvit och af honom uppburit lösen för konkursdomstolens protokoll och utslag rörande borgenärens tvistiga fordringsanspråk... 63 14) notarien vid Stockholms rådstufvurätt G. Lindeberg, för vägran att utfärda vadebevis 67 15) länsmannen i Enångers distrikt L. Westerlund, för olaga häktning (forts, från 1888 års embetsberättelse sidd. 2 14)... 72 16) häradshöfdingen i Stockholms läns vestra domsaga S. P. Walberg, för dröjsmål att företaga ransakning med häktad person... 73 17) stadsnotarien H. Segerdahl, för utfärdande af oriktigt gravationsbevis (forts, från 1889 års embetsberättelse sidd. 23 29)... 75 18) vice pastorn i Kroppa församling A. Olsson för vägran att utgifva ett frejdbetyg... 76 19) konungens befallningshafvande i Jönköpings län, för förment olagligt förfarande i ett qvarstadsärende (forts, från 1889 års embetsberättelse sidd. 29 41)... 78 20) registratorn i kammarkollegium, friherre C. af Klinteberg, för oriktig stämpelbeläggning å ett kollegii utslag (forts, från 1888 år embetsberättelse sidd. 36 41)... 79
Sid. Angående skyldighet för tingslag att bestrida kostnaden för inbindning af de till dess arkiv hörande handlingar... 79 Angående lagskipningens tillstånd... 82 Hemställanden i lagstiftningsärenden: a) rörande lag angående tillsyn å god mans förvaltning af frånvarandes egendom... 82 b) rörande ändring i kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883...... 85 Upplysningar om tillämpningen af kongl. förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872... 97 1889 års embetsresor... 99 Uppgift å antalet af de under år 1889 inkomna klagomål och anställda åtal... 100 Utdrag af högsta domstolens minnesbok... 100 Anmälan att icke någon lagförklaring blifvit utfärdad efter nästlidna års riksdags början 103 Angående de i bilagan intagna uppgifter från statsdepartementen... 103 BILAGA. Uppgifter från statsdepartementen på de af Riksdagen år 1889 aflåtna underdåniga skrivelser och i anledning af dessa vidtagna åtgärder... 107 Förteckning å de i berörda skrifvelser omförmälda ärenden, som ännu icke blifvit slutligen afgärda... 123» å de genom föregående Riksdagars underdåniga skrifvelser anhängiggjorda ärenden, hvilka i bilagan till senaste embetsberättelse finnas upptagna såsom då ännu icke afgjorda, samt å de åtgärder, som sedermera blifvit med dem vidtagna... 125 Tabell öfver förenämnda uppgifter... 137 Berättelse af kommitterade för tryckfrihetens vård...... 138
Till Riksdagen. kjedan Kong]. Maj:t den 21 juni 1889 utnämnt den af senaste Riksdag förordnade justitieombudsmannen, borgmästaren in. m. Eskilander Thomasson till justitieråd, med anledning hvaraf han afsigt sig uppdraget att vara Riksdagens justitieombudsman, insatte fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret den 27 juni 1889 i justitieombudsrnansembetet justitierådet Thomassons af Riksdagen utsedde efterträdare, revisions- Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 1
2 sekreteraren ra. m. Magnus Wilhelm Huss, vid hvilket tillfälle fullmäktige valde mig till suppleant för justitieombudsmannen. Den 5 augusti 1889 utnämnde Kongl. Maj:t justitieombudsmannen Huss till justitieråd, och efter det han af denna anledning afsagt sig uppdraget att vara Riksdagens justitieombudsman, blef jag den 15 i samma månad af bemälde fullmäktige insatt i justitieombudsmansembetet. Jämlikt föreskriften i 14 af den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion får jag härmed afgifva berättelse rörande justitieombudsmansembetets förvaltning. Enligt den i justitieombudsmannens embetsberättelser sedan lång tid tillbaka följda ordning pläga berättelserna börja med en redogörelse för anstälda åtal, som efter nästföregående berättelses afgifvande blifvit slutligen afgjorda eller åtminstone af en domstol pröfvade. Äfven i förevarande berättelse är denna ordning bibehållen. Då jag blott några månader förvaltat embetet, kommer emellertid följande redogörelse för anstälda åtal att hufvudsakligen omfatta sådana åtal, hvilka enligt förordnanden, dem mina företrädare meddelat, blifvit anstälda mot einbetsoch tjensteman för fel eller försummelse i utöfning af embete eller tjenst. I eu den 6 juli 1887 dagtecknad, den 8 i samma månad hit ingifven skrift omförmälde Fröskogs sockens kommunalnämnd genom sin ordförande C. J. Johansson att, sedan kronofogden i Sundals fögderi Herman Falk skriftligen vägrat lemna begärd handräckning för uttagande af kommunalutskylder till nämnda socken, och kommunalnämnden i anledning däraf hos konungens befallningshafvande i Elfsborgs län, i en till bemälda myndighet under januari månad år 1886 ingifven skrift, yrkat, att Falk dels måtte erhålla befallning att uttaga berörda kommunalutskylder samt förpligtas ersätta den förlust, som genom hans förvållande redan drabbat eller korande att drabba Fröskogs kommun, dels ock undfå lämplig näpst. för sitt, enligt nämndens mening, olagliga förfarande, länsstyrelsen visserligen häröfver infordrat Falks förklaring samt därefter lemna! kommunalnämnden tillfälle att i ärendet afgifva påminnelser, hvilka under juli månad 1886 till konungens befallningshafvande ingifva, men sedermera uraktlåtit, att till pröfning företaga ärendet, hvilket ännu ofvanförstnämnda dag hos konungens befallningshafvande hvilade oafgjordt; och enär ett sådant årslångt dröjsmål med afkunnande! af utslag i en slutligen utredd sak icke kunde anses vara med god lagstadgad ordning förenligt, anmälde kommunalnämnden, till åstadkommande
af rättelse, hos justitieombudsmannen konungens befallningshafvandes berörda förfarande till den åtgärd, som kunde pröfvas lämplig. Med anledning af hvad sålunda blifvit mot konungens befallningshafvande amnäldt, anförde landshöfdingeembetet i infordradt utlåtande, att sedan skriftvexlingen i ofvan omförmälda mål den 28 juni 1886 afslutats, målet blifvit genom utslag den 31 december samma år afgjordt, hvarefter utslaget, i följd af förbiseende, icke kommit att med allmänna posten förrän den 11 juli 1887 afsändas till länsmannen i orten, för att genom dennes försorg tillställas bemälda kommunalnämnd. Landshöfdingeembetet medgaf således, att skriftvexlingen i ifrågavarande mål afslutats redan den 28 juni 1886, men att det oaktadt målet icke företagits till afgörande förr än den 31 december samma år, då utslag däri meddelades, samt att utslaget först den 11 juli 1887 afsändts till länsmannen i orten för att tillställas kommunalnämnden. Vid sålunda upplysta förhållande fann justitieombudsmannen, att i förevarande fall å länsstyrelsens sida ett anmärkningsvärdt långt dröjsmål förelupit, dels, såsom kommunalnämnden anmärkt, i afseende å ifrågavarande måls företagande till slutligt afgörande, dels äfven i fråga om expedierandet af konungens befallningshafvandes utslag i målet. Det dröjsmål, som i båda angifna hänseendena egt rum och hvarför landshöfdingeembetet icke. anfört annan ursäkt, än att utslaget»af förbiseende» icke kommit att förrän som skett afsändas till vederbörande länsman, ansåg justitieombudsmannen innebära en så grof försumlighet å länsstyrelsens sida, att densamma icke kunde lemnas obeifrad; och uppdrogs fördenskull åt advokatfiskalen i kongl. Göta hofrätt att för nu anmärkta tjenstefel ställa länsstyrelsen under tilltal inför hofrätten och därför å vederbörande yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. För fullföljande af det honom sålunda lemnade uppdrag anhängiggjorde därefter advokatfiskalen vid bemälda hofrätt åtal mot landssekreteraren M. Zachrison, länsnotarien J. A. Almqvist och extra länsnotarie! C. A. Olsén, därvid af advokatfiskalen anfördes, hurusom advokatfiskalen hos konungens befallningshafvande anhållit om upplysningar i åtskilliga hänseenden rörande ifrågakomma mål och dess behandling hos länsstyrelsen och att af de meddelanden, som till svar därå från länsstyrelsen ingått, framginge, bland annat, att under tiden från och med den 28 juni 1886 till och med den 11 juli 1887 landshöfdingen i länet varit i embetsutöfning allenast under dagarna från och med den 8 till och med den 17 november; att under sagda tid landssekreteraretjensten uppehållits af dess ordinarie innehafvare, landssekreteraren Zachrison under tidpunkterna 28 juni 11 juli, 25 juli 15 augusti, 1 september 7 november, 3
4 18 november 7 december år 1886 och 10 mars 29 april år 1887, samt under öfriga delen af samma tid af länsnotarien Almqvist; att den sistnämnde, hvilken sålunda den 31 december 1886 varit tjenstförrättande landssekreterare, den dagen anmält, att han, som vore syskonbarn med kronofogden Falk, af sådant skyldskapsförhållande vore hindrad att handlägga det ifrågavarande målet; att med anledning däraf extra länsnotarien Olsén då förordnats att såsom tillförordnad landssekreterare med detsamma taga befattning, hvarefter denne samma dag föredragit målet, därvid ifrågakomma utslaget boslutits, men att något särskild! protokoll i anledning af föredragningen icke blifvit fördt; och att, då å landskansli icke fördes anteckningar, som utvisade tiden, då i allmänhet i mål af förevarande beskaffenhet expeditioner varit för vederbörande parter tillgängliga att undfå, vederbörande icke kunde bestämdt angifva dagen, då i förevarande fall utslaget varit i utskrift färdigt att af parten utlösas. På grund häraf tilltalade advokatfiskal dels landssekreteraren Zachrison därför att oftaberörda mål icke blifvit af honom föredraget under någon af de olika tider mellan den 28 juni och den 7 december 1886, då han sjelf utöfvat-sitt embete; dels länsnotarien Almqvist för det han icke under någon af de olika tider, då han under år 1886 efter den 11 juli tjenstgjort såsom tillförordnad landssekreterare, förr än den 31 december gjort anmälan därom, att hinder för honom förefunnes att taga befattning med målet; dels ock extra länsnotarien Olsén för det utslaget i målet icke expedierats eller varit för kommunalnämnden tillgängligt å tid, som vederbort. I anledning af åtalet genmäldes, af landssekreteraren Zachrison: att vid ett landskansli, där, såsom förhållandet vore med kansliet i Venersborg, antalet åt de mål och ärenden, som toge expeditionshafvandens tid och krafter i anspråk, räknades i tiotusental årligen, det en eller annan gång måste nödtvunget inträffa, att föredragning och afgörande af ett eller annat mål icke kunde ega rum så hastigt, som önskligt och lämpligt vore, alldenstund, då mångfalden och beskaffenheten af dessa mål och ärenden vore i hög grad vexlande, det för göromålens behöriga gång erforderliga arbetsbiträde, som skulle bekostas af staten, måste beräknas efter normala förhållanden, samt någon förstärkning af arbetsbiträdet icke stode att erhålla vid den mera tillfälliga tillströmning af mål och ärenden, som tid efter annan egde rum; att härutinnan i öfrigt förekomme, att en del af de vid landskanslien förekommande mål och ärenden vore af sådan beskaffenhet, att de med nödvändighet påkallade omedelbar och skyndsam handläggning, äfven om andra göromål där
igenom måste lemnas å sido, medan andra åter vore af en så framstående vigt och betydelse, att deras afgörande icke skäligen kunde uppskjutas för pröfningen af obefogade framställningar af underordnad vigt; att det under så beskaffade förhållanden läge i sakens natur, att någon viss tid, inom hvilken ett mål skulle med slut afhjelpas, icke läte på förhand sig bestämma utan i hvarje fall måste bero på göromålens mängd och beskaffenhet i förhållande till det arbetsbiträde, som af staten tillsläpptes, hvarför något ansvar för dröjsmål med ett måls afgörande icke borde drabba expeditionshafvande, med mindre det ådagalades, att han genom lättja, vårdslöshet eller liknöjdhet i fullgörandet af sina embetsåligganden vållat dröjsmålet, men att landssekreteraren icke kunde erkänna sig hafva gjort sig skyldig till något sådant i förevarande fall, utan hade han under den uppgifna tiden varit af andra embetsgöromål förhindrad att föredraga det ifrågavarande målet, hvilket afsett en framställning, som både saknat befogenhet och varit af underordnad vigt; af länsnotarien Almqvist: att han i afseende å hvad advokatfiskalsembetet fört honom till last" åberopade innehållet af landssekreteraren Zachrisons förklaring; samt af extra länsnotarien Olsén: att han icke kunde erkänna sig hafva i klandrade afseendet åsidosatt sin tjenstpligt såsom tillförordnad landssekreterare. I slutligt memorial den 19 juli 1888 androg advokatfiskal^ hurusom han icke kunde annat än betvifla riktigheten af länsnotarien Almqvists förebärande, att han under de tidpunkter, han tjenstgjort såsom landssekreterare, varit så öfverlupen med arbete, att han omöjligen kunnat vidtaga den åtgärd, som från hans sida ifrågakommit, och hvilken allenast 'bestått däri, att han skulle gjort anmälan därom, att han af förut omnämndt skäl vore lagligen förhindrad att vidtaga någon åtgärd alls med berörda mål; att äfven om den befattning, som vederbörande haft att egna målet, icke inskränkt sig till allenast eu anmälan af förenämnda beskaffenhet utan bort omfatta fullständig föredragning af detsamma, det syntes advokatfiskalen, som om den tid och det arbete, som erfordrats för målets bringande till slut, icke i någon mån varit af den beskaffenhet, att andra vigtigare och betydelsefullare ärenden behöft i någon afsevärd grad därigenom eftersättas, då enligt de upplysningar rörande ifrågakomna målets slutliga behandling, hvilka blifvit från vederbörande i länsstyrelsen sjelfva meddelade, målet varit af synnerligen enkel beskaffenhet, hvarför det både kunnat och bort företagas till slutlig behandling omedelbart eller kort efter att detsamma, sedan däri infordrade förklaringar och påminnelser inkommit, varit till föredragning färdigt; samt att, vidkommande dröjsmålet med expedierande af utslaget, 5
6 Olséns uttalande, att lian icke kunde erkänna sig hafva i klandrade afseendet åsidosatt sin tjenstepligt såsom tillförordnad landssekreterare, icke egde någon betydelse, alldenstund Olsén dels i ett till advokatfiskal före åtalets anhängiggörande rörande saken afgifvet skriftligt yttrande vitsordat, att expeditionen icke blifvit med posten afsänd för att tillställas vederbörande förr än den 11 juli 1887 och att sådant förorsakats af förbiseende, hvarmed således jämväl måste anses utrönt, att det tillhört honom såsom expeditionshafvande tillse, i sådant fall som det förevarande, att, i den händelse utslaget icke af den klagande parten blefve utlöst inom någon viss kortare tid efter det att detsamma varit tillgängligt, utslaget blefve öfversändt till kronobetjeningen i orten för att genom dess förmedling komma klagandeparten tillhanda, dels ock icke gittat i någon mån påstå, att expeditionen till kommunalnämnden verkligen funnits i utskrift till utlösen färdig å tid, som enligt 16 3 momentet i gällande förordning om expeditionslösen vederbort. Efter det Zachrison, Almqvist och Olsén öfver advokatfiskal^^ slutliga memorial afgifvit förklaring och däri hemställt, att åtalet måtte lemnas utan afseende, meddelade hofrätten den 11 januari 1889 utslag af innehåll, att emedan det icke kunde anses utredt, att landssekreteraren Zachrison med afseende å behandlingen af ofvan omförmälda mål gjort sig förfallen till ansvar för försummelse i embetsutöfning, samt det icke kunde föras länsnotarien Almqvist till last såsom någon felaktighet, att han å de korta tider, då han under senare hälften af år 1886 förestod landssekreteraretjensten, icke förr än den 31 december påkallat förordnande för annan att i anseende till Almqvists jäfvighet egna embetsåtgärd åt samma mål; ty och som, hvad anginge åtalet mot extra länsnotarien Olsén, denne icke i sin egenskap af expeditionshafvande brutit mot någon i lag förekommande föreskrift, därigenom att han underlåtit ombesörja det i målet meddelade utslagets delgifning åt Fröskogs sockens kommunalnämnd, samt ostridigt vore, att utslaget icke blifvit för utlösen efterfrågadt, vid hvilket förhållande advokatfiskalens anmärkning, att Olsén icke kunnat påstå, att utslaget funnits i utskrift till utlösen färdigt å den i 3 momentet 16 af gällande förordning om expeditionslösen stadgade tid, icke förtjenade afseende, pröfvade hofrätten lagligt förklara advokatfiskalens i målet förda talan icke kunna till påföljd för någon af de tilltalade föranleda. Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.
I en hit ingifven skrift klagade Årina Maria Karlsson, med bifogande af styrkt afskrift af för henne utfärdadt flyttningsbetyg från Upsala domkyrkoförsamling, däröfver att, såsom af berörda betyg framginge, vice pastorn i nämnda församling E. G. Ljungqvist om klaganden attesterat, att hon till östhammars stad afflyttade»icke absolverad», till följd hvaraf klaganden sålunda vore utestängd från begående af den heliga nattvarden, till dess hon af vederbörande själasörjare låtit sig enskildt skriftas och aflösas. Då enligt kongl. förordningen den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande prest icke egde sålunda förfara mot annan än den, som gjort sig skyldig till straff för sådana brott, som i samma förordning uppräknades, och då klaganden icke till något af dessa brott blifvit lagligen förvunnen, syntes det klaganden vara tydligt, att vice pastorn Ljungqvist icke allenast låtit ett gröfre tjenstefel komma sig till last utan ock, då han därigenom måste anses hafva tillvitat klaganden något af de i nyss anförda kongl. förordning omnämnda brott och straffet därför, mot klaganden nedskrifvit en beskyllning, som på heder och ära ginge, hvarförutom genom Ljungqvists olagliga förfarande klaganden blifvit från åtnjutande af den heliga nattvarden utesluten, anhöll klaganden, att justitieombudsmannen ville mot vice pastorn Ljungqvist låta förordna om åtals anställande och mot honom framställa de ansvarspåståenden, som sakens beskaffenhet kunde föranleda. Det af klaganden omförmälda beviset, tecknadt å ett för klaganden af vice pastorn i Mölltorps församling den 2 maj 1887 utgifvet flyttningsbevis, var af följande lydelse:»afflyttar icke absolverad, men i öfrigt med lika betyg som å andra sidan till Östhammars församling betygar Upsala den 11 augusti 1888. E. G. Ljungqvist» v. p. 7 I häröfver infordradt yttrande genmälde vice pastorn Ljungqvist följande: Enligt uppgift i Upsala domkyrkoförsamlings husförhörsbok framfödde klaganden den 10 mars 1888 en oäkta son Reinhold, hvilken därsammastädes afled den 7 juni samma år. I öfverensstämmelse med en i därvarande församling följd praxis antecknade vice pastorn på grund
8 af nämnda uppgift i husförhörsboken å klagandens flyttningsbevis orden»icke absolvera^». Och som vice pastorn, före mottagandet af den insända klagoskriften, till pastorsembetet i Östhammar, hvilket ju ensamt hade med detta förhållande att göra, insändt noggranna och fullständiga upplysningar rörande orsaken till den gjorda anteckningen, torde allt tal därom, att vice pastorn mot nämnda klagande nedskrifvit en beskyllning, som på heder och ära ginge, alldeles förfalla, så mycket mer som hon, oberoende af absolutionens nödvändighet eller ej, åtnjöte fullt medborgerligt förtroende. Hvad åter själfva saken vidkomme, hade vice pastorn helt naturligt, såsom varande i saknad af juridisk bildning, icke vågat att själfständigt tolka kyrkolagen. När därför den frågan framställde sig för vice pastorn, huruvida han, då klaganden ej gjort sig skyldig till borgerligt straff för lönskaläge, dock vore berättigad att för henne göra absolution till villkor för tillträdet till nattvarden, så hade följande skäl medverkat därtill, att vice pastorn kommit till ett jakande svar på frågan och ansett såsom sin ovillkorliga pligt att å flyttningsbetyget nedskrifva orden:»icke absolverad». Grunden därtill, att klaganden till lönskaläge icke blifvit lagligen förvunnen, vore uppenbarligen den, att i den nya strafflagen ingen särskild straffbestämmelse funnes för det vanliga lönskaläge^ Men vore därför sådane förbrytare icke vidare att anse såsom exkommunicerade, eller med andra ord, vore kongl. förordningen den 4 maj 1855, vare sig i det hela eller särskilt uti ifrågavarande stycke, upphäfd genom 2 och 3 i kongl. förordningen den 16 februari 1864 angående den nya strafflagens införande? Att så omöjligen kunde vara förhållandet, därom hade klaganden öfvertygats genom aflidne biskopen öfver Linköpings stift E. G. Brings arbete:»'kyrkotukten enligt Svenska Kyrkans gällande ordning. Ett Kapitel ur Svenska Kyrkolagfarenheten med särskildt afseende på de genom nya strafflagen förändrade förhållanden. Linköping 1865». I ifrågavarande skrift hette det bland annat följande:»först och främst har man satt i fråga, om ej hela kongl. förordningen den 4 maj 1855 är genom 2 eller 3 i kongl. förordningen den 16 februari 1864 alldeles upphäfven. Att så icke kan vara förhållandet, är likväl mycket lätt att inse, så snart man besinnar sjelfva syftningen af den lagstiftning angående kyrkotukten, som beseglades den 4 maj 1855. Då nämligen genom särskild nådig förordning samma dag förklarades, att kyrkoplikt icke hädanefter skall någon ådörnas, så var afsigten därmed tydligen att borttaga det hittills öfliga betraktelsesättet af den s. k.
skriften, enligt hvilket denna ansågs såsom ett borgerligt straff, och att återföra densamma till sin rent kyrkliga betydelse. Men är nu icke den enskilda skriften rätteligen att anse såsom ett borgerligt straff, så kan icke heller den förordning, som därom handlar, höra till borgerlig strafflag, utan densamma måste vara att betrakta såsom en rent kyrklig förordning, den där har sin plats inom kyrkolagens, och ingalunda inom kriminallagens, område; och dess upphäfvande kan därför omöjligen i missgernings- och straffbalkarnes eller öfverhufvud i några borgerliga straffbestämmelsers upphäfvande vara inneburet. Men en annan och vida svårare fråga är, huruvida ej vissa enskilda förändringar, som kriminallagen nu undergått, på indirekt väg föranleda, att kongl. förordningen den 4 maj 1855 hädanefter i vissa enskilda delar icke mera kan tillämpas. De punkter i nyssnämnda förordning, i afseende på hvilkas tillämpning betänkligheter kunna möta, oaktadt vid dem högsta vigt ligger på en riktig och bestämd lagtolkning, äro hufvudsakligen följande: 1. 2. De momenter i samma förordning, där det heter:»den, som gjort sig skyldig till straff för lönskaläge eller för det han gått drucken eller oskaftad till nattvarden, må ej af den heliga nattvarden komma i åtnjutande, innan etc.». I nya strafflagen finnes nämligen ingen särskild straffbestämmelse för den, som gått drucken eller oskaftad till nattvarden, icke heller för det vanliga, oqvalificerade lönskaläget. Hädanefter blifver således genom dessa förbrytelser ingen»skyldig till straff». Skola då af denna orsak här åsyftade förbrytare icke vidare vara att anse såsom exkommunicerade? För vår del äro vi öfvertygade, att kong], förordningen den 4 maj 1855 fortfarande, icke blott i det hela, utan ock i alla sina enskilda delar, har oinskränkt gällande kraft. Vi grunda denna vår öfvertygelse på nyssnämnda förordnings ofvan angifna egenskap att vara kyrkolag, icke kriminallag. I denna sin rent kyrkliga egenskap har förordningen endast för ändamål att uppräkna, hvilka förbrytelser äro inför församlingen i religiöst och sedligt hänseende af den förargelseväckande egenskap, att de, som begått dem, måste anses därigenom vara från åtnjutandet af församlingens förmåner uteslutne. Huru staten med borgerliga straff belägger dessa förbrytelser, är för den kyrkliga lagen, såsom sådan, likgiltigt. Förklarar än staten sig icke vidare finna nödigt eller lämpligt att borgerligen straffa vissa förbrytelser, så följer dock ingalunda däraf, att dessa förbrytelser hafva upphört att inför församlingen vara förargelseväckande synder. Tvärtom kan staten hafva upphäft sitt straff just därför, att den anser förseelserna vara af natur att böra blott genom kyrkans åtgärd, och således äfven genom Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 2 9
10 hennes disciplinära medel, motarbetas och tillrättavisas. Så länge därför kongl. förordningen den 4 maj 1855 icke själf blifvit uttryckligen förändrad, så länge är det ock, enligt vår tanke, kyrkans pligt att utan undantag fortfarande tillämpa de däri innehållna föreskrifter på alla dem, som vid förordningens utgifvande af densamma åsyftades, fullkomligen oberoende af de förändringar, som kriminallagens straffbestämmelser må sedermera hafva undergått eller komma att undergå. Antager man icke detta, så kommer man för närvarande till åtskilliga alldeles orimliga slutsatser, bland hvilka blott må exempelvis nämnas: l:o) att den, som af argt uppsåt lastar och smädar Gud, hans heliga ord och sakramenten, hvilken förr var skyldig till lifsstraff och således, om han benådades, att anse såsom exkommunicerad, till dess han undergått enskild skrift, numera skulle obetingadt vara från exkommunikation fri, oaktadt den, som blott obetänkt och af hastighet lastat Gud, hans heliga ord och sakramenten, obestridligen ännu är, enligt den tydliga ordalydelsen, 1855 års förordning underkastad; 2:o) att väl mannen någon gång (nämligen i det fall, som omtalas i nya strafflagens 18 kap. 9 ), men aldrig qvinnan skulle kunna blifva skyldig att för lönskaläge undergå enskild skrift; och 3:o) att kona, som dömes för vållande till fosters död, hädanefter skulle vara fri från exkommunikation, endast därför att hon nu dömes till borgerligt straff efter ett annat lagrum, än det i kongl. förordningen den 4 maj 1855 bokstafligen utsatta. Att inleda oss i dessa och dylika orimligheter kan omöjligen hafva varit lagstiftarens mening, och vi måste åt detta skäl, liksom på ofvan anförda positiva grunder, vidhålla den mening, att ifrågavarande förordning hädanefter skall tilllämpas på alldeles samma personer, som före nya strafflagens utfärdande.» Då biskopen Bring obestridligen gjort sig känd såsom en framstående kyrkolagstolkare och hans bok om kyrkotukten blifvit af vederbörande universitetslärare i Upsala rekommenderad såsom lärobok vid studiet af svensk kyrkorätt, kunde det ej förtänkas en ung prest, om han vid sitt förfarande i det afseende, hvarom fråga vore, stödde sig på hans auktoritet. Emellertid vore vice pastorn lycklig nog att till förmån för sitt tillvägagående äfven kunna åberopa en allmän praxis. Hvad först Upsala domkyrkoförsamling anginge, antecknades alltid uttryckligen i därvarande husförhörsböcker, huruvida personer, hvilka gjort sig skyldige till lönskaläge, blifvit efter brottets begående absolverade eller icke, och vid flyttningsbetygs uttagande hade i nämnda församling varit, enligt förklaringen
bilagclt intyg, och vore fortfarande gällande praxis att å de personers flyttningsattester, hvilka gjort sig skyldige till ofvannämnda förbrytelse, men sedermera icke blifvit absolverade, tydligen nedskrifva orden»icke absolverad». Att samma praxis förefunnes och samma uppfattning af kongl. förordningens den 4 maj 1855 ännu bindande karakter vore den vanliga äfven inom andra församlingar än Upsala domkyrkoförsamling, framginge af den omständigheten, att å flyttningsbetyg från skilda församlingar, hvilka för inskrifning i Upsala domkyrkoförsamling å därvarande pastorsexpedition inlemnats och inlemnades, anteckningar af vederbörande pastorsembeten vore företagna af samma beskaffenhet som den, hvilken af vice pastorn blifvit gjord å klagandens utflyttningsbetyg. Ett vid förklaringen fogadt intyg från kyrkoherden i hufvudstadens folkrikaste församling, att å de inflyttningsbetyg, som därstädes från andra församlingar mottoges, samt å de flyttningsbevis, som därifrån utskrefves, samma anteckning som den af vice pastorn företagna plägade göras, gåfve ett ytterligare stöd åt det antagandet, att allmän praxis inom den svensk-lutherska kyrkan öfverensstämde med vice pastorns tillvägagående. Då vice pastorn således sökt handla efter bästa förstånd och haft ett offentligt uttalande utaf en af vår kyrkas biskopar angående den ifrågavarande saken i sin hand samt varit medveten därom, att hans handlingssätt haft stöd i en inom kyrkan gällande praxis, borde äfven den beskyllningen, att vice pastorn»låtit ett gröfre tjenstefel komma sig till last», anses ogrundad. De i förklaringen åberopade intyg voro af följande lydelse: l:o.»under de snart tilländagångna 12 år, jag varit anställd som domkyrkoadjunkt i Upsala, har jag å inlernnade flyttningsbetyg från olika delar af riket sett, att personer, hvilka födt oäkta barn utan att hafva blifvit absolverade för lönskaläge, varit förklarade oberättigade att komma i åtnjutande af Herrans heliga nattvard, innan de blifvit absolverade för lönskaläge; hvarjämte jag, som under de senare åren på grund af högvördiga domkapitlets i Upsala förordnande dels hvarannan vecka med fullt pastoralt ansvar förestått och ännu förestår Upsala domkyrkoförsamlings pastoralexpedition, dels vid flere inträffade ledigheter eller förhinder för ordinarie vice pastor varit förordnad att vice pastorsbefattningen uppehålla, alltid tolkat den kongl. förordningen af den 4 maj 1855 så, att personer, som gjort sig skyldiga till lönskaläge, äro underkastade absolution, innan de må komma i åtnjutande af Herrans heliga nattvard, och 11
12 liar jag i dylika fall utfärdat betyg i öfverensstämmelse med denna tolkning af ofvannämnda kongl. förordning. Upsala den 15 oktober 1888. C. G. Fransson domkyrkoadjunkt, utnämnd kyrkoherde!) och 2:o.»Att på de personers inflyttningsbetyg, som födt oäkta barn och icke undergått enskild skrift, plägar vara antecknadt»ej absolverad», samt att samma anteckning vid utflyttning härifrån brukar göras å sådana personers betyg, intygas af Stockholm och Hedvig Eleonora den 13 oktober 1888. Oskar Lagerström pastor.» Till bemötande af hvad vice pastorn Ljungqvist sålunda anfört, anmärkte i afgifna påminnelser klaganden, hurusom vice pastorn sökt de juridiska stöden för sitt förfarande i en åt biskopen Bring utgifven afhandling om»kyrkotukten enligt svenska kyrkans gällande ordning», hvarur vissa stycken afskrifvits. De delar af dessa stycken, som sökte ådagalägga, att kongl. förordningen den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande icke i sin helhet vore upphäfd, äfvensom att samma kong], förordning skulle vara af kyrkolags natur, lemnade klaganden åt sitt värde, då utfallet af den fråga, som här vore före, därpå icke vore beroende.»i denna sin rent kyrkliga egenskap har förordningen», påstode vice pastorn Ljungqvist,»endast för ändamål att uppräkna, hvilka förbrytelser äro inför församlingen i religiöst och sedligt hänseende af den förargelseväckande egenskap, att de, som begått dem, anses därigenom vara från församlingens förmåner uteslutna.» Vore detta meningen, skulle den kongl. förordningen endast vara ett slags syndaregister, och besinnade man därjämte, att de församlingens förmåner, som här vore i fråga, bestode i tillträde till den heliga nattvarden, så måste det förvåna, att icke listan på»förargelseväckande synder» i den angifna särskilda betydelsen blifvit vida längre än den, som i kongl. förordningen den 4 maj 1855 återfinnes. Girighet, obarmhertighet, lögnaktighet, dryckenskap, svordom in. m., vore icke de synder af lika betänklig art»i religiöst och sedligt hänseende» som t. ex. att skuffa och stöta annan i kyrkan? Dessa synder vore visserligen icke efter borgerlig lag straffbara, men det vore ju också, enligt biskopen Bring, för kyrkotuktens utöfvande alldeles likgiltigt, om staten förklarade sig»icke vidare finna nödigt eller
lämpligt att borgerligen straffa vissa förbrytelser».»tvärtom kan kyrkan», fortsätter biskopen,»hafva upphäft sitt straff just därför, att den anser förseelserna vara af natur att böra blott genom kyrkans disciplinära medel motarbetas och tillrättavisas»; och med dessa disciplinära medel afväges tydligen ingenting annat än den af presterna utöfvade kyrkotukten. Härtill ville klaganden endast svara, att det anförda lagtolkningsförsöket blott vore att anse såsom ett presterligt önskemål, som i vår lagstiftning icke blifvit nådt, hvarken på biskopen Brings tid, ej heller nu, i vice pastorn Ljungqvists. Man måste gå långt in i flydda tider för att återfinna den presterliga domsrätten på själfständigt sätt utöfvad. Sedan mycket lång tid tillbaka hade den funnits till endast som en skärpning af de borgerliga straffen. Att den så fattades, äfven då den ofta nämnda kongl. förordningen den 4 maj 1855 stiftades, framginge också tydligt däraf, att i densamma icke talades om sådana kyrkliga bestraffningar, som här vore i fråga, annat än för»den som gjort sig skyldig till dödsstraff» eller»till straff» för åtskilliga uppräknade brott och förseelser. Till yttermera visso kunde dessutom erinras om den kongl. kungörelse, som samma dag som den nämnda förordningen utfärdades, angående upprättande af förteckningar å saktande personer och dessa förteckningars aflemnande till presterskapet. 1 denna kongl. kungörelse stadgades, att domstolarne skulle för presternas behof uppgöra»förteckning uppå dem, som blifvit dömde eller ställde under framtiden för gröfre brott, nämligen de och i öfrigt alla de, som ciro af den beskaffenhet, att den sakfällde icke får komma i åtnjutande af den heliga nattvarden, innan han låtit sig enskildt skriftas och afl,ösas». Om donna kongl. kungörelse och dess betydelse nämnde biskopen Bring intet, och vice pastorn Ljungqvist syntes sväfva i okunnighet om själfva dess tillvaro. Men han visste i stället, att»biskopen Bring obestridligen gjort sig känd såsom en framstående kyrkolagstolkare och att hans bok om kyrkotukten i Upsala blifvit af vederbörande universitetslärare rekommenderad såsom lärobok vid studiet af svensk kyrkorätt». Vissheten härom samt medvetandet, att, där något syntes mörkt, det erforderliga ljuset alltid kunde hemtas ur den nämnda afhandlingen, tycktes förläna vice pastorn Ljungqvist eu stor säkerhet i utöfningen af sitt själftagna presterliga domarekall. Han syntes alls icke hafva ens den ringaste förnimmelse af de svårigheter, som plägade anses vara förenade med konstaterande af brott. Hans subjektiva afgörande vore det, som gjort klaganden till brottsling; och det vore ingen anledning förmoda, 13
14 att en mindre lättvindig metod användes gent emot andra. Då någon mannamån icke hos en domare finge förutsättas, lika litet som hos eu åklagare och vice pastorn förenade ju dessa bägge egenskaper samt då det vore bekant, huru ytterst vanligt lönskaläget vore bland männen, måste vice pastorn Ljungqvist i sina kyrkoböcker hafva ett stort antal män, hvilka af honom för denna synd blifvit antecknade såsom»icke absolverade». Också hade ju biskop Bring förklarat, att det vore en orimlighet att nöja sig med de få män, som»någon gång» enligt den borgerliga lagen blefvo för lönskaläge straffade. Man kunde väl tycka, att en prest, som erkände sig vara i saknad af juridisk bildning, skulle föredraga att vid ådömande af kyrkotukt få följa de förteckningar på sakfällde, som domstolarne laglikmätigt uppgjorde och för sådant ändamål hölle presten tillhanda. Men»en af vår kyrkas biskopar» ställde tyngre kraf på presten, så juridiskt obildad han än kunde vara, och då ville icke vice pastorn undandraga sig dessa, fastän de fordrade domarens förstånd och insigter. Sedan vice pastorn anfört, hvad biskopen Bring hade att säga om kyrkotukten, och därefter åberopat sig på sina lärare, skattade han sig lycklig att för sitt tillvägagående kunna åberopa allmän praxis. Det vore ej nödigt undersöka, i hvad mån det verkligen förhölle sig så, som vice pastorn uppgifvit. Det kunde vara nog att erinra om en af domarereglerna, som lydde:»oseden bör ingen hjälpa». Klagandens i anmälningsskrifvelsen gjorda påstående, att vice pastorn mot klaganden nedskrifvit en beskyllning, som på heder och ära ginge, sökte vice pastorn gendrifva på ett särdeles egendomligt sätt. Allt skulle vara väl beställdt därmed, att vice pastorn inberättat verkliga orsaken till den nedsättande anteckningen på flyttningsbetyget för»pastorsembetet i Osthammar, hvilket ju ensamt har med detta förhållande att göra». Detta enskilda meddelande hade dock afgifvits först den 19 oktober 1888, sålunda långt efter det klaganden förgäfves hos vice pastorn Ljungqvist anhållit om ändring af flyttningsbeviset och äfven sedan klaganden hos justitieombudsmannen anhållit om åtals anställande mot vice pastorn Ljungqvist. Redan detta förhållande syntes klaganden innebära ett medgifvande af vice pastorn, att han handlat orätt vid utfärdandet af klagandens flyttningsbevis. Väl vore det sant, att genom detta enskilda meddelande pastor i östhammar fått veta, att anteckningen»icke absolverad» på utflyttningsbetyget icke tillkommit på grund af ett af klaganden begånget brott. Men i Östhammars församlings kyrkobok torde denna förklaring, såsom af icke officiel natur, ej blifva antecknad; och
vid en möjligen skeende utflyttning därifrån funnes ingen borgen för, att också då en underrättelse om anteckningens betydelse komme att afgifvas. Hade vice pastorn Ljungqvist varit angelägen att åt sin förklaring gifva framtida bestånd, hade nog denna, jemte orden»icke absolverad», fått plats på sjelfva betyget och icke, såsom nu, meddelats i eu särskild skrifvelse en längre tid efter betygets utfärdande. Genom ett sådant tillägg i betyget både visserligen udden i hög grad brutits å vice pastorn Ljungqvists anteckning, fastän densamma äfven i sådant fall varit olaglig. Men naken såsom den nu stode, vore denna anteckning för klaganden synnerligen kränkande. Hvar och en, som icke kände verkliga förhållandet, skulle ovilkorligen sluta till, att klaganden blifvit straffad för något af de brott, som i kongl. förordningen den 4 maj 1855 uppräknades. Och då så vore, stode det också fast, att vice pastorn Ljungqvist mot klaganden nedskrifvit en beskyllning, som på heder och ära ginge. Om vic pastorn Ljungqvist trodde, att klaganden ej hade behof af sitt utflyttningsbetyg annat än för att därigenom bereda sig ett rum i församlingens husförhörsbok, så visade detta endast, huru föga vice pastorn kände eller ville känna, huru förhållandena ute i lifvet tedde sig. Klaganden behöfde dock ej påpeka, hurusom i klagandens ringa ställning prostbetyget vore den oundgängligaste åtkomsthandlingen till ärlig försörjning. I saknad af ett s. k.»rent» prestbetyg vore det icke lätt att vinna någon ordentlig anställning. Lyckades sådant likväl, betyget förutan, så måste detta dock ganska snart fram.»vid framkomsten i tjensten», hette det i legostadgans 46,»uppvise tjenstehjon för husbonde det prestbevis tjenstehjon erhållit». Hvad vice pastorn Ljungqvist i sin förklaring anfört vore i intet hänseende eajnadt att jäfva det af klaganden i anmälningsskriften gjorda påståendet, att vice pastorn Ljungqvist genom den anmärkta anteckningen å det för klaganden utfärdade flyttningsbetyget låtit ett gröfre tjenstefel komma sig till last, samt att samma anteckning inneburit en beskyllning, som å heder och ära ginge. Klaganden vidhölle för den skull sin förut framställda anhållan om laga åtals anställande mot vice pastorn Ljrngqvist för det tjenstefel, han i angifna hänseendet låtit komma sig till last. Justitieombudsmannen fann sig icke kunna dela den uppfattning, hvarpå förklarande!! stödt sitt öfverklagade förfarande och sitt försvar för detsamma, och detta af följande skäl, som i skrifvelse till domkapitlet i Lpsala utvecklades. Sedan genom författning den 4 maj 1855 15
16 blifvit stadgadt, att kyrkoplikt, vare sig offentlig eller enskild, ej vidare skulle någon ådöraas, utfärdade Kongl. Maj:t samma dag, på Rikets Ständers förslag, den här i fråga varande förordningen, enligt hvilken den, som gjort sig skyldig till dödsstraff, men af nåd njöte förskoning till lifvet, eller till hel eller half mansbot, eller till straff för något af de i författningen uppräknade brott, däribland lönskaläge, ej finge komma i åtnjutande af den heliga nattvarden, innan han eller hon af sin själasörjare, i närvaro af två eller tre bland församlingens medlemmar, dem själasörjaren tillkallade, låtit sig enskildt skriftas och aflösas. Föremål för kyrkoplikt voro inga andra än»lagvunne och sakfällde» personer. Att lagstiftarens mening varit, att det mildare kyrkliga straffet, den enskilda skriften, som sattes i stället för kyrkoplikten, äfvenledes skulle afse endast lagligen förvunna brottslingar och icke, såsom förklaranden och de med honom liktänkande ville göra gällande, jämväl personer, som icke blifvit för brott dömda, syntes uppenbart redan däraf, att eu sådan utsträckning af den nya kyrkliga bestraffningen icke ens vore antydd i den författning, hvarigenom denna infördes. Men alldeles oförtydbart framginge detta af ordalydelsen såväl i berörda författning som i den äfvenledes den 4 maj 1855 utfärdade kongl. kungörelsen i ämnet. Utom hvad klaganden i sin påminnelseskrift anfört ur denna kungörelse, vore sjelfva inledningen synnerligen bevisande uti i fråga varande afseende. Det hette nämligen:»sedan Rikets Ständer i skrifvelse den 23 november nästlidna år i underdånighet anmält, det de, för deras del, beslutit en förordning, hvarigenom stadgades, att personer, som för vissa däruti omförmälda brott till ansvar dömas, icke må af den heliga nattvarden komma i åtnjutande, innan de af själasörjaren låtit sig, på sätt särskild! föreskrifvct, vore, skriftas och aflösas; i sammanhang hvarmed Rikets Ständer anhållit att, i händelse en sådan författning vunne nådig stadfästelse,,oss måtte täckas föreskrifva så beskaffade åtgärder, att hvarje själasörjare måtte skyndsamt undfå underrättelse om de under hans själavård stående personer, som för dylika brott varda sakfällde; så vilje Vi, som denna dag låtit utfärda en förordning af den lydelse Rikets Ständer sålunda föreslagit», o. s. v. Stode det nu fast, att ingen vore underkastad enskild skrift för att komma i åtnjutande af den heliga nattvarden, som icke blifvit för brott lagförd och antingen sakfälld eller under framtiden ställd, så hade 1855 års förordning angående kyrkotuktens upprätthållande upphört att vara tillämplig på qvinna, som föröfvat lönskaläge, alldenstund sådan af qvinna begången handling icke i nu gällande lag vore med straff belagd och qvinna följaktligen icke kunde härför sakfällas. För dylik hand
ling vore qvinna numera icke utesluten från den heliga nattvarden, och anteckning å utflyttningsbevis, som utmärkte motsatsen, vore alltså mot lag stridande. Kongl. förordningen den 20 januari 1865, angående förändrade stadganden i afseende å frejdbetyg, som af presterskapet meddelas, gåfve ytterligare bekräftelse åt denna sistnämnda slutsats. Sedan föreskrift lemnats om hvad frejdbetyg i allmänhet skall innefatta, hette det nämligen i denna förordning:»dock att prestbevis, som för flyttning från en församling till annan meddelas, jämväl skall, med afseende å kyrkotukten, innehålla, ej allenast huruvida den i fråga varande personen då är i följd af begånget brott från delaktighet i den heliga nattvarden utestängd eller genom domstols utslag blifvit för brott under framtiden ställd» o. s. v. Ordet brott i detta sammanhang utmärkte otvifvelaktigt en handling, som enligt borgerlig lag vore straffbar; men lönskaläge af qvinna var icke, då förordningen (1865) utfärdades, i lag med straff' belagdt. Justitieombudsmannen ansåg därför vice pastorn Ljungqvist hafva gjort sig skyldig till oförstånd i embete!, då han, för det klaganden begått lönskaläge och födt oäkta barn, å för henne utfärdadt flyttningsbevis gjort anteckning, utmärkande att hon icke egde att af den heliga nattvarden komma i åtnjutande, innan hon låtit sig enskildt skriftas och aflösas. Men justitieombudsmannen fann vice pastorn Ljungqvist hafva visat oförstånd äfven därutinnan, att han affattat denna anteckning i ett så sväfvande och vilseledande uttryck som det af honom använda»icke absolverad». Detta uttryck innebure hvarken mer eller mindre, än att klaganden gjort sig skyldig till någon, hvilken som helst, eller några af de i 1855 års oftaberörda förordning uppräknade förbrytelser. Men en anteckning, som sålunda lemnade rum för antagandet, att hon föröfvat något af de gröfsta af dessa brott, vore onekligen kränkande för hennes heder, nedsättande för hennes medborgerliga anseende och i afseende på möjligheten för henne att vinna anställning och bereda sig ärlig utkomst i hög grad hinderlig. Sant vore visserligen, att vice pastorn Ljungqvist senare underrättat pastorsembetet i Östhammars församling, dit klaganden flyttat, hvad orden»icke absolverad» i förevarande fall rätteligen hade att betyda; men det kunde näppeligen antagas, att för klaganden menliga verkningar af anteckningen därigenom blifvit helt och hållet förebyggda eller utplånade. I anledning däraf att vice pastorn Ljungqvist velat finna stöd för sitt öfverklagade förfaringssätt däri, att detsamma, såsom han uppgifvit och jämväl sökt styrka, öfverensstämde med allmän praxis, ansåg justitie- Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 3 1?
18 ombudsmannen sig knappast behöfva erinra, att detta föga båtade hans sak, när denna praxis befunnes icke öfverensstämma med gällande lag. På grund af hvad sålunda anförts och under åberopande af kongl. cirkuläret den 21 augusti 1786 och kongl. brefvet den 7 december 1787, fann justitieombudsmannen sig föranlåten att inför domkapitlet åtala vice pastorn Ljungqvist och yrka, att domkapitlet ville tilldela honom tjenlig föreställning och varning i anledning af hvad i ofvanangifna afseenden läge honom till last. I häröfver afgifven förklaring anförde vice pastorn Ljungqvist, med vidhållande af redan anförda grunder för den af svenska kyrkans presterskap allmänt omfattade och tillämpade uppfattningen af meranämnda förordning till kyrkotuktens upprätthållande, såsom fortfarande beläggande det sedlighetsbrott, som lönskaläge innefattade, med det kyrkliga straffet, när förbrytelsen blifvit konstaterad, ytterligare till stöd för sitt förfarande gällande kyrkohandboks 10:e kapitel, i hvilket fortfarande till vederbörandes ovillkorliga efterrättelse stadgades, huru skulle tillgå vid enskild skrift och aflösning enligt kongl förordningen den 4 maj 1855, med särskild anvisning, bland annat, dels i afseende på moder, som födt oäkta barn och, innan hon blifvit enskildt skriftad och aflöst, förqväft detsamma, dels i afseende på moder, som efter den enskilda skriften förqväft sitt barn, hvaraf ovedersägligen framginge att moder, som födt oäkta barn, skulle fortfarande undergå enskild skrift och aflösning enligt kongl. förordningen den 4 maj 1855, således innan hon finge af den heliga nattvarden komma i åtnjutande; hvarjämte Ljungqvist vidhöll, att den å betyget gjorda anteckningen»icke absolverad» hvarken kunde kränka klagandens heder och nedsätta hennes medborgerliga anseende efter den officiela underrättelse, förklaranden meddelat pastorsembetet i Östhammars församling om anteckningens rätta betydelse, ej heller vara menlig för hennes anställning och utkomst, efter som anteckningen beträffande kyrkotukten ej hade det minsta med frejden eller det medborgerliga förtroendet att skaffa, och möjlig missuppfattning hos någon i detta hänseende kunnat undanrödjas genom intyg från pastorsembetet i Östhammars församling, på grund hvaraf och då klaganden vid betygets utfärdande redan innehade ordentlig anställning i nämnda församling, förklaranden fortfarande bestridde beskyllningen för felaktighet härutinnan; hvarjämte vice pastorn till ytterligare stöd för sitt tillvägagående i själfva saken åberopade ett ur justitieombudsmannens embetsberättelse, afgifven vid lagtima riksmötet år 1883, hemtadt utdrag, enligt hvilket, sedan i en till justitieombudsmannen ingifven skrift pigan Westerlund anmält, att vice pastorn i Atvids församling i ett för henne den
4 december 1881 utfärdadt prestbetyg uppgifvit, bland annat, att bon för brott emot sjette budet vore förhindrad att begå nattvarden, och justitieombudsmannen, då detta betyg, som utfärdats till klaganden för att bereda henne inträde å lasarett, syntes honom vara stridande emot kongl. förordningen den 20 januari 1865, angående förändrade stadganden i afseende på frejdbetyg, som af presterskapet meddelas, jämförd med kongl. förordningen den 28 november 1873, anhängiggjort saken hos domkapitlet i Linköping under yrkande, att bemälde vice pastor måtte tilldelas sådan varning med tillagd förmaning, som genom kongl. cirkulärbrefvet den 21 augusti 1786 föreskrefves; men domkapitlet enligt den 15 mars 1882 meddeladt utslag, vid det förhållande att betyget utfärdats för intagning å inrättning med särskild själavård samt af sådan beskaffenhet att nattvardsgång därstädes ofta förekomme, i förmågo af kongl. cirkuläret den 20 januari 1865 med däri faststälda formulär till åtskilliga för särskilda ändamål afsedda prestattestei% funnit skäligt att, med ogillande af det framställda ansvarsyrkandet, förklara vice pastorn hafva i den öfverklagade åtgärden rätteligen förfarit; så hade justitieombudsmannen med detta utslag åtnöjts, då upplyst blifvit, hvad vid aflåtandet af hans skrifvelse till domkapitlet varit honom obekant, att vid lasarett, där klaganden sökte inträde, särskild själavård förefanns och nattvardsgång ofta förekom, så att, prestbetyget i fråga varit jämförligt med ett sådant, som utfärdades åt person, som flyttade från en till annan församling; hvaraf enligt vice pastorn Ljungqvists mening frainginge, att, därest berörda anteckning förefunnits å ett flyttningsbetyg, justitieombudsmannen skulle hafva utan tvekan ansett betygsgifvaren hafva lagligen förfarit. Efter slutad skriftvexling meddelade domkapitlet den 12 januari 1889 utslag, hvari domkapitlet sig utlät, att då med afseende särskildt på sist anförda uttalande i den till 1883 års riksmöte af justitieombudsmannen afgifna embetsberättelse samt de af förklarande!! jämväl åberopade oförändrade föreskrifterna i kyrkohandbokens 10 kap. om enskild skrift och aflösning enligt kongl. förordningen den 4 maj 1855, i öfverensstämmelse hvarmed moder, som födt oäkta barn, skulle därför vara underkastad enskild skrift och aflösning, innan hon finge af den heliga nattvarden komma i åtnjutande, hvilken uppfattning af förordningens fortfarande giltighet äfven i denna del kunde, efter hvad af förklaranden visadt vore, antagas vara allmänt omfattad och följd inom den svenska kyrkan, det måste i hvarje fall anses minst sagdt oafgjord^ huruvida icke den tillämpning af samma kongl. förordning den 4 maj 18o5 till kyrkotuktens upprätthållande, som af vice pastorn Ljungqvist i före- 19
20 ärande fall i sak vidtagits, beträffande klaganden Anna Maria Karlsson vid utfärdande af hennes i fråga varande utflyttningsbetyg, vore, emot hvad justitieombudsmannen nu velat göra gällande, författningsenlig, funne domkapitlet något ansvar för det åtalade förfarandet härutinnan såsom för embetsfel icke kunna vice pastorn Ljungqvist ådömas: och bl ef ve förty det mot honom framställda ansvarsyrkandet omlladtmen da, ^ hvad åtalet i öfrigt anginge, vice pastorn Ljungqvist5 oneklgen i någon mån visat oförstånd i embetet därutinnan, att han affattat den i fråga varande anteckningen å utflyttningsbetyget för klaganden i ett sa ofullständigt uttryck som»icke absolverad», utan att därvid, till förebyggande af möjlig missuppfattning, angifva, mot hvilket bud förbrytelsen skett, hvilket, enligt ofvan anförda 10 kap. i kyrkohandboken, skulle vid den enskilda skriften gifvas tillkänna, och de menliga verkningar som af eu sådan missuppfattning kunde tänkas uppkomma med afseende pa klagandens heder, medborgerliga anseende och framtida anställning samt utkomst, icke kunde antagas hafva blifvit helt och hållet örebyggda eller utplånade därigenom, att vice pastorn Ljungqvist sedermera underrättat pastorsembetet i inflyttningsorten, hvad orden»icke absolverad» i förevarande fall rätteligen hade att betyda, pröfvade domkapitlet skäligt att, med tillämpning af kongl. cirkulärbrefvet den 7 augusti 1786, 1, för hvad sålunda mot vice pastorn Liuimqvist härutinnan förekommit, tilldela honom föreställning med tillagd förmaning att saclant. för framtiden undvika. Med detta utslag fann justitieombudsmannen sig icke kunna åtnöias utan uppdrog åt advokatfiskal i Svea hofrätt att hos hofrätten anföra besvär däröfver. Enär riktigheten af den uppfattning justitieombudsmannen hos domkapitlet sökt gorå gällande syntes icke hafva blifvit i någon mån vederlagd genom, hvad vice pastorn Ljungqvist och domkapitlet däremot anfört ansag justitieombudsmannen, att i besvären endast behöfde åberopas de skäl, pa hvilka justitieombudsmannen grundat denna sin uppfattning. Da emellertid domkapitlet,, till stöd för sin åsigt att det vore minst sagdt, o afgjord t, huruvida icke vice pastorn Ljungqvists tillämpning i förevarande fall af kongl. förordningen den 4 maj 1855 till kyrkotuktens upprätthållande varit författningsenlig, anfört ett uttalande i ten till 1883 års riksmöte, af Riksdagens dåvarande justitieombudsman afgitna. embetsberättelse, ville justitieombudsmannen framhålla, att den för revision af 1686 års kyrkolag förordnade komité i motiveringen till u ^ det den 2 oktober 1873 afgifna förslaget till kyrkolam och kyrkostadgar yttrade, att nyssnämnda förordning, ehuru varande al1
kyrkolags egenskap, ändock hänförde sig till och förutsatte den vid dess utfärdande gällande brottmålslagstiftning, hvadan och då berörda förordning icke blifvit reviderad på samma gång som denna lagstiftning genom nya strafflagens införande väsentligen förändrades, komitén också ansett sig böra föreslå, att qvinna, som födt oäkta barn, skulle i 11 kap. 3 af förslaget upptagas bland dem, som för tillträde till den heliga nattvarden vore underkastade enskild skrift och aflösning. Detta innebure ju, att kyrkolagskomitén för sin del ansett otvifvelaktigt, att 1855 års ofta nämnda förordning i sin nuvarande lydelse icke, efter införandet af nya strafflagen, hvilken ej stadgade straff för qvinna, som gjort sig skyldig till lönskaläge, vore tillämplig på fall, sådana som det föreliggande. Under åberopande af hvad justitieombudsmannen sålunda och hos domkapitlet anfört, anmodades advokatfiskal att hos hofrätten vidhålla justitieombudsmannens hos förstnämnda myndighet framställda ansvarspåstående samt i sammanhang därmed yrka att, om vice pastorn Ljungqvist, med afseende på föreskrifterna i 10 kap. af gällande kyrkohandbok och hvad i öfrigt till hans försvar blifvit andraget, skulle af hofrätten finnas genom tillämpning af kongl. förordningen den 4 maj 1855 i förevarande fall icke hafva ådagalagt så uppenbart oförstånd i embetets utöfning, att ansvar därför borde honom ådömas, vice pastorn Ljungqvist åtminstone måtte förklaras hafva orätt förfarit äfven i själfva saken och icke, såsom domkapitlet ansett, endast beträffande formen. På de besvär advokatfiskal i enlighet härmed hos hofrätten anförde öfver domkapitlets ifrågavarande utslag meddelade hofrätten den 28 juni 1889 utslag af innehåll, att ehuru, med afseende å ordalydelsen i kongl. förordningen angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande den 4 maj 1855, jämförd med hvad nu gällande strafflag innehölle angående ansvar för lönskaläge, vice pastorn Ljungqvist måste anses hafva saknat laglig anledning att på grund af stadgande i nämnda kongl. förordning verkställa ifrågavarande anteckning å Anna Maria Karlssons utflyttningsbetyg, funne hofrätten likväl, i betraktande af hvad vice pastorn i öfrigt anfört till stöd för sitt omförmälda förfarande, skäligt fastställa det slut, hvartill domkapitlet i öfverklagade utslaget kommit. Mot detta utslag hafva besvär icke blifvit anförda. 21 Vid granskning härstädes af de från länsfängelset i Gefle hit inkomna fångförteckningar för år 1887 anmärktes och genom infor-
22 firande af det ifrågakomna utslaget bestyrktes, att, efter det arbetaren Erik Hedlund från Ranbo blifvit inför Södra Helsinglands östra tingslags häradsrätt ställd under tilltal för olofliga tillgrepp, så hade häradsrätten genom utslag den 16 september 1887, emedan Hedlund erkänt, att han den 7 augusti 1887 på eftermiddagen frånbrutit spikarna och uttagit fönstret till ett skafferi i den igenlåsta underofficersbyggningen å Mohed, där han ej hade att skaffa, äfvensom där inkrupit, men Hedlund ej styrkt sitt förebärande, att hans omförmälda åtgärd skett i afsigt att utsläppa en, enligt Hedlunds utsago, där instängd sädesärla; i följd hvaraf och då Hedlund från nyssnämnda byggning begifvit sig till bryggstugubyggningen vid Mohed och där olofligen tillgripit punsch, uppenbart vore, att omförmälda inbrott i skafferiet skett i afsigt att stjäla; samt Hedlund jämväl vore förvunnen att hafva vid ofvannämnda tillfälle ur ett skåp i bryggstugubyggningen vid Mohed tillgripit 5 buteljer punsch, tillhopa värda 6 kronor 25 öre, dömt Hedlund jämlikt 20 kapitlet 1 2 mom. samt 9 och 18 strafflagen att för inbrottet i skafferiet i underofficersbyggningen i afsigt att stjäla, ehuru något ej då blifvit tillgripet, undergå straffarbete tre månader och vara medborgerligt förtroende förlustig ett år öfver strafftiden samt att för första resan snatteri undergå två månaders fängelse, hvilka skulle förvandlas till motsvarande straffarbete under en månad. Vid bestämmande af straffen för de förbrytelser, till hvilka häradsrätten funnit Hedlund hafva gjort sig skyldig, hade häradsrätten alldeles förbisett föreskrifterna i 12 af ofvan åberopade kapitel. I denna paragraf föreskrifves, i första momentet, att om någon under en lagföring varder förvunnen att hafva å särskilda ställen eller tider föröfvat snatteri, skall han, där det tillgripnas värde öfverstiger femton riksdaler, för stöld straffas, samt i andra momentet, att då någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott, därför han på en gång lagföres, skall han straffas efter ty i 4 kap. 3 af samma lag sägs. Häraf framgår otvetydigt, att lagstiftaren omfattat den grundsats, att särskilda olofliga tillgrepp, för hvilka någon på en gång lagföres, stå till hvarandra i det sammanhang, att de måste anses innefatta fortsättning af ett och samma brott. Då inbrott i afsigt att stjäla, ändock att tillgrepp icke skett, blifvit af lagstiftaren likställdt med stöld, skall ofvan anförda lagrum uppenbarligen tillämpas, äfven då någon, som å särskilda ställen och tider föröfvat dels stöld med eller utan inbrott eller inbrott utan tillgrepp, dels ock snatteri, därför på en gång lagföres. I förevarande fall hade således häradsrätten bort, på grund af 20 kap. 12 strafflagen, hafva dömt Hedlund till ansvar för första resan å särskilda
ställen och tider föröfvad stöld; och hade häradsrätten med afseende å de i detta mål förekomna omständigheter haft så mycket större anledning att anse de båda särskilda förbrytelser, till hvilka Hedlund pröfvats saker, såsom fortsättning af ett och samma brott, som mellan dessa förbrytelser hvarken i fråga om tid eller ställe någon större skiljaktighet förefanns. Då häradsrättens utslag i nu anmärkta hänseende således var lagstridigt, uppdrog justitieombudsmannen åt advokatfiskal i Svea hofrätt att åtala häradshöfdingen i Södra Helsinglands domsaga Gustaf Holm, hvilken, då berörda utslag af häradsrätten meddelades, där förde ordet, och förty var för utslaget ansvarig, för det oförstånd i domareembetets utöfning, som han i angifna hänseende låtit komma sig till last, samt därför å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. På det åtal, advokatfiskal) i anledning häraf mot häradshöfdingen Holm anhängiggjorde, meddelade kongl. hofrätten den 18 januari 1889 utslag af innehåll, att anmärkta domslutet ej vore af beskaffenhet att kunna till ansvar för häradshöfdingen Holm föranleda, i följd hvaraf åtalet ogillades. Häröfver anförde enligt justitieombudsmannens förordnande advokatfiskalen underdåniga besvär; i anledning åt hvilka besvär Kongl. Maj:t i utslag den 13 augusti 1889 sig utlåtit, att Kongl. Maj:t väl funne det anmärkta domslutet icke vara öfverensstämmande med en riktig tolkning af stadgandena i 20 kapitlet strafflagen; men enär häradshöfdingen Holm icke kunde anses hafva genom samma beslut gjort sig skyldig till ansvar för oförstånd i domareembetets utöfning, pröfvade Kongl. Maj:t lagligt fastställa hofrättens utslag, så vidt därigenom Holm förklarats icke kunna till ansvar i målet fällas. 23 Förre vaktmästaren Jonas Forsberg från Carlsvik anmälde i en hit ingifven skrift till justitieombudsmannens beifran nedannämnda förhållande. Den 30 maj 1884 dömdes Forsberg af rådstufvurätten i Sundsvall att för olaga ' utskärning af maltdrycker bota tillsammans 180 kronor. Då Forsberg sedermera besvärade sig häröfver hos Svea hofrätt, gingo handlanden J. Olsson och gårdsegaren E. A. Hansson i borgen för de Forsberg ådömda böterna. Hofrätten fastställde likväl rådstufvurättens utslag, hvarefter böterna blefvo af stadsfogden i Sundsvall uttagna och betalda af de båda borgesmännen. Den 7 april 1888 blef emellertid Forsberg delgifven en af till-
24 syningsmannen vid Sundsvalls kronohäkte, borgmästaren R. Björck, utfärdad förvandlingsresolution, hvarigenom förordnades, att Forsberg skulle med två månaders fängelse aftjena dessa böter tillsammans med andra sådana, som senare blifvit Forsberg ådömda; och började Forsberg aftjena omförmälda förvandlingsstraff den 9 april 1888. Af hvad Forsberg sålunda andragit framginge, att samma böter först blifvit af Forsbergs borgesman betalda men senare af Forsberg aftjenade, trots Forsbergs ifriga och bestämda protester mot ingående i häkte, alldenstund Forsberg visste böterna vara betalda. Allt detta visade, att en oförlåtlig slarfaktighet och glömska gjort sig i detta fall gällande, hvarför Forsberg yrkade å borgmästaren Björck eller den det vederborde det högsta straff, lag i detta fall förmådde, hvarförutom Forsberg yrkade att återfå de redan utbetalda böterna, 180 kronor, med ränta från början af år 1885, äfvensom ersättning med minst 10 kronor för hvarje dag af den tid af 2-2 dagar, hvarunder Forsberg å kronohäktet aftjenat dessa böter, jämte 25 kronor för de af klagoskriftens uppsättande och insändande föranledda samt i öfrigt för Forsberg i saken uppkommande kostnader. Vid skriften funnos fogade dels bevis därom, att Forsberg å kronohäktet i Sundsvall aftjenat ofvanberörda, genom rådstufvurättens i Sundsvall utslag den 30 maj 1884 Forsberg ådömda böter, 180 kronor, i sammanhang med andra honom ådömda böter, 775 kronor, med fängelse från och med den 9 april till den 8 juni år 1888, dels ock afskrift af de af J. Olsson och E. A. Hansson ingångna borgensförbindelser för förstnämnda bötesbelopp, 180 kronor. I häröfver infordradt yttrande meddelade tillsyningsmannen vid kronohäktet i Sundsvall, att någon uppgift därom, att ifrågavarande böter till större eller mindre del guldits, icke blifvit tillsyningsmannen meddelad, förr än Forsberg efter utståndet förvandlingsstraff inställde sig hos tillsyningsmannen och ordade om att något bötesbelopp, som han aftjenat, förut guldits, därvid tillsyningsmannen, med framhållande af det besynnerliga däri att Forsberg icke härom gjort anmälan, innan förvandlingsstraffet verkställdes, hänvisade honom att å bötesbetalningen skaffa sig qvitto för vidtagande af den åtgärd, hvartill omständigheterna kunde föranleda. Efter hvad vederbörande uppbördsman meddelat, vore emellertid de Forsberg vid rådstufvurätten i Sundsvall den 30 maj 1884 ådömda böter, 180 kronor, verkligen erlagda, ehuru framställningen om böternas uttagande af förbiseende icke återkallats, hvarigenom Forsberg likväl icke blifvit lidande, eftersom förvandlingsstraffet, äfven om detta bötesbelopp
frånräknades, ändock blifvit enahanda; anseende tillsyningsrnannen likväl, att Forsberg vore berättigad att af vederbörande återbekomma det erlagda bötesbeloppet. Sedan justitieombudsmannen härefter anmodat konungens befallningshafvande i Vesternorrlands län att i sakerr infordra vederbörandes förklaring, blefvo genom konungens befallningshafvande justitieombudsmannen tillsända yttranden från nedannämnda myndigheter och tjensteman i Sundsvall: l:o) magistraten, som anförde, att någon anmälan om ifrågavarande böters inbetalning icke blifvit hos magistraten gjord, och att magistraten af sådan anledning icke varit i tillfälle öfvervaka, att framställningen om böternas uttagande återkallats; 2:o) stadsfogden J. U. von Sivers, som meddelade, att sedan Forsberg anfört besvär öfver det rådstufvurättens utslag, enligt hvilket ifrågavarande böter blifvit ådömda, och därvid fogat borgensförbindelser af Olsson och Hansson för de honom ådömda böterna, stadsfogden, efter det kongl. Svea hofrätts utslag af den 25 november 1884 kommit stadsfogden tillhanda, affordra! Forsbergs förenämnde borgesman 180 kronor och redovisat medlen till kronokassören B. C. Carell, som begärt handräckningen; samt 3:o) kronokassören Carell, hvilken förklarade, att ifrågavarande bötesbelopp af stadsfogden till Carell inbetalts, och att Carell af förbiseende uraktlåtit återkalla sin begäran om handräckningen. Af hvad sålunda i saken förekommit framgick, att någon försummelse i angifna hänseendet icke läge någon annan till last än kronokassören Carell, i enlighet med hvad denne medgifvit, nämligen därigenom att han, sedan det hos Olsson och Hansson uttagna bötesbeloppet till honom af stadsfogden inbetalts, uraktlåtit att återkalla den al honom gjorda framställningen om handräckning för utbekommande af samma belopp af Forsberg, af hvilket förbiseende vållats att böterna, ehuru erlagda, förvandlats till fängelsestraff, som af Forsberg aftjenats, utan att dock, vid det af tillsyningsrnannen upplysta förhållande, Forsberg hållits i fängelse längre tid, än eljest vederbort. För den försummelse i tjensten, hvartill Carell sålunda gjort sig skyldig, uppdrog justitieombudsmannen åt den allmänne åklagare, konungens befallningshafvande i Vesternorrlands län komme att förordna, att vid vederbörlig domstol ställa Carell under tilltal och därvid å honom yrka laga ansvar äfvensom skyldighet att till den eller dem det vederborde återställa omförmälda bötesbelopp, - 180 kronor, jemte ränta, i sammanhang hvarmed åklagaren förständigades att Forsbergs anspråk på ersättning för de kostnader, Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 4 25
26 honom kunde hafva i saken tillskyndats, borde i mån af befogenhet understödjas, men att justitieombudsmannen ansåg hans ersättningsanspråk i öfrigt icke förtjena afseende. I anledning häraf anställdes vid rådstufvurätten i Sundsvall åtal mot Carell; och utlät sig rådstufvurätten i utslag den 1 februari 1889, att rådstufvurätten af handlingarna inhemtat, att, sedan Forsberg genom rådstufvurättens utslag den 30 maj 1884 blifvit dömd att för oloflig ölförsäljning bota 180 kronor, men öfver utslaget anfört besvär och vid besvären fogat särskilda borgensskrifter, däri handlanden J. Olsson och gårdsegaren E. A. Hansson borgat för böterna, stadsfogden von Sivers, efter det rådstufvurättens utslag blifvit fastställdt, uttagit bötesbeloppet hos borgesmännen och öfverlemnat det till Carell i hans egenskap af kronokassör, men att Carell, som därförut hos magistraten framställt begäran om böternas uttagande, uraktlåtit att återkalla denna begäran, hvilket haft till följd, att Forsberg efter böternas gäldande af borgesmännen, i saknad af tillgång till gäldande af samma böter och honom af Sköns häradsrätt ådömda böter till ett belopp af 925 kronor, undergått fängelse i- 60 dagar, och enär Carell genom berörda uraktlåtenhet visat försummelse i sin tjenst, pröfvade rådstufvurätten, med tillämpning af 25 kap. 17 strafflagen, rättvist döma Carell att därför bota 20 kronor; men då Olsson och Hansson, hvilka ostridigt erlagt det ifrågavarande bötesbeloppet, förklarat sig ej påyrka dess återbekommande, förklarades stämningspåståendet i denna del ej erfordra något rådstufvurättens yttrande. Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt. Med en hit ingifven klagoskrift öfverlernnade pigan Anna Jönsdotter i styrkt afskrift ett af vice pastorn i Djurröds församling E. K. Böös den 29 oktober 1888 för henne utfärdadt flyttningsbevis, hvarå tecknats bland annat följande mening:»har inom svenska kyrkan begått H. H. nattvard, men är därifrån hindrad på grund af synd mot sjette budet»; och anförde Anna Jönsdotter i den ingifna skriften, att, hon icke blifvit dömd för något af de brott, om hvilka i kongl. förordningen af den 4 maj 1855 stadgades, att den, som begått något af dem, icke finge blifva delaktig af den heliga nattvarden, innan han låtit sig enligt samma förordning skriftas och aflösas, och att i kongl. kungörelsen samma dag föreskrefves, att vederbörande häradshöfdingar skulle genom kronofogdarne underrätta vederbörande pastorer om dem, som blifvit dömda för alla förbrytelser, som vore af den beskaffenhet, att den sakfällde icke.finge komma i åtnjutande af den heliga nattvarden, innan han låtit sig skriftas och
aflösas, hvaraf, och särskildt af ordet alla fratnginge, att en pastor icke finge döma någon person saker till brott eller för brott till uteslutande från nattvarden, äfvensom att pastor icke finge förmena någon nattvardens bruk till följd af synd, hvarom nämnda kongl. förordning intet stadgade; på grund hvaraf klaganden anhöll, att vice pastorn Böös måtte i vederbörande domkapitel lagligen tilltalas att svara och straffas efter lag för sin olagliga åtgärd med ofvan nämnda flyttningsbevis samt åläggas till klaganden utgifva lagligt sådant bevis. I häröfver infordrad förklaring genmälde vice pastorn Böös: att det icke varit hans afsigt att döma klaganden saker till brott, något som icke hörde vice pastorns embete till, utan att sätta hennes blifvande själasörjare i tillfälle att öfva den själavård, som med afseende på henne kunde finnas nödig, och ansåg vice pastorn sig därtill, fastän straff af världslig domstol henne icke ådömts, befogad, på grund af ordalydelsen i kyrkohandbokens formulär för enskild skrift, enligt hvilket den, som skriftas, bekänner icke brott mot världslig lag, utan synd mot något af Guds tio bud; samt att man velat framställa vice pastorns handlingssätt såsom stridande mot kongl. förordningen den 4 maj 1855, emedan klaganden icke blifvit af världslig domstol fälld till ansvar för brott; men då i nämnda förord-, ning lönskaläge nämndes såsom en af de synder, på hvilka enskild skrift måste följa före admitterande till den heliga nattvarden, och det syntes icke kunna inverka på kyrkans uppgift att öfva tukt, att något straff för denna synd icke vidare af världslig domstol kunde påläggas, enär denna synd i alla fall vore genom sin egen naturliga följd uppenbar; då vidare enligt allmän kyrklig praxis qvinnor, som födt oäkta barn, betraktades såsom från den heliga nattvarden uteslutna och såsom sådana i kommunionboken observerades, samt allmänt plägade att före nattvardsgång hos själasörjaren anmäla sig till enskild skrift och aflösning; och då slutligen i kongl. cirkuläret den 20 januari 1865 stadgades, att flyttningsbevis skulle innehålla icke blott om utan äfven hvarför någon vore förhindrad att begå den heliga nattvarden; så hade vice pastorn ansett sig icke blott befogad utan äfven lagligen skyldig att utfärda flyttningsbeviset för klaganden i den form som skett. Denna vice pastorn Böös förklaring fann justitieombudsmannen icke vara tillfredsställande, utan ansåg, på grund af de skäl, som här ofvan vid redogörelsen af åtalet mot vice pastorn i Upsala domkyrkoförsamling E. G. Ljungqvist blifvit närmare utvecklade, att vice pastorn Böös felat i sitt embetes utöfning därigenom, att han å förenämnda den 29 oktober 1888 för klaganden Anna Jönsdotter utfärdade flyttningsbevis 27
28 attesterat, att hon vore förhindrad att begå den heliga nattvarden på grund af synd mot sjette budet; och fann sig justitieombudsmannen fördenskull föranlåten att, under åberopande af kongl. cirkuläret den 21 augusti 1786 och kongl. brefvet den 7 december 1787, inför domkapitlet i Lund åtala bemälde vice pastor samt yrka, att honom måtte, för hvad justitieombudsmannen sålunda fört honom till last, af domkapitlet tilldelas tjenlig föreställning och förmaning samt åläggas att tillställa klaganden annat laglikmätigt utflyttningsbevis, utan någon kostnad för henne. Efter det vice pastorn Böös, öfver åtalet hörd, fått sig däröfver förklara, meddelade domkapitlet den 3 april 1889 utslag, hvari domkapitlet sig utlät, att, då, med föranledande af 9 kap. 4 kyrkolagen, kongl. förordningen den 18 november 1741, kongl. cirkulärbrefvet den 17 oktober 1778, kongl. reskriptet till hof- och öfverrätterna samt konsistorierna in. fl. den 11 februari 1780 äfvensom Kongl. Maj:ts förklaring öfver allmänna lagens stndganden i åtskilliga rum den 23 mars 1807, 43:dje punkten 20 mo-m., qvinna, som veterligen födt oäkta barn, i och med detsamma och oberoende. däraf, om hon, medan lagen ännu utsatte straff för lönskaläge af qvinna, därför lagfördes eller icke, städse betraktats såsom ute-» stängd från tillträde till den heliga nattvarden, intill dess hon låtit sig enskildt skriftas och aflösas; då det alltså icke kunde anses öfverensstämmande med kongl. förordningens den 4 maj 1855, angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande, rätta grund och mening, att qvinna, som födt oäkta barn och om hvilken därigenom vore fulltygadt, att hon sig med lönskaläge. försett, skulle utan föregående enskild skrift och aflösning hafva obehindradt tillträde till den heliga nattvarden, intill dess hon blifvit af allmän domstol dömd till straff för lönskaläge; då under sådana förhållanden af den omständighet, att allmän strafflag numera icke utsatte straff för lönskaläge af qvinna, ingalunda kunde anses följa, att de i berörda, till kyrkolag hörande nådiga förordning den 4 maj 1855 meddelade bestämmelser om kyrkotukt skulle hafva upp hört att vara tillämpliga på qvinna, som födt oäkta barn; då slutligen den i slutet af 10 kapitlet kyrkohandboken meddelade, icke upphäfda anvisning i fråga om huru förhållas skall med moder, som födt oäkta barn och, innan hon blifvit enskildt skriftad och aflöst, förqväft detsamma, otvetydigt gåfve vid handen, att qvinna, som födt oäkta barn, fortfarande vore underkastad enskild skrift och aflösning; så och enär vice pastorn Böös förty måste anses hafva i anmärkta afseendet rätteligen förfarit, funne sig domkapitlet förhindradt att, på
sätt justitieombudsmannen yrkat, ålägga bemälde vice pastor att tillställa Anna Jönsdotter nytt utflyttningsbevis af annan lydelse i fråga om hennes rätt till nattvardsgång än det, som han den 29 oktober 1888 henne meddelat; hvarjämte domkapitlet förklarade, att domkapitlet i anledning af justitieombudsmannens mot vice pastorn Böös i målet framställda ansvarspåstående ville i annan ordning meddela särskildt utslag, sedan det då meddelade utslag vunnit laga kraft eller, därest det öfverklagades, blifvit fastställdt eller ock ändradt. Enligt lemnad hänvisning fullföljde justitieombudsmannen öfver detta utslag underdåniga besvär hos Kongl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet; och meddelade Kongl. Maj:t, efter det högsta domstolen blifvit i målet hörd, i anledning af de underdåniga besvären den 23 augusti 1889 utslag, hvarigenom, enär, på sätt högsta domstolen yttrat, den emot vice pastorn Böös i målet förda talan innefattade yrkande om ansvar för det Böös genom utfärdande af ifrågavarande betyg skulle begått fel i tjensten och om hans förpligtande att i anledning däraf meddela Anna jönsdotter nytt betyg, samt besvär öfver domkapitlets i mål af sådan beskaffenhet meddelade utslag bort, enligt kongl. cirkuläret den 7 december 1787, hos vederbörande hofrätt anföras, Kongl. Maj:t, med undanrödjande af den utaf domkapitlet meddelade besvärshänvisning, visade målet åter till domkapitlet, som skulle hafva att meddela ny, laglikmätig hänvisning för besvärs anförande mot dess nu ifrågavarande utslag. Domkapitlet meddelade nytt utslag den 11 september 1889, däri domkapitlet, under anförande af samma skäl som i dess ofvanintagna utslag af den 3 april 1889, förklarade sig förhindradt att, på sätt justitieombudsmannen yrkat, ålägga vice pastorn Böös att tillställa Anna Jönsdotter nytt utflyttningsbevis af annan lydelse i fråga om hennes rätt till nattvardsgång än det, som Böös den 29 oktober 1888 henne meddelat; och lemnade domkapitlet utan afseende justitieombudsmannens yrkande att tjenlig föreställning och förmaning måtte vice pastorn Böös meddelas för hvad han i berörda afseende åtgjort. Efter erhållen hänvisning att öfver domkapitlets sistberörda utslag fullfölja talan hos hofrätten öfver Skåne och Blekinge, uppdrog jag åt advokatfiskal i nämnda hofrätt att hos hofrätten anföra besvär öfver utslaget under åberopande af de skäl till stöd för åtalet, som för ändamålet redan blifvit anförda. De besvär, advokatfiskalen med anledning häraf anfört, hafva ännu icke blifvit af hofrätten slutligen afgjorda. 29
30 Sedan af förekommen anledning justitieombudsmannen infordrat rådstufvurättens i Halmstad protokoll och den 22 september 1887 meddelade utslag i mål angående för olofligt tillgrepp tilltalade skrädderiarbetaren Johan Vilhelm Eriksson, inhemtades däraf att, oaktadt, enligt hvad protokollen utvisade, Eriksson förut undergått bestraffning allenast för första resan stöld, rådstufvurätten genom omförmälda utslag, under den oriktiga uppgift att Eriksson redan skulle undergått bestraffning för andra resan stöld, dömt honom att för tredje resan stöld af gods till sammanlagdt värde af 25 kronor hållas till straffarbete ett år samt fem år utöfver strafftiden vara medborgerligt förtroende förlustig. Enligt hvad justitieombudsmannen sedermera inhemtade, hade Eriksson, som förklarat sig nöjd med utslaget och börjat undergå den honom därigenom ådömda bestraffningen, likväl, under åberopande däraf att utslaget i omförmälda hänseende uppenbarligen af förbiseende oriktigt affattats, däröfver hos kongl. Göta hofrätt anfört besvär, med yrkande att det straff, hvartill Eriksson känts skyldig, måtte förklaras vara honom ådömdt för andra resan och icke för tredje resan stöld; men hade kongl. hofrätten genom utslag den 4 november 1887 sig utlåtit, att, enär Eriksson, som på sätt vid besvären fogadt utdrag af konungens befallningshafvandes i Hallands län protokoll för den 26 september samma år utvisade, inför landshöfdingeeinbetet i nämnda län förklarat sig nöjd med rådstufvurättens ifrågavarande utslag, jämlikt 2 i kongl. förordningen den 30 maj 1873 icke egde återkalla berörda förklarande, kunde besvären icke till pröfning upptagas; hvarefter och sedan Eriksson i underdånighet hos Kongl. Maj:t fullföljt talan i målet, under anhållan tillika att, därest hans omförmälda förklarande inför landshöfdingeeinbetet skulle anses utgöra hinder för bifall till de underdåniga besvären, Kongl. Maj:t täcktes af gunst och nåd meddela den rättelse i rådstufvurättens utslag, att det Eriksson därigenom ådömda straff förklarades vara honom ådömdt för andra resan och icke för tredje resan stöld, Kongl. Maj:t genom utslag den 3 februari 1888 förklarat sig ej finna skäl att i anledning af de underdåniga besvären göra ändring i hofrättens utslag, samt att den i sammanhang med besvären gjorda underdåniga ansökningen innefattade ett ämne, som ej utgjorde föremål för nåd. Såsom Eriksson i sina besvär öfver rådstufvurättens utslag anmärkt, var utslaget uppenbarligen oriktigt därutinnan, att Eriksson därigenom förklarats saker till ansvar för tredje resan i stället för andra resan stöld; och ansågs den vårdslöshet, rådstufvurätten härigenom låtit komma sig till last, vara af så grof beskaffenhet, att justitieombudsmannen icke kunde lemna densamma utan beifran. Därest rådstufvurätten vid be
stämmandet af straffet för det af Eriksson begångna tillgrepp oriktigt utgått därifrån, att detta varit att anse såsom tredje resan i stället för andra resan stöld, hade Eriksson påtagligen för den af honom föröfvade förbrytelsen erhållit strängare straff, än som skulle ådömts honom, därest rådstufvurätten betraktat densamma såsom endast andra resan stöld; och äfven om antagas finge att endast skriffel i utslaget förelupit, och att rådstufvurätten bestämt straffet för ifrågavarande förbrytelse såsom för andra resan och icke såsom för tredje resan stöld, samt att Eriksson således för det af honom föröfvade olofiiga tillgrepp icke erhållit strängare straff än vederbort, kunde Eriksson likväl, då han, enligt hvad ofvan omförmälts, icke kunnat vinna den af honom sökta rättelsen i rådstufvurättens utslag, tilläfventyrs komma att, därest han skulle framdeles ånyo göra sig skyldig till ansvar för olofligt tillgrepp, med hänsyn därtill att' detta ansvar måste bestämmas enligt de i 20 kap. 11 strafflagen gifna föreskrifter, i framtiden lida men af den i rådstufvurättens utslag förekommande felaktigheten. Justitieombudsmannen uppdrog därför åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att inför kongl. hofrätten ställa under tilltal ordföranden och de ledamöter af rådstufvurätten, som i nu ifrågavarande beslut tagit del, för den vårdslöshet i domareembetets utöfning, hvartill de i anmärkta hänseendet gjort sig skyldige, samt därför å dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. I anledning häraf anhängiggjorde advokatfiskalen vid kongl. hofrätten åtal mot borgmästaren Th. Stockenberg samt rådmännen W. Tornérhielm och F. L. Holm, hvilka upplystes hafva deltagit i ifrågavarande beslut; och afkunnade hofrätten den 14 mars 1889 utslag af innehåll att enär Stockenberg, Tornérhielm och Holm ostridigt gjort sig skyldige till hvad dem blifvit lagdt till last, pröfvade kongl. hofrätten, med stöd af 25 kap. 17 strafflagen, lagligt döma dem att för den vårdslöshet, de sålunda visat vid domareembetets utöfning, bota, Stockenberg och Tornérhielm hvardera 30 kronor och Holm 10 kronor. Detta utslag har vunnit laga kraft. 31 I skrifvelse den 11 september 1888 anmälde Franz August Peterson i Stockholm till åtal öfverståthållareembetet i anledning af beinälda embetes förfarande mot Peterson i nedanomförmälda afseende. Enligt Petersons framställning tilldelade tillförordnade stadsfiskalen Lars Stendahl den 9 augusti 1888 efter förut hållet, godtyckligt polisförhör Peterson ett s. k.»varningsbesked», hvari ej blott Petersons medborgerliga heder angreps, utan äfven Petersons frihet och existens på
82 ett betänkligt sätt hotades. Följande gifven besvärshänvisning vände sig Peterson i laga tid till öfverståthållareembetet för polisärenden med anhållan om varningens upphäfvande såsom varande olaglig. Innan saken här afgjordes, instämde Peterson t. f. stadsfiskalen Stendahl att stånda till ansvar inför Stockholms rådstufvurätt för personlig kränkning af Petersons heder. Emellertid behandlades Petersons till öfverståthållareembetet för polisärenden inlemnade besvär genom resolution den 21 i nämnda månad sålunda att, ehuru med ej mindre än 7 särskilda bevis styrkts, att Peterson egde fast agentplats och fullt tillräckliga medel till sitt uppehälle, den Peterson tilldelade varningen, i tydlig strid mot lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885, fastställdes. Då Peterson vore bofast person med iklädda skyldigheter mot stat och kommun, då genom annan, äfvenledes af öfverståthållareembetet den 15 augusti utfärdad resolution, Peterson efter förutgången ansökan erhållit rättighet att idka kommissions- och agenturaffärer härstädes, och nämnda myndighet sålunda, innan varningen fastställdes, erkände Peterson ega medel till sin existens, samt dä ingen, vare sig enskild person eller offentlig myndighet kunde påstå eller leda i bevis, att Peterson någonsin begått eu handling, som ens närmelsevis varit vådlig för allmän säkerhet, så hade öfverståthållareembetet handlat i uppenbar strid mot 1 i åberopade lag angående lösdrifvares behandling, samt visat sig sätta högre lit till en underordnads personliga uppfattning, än lagligen giltiga bevis. Som åberopade lag angående lösdrifvares behandling i 6 sista mom. uteslöte hvarje vädjande till högre domstol gentemot Konungens befallningshafvandes varningsåtgärder, och då nämnda lagbestämmelse i Konungens befallningshafvandes händer lagt en oinskränkt makt att godtyckligt förfara samt då öfverståthållareembetet i förevarande fall genom fastställande af varningsåtgärden ej blott kränkt Petersons medborgerliga rättigheter utan äfven hotat och skadat Petersons framtida existens, i det att liera af de firmor, Peterson härstädes representerade, naturligt nog, efter öfverståthållareembetets af pressen offentliggjorda åtgärd, tviflade på Petersons redbarhet och lämplighet såsom deras representant, anhöll Peterson, på grund af anförda skäl samt de klagoskrifterna bifogade bevis och protokoll om åtals anställande mot öfverståthållareembetet för polisärenden för dess mot Peterson, enligt hans förmenande, olagligen vidtagna varningsåtgärd. I en den 13 september 1888 hit ingifven skrifvelse erinrade Peterson vidare, bland annat, att hvad sålunda mot honom företagits, eller att han blifvit förklarad vara en för allmän ordning vådlig person, den där icke kunde på ett aktningsvärdt, för att ej säga redbart sätt försörja
sig och sin familj, utan att för sådant ändamål använda, om ej rent af olofliga, så dock tvifvelaktiga medel, skulle öfver hela landet spridas genom från öfverståthållareembetet utgående tidningen»polisunderrättelser». Genom denna ofverståthållareembetets åtgärd vore Petersons existens rubbad. Det förtroende, Peterson hittills åtnjutit, hade han ej någon rätt att hädanefter påräkna, kort sagdt, hans ekonomiska tillvaro vore förderfvad. Då Peterson underställt sin klagan justitieombudsmannens pröfning, afsåge frågan naturligtvis i främsta rummet Peterson själf, men Peterson kunde ej heller lemna tillfället obegagnadt att påpeka, att ett kraftigt inskridande i denna sak skulle verka till framtida gagn äfven på sådant sätt, att den nämnda lagen af den 12 juni 1885 hädanefter blefve tilllämpad så, som afsigten med densamma var, då den af Konung och Riksdag antogs. Af de vid Petersons först ingifna skrift fogade öfverståthållareembetets protokoll för den 15, 20 och 21 augusti 1888 inhemtades, bland annat, följande: Den 13 i sistnämnde månad hade Peterson till öfverståthållareembetet ingifvit en så lydande skrift:»till öfverståthållareembetet för polisärenden! Med anledning af t. f. stadsfiskalen L.- Stendahls oförsynta tilltag att den 9 sistlidne augusti utan det ringaste skäl tilldela mig en godtycklig, s. k.»varning» för lösdrifveri (i enlighet med bifogade, lagligen vidimerade afskrift af det besynnerliga dokumentet), och detta oaktadt jag alltjämt egt och fortfarande»eger medel till mitt och de minas uppehälle», samt aldrig ej ens närmelsevis,»fört sådant lefnadssätt, att våda däraf kunnat uppstå för allmän säkerhet», samt dessutom aldrig varit af polismyndighet antastad eller ens tilltalad för, om också den ringaste förseelse, så och då det synes, för så vidt ett dylikt själfrådigt tilltag finge opåtaldt och ostraffadt passera, som om ryskt skräckvälde, i strid mot regeringens och Riksdagens bestämda lagstadganden, så småningom, högsta myndigheterna ovetande, börjar insmyga sig inom den korporation, som bildats till allmänhetens skydd och säkerhet, samt esomoftast tillämpas på fria, oförvitliga och bofasta svenska medborgare, tillåter jag mig genom hosföljande påminnelser jämte bifogade intyg emot ett dylikt angrepp på ärlig mans frihet inlägga en allvarlig protest, under anhållan att den mig tilldelade varningen oförtöfvadt måtte upphäfvas och som olaglig förklaras. Medföljande tidningsnummer (»Stockholms Dagblad» af d. 9:de,»Dagens Nyheter» af d. ll:te och»aftonbladet» af den 14:de nästlidne juni), Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 5 33
34 i hvilka tidningar, jämte flera andra, firman Lampe & Comp. från Göteborg förklarat mig såsom generalagent för deras försäljning af cigarrer här på platsen, torde mer än väl styrka i hvad mån t. f. stadsfiskalen L. Stendahls s. k.»varning», varit berättigad, hvarjämte äfvenledes bifogade exemplar af skämttidningen»lyckoper» (den 16 sistlidne juni) å titelvignetten angifver, att jag blifvit anställd för annonsafdelningen i nämnda tidnings redaktion. Några ansvarsyrkanden å t. f. stadsfiskalen L. Stendahl framställer jag ej nu,.emedan jag oförtöfvadt inför Stockholms rådstufvurätt ämnar väcka åtal mot honom för oförstånd i domareembete och kränkning af medborgarerätten. Jag anhåller endast på anförda skäl och bevis, samt med tilläggande af det såväl skriftlig som muntlig borgen för min själfständighet kan anskaffas, att den mig tilldelade varningen må förklaras ogiltig. Stockholm den 13 augusti 1888. Franz Peterson. Agent för firm. Lampe & Comp., Göteborg. Eed. för annonsafdelningen i skämttidn. Lyckoper. Adr.: 26 K. n. kyrkogata, 1 tr. ö. g. Allm. telef. 42 36.» Vid denna skrift funnos fogade följande handlingar: l:o) ett så lydande besked i afskrift:»afskrift. Stockholms polis, detektiva afdelningen. Besked. Om varning för lösdrifveri. Vid af mig hållet förhör med f. bokhållaren Franz August Peterson, född den 16 augusti 1865, har befunnits, att han, utan att ega medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet. I anledning häraf varder Peterson härmed varnad för lösdrifveri, med.erinran att han genom upprepande af denna förseelse äfventyrar att blifva häktad och dömd till tvångsarbete. Vill Peterson varda i saken vidare hörd, eger han inom tre dagar härefter, denna dag oräknad, hos öfverståthållareembetet för polisärenden antingen.personligen anmäla sig till förhör eller ock inkomma med skriftliga påminnelser, dem det icke är honom betaget insända med posten. Stockholm den 9 aug. 1888. L. Stendahl, tf. stadsfiskal. tvätt afskrifvet betygar. Stockholms rådhus å aktuarie kontoret den It augusti 1888. Lösen 25 öre.» Ex officio Reinh. Thorell.
2:o) N:o 24 af tidningen»lycko-per» för den 16 juni 1888, hvaruti under titelvignetten fanns tryckt följande tillkännagifvande:»redaktör för annonsafdelningen: Franz Peterson, N:o 26 Klara norra kyrkogata.» 3:o) N:o 136 af tidningen»aftonbladet» för den 14 juni 1888, och n:o 7131 af tidningen»dagens Nyheter» för den 11 juni 1888, i hvilka fanns intagen följande annons:»tillkännagifves att vi denna dag efter vänlig öfverenskommelse med herr J. W. Bégat öfverlemnat vårt komraissionslager i Stockholm till herr Franz Peterson, adress Klara norra kyrkogata 26. Våra till dato utestående fordringar inkasseras fortfarande af herr Bégat. Göteborg den 5 juni 1888. Lampe et Comp.» 4:o) N:o 155 af tidningen»stockholms Dagblad» för lördagen den 9 juni 1888, hvaruti fanns följande:»tillkännagifvande. Att vi denna dag efter vänlig öfverenskommelse med herr J. W. Bégat öfverlemnat vårt komraissionslager i Stockholm till herr tranz Peterson, adress 26 Klara norra kyrkogata. Våra till dato utestående fordringar inkasseras fortfarande af herr Bégat. Göteborg den 5 juni 1888. Lampe et Comp.» Med anledning häraf hade Peterson blifvit kallad till inställelse inför poliskammaren den 15 augusti, då jämte Peterson äfven t. f. stadsfiskalen Stendahl var tillstädes och inlemnade ett så lydande:»förhörsprotokoll torsdagen den 9 augusti 1888. Af polisöfverkonstapeln vid detektiva afdelningen Johan Carl Eckerström inställdes inför mig den 9 augusti 1888 f. bokhållaren Franz August Peterson af följande anledning. Bemälde Peterson, hvilken vore i saknad af arbete och försörjningsmedel, hade anhållits, emedan mot honom jämväl förekommit, att fru Clara Gustafsson, som bor och har teknisk fabrik och handel i huset n:o 3 vid Slöjdgatan, angifvit, att Peterson af henne upptagit annons rörande hennes affär under förebärande, att denna sedermera skulle införas å tryckta matsedlar, hvilka skulle vara för allmänheten tillgängliga å»bahrs» Café», källaren»runan», hotell»kung Karl» och hotell»w 6» m. fl. och hvarför Peterson af fru Gustafsson betingat sig 25 kronor, 35
36 däraf han i förskott uppburit 10 kronor, men hade sedermera blifvit upplyst, att de af Peterson uppgifna matsedlarna ej funnes eller komme att finnas de antydda källarne, hvadan fru Gustafsson sålunda blifvit bedragen på det till Peterson lemnade förskottet 10 kronor; hvarförutom Peterson under hot sökt tvinga Gustafsson att betala ytterligare 15 kronor. Dessutan hade handelsagenten Nils Ulin tillkännagifvit, att han på liknande svikligt sätt blifvit lockad att annonsera på ifrågavarande matsedlar, hvilken annons han betalt till Peterson. Häröfver hörd förklarade Franz August Peterson: att han medgåfve, det han för-inärvarande vore i saknad af försörjningsmedel och ej hade annan sysselsättning än som platsförsäljare af cigarrer; att han erkände, det han på sätt mot honom angifvits, uppburit penningar för af Gustafsson och Ulin upptagna annonser, men förnekade att hafva hotat fru Gustafsson eller velat tilltvinga sig de resterande 15 kronorna, och hade han användt de uppburna penningarne för sina lefnadsbehof; samt att han väl visste, att matsedlarna ej användes å de uppgifna restaurationerna, men trodde, då han upptog annonserna, att desamma skulle komma att användas enligt förut träffadt aftal. Här skulle antecknas: att källaremästaren Björkman å Bährs café till öfverkonstapeln Eckerström upplyst, att, då Peterson der nekats lemna matsedlar, han yttrat»jag kan skänka er dem» och hade mot medgifvande qvarlemnat en stor packe matsedlar; samt att föreståndaren Johansson å»w 6» på förfrågan upplyst, att Peterson till den förre restaurationsföreståndaren, på enahanda sätt som Björkman nämnt, lernnat matsedlar. Beträffande sina lefnadsomständigheter uppgaf f. bokhållaren Franz August 1 eterson, att han är född den 16 augusti 1865 i Rödeby socken af Blekinge län samt son af landtbrukaren Petter Hansson och dennes hustru Cecilia, gift, att lian är senast mantalsskrifven och jämväl kyrkoskrifven i Stockholms stad och Klara församling; att han vistats i föräldrahemmet till 1882, därunder han 15 år gammal konfirmerats i Rödeby sockens kyrka, hvarefter han haft plats som bokhållare hos vinhandlaren Bandqvist i Karlskrona till hösten 1884, då han öppnat egen tapet- och pappershandel i Karlskrona, hvilken affär han innehaft till sommaren 1885; att han därefter saknat sysselsättning till våren 1886 och därefter haft plats hos handlanden Flory till hösten 1886 och sedermera som bokhållare hos åkaren Persson till augusti 1887, efter hvilken tid han saknat anställning. Ö
» På grund af hvad sålunda förekommit ansåg jag, att f. bokhållaren Franz August Peterson utan att ega medel till sitt uppehälle underlåter att efter förmåga ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, i följd hvaraf jag fann Franz August Peterson böra såsom lösdrifvare behandlas och förty nu meddelade honom varning, hvarjämte jag för honom uppläste och till honom öfverlemnade skriftligt besked angående varningens meddelande och skälen därför samt innehållande underrättelse att, om han ville varda i saken vidare hörd, han egde hos öfverståthållareembetet för polisärenden inom tre dagar antingen personligen anmäla sig till förhör eller ock inkomma med skriftliga påminnelser, dem det icke vore honom betaget insända med posten. L. Stendahl, t. f. statistiska!.» Sedan detta protokoll blifvit uppläst, hördes Peterson öfver detsamma, därvid han förmälde, att han aldrig inför stadsfiskalen medgifvit, att han mottagit penningar af handelsagenten Nils Ulin i och för annonsering å matsedlar; att han vore firman Lampe et Comp:s agent härstädes och icke, såsom i protokollet uppgifvits, platsförsäljare af firmans cigarrer; att han hade kontrakt med nämnda firma samt innehade dess kommissionslager; att han aldrig, på sätt i protokollet uppgifvits, vidgått, att han icke kunde försörja sig och familj på omnämnda agentur, hvilken visserligen vore hans enda lefvebröd, men dock gåfve fullt tillräcklig inkomst; samt att han, på grund af hvad han nu anfört samt i sin besvärsskrift framhållit, yrkade, att den honom meddelade varning, såsom fullkomligt obefogad, skulle af öfverståthållareembetet upphäfvas; hvarjämte Peterson på förekommen anledning uppgaf, att han, som från den 5 juni 1888 varit agent för Lampe et Comp. och såsom sådan hade 5 % på nettoförsäljningen och 1 % per inkasso, under juni månad förtjent omkring 50 kronor och under juli omkring 75 kronor på nämnda agentur. I anledning af Stendahls begäran att Peterson skulle namngifva någon eller några personer, till hvilka han under den tid, han skulle haft ofta nämnda agentur, försålt cigarrer, uppgaf Peterson, såsom det heter i protokollet, slutligen, efter många invändningar, att lian sålt cigarrer till en namngifven person för belopp af 13 kronor och till en annan likaledes namngifven person för belopp, som Peterson icke ville närmare angifva. På fråga förklarade härefter Peterson: att han med afseende på sitt förhållande till annonsörerna på matsedlarna icke hade något vidare att anföra eller styrka; att han för öfrigt ansåg sin besvärsskrift med bilagor innehålla»fullt tillräckliga bevis» för att visa varningens obefogenhet; 37
38 samt att lian»med densamma fullkomligt styrkt, att han sökte att ärligen sig försörja och äfven däruti lyckats». Slutligen hette det i protokollet, att Peterson, af Stendahl uppmärksamgjord därpå, att Peterson intet bevisat med de ingifna handlingarna, efter mycket ordande om det obefogade i stadsfiskalens och polisens åtgöranden, till sist anhöll om uppskof för att styrka, att han vore agent för Lampe & C:o, hvarefter ärendet uppsköts till den 20 augusti, då Peterson i Stendahls närvaro förekom och företedde en af Lampe & C:o den 14 augusti 1888 i Göteborg dagteeknad, för Peterson utfärdad och af tvenne personer bevittnad fullmakt att här i Stockholm försälja firmans fabrikater och inkassera dess fordringar. Uppmärksamgjord på att denna fullmakt vore utgifven först den 14 augusti och sålunda liera dagar efter varningens meddelande samt därpå att genom densamma han ingalunda visat, att han på ifrågavarande agentur vunnit sitt uppehälle, förklarade Peterson, att han icke hade något vidare att i saken andraga eller styrka, samt yrkade, under upprepande af hvad han förut anfört, att varningen måtte upphäfvas. Stendahl önskade härefter af Peterson erhålla upplysning om, hvad han kunnat förtjena såsom redaktör för annonsafdelningen i tidningen»lycko-per», såvida Peterson fortfarande innehade denna befattning, hvilket Stendahl emellertid betviflade, helst i ett senare nummer af tidningen»lycko-per» än det af Peterson ingifna, nämligen n:o 31 för den 4 augusti 1888, hvilket nummer nu jämväl företeddes af Stendahl, tillkännagifvandet om Petersons egenskap af redaktör för annonsafdelningen uteslutits. Peterson, som påstod, att han fortfarande vore redaktör för nämnda tidnings annonsafdelning, förmälde sig icke vilja lemna de begärda upplysningarna. Med afseende å den företedda fullmakten påpekade Stendahl, att densamma vore utfärdad efter varningens meddelande och sålunda icke styrkte, att Peterson den 9 augusti varit agent för Lampe & C:o, samt yrkade varningens fastställande. Peterson vidhöll till en början sitt yrkande om att varningen utan vidare skulle undanrödjas, men, då Stendahl förklarade sig icke hafva något emot att Peterson bereddes tillfälle att, därest han det förmådde, förebringa bevisning för sina påståenden, framställde Peterson slutligen anhållan om ärendets uppskjutande å nyo, hvarefter öfverståthållareembetet uppsköt ärendet till den 21 augusti.
Vid ärendets företagande till handläggning denna dag ingaf Peterson följande handlingar: l:o) dessa två bref: a)»larape & C:o, Göteborg d. 11 juni 1888. Herr Franz Peterson 26 Klara norra kyrkogata Stockholm. Härmed factura genom George Lampe öfvertaget kommissionslager, för hvilket belopp vi anhålla om creditering. Beträffande den af Eder öfvertagna agenturen godtgöra vi Eder i provision 5 % å alla liqviderade nettoförsäljningar samt 1 % å incasso, dessutom utgifter för porto & telegram. Hvad angår kringsändning af varor till resp. kunder, anse vi det vara skäl engagera en springpojke, hvarför vi äro villiga betala kr. 15 per månad. Provisionen utgår vid årets slut, med rättighet för oss, att innehålla en del för möjligen inträffande förluster. Det åligger Er som vår agent att minst 1 gång om veckan insända ingångna medel, samt hvarje månad sända försäljnings- & lagerrapport, samt uppgift öfver Edra utgifter. Vi sända Eder med snaraste små Tummeliten och Snödroppen, samt emotse i morgon närmare uppgift ang. snus. Högaktningsfullt Lampe fy C:o. % Glöm ej att hos Bégat låta afhemta assurancepolisen ssynt transportera den å den lägenhet Ni innehar.» b)»lampe & C:o, Göteborg den 15 juni 1888. Herr Franz Peterson 26 Norra Klara kyrkogata Stockholm. Vi erkänna ingången af Edert bref af 13 d:s och erhöllo just nu Edert bref af 14 d:s och få som svar därå meddela, att vi i dag erhållit bref från herr Bégat, hvari han underrättar oss om, att Lundberg ej kan inlösa sin accept. Vi tillskrifva därföre herr B. att inlösa vexeln samt uttaga ny accept af L. Remittera därföre oss den summa, jämte andra incasso, Ni af oss bekommit för Lundbergs accept^ inlösande. 39
40 Beträffande herr John Andersson, så hafva vi 10 mille Tummeliten i order för honom, hvilka med snaraste utföras. Han åtnjuter 37 % pr 3/m. Efterhör hans soliditét och insänd svarosedeln till oss. Hvad angår de cig. Redtz beordrat, finna vi det minst sagdt eget af honom att fälla ett sådant yttrande, som att cigarrerna ej skulle vara af lika god qvalitet som profven, allrahelst som han ännu ej profvat eller fått ens 1 låda af beställningen. Ni erhåller med snaraste proflådor, undvik därför att öppna hellådor. - Annonsera ej mer. Factura bifogas. Emotseende snara och goda (underrättelser) meddelanden, teckna Högaktningsfullt Lampe åf C:o. Vi sände i dag en del proflådor, erfordras mera, så underrätta oss därom. J). 5.» 2:o) Följande intyg:»på begäran af handelsagenten herr Franz Peterson får jag härmed intyga, att han sedan den 14 maj i år pr arrende haft»lycko-pers» fjärde sida, jämte dess öfriga annonsafdelning, samt att han fortfarande för min räkning eger att upptaga ordres å annonser för de af mig utgifna och framdeles utkommande tidningar & tidskrifter. Stockholm den 23 augusti 1888. J. W. Svensson. Bed. af Lycko-Per.» Med stöd af dessa handlingar ansåg sig Peterson hafva till fullo styrkt, hvad som erfordrades för varningens upphäfvande, hvarom han jämväl framställde förnyadt yrkande. Under åberopande af hvad vid förhören såväl inför stadsfiskalen som i poliskammaren förekommit samt med påpekande dels att de af Peterson företedda bref allenast visade, att Peterson blifvit erbjuden agentur, men ingalunda att han innehaft den, då varningen honom meddelades, och än mindre att Peterson genom denna agentur kunnat försörja sig och familjen, samt dels att det ingifna intyget allenast visade, att Peterson arrenderat annonsafdelningen i tidningen»lycko-per», hvaremot Peterson på intet sätt styrkt, att han af det s. k. redaktörskapet fått medel att sig ärligen försörja, utan att tvärtom motsatsen framginge af hvad Peterson vidgått med afseende å upptagande af annonserna på de blifvande matsedlarna, yrkade Stendahl varningens fastställande, hvithet yrkande Peterson, under förklaring att han i saken icke önskade förete någon slags ytterligare bevisning, enständigt bestred.
Då något vidare icke förekom till anteckning, meddelade öfverståthållareembetet följande resolution:»då förre bokhållaren Franz August Peterson icke visat några sådana omständigheter, att den honom meddelade varningen för lösdrifveri kan anses obefogad, finner öfverståthållareembetet, med stöd af 2 i lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885, lagligt fastställa varningen samt förordnar, att densamma skall i laga ordning polismyndigheterna i riket kungöras.» Jämte dessa öfverståthållareembetets protokoll, för hvilkas hufvudsakliga innehåll nu redogjorts, funnos vid Petersons ofvan först nämnda hit ingifna skrift bilagda följande båda handlingar: 1)»Att bokhållaren Franz August Peterson, född den 16 augusti 1865, är för innevarande år mantals- och skattskrifven i egendomen n:o 26 vid Klara norra kyrkogata inom denna rote, betygar. Stockholm, i 3:dje rotens expedition, den 31 augusti 1888. Iwo Zander roteman.» 2)»Med företeende af intyg om god frejd och myndig ålder samt bevis, att han icke blifvit i konkurs eller omyndighetstillstånd försatt, har bokhållaren Franz August Peterson denne dag härstädes anmält sig ämna idka agentur-, kommissions- och förmedlingsaffär, hvilket härmed till bevis meddelas. Stockholm i öfverståthållareembetets kansli den 15 augusti 1888. ex officiel J. Berlin. Lösen och stämpelpapper 4 kronor 50 öre. Peterson, F. A., på begäran. 26 Klara norra kyrkogata. Rätt afskrifvet betyga: Olof Roth. A. Fr. Dahlberg.» Sedan justitieombudsmannen anmodat öfverståthållareembetet att öfver Petersons ifrågavarande klagomål infordra vederbörandes yttrande, insände embetet hit en af auditören H. Bergman, hvilken i egenskap af tillförordnad biträdande polismästare å öfverståthållareembetets vägnar den 21 augusti 1888 meddelat det beslut, hvarigenom den Peterson af Stendahl den 9 i samma månad gifna varning fastställdes, afgifven förklaring,_ hvari till en början åberopades innehållet i de af Peterson klagoskriften bilagda Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 18!)0 urs riksdag. 6 41
42 protokollen vid förhören i poliskammaren, hvaraf enligt Bergmans förmenande otvetydigt framginge, att beslutet varit lagligen grundadt. Härvid torde det knappt vara af nöden påpeka, anfördes vidare i förklaringen, att afseende _ icke borde fästas vid de af Peterson åberopade handlingar, hvilka, tillkomna och utgifna efter varningens meddelande, näppeligen kunde gifva stöd för den uppfattning, att varning för lösdrifveri ens vid denna senare tidpunkt kunnat vara olaglig eller för Peterson med afseende på hans uppfattning af sina skyldigheter obehöflig, än mindre skadlig, ehuru Petersons sätt att fatta varningen icke syntes motsäga möjligheten af att densamma icke torde komma att på honom göra^ åsyftad verkan, i^ hvilket fall Peterson ju vid möjligt ådöma^ de af tvångsarbete hade full rätt att jämväl öfver varningen fullfölja den klagan, han kunde för godt finna. Då Peterson funnit för sig anständigt att beträffande varningen draga tillförordnade stadsfiskalen Stendahl inför allmän domstol, ville Bergman bifoga afskrifter af Stockholms rådstufvurätts i saken förda protokoll och utslag, af hvilka kunde inhemtas Petersons och domstolens olika åsigter om varningens behörighet. Ej heller ville Bergman vid detta tillfälle undertrycka sin önskan att påpeka, hurusom Petersons stämning å Stendahl så väl som hans klagoskrift till justitieombudsmannen utgjorde ett af de många numera ofta förekommande exempel på, huru vissa personer, för hvilka klagan i laga ordning fortfarande stode öppen, icke droge i betänkande att för beslut i tjensten rikta personliga angrepp mot embets- och tjensteman, hvilkas _ allt utom angenäma lott det vore att på dem tillämpa lag och författning. f å grund af det anförda och hvad i öfrigt af handlingarna framginge hemställde Bergman, att Petersons klagoskrift måtte finnas icke förtjena ytterligare afseende. Af Stockholms rådstufvurätts vid förklaringen fogade protokoll i mål mellan Peterson, kärande, samt Stendahl jämte annan person, svarande, angående bland annat ansvar å Stendahl för det han obehörigen, på sätt ofvan omförmälts, tilldelat Peterson varning för lösdrifveri,&inhemtades att, efter det målet af rådstufvurätten handlagts den 22 augusti och den 5 september 1888, rådstufvurätten den 12 i sistnämnda månad däri meddelat utslag, af innehåll, beträffande åtalet mot Stendahl för det denne den 9 nästförutgångne augusti tilldelat Peterson varning för lösdrifveri, att enär Peterson icke ådagalagt, att Stendahl vid varningens meddelande olagligen förfarit, blefve Petersons mot Stendahl väckta ansvarsoch ersättmngspåståenden af rådstufvurätten ogillade; hvarjämte Peterson,
i enlighet med Stendahls påstående, dömdes jämlikt 16 kap. 4 1 mom. strafflagen för obefogadt åtal, som dock tillkommit af obetänksamhet och utan argt uppsåt, att bota 25 kronor. I afgifna påminnelser erinrade Peterson, hurusom Bergman i sin förklaring på det bestämdaste påstått, att af de inlemnade protokollen otvetydigt framginge, att det af Peterson öfverklagade beslutet varit lagligen grundadt. Om icke det antagande, att Bergman underlåtit taga kännedom om, hvad lag i förevarande fall stadgade, kunde anses alltför mycket vågadt, vore Peterson frestad påstå någonting dylikt. Ty ingenstädes i de åberopade protokollen funnes någon punkt, som visade, att sådana förhållanden rörande Petersons person vore för handen, som i lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 omtalas. Af hela Bergmans förklaring framginge så tydligt som väl vore möjligt, att enligt hans oförgripliga åsigt berörda lagstadgande tillkommit uteslutande därför, att polismyndigheternas såväl högre som lägre tjensteman måtte komma i ostördt tillfälle att, när helst de behagade, omintetgöra hvilken oförvitlig medborgares existens som helst, sa snart personen i fråga förefölle dem misshaglig. Denna Petersons åsigt om saken föranleddes af Bergmans i hans förklaring oförtäckt framkastade hot, att, emedan Peterson icke uppfattat sina»skyldigheter» på sådant sätt, att häri med tystnad emottagit den oförskyllda varningen, utan i stället ställt dess befogenhet under kompetente domares pröfning, sa blefve Peterson»möjligen ådömd tvångsarbete)), hvilket Peterson naturligtvis icke riskerat, därest Peterson leinnat sin i lag medgifna rätt att klaga obegagnad. Detta vore det enda sätt, på hvilket Bergmans till visshet gränsande förmodan om»möjligt ådömande af tvångsarbete» borde kunna tydas. Peterson ville jämväl anmärka, huru Bergman sökte omintetgöra verkan af de vid Petersons klagoskrift fogade handlingar med förklaringen, att desamma tillkommit, efter det den ifrågavarande varningen blifva Peterson tilldelad. Bergman syntes sålunda fordra, att Peterson på förhand borde hafva skaffat sig handlingar, som skyddat honom mot polismyndigheternas godtycklighet, innan någon varning ens kommit i fråga eller Peterson kunde föreställa sig den aflägsnaste möjlighet af den behandling, för hvilken han blifvit utsatt. Visst vore, att om en eller annan åsyftad handling tillkommit efter varningens meddelande, så förefanns densamma vid fastställandet och det vore just detta fastställande Petersons klagan gällde. Förklaringen, i vissa fall obegriplig, i andra åter tvetydig, innehölle ett påstående om att Peterson icke kände sina skyldigheter. Med anledning häraf ville Peterson anmärka, att gentemot polismyndigheterna 43
44 och deras rättighet öfver Peterson hade Peterson, enligt sitt förmenande, ingå andra skyldigheter än att på ärligt sätt försörja sig och de sina så att ingen af dem komme att ligga annan person till last, samt att aldrig öfverträda lag, författningar eller hvad som för upprätthållandet af ordning i samhället vore påbudet. Om Peterson nu framställde frågan: när både om Peterson blifvit påstådt, för att ej tala om styrkt, att han gjort sig saker till någon af omförmälda förseelser, så blefve såväl Bergman som alla öfrige polismän med visshet Peterson svaret skyldige. I förklaringen hade densammas författare ordat om en rättegång, som Peterson anställt mot Stendahl, afseende ifrågakomma varning, och åberopat protokollen i samma rättegång. Med anledning häraf ville Peterson erinra, att den af honom mot Stendahl anhängiggjorda rättegång icke hade något med Bergmans här öfverklagade åtgärd så gemensamt, ^ att samma rättegång skulle kunna på förevarande fråga inverka, att rådstufvurätten, som visserligen frikänt Stendahl från ansvar, dock icke uttalat någon mening om den Peterson tilldelade varningens befogenhet, samt att i allt fall nämnde domstols af förklaranden åberopade utslag vore underställdt Svea hofrätts pröfning. Bergman talade i sin förklaring om»vissa personer, för livilka klagan i laga ordning står öppen». Han gåfve därmed tillkänna sin indignation däröfver, att en tillförordnad polismästares, den enskilde samhällsmedlemmens rätt våldsamt kränkande, åtgärd eu åtgärd, genom hvilken tillintetgjordes eller åtminstone i hög grad rubbades såväl en hittills oförvitlig menniskas egen som hans anhörigas existens kunde»i laga ordning» öfverklagas. Härvidlag borde, enligt Petersons förmenande, särskilt statueras ett exempel, då den orättmätiga tvångsåtgärden tillkommit. genom två tillförordnade polismäns godtyckliga beslut, och ett slikt ovist tjenstenit mer än väl behöfde i tid stäfjas. Bifogande afskrift af sitt hyreskontrakt från den tidpunkt, då varningen tilldelades Peterson, oaktadt vederbörande visste honom vara bofast person, samt i öfrigt åberopande hvad han förut i saken anfört, anhöll Peterson således fortfarande, att justitieombudsmannen måtte förordna om åtals anställande mot öfverståthållareembetet och dess ställföreträdare i ifrågavarande sak. o Åberopade hyreskontraktet utvisade, att Peterson i huset n:r 13 qvarteret Bryggaren inom Klara församling här i staden från den 1 oktober 1887 till samma tid 1888 förhyrt en lägenhet om 2 rum och kök mot en årlig hyressumma af 450 kronor, hvilken, enligt å kontraktet gjorda anteckningar, blifvit qvartalsvis vederbörligen erlagd.
Efter att hafva tagit i öfvervägande hvad i målet förekommit, fann justitieombudsmannen sig icke kunna godkänna öfverståthållareembetets för polisärenden åtgärd att fastställa den af tillförordnade stadsfiskalen Stendahl den 9 augusti 1888 klaganden meddelade varning för lösdrifveri. Första paragrafen i lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885, som bestämmer, hvilka äro underkastade att såsom lösdrifvare behandlas, lyder sålunda:»hvar, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, må, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete, behandlas såsom lösdrifvare på sätt i denna lag sägs. Till enahanda behandling vare ock den förfallen, hvilken eljest, utan att ega medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Barn under femton år må ej såsom lösdrifvare behandlas.» Efter hvad af ofvanintagna»varningsbesked» framgick, erhöll klaganden varningen, emedan han, enligt t. f. stadsfiskalen Stendahls åsigt, utan att ega medel till sitt uppehälle, underläte att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förde ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstode för allmän säkerhet. Vid företagande till pröfning af frågan om varningens fastställande hade öfverståthållareembetet att tillse, huruvida denna t. f. stadsfiskalen Stendahls åsigt var grundad på verkliga förhållanden, huruvida således de båda förutsättningar, som i andra stycket af ofvanåberopade lagrum uppställas såsom villkor för att en bofast person må kunna behandlas såsom lösdrifvare, i förevarande fall voro för handen. Denna pröfning syntes vara af öfverståthållareembetet verkställd på ett synnerligen summariskt och otillfredsställande sätt. Beträffande det första villkoret, att klaganden skulle underlåtit att efter förmåga söka ärligen försörja sig, var, då den gifna varningen fastställdes, ådagalagdt, att klaganden, hvilken egde god frejd, under juni månad 1888 af firman kampe & C:o i Göteborg öfvertagit ett kommissionslager till försäljning här i staden och att han erhållit nämnda firmas fullmakt såväl att försälja firmans fabrikater som att inkassera dess fordringar här på platsen, äfvensom att klaganden sedan maj månad 1888 var redaktör af annonsafdelningen i eu här utkommande tidning. Redan på grund häraf syntes öfverståthållareembetet saknat stöd för sitt antagande, att klaganden uraktläte att efter förmåga söka ärligen försörja sig. Men det hade icke mött ringaste svårighet att af klaganden eller genom t. f. stadsfiskalen Stendahls försorg erhålla upplysning järn 45
46 val därom, att klaganden bebodde eu i huset n:o 26 vid Klara norra yi kogata på ett år från den 1 oktober 1887 mot en hyressumma af 450 kronor förhyrd lägenhet, därför hyran af honom qvartalsvis erlagts, att han där vore för innevarande år mantals- och skattskrifven, saint att han vore uppförd till bevillning för uppskattad inkomst, 700 kronor åt kapital eller arbete. Med afseende å dessa omständigheter, som dels voro öfverståthållareembetet bekanta, dels lätteligen kunnat och bort i frågan tagas i betraktande, syntes öfverståthållareembetet väl förhastadt hafva funnit det forsta villkoret för varningens fastställande i detta fall vara uppfylldt. Icke heller syntes öfverståthållareembetet haft fog för den uppfattningen, att klaganden förde ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstått öi allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Det enda, som mot honom förekommit, hit hänförligt, var hans förfarande att i förskott upptaga penningar för anbringande af annonser å matsedlar, som enligt hans uppgift skulle begagnas å vissa restaurationslokaler, men som icke skulle kommit till användning. Att döma efter hvad mot klaganden i afseende lärpå blifvit styrkt, kunde hans handlingssätt dock omöjligen anses vara a., beskaffenhet att, ens i det fall att klaganden bevisligen underlåtit att söka årligen försörja sig, hvilket, såsom ofvan erinrats, här ingalunda var händelsen, i och för sig berättiga till hans behandlande som lösdrifvare. Att klaganden gjort sig skyldig till något annat för allmänna säkerheten vådligt hade icke ens föreburits. i SåvM t. f. stadsfiskalen Stendahl som öfverståthållareembetet syntes lyda den åsigt, att klaganden varit skyldig styrka, icke blott att han s ki årligen försörja sig, utan också att han lyckats däri. Men något så orimligt fordrade icke lagen för att värna sig mot behandling såsom lösdrifvare. Den, som ifrågakomme att såsom sådan behandlas, vore icke ens skyldig styrka, att han sökte ärligen försörja sig, därest icke af omständigheterna syntes framgå eller på annat sätt blifvit antagligt, att han icke gjorde det. Under antagande att protokollet öfver förhöret med klaganden den J augusti 1888 vore riktigt äfven beträffande de uppgifter, som af denne förnekats, kunde justitieombudsmannen förstå, ehuru icke trilla att, t. f. stadsfiskalen Stendahl, utan att gifva sig tid att närmare undersöka klagandens lefnadsförhållanden, tilldelat honom varning för lösdrifveri. Men att öfverståthållareembetet, efter hvad inför denna myndighet upplysts löiande klaganden, ansett sig böra fastställa varningen, kunde justitieombudsmannen icke fatta; och den å öfverståthållareembetets vägnar afgitna förklaringen var icke egnad att sprida något ljus öfver beslutet.
Förklarande!! menade sig knappast behöfva påpeka, att afseende icke borde fästas vid de af Peterson åberopade handlingar, hvilka, tillkomna och utgifna efter varningens meddelande, näppeligen kunde gifva stöd för den uppfattning, att varningen ens vid denna senare tidpunkt kunnat vara olaglig eller för Peterson med afseende på hans uppfattning af sina skyldigheter obehöflig, än mindre skadlig. Om härmed ville förstås, att hänsyn icke bort tagas och därför icke heller tagits till dessa handlingars innehåll vid pröfningen, huruvida den ifrågavarande varningen skulle fastställas eller icke, måste justitieombudsmannen på det bestämdaste bestrida riktigheten af ett sådant betraktelsesätt och ett sådant förfarande. Dessa handlingar hade tydligtvis, likaväl som hvad i öfrigt beträffande saken förekommit innan varningen pröfvades, bort läggas till grund för pröfningen. Att fastställa en för lösdrifveri meddelad varning vore en allvarlig sak, af vida större innebörd än förklaranden tycktes hålla före. Fn dylik varning skulle, då den fastställdes, kungöras för rikets polismyndigheter, d. v. s. den intoges i den publikation, som bure namn af»polisunderrättelser», och spredes sålunda öfver hela landet. Därigenom undergräfdes den varnades medborgerliga anseende och det förtroende, hvarförutan den obemedlade svårligen kunde bereda sig utkomst. Han vore under de två första åren efter varningen ständigt utsatt för faran att blifva häktad och dömd till tvångsarbete under kortare eller längre tid för den allra ringaste förseelse, ja, att döma efter föreliggande fall, om blott en kronofogde, länsman eller stadsfiskal ansåge den ärliga verksamhet, hvaråt den varnade egnade sig, icke inbringa hvad han behöfde för sitt och de sinas uppehälle. Den myndighet, som hade att pröfva slik varning, borde därför förfara med yttersta varsamhet, och detta så mycket mera som klagan öfver fastställande af varning icke finge föras utan i sammanhang med besvär öfver utslag, hvarigenom tvångsarbete blifvit ådömdt, d. v. s. först då det medborgerliga anseendet och möjligheten till framgångsrik loflig verksamhet knappast mera kunde återvinnas. Auditören Bergman, hvilken såsom tillförordnad biträdande polismästare å öfverståthållareembetets vägnar meddelat det beslut, hvarigenom den klaganden den 9 augusti 1888 af t. f. stadsfiskalen Stendahl tilldelade varning fastställts, hade härvid icke iakttagit den betänksamhet, som vederbort, utan uppenbarligen gjort sig skyldig till vårdslöshet och oförstånd i embetets utöfning; och uppdrog justitieombudsmannen därför åt advokatfiskal i Svea hofrätt att inför hofrätten tilltala Bergman för detta hans förfarande och å honom yrka det ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet kunde föranleda. 47
48 Med förmälan, bland annat, hurusom i afseende å Peterson hos öfverståthållareembetet förekommit, att han, som egde god frejd, under juni månad 1888 af firman Lampe & C:o i Göteborg öfvertagit ett kommissionslager till försäljning här i Stockholm och för sådant ändamål erhållit nämnda firmas fullmakt såväl att försälja firmans fabrikater som att inkassera dess fordringar här på platsen, äfvensom att han sedan maj månad 1888 varit redaktör af annonsafdelningen i en här i staden utkommande tidning, hvarjämte angående Peterson vidare blifva upplyst, att han, som vore mantals- och skattskrifven här i staden, under tiden _ från den 1 oktober 1887 till samma dag 1888 förhyrt en lägenhet i huset n:o 26 vid Klara norra kyrkogata mot ett hyresbelopp af 450 kronor, hvilket belopp qvartalsvis erlagts, äfvensom att honom påförts bevillning för en beräknad årlig inkomst af 700 kronor, Indika omständigheter, ehuru ej af Peterson ådagalagda hos öfverståthållareembetet, dock före frågans afgörande bort och lätteligen kunnat af samma myndighet inhemtas, yrkade, i anledning häraf, advokatfiskalen, att emedan af dessa förhållanden framginge, att Peterson vid den tid, öfverståthållareembetets klandrade beslut meddelats, ej uraktlåtit att söka ärligen försörja sig, och öfverståthållareembetet således saknat laga anledning att betrakta Peterson såsom lösdrifvare och å honom tillämpa bestämmelserna i ofvan omförmälda lag, samt öfverståthållareembetet följaktligen förfarit felaktigt derutinnan, att öfverståthållareembetet under åberopande af samma lag genom förenämnda beslut fastställt den varning för lösdrifveri, Stendahl förut meddelat Peterson, Bergman måtte för det felaktiga förfarande, som sålunda egt rum, dömas till ansvar jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 strafflagen; och meddelade hofrätten den 3 maj 1889 utslag af innehåll, att emedan, äfven om, emot Petersons vid förhöret inför öfverståthållareembetet gjorda bestridande, öfverståthållareembetet finge anses hafva haft skälig anledning till antagande, att Peterson vid ifrågavarande tid saknat medel till sitt uppehälle, i allt fall icke, så vidt handlingarna innehölle, förekommit någon omständighet, som utmärkte, att Peterson underlåtit att efter förmåga söka ärligen försörja sig, utan tvärtom åtskilliga af Peterson i detta hänseende vid förhöret inför öfverståthållareembetet företedda handlingar gåfve vid handen, att Peterson sedan den 5 juni 1888 varit af Lampe & C:o i Göteborg antagen till agent emot viss provision för försäljning af dess kommissionslager i Stockholm och att Peterson under sommaren 1888 varit anställd såsom redaktör för annonsafdelningen i en härstädes utkommande tidning; ty och som dessutom, hvad anginge det för varningens tilldelande åberopade skälet, att Peterson tillika förde ett
sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstode för allmän säkerhet, i detta hänseende annat förhållande ej blifvit utredt, än att Peterson af en person uppburit förskott å betalning för annons, som Peterson skulle låta införa å tryckta matsedlar, hvilka skulle vara för allmänheten tillgängliga å vissa restaurationer, men sedermera ej blifvit därstädes använda, samt detta Petersons förfarande icke utgjorde bevis om att hans lefnadssätt vore af berörda beskaffenhet; alltså och då följaktligen öfverståthållareembetets beslut att fastställa den Peterson tilldelade varningen för lösdrifveri saknat laglig grund, samt öfverståthållareembetet bort vid ifrågavarande ärendes behandling förfara med desto större försigtighet och omsorg, som Peterson ej egt att öfver berörda beslut föra klagan utan i sammanhang med besvär öfver utslag, hvarigenom möjligen framdeles tvångsarbete blefve honom ådömdt, pröfvade hofrätten rättvist att, med tillämpning af 25 kapitlet 17 och 22 strafflagen, döma Bergman, hvilken såsom tillförordnad biträdande polismästare å öfverståthå^lareembetets vägnar meddelat ifrågavarande beslut och i följd däraf vore för detsamma ansvarig, att för sålunda i embetets utöfvande visad vårdslöshet bota femtio kronor. Mot detta utslag hafva besvär icke blifvit anförda. 49 Hos justitieombudsmannen anförde litteratören E. Svedenhjelm, hurusom, då han den 21 december 1888 inställde sig i krigshofrättens embetslokal och, med företeende af intyg att han vore referent för tidningen Fäderneslandet, anhöll att få taga del af utslag, som af krigshofrätten af kunnats efter det krigshofrättens utslag i det s. k. Vaxholmsmålet meddelats, t. f. sekreteraren i krigshofrätten, friherre Fr. Lagerfelt, vägrat lemna Svedenhjelm del af krigshofrättens utslag i andra mal än sådana, i hvilka parts eller parters namn kunde af Svedenhjelm uppgifvas. Då vid det förhållande, att någon anslagsbok öfver afkunnade utslag icke funnes i krigshofrätten tillgänglig, det för Svedenhjelm var omöjligt att angifva hvarje särskildt utslag, han önskade få genomläsa, framhöll Svedenhjelm för friherre Lagerfelt, att han ju så tydligt det utan anslagsbok läte sig göra angifvit, af hvilka utslag han ville taga del, nämligen af dem, som meddelats efter det utslaget i det s. k. Vaxholmsmålet afkunnades; men vägrade likväl friherre Lagerfelt att villfara Svedenhjelms begäran. Med anledning däraf hemställde Svedenhjelm, huruvida icke friherre Lagerfelt genom berörda om stor oginhet mot en pressens representant vittnande tillvägagående gjort sig skyldig till brott Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 7
so mot tryckfrihetsförordningens 2 4:e inom., samt yrkade, att friherre Lagerfat måtte åtalas för tjensteförsummelse. I anledning häraf afgaf friherre Lagerfat infordrad förklaring, hvari han anförde, att, på sätt af Svedenhjelms skrift jämväl framginge, dennes ifrågavarande begäran afsett, icke att erhålla upplysning i något särskildt af honom uppgifvet hänseende, hvarom friherre Lagerfelt vid tillfället genom till honom framställd fråga förvissade sig, utan att få till sig utlemnade alla af krigshofrätten»efter Vaxholms-målet» meddelade utslag eller, med andra ord, alla utslag under tiden från den 23 juli till den 21 december 1888, i tillkännagifven afsigt att på stället afskrifva desamma. Utom det att det syntes kunna ifrågasättas, huruvida tryckfrihetsförordningens stadgande angående tillhandahållande åt allmänheten af en domstols handlingar kunde tolkas så, att det skulle tillkomma hvar och <en att, utan uppgifvande af ämne, hvarom upplysning önskades, hafva fri och obegränsad tillgång till domstols handlingar, och Svedenhjelms begäran således torde sakna stöd af lag, fanns ett annat skäl för friherre Lagerfelts vägran att villfara densamma. Enligt den för friherre Lagerfelt såsom krigsliofrättens sekreterare gällande instruktion tillhörde det honom bland annat»att i behörig ordning förvara inkomna handlingar i afgjorda mål och ärenden äfvensom hofrättens protokoll och koncepter till utslag» m. in. Friherre Lagerfelt vore således ansvarig för dessa handlingar. Däraf följde, att ett utlemnande af desamma för afskrifning på stället alltid måste ega rum under vederbörlig kontroll, så mycket nödvändigare, då, såsom här var fallet, fråga var om en del af de under året meddelade utslag, hvilka först vid början af följande år inbundes för att sedermera i arkivet förvaras och således vid tiden för Svedenhjelms ifrågavarande besök i krigshofrätten ännu bestodo af lösa ark. Då emellertid friherre Lagerfelts tid på embetsrummet vore fullt upptagen af det enligt ofvan åberopade instruktion honom jämväl tillkommande åliggande att mottaga inkommande handlingar och införa dem i krigsliofrättens diarium med flera embetsgöromål, därvid ej till förglömmandes det ofta tidsödande bestyret med upplysningars meddelande i förekommande fall, var friherre Lagerfelt förhindrad att personligen verkställa ofvannärnnda kontroll, och då han icke heller hade till sitt biträde någon person, som han i sådant afseende kunde anlita, kunde ett dylikt utlemnande till allmänheten af krigsliofrättens handlingar för att afskrifva dem på stället i allmänhet icke låta sig göra, allra minst i den utsträckning, som af Svedenhjelm blifvit ifrågasatt.
Sedan Svedenhjelm lemnats tillfälle att ingifva påminnelser i målet, erinrade lian mot hvad friherre Lagerfelt i förklaringen sålunda anfört, hurusom denne påstode, att Svedenhjelm begärt utslagen»i uppgifven afsigt att afskrifva desamma på stället». Denna uppgift vore alldeles oriktig. Svedenhjelm hade aldrig begärt att få afskrifva utslagen, ty detta skulle hafva dragit allt för mycken tid. Svedenhjelm begärde endast att få genomläsa utslagen och därvid göra anteckningar. Under de år omkring 5, om Svedenhjelm icke missminde sig friherre Lagerfelt varit krigshofrättens t. f. sekreterare, hade han icke eu enda gång förr än den 21 december 1888 förvägrat Svedenhjelm att genomgå krigshofrättens utslag, och det utan någon som helst kontroll, livad som nu föranledde honom att vägra Svedenhjelm detta, torde vara svårt att veta. Icke framginge det af hans förklaring, ty den vore sväfvande och tillkonstlad från början till slut. Friherre Lagerfelt tycktes vilja låta påskina, att han befarade, att Svedenhjelm skulle förstöra utslagen, för Indika friherre Lagerfelt vore ansvarig. Men han hade icke haft den ringaste anledning till eu dylik misstanke och icke heller förut kommit pa den tanken utan alltid utan minsta invändning lcmnat Svedenhjelm utslagen till genomseende. Vidare ordade friherre Lagerfelt om, att hans tid på embetsrummet vore fullt upptagen af andra göromål. Men säkerligen erinrade han sig nogsamt, att Svedenhjelm vid sina besök i krigshofrätt^! aldrig upptagit hans tid mera än högst fem minuter hvarje gång. Friherre Lagerfelt hade ju ej haft annat besvär än att utlemna utslagen och, sedan Svedenhjelm genomsett dem, återtaga dem. Svedenhjelm ansåge fortfarande, att friherre Lagerfelt gjort sig skyldig till brott mot tryckfrihetsförordningen, och vidhölle följaktligen sitt yrkande, att justitieombudsmannen måtte låta åtala friherre Lagerfelt för tjensteförsummelse.... Den af friherre Lagerfelt i ämnet afgifna förklaring fann justitieombudsmannen icke vara tillfredsställande. I 86 regeringsformen tillerkändes hvarje svensk man rättighet att, utan några af den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgifva skrifter, och föreskrefves att alla handlingar och protokoll i hvad mål som helst, de protokoll undantagna, som i statsrådet och hos konungen i ministeriela ärenden och kommandomål föras, ma ovillkorligen genom trycket kunna utgifvas; dock att banko- och riksgäldsverkens protokoll och handlingar rörande ärenden, hvilka böra hemliga hållas, icke må tryckas. I öfverensstämmelse härmed stadgade tryckfrihetsförordningen i 2 1 inom., att det skall stå hvarje författare fritt att, under de i 51
52 3 bestämda förbehåll, öfver allt som är eller kan blifva föremål för mensklig kunskap genom tryck kungöra sina tankar, och i 4 inom., att, på grund af hvad i 1 mom. af 2 paragrafen är föreskrifvet, det skall, till utgifvarens säkrare efterrättelse, dock med vissa undantag och villkor, vara en hvar uttryckligen tillåtet att i allmänt tryck utgifva alla offentliga handlingar, af hvad namn och beskaffenhet de vara måtte, samt att till den ändan alla sadana handlingar, vid domstolar och andra uppräknade verk och embeten, böra mot lösen utlemnas åt hvem det äskar, antingen han har i saken del eller ej, och i alla arkiv hvar och en fri tillgång lemnas att få på stället afskrifva eller afskrifva låta, eller, om därvid betydande hinder äro, i bevittnad afskrift, mot vederbörlig lösen, utbekomma alla slags handlingar i hvad ämne som helst. Sedan i det följande af 2 4 mom. undantagen och villkoren uppgifvits, hette det till sist, att, som det blefve för vidlyftigt att alla förekommande ämnen, mål och ärenden med noggrannhet utsätta, det skall stå hvar och en fritt att i tryck allmänt kunnigt göra allt, hvad som i denna lag icke finnes uttryckligen förbjudet. Förklaranden hade icke påstått, att de handlingar, af hvilka klaganden önskat taga kännedom, eller någon af dem, vore att hänföra till sådana, som på grund af tryckfrihetsförordningens undantagsbestämmelser vore undandragna offentligheten, men han ansåge till eu början, att det kunde ifrågasättas, huruvida tryckfrihetsförordningens stadgande angående tillhandahållande åt allmänheten af en domstols handlingar kunde tolkas sa, att det skulle tillkomma hvar och en att utan uppgifvande af ämne, hvarom upplysning önskades, hafva fri och obegränsad tillgång till domstolens handlingar, och att klagandens begäran "således torde sakna stöd af lag. I tryckfrihetsförordningen funnes icke föreskrifvet, att den, som i embetsverk eller arkiv önskar taga del af handlingar, skall, för vinnande af bifall till sin begäran, vara skyldig specielt uppgifva det ämne eller den sak, hvarom han vill inhemta upplysning. Men det vore förmodligen stadgandet, att hvar och en skall i arkiv lemnas fri tillgång att utbekomma alla slags handlingar i hvad ämne som helst, hvarpå förklaranden stödt sin uppfattning, att den, som i embetslokal eller arkiv begär upplysning ur befintliga handlingar, måste precisera den sak det gällde. Betraktade man emellertid stadgandet i dess sammanhang, funne man lätt, att det, långt ifrån att innebära en begränsning af rättigheten för alla att af alla offentliga, ej särskildt undantagna, handlingar ta^a del, fast hellre vore ett af de fyrfaldiga uttryck, i hvilka lagstiftaren låtit sig angeläget vara att framhålla och inskärpa, att denna rättighet gällde
i fullaste utsträckning. Något annat uttryck eller någon annan bestämmelse, vare sig i tryckfrihetsförordningen eller annan lag, funnes icke heller, som rimligen kunde tydas så, att man för att få taga del af offentliga handlingar skulle vara pligtig lemna annan uppgift om handlingarna, än som vore nödig för att tjensteraännen i det verk, till hvilket man ställde sin begäran, skulle kunna framhafva eller anvisa dem; och tillfyllestgörande ledning i detta afseende hade klaganden i förevarande fall gifvit. Förklaranden hade vidare anfört, att då utlemnande af krigshofrättens handlingar för afskrifning på stället måste ega rum under vederbörlig kontroll, men han i följd af embetsgöromål vore förhindrad att själf utöfva denna kontroll och icke hade till biträde någon person att i sådant afseende anlita, kunde ett slikt utlemnande i allmänhet icke låta sig gorå, allra minst i den utsträckning, som af klaganden ifrågasatts. De utslag, af hvilka klaganden önskat taga del, voro likväl, efter hvad justitieombudsmannen, på därom framställd begäran, af vederbörande fått sig meddeladt, endast fjorton till antalet. Att afskrifva dessa eller ur dem göra vissa anteckningar och allenast det senare påstode sig klaganden hafva åsyftat hade denne lätteligen kunnat medhinna under de timmar krigshofrättens expedition hölles tillgänglig för allmänheten, om icke på en dag, åtminstone på några få dagar; och justitieombudsmannen kunde svårligen föreställa sig, att det för förklaranden mött så betydande hinder att, själf eller genom annan, öfva den kontroll, som därvid ansetts behöflig, att han däri haft giltig anledning till åsidosättande af den enligt tryckfrihetsförordningen vederbörande tjensteman åliggande skyldighet att lemna allmänheten tillfälle till afskrifvande åt de under hans förvar satta offentliga handlingar. Också hade, enligt hvad klaganden uppgifvit och justitieombudsmannen hade anledning antaga vara med verkliga förhållandet öfverensstämmande, denna svårighet att kontrollera allmänheten förut icke ansetts böra leda till förbud för den sådant önskat att i krigshofrätten afskrifva eller göra anteckningar ur dess handlingar. På grund af justitieombudsmannens sålunda utvecklade uppfattning af tryckfrihetsförordningens föreskrifter rörande allmänhetens rätt att taga del af offentliga handlingar ansåg justitieombudsmannen förklaranden, som hade krigshofrättens handlingar under sitt förvar och följaktligen hade att på lagstadgadt sätt tillhandahålla allmänheten dessa, hafva genom sitt öfverklagade förfarande handlat i strid mot berörda föreskrifter och gjort sig skyldig till försummelse i sin tjenst. Justitieombudsmannen uppdrog fördenskull åt tjenstförrättande krigsfiskalen att 53
54 inför krigshofrätten härför i vederbörlig ordning åtala friherre Lagerfat och å honom yrka det ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet kunde föranleda. På det åtal krigsfiskalen i anledning häraf anställde mot friherre Lagerfelt meddelade krigshofrätten den 31 maj 1889 utslag, hvari krigshofrätten sig utlät, att enär den af friherre Lagerfelt åberopade omständighet, att Svedenhjelm vid framställandet af sin begäran om tillgång till ifrågavarande handlingar ej kunnat eller velat uppgifva något visst ämne, rörande hvilket upplysning äskades, icke för friherre Lagerfelt utgjort laglig anledning att undanhålla Svedenhjelm samma handlingar; samt de af friherre Lagerfelt i öfrigt till hans fredande från åtalet undfägna förhållanden icke heller skäligen bort föranleda afslag å Svedenhjelms berörda anhållan, helst friherre Lagerfelt, därest han ansett sig ej böra på en gång till Svedenhjelm aflemna samtliga de af denne begärda utslagen, kunnat bereda Svedenhjelm tillfälle att i den ordning, som varit förenlig med friherre Lagerfelts embetsåligganden i öfrigt och handlingarnas behöriga vård, afskrifva utslagen eller annorledes af dessa taga del; alltså pröfvade krigshofrätten, jämlikt 2 4 mom. tryckfrihetsförordningen samt 25 kap. 17 strafflagen, rättvist döma friherre Lagerfelt, för den tjensteförsummelse, hvartill han sålunda gjort sig skyldig, att bota tjugufem kronor. Detta utslag har vunnit laga kraft. I justitieombudsmannens till senaste Riksdag afgifna embetsberättelse (sid. 41 o. f.) redogöres för en ersättningstalan, som, i anledning af åtskilliga skjutsskyldiges inom Malungs och Lima socknar härstädes förda klagomål, efter justitieombudsmannens förordnande af advokatfiskalen vid Svea hofrätt anhängiggjorts mot förre landskamreraren i Kopparbergs län A. G. Ihrman och aflidne landssekreteraren i samma län E. Bolins dödsbodelegare; i anledning af hvilken ersättningstalan hofrätten i utslag den 30 juli 1888 förklarade, att enär landshöfdingeembetet i nämnda län icke genom meddelande af en i målet omförmäld resolution gjort sig skyldigt till sådant förfarande, som kunde till ersättningsskyldighet lagligen föranleda, kunde advokatfiskal^ i målet förda talan icke bifallas. På de underdåniga besvär advokatfiskalen efter justitieombudsmannens uppdrag häröfver anfört har Kongl. Maj:t den 1 augusti 1889 meddelat utslag och därvid ej funnit skäl att göra ändring i hofrättens utslag.
Till följd af anmärkning vid granskning af de från länsfängelset i Gefle hit inkomna fångförteckningar för år 1888 infordrades från konungens befallningshafvande i Gefleborgs län Ljusdals tingslags häradsrätts den 15 februari nämnda år meddelade utslag angående skomakaren Gustaf Adolf Hed från Arbrå; och inhemtades af berörda utslag, att häradsrätten, med stöd af 22 kapitlet 1 och 19 strafflagen, dömt Hed att för bedrägeri hållas till straffarbete två månader. I 22 kapitlet 22 strafflagen föreskrifves, att den, som gjort sig förfallen till straffarbete efter något af de af häradsrätten åberopade lagrum, tillika skall dömas förlustig medborgerligt förtroende under viss tid; och då häradsrätten i nu förevarande fall sådant underlåtit, hade häradsrätten således uppenbarligen handlat i strid mot tydlig lag. För hvad häradsrätten sålunda låtit komma sig till last var häradshöfdingen Th. A:n Hagander, hvilken, när berörda utslag meddelades, där fört ordet, ansvarig; och då den anmärkta vårdslösheten i domaieembetets utöfning ansågs icke böra lemnas utan beifran, erhöll advokatfiskalen i Svea hofrätt uppdrag att för densamma hos hofrätten lagligen tilltala bemälde häradshöfding samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Efter slutad skriftvexling meddelade hofrätten den 8 augusti 1889 utslag af innehåll, att, enär häradsrättens utslag vore stridande mot lag i det anmärkta afseendet, dömdes häradshöfdingen Hagander att för hvad lian sålunda låtit komma sig till last bota tjugufem kronor. Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt. 55 1 eu hit ingifven klagoskrift hade kommissionären i Karlskrona Magnus Nilsson till åtal anmält vice häradshöfdingen O. Qveckfeldt på grund af nedan omförmälda förhållande. Enligt klagandens uppgift blefvo å inställelsedagen i f. hemmansegaren Pehr Olof Magnussons i Öningaryd vid Södra Möre häradsrätt anhängiga konkurs den 13 juni 1887, därvid klaganden i konkursen bevakade fordringar till belopp af omkring 19,000 kronor, klaganden och t. f. landsfiskalen J. F. Klefbouhm af samtlige tillstädesvarande borgenärerne utsedde till syssloman i konkursen. Men då klaganden några dagar därefter hos vice häradshöfdingen Qveckfeldt, hvilken vid denna tid tjenstgjorde såsom t. f. domhafvande i Södra Möre domsaga, anhöll att utbekomma sitt sysslomansförordnande, erhöll klaganden till sin öfver-
56 raskning af vice häradshöfdingen Qveckfeldt det besked, att, på sätt äfven det & inställelsedagen i berörda konkurs förda protokollet utvisade, icke Klefbouhvn och klaganden, utan Klefbouhm och den ene förutvarande godemannen i konkursen, handlanden Åke Nilsson i Bergqvara, blifvit förordnade till syssloman i konkursen. Klaganden kunde emellertid med vittnen styrka, att vid sysslomannavalet bemälde Åke Nilsson icke erhållit någon enda röst utan att samtliga rösterna tillfallit Klefbouhm och klaganden, hvarför det af vice häradshöfdingen Qveckfeldt vid tillfället förda protokoll vore oriktigt. Klaganden hade i konkursen bevakat dels för egen del en fordran af 6,000 kronor, dels på grund af särskilda, klagoskriften i afskrift bifogade fullmakter omkring 13,000 kronor, hvaremot Åke Nilsson icke bevakat någon som helst fordran i boet. På grund däraf hade också klaganden förvaltat boets angelägenheter, men Åke Nilsson icke tagit ringaste del i boets förvaltning. Till styrkande däraf att vid sysslomannavalet så tillgått, som klaganden uppgift, hade klaganden vid rådstufvurätten i Karlskrona anhållit om vittnesförhör med Klefbouhm och Pehr Olof Magnusson samt hemmansegaren Sven Theodor Olsson i Öljersjö, men hade rådstufvurätten genom beslut den 5 september 1887 med afseende å sakens beskaffenhet förklarat sig oj kunna medgifva det äskade vittnesförhöret. Då klaganden genom vice häradshöfdingen Qveckfeldts felaktiga förfarande i denna sak kunde komma att gå förlustig sin andel af det arfvode, som blefve konkursförvaltningen tillerkändt, yrkade klaganden, att vice häradshöfdingen Qveckfeldt måtte befordras till åtal för det tjenstefel, han i angifna hänseendet låtit komma sig till last, äfvensom förpligtas att till klaganden utgifva, ej mindre, därest klaganden icke kunde af konkursboet utbekomma sin andel af förvaltningsarfvodet, en tredjedel af samma arfvode, hvilken andel enligt klagandens uppgift skulle uppgå till omkring 400 kronor, än äfven ersättning såväl för klaganden tillkommande auktionsprovision och de utgifter, klaganden för konkursboets förvaltning fatt vidkännas, som för kostnaderna för rättelses vinnande i nu angifna hänseende. dill bestyrkande af riktigheten af sina sålunda häfda uppgifter anhcll klaganden att få såsom vittnen hörde förenämnde Pehr Olof Magnusson och Sven Theodor Olsson samt kronofogden i Södra Möre härads fögderi K. Eriksson, af hvilka de båda förstnämnde afgifvit följande, vid klagoskriften fogade och af klaganden nu åberopade intyg: 1)»På begäran af kommissionären M. Nilsson i Karlskrona får jag härmed intyga, att vid sammanträde inför domhafvande!! i Södra Möre härad den 13 sistlidne juni med borgenärerna i f. d. hemmansegaren
P. 0. Magnussons i Öningaryd konkurs för bevakande af fordringar samt val af syssloman valdes enhälligt utan omröstning till syssloman i nämnda konkurs M. Nilsson i Karlskrona och kronolänsmannen J. F. Klefbouhm. Vid förrättningen försiggick sålunda. Sedan godemansberättelsen blifvit uppläst, tillfrågades om godemännen skulle väljas till syssloman, därpå svarades nej; och Nilsson röstade på sig själf, M. Nilsson, och Klefbouhm; därefter tillfrågades Klefbouhm, som röstade på desamma; och förekom fråga hur långt Klefbouhm hade till gäldenärens hem; därefter tillfrågades kronofogden Erikson, som frågade Nilsson, om han hade egen fordran i boet, då han svarade 6,000 kronor; därpå genmälde Eriksson, att»då han eger så stor fordran må han väl intet betagas deltaga i förvaltningen». Detta intyg är jag beredvillig taga på min lifliga ed. Försäkras Öningaryd den 11 oktober 1887. Bevittnas af Carl Petterson. Pehr Olof Magnusson. S. A. Petterson.» 2)»På begäran af M. Nilsson, kommissionär i Karlskrona, får jag intyga, att kronolänsman J. F. Klefbouhm i Thorså uppgifvit, att han vid val af syssloman i P. O. Magnussons i Öningaryd konkurs icke till syssloman röstade på handlanden Ake Nilsson i Bergqvara, emedan bemälde M. Nilsson hade med Klefbouhm förut öfverenskommit, att de skulle rösta på hvarandra. Öljersjö den 19 oktober 1887. Sven Theodor Olsso?i. Bevittnas af Anders Andersson. G. Lilja.» Öfver denna klagoskrift infordrades Qveckfeldts yttrande; och anförde denne i afgifven förklaring att, då han under den närmast före förklaringens afgifvande förflutna tiden hållit omkring ett hundra konkursförhör, det vore honom omöjligt att erinra sig de närmare detaljerna från hvarje sådant. Men så mycket ville vice häradshöfdingen erinra sig från det, som hölls å inställelsedagen i P. O. Magnussons konkurs, att, sedan bevakningshandlingarna blifvit framlemnade, vice häradshöfdingen, för att kunna bestämma, hvem som skulle tillhandahålla parterna konkurshandlingarna under skriftvexlingstiden, framställde förfrågan till borgenärerne, hvilka de önskade få till syssloman i konkursen, och i sådant Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 8 57
58 afseende vände sig till Klefbouhm, som satt närmast dombordet; samt att Klefbouhm då förklarade sig vilja rösta på sig själf och ^»Nilsson», och på vice häradsliöfdingens ytterligare fråga, om det vore»åke Nilsson», hvilken varit ene gode mannen i konkursen, svarade»ja». Sedermera meddelades de vanliga föreskrifterna i anledning af framställd begäran om anstånd för granskning af handlingarna, hvarefter godemansberättelsen, undertecknad af godemännen, länsmannen R. Mörck och Åke Nilsson, upplästes. Sedan detta skett, skreds till val af syssloman, därvid, såsom vice häradshöfdingen ville erinra sig, tingsskrifvaren Björkman framträdde till dombordet för att medelst fullmakter styrka sin behörighet att rösta för de personer, från hvilka han inlemnat bevakningshaudlingar; men vice häradshöfdingen hemställde då till honom att taga desamma tillbaka, enär samtlige de närvarande voro ense om Klefbouhm och Nilsson, samt förklarade desse valde. Huruvida vice häradshöfdingen därvid nämnde Nilssons förnamn eller icke, kunde icke vice häradshöfdingen erinra sig. Men äfven om vice häradshöfdingen icke nämnt det, torde det väl falla af sig själft att, då en fordringsegare förut nämnt Åke Nilssons namn vid tal om utseende af syssloman, och samma namn nämnts ett par ögonblick innan syssloman förklarades valde, vice häradshöfdingen menat Åke Nilsson. Sedan vice häradshöfdingen af en tidningsnotis fått kännedom om, att M. Nilsson hos justitieombudsmannen angifvit vice häradshöfdingen, tillskref vice häradshöfdingen Klefbouhm med förfrågan, huruvida icke denne på vice häradshöfdingens förut omförmälda fråga, om det vore»åke Nilsson», svarat»ja». Till svar härå hade vice häradshöfdingen fått mottaga ett bref, af hvilket bestyrkt afskrift bifogades förklaringen. För sin del såge vice häradshöfdingen gärna, att det af Magnus Nilsson äskade vittnesförhöret hölles ju förr desto hellre, synnerligast som det läge lika mycket i vice häradshöfdingens som i Magnus Nilssons intresse, att vice häradshöfdingen så snart som möjligt finge försona eu förseelse, såvida någon sådan, hvilket vice häradshöfdingen bestrede, blifvit af honom begången. Den i förklaringen omförmälda skrifvelsen från Klefbouhm till vice häradshöfdingen Qveckfeldt var af följande lydelse:»h. herr häradshöfding. Med anledning af herr häradshöfdingens skrifvelse den 7 dennes torde jag få svara att, såvidt jag kan minnas, tillgick vid ifrågakomma
tillfället sålunda: att innan konkurshandlingarna upplästes jag, på herr häradshöfdingens fråga om blifvande syssloman, föreslog eller rättare uppgaf mig skola rösta på mig och Nilsson i Bergqvara och vidare, på herr häradshöfdingens fråga: Åke Nilsson?, svarade ja. Därefter, sedan bevakningshandlingarna in. m. föredragits och röstning till syssloman företogs, yttrade sig först kommissionären M. Nilsson och sade Nilsson och Klefbouhrn. Däri instämde Björkman och äfven jag jag under öfvertygelse att valet afsåg Ake Nilsson och mig. Kommissionären M. Nilsson nämnde bestämdt icke något förnamn. Häradshöfding Erikson nämnde ej heller några namn, utan instämde. Ödmjukast J. F. Klefbouhrn.» I anledning af hvad Qveckfeldt sålunda anfört lemnades klaganden tillfälle att inkomma med påminnelser, i hvilka han bestred riktigheten af Qveckfeldts redogörelse för förloppet vid ifrågakomna sysslomannaval. Därvid tillgick, på sätt i Pehr Olof Magnussons intyg funnes uppgifvet, sålunda, att vice häradshöfdingen Qveckfeldt först uppläste konkurshandlingarna och den af godemännen Mörck och Ake Nilsson, afgifna berättelsen, med tillkännagifvande tillika att desse icke vore tillstädes. Därefter företogs bevakning af fordringar i konkursen, hvarefter skreds, till val af syssloman, hvilket tillgick sålunda, att, sedan Qveckfeldt frågat borgenärerne, huruvida de ville hafva till syssloman i konkursen de förutvarande godemännen, hvilken fråga besvarades med enstämmigt nej, omröstning anställdes. Därvid röstade först klaganden på sig själf, M. Nilsson i Karlskrona, och Klefbouhrn. Efter inhemtad upplysning, att Klefbouhrn och förutvarande godemannen Mörck hade lika lång väg från sina bostäder till Öningaryd, frågade Qveckfeldt Klefbouhrn, på hvilka denne röstade, hvartill Klefbouhrn svarade: desamme. Däruppa till frågades kronofogden Erikson, på hvilka han ville afgifva sin röst, däivid sedan Erikson frågat klaganden, huruvida denne egde egen fordran i konkursen, och fått det besked, att klaganden för egen del bevakat 6,000 kronor i boet, Erikson yttrade att, då klaganden hade så stor fordran, klaganden icke borde betagas att deltaga i förvaltningen; hvadan klaganden sålunda erhöll äfven Eriksons röst. Andia boigenärer voro icke vid sammanträdet närvarande, hvarför omröstningen härmed var afslutad, och förekom därefter ej något vidare, än att tiden för granskning af de bevakade fordringarna bestämdes, hvaruppå sammanträdet upplöstes. _. o Så som klaganden nu uppgifvit tillgick vid valet, icke på sätt Qveck- 59
60 feldt omförmält. Då emellertid fullkomlig utredning härutinnan icke kunde på annat sätt vinnas, anhöll klaganden att få frågan hänskjuten under domstols pröfning, därvid klaganden kunde få tillfälle att i målet utföra och bevaka sin rätt. Vid öfvervägande af hvad sålunda i ämnet förekommit, fann justitieombudsmannen visserligen, att, såsom klaganden också framhållit, någon tillförlitlig utredning därom, huru vid ifrågakomna sysslomansval tillgått, icke blifvit i ärendet förebragt. Därest emellertid klagandens därom häfda uppgifter skulle befinnas vara i hufvudsak sanningsenliga, och sålunda de å inställelsedagen i P. O. Magnussons konkurs den 13 juni 1887 tillstädeskomne borgenärer enhälligt neller med erforderlig röstöfvervigt verkligen utsett icke handlanden Åke Nilsson utan klaganden att jämte Klefbouhm vara syssloman i konkursen, hade Qveckfeldt, såsom t. f. domhafvande i Södra Möre domsaga, uppenbarligen i angifna hänseendet gjort sig skyldig till en vårdslöshet i embetets utöfning, hvarför han, såsom han äfven själf syntes medgifva, icke borde undgå ansvar och ersättningsskyldighet. Da klaganden till bestyrkande af sanningsenligheten af sina uppgifter angående förloppet vid ifrågakomna sysslomannaval åberopat af särskilda personer utgifva intyg, däraf.det ena utfärdadt under edsförpligtelse, hvilka syntes gifva stöd åt angifvelsens befogenhet, samt anhållit om anställande af vittnesförhör med uppgiga personer, ansåg justitieombudsmannen sig icke kunna underlåta att i denna sak lemna klaganden det biträde han. begärt, och uppdrog fördenskull åt advokatfiskal^! vid Göta höft ätt att inför hofrätten ställa vice häradshöfdingen Qveckfeldt under tilltal för ofvan omförmälda mot honom angifna vårdslöshet i embetets utöfning, därvid advokatfiskal förständigades att, efter det vittnesförhör i saken egt ruin,.ej mindre å vice häradshöfdingen Qveckfeldt yrka det ansvar, hvartill lag och sakens utredda beskaffenhet funnes föranleda, än äfven, efter det klaganden fått närmare utveckla och styrka sina i målet framställda ersättningsanspråk, understödja desamma i män af befogenhet. I anledning häraf anställde advokatfiskalen vid hofrätten åtal mot vice häradshöfdingen Qveckfeldt, i sammanhang med hvilket åtal Magnus Nilsson yrkade åläggande för vice häradshöfdingen att godtgöra Magnus Nilsson dels för det han genom vice häradshöfdingens felaktiga förhalande gått miste om en tredjedel af arfvodet för konkursförvaltningen och auktionsprovision vid försäljning af konkursboets egendom, dels ock för de kostnader, Magnus Nilsson, som i förmodan att han blifvit utsedd
till syssloman förvaltat boets angelägenheter, härigenom fått vidkännas, äfvensom för utgifterna å ifrågavarande mål. Efter det vittnesförhör i målet inför rådstufvurätten i Kalmar egt rum, meddelade hofrätten den 11 oktober 1889 utslag, däri hofrätten sig utlät att, ehuru vid jämförelse af vittnesmålen med hvad för öfrigt förekommit annat förhållande rörande förloppet vid ifrågakomna sysslomannavalet, än vice häradshöfdingen Qveckfeldt i sin slutliga förklaring själf vidgått, icke ådagalagts, eller att, sedan godemansberättelsen föredragits och sysslomannens antal bestämts till två samt vice häradshöfdingen tillsport Klefbouhm, hvilka han ville hafva till syssloman, denne svarat»mig själf och Nilsson», samt öfrige vid tillfället närvarande borgenärer, Magnus Nilsson, tingsskrifvaren J. Björkman och kronofogden E. Erikson förklarat, att de instämde med Klefbouhm, att Klefbouhm omedelbart efter det han afgifvit sin röst, på framställning af vice häradshöfdingen, upplyst,, att Klefbouhm med den af honom nämnde personen Nilsson menade Åke Nilsson, men att förhandlingen härom mellan vice häradshöfdingen och Klefbouhm skett så tyst, att hvarken vice häradshöfdingens fråga eller Klefbouhms svar uppfattats af de andre borgenärerne, samt att0vice häradshöfdingen emellertid i protokollet upptagit Klefbouhm och Åke Nilsson såsom enhälligt valde till syssloman; likväl, emedan jämväl utredt vore, att Magnus Nilsson och Björkman, då de förklarade sig i fråga om valet af syssloman instämma med Klefbouhm, antagit, att han dertill röstat på sig själf och Magnus Nilsson; samt det uppenbarligen ålegat vice häradshöfdingen att annorledes än blott medelst nyssnämnda till Klefbouhm framställda fråga förvissa sig om, hvilken person de tillstädesvarande borgenärerna menade med benämningen»nilsson»; ty och då, såsom advokatfiskal anmärkt, vice häradshöfdingen genom sin underlåtenhet härutinnan gjort sig skyldig till vårdslöshet vid domareembetets utöfning, pröfvade hofrätten, som lemnade utan afseende vice häradshöfdingens yrkande om ansvar å Magnus Nilsson för falsk angifvelse, rättvist, jämlikt 25 kap. 17 strafflagen, döma vice häradshöfdingen Qveckfeldt att för den förseelse, han sålunda låtit komma sig till last, höta 15 kronor till kronan; men enär icke visadt vore, om eller i hvilken mån Magnus Nilsson tillskyndats förlust genom vice häradshöfdingens omförmälda felaktiga förfarande, funne hofrätten Magnus Nilssons ersättningsanspråk icke kunna bifallas i vidare mån, än att vice häradshöfdingen Qveckfeldt ålades ersätta Magnus Nilssons kostnader å målet med 30 kronor; hvarjämte vice häradshöfdingen förpligtades godtgöra dels i målet hörda vittnen för deras inställelse vid rådstufvurätten med uppgifna belopp, dels ock statsverket dess utgift för 61
62 t. f. advokatfiskalens inställelse vid förutnämnda vittnesförhör med af honom i sådant afseende uppburna 83 kronor 30 öre. Detta utslag har vice häradshöfdingen Qveckfeldt låtit mot sig vinna laga kraft. Till följd af anmärkning vid granskning af den från kronohäktet i Hudiksvall hit inkomna fångförteckning för mars månad 1888 infordrade justitieombudsmannen från tillsyningsmannen vid häktet afskrift af rådstufvurättens i nämnda stad den 19 september 1887 angående järnvägsarbetaren Gustaf Lindgren meddelade utslag, hvarigenom rådstufvurätten, under åberopande af 14 kapitlet 13 strafflagen, dömt Lindgren att för misshandel å sin hustru bota sjuttiofem kronor. De i 35 och 36 af nyssnämnda kapitel i strafflagen meddelade bestämmelser innebära emellertid, bland annat, att för sådan misshandel, som i det af rådstufvurätten åberopade lagrum afses, må, när misshandeln skett å hustru, ej till lindrigare straff än fängelse dömas; och rådstufvurätten hade således uppenbarligen förfarit lagstridigt därutinnan, att densamma uti ifrågavarande fall dömt allenast till bötesstraff. Då detta af rådstufvurätten begångna embetsfel syntes vittna om en grof vårdslöshet vid utöfningen af domareembetet, uppdrogs åt advokatfiskal i Svea hofrätt att ställa ordföranden och de ledamöter af rådstufvurätten, som deltagit i omförmälda beslut, under åtal inför hofrätten för det embetsfel, hvartill de genom samma beslut gjort sig skyldige, samt att därför å dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. På det åtal advokatffskalen i anledning häraf anställde mot rådmannen, vice häradshöfdingen W. A. Waldenström, extra rådmannen G. Wahlström och extra rådmannen F. J. Edén meddelade hofrätten den 14 oktober 1889 utslag af innehåll, att som upplyst vore, att rådstufvurätten i det af advokatffskalen anmärkta afseende felaktigt förfarit; alltså och då vice häradshöfdingen Waldenström, såsom ordförande, samt Wahlström och Edén såsom ledamöter i rådstufvurätten, då ifrågavarande utslag meddelades, vore för detsamma ansvarige, pröfvade hofrätten rättvist att, jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 strafflagen, döma dem att bota, vice häradshöfdingen Waldenström fyratio kronor samt Wahlström och Edén hvardera tjugu kronor. Mot detta utslag hafva besvär ej blifvit anförda.
Med skrifvelse den 9 april 1888 insändes hit af ledamoten af riksdagens första kammare, gästgifvaren A. R. Holm i Qvibille dels utdrag af Vestbo häradsrätts dombok för den 30 november 1887 i fråga om till rättens pröfning hänskjutna tvistiga fordringar i landthandlanden P. M. Möllers i Nyby konkurs, dels ock ett transsumt af nämnda häradsrätts den 30 december 1887 meddelade utslag i berörda fråga, utvisande att, då den af Holm till stöd för hans bevakning å 56 kronor 8 öre åberopade räkning icke utgjorde något enligt lag gällande fordringsbevis, bevakningen af häradsrätten ogillats; varande å hvartdera af dessa domboksutdrag och transsumt, som utskrifvits för Holms räkning, tecknadt, att lösen och stämpelpapper därför uppginge till sammanlagdt tre kronor. Under förmälan att Holm icke begärt att få lösa ifrågavarande expeditioner samt att vid sådant förhållande tillförordnade ordföranden i häradsrätten, vice häradshöfdingen J. Hofman Bang, som å häradsrättens vägnar undertecknat desamma, icke lagligen varit berättigad att utfärda dessa expeditioner för att, såsom skett, mot lösen tillställas Holm, anhöll denne, att justitieombudsmannen i åtalsväg måtte vidtaga sådana åtgärder, att Holm återfinge det af honom för nämnda expeditioner utbetalda belopp, sex kronor, hvarjämte Holm fordrade ersättning för besvär och kostnader i ärendet med 25 kronor. I häröfver infordrad förklaring androg vice häradshöfdingen Hofman Bang hufvudsakligen följande: I 10 1 punkten af gällande kongl. förordning om expeditionslösen vore stadgadt, att kärande eller sökande vore skyldig utlösa dom, utslag och protokoll i sak vid underrätt. Enligt vice häradshöfdingens förmenande vore en hvar fordringsegare, hvars talan mot gäldenären om fordringens utbekommande vore beroende på domstols pröfning, att anse såsom kärande, vare sig att hans talan anhängiggjordes genom stämning eller bevakning i konkurs. När gäldbunden person komme i konkurs, förfölle alla hans skulder till betalning och mellan honom och borgenärerna uppstode rättegång, hvari borgenärerna anhängiggjorde sina fordringspåståenden genom bevakning, på sätt därom vore stadgadt. Med dessa påståenden, därest de i följd af bestridande hänskötes till domstol, skulle, beträffande bestyrkandet af fordringarna samt tvisternas behandling inför domstolen och deras afgörande af domstolen, förfaras på samma sätt som i andra medelst stämning anhängiggjorda skuldfordringsmål. I hvarje civilprocess måste finnas en kärande; och då i process, som anginge tvistigt, till domstol hänskjutet fordringspåstående af borgenär i konkurs, hvarken själfva 63
64 konkursmassan, hvars förvaltare icke finge i dylik process uppträda såsom parter, eller gäldenären eller öfriga borgenärerna i konkursen, Indika hade att värja sin rätt mot innehafvaren af det tvistiga fordringspåståendet samt således i förhållande till denne vore svarande i processen, kunde vara kärande, så måste i dylik process nödvändigtvis det tvistiga fordringspåståendets innehafvare både betraktas såsom och i själfva verket vara kärande. Vore nu den borgenär i konkurs, hvars fordringspåstående hänskjutits till handläggning och afgörande af domstol, kärande i tvistemålet, så måste han också vara skyldig att lösa domstolens protokoll och beslut i målet, därest han icke, enligt den honom i 12 sista momentet af kongl. förordningen om expeditionslösen gifna hänvisning, hos domstolen anmälde, att han frånträdt sin bevakning och afstått från fullföljd af sin därigenom väckta talan. Ehuru någon bevisning, utöfver hvad vice häradshöfdingen anfört, för den mening, att borgenär i konkurs, hvars bevakning blifvit tvistig och kommit under domstols pröfning, vore kärande i det sålunda uppkomna tvistemålet och skyldig lösa expeditionerna däri, icke torde erfordras, ville vice häradshöfdingen fästa uppmärksamheten på ett stadgande i 10 af den ofta åberopade kongl. förordningen, att skyldigheten för konkursbo att lösa äfven annan expedition i konkursmål, än offentlig stämning och kallelsebref, icke finge leda till inskränkning i den skyldighet att utlösa expedition, som,»enligt hvad ofvan sägs», kunde åligga»annan». Uttrycket»annan» kunde naturligtvis icke angå utom konkursboet stående, i rättegång med konkursboet inbegripen part, hvars laga skyldighet i fråga om expeditionslösen icke någonsin kunde vara beroende af boets skyldighet att lösa alla konkursen rörande expeditioner, utan måste tydligen afse delegare i konkursboet, hvilken vore att betrakta såsom kärande, klagande eller sökande enligt 1 momentet af samma 10, och om hvars skyldighet att lösa expedition, 'oafsedt konkursboets enahanda skyldighet i samma mål, lagen velat erinra. Då Holm alltså, efter vice häradshöfdingens mening, hvilken delades af många äldre och mera erfarna jurister, varit lagligen skyldig att lösa de ifrågavarande tingsexpeditionerna, samt i allt fall, äfven om justitieombudsmannen skulle hafva annan uppfattning, saken torde få anses vara af synnerligen tvistig beskaffenhet, hvadan det ej torde kunna tillvitas vice häradshöfdingen att hafva genom utskrifvandet för Holms räkning af ifrågavarande expeditioner visat vårdslöshet, oförstånd eller oskicklighet i domareembetet, hemställde vice häradshöfdingen, att Holms klagoskrift måtte lemnas utan vidare afseende.
Slutligen ville vice häradshöfdingen påpeka, att, ehuru han låtit för Holms räkning utskrifva expeditionerna, vice häradshöfdingen hvarken tvingat, lockat eller annorledes förledt Holm att lösa dem, utan att de blifvit vid slutsammanträdet under 1887 års hösteting i Vestbo härad, utan vice häradshöfdingens tillskyndan, för Holms räkning utlösta af en nämndeman, i egenskap af ombud för Holm, som sedermera frivilligt till nämndemannen därför erlagt expeditionslösen; och yrkade vice häradshöfdingen särskildt på denna grund, att klagoskriften ej måtte föranleda till någon justitieombudsmannens åtgärd mot vice häradshöfdingen. Till bemötande af vice häradshöfdingens förklaring erinrade Holm därefter i afgifna påminnelser, hurusom förklaranden till stöd för sitt förfaringssätt dels åberopat äldre och erfarne juristers omdömen, dels ock framhållit, att borgenärer i konkurs, mot hvilkas fordringar anmärkning framställts, skulle hafva skyldighet att likasom kärande, klagande eller sökande, enligt 10 i gällande expeditionstaxa, erlägga lösen för beslut rörande deras fordringar. Då emellertid enligt nämnda paragraf endast konkursboet hade skyldighet att erlägga lösen för dylika beslut och Holm hvarken begärt i fråga komna expeditioner eller anmodat någon nämndeman eller annan person att utlösa desamma, om hvilkas tillvaro Holm icke haft ringaste kännedom, då han icke ens blifvit underrättad därom, att anmärkning mot hans i konkursen gjorda bevakning förekommit, vidhölle Holm sina förut framställda påståenden. Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit fann justitieombudsmannen hvad vice häradshöfdingen Hofman Bang anfört till stöd för lagligheten af sitt förfarande att utskrifva ofvan omförmälda expeditioner åt Holm, hvilken icke kunnat undgå att erlägga lösen för desamma, därest han ej ville utsätta sig för obehag och kostnader, helst beloppet utan tvifvel i annat fall, då vice häradshöfdingen syntes vidhålla sin åsigt om Holms skyldighet att erlägga detsamma, torde blifvit hos honom på laglig väg utsökt, ådagalägga en alldeles oriktig uppfattning af gällande konkurslags föreskrifter i ämnet. Konkurs vore nämligen till sin natur och enligt nyssnämnda lag att anse icke såsom en rättstvist utan såsom en liqvidation, hvilken under domstolens eller domarens öfverinseende verkställdes och hade till ändamål att tilldela hvar och en af borgenärerne i konkursen, hvilka under tiden bildade ett slags tillfälligt bolag, den del i de afträdda tillgångarna, som honom med rätta tillkomme. Läte detta sig göra, utan att någon stridighet uppstode borgenärerne emellan rörande den enes eller andres bättre rätt, så fortginge liqvidationen utan domstolens eller domarens mellankomst, men uppstode stridighet, Jlist.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 9 65
66 d. v. s. yrkade en eller flere af borgenärerne att de af en eller flere bland de öfrige borgenärerne framställda anspråk att åtnjuta betalning eller förmånsrätt till betalning för bevakade fordringar skulle helt och hållet eller till större eller mindre del ogillas, då skulle först rättens ombudsman»söka att parterna om det stridiga förlika»; men om detta ej lyckades, hänskötes den eller de stridiga frågorna till konkursdomstolen, och dag blefve utsatt, då parterna hade att utan vidare kallelse inställa sig vid rätten, som ofördröjligen till afgörande företoge och med dom afhjälpte de tvistiga fordringsanspråken, utan hinder af parternas uteblifvande, och om parterna komme tillstädes, vore det dem dock icke tillåtet att inför rätten vidare i saken anföra, därest ej förbehåll därom senast vid förhöret inför rättens ombudsman blifvit gjordt, eller rätten eljes pröfvade nödigt att höra parter. Denna domstolens mellankomst vore af konkurslagen, föreskrifven i ändamål att undanrödja ett hinder för den med konkursen afsedda liqvidationen parterna emellan, och således icke påkallad af enskild kärande part, på sätt allmän rättegångsordning stadgade, hvilket jämväl skönjdes af den inskränkning i vanliga rättegångsförmåner, hvilken slik anmärkare i konkursmål, såsom förut vore visadt, måste vidkännas. Af denna orsak och emedan den talan, den eller de af borgenärerne, som genom sina anmärkningar föranledt domstolens ofvan beskrifva mellankomst, förde, hade till syftemål icke uteslutande egen utan hela det tillfälliga bolagets, borgenärernes, gemensamma fördel, på sätt 76 i konkurslagen ådagalade, kunde dessa anmärkare icke anses såsom kärande, klagande eller sökande, i den mening dessa uttryck hade i 10 af gällande expeditionstaxa. Kunde nu den borgenär i en konkurs, som framställt en anmärkning mot annan borgenärs bevakade fordringsanspråk eller yrkande om förmånsrätt, hvilken anmärkning sedan hänskjutits till konkursdomstolen, icke skäligen betraktas såsom den där anhängiggjort en tvist vid den domstol, där konkursen redan vore anhängig, så kunde hvarken han eller ännu mindre den borgenär, mot hvars bevakning anmärkning framställts, anses skyldig att lösa domstolens protokoll vid behandlingen af anmärkningen; utan måste det förutnämnda tillfälliga bolaget, samtlige borgenärerne, i hvars intresse anmärkningen likasom hela konkurssaken tillkommit, men icke hvarje särskild borgenär, som framställt anmärkning, eller mot hvars bevakning anmärkning framställts, hafva skyldighet att lösa domstolens protokoll i denna, liksom i öfriga till konkurssakens handläggning hörande angelägenheter. På grund af hvad anfördt blifvit och då den åsigt, som här utvecklats, icke blott allmänneligen tillämpades inom landet, utan äfven redan
för åtskilliga år tillbaka blifvit uttalad af landets högsta dömande myndighet i ett af en föregående innehafvare af justitieombudsmansembetet anställdt åtal mot en tillförordnad underdomare, som gjort sig skyldig till enahanda förfarande som vice häradshöfdingen Hofman Bang, kunde justitieombudsmannen ej annat finna, än att vice häradshöfdingen i angifna hänseendet visat oförstånd i domareembetets utöfning därutinnan, att han låtit för Holms räkning utskrifva omförmälda expeditioner och för desamma uppburit åtecknad lösen, hvilken blifvit för Holms räkning erlagd och Holm slutligen fått vidkännas; och uppdrogs därför åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att hos hofrätten lagligen tilltala bemälde vice häradshöfding för nämnda fel och å honom därför yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet äfvensom förpligtande för honom att till Holm återställa den af vice häradshöfdingen obehörigen uppburna lösen med 6 kronor samt att med det belopp, som pröfvades skäligt, godtgöra Holm hans öfriga kostnader i ärendet, hvilka kostnader Holm, i saken hörd, borde lemnas tillfälle att, närmare än i klagoskriften skett, uppgifva och bestämma. Efter slutad skriftvexling meddelade hofrätten den 23 oktober 1889 utslag af innehåll, att enär Holm icke, på sätt Hofman Bang förmenat, varit att anse såsom kärande, därför att han i Möllers konkurs bevakat fordran och att jäf mot samma fordran framställts; samt Holm ej heller på annan grund varit skyldig att lösa häradsrättens protokoll och beslut i konkursmålet, däri, enligt 10 i kongl. förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen, allenast konkursmassan haft skyldighet att utlösa expedition, dömdes Hofman Bang, jämlikt 25 kap. 17 strafflagen, att, för det han obehörigen uppburit lösen och. stämpelpappersafgift för ifrågavarande expeditioner, bota 20 kronor till kronan; hvarjämte Hofman Bang förpligtades att till Holm, som yrkat återfå de för berörda expeditioner af honom erlagda 6 kronor samt fordrat godtgörelse för sina kostnader i målet, återgälda nämnda 6 kronor samt i ersättning för sagda kostnader utgifva 20 kronor förutom hvad som åtginge till stämpel för Holms exemplar af hofrättens utslag. Mot detta utslag hafva besvär icke anförts. 67 I en hit ingifven skrift omförmälde Ida Mathilda Lovisa Olsson följande förhållande: Efter det Stockholms rådstufvurätt å dess första afdelning den 27 december 1888 meddelat dom i mål emellan klaganden, å ena, samt
68 handlanden Jonas Adolf Hultenberg och hans hustru Olga Hultenberg, född Sturzen-Becker, äfvensom ogifta Maria Asplund, å andra sidan angående boupptecknings beedigande och ingifvande, inställde sig klaganden genom ombud, förre landsfiskalen Petrus Ericsson, den 2 januari 1889 i rådstufvurättens första afdelnings kanslirum och erlade vad emot nämnda dom. Sedan därefter samtliga protokollen i målet blifvit utskrida, utlöste klaganden dem lördagen den 19 januari, men vägrades då vadebevis på den grund att vadeskillingen skulle vara för sent erla<*d. På ombudets särskilda begäran erhöll klaganden likväl af notarien Gustaf Lindeberg ett bevis af följande lydelse:»att, sedan rådstufvurätten den 27 december 1888 meddelat dom uti mål emellan ogifta Ida Mathilda Lovisa Olsson, kärande, samt handlanden Jonas Adolf Hultenberg m. fl., svarande, angående boupptecknings ingifvande och beedigande, förre landsfiskalen Petrus Ericsson, hvilken berörde rättegångsdag varit för käranden såsom ombud i målet tillstädes, onsdagen den 2 januari klockan efter tolf på dagen inställt sig å notarieexpeditionen till rådstufvurättens första afdelning och anmält sig vilja å Olssons vägnar erlägga vad mot ofvanberörde dom; att, oaktadt af undertecknad, expeditionshafvande, därvid gjordes den erinran, att tiden till vad vore ute, Ericsson enträget påyrkat att aflemna vadeskillingen, hvilken då emottogs; samt att, enär Ericsson lördagen den 19 innevarande månad, åtföljd af kommissionären Johan Fredrik Jansson, denne senare försedd med de af honom under dagens lopp utlösta protokoll i målet, inställt sig å expeditionen, med begäran att vadebevis måtte protokollet åtecknas, underrättelse meddelats Ericsson att sådant ej kunde ske, samt att lian, ehuru då ännu en gång uppmanad att vadeskillingen återtaga, sådant vägrat; varder härmed, på begäran, till bevis meddeladt. Stockholms rådstufvurätts första afdelning den 21 januari 1889. Ex officio Gustaf Lindeberg.» Den 22 januari 1889 ingaf klaganden till rådstufvurätten skriftlig ansökning om erhållande af vadebevis, hvithet ärende utsattes att förekomma den 25 i samma månad, således dagen före vadetidens utgång. Äfven sistnämnde dag infann klaganden sig vid rådstufvurätten genom ombud, kommissionären J. F. Jansson, hvilken uppehöll sig i rådstufvurättens yttre rum till kl. 2 e. m., i afvaktan på att blifva förekallad, men, då sådant icke skedde, inträdde i afdelningens kanslirum och af en därstädes tjenstgörande embetsman erhöll underrättelse, att
rådstufvurätten icke funnit skäl fästa något afseende vid klagandens ansökan. Någon dag i därpå följande vecka och sedan vadetiden var tilländalupen erhöll klaganden likväl utdrag af r&dstufvurättens protokoll för den 25 januari 1889, hvaraf klaganden inheintade, att rådstufvurätten samma dag»efter närmare granskning» funnit klaganden hafva erlagt vadet i rätt tid och förordnat om utfärdande af vadebevis, hvilket också på samma gång erhölls. Som emellertid hela detta förfarande med saken syntes klaganden i hög grad rättsvidrigt och klaganden utan all sin förskyllan blifvit, allenast af godtycke, beröfvad rättigheten att i tid söka högre rätts pröfning i en för klaganden vigtig rättegång, funne sig klaganden föranlåten anhålla om åtals anställande mot vederbörande, äfvensom att klaganden därvid måtte lemnas tillfälle att, såsom målsegande, ej allenast få framlägga sina anspråk på ersättning för kostnad och skada utan äfven anföra de ytterligare skäl och påminnelser, hvartill omständigheterna och vederbörandes förklaringar kunde föranleda. I häröfver infordrad förklaring anförde protokollsnotarien Lindeberg: att, då under eu längre följd af år handläggningen af rättegångsmål å rådstufvurättens första afdelning egt rum tisdagen i hvarje vecka, för såvidt icke inträffande helgdag härutinnan föranledt ändring hvilket var händelsen, då rådstufvurättens sammanträde den 25 december 1888 måste framflyttas till torsdagen den 27 i samma månad notarien, som ej deltog i handläggningen af rättegångsmålen, vid det tillfälle, onsdagen den 2 januari 1889, då klaganden genom ombud, förre landsfiskalen Petrus Ericsson, inställde sig å afdelningens expeditionsrum för vads erläggande mot rådstufvurättens dom i förevarande mål, ej närmare efterforskade dagen för domens meddelande, hvilken ej heller af Ericsson uppgafs, utan, med full tillit till att domen afsagts tisdagen i nästföregående vecka, gjorde Ericsson uppmärksam å hvad af notarien, såsom expeditionshafvande, utfärdade intyget jämväl innehölle, eller att tiden till vad vore ute, men tillika, enär Ericsson enträget påyrkade sådant, mottog vadeskillingen, som å afskildt ställe förvarades, intill dess densamma af notarien till ombudet återställdes; att klagandens i rättegången begagnade ombud, förutbemälde Ericsson och kommissionären Johan Fredrik Jansson, ehuruväl de antagligen förmärkt, att notariens åtgörande den 2 januari uppenbarligen föranleddes af misstag rörande dagen för domens meddelande, ej aktat nödigt att däremot göra erinran eller påkalla rättelse förr än medelst ingifvande till rådstufvurätten den 23 januari af den skrift, hvilken vid rådstufvu-
70 rättens först därefter inträffande sammanträde den 25 i samma månad klockan tio förmiddagen anmäldes af notarien, som då ock erhöll rådstufvurättens föreskrift att åteckna expeditionen vadebevis, något som äfven af notarien omedelbart därefter verkställdes; samt att, ehuruväl expeditionen i sådant skick var å expeditionsrummet tillgänglig ej mindre nämnda dag, den 25 januari, intill klockan två eftermiddagen än äfven påföljde dag före tiden till inställelse för talans fullföljd i kongl. hofrätten, under hvilka tider notarien fanns å expeditionsrummet tillstädes, hvarken klaganden eller hennes ombud hos notarien efterfrågat rådstufvurättens beslut i anledning af den ingifna skriften, än mindre anmält sig för återfående af domen med åtecknadt vadebevis. Efter tagen del af hvad notarien Lindeberg sålunda anfört, förklarade klaganden i afgifna påminnelser, att det ej vore med sanna förhållandet fullt öfverensstämmande hvad notarien angifvit angående förloppet vid klagandens ombuds besök i rådstufvurättens kanslirum den 2 januari 1889. Notarien yttrade, att han vid sagda tillfälle»ej närmare efterforskade dagen för domens meddelande, hvilken ej heller af Ericsson uppgafs», men ombudet Ericsson försäkrade och förklarade sig villig med ed styrka, ej mindre att han då tydligt upplyste notarien om domens datum, utan äfven att af yttranden, som undfallit notarien vid tillfället, tydligen framgått, att denne egde fullkomlig kännedom därom förut. Angående förloppet den 25 januari ville klaganden erinra, att klaganden till nämnda dag anmodat och befullmäktigat kommissionärer! Jansson att å klagandens vägnar närvara vid rådstufvurätten vid föredragningen af den skrift, som klaganden den 23 i samma månad ingaf med särskild anhållan om vadebevis. I sådant syfte uppehöll sig Jansson i rådstufvurättens förrum från klockan tio förmiddagen till klockan två eftermiddagen, väntande på att blifva förekallad, men då sådant till sistnämnda tid icke skedde, inträdde han i kanslirummet och efterfrågade ärendet samt erhöll då det svar, att rådstufvurätten icke funnit skäl fästa något afseende vid klagandens anhållan. Med detta beked aflägsnade sig Jansson, sedan han likväl begärt att få lösa protokoll öfver hvad samma dag i ärendet förekommit. Det vore således icke heller sant, att domen med åtecknadt vadebevis fanns i expeditionsrummet tillgänglig»intill klockan två eftermiddagen», ty först efter denna tid syntes rådstufvurätten hafva vidtagit den närmare granskningen af domens datum» och förordnat om vade-
bevisets meddelande, något som klaganden icke kunde ana och som klaganden saknade all anledning att vidare efterfråga. Hur man än såge denna sak, vore det väl ett obestridligt faktum, att notarien Lindeberg i sitt embetes utöfning begått fel, som kräfde böter och skadestånd. Därför vidblefve klaganden sitt yrkande om åtal mot notarien; och ålåge det klaganden att, då åtal kornine till stånd, med vittnen styrka sina nu häfda uppgifter. Det syntes justitieombudsmannen uppenbart, att Ida Mathilda Lovisa Olsson genom notarien Lindebergs öfverklagade förfarande hindrats att begagna den rätt till talan mot Stockholms rådstufvurätts i fråga varande, den 27 december 1888 meddelade dom, hon genom i föreskrifven ordning erlagdt vad beredt sig; och då notarien härutinnan visat försummelse i tjensten, hvarigenom klaganden möjligen tillskyndats skada eller förlust, ansåg justitieombudsmannen sig icke böra lemna detta notariens förfarande utan beifran; på grund hvaraf det uppdrogs åt advokattiskalen i Svea hofrätt att inför hofrätten lagligen tilltala notarien Lindeberg för hvad han sålunda låtit komma sig till last och därför å honom yrka det ansvar, hvartill lag och sakens utredda beskaffenhet kunde föranleda, samt att därvid äfven understödja klagandens ersättningsanspråk, i den mån de kunde finnas befogade. Efter slutad skriftvexling medel (dåde hofrätten den 8 november 1889 i målet utslag af innehåll, att som, enligt hvad handlingarna utmärkte, notarien Lindeberg förfarit felaktigt därutinnan, att, sedan Ida Mathilda Lovisa Olsson å notarieexpeditionen till rådstufvurättens första afdelning anmält sig att erlägga vad mot rådstufvurättens dom i ofvanberörda sak, Lindeberg, hvilken såsom expeditionshafvande å nämnda afdelning haft uppdrag att å rådstufvurättens vägnar mottaga vadeskillingar, utan att närmare utreda dagen för domens meddelande förklarat tiden för erläggande af vad mot densamma vara ute och fördenskull sedermera äfven vägrat att förse domen med vadebevis, i anledning hvaraf Ida Mathilda Lovisa Olsson nödgats hos rådstufvurätten göra skriftlig ansökning om erhållande af sådant bevis, alltså funne hofrätten skäligt döma Lindeberg jämlikt 25 kapitlet 17 strafflagen att, för hvad honom sålunda läge till last, bota 25 kronor, äfvensom förpligta Lindeberg att till Ida Mathilda Lovisa Olsson utgifva ersättning för de genom åtalade förfarandet henne tillskyndade kostnader med tillhopa 43 kronor; hvaremot Ida Mathilda Lovisa Olssons i öfrigt framställda ersättningsanspråk icke kunde bifallas. Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt. 71
72 På sätt i den af justitieombudsmannen till 1888 års Riksdag aflåtna embetsberättelse (sid. 2 o. f.) närmare angifves, anhängiggjordes under år 1886 på justitieombudsmannens förordnande vid Enångers tingslags häradsrätt åtal mot länsmannen i Enångers distrikt L. Westerlund för det han, efter det förre handlanden L. O. Frände i Nyåker blifvit den 14 februari 188o i konkurstillstånd försatt, den 8 påföljande maj låtit införpassa branek till kronohäktet i Hudiksvall för undergående af ransakning inför bemälda häradsrätt för förment oredligt och vårdslöst förfarande mot borgenärer, genom hvilken häktningsåtgärd justitieombudsmannen ansett Westerlund hafva i flera afseenden förfarit olagligt. På detta åtal meddelade häradsrätten den 7 maj 1887 utslag och yttrade däri, att, som Westerlund den 8 maj 1885 häktat och, enligt ordalydelsen i den af honom utfärdade fångförpassning,»för undergående af ransakning för vårdslöst och oredligt förfarande mot borgenärer» låtit till kronohäktet i Hudiksvall inforsla Franck äfvensom å tjenstens vägnar för samma brott fört talan mot. Franck, hvilken genom häradsrättens utslag den 29 derpå följde juni,, jämte det Westerlunds talan såsom åklagare på grund af innehållet i 23 kapitlet 7 strafflagen till pröfning icke upptagits, af anförda skäl förklarats från allt ansvar fri; men vid det förhållande att, så vidt under målets handläggning framgått, Franck vid häktningstillfället egt stadigt hemvist och icke gifvit skälig anledning att befara, att lian skulle afvika eller genom undanrödjande af bevis eller egendom sakens tillbörliga utredning hindra, misstanke för nämnda brott icke i detta fall utgjort laga skäl för häktningsåtgärden, till följd hvaraf Franck skolat på fri fot lemnas, samt Westerlund, äfven om ifrågavarande brott blifvit hos honom i egenskap af allmän åklagare till åtal uttryckligen angifna, jämlikt ofvan nämnda lagrum, icke lagligen varit befogad att å tjenstens vägnar för desamma mot Franck föra talan; alltså och då mot Westerlunds bestridande icke vore ådagalagdt att han uppsåtligen för egen fördel eller för att annan gynna eller skada vidtagit berörda åtgärder, utan fastmera förekomna omständigheter gåfve vid handen, att han därvid handlat af oförstånd, pröfvade häradsrätten rättvist åklagarens och målsegarens i målet förda talan på det sätt bifalla, att Westerlund, jämlikt 25 kap. 17 strafflagen, för hvad i förevarande hänseende honom läge till last fälldes att bota 100 kronor; och skulle Westerlund ersätta ej mindre Kong!. Maj:t och kronan kostnaderna för Francks forsling till häktet och fångförarens återfärd med 15 kronor 60 öre och för Francks underhåll i håktet fi ån den 8 till den 23 maj 1885 med 4 kronor 75 öre, samt åklagare!! hans kostnader för atalets utförande med 93 kronor 4 öre,
än äfven Franck hans dels med anledning af häktningen, dels å målet häfda kostnader med skäliga ansedda 400 kronor. öfver detta utslag anförde så väl Westerlund som Franck besvär hos Svea hofrätt, hvarefter hofrätten i utslag den 21 november 1887 förklarade sig ej finna skäl att i häradsrättens utslag göra annan ändring, än att, med afseende å hvad i målet förekommit, beloppet af den ersättning, som, på sätt häradsrätten yttrat, Westerlund skulle till Franck utgifva, bestämdes till 600 kronor. Såväl Westerlund som Franck anförde öfver detta hofrättens utslag underdåniga besvär, hvilka den 12 november 1889 blifvit slutligen afgjorda. Genom utslag sistnämnda dag har nämligen Kongl. Maj:t sig utlåtit, att, hvad angingé den mot Westerlund i målet förda ansvarstalan, funne Kongl. Maj:t, då järidikt 25 kapitlet 18 strafflagen Westerlund genom åtalade förfarandet gjort sig skyldig till ansvar jämväl enligt 15 kapitlet 10 i samma lag, skäligt att på det sätt ändra hofrättens utslag, att Westerlund fälldes att bota, utöfver de honom redan ådömda böter, jämlikt sistnämnda lagens rum ytterligare 100 kronor och således tillhopa 200 kronor; hvarjämte Kongl. Maj:t förklarat, att Kongl. Maj:t ej funne skäl till ändring i hofrättens utslag i fråga om ersättningarna i målet. Vid granskning af de från Stockholms länsfängelse hit inkomna fångförteckningar för år 1888 anmärktes, att häktade Anna Christina Andersson, som den 12 februari 1888 till fängelset ankommit för afbidande af ransakning för barnamord inför häradsrätten i Stockholms läns vestra domsaga, icke förrän den 12 påföljande mars blifvit till ransakningens undergående inför häradsrätten inställd; med anledning hvaraf och då det således ville synas, som hade den i kongl. förordningen den 10 april 1810 föreskrift^ tid, inom hvilken ransakning med häktad person borde inför underdomstol å landet första gången företagas, i detta fall blifvit öfverskriden, domhafvande!! i nämnda domsaga, häradshöfdingen S. P. Walberg, hvilken, enligt vunnen upplysning, vid ifrågavarande tid själf förvaltade domareembetet, anmodades att om orsaken till dröjsmålet meddela underrättelse. I det yttrande, som till följd häraf inkom från bemälde häradshöfding, anförde denne följande. Af de vid yttrandet fogade afskrifter och transsumt kunde inhemtas, att den remiss, genom hvilken ifrågavarande ransakning blifvit af konungens befallningshafvande påkallad och som den 14 februari kommit häradshöfdingen tillhanda, varit ofullständig, i det att obduktionsprotokoll och utlåtande angående dödsorsaken ännu ej vid Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 10 73
74 remissens aflåtande varit tillgängliga. Då emellertid icke allenast målets utgång utan äfven dess behandlingssätt måst antagas vara af berörda utlåtande beroende, men detta utlåtande först den 24 februari ankommit till domhafvande!!, och därtill komme, att ransakningens utsättande till urtima sammanträde antagligen skolat vålla, att minst två sådana, med ty åtföljande kostnader för fångtransporter samt särskilda uppoffringar för domare och nämnd, blifvit erforderliga, borde ransakningens företagande först å. tingets tredje allmänna sammanträde den 12 mars, hvarigenom i allt fall den stadgade tiden af tre veckor från första remissen öfverskridits med blott sex dagar, få anses vara med såväl lag som ändamålsenlighet öfverensstämmande. Vid skrifvelsen voro fogade dels afskrifter af konungens befällningshafvandes remisser till domhafvanden den 13 och den 23 februari 1888, hvilka enligt å dem befintliga anteckningar ankommit den 14 och 24 februari 1888, dels ock transsumt af domboken, hållen vid lagtima vårtinget i Stockholms läns vestra domsaga den 12 mars 1888, hvaraf inhemtades, att ransakning med för barnamord häktade pigan Anna Christina Andersson från Husa, össebygarns socken, blifvit, efter det från vederbörande läkare protokoll öfver rättsmedicinsk besigtning och liköppning samt attest angående dödsorsaken den 24 februari till doinareembetet inkommit, till nämnda den 12 mars utsatt, då den tilltalade för berörda brott dömts till straffarbete. Hvad häradshöfdingen Walberg i sin ofvan omförmälda skrifvelse anfört kunde jag icke finna tillfredsställande. Föreskrifterna om den tid, inom hvilken ransakning med häktad bör företagas, finnas i förutnämnda kongl. förordning den 10 april 1810. Det heter där, bland annat:»då ordinarie domare å landet får underrättelse om ett till hans åtgärd hörande brottmål, hvaruti någon person är häktad, och han i anseende till laga hinder finner sig icke kunna inom Henne veckor undersökningen företaga, bör han genast vid berörda underrättelses undfående sådant anmäla hos öfverdomstolen, som efter pröfning af de uppgifna hindren, därest de godkännas, eger förordna en skicklig och pålitlig extra domare». Häraf framgår otvetydigt, att ransakning inför landtdomstol med häktad person städse måste företagas inom tre veckor, efter det underrättelse om brottmålet till domaren ankommit, och att den häktade eger rätt att vänta, att hans inställande inför domstolen icke utöfver nämnda, från den häktades synpunkt redan i sig själf rätt långa, tidrymd fördröjes. Häradshöfdingen syntes visserligen förmena, att särskilda omständigheter skulle kunna rättfärdiga, att ransakningen uppskötes utöfver den stadgade tidsgränsen, men ett sådant antagande saknade stöd af lag.
Mot häradshöfdingens uppfattning ville jag för öfrigt, hvad särskildt anginge ifrågavarande ransakningsmål, anmärka, att redan i remissen den 13 februari 1888, hvarigenom konungens befallningshafvande anmodade häradshöfdingen att företaga ransakningen, omnämndes att obduktionsprotokoll jämte utlåtande angående dödsorsaken skulle framdeles till honom öfversändas. Då konungens befallningshafvande sålunda vidtagit åtgärd för dessa handlingars anskaffande, hade häradshöfdingen skälig anledning förmoda att, om ransakningen utsattes till någon dag mot slutet af de lagstadgade tre veckorna, handlingarna dessförinnan skulle komma honom tillhanda. Häradshöfdingen emottag dem ock den 24 februari. Äfven om han först den dagen bestämt tiden för ransakningen, torde i Stockholms läns vestra domsaga med dess lätta kommunikationer icke det ringaste hinder mött att halla ransakningen inom tre veckor, räknade från den 14 februari 1888, eller senast den 6 mars. Då ransakningen med häktade Anna Christina Andersson hållits sex dagar senare än den enligt lag tillåtna yttersta tidpunkt, och häradshöfdingen Walbcrg, som utsatt och hållit ransakningen, härför,,,vore ansvarig, samt hvad häradshöfdingen till sitt fredande aberopat icke förtjena^ afseende, fann jag det vara ådagalagdt att häradshöfdingen visat försummelse i sitt embete; och da jag, särskildt i betraktande däraf att häradshöfdingen Walberg fortfarande syntes anse sitt förfaringssätt vara med lag öfverensstämmande, ansåg, att hans försummelse icke borde lemnas utan beifran, uppdrog jag åt advokatfiskalen i Svea hofrätt att för densamma lagligen inför hofrätten tilltala häradshöfdingen Walberg samt å honom yrka det ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet kunde föranleda. Efter slutad skriftvexling meddelade hofrätten den 19 november 1889 utslag af innehåll, att som det enligt kongl. förordningen den 10 april 1810, angående tiden, inom hvilken häktad person bör ställas inför rätta, ålegat häradshöfdingen Walberg att, sist inom tre veckor efter det han erhållit underrättelse om ifrågakomna till hans åtgärd hörande brottmål, företaga ransakning med den häktade, men häradshöfdingen sådant underlåtit; alltså och i förmågo af 25 kapitlet 17 strafflagen dömdes häradshöfdingen Walberg att höta 50 kronor. Detta utslag har vunnit laga kraft. 75 På sätt i justitieombudsmannens vid lagtima riksmötet sistlidna år afgifna embetsberättelse (sid. 23 och följ.) förmäles, hade justitieombudsmannen, på klagan af A. Andersson i Kullen, förordnat om åtal inför
76 Göta hofrätt mot stadsnotarie!! i Göteborg Hugo Segerdahl för utfärdande af oriktigt gravationsbevis. I anledning af åtalet meddelade hofrätten utslag den 12 juni. 1888, i hvilket utslag hofrätten på anförda skäl xörpligtade stadsnotarien Segerdahl att till Andersson, mot qvitto och utlemnande af det felaktiga gravationsbeviset i hufvudskrift, utgifva 500. kronor jämte 6 procent ränta därå från den 14 december 1883^ tills liqvid komme att ske, hvarjämte stadsnotarien förpligtades att till Andersson utgifva hvad till stämpel å ett exemplar af hofrättens utslå-* atginge. Mot detta utslag anförde stadsnotarien Segerdahl underdåniga besvär;, men har Kong], Majr.t genom utslag den 11 december 1889 förklarat sig. icke finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring, hvarjämte stadsnotarien förpligtats att godtgöra Andersson för förklaringskostnaden hos Kong!. Maj:t med 10 kronor. I en ingifven skrift anmälde Emil Eriksson från Nykroppa vice pastorn i Kroppa församling A. Olsson till åtal därför, att denne upprepade gånger under år 1889 vägrat klaganden att utbekomma sitt frejdbetyg, i följd hvaraf klaganden i flera månaders tid varit förhindrad att å annan ort söka arbete. Klaganden utvecklade sedermera sin talan i eu ytterligare inlemnad, af två vittnesattester åtföljd skrift, hvari klaganden anförde: att han genom vägradt frejdbetyg vore förhindrad att betjena sig af den i svensk lag hvarje välfrejdad medborgare gifna rätt att hvar som helst söka sin utkomst och näring; att klaganden, ehuru han icke blifvit för nesligt brott dömd, likväl af pastorsembetet behandlades såsom en brottsling; att han icke stode under lösdrifvarelagen eller någon särskild myndighets tillsyn, såsom den där icke skulle hafva rättighet att hvar som helst i landet söka sin näring, men likväl så behandlades; samt att han icke vore genom städsel eller kontrakt bunden vid någon, hvadan han icke heller stode under tjenstehjonsstadgan,. men likväl behandlades så, som vore han ett ur tjensten olagligen afviket tjenstehjon. Med vidhållande af åtalsyrkandet fordrade klaganden i sistberörda skrift såsom ersättning för den honom i följd af vice pastorn Olssons omförmälda vägran ådragna förlust genom mistad arbetsförtjenst under tre månader ett belopp af 100 kronor. Slutligen anhöll klaganden att varda förhjälpt att utfå sitt betyg. I från vice pastorn Olsson i målet infordrad förklaring androg denne hufvudsakligen följande. Då klaganden infann sig på pastorsexpeditionen med begäran om arbetsbetyg för sökande af arbete å annan ort och vice pastorn därvid, med anledning af föreskrifterna i 1 mom. 1 af
kongl. förordningen den 12 februari 1858, affordrade klaganden intyg från hans husbonde, att han af förut ingångna förbindelser vore oförhindrad att annorstädes erhålla arbete, sade klaganden sig sakna sådant intyg. På vice pastorns uppmaning att återkomma, försedd därmed, sade klaganden sig hafva af sin husbonde begärt, men blifvit vägrad dylikt betyg. Att vice pastorn Olsson under sådana förhållanden nekade klaganden att erhålla det begärda arbetsbetyget, torde varit ej blott hans rätt utan äfven hans pligt. Skulle nämligen pastor kunna lemna den i ofvan åberopade kongl. förordning föreskrifna upplysning, så måste han ega både rätt och pligt att för sådant ändamål affordra vitsord från den betygssökandes husbonde eller arbetsgivare. Rimligtvis kunde man icke fordra, att pastorn därom själf skulle skaffa sig kännedom. Det syntes vara öfverflödigt att påpeka, till hvilka betänkliga konseqvenser det skulle leda, om en hvar, som därtill behagade anmäla sig, skulle hafva rätt att af vederbörande pastor utbekomma arbetsbetyg för sökande af arbete å annan ort, utan skyldighet att därvid förete intyg, att han af förut ingångna förbindelser vore därtill oförhindrad. Och framförallt skulle dessa följder blifva oberäkneliga i en bruksförsamling sådan som Kroppa, där en talrik arbetarepersonal ständigt vore anställd och där arbetare snart sagdt dagligen koinrne och ginge. Upplysningsvis ville vice pastorn tillägga, att han i denna sak gått klagandens önskan till mötes mer än han varit lagligen skyldig. För att slippa vidare besök hade vice pastorn för klaganden utfärdat arbetsbetyg, enligt kyrkoboken dagtecknadt den 6 juni 1889. Men för att skydda sig från möjligen blifvande efterräkningar från klagandens husbonde hade vice pastorn öfversändt betyget i försegladt konvolut till denne jämte utanpå tecknad anmodan att till klaganden öfverlemna betyget, om något hinder från husbondens sida ej förekomme. Klaganden hade ock hos husbonden anhållit om betygets utbekommande men därå fått bestämdt utslag. Betyget hade äfven sedermera återlemnats. På grund af hvad vice pastorn sålunda anfört yrkade han, att intet afseende måtte fästas vid klagoskriften. Såsom af ofvanstående inhemtas, hade vice pastorn grundat sin vägran att till klaganden utgifva frejdbetyg på 1 1 mom. af kongl. förordningen den 12 februari 1858, angående beredande af religionsed! sedlighetsvård för vid allmänna arbetsföretag af större omfattning anställda personer. Detta lagrum lyder sålunda:»arbetare, som söker anställning vid allmänt arbetsföretag af större omfattning, skall vara försedd med prestbetyg, innehållande jämväl upplysning, huruvida arbetssökanden är af förut ingångna förbindelser i hemorten oförhindrad att anställning vid allmänna arbeten erhålla».
78 Hiuu vice pastorn kunnat af innehållet i detta lagrum finna si'1, manad att, på sätt som skett, förvägra klaganden frejdbetyg, syntes oförklarligt. Redan den kongl. förordningens rubrik tillkännagåfve och 1 $:s 1 moment innehölle oförtydbart, att de meddelade föreskrifterna gällde endast det fall, då arbetare sökte anställning vid allmänt arbete af större omfattning. Men vice pastorn hade ej ens föreburit, att klaganden skulle uppgifvit sig ämna söka anställning af sådan beskaffenhet eller begärt frejdbevis med det innehåll omförmälda lagrum afsåge. Detta agrum syntes vidare innebära, att det måste ankomma på deri, som både att afgöra den arbetssökandes begäran om anställning vid allmänt arbetsföretag, att därvid tillika tillse, att frejdbetyget innehölle de föreskrift^ upplysningarna, hvilkas anskaffande sålunda blefve den arbetssökandes angelägenhet. Under sådana förhållanden hade vice pastorn saknat allt fog för sin vägran att till klaganden utgifva frejdbetyg, och hans därvid begångna felaktighet, som dock ej borde hafva hindrat klaganden, på sätt denne påstått, att söka arbete å annan ort eller berättiga klaganden till _ någon ersättning, vittnade om ett oförstånd i embetets utöfning, som icke borde lemnas utan beifran. Fördenskull åtalade ja^ inför domkapitlet i Karlstad vice pastorn Olsson för berörda förseelse i embetet och yrkade, att honom måtte af domkapitlet tilldelas tjenlig föreställning och förmaning samt åläggas att skyndsamt tillställa klaganden äskadt frejdbevis. Genom utslag den 11 december 1889 har domkapitlet, efter det vice pastorn Olsson blifvit i målet hörd, afgjort detta mål, och därvid i anledning af det anställda åtalet, enär af vice pastorns förklaring framginge, att han för sin egen trygghet ansett sig böra fordra intyg från arbetsgivare!!, att klaganden vore af förut i hemorten ingångna förbindelser^ oförhindrad att å annan ort söka arbete, hvadan det anmärkta oföiståndet i embetets utöfning hade sin grund i en missuppfattning af gällande stadgar, funnit skäligt, på grund af hvad i målet förekommit, tilldela vice pastorn Olsson föreställning och förmaning att framdeles noggrant iakttaga, hvad lag och författningar i slika fall föreskrifva, samt ålagt honom att, om sådant ej_redan skett, skyndsamt tillställa klaganden, när han för sadant ändamål sig anmälde, äskadt frejdbevis. I justitieombudsmannens senaste embetsberättelse (sid. 29 o. f.) redogöres för ett åtal, som af advokatfiskalen i Göta hofrätt, efter justitieombudsmannens förordnande, under år 1888 utförts mot dåvarande landshöfdingen i Jönköpings län C. R. Ekström och länsnotarien i samma län J.
J. Smith för förment olagligt förfarande i ett qvarstadsärende, i anledning af hvil ket åtal hofrätten den 17 juli 1888 meddelade utslag, hvarigenom den af advokatfiskalen i målet förda talan ogillades. Mot detta utslag fullföljde advokatfiskalen på justitieombudsmannens^uppdrag underdåniga besvär; men genom utslag den 18 juli 1889 har Kong! Maj:t förklarat sig ej finna skäl att göra ändring i hofrättens utslag. 79 På sätt i justitieombudsmannens till 1888 års riksdag afgifna embetsberättelse (sid. 36 o. f.) närmare omförmäles, anställde efter justitieombudsmannens förordnande advokatfiskalen i kammarkollegium vid Svea hofrätt åtal mot registratorn i nämnda kollegium, friherre C. af Klinteberg, för det han obehörigen med stämpel belagt ett kammarkollegii utslag i ett debiteringsmål. I utslag den 20 december 1887 utlät sig hofrätten, att soro ofvan omförmälda mål anginge fråga rörande debitering af afgift till presterskap, samt vid sådant förhållande klaganden, jämlikt 7 i kong!, förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1884, varit berättigad att utan erläggande af stämpelafgift erhålla det åt honom utskrifna exemplar af kammarkollegii ifrågavarande utslag, men samma exemplar blifvit, enligt hvad upplyst vore, belagdt med stämpelpapper till belopp af 12 kronor, som klaganden ock för utslagets utbekommande erlagt; alltså och då friherre af Klinteberg vore för berörda oriktiga stämpelbeläggning ansvarig, förpligtades han att, mot återbekommande af omförmälda stämpelpapper, till klaganden återställa de af honom i afgift därför erlagda 12 kronor äfvensom att ersätta klaganden de utgifter han haft i och för vinnande af ändring i detta hänseende med fordrade 10 kronor. Mot detta utslag anförde inom föreskrifven tid friherre af Klinteberg underdåniga besvär, hvilka blifvit af Kongl. Maj:t afgjorda genom utslag den 14 november 1888, därvid Kong]. Maj:t ej funnit skäl att i hofrättens utslag göra ändring. Af detta Kongl. Maj:ts utslag erhöll justitieombudsmannen del så sent, att redogörelse därför ej hann inflyta i senaste embetsberättelse; och har utslaget därför ansetts böra här omnämnas. T sammanhang med förestående redogörelse för anställda atal har jag att omnämna ett ärende, som väl icke kan betraktas såsom ett åtal, men i hvilket justitieombudsmannen af embetspligt funnit sig manad att anlita offentlig myndighet för att bereda skydd åt allmän egendom. I skrifvelse den 31 december 1887 till domhafvande!! i Vester-
80 Dalar.nes domsaga, häradshöfdingen L. Königsfeldt tillkännagaf dåvarande justitieombudsmannen, hurusom vid hans besök i domsagans arkiv under arets embetsresa af honom anmärkts, att en stor del af där förvarade domböcker och protokoll äfvensom bouppteckningar saknade band; hvarför och enär det vore synnerligen angeläget, att dessa vigtiga handlingar genom ordentlig inbindning savidt möjligt skyddades för förskingring och förstörelse,, justitieombudsmannen anmodade häradshöfdingen att, därest medel till handlingarnas inbindning ej funnes tillgängliga, hos vederbörande häradsbor göra framställning om beviljande af anslag därtill och att, sedan sådant erhållits, ombesörja, att inbindningsarbetet blefve behörigen verkställdt. I anledning häraf meddelade häradshöfdingen Königsfeldt i skrivelser den 24 juli och den 21 september 1888, att af häradshöfdingen hos vederbörande häradsbor gjorts framställning om beviljande af anslag till inbindning af ifrågavarande handlingar samt att Grangärde, Norrbärke och Söderbärke häradsbor beviljat sådant anslag, men att däremot Malungs och Nås häradsbor vägrat att för sin del lemna anslag till omförmälda ändamål. Af de domhafvande^ skrifvelser bifogade utdrag af protokoll vid de af honom hållna sammanträden i ärendet med de skattskyldige inyånarne i Malungs tingslag den 21 februari och i Nås tingslag den 28 i samma månad inhemtades, bland annat, att vid förstberörda sammanträde, efter det ordföranden närmare tillkännagivit omfanget och beskaffenheten af de handlingar, om hvilkas inbindning vore fråga, anförts: af ombudet för Transtrands kommun, att den kommun ombudet tillhörde ansåge sig icke lagligen skyldig att bidraga. till den ifrågasatta utgiften, utan att, i händelse inbindning af handlingarna erfordrades, anslag därtill borde begäras af staten; af ombudet för Lima kommun, att nämnda kommun icke ville frivilligt bidraga till en sådan utgift som den nu föreslagna, utan först i händelse kommunen lagligen därtill förpligtades; af ett af ombuden för Malungs socken,, att staten erhölle eu högst betydlig inkomst af stämpelpappersförsäljning vid häradsrätterna, hvadan staten enligt ombudets åsigt äfven vore skyldig att bekosta inbindning af arkivhandlingarna, hvarför ombudet bestred Malungs kommuns skyldighet att direkt därtill bidraga, därest ej något tydligt, lagbud därom blefve stadgadt; af det andra ombudet för samma socken, att ombudet instämde i hvad ombudet för Lima kommun andragit; samt af ombudet för Äppelbo socken, att ombudet. förenade sig med ofvan förstnämnda ombud för Malungs socken, med tillägg att, om tingslaget komme att kännas skyldigt gälda inbind-
ningskostnaden, densamma likväl borde uttagas endast så småningom och fördelas på en tidrymd af tio år; hvarjämte af särskilda skattskyldige inom tingslaget andragits bland annat: att det borde åligga staten, såsom den där haft inkomst å försäljning af stämpelpapper för hela den tidrymd, hvarunder handlingarna i fråga tillkommit, att bekosta handlingarnas inbindning, men att, därest betalningsskyldigheten ansåges böra drabba tingslaget, likväl på förhand borde bestämmas det belopp, som för sådant ändamål skulle af tingslaget utgifvas; samt att, i händelse tingslaget skulle bekosta handlingarnas inbindning, kostnaden därför borde fördelas å eu tidrymd af exempelvis tio år och inbindningen anordnas sålunda, att yngsta handlingarna, som saknade band, först försåges med sådana och sedermera så småningom äfven de äldre och äldsta handlingarna; samt att vid sammanträdet med de skattskyldige inom Nås tingslag anförts: af ombuden för Jerna och Nås socknar, att, enligt ombudens åsigt, det ifrågasatta anslaget borde utgå af statsmedel och att i hvarje händelse nämnda socknar för det dåvarande icke hade medel tillgängliga att bidraga till anslaget; af ombudet för Säfsnäs socken, att ombudet instämde med ombuden för Jerna och Nås socknar, med tillägg emellertid att Säfsnäs socken vore villig att i nödfall bidraga till anslaget, hellre än att handlingarna fortfarande vore oinbundna; samt af ombuden för Flöda socken, att de helst skulle se, att af statsverket ansloges erforderligt belopp för inbindningen, men att Flöda socken likväl, därest statsanslag icke komme att erhållas för ändamålet, hellre än att handlingarna lemnades oinbundna, vore villig utbetala nämnda socken åbelöpande andel i inbindnirigskostnaden, därest öfriga socknar inom tingslaget förpligtades utgifva hvar sin andel i nämnda kostnad; hvarjämte till sist samtliga ombuden uttalat såsom sin önskan att ifrågavarande handlingar icke måtte förblifva i oinbundet skick. Vid detta förhållande ansåg justitieombudsmannen, med stöd af 12 i kongl. instruktionen för landshöfdingarne i riket samt de vid länsstyrelserna anställde tjensteman den 10 november 1855, sig böra öfverlemna ärendet till konungens befallningshafvande i Kopparbergs län för den vidare åtgärd, till hvilken lag och omständigheterna kunde föranleda; och hemställdes därvid, huruvida icke, enär de sammanträden, domhafvande!! med häradsborna hållit, icke ledt till det åsyftade ändamålet, konungens befallningshafvande skulle finna lämpligt höra häradsborna och därefter i ärendet meddela utslag, hvilket i sådant fall borde framdeles till justitieombudsmannen insändas. Efter det häradsborna blifvit inför länsstyrelsen i ämnet hörda vid Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 81
82 sammanträden med ombud från de särskilda tingslagen, nämligen med Nas tingslag den 26 mars 1889, hvarvid ombud för Säfsnäs socken icke latit sig afhöra, men däremot samtlige för Nås, Flöda och Jerna socknar närvarande ombud å socknarnes vägnar åtagit sig att godtgöra inbindmngsxostnaden efter af vederbörande domhafvande däröfver afgifven rakning, under villkor att samma kostnad på tingslagets fyra socknar uttaxerac.es efter samma grund, som gällde för byggande och underhåll åt tingshus, samt med Malungs tingslag den 28 i samma månad, hvarvid haradsborna gjort enahanda åtagande som Nås tingslag, meddelade konungens befallningshafvande den 24 april 1889 i ärendet utslag af innehåll, att som Säfsnäs socken, hvars ombud redan vid det i ärendet inför domhafvanden den 28 februari 1888 hållna sammanträde förklarat att socknemännen vore villige bidraga till ifrågavarande kostnad, hellre an att handlingarna skulle förblifva oinbundna, sålunda, i likhet med hias tingslags öfnga socknar, måste anses hafva åtagit sig att i utgörande? sa a1 kostnad taga del; samt Malungs tingslags samtliga socknar jämväl förbundit sig bestrida de på tingslaget i ifrågavarande hänseende belöpande utgifter; alltså och då särskild grund för uttaxering af berörda kostnader icke funnes i lag eller författningar uttryckligen bestämd, profil*6 körningens befallningshafvande, jämlikt 2 kap. 7 rättegångsbalken och kongl. cirkuläret den 28 september 1869, skäligt förpligta Malungs och -hläs tingslag att i enlighet med de grunder, som i lagen den 26 september 1884. funnes. bestämda för byggande af tingshus, hvardera ingslaget för sig, bestrida kostnaden för inbindningen af de till hvardera tingslagets arkiv hörande domböcker och protokoll äfvensom bouppteckningar med de belopp, hvartill samma kostnad af vederbörande domhafvande enligt räkning visades hafva uppgått. Beträffande lag slipning ens tillstånd i riket har under den korta tid, jag förvaltat justjtieombudsmansembetet, icke något förekommit, som gdvit mig anledning att frångå hvad mina företrädare i de af dem afgifna berättelser uttalat rörande domarekårens duglighet, redbarhet och pligttrohet. I 15 kapitlet 5 ärfdabalken, enligt detta lagrums lydelse genom kong! förordningen den.30 maj 1835, är stadgadt följande: >Nu vet man hans inländske arfvinge, men ej hvar han är, läte då
domaren, i allmänna tidningarna tre gånger, minst en månad emellan hvarje gång, och första gången sist inom tre månader från den dag, då bouppteckningen till rätten ingifven är, kungöras, att arf fallit honom till. Vilja fjärmare det arf lyfta, vare det tillåtet, där de för arfvet och dess afkomst ställa borgen, som af rätten godkännes. Begagna de ej lyftningsrätten, förordne domaren god man, som arfvet vårdar och förvaltar, till dess den frånvarande arfvingen sin rätt bevakar eller tiden därtill ute är. Kommer ej den frånvarande arfvingen inom tio år från den dag, då kungörelsen tredje gången i tidningarna infördes, vare från arfvet skild, där han ej laga förfall visar.» Det förekommer ganska ofta att på grund af denna god man förordnas att vårda och förvalta frånvarandes arf. Nästan hvarje nummer af post- och inrikes-tidningar innehåller kungörelser om arf, som tillfallit på okänd ort vistande personer, och då den i nämnda medgifna rätt för fjärmare arfvingar att mot borgen, som af rätten godkännes, lyfta arfvet, mera sällan lär af dem begagnas, torde i de flesta fall särskild god man förordnas. Det åligger honom att taga den frånvarandes arfvedel om händer samt den vårda och förvalta. Gode mannens förhållande härutinnan är närmast att förlikna vid eu förmyndares förhållande i fråga om myndlingens ekonomiska angelägenheten Och denna likhet har blifvit än större, sedan genom kongl. förordningen den 31 oktober 1873 äfven god man tillerkänts behörighet att, efter det närmaste fränders råd inhemtats och rättens tillstånd erhållits, sälja eller låta inteckna den frånvarandes fasta egendom. Genom lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom den l8 april 1884 äro bestämmelser meddelade om hvilken domstol skall hafva vårdnad öfver förmynderskap, om förmyndares skyldighet att årligen uppgöra räkning öfver hvad han förvaltar, om sättet för denna räknings granskning m. in. Men sådana föreskrifter beträffande gode män saknas. Under min embetsresa år 1889 fann jag vid genomgående af åtskilliga domstolars förmynderskapsböcker, att i desamma voro i likhet med verkliga förmynderskap införda de fall, då god man förordnats att förvalta frånvarandes arf, medan hos andra domstolar deras förmynderskapsböcker upptogo allenast förmynderskap, ehuru vid efterfrågan det upplystes att jämväl vid dessa domstolar ej sällan förekommit sådana godmans-förordnanden, hvarom här är fråga. Då, såsom nyss nämnts, föreskrift icke finnes angående domstols tillsyn öfver god mans förvaltning, kunde jag icke göra någon anmärkning därom, att dessa godmans-förordnanden icke upptagits i förmynderskaps- 83
84 böckerna. Snarare skulle jag haft anledning att hos de domstolar, som i sina formynderskapsböcker infört äfven dessa ärenden, anmärka, att (}eqq\ hö^evna upptagit annat än hvad, enligt 2 i lagen den 18 april 1884 och den samma dag utfärdade kungörelse angående fastställande åt formulär till formynderskapsbok, sådan bok bör innehålla. Ja<r gjorde ikval ej någon anmärkning i detta syfte, enär vid samtal med vederbörande domare de meddelade mig, att erfarenheten ådagalagt, det en kontroll öfver ifrågavarande gode mäns förvaltning vore lika behöflig som beträffande förmyndares förvaltning, och att de ansett sig för betryggande af de frånvarandes rätt böra öfva tillsyn jämväl öfver dessa gode man. Sådant kunde dock ej ske, med mindre än att godmansförordnandena införts i förmynderskapsböckerna. Några bland dessa domare plagade fordra,! att hvarje god man årligen"afgåfve räkning 0 ver hvad han hade om händer och att räkningen skulle granskas på samma sätt som i lagen den 18 april 1884 är stadgadt angående förmyndareräkning. Underläte god man för frånvarande sin skyldighet i detta hänseende, blefve honom af rätten förelagdt att sådant fullgöra. Andra domare förforo på det sätt, att om god man icke under två "eller tre ar a tgl tv it rakning, förelädes honom att aflemna sådan, hvarefter, om han icke sjalfmant årligen afgåfve räkning, honom affordrades sådan med nagra ars mellanskof. Äfven för denna art af kontroll voro anteckningarna i förmynderskapsböckerna behöfliga. 1 K f?rjialfni,?g af frånvarandes arf räcker ofta länge. Enligt lo kapitlet 5 arfdabalken kan den räcka i tio år och något därutöfver. Den frånvarande själf har i de flesta fall icke kännedom om, att arf fallit honom till. Han kan sålunda icke, lika litet som en minderårig gent emot förmyndaren, bevaka sin rätt mot gode mannen. Har den afljd e efterlemna^ förutom den frånvarande arfvingen, andra, fjärmare arfvingar, ega dessa eu eventuell rätt till arfvet, ifall den frånvarande mke inom stadgad tid kommer för att taga arfvet i besittning. Men oaktadt de fjermare arfvingarne hafva denna eventuella rätt, innehåller agen likväl icke något stadgande, som bemyndigar dem till någon kontroll öfver gode mannen. De kunna väl begagna sig af den dem medgi na rättighet att lyfta arfvet. Härtill fordras dock att de ställa af domstolen godkänd borgen, och kunna eller vilja de ej detta, förvaltar gode mannen fortfarande arfvet. Tvifvelaktigt är ock, huruvida med hittills varande bestämmelser en anmälan af fjärmare arfvinge hos domstol, att gode mannen missvårdar arfvet, skulle leda till något resultat finnas ej fjärmare arfvingar, torde, i brist af föreskrift, icke någon en befogenhet göra ens sådan anmälan. I detta fall har likväl statsverket
ett omedelbart intresse att arfvet på bästa sätt vårdas, ty kommer ej den frånvarande inom viss tid, tillfaller arfvet statsverket. Då enligt 15 kapitlet 5 ärfdabalken gode marinen genom offentlig myndighets förordnande blifvit insatt till förvaltare af frånvarandes arf', torde ock å det allmännas sida böra tillses, huru han besörjer förvaltningen. Denna kontroll synes lämpligen kunna anordnas på lika sätt som nu är stadgadt i fråga om förmyndare. I kongl. förordningen angående vård af död mans bo den 24 september 1861 är såsom tillägg till hvad lagen i 9 kapitlet ärfdabalken stadgar angående egendoms upptecknande efter död man förordnadt i 2, att om någon sterbhusdelegares vistande är okändt eller så fjärran, att säkert bud ej kan, inom bouppteckningstiden, till och ifrån honom komma, då skall det hos rätten anmälas; och namne rätten, där sådan anmälan sker, god man att vårda den frånvarandes rätt, till dess han själf kommer eller annorlunda förordnar. Det kan ifrågasättas, huruvida icke äfven sådan god mans åtgöranden böra kontrolleras. Men då detta godmanskap torde vara af mera provisorisk art och gode mannen icke eger sådan vidsträckt befogenhet, som tillkommer god man, hvilken jämlikt 15 kapitlet 5 ärfdabalken förordnats, lärer någon lagstadgad tillsyn i detta fall icke vara af nöden. En bestämmelse, afseende ofvannämnda kontroll å god man, skulle kunna göras i form af tillägg till lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning, men då ett sådant tillägg torde betinga eu ändring i lagens rubrik, synes det vara ändamålsenligare att en särskild lag utfärdas, som i fråga om tillsyn å god mans förvaltning hänvisar till förmyndarelagen. På grund häraf hemställer jag, att Riksdagen måtte för sin del antaga följande förslag till Lag angående tillsyn å god mans förvaltning af frånvarandes egendom. Härigenom förordnas att hvad i lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884 är stadgadt skall i tillämpliga delar gälla den, som jämlikt 15 kapitlet 5 ärfdabalken är förordnad att såsom god man vårda och förvalta frånvarandes arf. 85 I 3 af kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 är stadgadt att lösen för gravationsbevis rörande inteckningar i fast egendom skall beräknas sålunda:
86 a) för tio år: l:a afd. 2:a afd. (underdom- (underdom- 4:e afd. stolar i stad stolar T>a o (rikets hotm. fl ) landet). rätter m. fl.) Kr. ö. Kr. ö. Kr. Ö. på landet: för hvarje hemman, hemmansdel eller lägenhet, till och med 3... 1 50 6 öfver 3 till och med 6. 1 4 öfver 6... 50 2 dock att lösen ej må öfverstiga 10 40 Är beviset grundadt på flera häradsrätters inteckningsprotokoll, beräknas lösen särskild! för den inom hvarje härad eller tingslag liggande del af egendomen. i stad: angående gård eller obebyggd tomt, jämte sådan jord, som ej får därifrån söndras eller särskild! intecknas, för hvarje tomtnummer till och med 3.. 3 6 öfver 3 till och med 6. 2 4 öfver 6... 1 2 angående annan jord, om till och med 3 hektar... 3 6 för hvarje hektar däröfver.. 1 2 Hvad som öfverskjuter helt hektartal räknas för helt hektar. Lösen för gravationsbevis å fastighet i stad må dock ej öfverstiga... 20 40 b) för kortare tid än tio år: för hvarje år, beviset omfattar, fw af hvad ofvan är bestämdt; dock vare lägsta lösen 2 1 4 Denna förordning af den 7 december 1883 trädde i tillämpning den 1 januari 1884, och vid den tiden erfordrades ej gravationsbevis för längie tid än tio år. Numera hafva dock andra förhållanden inträdt, som. föranleda, att gravationsbevis i vissa hänseenden omfattande mer än tio år ofta äro af nöden. Innan kongl. förordningen angående inteckning i fast egendom den _
16 juni 1875 utkom, var föreskrifvet att inteckning för att bibehålla gällande kraft skulle förnyas inom hvart tionde år. För utfärdande af gravationsbevis var således då tillräckligt att vederbörande häradsrätts eller rådstufvurätts inteckningsprotokoll för de tio senaste åren genomgingos. Äfven om före den tiden inteckningar beviljats i fastigheten, men desamma icke under dessa tio år blifvit förnyade, graverade de ej längre fastigheten. Genom nämnda förordning den 16 juni 1875 är skyldigheten att inom tio år förnya inteckning för fordran bibehållen. Rörande åter inteckning för nyttjanderätt är i 43 af förordningen stadgadt, att sådan inteckning gäller fortfarande utan förnyelse, sedan den blifvit införd uti den i 61 omförmälda bok, hvarmed afses vid häradsrätt inteckningsbok och vid rådstufvurätt fastighetsbok, hvilken senare benämning ofta nyttjas såsom ett gemensamt uttryck för både intecknings- och lagfartsböcker vid häradsrätter. Hvad i förordningen föreskrifves angående nyttjanderätt skall enligt 54 och 55 äfven gälla i fråga om rätt till afkomst af fast egendom och servitutsaftal. När således inteckning af något utaf de tre senare slagen ^beviljats eller förnyats efter 1876 års början, då förordningen af den 16 juni 1875 trädde i kraft, och inteckningen blifvit införd i fastighetsboken, behöfver förnyelse af inteckningen ej vidare ske, utan den gäller oberoende däraf. De bevis, hvilka numera utfärdas angående inteckningsförhållanden i fastigheter, böra förty omfatta icke blott de tio sista åren utan, hvad beträffar inteckningar angående nyttjanderätt, afkomst af fast egendom och servitutsaftal, jämväl tiden därförut till början af år 1876. Eljest kan man ej vara förvissad, att bevisen angifva samtliga i fastighet beviljade, förnyade eller sökta inteckningar. Och där denna trygghet saknas lärer, åtminstone i de flesta fall, gravationsbeviset ej vara för sitt ändamål till fyllest. Då ett fullständigt gravationsbevis bör i vissa hänseenden omfatta tiden från 1876 års början till den dag, gravationsbeviset utfärdas, och således mer än tio år, blir ett spörsmål, huru dylikt bevis rätteligen bör expedieras, och huru lösen därför må beräknas. Under min embetsresa år 1889 var frågan flera gånger föremål för samtal mellan mig och domare, dem jag besökte, och jag har såväl häraf som af hvad jag sedermera inhemtat funnit, att praxis i detta fall är synnerligen vexlande.. En och annan domare förklarade, att han för sådana gravationsbevis, om hvilka nu är fråga, ej plägade taga högre lösen än för vanliga gravationsbevis, omfattande tio år, enär bestämmelserna i förordningen angående expeditionslösen syntes afse endast gravationsbevis för tio år eller 87
88 därunder, ej för längre tid, och således bestämmelse i frå^a om lösen rör omförmälda gravationsbevis saknades. Enahanda praxis lär föbas i otockholms rådstufvurätt. Andra domare meddelade, att de på en i allmänhet framställd begäran om gravationsbevis expediera sådant för tio år. Men ifall uttryckligen anhalles att få gravationsbevis för längre tid än tio år, utfärda de ett gravationsbevis för de tio sista åren mot vanlig lösen enligt tariff a) och därjämte ett särskild^ på fastighetsboken grundadt bevis för den öfriga tiden från 1876 års början, hvilket senare bevis några domare teckna å det hufvudsakliga gravationsbeviset, andra å särskilt papper. I båda fallen beräknades lösen för det senare beviset till 1 krona, och åberopades såsom stöd härför bestämmelsen under tariff b). Några häradshöfdingar förklarade, att de i likhet med de sistnämnde plagade utfärda två bevis, men att de för det bevis, hvilket afsåge tiden från ingången af år 1876 till tioårsperiodens början, beräknade lösen till 50 öre, då beviset tecknades å det egentliga gravationsbeviset, och till 75 öre, då det expedierades såsom särskild handling. För detta förfarande åberopades de i förordningen angående expeditionslösen förekommande allmänna bestämmelser rörande lösen för bevis, nämligen- l:a afd. Kr. 2:a afd. Kr. 4:e afd. Bevis, annat, tecknadt å företedd handling 1 50 1» då det särskildt utfärdas... 1 50 75 1 50 Andra domare. säde. sig förfara sålunda, att de utfärdade ett gemensamt gravationsbevis, hvilket afsåg tiden ända från den 1 januari 1876, och beräknade lösen härför på det sätt att de, utom vanlig lösen för ett tioårs gravationsbevis, togo 1/10 af denna lösen för hvarje Överskjutande år, så att, om gravationsbeviset afsåg ett hemman på landet och omfattade fjorton år, fordrades i lösen 2 kronor 10 öre, motsvarande 1 krona 50 öre såsom lösen för ett tioårs gravationsbevis och % däraf eller 60 öre för de Överskjutande fyra åren. Tillämpas nu dessa olika förfaringssätt vid beräknande af lösen för ett af domhafvande utfärdadt gravationsbevis, afseende fjorton år eller tiden från 1876 års början till den 1 januari 1890, skulle lösen för sådant bevis blifva antingen 1 krona 50 öre, eller 2 kronor, eller 2 kronor 10 öre eller 2 kronor 25 öre, eller 2 kronor 50 öre. Härvid bör ock tagas i betraktande att, enligt kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 24 september 1886, skall gravationsbevis, som af domare på landet Kr.
meddelas, förses med stämpel till samma belopp som den för beviset utgående lösen. Stämpelbeloppet vexlar således äfven, allt efter domarnes olika praxis. Möjligen praktiseras på än flera sätt. De af mig nu angifna torde dock vara de i allmänhet förekommande. Den skiljaktighet i beräkning af lösen för gravationsbevis, afseende längre tid än tio år, som sålunda eger rum, utvisar, att någon lagbestämd grund för dylik lösens beräknande för närvarande icke finnes, eller åtminstone att af nu gällande bestämmelser i ämnet icke tydligen framgår, huru i förevarande afseende rätteligen bör förfaras. Denna fråga har, såvidt mig är bekant, icke i anledning af klagan öfver obehörigt utkräfvande af lösen för dylika bevis eller af annan anledning varit föremål för domstols pröfning; och en sådan klagan torde icke kunna föranleda till någon ansvars- eller ersättningspåföljd för den domare, mot hvilken talan i sådant hänseende blefve anhängiggjord, enär, i brist af uttryckliga bestämmelser i ämnet, icke något af ofvan angifna sätt för beräknande af lösen för gravationsbevis för längre tid än tio år kan anses vara uppenbarligen lagstridigt. Däremot har frågan förevarit vid 1888 års riksdag i anledning af en inom andra kammaren då väckt motion att Riksdagen skulle ingå till Kongl. Maj:t med framställning om meddelande af föreskrifter i ämnet. Men denna motion föranledde icke till någon Riksdagens åtgärd, enär kamrarne stannade i olika beslut i frågan. Hvilket af ofvanomförmälda beräkningssätt må vara det riktigaste, är således en oafgjord fråga, som väl tarfvar närmare utredning. Af sjelfva uppställningen i förordningen angående expeditionslösen, hvari först stadgas om lösen för gravationsbevis för tio år och sedan om lösen för dylika bevis för kortare tid än tio år, synes framgå att lagstiftaren tänkt sig, att detta senare bevis skulle afse icke någon period tidigare än den för de vanliga, förut omförmälda tioårs gravationsbevisen, utan tvärtom en tid, som följer efter dessa tio år. Med andra ord att om en person innehar ett tioårs gravationsbevis, utfärdadt för t. ex. fyra år sedan, och han önskar upplysning om de inteckningar, som möjligen tillkommit efter utfärdandet af detta gravationsbevis, så eger han begära ett tilläggseller kompletteringsbevis för dessa fyra sista år och får detta senare gravationsbevis mot lösen enligt tariffen under b), följaktligen billigare än om han utlöste ett alldeles nytt gravationsbevis för de sista tio åren. Blickar man tillbaka på uppkomsten af bestämmelsen under tariff b), torde visa sig att denna tolkning är den riktiga. I expeditionstaxan af den 15 maj 1821 förekomma stadganden blott i fråga om lösen för gravationsbevis, ej om tiden för desamma. Ett gra- Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 18.90 års riksdag. 12 89
90 vationsbevis, omfattande t. ex. fyra år, synes på den tiden kostat lika mycket som ett gravationsbevis för tio år. Att gravationsbevis emellertid ej tarfvades för längre tid än de tio sista åren är tydligt, enär då gälnde författnin0ai angående inteckning föreskrefvo förnyelse däraf inom hvart tionde år. Med upphäfvande af 1821 års expeditionstaxa utfärdade Kongl. Maj:t den 30 november 1855 ny förordning angående expeditionslösen. Det är i denna förordning, som, mig veterligen, bestämmelser första gången meddelas om olika lösen för tioåriga gravationsbevis och för sådana bevis för kortare tid. Bestämmelserna sönderfalla där, likasom i förordningen den 7 december 1883, i två delar, nämligen a), afseende gravationsbevis, omfattande tio år, och b), som i 1855 års förordning lyder sålunda:»b) för kortare tid än tio år : för hvarje år, beviset omfattar, l/w af hvad hår ofvan finnes bestämdt, men icke i något fall mindre än»; hvarefter de olika beloppen i de särskilda afdelningarna följa. Kommitterade, som uppgjorde förslaget till denna förordning, där stadgandet under b) är ordagrant lika lydande med kommitterades förslag, yttra i sina motiv i fråga om gravationsbevis följande:»lösen för gravationsbevis å fastighet i stad har blifvit nedsatt till samma belopp som för landtegendom, då giltig grund saknas för den nuvarande olikheten. Att lösen för nämnde bevis minskas i den mån de omfatta kortare tidrymd, torde ock varec med billighet öfverensstämmande.» Ej heller då förordningen af den SO november 1855 började tillämpas erfordrades gravationsbevis för längre tid än tio år, hvadan det synes mig uppenbart, att med bestämmelsen under b) i nämnda förordning åsyftades ej någon tilläggslösen för gravationsbevis, omfattande mer än tio år, utan, såsom jag förut antydt, ett sätt för allmänheten att till billigare lösen erhålla gravationsbevis, som blott afsåge ett eller flera af de sista tio åren. Stadgandet under b) i förordningen den 30 november 1855 öfverensstämmer alldeles med föreskriften under b) i nu gällande förordning den 7 december 1883, som omedelbart efterträdt den förra. I de motiv, hvilka åtfölja det af kommitterade uppgjorda förslag till 1883 års förordning, förekommer icke någon antydan därom, att bestämmelsen under b) numera skulle afse jämväl gravationsbevis, hvilka omfatta eu tidigare period än de tio sista åren. Hade kommitterade afsett sådant och förty velat i denna bestämmelse inlägga något mera än hvad förut med stadgandet åsyftats, skulle de tvifvelsutan ändrat ordalagen eller åtminstone yttrat något härom i motiven. De hade då säkerligen äfven föreslagit
bestämmelser för det framdeles inträffande fall att gravationsbevis för att vara fullständigt måste omfatta ej blott de tio sista åren utan härutöfver ytterligare tio år eller mera, således förutom de tio sista åren en period, som är längre än tio år, ej kortare, hvilket senare ord är uttrycket i författningen., Att sistnämnde koinmitterade med stadgandet under b) icke asyttat någon särskild tillägg slö sen för gravationsbevis torde vidare framgå af hvad koinmitterade yttra i ämnet. Detta yttrande lyder sålunda:»ehuru kommitterade försport anmärkningar därom, att den lösen, som vid underdomstolarne på landet utgår för gravationsbevis å fast egendom, vore i förhållande till det med dessa handlingars utfärdande förenade ansvar och arbete för ringa, hafva kommitterade dock, vid betraktande af de rörande löneregleringen för häradshöfdingarne här ofvan (i motiven) åberopade förhållanden, funnit någon förhöjning i berörda lösen icke böra ifrågasättas.»... Det torde vara allmänt kändt, att utfärdande af gravationsbevis ar ett särdeles tidsödande och ansvarsfullt bestyr. Ansvarsfullt, ty därest o-enom förbiseende af domaren en inteckning, som står i protokollet, blir uteglömd ur gravationsbeviset, kan sådant för honom medföra betydlig ersättningsskyldighet. Och tidsödande måste det naturligtvis vara att genomgå en underdomstols oftast vidlyftiga inteckningsprotokoll för de sista tio åren. Det är ej till fyllest att domaren för denna tid granskar hemmanets eller stadsegendomens upplägg i fastighetsboken, enär dessa böcker ännu icke tillerkänts ovillkorligt vitsord. Om nämligen inteckning är enligt protokollet beviljad i ett hemman, men domaren försummat att härom göra anteckning å hemmanets upplägg i fastighetsboken, förringar detta icke giltigheten af inteckningen.. Grundas det utfärdade oravationsbeviset blott på anteckningarna i fastighetsboken, kan det således möjligen inträffa att beviset ej blir fullständigt. Mig är bekant att eu eller annan domare finnes, hvilken efter tastighetsböckernas införande anser sig ej längre förpligtad att vid utfärdande af oravationsvis genomse inteckningsprotokollen, utan menar sig ega befogenhet att grunda beviset på fastighetsboken allena. Om än domaren, då en rättsökande hos honom blott i allmänhet framställer. begäran om ett gravationsbevis rörande ett visst hemman, må formaliter vara be rättmad att lemna sådant bevis efter den metod han för sig finner beqvämligast d. v. s. på grund af fastighetsboken, blott han i gravationsbeviset uttryckligen förklarar, att det meddelas enligt innehållet.af denna bok, anser jag likväl ej vara riktigt att så förfara. Äfven en. i allmänhet framställd begäran afser uppenbarligen att få ett tillförlitligt grava- 91
02 tionsbevis, och tillförlitligt är blott det gravationsbevis, hvilket i fråga om de tio sista åren grundas på inteckningsprotokollet. Anhålles uttryckligen om ett sadant gravationsbevis, är domaren pligtig efterkomma denna begäran. Ett af Ko.ngl. Maj:t den 24 november 1882 meddeladt utslag i ämnet synes mig i detta hänseende vara af den vmt, att det här nedan i denna berättelse införes. Ehuru, såsom nyss nämnts, fastighetsböckerna ej ännu ega ovillkorligt vitsord, hafva de likväl stor betydelse, såväl med afseende därå att genom deras förande det ojämförligt mesta arbetet blifvit undangjordt för de fasteböcker med vitsord framför protokollet, hvilka framdeles kunna blifva påbjudna, som äfven därigenom, att de redan nu äro till mycket gagn vid utfärdande af gravationsbevis. Har domaren omsorgsfullt genomgått inteckningsprotokollen för de sista tio åren, och finner han sedan vid granskning af egendomens upplägg i fastighetsboken, att där ej för dessa år äro anmärkta flera inteckningar än dem han redan vid protokollens.genomseende antecknat, bör han kunna vara fullt trygoatt beviset är riktigt i fråga om dessa tio år. Sedan domaren sålunda förvissat sig angående de sista tio årens inteckningar, är det ett ganska lätt arbete att taga reda på de öfriga inteckningar, som till äfventyrs besvära egendomen. Jag har förut erinrat därom, att vissa slag af inteckningar ej behöfva förnyas, sedan de införts i fastighetsboken. Detta äro således villkoret. Har inteckningen ej blifvit* införd i denna bok, måste förnyelse inom tio år ske. Eljes förloras inteckningsrätten. För att få. reda på, om några inteckningar, som ej anmärkts i de sista tio årens inteckningsprotokoll, gravera egendomen, behöfver domaren således ic e glanska äldre inteckningsprotokoll utan allenast egendomens uppi. fastighetsboken. I de flesta fall torde denna granskning upptaga föga tid.. Och häri finner jag ytterligare ett skäl för den uppfattningen att kommitterade, som utarbetat förslaget till förordningen den 7 december 188jE ej afsett att stadgandet under b) skulle gälla det fall, hvarom nu är fråga, ty i sådan händelse hade nog föreslagits en lägre tariff än för hvarje år y10 af lösen för tioårsgravationsbevis och särskildt stadgats, huru lösen skall beräknas, då framdeles bevis erfordras för längre tid än tio år före den sista tioårsperioden. Genom hvad nu anförts torde vara ådagalagdt, att bestämmelserna under tariff b), angående lösen för gravationsbevis icke äro tillämpliga å. sådana särskilda bevis, som, i sammanhang med gravationsbevis för tio. år, enligt fastighetsböckerna meddelas för tiden före denna tioårsperiods början.. Om sa är förhållandet, kunna dessa bestämmelser naturligtvis ännu mindre åberopas af de domare, hvilka icke utfärda särskilda
bevis dels för de sista tio åren och dels för tiden dessförinnan, utan meddela ett gemensamt bevis för hela tiden från 1876 års början och därför beräkna, utom vanlig lösen för ett tioårs gravationsbevis, ytterligare V10 af denna lösen för hvarje Överskjutande år. Då således nu gällande föreskrifter i fråga om lösen för^ gravationsbevis icke afse sådana bevis, som omfatta längre tid än tio år eller som utfärdas i sammanhang med gravationsbevis för de sista tio åren men afse viss tid dessförinnan, skulle man däraf kunna draga den slutsats att, i saknad af bestämmelser angående lösen för sådana bevis, domare, som utfärda dylika bevis, ej skulle vara berättigade att för dem beräkna förhöjd eller särskild lösen utöfver den för vanliga tioårsgravationsbevis bestämda. Enligt min åsigt är dock en sådan slutsats icke befogad, såvidt därmed skulle anses följa, att eu domare vore skyldig att utan särskild lösen meddela bevis enligt fastighetsböckerna för viss tid före sista tioårsperiodens början i sammanhang med ett vanligt gravationsbevis för denna period. Enligt gällande förordning angående expeditionslösen torde visserligen icke domare vara berättigad att, om han utfärdar gravationsbevis, omfattande längre tid än tio år, därför erhålla förhöjd lösen, men å andra sidan har domaren hvarken enligt denna förordning eller enligt annan författning ovillkorlig skyldighet att meddela sådant gravationsbevis, omfattande längre tid än tio år. Otvifvelaktigt eger han rätt att, då gravationsbevis af honom begäres, utfärda ett vanligt gravationsbevis för de sista tio åren och därjämte, ett särskildt bevis* enligt fastighetsböckerna för tiden dessförinnan, vare sig detta bevis tecknas å det egentliga gravationsbeviset eller expedieras å särskildt papper. I hvilketdera fallet som helst måste han vara berättigad att därför erhålla särskild lösen: och de landtdomare, som så förfara, att de i dylika fall utfärda två bevis' och för det bevis, som afser tiden från ingången af år 1876 till tioårsperiodens början, beräkna lösen till 75 öre, då detta bevis expedieras såsom särskild handling, synas vara därtill fullt berättigade, enligt förut nämnda, allmänna stadganden om lösen för bevis. Redan enligt nu gällande bestämmelser tinnes således utväg för eu domare att erhålla särskild ersättning för det ökade arbete och besvär, som vid utfärdande af gravationsbevis numera för honom måste uppkomma. Då likväl, enligt hvad jag ofvan antydt, de domare, som vid utfärdande af gravationsbevis förfara på något annat.af ofvanangifna sätt, icke därigenom kunna anses handla uppenbart lagstridigt, är det tydligen af nöden att genom en uttrycklig lagbestämmelse vinna enhet i tillvägagåendet härutinnan. En sådan lagbestämmelse är äfven påkallad däraf, att det måste vara olämpligt samt både för domarne och allmänheten 93
94 obeqvämt, att två särskilda bevis utfärdas angående eu och samma fastig" hets inteckningsförhållanden. Rätteligen bör väl endast ett bevis härom meddelas, om än detsamma i vissa delar måste grunda sig på inteckningsprotokollen, i andra åter på fastighetsböckerna. Billigt torde dock vara att, om domarne förpligtas utfärda ett gemensamt gravationsbevis för längre tid än tio år, någon förhöjning i lösen varder dem tillerkänd för det ökade arbete och besvär, som därigenom tillskyndas dem, och hvilket, om än tills vidare i allmänhet icke af synnerlig betydenhet, efter loppet af några år, i den mån anteckningarna i fastighetsböckerna ökas, icke sällan aan blifva rätt afsevärdt. Den förhöjning i lösen, som i detta afseende skäligen bör ifrågakomma, torde, enligt mitt förmenande, kunna i fråga om gravationsbevis rörande ett hemman på landet fastställas till 75 öre, eller det belopp, som, enligt hvad ofvan utvecklats, domarne nu äro berättigade erhålla för det särskilda bevis, som, utöfver vanligt tioårigt gravationsbevis, utfärdas enligt fastighetsboken för viss tid före de tio åren. I förhållande till denna höjning torde andra taxebestämmelser rörande gravationsbevis ändras. Någon anledning att inom första och andra afdelningarna i förordningen angående expeditionslösen d. v. s. i fråga om underdomstolarna i stad och på landet bibehålla särskild lösen för tioårs gravationsbevis synes ej längre förefinnas, då i hela riket, med undantag af Kopparbergs län,, där fastighetsböcker först nyligen införts, och några andra ställen, fastighetsböcker funnits i mer än tio år, utan torde den föreslagna förhöjningen fa afse gravationsbevis, omfattande tio år eller därutöfver. Gravationsbevis utfärdas emellertid ej blott hos underdomstolar. Sådana bevis kunna äfven erhållas hos rikets hofrätter, till hvilka renoverade exemplar af inteckningsprotokollen aflemnas, och utgår lösen då enligt tariffen för fjärde afdelningen i nämnda förordning. Som hofrätterna dock ej hafva tillgång till fastighetsböckerna, kan man icke påfordra, att gravationsbevis från hofrätterna skola omfatta längre tid än tio år; och något, skäl. till höjning af den i detta hänseende redan bestämda lösen föreligger icke. Ehuru förordningen den 7 december 1883 är utfärdad på administrativ väg och Kongl. Maj:t utan Riksdagens hörande eger däri vidtaga förändringar, har jag, vid det förhållande att denna fråga förevarit vid 1888 års riksdag och utgjort föremål för Riksdagens öfverläggningar, ansett mig ej böra i ämnet göra någon framställning hos Konungen, "utan våo-ar jag för den skull föreslå, att Riksdagen behagade till Konungen aflåta skrifvelse med anhållan dels att förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883 må ändras därhän, att förordningen kommer att afse äfven gravationsbevis för längre tid än tio år, dels ock att lägsta lösen för gravationsbevis, omfattande tio år eller därutöfver, må i fråga om hemman på landet bestämmas till 2 kronor 25 öre samt att i förhållande härtill jämkning må ega rum af de belopp, hvilka i 3 af nämnda förordning äro i första och andra afdelningarna bestämda såsom lösen för gravationsbevis, omfattande tio år. 95 Det här ofvan omförmälda Kongl. Maj:ts utslag af den 24 november 1882 lyder sålunda:»kongl. Maj:ts utslag uppå de besvär, advokatfiskal! i Kongl. Maj:ts och rikets Göta hofrätt C. G. Wennberg, å advokatfiskalsembetets vägnar, i underdånighet anfört öfver hofrättens den 20 december 1881 gifna utslag i anledning af åtal, som blifvit utaf advokatfiskalsembetet hos hofrätten anställdt emot häradshöfdingen, riddaren af Kongl. Maj:ts nordstjerneorden Christian August Svalander för förment embetsfel; uti hvilket mål af handlingarna inhemtas: att sedan August Persån i Espet hos domhafvanden i Vestra och Östra Ilisings härad skriftligen anhållit att mot lösen utfå gravationsbevis rörande Persåns och hans hustrus fastighet ett fjerdedels mantal Espet i Hisings härads vestra del, hvilket bevis borde vara så beskaffadt, att det jämväl för tiden efter 1876 års början vore grundad! på häradsrättens inteckningsprotokoll, domhafvanden i nämnda härad, häradshöfdingen Svalander, enligt å skriften tecknad resolution af den 20 juni 1881 förklarat, att han, som utfärdade gravationsbevis på grund af inteckningsprotokollen intill 1875 års slut och inteckningsboken från 1876 års början, enligt gällande lag samt hofrättens och Kongl. Maj:ts åberopade utslag i likartad fråga, ansåge sig icke vara skyldig att med mångdubbladt och onödigt besvär utgifva så beskaffadt bevis, som August Persån begärt; att, efter det August Persån uti eu till hofrätten ingifven. skrift, med anmälan härom och tillkännagifvande att det begärda beviset erfordrades för tillämnad ansökan om lån hos hypoteksföreningen emellan jordegare i Elfsborgs län och Dalsland samt Göteborgs och Bohus län, hvilken förenings direktion, enligt företedt bevis, ej utlemnade lan, därest gravationsbeviset ej innehölle, att detsamma vore med inteckningsprotokollen öfverensstämmande, yrkat, att hofrätten måtte förständiga häradshöfdingen Svalander att mot lösen utfärda dylikt bevis rörande ifråga
96 varande hemman, advokatfiskalsembetet, efter remiss af hofrätten, uti memorial den 12 juli anfört, att då häradshöfdingen Svalander, efter advokatfiskalsembetets uppfattning, saknat stöd af lag för sin vägran att meddela ofvan omförmälda hos honom påkallade embetsåtgärd, advokatfiskalsembetet hemställde om åläggande för häradshöfdingen Svalander att mot lösen tillställa August Persån ett rörande ifrågavarande hemman uthärdad!, jämväl för tiden efter 1876 års början på häradsrättens inteckningsprotokoll grundadt gravationsbevis; samt att, sedan häradshöfdingen Svalander uti afgifven förklaring yrkat ogillande af advokatfiskalsembetets i målet förda talan, hofrätten genom dess ifrågavarande, nu öfverklagade utslag sig utlåtit, att emedan enligt föreskrifterna i 61 af nu gällande inteckningslag den 16 juni 1875, jämförde med kongl. kungörelsen den 14 september samma år, huru lagfarts- och inteckningsböcker böra inrättas och föras, vid hvarje underrätt skulle i öfverensstämmelse med inteckningsprotokollet föras inteekningsbok så inrättad, att den innehölle fullständig och lätt åskådlig beskrifning öfver alla af rätten vidtagna inteckningsåtgärder, samt enligt inteckningslagens 62 det protokollsutdrag, som i hvarje inteckningsärende expedieras, skulle vara försedt med afskrift af de om ärendet uti inteckningsboken gjorda anteckningar; för den skull och då dessa stadganden tydligen innebure, att inteckningsboken skall hafva till ändamål att utgöra en offentlig rättshandling, af hvilken tillförlitlig upplysning om fastigheternas gravationer må kunna vinnas utan att den vidlyftigare och i många fall möjligen osäkrare omgången af inteckningsprotokollens genomgående erfordras; då häraf blefve en ovillkorlig följd att, därest icke ändamålet med inteckningsboken skulle blifva förfeladt och den tid, som domaren eller expeditionshafvanden för dess förande uppoffrat, skulle vara förspilld, inteckningsboken måste hafva sådant vitsord, att domaren eller expeditionshafvanden må ega att å densamma grunda bevis om fastigheternas inteckningsförhållanden eller så kallade gravationsbevis; och då härtill komrae, att lagstiftaren själf genom stadgandena uti inteckningslagens 43, 54 och 55, att inteckning för nyttjanderätt, afkomst af fast egendom eller servitutsaftal gäller utan förnyelse, sedan den blifvit uti inteckningsboken införd, uttryckligen gifvit åt inteckningsboken, beträffande däri anmärkta inteckningar för rättigheter af nyssnämnda slag, den vigt och betydelse, som här ofvan framhållits; samt annat förhållande icke ens torde kunna ifrågasättas, än att samma offentliga handling skulle ega lika vitsord angående alla de anteckningar, hvilka i densamma skola införas; alltså funne hofrätten häradshöfdingen Svalander vara berättigad att för tiden efter 1876 års början
grunda ifrågavarande gravationsbevis å Hisings häradsrätts inteckningsbok, hvarför advokatfiskalsembetets mot häradshöfdingen förda talan ogillades; Däruti advokatfiskal) Wennberg i underdånighet yrkat ändring; hvaröfver häradshöfdingen Svalander sig i underdånighet förklarat; Med Kongl. Maj:ts högsta domstol beslutet; Gifvet Stockholms slott den 24 november 1882. Kongl. Maj:t har i nåder låtit sig föredragas ofvanberörda underdåniga besvär; och då häradshöfdingen Svalander saknat stöd af lag för sin vägran att, i enlighet med August Persåns begäran, emot stadgad lösen tillhandahålla honom sådant gravationsbevis angående hans och hans hustrus ifrågavarande fastighet, som, jämväl för tiden efter 1876 års början, grundats på häradsrättens inteckningsprotokoll, finner Kongl. Maj:t skäligt, med ändring af hofrättens utslag, förklara häradshöfdingen pligtig att det begärda beviset emot lösen utfärda.» 97 Med anledning af en utaf Rikets Ständer år 1866 aflåten skrifvelse, däri omförmäldes klagomål öfver långsamhet i lagskipningen vid underdomstolarne å landet, tillsatte Kongl. Maj:t en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till förändrade stadganden angående häradsrätternas arbetssätt. Det? af kommittén uppgjorda omfattande förslag vann visserligen icke tillslutning. Men ofvannämnda skrifvelse blef dock icke utan frukt. Ett nytt, inom justitiedepartementet utarbetadt förslag, afseende att åstadkomma den större skyndsamhet i lagskipningen, som kunde beredas utan den tidsutdrägt genomgripande förändringar skulle medföra, framlades år 1872 af Kongl. Maj:t för Riksdagen, som antog detsamma, hvarefter kongl. förordningen den 17 maj 1872, angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting, utfärdades, gällande till efterrättelse från och med början af år 1873. Genom denna förordning är bestämdt, att i alla tingslag, so_m hvart för sig utgöra eu domsaga, skola årligen hallas två ting, ett vårting med 6 sammanträden och ett hösteting med 4 sammanträden, och att i de domsagor, som bestå af två tingslag, likaledes två ting i hvartdera tingslaget skola hållas, nämligen vårtinget med 3 sammanträden och höstetinget med 2 sammanträden. Därjämte kunna särskilda afslutningssammanträden för hvarje ting förekomma. Det var en stor förmån i afseende å lagskipningens skyndsamhet, som den nya förordningen beredde. Väl kom denna förmån endast i Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 13
98 mindre grad de domsagor till del, som voro delade i två tingslag, enär sammanträdena blefvo på dem fördelade. Men äfven dessa vunno otvifvelaktigt på förändringen. Att också landsbygdens invånare uppskattat densammas värde, visar sig däraf, att rätt många domsagor, hvilka omfattade tre eller flera tingslag, på därom gjorda framställningar af Kong! Maj:t medgifvits att få utgöra blott ett eller två tingslag och sålunda kommit i åtnjutande af de fördelar, den ifrågavarande förordningen förlänar. Genom domsagors delning har äfven antalet af dem, som hafva sammanträden enligt 1872 års förordning ökats. Dessutom äro åtskilliga framställningar, afseende att bringa förordningen till giltighet i ännu flera domsagor, för närvarande på Kong!. Maj:ts pröfning beroende. Då det är af intresse att se, i hvilken omfattning 1872 års förordning kunde tillämpas, när den trädde i kraft, samt huru densammas verkningskrets nu vidgats, har jag här sammanställt några uppgifter i detta hänseende. År 1873 var antalet domsagor i riket 103, och i 41 af dem egde ifrågavarande förordning då tillämpning. Nu vid början af år 1890 äro domsagorna 116 och antalet af dem, där förordningen gäller, är 67. Medan således år 1873 omförmälda förordning ej tillämpades i mer än ungefär 2/s af domsagornas antal, hafva år 1890 nära 3/ä af hela antalet domsagor förmånerna af sammanträden enligt nämnda förordning. Vid ofvanstående sifferuppgifter är att märka att i de 67 domsagor, i hvilka 1872 års förordning nu är tillämplig, äro inräknade dels en domsaga (Vesterbottens norra), i hvilken sammanträden jämlikt nådiga skrifvelsen den 26 maj 1876 ega rum blott i ett af domsagans tingslag, dels ock eu af tre tingslag bestående domsaga (Luleå), i hvilken, på grund af nådiga skrifvelsen den 31 maj 1878, två tingslag hafva hvardera ett vinterting med två sammanträden, i afseende å hvilka vissa af de i 1872. års förordning meddelade bestämmelser skola tillämpas, samt ett hösteting. Det bör tilläggas, att genom nådiga skrivelser den 2 december 1887 och den 12 juli 1889 blifvit bestämdt att Tveta, Vista och Mo härads domsaga, i hvilken 1872 års förordning för närvarande ej tillämpas, skall från och med den 1 januari 1891 utgöra ett tingslag, samt att Kongl. Maj:t den 28 juni 1889 förordnat, att Ase, Viste, Barne och Laske härads domsaga skall utgöra ett tingslag, ehuru tiden, då den sålunda beslutade regleringen skall träda i verket, ännu, i afbidan därpå att vissa nödiga förberedande åtgärder skola vidtagas, icke blifvit bestämd. Tillser man, hvilka delar af landet, som företrädesvis åtnjuta förmånen af snabbare rättskipning vid häradsrätterna, befinnes att'l872 års
f förordning tillämpas inom alla domsagor i Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, således i alla domsagor, hvilka lyda under hofrätten öfver Skåne och Blekinge. Inom Göta hofrätts jurisdiktion tillämpas 1872 års förordning i alla domsagor i Kalmar län och likaledes i alla domsagor inom Jönköpings län, med undantag af Tveta, Vista och Mo härads domsaga, där dock, såsom nyss nämnts, förordningen träder i tillämpning år 1891. Förordningen tillämpas vidare i de flesta domsagor inom Östergötlands, Kronobergs, Hallands samt Göteborgs och Bohus län; hvaremot af de 7 domsagorna i hvartdera af Skaraborgs och Klfsborgs län 4 domsagor i hvardera länet (bland dessa Ase, Viste, Barne och Laske håiads domsaga inberäknad) ännu bibehålla den gamla t-ingsordningen. Förhållandena i domsagor under Svea hofrätt ställa sig minst gynnsamma. Allenast i ett län, nämligen Gotlands med 2 domsagor, har 1872 års förordning vunnit full tillämpning. I Vermlands län tillämpas den i alla 7 domsagorna med undantag af en; i Gefleborgs lån i 3 domsagor af länets 4, samt i Södermanlands län i 2 domsagor af de 3, hvilka finnas inom länet. Af Vestmanlands läns 4 domsagor hafva 2 sammanträden enligt ifrågavarande förordning, 2 bibehålla den gamla tingsordningen. Vidare har förordningen vunnit någon om ock ringa tillämpning inom Stockholms, Upsala, Kopparbergs, Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens län, hvaremot förordningen icke eger tillämpning på någon domsaga inom Örebro och Jämtlands län. 99 De under år 1889 af min närmaste företrädare och mig företagna embetsresor hafva omfattat Skaraborgs och Kronobergs län samt eu del af Jönköpings län. Under dessa resor hafva besök gjorts hos länsstyrelser, domkapitel, rådstufvurätter och domare på landet, hvarjemte jag öfvervarit domstolars sammanträden, då jag utan väsentligt dröjsmål med min resas fortsättande sådant kunnat. Besök hafva jämväl gjorts i länsfängelser och andra häkten. De anmärkningar, som under. dessa resor förekommo, voro i allmänhet af mindre betydelse och, enligt in komna meddelanden, äro de till större delen redan afhjälpta. Fullständig redogörelse för de under resorna gjorda iakttagelser föreligga i de förda resediarierna, hvilka tillika med expeditionens diarium och registratur komma att öfverlemnas till Riksdagens lagutskott för granskning.
100 Rörande de klagomål, som under år 1889 varit föremål för justitieombudsmannens handläggning, meddelas följande öfversigt. Vid 1889 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande under handläggning... 26. Under året inkommo klagomål till ett antal af... 157. Af dessa hafva återkallats...... ej föranledt åtgärd... efter vederbörandes hörande fått förfalla hänvisats till åtal... vid årets slut varit utställda till förklaringar eller påminnelser af annan anledning förklarats tills vidare hvilande... Summa 183. 1, 105, 46, 11, 13, 7, Summa 183.. Under år 1889 har justitieombudsmannen förordnat om anställande af åtal mot domare och embetsman: på grund af härstädes förd klagan... H till följd af granskning af fångförteckningar... 7 af annan anledning O... ll Summa 19. I den hos högsta domstolen förda minnesbok hafva följande under år 1889 meddelade domslut blifvit antecknade. (Dom den 19 mars 1889 i sak mellan Moris trävaruaktiebolag, sökande, samt Jonas Andersson och Sifvert Olofsson i Digerber<mt svarande, angående bättre rätt till skog.)»genom ett den 16 april 1854 upprättadt skriftligt kontrakt hade egare till hemmansdelar i Digerberget upplåtit rätt till afverkning under femtio år af alla till hemmansdelarne hörande skogar, med undantag af visst område. 0 Senare egare till nämnde hemmansdelar instämde år 1883 Mons trävaruaktiebolag såsom innehafvare af afverkningsrätten med yrkande att, som vid upplåtelsen muntligen aftalats att träd af gran icke finge anses under afverkningsrätten inbegripna, bolaget alltså måtte frånkännas rätt att å den upplåtna skogsmarken afverka granträd. Sedan Bergs tingslags häradsrätt enär hemmansegarne icke emot ordalydelsen i kontraktet den 16 april 1854 styrkt, att den bolaget på
grund däraf tillkommande afverkningsrätt vore inskränkt till allenast träd af furu ogillat hemmansegarnes talan; men Svea hofrätt, då, genom hvad i saken förekommit, det måste anses styrkt, att rätt till afverkning af granträd icke genom kontraktet den 16 april 1854 upplåtits, med ändring af häradsrättens utslag förklarat samma kontrakt icke för bolaget medföra rätt att afverka granträd å ifrågavarande hemmansdelar; så har Kongl. Maj:t, med ändring af hofrättens dom, fastställt häradsrättens utslag». 101 (Utslag den 26 juli 1889 i mål emellan stadsfiskalen G. Eksandh, å ena sidan, samt hotellvärden E. Berthelsen, å andra sidan, angående förseelse mot ordningsföreskrift i fråga om bränvinsförsäljning.)»stadsfiskalen G. Eksandh yrkade vid rådstufvurätten i Helsingborg ansvar å värden på hotell d _A.ngleterre i nämnda stad E. Berthelsen för det han den 9 mars 1888 låtit gäster qvarsitta å hotellets restauration efter klockan elfva på aftonen, då utskänkning därstädes icke längre fick ega rum. _ Som grund för åtalet åberopades 12 i den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet den 23 augusti 1878 fastställda särskilda ordnings stat?ga för staden Helsingborg, så lydande:»lokal för utskänkning af spritdrycker, vin eller maltdrycker far ej för rörelsen öppnas före klockan 5 förmiddagen, och under den tid, utskänkning icke får ega rum, skall utskänkningslokalen vara stängd och gäster icke tillatas att där qvar stanna, vid bot af 5 10 kronor». Sedan rådstufvurätten i utslag den 24 april 1888 dömt Berthelsen för det gäster tillåtits att å utskänkningsstället qvarstanna under tid, då utskänkning därstädes ej fick ega rum, att jämlikt nämnda stadga bota tjugu kronor, men Kongl. Maj:ts och rikets hofrätt öfver Skåne och Blekinge i utslag den 3 därpå följande augusti förklarat, att som Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke egt att meddela det till grund för åtalet åberopade stadgande, hofrätten, med upphäfvande af rådstufvurättens utslag, ogillade Eksandhs talan; så har Kongl. Maj:t, med ändring af hofrättens utslag, fastställt radstufvurättens i målet meddelade beslut».
102 (Utslag den 7 november 1889 i mål emellan advokatfiskal Evald Mathias Gabriel Settergren, å ena, samt häradshöfdingen i Medelpads vestra domsaga Arvid Leonard Sjöberg, å andra sidan, angående ansvar för felaktigt förfarande i embetet och ersättning.)»advokatfiskal, som på enskild parts anmälan hos hofrätt anställt åtal mot domare för felaktigt förfarande i embetet och yrkat åläggande för domaren att ersätta den enskilda parten genom åtalade förfarandet tillskyndad kostnad, må utan särskildt uppdrag af den enskilda parten öfverklaga hofrättens i anledning af åtalet meddelade utslag i hvad detsamma innefattar ogillande af det i målet framställda ersättningsanspråket.» (Dom den 19 november 1889 i sak emellan sällskapet»upplysning och Sedlighet» i Gefie, sökande, samt kopparslagaren C. J. Lennstrand, svarande, angående fordringsanspråk.)»sedan kopparslagaren C. J. Lennstrand jämte en annan person, en för båda och båda för en, tecknat borgen såsom för egen skuld å eu af guldsmeden C. M. Lindfors den 1 januari 1884 utfärdad, till betalning sex månader efter uppsägning förfallen revers å 4,840 kronor med ränta, i hvilken revers stadgats, att räntan skulle vid hvarje halfårs utgång erläggas och å kapitalet för hvarje år afbetalas 500 kronor, äfvensom att, i händelse rånte- eller kapitalavbetalningarna icke sålunda fullgjordes, reversen ansåges vara uppsagd, för så vidt icke andra överenskommelser träffades, som borgesmännen godkände, så har, i likhet med rådstufvurätten i Gefie och Svea hofrätt, Kongl. Maj:t i dom den 19 november 1889 ansett, att, enär ränteliqvid eller afbetalning å kapitalet på föreskrifven tid icke egt rum samt någon öfverenskommelse utöfver skuldebrefvets stadgande med borgesmännens medgifvande icke träffats, hela lånebeloppet förfallit till betalning den 1 Juli 1885, och att, då därefter lagsökning mot C. J. Lennstrand icke egt rum inom den i förordningen den 28 juni 1798 stadgade tid, mot C. J. Lennstrand väckt talan om betalningsskyldighet på grund af berörda borgen icke kunde bifallas.» (Utslag den 19 december 1889 inmål mellan Skönviks aktiebolag, å ena, samt öfrige delegare i en till Ase utgods hörande oskiftad skogstrakt, oå andra sidan.) * i* iooo " i ks10åktiebolags vägnar fullföljde E. A. Wallmark den 10 juli 1888 underdånig talan mot Torps tingslags egodelningsrätts beslut
den 11 juni samma år, angående laga skifte å eu till Äse utgods hörande oskiftad skogstrakt, samt åberopade, till stöd för sin behörighet därtill, förutom handlingar, som utvisade, att Wilhelm Bunsow af bolaget bemyndigats att under år 1888 i allt föra dess talan och för sadant ända mål å bolagets vägnar ensam underteckna fullmakten, en allenast i afskrift företedd af Bunsow den 2 januari 1888 utfärdad fullmakt för Wallmark eller den han i sitt ställe förordnade att under år 1888 i frågor, som rörde bolagets fasta egendomar och andra tillhörigheter inom Torps in. fl. uppräknade tingslag, föra bolagets talan vid domstolar och andra myndigheter, kyrko- och kommunalstämmor samt landtmäterisamman träden, äfvensom att å bolagets vägnar ingå förlikning och överenskommelser samt utöfva rösträtt. Förklaring öfver besvären inkom ej från någon af vederparterna. Vid uppkommen fråga, huruvida de anförda besvären kunde komma under pröfning, har högsta domstolen funnit hinder ej mota att till pröfning upptaga desamma.» 103 Från herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet har, på framställd förfrågan, erhållits det svar, att någon förklaring öfver lagen, i den ordning 19 regeringsformen föreskrifver, icke blifvit meddelad under den tid, som förflutit från det justitieombudsmannens senaste embetsberättelse afgafs. För fullgörande af den i 14 af instruktionen för justitieombudsmannen lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse föi behandlingen af Riksdagens hos Kongl. Maj: t anmälda beslut och gjorda framställningar, har jag från kongl. statsdepartementen förskaffat.mig uppgifter, ^dels om de underdåniga skrivelser, som, efter det justitieombudsmannens senaste embetsberättelse afgafs, af Riksdagen afiåtits, samt om de åtgärder, hvilka i anledning af dem blifvit vidtagna; varande, i enlighet med dessa uppgifter, förteckning upprättad öfver de genom nämnda skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande; dels ock rörande sådana genom föregående Riksdagars till Kongl. Maj:t afiåtna underdåniga skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka. i justitieombudsmannens senaste embetsberättelse upptagas såsom i sin helhet eller till någon del oafgjorda; och hafva beträffande dessa ärenden
104 meddelats uppgifter om de åtgärder, hvilka blifvit med dem vidtagna under den tid, som förflutit efter det justitieombudsmannens senaste embetsberättelse afgafs.. Omförmälda uppgifter, tillika med en tabell öfver de underdåniga skrivelser, som efter afgifvandet af justitieombudsmannens senaste embetsberättelse af Riksdagen till Kong!. Maj:t aflåtits, finnas i bilagan till denna berättelse. Stockholm i januari 1890. NILS CLAÉSON. C. von Schulzenheim.
BILAGA till Riksdagens justitieombudsmans embetsberättelse till 1890 års Riksdag. Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 14
I
* I. Uppgifter från de särskilda kongl. statsdepartementen på de af Riksdagen under år 1889 afiåtna underdåniga skrivelser, jämte anteckningar om de åtgärder, som i anledning af dem blifvit vidtagna*). l:o. Kongl. justitiedepartementet. l:o Riksdagens skrifvelse af den 13 februari 1889', i anledning af Kongl. Maj:is proposition med förslag till lag om straff för embetsbrott af piest och om laga domstol i sådana mål. (1.) Lag i ämnet utfärdad den 8 mars 1889. 2;o af den 23 februari, angående val af justitieombudsman och suppleant för honom. (2.) 1889 den 1 mars! statsrådet anmäld och lagd till handlingarna. 3:o af den 26 februari, angående ändrade bestämmelser rörande fastställelse af ackord i konkurs. (5.) Ärendet beror på Kongl. Majtts pröfning. 4:o af samma dag, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 117 2 mom i konkurslagen den 18 september 1862. (6.) Lag i ämnet utfärdad den 8 november 1889. 5:o af den 9 mars, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 121 utsök- ningslagen den 10 augusti 1877. (11.) Lag i ämnet utfärdad den 8 november 1889. 6;o af samma dag, angående prestedens utbytande mot ett löfte. (12.) *) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde samlingen, af bihanget till Riksdagens protokoll. \
108 (öfver Riksdagens ifrågavarande framställning äro utlåtanden infordrade från samtliga domkapitlen i riket äfvensom Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium. 7:o af den 12 mars, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 1 kyrkolagen. (15.) Öfver Riksdagens ifrågavarande framställning äro utlåtanden infordrade från samtliga domkapitlen i riket äfvensom Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium. 8:o af den 20 mars, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 3 rättegångsbalken. (18.) 1889 den 8 november i statsrådet anmäld, därvid Kongl. Maj:t förklarat sig ej vilja godkänna lagförslaget i oförändradt skick; och har högsta domstolen sedermera afgifvit utlåtande öfver ett inom justitiedepartementet utarbetadt lagförslag i ämnet. 9:o af den 29 mars, om tillägg till gällande bestämmelser angående saköreslängd. (25.) Öfver Riksdagens ifrågavarande framställning äro rikets hofrätter anbefalde att, efter hörande af häradshöfdingarne i de domsagor, där ting hållas enligt förordningen den 17 maj 1872, afgifva utlåtanden. 10:o af den 6 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 handelsbalken. (29.) 1889 den 25 april lag i ämnet utfärdad. Il*0 samma dag, i anledning åt Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd. (30.) 1889 den 25 april lag i ämnet utfärdad. 12:o af den 26 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs samt till lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker. (37.) 1889 den 7 juni lagar i ämnet utfärdade. 13:o af den 1 maj, angående återställandet af till landtdomstol i hufvudskrift ingifva! handling. (40.) Öfver Riksdagens ifrågavarande framställning äro rikets hofrätter anbefallde att, efter vederbörande häradshöfdingars hörande, afgifva utlåtanden. 14:o af samma dag, angående ersättning till nämndemän för inställelse vid urtima ting för ransakning i brottmål. (41.) Statskontoret anbefaldt afgifva utlåtande i anledning af Riksdagens i skrifvelse]! gjorda framställning. 15:o af den 8 maj, angående skyldighet för staten att i vissa fall bekosta hemförskaffning af svenskt fartygs befälhafvare och manskap. (46.) Kommerskollegii i ämnet infordrade utlåtande har inkommit; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning. 16:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående skyldighet
för enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsbehof samt att till krigsbruk afstå hästar och fordon. (47.) Öfverlemnad från landtförsvarsdepartementet. Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning. 17:o af samma dag, angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt i vissa brottmål. (48.) 1889 den 8 november lag i ämnet utfärdad; och skulle skrifvelsen, i hvad den afsåge att bestämmelserna i kongl. kungörelsen huru i vissa fall skulle förfaras med betel, som ådömts svarandepart för uteblifvande från underrätt, den 8 december 1882, måtte förklaras ega tillämpning äfven å böter, ådömda enligt ifrågavarande lag, öfverlemnas till finansdepartementet. 18:o af samma dag, angående behörighet för svensk domstol att upptaga vissa mål mot utländsk man. (49.) 1889 den 20 december i statsrådet anmäld; och uppdrogs åt nya lagberedningen att utarbeta det lagförslag, som i Riksdagens ifrågavarande skrifvelse afsåges. 19:o af den 13 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel. (63.) 1889 den 31 maj i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade. 20:o af den 16 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 10 kap. 14 strafflagen. (91.) 1889 den 7 juni lag i ämnet utfärdad. Stockholm den 31 december 1889. M Undbäch 109 2:o. Kongl. utrikesdepartementet. 21:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1889, angående reglering af utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel. (64.) 1889 den 21 juni i underdånighet föredragen, och statskontoret genom nådigt bref för skeende anordningar om Riksdagens berörda skrifvelse underrättadt. Stockholm den 31 december 1889. Aug. Gyldenstolpe, kabinettssekreterare. 3:o. Kongl. landtförsvarsdepartementet. 22:o Riksdagens skrifvelse af den 6 mars 1889, med anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning beträffande förändrad organisation af kavalleriet. (10.)
no Enär Riksdagen funnit sig icke kunna bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda förslag samt vid sådant förhållande förändringar blefve af nöden i Kongl. Maj:ts i nådig proposition till Riksdagen den 1 februari 1889 gjorda framställning om anslag till uppförande af nytt kasernetablissement för kronprinsens husarregemente, beslöt Kongl. Maj:t vid föredragning, den 8 mars 1889 af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse att till Riksdagen aflåta proposition om ändring i vissa delar af förberörda nådiga proposition; och fann Kongl. Maj:t Riksdagens skrifvelse i (ifrigt icke föranleda någon Kongl. Maj:ts åtgärd. 23:o af den 8 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om skyldighet för enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsbehof samt att till krigsbruk afstå hästar och fordon. (47.) Anmäldes den 24 maj 1889 inför Kong]. Maj:t, och blef skrifvelsen till justitiedepartementet öfverlemnad för vidtagande af den åtgärd chefen för nämnda departement kunde anse nödig, hvarjämte de utarbetade lagförslagen öfverlemnades till den s. k. fältförvaltnings- och etappkomitén för att öfver desamma afgifva yttrande. 24:o af den 14 maj, i fråga om sammanförande i en författning af gällande bestämmelser angående vissa rust- och rotehållare åliggande skyldigheter. (76.) Vid föredragning den 24 maj af förbemälda skrifvelse uppdrog Kongl. Maj:t åt ombudsmannen i arméförvaltningen, vice liäradshöfdingen C. H. Weidenhielm att utarbeta och till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till den af Riksdagen begärda sammanfattning af ifrågavarande föreskrifter. 25:o af den 16 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel. (65.) Föredrogs den 7 juni 1889 och meddelades arméförvaltningen samt statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad hvardera embetsverket rörde, äfvensom andra vederbörande myndigheter i dem angående delar, hvarvid tillika föreskrefs om vidtagande af åtgärder, som af de uti skrifvelsen anmälda beslut föranledas. Med anledning af Riksdagens beslut under punkt 27 föreskrefs, att bestämmelserna i kongl. brefvet den 4 oktober 1887 angående användandet af motsvarande för år 1888 beviljade extra anslag för tillämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter i fråga om de värnpligtiges inskrifning och redovisning skulle jämväl hvad angår anslaget för år 1890 vinna tillämpning. Med anledning af Riksdagens beslut under punkt. 6, 12 och 15 samt 16 beslöts det nya stater skulle utfärdas för Vermlands fältjägarecorps, Gotlands nationalbeväring och för användandet af anslaget till aflöning af stamtrupp vid Blekinge bataljon. 26:o af den 16 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om uppförande af ett kasernetablissement i Jämtland. (88.) Föredrogs den 7 juni 1889 och meddelades generalfälttygmästare!! och chefen för artilleriet samt arméförvaltningen till kännedom. 27:o af den 16 maj, angående fortsättande af arbetena å nya kasernetablissement för Svea och Andra lifgardet m. in. (83.)
Föredrogs den 7 juni 1889 och meddelades vederbörande myndigheter till kännedom och efterrättelse, hvarjämte statskontoret bemyndigades att inom det belopp, som Riksdagen för ändamålet anvisat, tillhandahålla arméförvaltningen de förskott, som utöfver inflytande försäljningsmedel kunde för år 1890 blifva erforderliga. 28:o af samma (lag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af åtskilliga kronans jordområden i Malmö m. m. (82.) Föredrogs den 7 juni 1889 och meddelades vederbörande myndigheter till kännedom.. 29:o af den 13 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utvidgning af mötesplatsen Refvinge. (59.) Föredrogs den 7 juni 1889 och meddelades vederbörande myndigheter till kännedom och behörig efterrättelse, hvarjämte handlingarna öfverlemnades till finansdepartementet för vidtagande af de ytterligare åtgärder, som af chefen för detta departement kunde finnas erforderliga. 30:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående befrielse tor rusthållarne vid andra lifgrenadierregementet från betalning för förbrukad exercisammunition. (58.) Föredrogs den 7 juni 1889 och beslöts, att nådig kungörelse i ämnet skulle genom trycket i vanlig ordning utfärdas. 31:o af samma dag, i anledning af Riksdagens revisorers berättelse om verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1887, däruti Riksdagen, bland annat, hemställt, att bestämmelsen om ett lägsta pris, som får för remont erläggas, måtte upphäfvas. (57.) Anmäld genom finansdepartementet den 31 maj 1889 och transsumt af skiifvelsen, i hvad den tillhörde landtförsvarsdepartementets handläggning, detta departement meddeladt. Föredrogs genom landtförsvarsdepartementet den 21 juni 1889 och anbefalldes arméförvaltningen att efter vederbörandes hörande inkomma med yttiande. Sedan arméförvaltningen den 17 september 1889 med infordrade utlåtandet inkommit, anmäldes ärendet ånyo inför Kongl. Maj:t den 5 oktober 1889, och faun Kongl. Maj:t icke skäl att om upphäfvande af ifrågavarande bestämmelser förordna. 32:o af den 16 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (70.) Anmäld genom finansdepartementet den 7 juni 1889 och transsumt af skrifvelsen, i hvad den tillhörde landtförsvarsdepartementets handläggning, detta departement meddeladt. Föredrogs genom landtförsvarsdepartementet den 22 därpåföljde juni och meddelades vederbörande till kännedom och förständigande underrättelse om Riksdagens beslut. Stockholm den 31 december 1889. in E. von der Lancken.
112 4:o, Kong!, sjöförsvarsdepartementet. 33:o Riksdagens skrifvelse af den 13 maj 1889, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel. (66.) Den 7 juni 1889 föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet vederbörande till kännedom och efterrättelse, äfvensom föreskrifter meddelade om verkställighet af i ämnet fattade beslut. 34:o af den 16 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (70.) Den 7 juni 1889 genom finansdepartementet i underdånighet anmäld inför Kongl. Maj:t och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemnadt till sjöförsvarsdepartementet. Stockholm den 31 december 1889. R. E. Eckerström. 5:o. Kongl. civildepartementet. 35:o Riksdagens skrifvelse af den 26 februari 1889, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändringar i förordningarna om kommunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse i stad och om kommunalstyrelse i Stockholm. (7.) Anmäldes den 8 mars, hvarvid beslöts utfärdande af nådiga förordningar i ämnet. Föranleder icke vidare åtgärd. 36:o af den 12 mars, i anledning af Kong], Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af 38 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm. (17.) Anmäldes den 22 mars och beslöts utfärdande af nådig förordning i ämnet. Erfordrar icke vidare åtgärd. 37:o af den 3 april, med förslag till förordning angående ändrad lydelse af 47 mom. 2 och 48 i förordningen om landsting den 21 mars 1862. (26.) Anmäldes den 25 april och anbefalldes därvid Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen att, efter vederbörande landstings hörande, i ärendet afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan dessa utlåtanden numera inkommit, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. 38:o af den 6 april, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar. (27.) Anmäldes den 25 april och beslöts, att innehållet af skrifvelsen skulle meddelas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Erfordrar icke vidare åtgärd.
39:o af den 6 april, med anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående räntefrihet för oguldna återstoden af ett Yesans kärr- och sjöuttömnings- samt odlingsbolag beviljadt lån. (28.) Efter anmälan den 25 april och därvid fattadt beslut, att skrifvelsens innehåll skulle delgifvas vederbörande, erfordrar densamma icke någon vidare åtgärd. 40:o af den 12 april, i anledning af inom Riksdagen väckt förslag om nedsättning i räntan å ett Oscarshamns stad beviljadt statslån eller medgifvande af rätt för staden att efter tre månaders uppsägning återbetala den oguldna delen af lånet. (32.) Anmäldes den 25 april och beslöts delgifning af skrifvelsens innehåll åt vederbörande. Påkallar icke vidare åtgärd. 41:o af den 13 april, angående fortsättning af statens järnvägsbyggnader. (33.) Den 25 april anmäld och skulle skrifvelsens innehåll delgifvas järnvägsstyrelsen. Föranleder icke någon vidare åtgärd. 42:o af den 13 april, i anledning af Kongl. Majits proposition med förslag till förordning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet. (34.) Anmäldes den 10 maj och beslöts lag i ämnet. Erfordrar icke vidare åtgärd. 43:o af den 26 april, i fråga om ändring i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864. (38.) Anmäldes den 10 maj, och anbefalldes därvid kommerskollegium att, efter öfverståthållareembetets och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i länen hörande, afgifva underdånigt utlåtande i ämnet. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. 44:o af den 1 maj, om ändring i kongl. kungörelsen angående uppbörd af afgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter den 22 oktober 1886. (39.) Vid skrifvelsens anmälan den 24 maj anbefalldes Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen att afgifva underdåniga utlåtanden i ämnet; och hafva utlåtanden numera inkommit från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen med undantag af ett. 45:o af den 4 maj, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. (42.) Anmäldes den 10 maj och lades till handlingarna, såsom icke föranledande någon åtgärd. 46:o af den 7 maj, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning af vattensjuka marker samt angående villkoren för sådana statsbidrags åtnjutande. (43.) Anmäldes den 10 Maj. Påkallar icke vidare handläggning. Just.-ombuclsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 15 113
114 47:o af den 13 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande af förra trumpetarebostället Edeby n:o 8 Wäddö socken af Stockholms län till boställe åt länsmannen i Wäddö och Häfverö skeppslag af samma län. (56.) Den 31 maj anmäld och lagd till handlingarna, såsom icke föranledande någon åtgärd. 48:o åt den 13 maj, i anledning af Riksdagens år 1888 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1887. (57.) Skrifvelsen blef i hvad den afser resereglementet anmäld den 20 december och beslöts nådig kungörelse i ämnet. Erfordrar icke någon vidare åtgärd. 49:o af den 15 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel. (67). Anmäldes den 7 juni, därvid erforderliga föreskrifter meddelades, utom i afseende å punkterna 23 och oo, Indika två punkter anmäldes, den förra denna dag samt den senare den 12 Oktober. Skrifvelsen påkallar icke vidare åtgärd. 50:o af den 16 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (70.) Anmäldes den 21 juni i de delar, som tillhöra civildepartementets handläggning. Erfordrar icke vidare åtgärd. 51:o af den 13 maj, rörande förbud mot införsel af margarin och oleo-margarin samt mot tillverkning af margarin in. m. (71.) Sedan dels landtbruksakademiens förvaltningskommitté, dels kommerskollegium och generaltullstyrelsen afgifvit vid skrifvelsens anmälan den 24 maj infordrade underdåniga utlåtanden, anmäldes ärendet ånyo den 11 oktober, därvid Kongl. Maj:t icke fann skäl att bifalla de af Riksdagen äskade åtgärderna. Skrifvelsen påkallar icke vidare handläggning. 52:o af den 14 maj, i fråga om ändring af 22 i kongl. förordningen angående patent den 16 maj 1884. (77.) Anmäldes den 24 maj, då kommerskollegii utlåtande infordrades. Detta utlåtande har sedermera inkommit; och är ärendet beroende på vidare handläggning. 53:o af den 15 maj, angående rätt för kronan att å viss kronojord tillgodonjuta den i 3 kap. grufvestadgan omförmälda jordegareandel. (78.) När skrifvelsen den 24 maj anmäldes, anbefalldes kommerskollegium att afgifva underdånigt utlåtande i ärendet, hvilket utlåtande ännu icke inkommit. 54:o af den 16 maj, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring i villkoren för ett åt Kristianstad Hessleholms järnvägsaktiebolag beviljadt lån. (81.) Anmäldes den 31 maj och lades till handlingarna såsom icke föranledande till någon åtgärd.
55:o af den 16 maj, angående lindring i villkoren för ett åt Hjelm ar ens och Qvismarens sjösänkningsbolag af staten beviljadt lån å 2,000,000 kronor. (85.) Anmäldes den 31 maj och beslöts, att skrifvelsens innehåll skulle delgifvas vederbörande. Erfordrar icke vidare åtgärd. 56:o af den 16 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag, att det aflöningsbelopp, som kan blifva tillgängligt genom två länsmansdistrikts i Vesternorrlands län sammanslagning till ett distrikt, må användas till aflönande af länsman i ett nybildadt distrikt inom samma län. (87.) Den 7 juni anmäld; och beslöts reglering af ifrågavarande länsmansdistrikt. Ärendet är slutligen liandlagdt. 57:o af den 17 maj, angående statsbidrag för ny reglering af Umeå stad i följd af den staden år 1888 öfvergångna brand. (94.) Anmäldes den 31 maj, och skulle delgifvas vederbörande. Erfordrar icke vidare åtgärd. 58:o af den 17 maj, angående statsregleringen för år 1890 och sättet för anvisande af vissa anslagsbelopp. (95.) Anmäldes den 6 december, i hvad skrifvelsen rörde anslag till anskaffande af ny rörlig materiel vid statens redan trafikerade järnvägar. Skrifvelsen anmäldes vidare den 13 december, i hvad den rörde dels anslag till fortsättande af arbetena å stambanan norr om Sollefteå, dels ock de för år 1890 beviljade medel till låneunderstöd för enskilda järnvägar. Erfordrar icke vidare åtgärd. Stockholm den 31 december 1889. Hugo Martin. 115 6:o, Kongl. finansdepartementet. 59:o Riksdagens skrifvelse af den 6 mars, angående utsträckt användning af undsättningsfondens tillgångar. (8.) Vid föredragning den 8 mars af denna skrifvelse har Riksdagens däruti anmälda beslut till kännedom meddelats statskontoret, som om samma beslut skulle geuom cirkulär underrätta samtlige Kongl. Maj:ts befallningshafvande. 60:o af den 12 mars, angående villkoren för försäljning af bränvin. (13.) I)en 19 augusti har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse om ändring i 10 och 11 af nådiga förordningen angående villkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den 29 maj 1885. 61:o af samma dag, om ny författning angående mantals- och skattskrifningarnas förrättande. (14.)
116 Med anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan har inom finansdepartementet utarbetats förslag till ny förordning angående mantals- och skattskrifningarnas förrättande, hvilket förslag ännu icke blifvit för Kongl. Maj:t anmäldt. 62:o af den 22 mars, angående val af fullmäktige i riksbanken. (19.) 63:o af samma dag, angående val af fullmäktige i riksgäldskontoret. (20.) Den 29 mats äro dessa tva skrivelser inför Kongl. Maj:t i underdånighet anmälda och, såsom icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna. 64:o af den 20 april, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter. (35.) Vid föredragning den 10 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Majrt, i anledning af Riksdagens anhållan om utarbetande af förslag till förändrade bestämmelser rörande bevillningsafgifter af utländingar för konserter eller dramatiska och andra föreställningar, uppdragit åt chefen för finansdepartementet att låta inom nämnda departement utarbeta förslag i det af Riksdagen angifna syfte; och är denna skrifvelse uti berörda hänseende fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. Däijämte har Kongl. Maj:t den 5 oktober låtit utfärda nådig förordning angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter. 65:o af den 11 maj, angående indrifning och redovisning af de enskilda sedelutgifvande bankernas bevillningsafgifter. (50.) Vid föredragning den 5 oktober af förestående skrifvelse i sammanhang med den under punkt 64 omförmälda har, på sätt under sistberörda punkt blifvit nämndt, Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig förordning angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter. 66: af den 7 maj, angående utbyte af mark mellan kronan och Stockholms stad vid Artilleriplanen m. m. (44.) Sedan öfverståthållareembetet, på grund af nådig remiss, från Stockholms stadsfullmäktige inhemta^ och till Kong]. Maj:t inkommit med yttrande, däruti stadsfullmäktige förklarat staden villig att ingå på de af Kong]. Majrt och Riksdagen uppställda villkor för öfverlåtande till kronan af staden tillhörig mark nedanför Artilleriplanen in. in., har Kongl. Majrt den 18 oktober anbefallt kammarkollegium att å kronans vägnar med Stockholms stad upprätta aftal om utbyte af mark vid Artilleriplanen m. m. i enlighet med de i Riksdagens ifrågavarande skrifvelse innefattade grunder, och har kammarkollegium sedermera till Kong], Majrt anmält, att sådant aftal blifvit träffadt, 67:o af den 8 maj, angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt i vissa brottmål. (48.) Denna skrifvelse är den 8 november på justitiedepartementets föredragning i underdånighet anmäld för Kongl. Majrt, som därvid godkänt och utfärdat den af Riksdagen för dess del antagna lag i förevarande ämne. Sedan skrifvelse!! därefter blifvit, i hvad densamma anginge förfaringssättet med ifiågavaiande böter, till finansdepartementet öfverlemnad, hafva statskontoret och kammar
rätten den 20 november erhållit befallning att afgifva gemensamt underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens i skrifvelse]! gjorda anhållan, att bestämmelserna i kongl. kungörelsen, huru i vissa fall skall förfaras med böter, som ådömts svarandepart för uteblifvande från underrätt, den 8 december 1882, måtte förklaras ega tillämpning äfven å böter, ådömda enligt ofvanberörda lag; och har sådant utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 68:o af den 13 maj, angående försäljning till Örnsköldsviks köping af é1/^ seland af kronohemmanet Norrlungånger n:o 1 om l/± mantal i Vesternorrlands län. (51.) Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutat har den 31 maj meddelats vederbörande till kännedom, hvarjämte kammarkollegium erhållit nådig befallning att, sedan köpeskillingen för hemmansdelen blifvit erlagd, därå utfärda köpebref. 69:o af samma dag, angående efterskänkande af kronans rätt till vissa danaarf. (52.) Den 31 maj liar Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i förevarande ärenden meddelats vederbörande till kännedom och efterrättelse. 70:o af samma dag, i fråga om befrielse från utgifvande till kronan af vissa sa kallade skillnadsarrenden. (53.) Den 13 innevarande månad liar Kongl. Maj:t beslutat att till Riksdagen aflata nådig proposition i förevarande ämne. 71 :o af samma dag, i fråga om beredande af tryggad besittningsrätt åt vissa lägenhetsinnehafvare å de kronoegendomar, som komma att försäljas. (54.) Den 31 maj är förevarande skrifvelse remitterad till domänstyrelsen med befallning till detta embetsverk att i anledning af densamma afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 72:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1888 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1887. (57.) Den 31 maj har Kongl. Maj:t förordnat, att styrelsen för postsparbanken skulle inkomma med underdånigt utlåtande i fråga om Riksdagens framställning rörande postsparbanken samt att transumt af ifrågavarande skrifvelse skulle jämte protokollsutdrag expedieras till justitiedepartementet, i hvad densamma anginge framställningen rörande fångvårdstyrelsen, till landtförsvarsdepartementet, så vidt den rörde framställningen i afseende å arméförvaltningen, samt till civildepartementet, i hvad den afsåge framställningen beträffande resereglemente!. Vid förnyad föredragning den 10 oktober af förevarande skrifvelse, för så vidt den anginge revisorernas erinran i fråga om det ordföranden i styrelsen för postsparbanken tillagda arfvode, har Kongl. Maj:t förklarat, att bemälde ordförande hädanefter skulle ega tillsvidare uppbära arfvode till belopp af 2,000 kronor för år att utgå i den ordning, som i 19 af nådiga förordningen angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883 finnes stadgadt. 117
118 73:o af deri 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstadens första hufvudtitel. (62.) Vid föredragning den 31 maj af berörda skrifvelse har Kong!. Maj:t förordnat, att innehållet af densamma skulle meddelas riksmarskalksembetet och statskontoret till kännedom och efterrättelse. 74:o af den 16 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel. (68.) Den 31 maj har Kong!. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvud titeln, i hvad besluten skilde sig från Kongl. Maj:ts nådiga framställningar i ämnet, förordnat, att förestående skrifvelse skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delar, som rörde andra embetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas. Därjämte har Kongl. Maj:t, med föranledande af Riksdagens i 6:te punkten anmälda beslut rörande skogsväsendet, efter inhämtande af domänstyrelsens förslag i ämnet, den 29 november fastställt ny instruktion för skogsstaten äfvensom meddelat erforderliga bestämmelser rörande frågor, hvilka sammanhängde med den beslutade förändrade regleringen af nämnda stat. Vidare och efter det, med anledning af Riksdagens beslut i fråga om anslag till kontrollen vid enskilda banker och kreditanstalter, Kong], Maj:t den 31 maj förklarat, att i finansdepartementet förekommande ärenden rörande banker och hypoteksinrättningar skulle flan och med 1890 års ingång tillsvidare handläggas å en särskild afdelning, benämnd bankbyrån och bestående af bankinspektöreu såsom byråchef samt en byråassistent jämte en amanuens, har Kongl. Maj:t den 22 november fastställt föreskrifter rörande fördelningen mellan de särskilda tjenstemännen å bankbyrån af de till denna byrå börande äienden; och har Kongl. Maj:t, på grund af Riksdagens i 17:e punkten af förevarande skrifvelse anmälda beslut om beviljande af ett extra anslag af 25,000 kronor för skogsodlingens befrämjande, jämväl den 31 maj anbefallt Kongl Majrts befallningshafvande i rikets samtliga län att af Riksdagens berörda beslut gifva vederbörande hushållningssällskap och under innevarande år sammanträdande landsting del med tillkännagifvande, att, därest landsting eller hushållningssällskap önskade komma i åtnjutande af andel i det af Riksdagen anvisade anslaget, framställning därom, ställd till Kongl. Maj:t, borde i så god tid före innevarande års utgång till Kong]. Maj:ts befallningshafvande ingifvas, att densamma kunde tillika med Kong]. Maj:ts befallningshafvandes yttrande i ämnet varda före årets utgång till Kongl. Maj:t insänd. Slutligen har Kongl. Maj:t vid förnyad föredragning den 7 juni af ifrågavarande skrifvelse, i hvad den innefattade tillkännagifvande af Riksdagens beslut i fråga om anvisande af medel för verkställande af strömrensningar i gränselfvarne mellan Sverige och Finland, uppdragit åt herr ministern för utrikes ärendena att hos kejserl. ryska regeringen göra framställning huruvida densamma vore sinnad att godkänna den ordning för utfö
rande af berörda strömrensningar, som blifvit af den för frågans utredning tillsatta svenskfinska komité föreslagen. 75:o af samma dag angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (70.) Vid underdånig anmälan den 7 juni af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att densamma skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än finansdepartementet för sådant ändamål till vederbörande departement öfveilemnas, samt att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle till kännedom och underdånig efterrättelse meddelas statskontoret; It varjämte, sedan Riksdagen medgifvit, att förre stationsinspektoien Klas Pontus Arnoldson finge från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension till belopp af 600 kronor att utgå från och med ingången af detta år, pensionsresolution blifvit för Arnoldson utfärdad. Vid förnyad underdånig föredragning den 19 augusti af förevarande skrifvelse, i hvad den innefattade framställning rörande civilstatens pensionsinrättning, har Kongl. Maj:t tillsatt en komité med uppdrag att verkställa utredning af nämnda pensionsinrättnings ställning och behof samt i sammanhang därmed taga under öfvervägande, huiuvida genom förändrade bestämmelser angående pensionsinrättningen äfvensom i fråga om det inbördes förhållandet mellan densamma och allmänna indragningsstaten minskning i statens utgifter för pensionering af civile embets- och tjenstemän måtte kunna beiedas; och har komitén ännu ej afslutat sina arbeten. 7 6:o af den 14 maj, angående tullbevillningen. (72.) Vid föredragning den 19 augusti af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t låtit utfå! da ny tulltaxa att lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1890. 77:o af samma dag, angående visst anstånd för Karlshamns spritförädlingsaktiebolag med erläggande af tullafgift för det i bolagets fabrik inneliggande bränvin. (73.) Vid föredragning den 17 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t beviljat Kailshamns spritförädlingsaktiebolag anstånd med erläggande af belöpande tull å det i bolagets fabrik i Karlshamn då inneliggande parti bränvin till utgången af natt och år från den 1 därförutgångne februari, hvarjämte Kongl. Maj:t för rätten att åtnjuta det sålunda förlängda betalningsanståndet stadgat vissa villkor. 78:o af samma dag, angående uppförande af en ny teaterbyggnad å operahusets tomt m. m. (74.) Sedan teaterbygguadskonsortiets yttrande i anledning af hvad Riksdagen i denna skrifvelse beslutat och anfört blifvit infordra!!, har Kongl. Maj:t vid skrifvelsens föredragning den 31 maj funnit godt tillåta konsortiet att i och för fullgörande af de åtaganden i fråga om uppförande af en ny teaterbyggnad m. m., konsortiet sig iklädt, utgifva och försälja ett premieobligationslån till nominelt belopp af 10,000,000 kronor, under villkor, bland andra, att konsortiet, innan någon till lånet hörande obligation finge utgifvas, hos Kongl. Maj:t styrkte, att de villkor, mot Indika Stockholms stad åtagit sig obligationernas utlott- 119
120 ning och inlösning blifvit. behörigen fullgjorda, och att alltså stadens ansvarighet för obligationernas utlottning och inlösning inträda Härjämte har Kong! Maj:t, med uttalande af den förutsättning att förslag till kontiakt mellan Kongl. Maj:t och kronan samt konsortiet med närmare bestämmelser och föreskrifter angående teaterbyggnadsarbetet samt konsortiets öfriga åtaganden snarast möjligt blefve af konsortiet till Kongl. Maj:t ingifvet, under vissa villkor medgift, att det ifrågavarande lånet finge, redan innan dylikt kontrakt afslutats, emitteras. Förslag till sådant kontrakt har ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit; och är denna skrifvelse fortfarande på Kongl. Maj;ts pröfning beroende. J9:o af den 15 maj, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (79.) Den 7 juni har Kongl. Maj:t, i enlighet med Riksdagens därom gjorda anhållan, låtit utfärda nådig kungörelse i anledning af Kiksdagens beslut angående riksbankens styrelse och förvaltning. 80:o af den 16 maj, angående de i fråga om förvärfvande af mark för utvidgning af renbetesfjellen i Jämtlands län meddelade bestämmelser. (84.) Förevarande skrifvelse är denna dag anmäld för Kong], Maj:t, som förordnat, att innehållet häraf skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 81:o af samma dag, angående förhöjd pension vid afskedstagande för distriktschefen i sydöstra tulldistriktet F. Nisbeth. (86.) Den 31 maj har innehållet af förevarande skrifvelse meddelats generaltullstyrelsen till kännedom och för vederbörandes förständigande. 82:o af samma dag, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (90.) Den 24 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående den vid innevarande års Riksdag åtagna bevillning af fast egendom samt af inkomst. 83:o af den 17 maj, angående de i 63 regeringsformen föreskrifna kreditivsummor. (92.) Den ol maj har innehållet af Riksdagens förevarande skrifvelse meddelats statskontoret till kännedom. 84:o af samma dag, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (93.) Innehållet af Riksdagens förestående skrifvelse har den 31 Maj meddelats statskontoret till kännedom och efterrättelse. 85.o af samma dag, angående statsregleringen för år 1890 och sättet för anvisande af vissa anslagsbelopp. (95.) Vid föredragning den 31 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att Riksdagens där uti anmälda beslut skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse, samt att statskontoret skulle dels bemyndigas att af det till inlösen af skattefrälseräntor m. m. afsätta belopp, så långt detsamma lemnade tillgång, godtgöra sig för de belopp, som för ändamålet blifvit förskjutna, och i öfrigt bestrida de med räntornas inlösen förenade utbetalningar, dels erhålla föreskrift att före utgången af år 1890 till
riksgäldskontoret öfverlemna det belopp, Riksdagen för samma år anvisat att till byggnadsfonden för riksdags- och riksbankshus afsättas. Därjämte bar Kongl. Maj:t befallt, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse, i hvad den rörde sättet för anskaffande och bestridande af vissa anslag för järnvägsmateriel och järnvägsbyggnader, skulle jämte protokollsutdrag öfverlemnas till civildepartementet, och kommer denna skrifvelse icke vidare att på finansdepartementets fördragning för Kongl. Maj:t anmälas. 86:o af samma dag, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret. (96.) Den 31 maj är denna skrifvelse i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande någon åtgärd, lagd till handlingarna. 87:o af samma dag, med ny riksstat. (97.) Vid underdånig anmälan den 7 juni af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj.t föroidnat, att, jämte meddelande af Riksdagens uti skrifvelsen anmälda beslut angående disposition vid statsregleringen för nästkommande år af besparingarna å hufvudtitlarne, berörda riksstat skulle tillställas statskontoret till kännedom och efterrättelse. 88:o af samma dag, angående undersökning beträffande de å kronojord inom Nonbotten befintliga apatitlager in. m. (98.) Sedan chefen för Sveriges geologiska undersökning inkommit med infordiadt undeidånigt förslag till plan för verkställande af den utaf Riksdagen i förevarande skrifvelse begärda undersökning, bar Kongl. Maj:t den 14 juni uppdragit åt tre personer att verkställa ifrågavarande undersökning; bvarjämte Kongl. Maj:t meddelat erforderliga föreslnifter i afseende å sättet för undersökningens utförande in. m.; och hafva undersökningsförrättarne ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit med berättelse angående det dem lemnade uppdrag. Stockholm den 31 december 1889. Hans Wachtmeister. 121 7:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet. 89;o Riksdagens skrifvelse af den 12 mars, angående behörighet för qvinna att inväljas i skolråd och fångvårdsstyrelse. (16.) Kongl. Maj:t har den 22 mars utfärdat nådiga förordningar i ämnet. 90:o af den 26 april, angående ändrad lydelse af 32 1 inom. i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871. (36.) Kongl. Maj:t bär den 16 november utfärdat nådig förordning i ämnet äfvensom i sammanhang dermed: kungörelse i anledning af en emellan Sverige och Danmark afslutad öfveienskomo Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. *
122 melse angående ettdera rikets undersåtar, hvilka inom det andra komma i behof af fattigvård; och kungörelse angående upphäfvande af cirkuläret den 19 juli 1872 angående åtgärder i afseende å lyska undersåtar, som intagits å sjukhus eller andra välgörenhetsinrättningar i Sverige. ö 91: af den 8 maj, angående förslag till ecklesiastik boställsordning. (45.) Yid anmälan den 24 maj af denna skrifvelse beslöts, att densamma skulle läggas till handlingarna. 92:o af den 13 maj, angående upplåtelse till Vadstena hospital af en under namn af Susenborgs hage utarrenderad, numera till statsverket indragen hospitalsjord. (55.) Kong!. Maj:t har den 7 juni 1889 meddelat beslut i detta ärende. 93:o af den 13 maj, angående jordafsöndring från kronolägenheten Alnängarne i Örebro län. (60.) Kong!. Maj:t har den 7 juni meddelat beslut i detta ärende. 94:o af den 13 maj, angående jordafsöndring från kronoladugården Borgholm; (61.) Kong]. Maj:t har den 7 juni meddelat beslut i detta ärende. 95: af den 15 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel. (69.) Kong!. Maj:t har den 31 maj meddelat erforderliga föreskrifter i ämnet. 96:o af den 14 maj,, angående uppgörande af förslag till grunder för beredande af ålderdomsförsörjning åt de lärare och lärarinnor, hvilka tjenstgöra vid småskolan eller biträda vid undervisningen i folkskolan. (75.) För ärendets utredning äro förberedande åtgärder vidtagna. 97:o af den 15 maj, angående ordnande af döfstumundervisningen. (89.) Kong!. Maj:t har den 31 maj utfärdat lag angående döfstumundervisningen, kungörelse angående läroplan för undervisningen i döfstumskolan och kungörelse angående anslag af allmänna medel till döfstumskolor. Stockholm den 13 januari 1890. Ii. S. Husberg.
128 Förteckning öfver de i förestående uppgifter upptagna genom Riksdagens underdåniga skrivelser anhängig gjorda ärenden, hvilka vid utgången af år 1889 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande- Kongl, justitiedepartementet.,3:o Riksdagens skrifvelse af den 26 februari, angående ändrade bestämmelser rörande fastställelse af ackord i konkurs. (5.) 6:o af den 9 mars, angående prestedens utbytande mot ett löfte. (12.) 7:o af den 12 mars, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 1 kyrkolagen. (15.) 9:o af den 29 mars, om tillägg till gällande bestämmelser angående saköreslängd. (25). 13:o af den 1 maj, angående återställandet af till landtdomstol i hufvudskrift in- gifven handling. (40.) 14:o af samma dag, angående ersättning till nämndemän för inställelse vid urtima ting i brottmål. (41.) 15:o af den 8 maj, angående skyldighet för staten att i vissa fall bekosta hemförskaffning af svenskt fartygs befälhafvare och manskap. (46.) 16:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående skyldighet för enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsbehof samt att till krigsbruk afstå hästar och fordon. (47.) 18:o af samma dag, angående behörighet för svensk domstol att upptaga vissa mål mot utländsk man. (49.) Kongl. civildepartementet. 37:o Riksdagens skrifvelse af den 3 april, med förslag till förordning angående ändrad lydelse af 47 mom. 2 och 48 i förordningen om landsting den 21 mars 1862. (26.) 43:o af den 26 april, i fråga om ändring i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864. (38.) 44:o af den 1 maj, om ändring i kongl. kungörelsen angående uppbörden af afgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter den 22 oktober 1886. (39.)
124 52:o af den 14 maj, i fråga om ändring af 22 i kong!, förordningen angående patent den 16 maj 1884. (77.) 53:o af den 15 maj, angående rätt för kronan att å viss kronojord tillgodonjuta den i 3 kap. grufvestadgan omförmälda jordegare-andel. (78.) Kongl. finansdepartementet. 61.0 Riksdagens skrifvelse af den 12 mars, om ny författning angående mantalsoch skattskrifningarnes förrättande (14.) 64:o af den 20 april, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter. (35.) 67:o af den 8 maj, angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt i vissa brottmål. (48.) 71:o af den 13 maj, i fråga om beredande af tryggad besittningsrätt åt vissa lägenhetsinnehafvare å de kronoegendomar, som komma att försäljas. (54.) 72:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1888 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1887. (57.) 74:o af den 16 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens' sjunde hufvudtitel. (68.) 75:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (70.) 78:o af den 14 maj, angående uppförande af en ny teaterbyggnad å operahusets tomt m. m. (74.) 88:o af den 17 maj, angående undersökning beträffande de å kronojord inom Norrbotten befintliga apatitlager m. m. (98.) Kongl. ecklesiastikdepartementet. 96:o Riksdagens skrifvelse af den 14 maj, angående uppgörande af förslag till grunder för beredande af ålderdomsförsörjning åt de lärare och lärarinnor, hvilka tjenstgöra vid småskolan eller biträda vid undervisningen i folkskolan. (75.)
II. Förteckning ä de vid riksdagarna före år 1889 till Kongl. Maj:t aflätna underdåniga skrivelser, hvilka i justitieombudsmannens till 1889 års Riksdag afgifna embetsberättelse finnas upptagna såsom i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t o af g jorda, jämte uppgift å de åtgärder, som sedermera blifvit med dem vidtagna. 1:0. Kongl. justitiedepartementet. 1 ro Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1879, angående förändrad lagstiftning om skillnad i trolofning och äktenskap. (54.) Ärendet beror på Kong!. Maj:ts pröfning. 2:o af den 9 maj 1880, angående utsträckning åt tiden för straffarbetes fullgörande i enrum, samt om utbyte i vissa fall af nämnda straffart mot annan sådan. (40.) Fångvårdsstyrelsens, medicinalstyrelsens och justitiekanslersembetets i ämnet infordrade utlåtanden hafva inkommit; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts vidare pröfning. 3:o af den 26 april 1882, om lagbestämmelser angående de rättsförhållanden, som uppstå genom samegendom i stadsfastighet, samt beträffande delning af sådan fastighet. (31.) Kommittén för lagstiftning angående stadsplaners genomförande, till hvilken denna skrifvelse blifvit öfverlemnad, har ännu icke i anledning af densamma afgifvit utlåtande. 4:o af den 7 maj 1884, om framläggande af förslag till vissa ändringar och tillägg i gällande lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden. (39.) Högsta domstolen har öfver det af nya lagberedningen afgifna förslag till förändrade lagbestämmelser i ämnet den 15 november 1888 afgifvit utlåtande; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.
126 5:o af den 9 maj 1884, angående lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden, som uppstå mellan kommunerna och enskilde i följd af fastställande af planer för, eller vid utförande af beslut om reglering af gator, torg eller allmänna platsei i stad eller köping eller å annan ort, för hvars bebyggande stadganden lika med de för stad gällande anses böra på grund af befolkningens täthet tillämpas. (42.) Högsta domstolen har öfver det af kommitterade utarbetade förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m. den 20 april 1887 afgifvit utlåtande; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning. 6:o af den 12 maj 1885, angående utredning af hvad som bör vara att till fast eller lös egendom hänföra. (50.) Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning. 7:o af den 20 maj 1885, om framläggande af förslag till ny lag om aktiebolag. (71.) Den af Kongl. Maj:t den 30 december 1885 tillsatta kommitté är fortfarande sysselsatt med utarbetande af lagförslag i detta med flera sammanhängande ämnen. 8:o af den 16 mars 1886, om ändring i förordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 december 1868. (20.) Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning. 9: af clen 18 juni 1887, angående ändring i 17 kapitlet 12 handelsbalken. (21.) 1889 den 25 april lag i ämnet utfärdad. 10:o af den 3 mars 1888, angående upphäfvande af föreskriften om förnyelse af inteckning för fordran. (16.) 1889 den 13 december anmäldes denna skrifvelse i statsrådet; och förklarade Kongl. Maj:t densamma icke böra till vidare åtgärd föranleda. ll:o af den 11 april 1888, angående ändring i gällande bestämmelser om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd. (37.) 1889 den 25 april lag i ämnet utfärdad. 12:o af den 2 maj 1888, angående ändringar i skiftesstadgan den 9 november 1866. (41.) Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning. 13.0 af samma dag, angående ändrade föreskrifter i fråga om arfvode för konkursbos förvaltning. (43.) Sedan lagförslag i ämnet inom justitiedepartementet utarbetats, har högsta domstolens yttrande däröfver blifvit infordradt. 14.0 af samma dag, angående förbud för ledamöter af sparbanks stvrelse och styrelser) biträdande tjenstemän att ikläda sig borgensansvar för lån af sparbankens medel. (45.) Ärendet öfverlemnadt till finansdepartementet. Stockholm den 31 december 1889. Karl Lindbäck.
127 2:0. Kong!, landtförsvarsdepartementet. 15:o Riksdagens skrifvelse af den 11 april 1886, angående ändring i sättet för utdelning af underhållsmedel till gratialister af krigsgemenskapen. (28.) Remitterades den 19 april 1886 till arméförvaltningen. Dess utlåtande i ämnet inkom till Kongl. Maj:t den 12 januari 1889, hvarefter ärendet hos Kongl. Maj:t den 25 i samma månad föredrogs; och fann Kongl. Maj:t, med anledning af hvad arméförvaltningen anfört och upplyst, någon åtgärd i den af Riksdagen föreslagna riktning icke böra vidtagas, hvaremot, då fråga kunde uppstå huruvida någon lättnad kunde understödstagarne beredas genom ökning af utdelningsställenas antal, arméförvaltningen anbefalldes inkomma med utredning rörande beloppet af härigenom uppkommande kostnad, äfvensom huruvida Vadstena krigsmanshuskassas ställning medgåfve att af kassans medel bestrida denna kostnad. Detta utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t afgifvits. 16:o af den 20 april 1886, i anledning af Riksdagens år 1885 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1883. (30.) Vid anmälan inför Kongl. Maj:t den 21 maj 1886 af denna underdåniga skrifvelse hafva i anledning af den utaf Riksdagen i fråga om arméförvaltningens räkenskaper gjorda hemställan arméförvaltningen och statskontoret blifvit anbefallda att med gemensamt utlåtande i detta ämne inkomma. Detta utlåtande har ännu icke blifvit till Kongl. Maj:t afgifvet. Stockholm den 31 december 1889. E. von der Lancken. 3:o. Kong!, civildepartementet. 17:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens år 1881 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1879. (75.) Den 20 oktober 1882 blef denna skrifvelse, i hvad den rörde Ultima och Alnarps landtbruksinstitut, föredragen och anbefalldes kommittén för afgifvande af förslag till den lämpligaste organisationen af rikets landtbruksläroverk att, i sammanhang med fullgörande af sitt uppdrag, jämväl yttra sig om Riksdagens framställning i fråga om bokföringssättet vid instituten.
128 Kommitténs förslag i ämnet anmäldes den 19 september 1884 och remitterades till Kongl. Majts samtlige befallningshafvande att, efter vederbörande hushållningssällskaps hörande, afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan dessa utlåtanden jämte kommitténs förslag den 2 november 1885 remitterats till landtbruksakademiens förvaltningskommitté, som den 20 februari 1886 afgaf underdånigt utlåtande i frågan, erhöllo styrelserna för Ultima och Alnarps landtbruksinstitut den 26 november 1886 nådig befallning, hvar för sig, att afgifva yttranden angående hvilka nybyggnader vid instituten skulle, därest kommitterades förslag till omorganisation af landtbruksläroverken blefve antaget, vara oundgängligen erforderliga, samt angående de belopp, hvartill kostnaderna härför skulle uppgå. Sedan dessa utlåtanden inkommit, har frågan, såvidt Ultuna landtbruksinstitut angår, blifvit inför Kongl. Maj:t slutligen anmäld den 12 januari 1889, då proposition till Riksdagen angående förändrad organisation af nämnda institut beslöts. Beträffande Alnarps landtbruksinstitut är ärendet ännu beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. 18:o af den 10 maj 1884, angående förbindelse medelst ångfärja mellan Helsingborg och Helsingör eller Malmö och Köpenhamn. (28.) Anmäldes den 23 maj 1884, hvarvid chefen för civildepartementet bemyndigades att utse kommitterade för afgifvande af betänkande i frågan. Sedan från desse kommitterade yttrande inkommit, remitterades ärendet den 3 oktober 1884 till styrelsen för statens jernvägstrafik samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för afgifvande af gemensamt utlåtande. Detta utlåtande lärer snart vara att införvänta. 19:o af den 11 maj 1884, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel. (49.) I anledning af hvad denna den 30 maj 1884 anmälda skrifvelse bland annat innehöll, tillsattes den 3 oktober 1884 en kommitté med uppdrag ej mindre att utreda om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare beträffande olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande af ålderdomsföisäkiing åt arbetare och med dem jämförliga personer, än äfven att därefter afgifva de förslag, hvartill utredningen gåfve anledning. Den 18 september 1888 inkom kommittén med betänkande, innefattande, bland annat, förslag till (i) lag om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet jämte förslag till ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874. Sedan infordrade underdåniga utlåtanden öfver förstnämnda förslag inkommit, beslöt Kongl. Maj:t den 12 januari 1889 proposition till Riksdagen med förslag till förordning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet. Sedan öfver förslaget till ändringar i byggnadsstadgan öfverintendentsembetet afgifvit infordradt yttrande, remitterades ärendet till öfverståthållareembetet att efter Stockholms stads byggnadsnämnds hörande afgifva underdånigt utlåtande. Sedan detta utlåtande inkommit, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. b) lag om försäkring för olycksfall i arbetet;
c) lag om sjöfolks försäkring för olycksfall i tjensten; d) förordning angående riksförsäkringsanstalten. Öfver de under b) och c) omförmälda lagförslagen anbefalldes kommerskollegium den 21 september 1888 att inom viss tid inkomma med underdånigt utlåtande, efter det kollegium på lämpligt sätt beredt industriidkare, skeppsredare och andre för ämnet intresserade tillfälle att öfver förslagen sig yttra. Detta utlåtande bar inkommit och är ärendet rörande de under b), c) och d) omförmälda förslagen på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. Under innevarande år bar förenämnda kommitté inkommit med e) utlåtande och förslag till ändringar i reglementena för sjömanshusen ocli handelsflottans pensionsanstalt, hvilket utlåtande anmäldes den 25 januari, då kommerskollegium anbefalldes att, efter inhemtande af yttranden öfver ifrågavarande förslag från direktionerna för sjömanshusen i riket äfvensom från direktionen öfver förenämnda pensionsanstalt, inkomma med dessa yttranden och eget underdånigt utlåtande. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. /') utlåtande och förslag till lag om ålderdom sförsäkring jämte alternativt förslag därtill. Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 7 juni 1889, då Kongl. Maj:t dels beslöt anbefalla öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen att öfver omförmälda förslag afgifva underdåniga utlåtanden före den 1 oktober 1889, dels ock förordnade, att handlingarna i ärendet skulle öfverlemnas till chefen för finansdepartementet för att tagas i öfvervägande vid verkställande af den genom nådigt beslut den 29 oktober 1888 anbefallda utredning angående åtskilliga med skattelagstiftningen i samband stående frågor. Ärendet är sålunda beroende på Kongl. Maj:ts vidare pröfning. g) utlåtande och förslag till lag om sjukkassor. Vid underdånig anmälan häraf denna dag har Kongl. Maj:t anbefallt kommerskollegium att, efter inhemtande af öfverståthållareembetets och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i länen yttranden, före den 1 juli 1890 med dessa yttranden och eget underdånigt utlåtande till Kongl. Maj:t inkomma. 20:o af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående den så kallade allmänna strömrensningen. (20.) Anmäldes den 27 mars 1885 och remitterades till kammarkollegii utlåtande efter länsstyrelsernas hörande. Detta utlåtande är ännu icke afgifvet. 21 :o af den 26 mars 1886, i anledning af Riksdagens år 1885 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1883. (30.). Sedan styrelsen för statens järnvägstrafik afgifvit den 4 juni 1886 infordradt yttrande rörande Indika särskilda föreskrifter borde kunna meddelas om huru vid afskrifningar af Jusl.-om,budsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag. 129 IT
130 jäinvägstiafikens osäkra fordringar skulle förfaras samt jämväl kammarrätten i ärendet sig utlåtit, anmäldes detsamma ånyo den 5 april 1889. Erfordrar icke vidare åtgärd. 22:o af den 7 juli 1887, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette lnifvudtitel. (29.) Anmäldes den 13 juli 1887, därvid kammarkollegiet och statskontoret anbefalldes att, efter inhämtande af Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvandes yttranden, afgifva underdånigt utlåtande i anledning af hvad Riksdagen under åttonde punkten anfört. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. 28:o af den 14 april 1888, i anledning af Riksdagens år 1887 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1886. (36.) Sedan järnvägsstyrelsen afgifva infordradt, underdånigt utlåtande, beslöt Kongl. Majrt den 31. december 1888, hvad angick den af Riksdagen ifrågasatta inskränkning i rätten till fi ibiljettci föi de vid statens järnvägar anställde läkare samt till ersättning för transport af reseffekter för en del tjensteman vid statens järnvägar, att infordra utlåtande, rörande den förra frågan från medicinalstyrelsen och rörande den senare från statskontoret; och anmäldes äiendet ånyo, i den förra delen den 8 mars 1889 och i den senare delen denna dag. Erfordrar icke vidare åtgärd. 24:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af nådiga förordningen den 12 februari 1864 om livad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och begagnande iakttagas bör. (46.) Anmäldes den 25 maj 1888 och öfverlemnades, så vidt den afsåg ompröfning af de i passageiaiefaitjrg befintliga ångpannor, till de personer, Indika erhållit nådigt uppdrag att inom civildepartementet biträda med utredning af frågan, om Indika kontrollföreskrifter lämpligen böra meddelas till förekommande af ångpannors exploderande; hvarjämte Kongl. Maj:t förklarade sig framdeles vilja besluta om de åtgärder, hvartill skrifvelsen i öfrig! borde föranleda. Dessa personer hafva ännu icke afslutat sitt uppdrag. 25:o af den 11 maj 1888, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjette lnifvudtitel. (62.) Anmäldes den 31 maj 1888, därvid Kong], Maj:t i anledning af 20 punkten, jämte det Kongl. Maj:t förordnade att af däri anvisade medel, 10,000 kronor, landtbruksinstitutet vid Ahiarp skulle erhålla 5,000 kronor, anbefallde landtbruksakademiensförvaltnings kommitté att inkomma med förslag huru den högre undervisningen i mejerihushållning vid landtbiuksinstitutet vid Ultima borde ordnas ocli huru återstoden af anslaget, 5,000 kronor, bolde användas; och sedan dylikt förslag den 26 september 1888 inkommit samt jämväl statskontoret, till följd af nådig befallning af den 6 november 1888, afgifvit yttrande i ärendet, anmäldes detsamma ånyo den 1 februari 1889.
Vidare anbefallde Kongl. Maj:t förenämnda den 31 maj kommerskollegium, att, sedan Sveriges allmänna exportförening lemnats tillfälle att sig yttra, efter samråd med landtbruksakademiens förvaltningskommitté afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande lämpligaste sättet att använda det i 28:de punkten anvisade anslag. Sedan sådant utlåtande inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 22 mars 1889. Slutligen erhöll styrelsen för statens järnvägstrafik den 31 maj 1888 befallning att, efter det utredning af den för utvidgning af Malmö station af styrelsen framlagda plan skett, i syfte att, utan rubbning i det föreslagna spårsystemet, söka nedbringa de ifrågasätta kostnaderna för byggnaderna, till Kongl. Maj:t inkomma med det yttrande, hvartill denna utredning kunde föranleda. Styrelsen inkom den 11 december 1888 med det infordrade yttrandet, hvarefter ärendet ånyo anmäldes den 12 januari 1889, då Kongl. Maj:t beslöt framställning till Riksdagen om anslag till fortsättande af arbetena för nämnda stations utvidgning. Skrifvelsen påkallar sålunda icke vidare handläggning. Stockholm den 31 december 1889. Hugo Martin. 131 l:o. Kong!, finansdepartementet. 26:o Riksdagens skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt till krononybyggen. (109.) Sedan ett af landshöfdingen E. Poignant enligt nådigt uppdrag utarbetadt förslag till förordning om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jämte däröfver af länsstyrelserna afgifna yttranden, remitteradt till kammarkollegium, och kollegium inkommit med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 27:o af den 24 mars 1871, angående omarbetande af kongl. förordningen om mantals- och skattskrifningarnas förrättande. (6.) Sedan Riksdagen, under åberopande af förevarande skrifvelse, i underdånig skrifvelse den 1 2 mars innevarande år anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt, om möjligt, till nästa Riksdag framlägga förslag till ny författning uti ifrågavarande ämne, har förslag till förordning rörande mantalsskrifning blifvit inom finansdepartementet upprättadt, hvilket förslag ännu icke blifvit inför Kongl. Maj:t anmäldt. 28:o af den 23 februari 1887, angående jämkning af den på hemman å landet hvilande inqvarteringsbörda under fredstid. (4.) Den 20 innevarande månad har Kongl. Maj:t beslutat att till Riksdagen aflåta nådig proposition rörande förevarande ämne.
132 29:o af den 18 juni 1887, angående rätt för annexförsamling att för kyrkobyggnad taga virke å prestebolets skog. (20.) Sedan kammarkollegium efter domkapitlets börande afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i förevarande ärende, bar denna skrifvelse den 26 februari innevarande år för vidare behandling öfverlemnats till ecklesiastikdepartementet. 30:o af den 6 juli 1887, angående ändring af hypoteksföreningarnas verksamhet. (65.) Sedan /styrelsen för allmänna hypoteksbanken, efter det delegarne i laga ordning lemnats tillfälle att taga innehållet af ifrågavarande skrifvelse i öfvervägande, den 21 november 1887 öfver densamma afgifvit underdånigt utlåtande, är detta ärende på Kong!. M'aj:ts pröfning beroende. 31:o af den 7 juli 1887, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette bufvudtitel. (29.) Sedan, beträffande den af telegrafstyrelsen till utförande, jämte andra telefonledningar i bohuslänska skärgården, för hvilkas anläggande Riksdagen enligt 36 punkten af ifrågavarande skrifvelse beviljat medel, förordade ledning mellan Helleviksstrand och Kärringön anmärkts, att densamma kunde komma att medföra olägenheter för sjöfarten och fisket, och Kong!. Maj:t i anledning häraf anbefallt telegrafstyrelsen att afgifva underdånigt utlåtande, huruvida icke Kärringöns förbindande med det öfriga telefonnätet lämpligare kunde åvägabringas genom en ledning mellan Kärringön och Gullholmen, så ock efter det. telegrafstyrelsen med anledning häraf inkommit med underdånigt utlåtande, har Kong!. Maj:t vid ärendets anmälan den 12 april innevarande år anbefallt styrelsen att, under föiutsättning att af den till 9,000 kronor beräknade kostnaden för telefonanläg'gning mellan Kärringön och Helleviksstrand en fjärdedel betäcktes af i orten tecknade bidrag, sfi fort ske kunde gå i författning om samma anläggnings utförande. Härjämte har Kongl. Maj:t, till betäckande af de tre fjerdedelar af kostnaden för den ifrågavarande anläggningen, som borde bestridas af staten, ställt till telegrafstyrelsens förfogande ett belopp af högst 6,750 kronor samt anbefallt statskontoret att till telegrafstyrelsen i män af reqvisition utbetala nämnda belopp, 6,750 kronor, af det i riksstaten för år 1888 uppförda extra anslag till telefonledningar med stationer i bohuslänska skärgården för fiskebedriftens främjande. Och kommer förevarande skrifvelse icke vidare att för Kongl. Maj:t anmälas. 32:o af den 7 maj 1888, angående upplåtelse af odlingslägenheter å kronoparkerna i Norrland. (49.) Vid föredragning den 18 maj 1888 af förevarande skrifvelse har Kong]. Maj:t anbefallt domänstyrelsen att, efter inhemtande af vederbörande länsstyrelsers och skogsförvaltnings yttranden, verkställa utredning i berörda ämne samt därefter till Kongl. Maj:t inkomma med det underdåniga yttrande och förslag, hvartill den verkställda utredningen kunde föranleda; och har sådant yttrande och förslag ännu ej af domänstyrelsen afgifvits. 33:o af den 8 maj 1888, angående villkoren för försäljning af brännvin. (55.) Sedan öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län
afgifva infordrade underdåniga utlåtanden i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan om utarbetande af förslag till förändrad lydelse af 26 i nådiga förordningen angående villkoren för försäljning af brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den 29 maj 1885, bar Kong!. Maj:t vid förnyad föredragning den 6 innevarande månad af ifrågavarande skrifvelse i berörda hänseende förklarat Riksdagens förenämnda anhållan icke till någon Kong!. Maj:ts vidare åtgärd föianleda; och äi däimed denna skrifvelse hos Kongl. Maj:t slutligen handlagd. 34:o af den 11 maj 1888, angående uppförande å Helgeandsholmen af tvenne skilda byggnader för Riksdagen, riksbanken, riksgäldskontoret och justitieombudsmansexpeditionen m. m. (74.) Den 26 mars innevarande år har Kongl. Maj:t aflåtit nådig proposition till Riksdagen angående utbyte af mark mellan kronan och Stockholms stad vid Artilleriplanen m. m. Vidare hav Kongl. Maj:t den 18 nästlidne oktober anbefallt riksmarskalksembetet att efter af kammarkollegium erhållen underrättelse om att aftal å kronans vägnar blifvit med Stockholms stad upprättadt om utbyte af mark vid Artilleriplanen m. m., gå i författning om utförande, i samråd med chefen för hofstallet, af byggnadsarbetet i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ritningar, som upprättats af öfverintendentsembetet, hvarjämte Kongl. Maj:t den 16 påföljande november och den 13 innevarande månad meddelat vissa bestämmelser i afseende på sättet för arbetets utförande samt förvaltningen och redovisningen af därför anvisade medel. Denna skrifvelse kommer icke vidare att för Kongl. Maj:t anmälas. 35:o af samma dag, angående tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk. (78.) Sedan i anledning af denna Riksdagens skrifvelse kammar- och kommerskollegierna, efter förnyad utredning med särskild hänsyn till utfärdade stadgande!! rörande stenkolsfyndigheters eftersökande och bearbetande, gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, beträffande frågan huruvida Höganäs stenkolsverk vore i åtnjutande af nagla sådana piivilegier eller förmåner, hvilkas upphörande borde göras till villkor för eftergift af den stenkolsverket åliggande tiondeskyldighet, har skrifvelsen den 10 april innevarande år remitterats till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län för inhemtande af yttrande från Höganäs stenkolsaktiebolag; och har sådant yttrande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 36:o af samma dag med anhållan om inledande af underhandlingar med norska regeringen om nya bestämmelser i kongl. förordningen den 29 maj 1874 angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden m. m. (80.) Sedan den under den 18 juni 1888 tillsatta tullkommitté, på grund af nådig befallning, afgifvit yttrande beträffande de ändringar i förevarande kongl. förordning, som af då redan vidtagna eller af Riksdagen beslutade ändringar i tulltaxan kunde påkallas, samt kommerskollegium och generaltullstyrelsen inkommit med gemensamt underdånigt utlåtande i ärendet, har Kongl. Maj:t i sammansatt svenskt-norskt statsråd den 24 maj innevarande år 133
134 förordnat, att norska regeringens yttrande skulle inhemtas öfver föredragande departementschef underdåniga hemställan, att Kong! Maj:t måtte besluta, att förhandlingar mellan de båda länderna måtte företagas i syfte att utarbeta förslag till ändrade bestämmelser rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden att föreläggas de båda ländernas representationer samt att för sådant ändamål hvardera landets regering skulle utse tre ombud. Efter det med anledning häraf norska regeringen inkommit med en framställning i ämnet, har Kong! Maj:t i sammmansatt svenskt-norskt statsråd den 19 sistlidne augusti förordnat, att, med anledning af Riksdagens ofvanberörda skrifvelse den 11 maj 1888 samt hvad därefter i ämnet förekommit, förhandlingar mellan de båda länderna skulle företagas i ofvannämnda syfte; hvarjemte Kong!. Maj:t i svenskt statsråd samma dag tillsatt tre ombud att å Sveriges sida föra nämnda underhandlingar. 37:o af den 12 maj 1888, angående sammanslagning af post- och telegrafverken. (81.) Denna skrifvelse är den 13 innevarande månad anmäld för Kong!. Maj:t, som därvid tillsatt en kommitté med uppdrag att verkställa utredning i det af Riksdagen begärda hänseende. 38:o af den 2 maj 1888, angående förbud för ledamöter af sparbanks styrelse och styrelsen biträdande tjenstemän att ikläda sig borgensansvar för lån af sparbankens medel. (45.) Med anledning af Riksdagens anhållan i förevarande skrifvelse, hvilken blifvit från justitiarie' temeritet öfverlemnad till finansdepartementet, har inom det senare departementet utarbetats förslag till lag angående inskränkning i behörigheten att undfå lån af sparbanksmedel eller att för sådant lån ingå borgen; och har Kong], Maj:t vid ärendets anmälan den 6 innevarande månad infordrat högsta domstolens utlåtande öfver berörda förslag. Sådant utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. Stockholm den 31 december 1889. Hans Wachtmeister. 5:o. Kongl. ecmesiastikdeparteiuentet. 39:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående utgifter. (53.) Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. 40:o af den 22 maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel af kyrko-
tionde!), som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels till akademier eller andra stiftelser. (71.) De i nästföregående års förteckning omförmälda utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit till ecklesiastikdepartementet. 41 ;0 af den 14 maj 1876, angående ordnandet af döfstumundervisningen i riket. (71.) Kongl. Maj:t har den 22 mars 1889 till Riksdagen aflåtit proposition i ämnet, hvarefter ärendet hlifvit af Kongl. Maj:t den 31 maj 1889 afgjordt. 42:o af den 16 maj 1876, angående beredande af ökad kontroll å arbetare, som utom deras hemort taga anställning i arbete. (74.) Den af Kongl. Maj:t den 7 december 1888 tillsatta kommitté för ordnande af kyrkoskrifningen i riket, till hvilken Kongl. Maj:t förordnat, att denna skrifvelse och de i anledning af densamma afgifna yttranden skola öfverlemnas, hav icke ännu afgifvit betänkande i ämnet. 43:o af den 12 maj 1885, i anledning af Riksdagens år 1884 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1882. (33.) Sedan Kongl. Maj:t anbefallt vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien att inkomma med förslag till nya stadgar för akademien, därvid innehållet af Riksdagens berörda skrifvelse borde tagas i öfvervägande, samt förslag i ämnet till Kongl. Maj:t inkommit, har Kongl. Maj:t den 15 februari 1888 anbefallt akademien att, under iakttagande af vissa föreskrifter, inkomma med förnyadt förslag till stadgar för akademien, hvilket fölslag ännu icke inkommit till ecklesiastikdepartementet. 44:o af den 12 maj 1885, rörande de enskilda högre skolorna för qvinnlig ungdom. (47.) Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. 45:o af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examens- och studieväsendet vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet. (75.) Sedan den i nästföregående års förteckning omförmälda kommitté till Kongl. Maj:t afgifvit förslag och betänkande, har Kongl. Maj:t anbefallt ej mindre kanslern för universiteten att öfver förslaget infordra yttranden från vederbörande akademiska konsistoriel i Lpsala och Lund samt lärarekollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet och dessa yttranden jemte eget utlåtande till Kongl. Maj:t ingifva, än ock samtliga domkapitlen samt direktionerna öfver Stockholms stads undervisningsverk och nya elementarskolan att inkomma med utlåtanden öfver ifrågavarande förslag. De sålunda infordrade utlåtandena hafva ännu icke fullständigt till ecklesiastikdepartementet inkommit, 46:o af den 5 maj 1888, angående åstadkommande af en allmän pensionsinrättning för barnmorskor. (47.) Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. 135
136 47:o af den 12 maj 1888, angående utarbetande och framläggande af förslag till ordnande af döfstumundervisningen i riket. (83.) Kong!. Maj.t hai den 22 mars 1889 till Riksdagen aflåtit proposition i ämnet, hvarefter ärendet blifvit af Kongl. Maj:t den 31 maj 1889 afgjordt. 48:o af den 14 maj 1888, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af offentliga arkiv. (84.) Ärendet är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. Stockholm den 13 januari 1890. K. S. Husberg.
137 Tabell, utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1889 aflåta, i tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll för samma år införda skrivelser finnas upptagna i de från statsdepartementen afgifna förteckningar. (Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet numret i förenämnda förteckning.) 1 1 26 37 51 68 76 24 2 2 27 38 52 69 77 52 3 *) 28 39 53 70 78 53 4 *) 29 10 54 71 79 79 5 3 30 11 55 92 80 ***) 6 4 31 56 47 81 54 7 35 32 40 57 31, 48, 72 82 28 8 59 33 41 58 30 83 27 9 34 42 59 29 84 80 10 22 35 64 60 93 85 55 11 5 36 90 61 94 86 81 12 6 37 12 62 73 87 56 13 60 38 43 63 19 88 26 14 61 39 44 64 21 89 97 15 7 40 13 65 25 90 82 16 89 41 14 66 33 91 20 17 36 42 45 67 49 92 83 18 8 43 46 68 74 93 84 19 62 44 66 69 95 94 57 20 63 45 91 70 32, 34, 50, 75 95 58, 85 21 *) 46 15 71 51 96 86 22 *) 47 16, 23 72 76 97 87 23 *) 48 17, 67 73 77 98 88 24 *) 49 18 74 78 25 9 50 65 75 96 *) Utfärdade förordnanden. **) Skrifvelse till herrar fullmäktige i riksgäldskontoret. ***) Skrifvelse till herrar fullmäktige i riksbanken. Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1890 års riksdag.
138 Till Riksdagen. Berättelse af Kommitterade för tryckfrihetens vård, afgifven år 1890. Efter det kommitterades senaste berättelse afgafs, har icke något ärende rörande tryckfrihetens vård hos kommitterade förevarit; hvilket kommitterade skolat för Riksdagen härmed tillkännagifva. Stockholm i januari 1890. NILS CLAESON. JOH. AUG. SÖDERGREN. CARL GUSTAF MALMSTRÖM. A. E. NORDENSKIÖLD. OSCAR MONTELIUS. J. SJÖBERG. C. G. STYFFE. C. von Sohulzenheim.