JU STITIE-OMBUDSMANNEN 8. afgitven vid lagtima riksmötet år 1871; samt Tryckfrihets-Komiténs Berättelse.

Transkript

1 JU STITIE-OMBUDSMANNEN 8 EMBETSBERÄTTELSE, afgitven vid lagtima riksmötet år 1871; samt Tryckfrihets-Komiténs Berättelse. STOCKHOLM, G. W. Blomijrists Boktryckeri, 1871.

2 INNEHÅLL. Sid. Inledning... * Redovisning för åtal anstälda emot 1) Domhafvanden i Wadsbo härads norra domsaga, för det 1868 åis sommarting blifvit utsatt a t taga sin början senare än i lag föreskrifves, för försummmelse i vården af häradsarkifven och för underlåtenhet att upprätta förmyndareförteckningar 3 och 52. 2) Rådstufvurätten i Sköfde, i anledning deraf, att Rätten tillagt ledamöterna ersättningför det Rätten sammanträdt till handläggning af ett kenkursmål å annan dag, än sådan, på hvilken Rätten eljest skolat sammanträda ) En tillförordnad Domhafvande i Sunnerbo härad, för behandling af ett skuldfordringsmål, hvaruti en af svarandena var häktad... < 4) Rådstufvurätten i Askersund, för ofullständiga protokoll och förmyndareförteckningar 13. 5) Rådstufvurätten i Sköfde, för ovigtig dom öfver gäldenär, som uppsåtligen förskingrat konkursmassans egendom., C) En tillförordnad Ordförande i Wartofta häradsrätt i Slättängs tingslag, för fördröjdt expedierande af utslag rörande häktad person ) Rådstufvurätten i Lidköping, för ådömande af straffarbete och förlust af medborgerligt förtroende på kortare tid, än lag stadgar ) En afdelning af Stockholms Rådstufvurätt, för olaga uppskof under handläggningen af ett tvistemål... ^1. 9) En Kommissionslandtmätare och hans medhjelpare, för oriktiga beslut å sammanträde rörande landsvägsdelning ) En länsman, för olaga häktning ) Domhafvanden i Ljusdahls tingslag, för begångna fel under handläggningen af ett konkursärende... * 12) En tillförordnad Domhafvande i samma tingslag, för det han, senare än lag tillstäder, afslutat lagtima ting..,... _ ) Domhafvanden i Hedemora domsaga, för det han, efter föregången lagfart å två köp af samma fastighet, utfärdat fastebref jemväl å det förra köpet och låtit hos lagfartssökanden uttaga för samma fastebref belöpande lösen och afgift för stämpladt papper ) Rådstufvurätten i Eskilstuna, för ådömande af straffarbete och förlust af medborgerligt förtroende på kortare tid, än lag stadgar ) Kyrkoherden i Wenersborg, för det han utan laga skäl låtit i stillhet jordfästa en afliden person ) En tillförordnad domhafvande i Öknebo härad, för det han åt en borgenär i konkurs, som vid de deri bevakade fordringar framstält anmärkningar, låtit utskrifva och hos honom utmäta lösen för Häradsrättens protokoll och utslag öfver det tvistiga fordringsanspråken, ehuru borgenären icke serskildt begärt dessa handlingar ) Landskamreraren i Westmanlands län, för förment oriktig expedition af Konungens Befallningshafvandes utslag rörande fördelning af betalningsskyldigheten i fråga om ett af allmänna medel beviljadt, odlingslån

3 Sid. Angående Oroust och Tjörns häradshäkt-e vid Svanesund Angående lagskipningens tillstånd Om hvad iakttagas bör vid inteckningars beviljande och förnyande Ett sätt att förekomma exsekutivt uttagna medels qvarliggande hos underexsekutoren, till följd af fordringsegarens underlåtenhet att till medlens lyftande sig anmäla 72. Om behofvet af en bestämd föreskrift rörande stads- och häradshäktens förseende ej mindre med nödig vedbrand och sängkläder, än ock med gångkläder för der förvarade fångar, som sakna egen användbar beklädnad Angående lagstiftningen... ' Underdåniga framställningar till Kongl. Maj:t: a) rörande föreskrifter för straffs verkställande m. m b) förändrad lydelse af 2 6 mom. i Kongl. Kungörelsen angående fångförteckningars upprättande och insändande den 25 Oktober 1839, beträffande dylika förteckningar från militärhäkten underdånigt utlåtande i fråga om några af Kongl. Fångvårds-styrelsen i underdånighet föreslagna ändringar i nyssbemälde kungörelse Sammandrag af Revisionssekreterarens arbetsredogörelse för år Anmälan om de under år 1870 inkomna klagomål och förordnade åtal samt betraktelser öfver Justitie-ombudsmans-instruktionen och densammas rätta förstånd Embetsresan Anmälan, att icke någon lagförklaring blifvit, i den ordning 19 Regeringsformen föreskrifver, af Kongl. Maj:t sedan sistförflutne riksmötes början meddelad Om de från Kongl. Statsdepartementen inkomne uppgifter, som äro intagna i Bilagorna» BILAGOR: Uppgifter från Kongl. Stats-departementen angående Riksdagens under sistförflutna riksmöte aflåtna underdåniga skrifvelse!- och de i anledning deraf hos Kongl, Maj:t vidtagna åtgärder » å de i nyssberörda underdåniga skrifvelser omförmälde ärenden, som ännu icke blifvit afgjorda » å de under förutgångna riksmöten till Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelser rörande ärenden, hvilka i Justitie-ombudsmannens embetsberättelse för förflutna år finnas upptagna såsom i sin helhet eller till någon del o afgjorda, äfvensom å de åtgärder, hvilka i dessa ärenden egt rum, under år Tabell öfver förstberörda uppgifter, Berättelse, afgifven af Kbmmitterade för tryckfrihetens vård

4 Till Riksdagen. Denna berättelse angående Justitie-ombudsmans-embetets förvaltning under det sistförflutna året börjas med redogörelse för sådana af mig förordnade åtal, som under nämnde tid blifvit antingen slutligen afgjorda eller åtminstone af en domstol pröfvade. Det har blifvit anmärkt såsom en oegentlighet, att i Justitie-ombudsmannens embetsberättelse ständigt redogöres endast för åtal, som under en förfluten tid blifvit anhängiggjorda, men icke för dem, som äro anstälda Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1871 års Riksdag. 1

5 2 under det år berättelsen omfattar. Anmärkningen bar sin riktighet; men om den sålunda klandrade anordningen hvilken icke är af mig införd utan har iakttagits snart sagdt utan undantag i alla mina företrädares embetsberättelser närmare öfverväges, torde det befinnas, att densamma eger ej allenast ålderns helgd utan äfven i sakens natur grundade orsaker. När bruket att i dessa berättelser intaga redovisning för de af Justitieombudsmannen förordnade åtal först uppkom, åsyftades väl dermed hufvudsakligen dels att sprida ljus öfver lagskipningens tillstånd i landet dels ock att genom offentliggörande af anmärkta fel och försummelser hos embets- och tjensteman och af domstolarnes deröfver meddelade utslag, fästa öfrige embetsoch tjenstemäns uppmärksamhet på deras pligter och påföljden af dessas eftersättande. Icke för någotdera af dessa ändamål vore det nu tjenligt att i dessa berättelser intaga t. ex. utförliga framställningar af åtal, som måst återkallas eller lemnas att förfalla. Att åtal få förfalla inträffar naturligtvis understundom, och orsakerna dertill kunna vara flere. De vanligaste äro dock, att den eller de, emot hvilka anmärkningar framstälts eller som fått sig meddelade till Justitie-ombudsmannen inkomna klagomål, antingen helt och hållet underlåtit att afgifva infordrade yttranden eller ock visserligen inkommit med yttranden, men dessa icke så fullständiga ej heller beledsagade af sådan bevisning, som erfordrats för att undanrödja anmärkningarna eller tillfredsställande förklara öfverklagadefcl eller försummelser. I dessa fall hafva åtal måst förordnas för att få sakerna utredda, och då har det händt, att de tilltalade kunnat så nöjaktigt förklara och försvara sig, att åtalet befunnits sakna befogenhet och derföre bort återkallas eller lemnas att förfalla. Om detta icke inträffat med ett åtal i dess helhet, har det dock kunnat inträffa med en och annan väsendtligare del deraf. Och huru undvika att något dylikt, i sin helhet eller till sina väsendtligaste delar sedermera förfallet, åtal kan komma att inflyta i en embetsberättelse, om denna skall uppsättas, innan de i densamma intagna åtal ernått den utredning, som handläggningen inför domstol medförer? Det är vidare en gammal erfarenhet, att framställningen af en sak, innan denna är behörigen utredd, lätt blifver onödigt vidlyftig, och då, hvad värre är, en sådan förtidig framställning, äfven med bästa uppsåt hos författaren, någon gång kunde komma att stödja sig på grunder, som i verkligheten icke förefunnes, egnade hon sig icke rätt väl för en embetsberättelse. För den åter, som läser berättelsen, är interesset ej heller detsamma, om han i en berättelse finner species facti af ett åtal uppgifven men måste vänta till dess en följande utkommit, innan han får inhemta domstolens utslag deröfver, som om begge delarne på en gång läggas under hans ögon; för att nu icke erinra derom, att i

6 berättelsen för det år, då öfvergången till en ny ordning skulle ega rum» afdelningen om åtalen komme att blifva öfver köfvan vidlyftig. Då den med ofvanberörda anmärkning möjligen åsyftade ändring i sättet att redovisa anhängiggjorda åtal icke utan nyss beskrifna olägenheter kan genomföras, har jag icke tilltrott mig att frångå gamla ordningen i' efterföljande redogörelse för de åtal, i hvilka, efter det min senaste embetsberättelse afgafs, utslag fallit och kommit mig tillhanda. 3 I skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Göta Hofrätt den 7 Maj 1869 förordnade jag åtal emot Domhafvanden i Wadsbo härads norra Domsaga derföre: l:o att Häradsrätten i Dofva tingslag af nämnda härad genom utslag den 13 Juni 1866 dömt Anders Gustaf Andersson i Storkila, såsom förvunnen att hafva olofligexi tillgripit en af annan person tappad resväska med deri förvarade penningar och persedlar, att, jemlikt 20 kap. 1 och 2 Strafflagen, för första resan stöld undergå straffarbete i sex månader 4 samt i sex år vara förlustig medborgerligt förtroende, ehuru den anförda beskrifningen på brottet utmärkte, att 22 kap. 1 och 19 i sagde lag bort derå tillämpas; 2:o att 1868 års sommarting med Hasslerörs tingslag af nämnda härad blifvit utsatt att taga sin början först den 8 Juli och således icke inom den tid, 2 kap. 1 Rättegångs-Balken bestämmer för sommartingens förrättande; 3:o att Domhafvanden ådagalagt försummelse i vården af Hofva och Hasslerörs tingslags ärkif i thy, att vid mitt besök derstädes under sommaren år 1868 domböcker saknats på förra stället för höstetinget 1821 och på det senare för sommartinget 1802, vintertinget 1803, vintertinget 1810 samt vinter- och sommartingen 1829, oaktadt samma domböcker, vid närmast föregående besök år 1863, funnits i dessa arkif; samt 4:o att Domhafvanden uraktlåtit i behörigt skick upprätta de i Kongl. Förordningen den 24 September 1861 föreskrifna förmyndareförteckningar samt att iakttaga de uti samma Kongl. Förordning Domhafvande i öfrigt gifna föreskrifter. Sedan Advokatfiskals-embetet i memorial den 26 Maj 1869 härför tilltalat bemälde Domhafvande, har denne, till sitt fredande från åtalet i fråga om förstnämnda, domslut, åberopat innehållet af Häradsrättens protokoll i målet emot Anders Gustaf Andersson, samt för öfrigt anfört: dels att, enligt hvad

7 4 Kongl. Hofrättens saköreslängd utvisade, Domhafvande» nyligen blifvit dömd till ansvar, för det lian utsatt sommarting att börjas efter den i lag bestämda tid, i följd hvaraf, och då 1868 års sommarting i Hasslerörs tingslag redan varit utlyst, då nyss antydda åtal anhängiggjordes, Domhafvande» förmenat serskildt ansvar icke böra honom ådömas för nu anmärkta förfärandet i samma hänseende, helst någon skada derigenom ej egt rum; dels att Domhafvanden bestrede, det några domböcker under hans tjenstetid genom hans förvållande bortkommit, och vore villig med bevis styrka, att ifrågavarande domböcker funnes i vederbörande arkif; dels ock slutligen att Domhafvanden erkände riktigheten af den under punkten 4 här ofvan omnämnda anmärkning, men ville förete bevis, att förmyndareförteckningarne, om hvilkas fullbordande han genast efter mitt sista besök i domsagan skulle hafva gått i författning, numera vore i fullständigt skick. Härefter har Advokatfiskals-emKtet i slutligt memorial den 24 December 1869 andragit, att Advokatfiskåls-embetet, efter granskning af omförmälda protokoll och i anledning af hvad jag i skrifvelse den 18 i sistnämnde månad tillkännagifvit, fränträdde åtalet i hvad det anginge domslutet rörande Anders Gustaf Andersson; men att, ehuru Domhafvanden, såsom han uppgifvit, genom Kongl. Hofrättens utslag den 14 Juni 1869, i följd af angifvelse från A. Apelgren, hvilken angifvelse den 19 September 1867 * öfverlemnades till Advokatfiskals-embetet, som i anledning deraf den 28 i samma månad afgifvit memorial, blifvit dömd till ansvar för det han uraktlåtit hålla sommartingen i Hasslerörs tingslag inom laga tid, Advokatfiskals-embetet likväl då det ting, hvarom nu vore fråga, hållits senare än de, som i förra åtalet varit afsedda, samt Domhafvanden otvifvelaktigt undfått del af Advokatfiskals-embetets nyssnämnda memorial så tidigt att han kunnat och, sedan hans uppmärksamhet å förhållandet blifvit väckt, sin pligt likmätigt bort så förändra terminen för tingets hållande, att den fallit inom den derför i lag bestämda tid, ansåge afseende icke kunna fästas å hvad Domhafvanden för vinnande af befrielse från åtalet i sistberörda hänseende anfört, samt således fullföljde sin härutinnan mot Domhafvanden väckta talan, likasom, och då ostridigt vore, att ofvan omförmälda domböcker för Hofva och Hasslerörs tingslag under år 1863 varit i arkifven tillgängliga _ men deremot år 1868, vid mitt besök, saknats, samt Domhafvanden, hvilken stått i ansvarighet för behöriga vården och tillsynen å arkifven i domsagan, förgätit att, såsom han erbjudit sig, till Kongl. 11 ofrätten inkomma med bevis derom, att domböckerna funnos i behåll, Advokatfiskalsembetet jemväl vidhölle hvad i denna del af målet blifvit Domhafvanden tillvitadt; och att, enär Domhafvanden ej mindre förgätit att inför mig ådagalägga, att Domhafvanden, i fråga om förmyndareförteck

8 ningars upprättande, sin tjenstepligt fullgjort, ehuru i sådant afseende, såsom min först åberopade skrifvelse utvisade, anstånd upprepade gånger Domhafvanden lemnats, än äfven åsidosatt att, sedan detta åtal blifvit väckt, hos Kongl. Hofrätten, enligt sitt erbjudande, förete bevis om berörda förteckningars vederbörliga iordningsställande, Advokatfiskals-embetet hide Domhafvanden till last att han fortfarande uraktlåtit i behörig ordning upprätta de i lag föreskrifna förmyndareförteckningar samt vidtaga de vidare åtgärder, hvilka af dessa förteckningar kunnat föranledas; hvarjemte Advokatfiskals-embetet yrkat, att Domhafvanden, för de fel och försummelser, för hvilka han fortfarande vore tilltalad, skulle dömas till det ansvar, Kongl. Hofrätten, på grund af 2 kap. 1 Rättegångs-Balken samt 25 kap. 17 Strafflagen, funne rättvist bestämma, samt tillika hemstält, att Domhafvanden måtte, vid enahanda påföljd, varda ålagdt att, inom lämplig tid, med antagligt bevis hos Kongl. Hofrätten styrka, att han i vederbörlig ordning upprättat de ifrågakomna förmyndareförteckningarne. Sedan Domhafvanden försummat den honom förelagda tid att öfver Advokatfiskals-embetets slutliga memorial afgifva förklaring, har Kongl. Hofrätten, genom utslag d. 6 Juli 1870, med förklarande, att vid Advokatfiskalsembetets frånträdande af åtalet i först anmärkta hänseendet finge bero, i öfrigt sig utlåtit: att enär ostridigt vore, att Domhafvanden utsatt 1868 års sommarting i Hasslerörs tingslag att, såsom skett, börjas först den 8 Juli, och således icke inom den i 2 kap. 1 Rättegångs-Balken för sommartings hållande bestämda tid, och hvad Domhafvanden till sitt fredande från åtalet i denna del anfört ej förtjente afseende; enär Domhafvanden äfven lemnat oemotsagdt, att ifrågastälda domböckerna år 1863 varit i vederbörande arkif tillgängliga, och Domhafvanden uraktlåtit visa, att samma domböcker, hvilka saknats vid Justitie-ombudsmannens besök i arkifven år 1868, derstädes numera funnes, hvadan antagas måste, att sagda domböcker förkommit, i följd af Domhafvandens åsidosättande af sitt åliggande att arkifven behörigen vårda; och enär Domhafvanden erkänt hvad Advokatfiskals-embetet i sitt första memorial honom tillvitat i fråga om hans skyldighet att upprätta förmyndareförteckningar och i öfrigt iakttaga uti Kongl. Förordningen den 24 September 1861 föreskrifna åtgärder; i afseende hvarå uti memorialet och i Justitie-ombudsmannens skrifvelse af den 7 Maj 1869 upptagits, att Domhafvanden vid Justitie-ombudsmannens besök i hans bostad år 1868 sjelf uppgifvit, det han vid domsagans tillträdande år 1863 väl af företrädaren mottagit anteckningar öfver förmynderskap, ehuru desamma ej varit fullständiga, men, under förväntan, att Kongl. Förordningen den 24 September 1861 skulle upphäfvas eller ändras, ej aktat nödigt att fullständiga och fortsätta de mottagna anteckningarne eller 5

9 6 att mot förmyndare, hvilka sin redovisningsskyldighet försummat, vidtaga de åtgärder, förordningen föreskrefve; samt Domhafvanden, hvilken allt hittills försummat inkomma med bevis derom, att han i afseende på upprättandet af nämnda förteckningar sin eftersatta skyldighet numera fullgjort, följaktligen finge anses förvunnen om den honom i sistberörda del af målet utaf Advokatfiskals-embetet i slutliga memorialet till last förda uraktlåtenhet, hvilken, på sätt embetet jemväl anmärkt, måste betraktas såsom en serdeles grof liknöjdhet och försumlighet uti en vigtig gren af en domares verksamhet; thy pröfvade Kongl. Ilofrätten rättvist döma Domhafvanden för de tjensteförseelser, Advokatfiskals-embetet fortfarande fört honom till last, att i en bot straffas med mistning af embetet under tre månader; hvarjemte Kongl. Ilofrätten föreskrifvit, att Domhafvanden skulle inom sex månader från Kongl. Hofrättens utslagsdag med behörigt bevis ådagalägga, att han i vederbörlig ordning upprättat de i omförmälda Kongl. Förordning föreskrifva förmyndareförteckningar. Domhafvanden har öfver utslaget anfört underdåniga besvär. Hos mig klagade förre Bagaren och Källarmästaren i Sköfde J. Linderqvist i åtskilliga punkter öfver det sätt, hvarpå Rådstufvurätten i Sköfde förfarit, i anledning af Källarmästaren Adolf Warnickes till bemälde Rådstufvurätt ingifna ansökning om Linderqvists förpligtande att till borgenärer afstå sin egendom; i sammanhang med hvilken klagan Linderqvist framstälde ansvars- och ersättningspåståenden mot Rådstufvurätten. Efter Rådstufvurättens hörande fann jag blott en af klägopunkterne böra föranleda till åtal, nemligen den, som afsåg Rådstufvurättens beslut den 22 December 1865, då första förhöret i konkursen egde rum, att tillägga Rådstufvurättens ordförande och ledamöter ersättning med nio Rdr 75 öre till den förre och två riksdaler till enhvar af de senare derföre, att Rådstufvurättens sammanträde försiggått på en dag, då Rätten eljest icke skolat sammankomma. Jag ansåg mig så mycket mindre kunna lemna detta beslut opåtaldt, som Rådstufvurätten i sitt senare utlåtande förklarat att densamma ansåge sig "lika litet skyldig, som en Häradsrätt på landet, att utan godtgörelse sammanträda, på andra dagar än måndagar». I skrifvelse den 4 November 1868 uppdrog jag derföre åt Advokatfiskals-embetet vid Kongl. Göta Hofrätt att inför Kongl. Hofrätten lagligen tilltala Rådstufvurätten i Sköfde och dervid yrka, att Rådstufvurättens ordförande och ledamöter, som deltagit i ofvan omförmälda beslut den 22 December 1865, måtte ådömas det ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet föranledde,

10 samt förpligtas att till Linderqvists gäldbundna bo återställa förutnämnda olagligen uppburna belopp. I det sålunda förordnade åtal har Kongl. Hofrätten den 24 Mars 1870 meddeladt utslag och deruti sig utlåtit, att alldenstund, enligt stadgandet i 6 kapitlet 3 Rättegåugs-Balken, sådant detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen den 18 April 1849, Rådstufvurätten är pligtig att sammanträda icke allenast hvarje måndag utan äfven dessemellan så ofta det tarfvas, samt följaktligen den af Rådstufvurättens tillförordnade ordförande och ledamöter åberopade omständighet, att ifrågavarande sammanträde den 22 December 1865 hållits på en lördag, icke berättigat dem till serskild ersättning för detta sammanträde, fördenskull pröfvade Kongl. Hofrätten, i förmågo af 25 kap. 17 Strafflagen, rättvist att för den felaktighet vid domareembetets utöfning som Rådstufvurättens bemälde ordförande och ledamöter, genom Rådstufvurättens anmärkta beslut, enligt hvilket ersättning i berörda hänseende dem tillagts, låtit komma sig till last, döma dem att hvar för sig bota tjugufem riksdaler till Kronan: hvarjemte de förpligtades, en för alla och alla för en, att ej mindre till Linderqvist utgifva den för sammanträdet uppburna ersättningen med tretton riksdaler 75 öre än äfven godtgöra hans kostnader i följd af angifvelsen med tjugufem riksdaler allt riksmynt. Utslaget är laga kraftvunnet. 7 Uti serskilda stämningar till Sunnerbo Häradsrätt hade dels Kronofogden C. U. Sällberg, såsom befullmäktigadt ombud för Förste Ombudsmannen vid Riksbankens diskontverk, yrkat, att Jonas Svensson Broberg samt Anders Petter Svensson i Bölminge och Lars Svensson i Bolmaryds byagård, hvilka vid anstäld lagsökning hos Konungens Befallningshafvande i Kronobergs Län förnekat riktigheten af ett utaf bemälde Broberg hos Riksbanken belånadt, med Anders Petter Svenssons och Lars Svenssons borgen försedt skuldebref af den 18 Augusti 1865 å sexhundrasjutio riksdaler med ränta, måtte förpligtas till Bankodiskontverket genast betala sagda belopp med ränta jemte lagsöknings- och rättegångskostnader samt dömas till ansvar, för det de mot bättre vetande nekat sin hand och förskrifning, dels ock Bengt Nilsson i Ballingslöf framstält påstående emot Broberg, Anders Petter Svensson och vice Länsmannen C. V. Pontén att, som Bengt Nilsson, på grund af skuldebref den 4 November 1864, hos Konungens Befallningshafvande sökt handräckning att af Broberg samt hans löftesmän Anders Petter Svensson och Johannes Jonasson i Röninge utbekomma nio hundra riksdaler jemte ränta och ersättning för lagsökningskostnaden, men de samtlige nekat för skulden, hvilket oaktadt Broberg dock genom Konungens Befall-

11 8 ningshafvandes utslag ådömts betalningsskyldighet, det måtte alltså Anders Petter Svensson, enär Broberg och Johannes Jonasson saknade tillgång till skuldens betalande, förpligtas densamma med ränta och kostnader gälda. Broberg dömas till ansvar, i händelse Anders Petter Svenssons namnteckning under borgensmeningen å skuldebrefvet skulle befinnas vara falsk, och Pontén, då han verificerat nämnda skuldebrefs riktighet och säkerhetsamt dessutom i handbref till Bengt Nilsson lofvat ansvara för skulden och derigenom vållat, att Bengt Nilsson i god tro på Ponténs löfte utlemnat lånet, åläggas till Bengt Nilsson utgifva det större eller mindre belopp af berörde fordran, som icke kunde annorledes utfås, äfvensom hålla Bengt Nilsson skadeslös för alla kostnader. Dessa mål, vid Häradsrätten serskildt handlagda, blefvo från 1867 års hösteting uppskjutna till påföljande lagtima ting; men den 3 Januari 1868 förevar å urtima ting med Sunnerbo Härad ransakning med Broberg, som, dåmera häktad, blifvit af Rådstufvurätten i Helsingborg förklarad saker till ansvar för derstädes föröfvadt förfalskningsbrott samt förvisad till vidare ransakning inför nämnde Häradsrätt. Under denna ransakning, vid hvilken allmän åklagare uppträdde och yrkade ansvar å Broberg för förfalskning af omförmälda hos Riksbanken och Bengt Nilsson belånade två skuldebref samt för det Broberg nekat sin hand och förskrifning å det förstnämnda, erkände Broberg, att han sjelf tecknat sitt namn under båda skuldebrefven, falskeligen och utan tillstånd skrifvit borgensförbindelsen och båda löftesmännens namn å skuldebrefvet till Riksbanken samt borgensförbindelsen och Anders Petter Svenssons namn å skuldebrefvet till Bengt Nilsson, och missledt de å båda skuldebrefven såsom vittnen tecknade personer att med sina namn bekräfta skuldebrefvens och borgensförbindelsernas riktighet; hvarefter ransakningen uppskjöts till den 20 Januari 1868, då förstberörda två mål skulle förekomma. Sistnämnde dag förpligtades dels Anders Petter Svensson och Lars Svensson att den 12 påföljande Februari inför Häradsrätten med ed betyga, att de icke sjelfve eller annan person med deras vetskap och samtycke tecknat deras namn under borgensförbindelsen å skuldebrefvet till Riksbanken samt följaktligen samma förbindelse icke utfärdat eller godkänt, dels ock Pontén, att likaledes den 12 Februari edeligen betyga, att Broberg och Anders Petter Svensson i Ponténs närvaro egenhändigt tecknat sina namn, Broberg under det till Bengt Nilsson utgifna skuldebref, och Anders Petter Svensson under den derå befintliga borgensförbindelsen. Ä den sålunda bestämde edgångsdagen fullgjorde Anders Petter Svensson och Lars Svensson den dem ålagda edgång, men Pontén lät genom ombud anmäla, att han hos Kongl. Hofrätten sökt

12 sökt ändring i edgångsbeslutet rörande honom och begärde att framdeles under tinget få styrka berörda uppgift, hvaremot Broberg uti ingifven skrift hemstälde att, enär han erkänt sitt brott, och vid sådant förhållande Ponténs ändringssökande icke syntes vidkomma Broberg, målet måtte varda, såvidt det honom rörde, till pröfning företaget; i anledning hvaraf Häradsrätten i meddeladt beslut förklarade, att den omständighet, huruvida Ponton fullgjorde den honom ådömda ed i målet eller icke, hade väsendtlig inverkan på den vidare behandlingen af Bengt Nilssons käromål och följaktligen jemväl vid bedömandet af Brobergs brottslighet, hvadan, utan afseende å Brobergs erkännande, ransakningen för det af Pontén afsedda ändamål nppskjöts till den 28 Februari, då Häradsrätten, efter det Pontén styrkt berörda uppgift, afkunnade det beslut, att med målets vidare handläggning skulle anstå till dess Kongl. Hofrätten meddelat utslag på Ponténs ändringssökande, hvarefter enskilde parterne egde, och åklagaren hade åliggande, att med företeende af samma utslag sin talan hos Häradsrätten till fullföljd i behörig ordning anmäla. Kongl. Hofrättens den 31 Juli 1868 meddelade dom, hvarigenom edgångsbeslutet i det väsendtligaste faststäldes, blef sedermera den 20 påföljande Augusti genom Bengt Nilsson i Ballingslöf ingifven till Häradsrätten, som då utstälde den vidare behandlingen af målet till elfte rättegångsdagen af nästa lagtima ting, men efter det Landshöfdingeembetet i skrifvelse till Domhafvanden den 17 Augusti anmält, att Kongl. Hofrätten pröfvat Häradsrättens edgångsbeslut, företogs å urtima ting den 8 September de mot Broberg anhängiggjorda mål till gemensam behandling, hvarvid, sedan Pontén förklarat att han ej ville fullgöra ådömda edgången, Broberg sakfäldes för de af honom erkända brott. Sedan jag, under embetsresa den 13 Augusti 1868 besökt länscellfängelset i Wexiö, der Broberg då förvarades, och Broberg för mig muntligen beklagat sig deröfver, att ransakningen med honom anstått sedan den 28 Februari, utan att han under tiden varit hos Häradsrätten instäld, förskaffade jag mig dels hos Landshöfdingeembetet i länet dels vid besök under samma resa hos tillförordnade Domhafvanden i Sunnerbo härad underrättelse om hvad dittills i denna sak förelupit. Af hvad jag sålunda inhemtat föranleddes jag att infordra Häradsrättens protokoll och skriftligt yttrande från bemälde Domhafvanden och att derefter anmodaadvokatfiskalsembetetikongl. Göta Hofrätt, att hos Kongl. Hofrätten lagligen tilltala Domhafvanden,*) ') Under tiden hade jag äfvenledes skriftvexla! med bemälde Kongl. Hofrätt angående dröjsmålet med expedierandet af Kongl. Hofrättens dom i anledning af Ponténs ändringssökande i fråga om den honom af Häradsrätten ådömda edgång. Denna skriftvexling ledde till det åtal emot Kongl. Hofrätten, för hvilket redogöres i min embetsberättelse till 1870 års Riksdag (s. 84 o. följ.). Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1871 års Riksdag. 2 9

13 10 på de skäl och grunder, som sedermera ur min skrifvelse till bemälda embete influtit i embetets memorial den 31 December 1868, hvaruti anfördes: att Häradsrättens ofvannämnda den 3 och 20 Januari samt den 12 och 28 Februari meddelade uppskofsbeslut uppenbarligen varit felaktiga, enär något sammanhang icke förefunnits emellan Brobergs brott och Ponténs ersättningsskyldighet, och således ej heller beslutet om den ed, som var Pontén ålagd, eller den omständighet, huruvida Pontén fullgjorde eden eller icke, kunnat hafva något inflytande på Brobergs genom hans eget erkännande uppdagade och af omständigheterna styrkta brottslighet, eller på frågan om hans ersättningsskyldighet, helst den Pontén förelagde ed uppenbarligen varit, icke vittnesed till Brobergs öfverbevisande om det af honom redan före edens föreskrifvande erkända brott, utan värjemålsed, med hvilken Pontén skolat freda sig från den å honom yrkade ersättningsskyldighet, hvadan giltigt skäl ej heller förefunnits för uppskjutande af ransakningen, åtminstone icke efter den 12 Februari, då parterne haft tillfälle framställa sina yrkanden, och Broberg påkallat målets afgörande; att den tid Broberg efter sistnämnde dag och till den 8 påföljande September tillbragt i häktet således olagligen ökat hans lidande och fångvårdskostnaden; samt att jemväl två andra omständigheter tvifvelsutan bidragit till att förlänga det anmärkta olagliga uppskofvet i ransakningen: den ena, att, ehuru allmänne åklagaren icke varit part i det af Pontén hos Kongl. Hofrätten fullföljda mål angående edgången och således haft svårighet att få vetskap om detta måls afgörande och i rätt tid undfå domen, Häradsrätten likväl underlåtit att i sitt den 28 Februari meddelade uppskofsbeslut lemna sådana föreskrifter i afseende på ransakningens företagande ånyo, att dermed icke kunnat komma att dröjas längre, än vederbort, hvaraf också följt, att Kongl. Hofrättens dom, som utgifvits den 31 Juli, icke blifvit förr än den 20 Augusti, och då af enskild parts ombud, företedd inför Häradsrätten; och den andra att, när Kongl. Hofrättens dom blifvit hos Häradsrätten företedd, ransakningens vidare handläggning uppskjutits till elfte rättegångsdagen af påföljande lagtima ting, och att, sedan Landshöfdinge-embetet i skrifvelse den 17 Augusti erinrat om ransakningens fortsättande, dermed dock dröjts till den 8 September; med anledning hvaraf Advokatfiskals-embetet emot den domare, som, efter förordnande, vid omförmälda tillfällen, med undantag af den 20 Augusti, handlagt ifrågavarande mål, till laga beifran anmält, att, till följd af de åtgärder och förfoganden, som, medan han varit ordförande i Häradsrätten, egt rum, med afseende å åtalen mot häktade Broberg, ransakningen rörande denne, ehuru han den 3 Januari 1868 erkänt sitt brott och den 12 Februari serskildt påkallat åtalens afgörande, likväl icke kommit att bringas till slut förr, än den 8 påföljande September.

14 Uti afgifven förklaring har Domhafvanden hufvudsakligen andragit, att den Pontén förelagda ed uppenbarligen varit af beskaffenhet att, om den fullgjordes, freda honom från det af Bengt Nilsson väckta ersättningspåstående och jemväl måst såsom bevisningsmedel verka derhän, ej mindre att Brobergs löftesman Anders Petter Svensson lagligen bort åläggas värjemålsed beträffande tillkomsten af den i hans namn skrifna borgen för Brobergs skuld, än äfven att Häradsrätten bort, derest Anders Petter Svensson brustit åt en sådan ed, frikänna Broberg från ansvar i den delen och förpligta Anders Petter Svensson att betala skulden; att påtagligt vore, det Broberg, som förspilt sitt gods och redan blifvit förvunnen till två förfalskningsbrott, gerna velat falskeligen å sig bekänna ett tredje, om han kunnat derigenom från betalningsskyldighet freda Anders Petter Svensson, som vore hans broder; -att Domhafvanden förmodade, det ansvar skulle hafva drabbat den domare, som, i fall Anders Petter Svensson öfvertygats att hafva sjelf utfärdat borgensförbindelsen, i förtid dömt Broberg till ansvar och ersättningsskyldighet för förfalskning deraf; att Ponténs egendomliga ställning i saken och sjelfva brottmålsfrågan varit af hvarandra beroende och måst följa enahanda rättegångsordning, hvadan Domhafvanden, på grund af stadgandena i 17 kap. 29 och 30 Rättegångs-Balken samt Kongl. Förordningen den 1 Mars 1830, icke kunde föreställa sig, att Häradsrätten förfarit oriktigt derutinnan, att pröfning af åtalet mot Broberg fått anstå till dess frågan om Ponténs ed blifvit afgjord; samt att, i följd häraf, och då Häradsrättens utlag den 28 Febr innehållit fullständiga föreskrifter angående ransakningens återföretagande, samt Domhafvanden, efter det han den 21 Augusti fått kännedom om Kongl. Hofrättens omförmälde dom, ofördröjligen låtit, med beräkning af den tid, som erfordrats för att icke äfventyra ett nytt uppskof, ombesörja vederbörande parters inkallande till urtima ting den 8 September, Domhafvanden yrkade ogillande af åtalet. Sedan Broberg i en under detta åtals behandling till Kongl. Hofrätten ingifven skrift för sitt lidande fordrat ersättning med två riksdaler 50 öre för hvarje sökne- och en riksdaler för hvarje helgedag, som ransakningen blifvit onödigt uppehållen, har Advokatfiskals-embetet i slutligt memorial anmärkt, att hvad Domhafvanden anfört, ådagalade, att han missuppfattat betydelsen af den Pontén ålagda ed, enär han ansett den hafva varit både en värjemålsed och en vittnesed, samt på grund deraf tillagt Pontén egenskapen af både part och vittne i samma mål, hvilket ingalunda kunde vara förenligt med lagens stadganden rörande bevisning, hvadan Advokatfiskalsembetet, under åberopande af förut andragna skäl, yrkat, att Domhafvanden, för hvad honom blifvit fördt till last, måtte dömas till ansvar, enligt 25 kap. 17 Strafflagen, samt förpligtas att ej 11

15 12 mindre ersätta Kongl. Maj:t och Kronans kostnad för Brobergs underhåll i häktet från den 12 Februari till den 8 September 1868 med sextiosex riksdaler 72 öre och för hans forsling till och från Sunnerbo härads tingsställe sistnämnde dag med tio riksdaler 17 öre, eller sammanlagdt sjutiosex riksdaler 89 öre, än äfven med lämpligt belopp godtgöra Broberg för honom öfvergånget lidande i följd af obehörigen förlängd fängelsetid: dock med rätt för Domhafvanden att njuta afdrag för den del af beloppet, som Kongl Maj:t, i anledning af mitt åtal mot de Kongl. Hofrättens ledamöter, som vore ansvarige för anmärkt dröjsmål från den 14 Juni till den 31 Juli 1868 med expedierandet af Kongl. Hofrättens ofvannämnda dom, kunde i nåder finna skäligt dessa ledamöter ålägga: och har Domhafvanden i häröfver afgifven förklaring bestridt bifall till de mot honom framstälda ansvars- och ersättningspåståenden. Genom utslag. den 25 April 1870 har Kongl. Hofrätten sig utlåtit: att, emedan den vice Länsmannen Pontén ådömda edgång icke varit af beskaffenhet att kunna utöfva inverkan vid bestämmande af det straff och den ersättningsskyldighet, som bort ådömas Broberg för de af honom erkända förfalskningsbrott, samt Häradsrättens den 12 Februari 1868 afkunnade beslut, hvarigenom vidare handläggning af den redan till slut bragta rånsakningen emot Broberg gjorts beroende af det utaf Pontén hos Kongl. Hofrätten fullföljda mål, följaktligen varit oriktigt och vållat, att Broberg obehörigen qvarhållits i ransakningshäktet, pröfvade Kongl. Hofrätten, som funne hvad Advokatfiskals-embetet anmärkt i afseende på Idäradsi ättens beslut den 28 Februari samt i fråga om obehörigt dröjsmål med ransakningens företagande efter det Domhafvanden erhållit kännedom om Kongl. Hofrättens dom, icke kunna till embetsfel hänföras, rättvist att, jeinlikt 25 kap. 17 Strafflagen, döma Domhafvanden, som vore föi förstnämnda beslut ansvarig, att för den felaktighet i utöfningen af domareembetet han derigenom låtit komma sig till last, höta ett hundra riksdaler till Kronan; men enär Ivongl. Maj:t i anledning af Brobergs liustiu Anna Carlsdotters ansökan om afkortning a deu Broberg ådömda straff-fängelsetiden, motsvarande den tid, hvarunder ransakningen blifvit onödigt uppehållen, genom utslag deu 22 September 1869 af nåd medgifvit, att den Broberg ådömda straffarbetstid finge förkortas med sex månader, funne Kongl. Hofrätten vidare ersättningsskyldighet för Domhafvanden icke ega ruin, än att han förpligtades ersätta Kongl. Maj:t och Kronan kostnaden för Brobergs forsling den 8 September 1868 från cellfängelset i Wexiö till Sunnerbo härads tingsställe och åter med tio riksdaler 17 öre. Detta utslag har vunnit laga kraft.

16 Vid mitt besök i Askersund, under 1868 års embetsresa, anmärktes, att Magistratsprotokollen för åren 1867 och 1868 vore ofullständigt uppsatta, och att någon sådan förteckning öfver förmyndare, som i Kongl. Förordningen angående tillsyn å förmyndares förvaltning al omyndiges egendom den 24 September 1861 påbjudes, icke förefanns för de senare åren, i anledning hvaraf den vid tillfället närvarande tillförordnade Borgmästaren åtog sig att före utgången af September månad år 1868 hafva kompletterat ej mindre Magistratsprotokollen än ock förmyndareförteckningen, samt att med ständige Borgmästarens bevis äfven fullgörandet deraf inom nyssnämnde tid till mig inkomma Då emellertid intill den 6 Oktober samma år något sådant bevis ej anländt, tillkähnagaf jag i skrifvelse sistnämnde dag till Rådhusrätten i Askersund, att, så vida ej inom sex veckor från berörde dag med tillförlitligt bevis blefve styrkt, att de sålunda anmärkta bristerna voro afhulpna, eller att laga hinder derför mött, jag funne mig föranlåten att för ändamålet vidtaga annan åtgärd, dill svar härå anförde tillförordnade Borgmästaren i skrifvelse den 30 November 1868, att orsaken, hvarför de anmärkta bristerna ej blifvit så fullständigt afhulpna, att han kunnat insända det fordrade beviset, varit den, att han, som påräknat en månads ledighet från Borgmästareförordnandet under 1868 års höst, för att, såsom tillika varande Regementsauditör, kunna förrätta de under samma tid utsatta laga syner vid regementets boställen, och för att komplettera ofvannämnda brister, måst, till följd af ständige Borgmästarens sjukdomstillstånd, fortfara med Borgmästareförordnandet, hvarigenom tiden varit så upptagen, att tillförordnade Borgmästaren icke medhunnit fullgöra hvad han vid mitt besök sig åtagit. Men enär syneförrättningarne för året dåmera blifvit afslutade och protokollen utskrifna, vore tillförordnade Borgmästaren oförhindrad att egna tiden åt komplettering af de ofullständiga Magistratsprotokollen och förmyndareförteckningen, och anhöll han derföre om anstånd till 1869 års början med insändande af det äskade beviset, hemställande, att _ jag dessförinnan ej måtte i ärendet vidtaga någon åtgärd. Då emellertid intill den 22 Maj 1869 hvarken något dylikt bevis till mig inkommit, ej heller anmälan skett om inträffadt hinder för det påfordrade arbetets fullgörande, fann jag mig föranlåten att, i skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt, förordna om beifrande af den anmärkta försumligheten, hvilken jag ansåg komma ej ensamt expeditionshafvanden utan äfven Rådstufvurättens och Magistratens ledamöter till last. Sedan i detta mål skriftvexling egt rum, har Kongl. Ilofrätten den 20 Juni 1870 meddelat utslag och deruti sig utlåtit: att som upplyst vore, det Magistratens ofvannämnda protokoll och förmynderskapsförteckningen hösten 13

17 befunnits i ofullständigt skick, hvilken ofullständighet ännu vidå talets afdömande, så vidt visadt vore, icke blifvit afhjelpt; så, och då icke allenast den tillförordnade Ordföranden utan äfven de två jemte honom tilltalade Rådmännen, såsom ledamöter i Magistraten och Rådstufvurätten under nämnde tid, varit pligtige att tillse, det omförmälda protokoll och förteckning blefve behörigen uppsatta: alltså funne Kongl. Hofrätten skäligt att för den i berörda hänseende förelupna försummelsen döma dem, jemlikt de af Advokatfiskals-embetet åberopade lagens rum, 25 kap. 17 och 21 Strafflagen, att bota, tillförordnade Ordföranden femtio riksdaler samt hvardera af Rådmännen femton riksdaler; hvarjemte dem förelädes, vid vite af ett hundra riksdaler för dem hvar, att inom två månader från utslagets dag med bevis från Konungens Befallningshafvande i länet styrka, att ifrågavarande protokoll och förteckning blifvit i anmärkta hänseenden uti fullständigt skick försatta. I detta utslag är ändring icke sökt. 1 anledning af anmärkning vid granskningen af de från Skaraborgs länshäkte till Justitie-ombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningar för år 1867, infordrade jag Rådstufvurättens i Sköfde protokoll och den 20 Augusti 1866 gifna utslag uti ett af Sysslomannen i Garfverifabrikören, f. d. Rådmannen J. K:s konkurs, mot K. och hans hustru Maria K., vid berörde Rådstufvurätt anhängiggjordt mål, hvaruti det yrkande var framstäldt, att Fabrikören K. måtte ansvara för samt uppgifva och redovisa efter bouppteckningen allt hvad han, Sysslomannen ovetande, under konkurstiden försålt och bortbytt eller ännu innehade af konkursmassans tillhörigheter; och inhemtade jag af dessa handlingar, bland annat, att, då målet den 27 November 1865 hos Rådstufvurätten förekommit, Sysslomännen ingifvit förteckning å åtskillig lösegendom, som varit i bouppteckningen uppgifven men dels sedermera saknats i auktionsprotokollen dels blifvit af gäldenären under konkurstiden försåld, bortbytt eller använd; utvisande berörda förteckning, att sådan lösegendom till ett värde af ett tusen fem hundra nitton riksdaler 38 öre blifvit förskingrad och till ett värde af två hundra tre riksdaler ännu af gäldenären innehades; att målet, på derom framstäld begäran, blifvit uppskjutet till den 11 nästpåföljande December, på det K. måtte komma i tillfälle aflemna penningar eller fullgod säkerhet för de lösörepersedlar, som för konkursmassan blifvit förskingrade; att K sistnämnde dag, förevisat två räkningar öfver utgifter, dem han skulle haft för sina

18 omyndiga barn, under uppgift, att han af barnens förmyndare egde att fordra det uti räkningen upptagna belopp, tillsammans två tusen två hundra femtioen riksdaler 38 öre, hvilken fordran han erbjudit Sysslomannen att öfvertaga såsom godtgörelse för hvad han af konkursmassans egendom förskingrat, å hvilken öfverenskommelse Sysslomannen förklarat sig villige ingå, allenast barnens förmyndare dertill lemnade sitt samtycke; att likväl, då målet sedermera, först den 13 Augusti 1866, ånyo förekommit, Sysslomannen anmält, det barnens förmyndare bestridt, all ersättningtill K. för de utgifter, denne för barnen haft, men Rådstufvurätten medgifvit, att något mindre belopp af hvad K. i berörda afseende fordrat, finge afskrifvas, hvadan Sysslomännen fortsatt sitt yrkande och jemväl å K. påstått ansvar för hvad han af massans egendom förskingrat; samt att Rådstufvurätten derefter, genom dess ofvan omförmälda, den 20 Augusti 1866 gifna utslag, sig utlåtit: att enär K. erkänt, det han utaf den till borgenärerne afträdda egendomen, utan Sysslomännens medgifvande, tillegnat sig den lösegendom, som uti Sysslomännens till Rätten ingifna förteckning uppgifvits såsom frånhänd konkursmassan; och K. derjemte uppgifvit, dels att han utaf samma egendom ännu hade i behåll det uti förteckningen upptagna silfver, sängkläder, linne, glas och väfstolar, och dels att han försålt men kunde återställa ett guldur med två kedjor och nyckel; pröfvade Rådstufvurätten skäligt förpligta K., vid tjugufem riksdalers vite, att, inom åtta dagar efter det utslaget vunnit laga kraft, till Sysslomännen utlemna konkursmassans berörde egendom; hvarjemte, och då K. tillstått, att utaf den lösegendom han tillegnat sig, K. dels försålt dels till sin enskilda nytta användt kognalc och rhum, i bouppteckningen upptagna till ett värde af sex hundra tjuguen riksdaler 55 öre, en sufflettvagn, en gigg, fyra svin, diverse läder och ekvirke, Rådstufvurätten förpligtat K att ersätta konkursmassan värdet af samma egendom med tillsammans ett tusen ett huudra nittiofem riksdaler 29 öre; hvarjemte K., för det han uppsåtligen förskingrat konkursmassans egendom, blef, med åberopadt stöd af 22 kap. 11 Strafflagen, fadd att till Kronan bota ett hundra femtio riksdaler; utvisande de från Skaraborgs länsfängelse inkomna fångförteckningar för år 1867, att K. nämnda år, i brist af tillgång till nyssnämnda böter och honom genom samma Rådstufvurätts utslag den 18 Juni 1866 ådömdt vitesbelopp, fem riksdaler, derstädes undergått förvandlingsstraff af fjorton dagars fängelse vid vatten och bröd. Sedan jag, i skrifvelse den 16 April 1869, infordrat Rådstufvurättens i målet förda protokoll och meddelade utslag samt tillika erinrat, att det ville synas som om 23 kap. Strafflagen och icke det af Rådstufvurätten åberopade lagrum bort å K. förbrytelse tillämpas, hvarföre Rådstufvu-

19 16 rätten jemväl anmodades att öfver denna anmärkning sig yttra, bär Rådstufvurätten, i skrifvelse den 24 i samma månad, andragit, att orsaken dertill, att K. blifvit dömd efter 22 kap. 11 och icke efter 23 kap. I Strafflagen, varit den, att Rådstufvurätten, i ovisshet huruvida sist nämnda lagrum varit tillämpligt på ifrågavarande, af Sysslomännens försummelse att efterse konkursboets egendom föranledda brott, då dom i konkursen meddelats redan innan stämning uttagits å K., ansett sig snarare böra tillämpa det mildare straffet af böter eller fängelse, enligt 22 kap. 11, än det strängare af straffarbete och förlust af medborgerligt förtroende, som funnes bestämdt uti 23 kap. 1 Strafflagen. I skrifvelse till Advokatfiskals-cmbetet i Kong]. Göta Hofrätt anmärkte jag, att redan den del af ifrågavarande utslag, hvarigenom det blifvit K. förelagdt vid vite att inom åtta dagar efter det samma utslag vunnit laga kraft till Sysslomannen utlemna den konkursmassans egendom, hvaraf denne obehörigen satt sig i besittning, syntes mig vara af beskaffenhet att böra såsom olagligt förfärande tillvitas Rådstufvurätten. Gäldenären, hvilken redan till sina borgenärers förnöjande afträdt denna egendom, och som derefter obehörigen satt sig i besittning deraf, förpligtades nemligen genom berörda utslag att först cittci ildgiiv efter det sömma utslag vunnit laga kraft återställa den på nämnde olagliga sätt åtkomna egendom, för hvars återtagande genast Sysslomännen, utan behof af något utslag, haft obestridlig rätt att erhålla handräckning; och ökades det oriktiga i Rådstufvurättens förfarande derigenom, att för K:s tredska att fullgöra utslaget icke stadgats annat äfventyr än vite, för hvars uttagande, om &det försuttits, ny lagföring skulle hafva blifvit nödig, och möjligen derefter nytt vites föreläggande erfordrats, o. s. v. Hvad åter anginge det K. ådömda ansvar, ansåge jag detsammas bestämmande jemlikt 22 kap. II, i stället för 23 kap. 1 Strafflagen så mycket mindre kunnat laoligen grundas på den omständighet, att konkursen varit i öfriga delar förut afdömd, som 135 i gällande konkurslag uttryckligen stadgar, att åtal emot gäldenär för bedrägligt eller oredligt förfarande eller för vårdslöshet skall serskildt från de tvister, som om fordringsanspråken och bättre rätt emellan borgenärerna kunna uppkomma, utföras och afdömas, samt 138 i samma lag otvetydigt gifver vid handen, att sådant åtal får anställas jemväl efter det dylika tvister kunna vara afslutade, endast det sker inom den tid, 5 kap. 14 Strafflagen utsätter. Då jag följaktligen funne Rådstufvurätten hafva ej mindre i ofvanberörda måtto oriktigt förfarit, än ock i förevarande afseende fält orätt dom hvilka förseelser jag dock antoge hafva härflutit från vårdslöshet eller oförstånd och oskicklighet

20 i embetets utöfning uppdrog jag åt Advokatfiskals-embetet att, för hvad sålunda blifvit anmärkt, inför Kong!. Hofrätten lagligen tilltala Rådstufvurättens ordförande och ledamöter, som i beslutet deltagit, samt å dem yrka det ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet kunde föranleda. Sedan Advokatfiskals-embetet, under åberopande af denna min skrifvelse och med tillkännagifvande, att en tillförordnad ordförande och två ledamöter, af hvilka den ene varit ständig, den andra åter tillförordnad, bidragit till Rådstufvurättens ifrågavarande beslut, tilltalat desse personer för de felaktigheter, jag ansett ligga Rådstufvurätten till last; så hafva i afgifven förklaring, de sålunda tilltalade" hänfört sig till hvad uti Rådstufvurättens först omförmälda skrifvelse till mig blifvit andraget och derjemte, med förmälan, att de anmärkta felaktigheterna ej kunde af dem försvaras, fäst uppmärksamheten derpå, att Rådstufvurätten fält K. icke till ett strängare utan till ett mildare straff, än hvartill han bort vara förfallen; hvarefter Advokatfiskals-embetet yrkat förklarandenas fällande till ansvar, och desse uti ytterligare förklaring hufvudsakligen åberopat hvad de förut amört. Genom utslag den 18 Mars 1870 utlät sig_ Kongl Hofrätten: att Rådstufvurättens ifrågavarande utslag vore lagstridigt så väl derutinnan, att K. förelagts att vid vite inom bestämd tid till Sysslomännen i sin konkurs utlemna det konkursmassan tillhöriga gods, hvaraf han obehörigen satt sig i besittning, oaktadt Sysslomännen varit lagligen berättigade att samma cods genast vid påfordran återbekomma, som ock derutinnan, att Rådstufvurätt en& vid bestämmande af ansvaret å K. för uppsåtlig förskingring af konkursmassans egendom tillämpat 22 kap. 11 i stället för, såsom uti föie varande fall rätteligen vederbort, 23 kap. 1 Strafflagen; och pröfvade Kongl. Hofrätten, i följd häraf, jemlikt 25 kap. 17 nämnde lag, rättvist att för det oförstånd vid domareembetets utöfning, förklarandena sålunda,låtit komma sig till last, fälla dem att bota, den tillförordnade ordföranden femtio riksdaler, samt den ständige och den tillförordnade ledamoten hvardera tjugufem riksdaler till Kronan. Uti detta Kongl. Hofrättens utslag har jag trott mig ega skäl att anmärka ett alltför mildt bedömande af Rådstufvurättens fel. Rådstufvurätten hade nemligen, efter hvad Kongl Hofrätten jemväl antagit, felat icke allenast derutinnan, att Rätten förelagt gäldenären K. vid vite att inom bestämd tid och denna tid på det sätt bestämd, att densamma icke inträdde förr, än åtta dagar efter det utslaget vunnit laga kraft till Sysslomännen i konkursen utlemna det konkursmassan tillhöriga gods, hvaraf gäldenären obehörigen satt sig i besittning, oaktadt Sysslomännen vant fagligen berättigade att samma gods genast vid påfordran återbekomma, Jmt.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1871 års Riksdag. 3 17

21 18 och såmedelst gifvit ett slags prejudikat derpå, att en gäldenär kunde sätta sig i besittning af en stor del af konkursboet, ja med lika god rätt äfven af det hela, och undandraga det Gode mäns och Sysslomans förvaltning, för en längre eller kortare tid, icke äfventyrande annat än ett vite, till hvars gäldande han naturligtvis saknade tillgång; utan ock derutinnan, att Rådstufvurätten bestämt gäldenärens ansvar till det jemförelsevis ringa bötesbeloppet af ett hundra femtio riksdaler, för uppsåtlig förskingring af konkursmassans egendom till ett värde af ett tusen ett hundra nittiofem riksdaler 29 öre, under det tydlig lag funnes, som beläde ett slikt gäldenärens svikliga förfarande med straffarbete från två till sex år och förlust af medborgerligt förtroende för viss tid eller för alltid. Sådana fel i lagskipningen, de må hafva härflutit från oförstånd, vårdslöshet eller annan orsak, vore i och för sig betänkliga, men de blefve det i ännu högre grad i en tid, då nog allmänt och icke alltid utan skäl klagades öfver slapphet i handhafvandet af gällande lagar om konkurssakers behandling i allmänhet och serskildt af dem, som röra gäldenärers vårdslöshet och bedrägeri. Jag hade derföre förestält mig, att Rådstufvurättens ledamöter, som varit delaktige i nämnda Rätten till last lagda fel, bort straffas med mistning af embetet på viss tid; men enär det visat sig, att ej blott ordföranden i Rätten, då berörda beslut fattades, utan och den ene af Rättens ledamöter icke varit ständige innehafvare af de embeten de utöfvade, vid hvilket förhållande mistning af embete icke kunde ifrågakomma, ansåge jag likväl böterna för de sakfälde hafva bort bestämmas till det belopp, som, vid jemförelse af 2 kap. 17 samt 25 kap. 21 strafflagen, högst sättas kunnat. På, nu anförde grunder och till vinnande af den sålunda antydda ändring i Kongl. Flofrättens ofvan intagna utslag, uppdrog jag i skrifvelse den 5 April 1870 åt Advokatfiskals-embetet i Kongl. Göta Hofrätt att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anföra besvär öfver Kongl. Hofrättens nyssberörda utslag. J Vid granskning af de för ar 1867 inkomna fångförteckningar från Skaraborgs län anmärktes att, sedan Wartofta Häradsrätt i Slättängs tingslag den 25 Maj 1867 fält häktade Maria Davidsdotter till ansvar för fosters läggande å lön, utslaget i detta mål först den 11 derpå följande Juni till länshäktet ankommit; hvarföre jag, efter det Domhafvanden varit hörd och sig förklarat, i skrifvelse till Advokatfiskals-embetet vid Kongl. Göta Hofrätt, med anledning af Kongl. Brefvet den 16 December 1819 och af grunderna för 14 i Kongl. Förordningen angående expeditionslösen den 30 November 1855, uttryckte den åsigt, att utslaget

22 bort för verkställighet till exsekutor expedieras inom sex dagar efter afkunnandet, och att således, med beräkning, att två dagar åtgått för utslagets fortskaffande med posten, detsamma skolat vara för verkställighet i länshäktet tillgängligt den 2, i stället för den 11 Juni, samt uppdrog åt Advokatfiskals-embetet att för det anmärkta dröjsmålet tilltala den domare, som, efter förordnande, vid tillfället fört ordet i Häradsrätten. I afgifven förklaring öfver Advokatfiskals-embetets anmärkningsmemorial har bemälde tillförordnade Domhafvande invändt, att det icke, enligt lag, ålegat honom att förr, än som skett, expediera utslaget, samt derjemte, med hänseende till stadgandena i 2 och 7 i Instruktionen för Justitieombudsmannen, yrkat ansvar för den förolämpning, som genom åtalet tillfogats Domhafvanden, och tillika fordrat ersättning för derigenom åbragta kostnader; hvarefter Advokatfiskals-embetet i slutligt memorial, under åberopande af innehållet i min ofvanberörda skrifvelse, yrkat, att Domhafvanden måtte, för det expeditionen af ifrågavarande utslag blifvit under en tid af nio dagar obehörigen fördröjd, fällas till ansvar efter 19 i Kongl. Förordningen angående expeditionslösen samt 24 kap. 5 Rättegångs-Balken, sådant detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen den 18 April 1849, och att Domhafvanden måtte förpligtas ersätta Kongl. Maj:ts och Kronans kostnader för Maria Davidsdotters underhåll i häkte under den tid, hon fått obehörigen afbida utslagets ankomst med två riksdaler 3 öre; äfvensom Advokatfiskals-embetet, som ansett Domhafvandens ersättningsanspråk böra lemnas utan afseende, hemstält om icke Domhafvanden genom sitt emot mig begagnade skrifsätt gjort sig till ansvar förfallen; öfver hvilket memorial Domhafvanden med förklaring inkommit. Genom utslag den 30 Maj 1870 förklarade Kongl. Hofrätten sig finna de af mig åberopade stadganden i Kongl. Förordningen angående expeditionslösen icke ega tillämplighet i fråga om insändande för verkställighet af utslag angående häktad person, hvaremot af Kongl. Brefvet den 16 December 1819 uppenbarligen framginge, att der anledning vore för hand, att, jemlikt föreskrifterna i samma bref, utslag kunde före besvärstidens utgång verkställas, domaren ålåge att utan dröjsmål och så fort ske kunde utslaget för sådant ändamål insända; men alldenstund Domhafvanden icke förr, än kort innan utslaget afsändes, haft skäl antaga, att verkställighet kunnat ifrågakomma före besvärstidens utgång, enär, enligt Domhafvandens obestridda uppgift, åklagaren efter utslagets meddelande förklarat sig ämna deri söka ändring; vid hvilket förhållande något obehörigt dröjsmål med insändande af utslaget angående Maria Davidsdotter icke egt rum; fördenskull pröfvade Kongl. Hofrätten lagligt ogilla åtalet, men Domhafvandens yrkande om ansvar å mig samt om ersättning för kostnaderna 19

23 20 i målet lemnades utan afseende af Kongl. Hofrätten, som dömde Domhafvanden att för hans mot mig begagnade skrifsätt, jemlikt 16 kap. 11 Strafflagen, bota tjugufem riksdaler *). Vid granskning af fångförteckningarne från Skaraborgs länshäkte för år 1867 anmärktes, att Rådstufvurätten i Lidköping genom serskilda utslag dömt dels, den 1 April nämnda år, Gustaf Larsson i nya staden att, för föröfvad misshandel med lifsfarligt vapen, jemlikt 14 kap. 13 och 14 Strafflagen, undergå en månads straffarbete; dels, nyssnämnde dag, soldaten Carl Nyberg på Liden att, för första resan stöld, likmätigt 20 kap. 1 och 18 Strafflagen, hållas til! straffarbete i en månad samt under ett år vara förlustig medborgerligt förtroende; dels ock, den 8 Augusti 1867, pigan Hedda Lovisa Danielsdotter att, jemlikt 20 kap. 2 och 3 samt 12 kap. 3 Strafflagen, för snatteri plikta femton riksdaler och för begagnande af falsk orlofssedel undergå straffarbete i en månad. *) Detta utslag, hvaröfver Advokatfiskals-embetet, under min frånvaro på embetsresa i de nordligaste delarna af riket, anfört underdåniga besvär, uttrycker två ledamöters mening. En ledamot korn, på samma grunder, till lika slut, endast med den skilnad, att han icke fälde Domhafvanden till ansvar för hans mot mig begagnade skrifsätt. Bn ledamot åter, med hvilken en annan förenade sig, yttrade:»då i afseende på sakfäld person, som är häktad, vid jemförelse af stadgandena i 38 punkten af Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807, Kongl. Brefvet den 16 December 1819 och 14 1 och 2 momenten i Kongl. Förordningen den 30 November 1855, det måste åligga Häradsrätts ordförande att tillhandahålla vederbörande Konungens Befallningshafvande, å hvars omvårdnad det ankommer att tillse, det straffet blifver verkstäldt, utskrift af Häradsrätts utslag angående den sakfälde så tidigt som, med afseende å postgången, låter sig göra, efter det Rättens protokoll och utslag bör vara uppsatt, hvilket. i allmänhet förutsattes kunna hafva skett inom sex dagar efter förrättningens afsilande, och uti förevarande fall den tillförordnade Domhafvanden följaktligen varit skyldig att till Konungens Befallningshafvande insända Häradsrättens utslag angående Maria Davidsdotter, så att det kunnat komma Konungens Befallningshafvande tillhanda å den af Advokatfiskalsembetet beräknade tid, den 2 Juni 1867, men utslaget likväl först den 11 i samma månad till Konungens Befallningshafvande ankommit, dömer jag Domhafvanden för den försumlighet, som han sålunda låtit komma sig till last vid domareembetets utöfvande, jemlikt, 25 kap. 17 Strafflagen, att bota tjugufem riksdaler och ersätta Kongl, Maj:t och Kronan kostnaden för Maria Davidsdotters underhåll i häkte nio dagar längre än vederbort med en riksdaler 83 öre; hvarjemte jag finner Domhafvanden för sitt emot Herr Justitie-ombudsmannen begagnade skrifsätt, jemlikt 16 kap. 11 nämnda lag, böra bota tjugufem riksdaler.» Härmed torde jemföras flera af Kongl. Svea Hofrättt meddelade utslag i likartade mål, exempelvis de, som omförmälas i min embetsberättelse till 1869 års riksdag, sidd. 50 och 53. Underdåniga besvär öfver nu ifrågavarande utslag äro ock anförda af Domhafvanden.

24 I anledning häraf och under åberopande af stadgandena i 2 kap. 5 Strafflagen, som bjuder att tiden för straffarbete ej får bestämmas till mindre än två månader, och 19 i samma kap., innehållande att påföljden: förlust af medborgerligt förtroende, då densamma är stadgad för viss tid, ej ma adömas för kortare tid än fem år; anmodade jag Advokatfiskals-embetet i Kongl. Göta Hofrätt, att för ofvanberörda, mot lag stridande domslut hos bemälde Kongl. Hofrätt lagligen tilltala Rådstufvurättens i Lidköping ordförande och ledamöter, som i de anmärkta domsluten deltagit. Under skriftvexlingen inför Kongl. Hofrätten utreddes, att bemälde ordförande och ledamöter jemväl genom Kongl. Hofrättens utslag den 19 Juni 1868 blifvit fälde att hvar för sig bota tretio riksdaler, för det de, genom utslag den 22 och 29 April 1865 samt den 7 Juni 1866, dömt åtskilliga personer för begångna förbrytelser att, jemte annan bestraffning, vara förlustige medborgerligt förtroende under tid, som understigit hvad Strafflagen, på sätt här ofvan nämndes, medgifver. Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 28 April 1870 och, emedan 2 kap. 5 Strafflagen uttryckligen innehåller, att tiden för straffarbete ej får bestämmas till mindre än två månader, och uti 19 af samma kapitel blifvit stadgadt, att förlust af medborgerligt förtroende ej må under fem år ådömas, men Rådstufvurätten det oaktadt genom ofvan omförmälda den 1 April och den 8 Augusti 1867 gifna utslag, i strid emot tydlig lag, bestämt kortare tid för straffarbete och förlust af medborgerligt förtroende; pröfvade Kongl. Hofrätten, med afseende jemväl å dess ofvanberörda den 19 Juni 1868 meddelade utslag, rättvist, jemlikt 25 kap. 17 Strafflagen, döma Rättens ordförande, tre Rådmän och en adjungerad ledamot att för berörda af vårdslöshet eller oförstånd begångna fel i embetet bota, ordföranden och en Rådman hvardera fyratio riksdaler, två Rådmän hvardera tretio riksdaler samt den adjungerade ledamoten tjugu riksdaler till Kronan. Utslaget har icke blifvit öfverklagadt. 21 Uti en till mig den 13 Februari 1869 ingifven skrift hade Grosshandlanden M. J. fört klagan öfver Stockholms Rådstufvurätts handläggning af nedan omförmälda mål, i det J. ansett Rådstufvurätten hafva medelst onödiga uppskof samt underlåtenhet att uttaga de viten, som blifvit J:s vederpart ådömda, tillskyndat J. förlust och olägenhet; påyrkande J. min embetsåtgärd, på det att nämnda mål, till undvikande af ytterligare skada, måtte varda med laga slut afhulpet.

25 22 Af Rådstufvurättens vid klagoskriften fogade protokoll inhemtades:*) att f. d. Landtbrukaren P på grund af en den 17 Oktober 1868 daterad rakning, till den 29 i samma månad utverkat sig stämning å Bokhållaren A. med påstående att, jemlikt hyreskontrakt, af A. utbekomma ett hundra tio riksdaler 15 öre med ränta, hvarjemte yrkats, att A. måtte varda från den förhyrda lägenheten afhyst. Det åberopade hyreskontraktet innehöll, bland annat, att hyran skulle hvar tredje månad förut utbetalas till J. eller ordres, vid äfventyr, att kontraktet vore af A. förverkadt, och denne skyldig att, utan åtnjutande af fardag, genast afflytta; varande å kontraktet tecknadt, dels att hyran blifvit betald till den 1 Oktober 1868, dels ock att kontraktet den 8 i sistnämnda månad är vordet af J. transporteradt på innehafvaren. Den 29 Oktober, då målet förekom första gången hos Rådstufvurätten, instälde sig P. personligen, men för A. tillstädeskom ett stadsbud, som ingaf en utaf A. undertecknad skrift, i hvilken A. anförde: att Rådstufvurätten icke vore behörig domstol att pröfva och afdöma det instämda målet; att A. ansåge sig icke vara skyldig att»sina grundade skäl härutinnan uppgifva;" samt att han anhölle om Rådstufvurättens beslut öfver denna hans invändning, emot hvilket, i händelse invändningen ogillades, han anmälde missnöje och begärde besvärshänvisning för målets fullföljande i Kongl. Hofrätten; och förekom till sist i skriften denna mening:»innehafvaren befullmäktigas att donna skrift till Rådstufvurätten ingifva och beslutet deröfver afvakta, godkännande jag i detta fall ombudets lagliga åtgärder», hvarefter skriften slutades med datum, namn och sigill. Protokollet för nämnde dag innehöll vidare, att käranden hemstälde, huruvida svaranden icke borde personligen höras i målet, samt åtoge sig att, derest Rådstufvurätten ansåge sådant nödigt, genom utdrag af protokollet lemna svaranden del af Rådstufvurättens i berörda afseende meddelade beslut; samt att målet uppskjötes till thorsdagen den 5 påföljande November, då det skulle åligga parterne, svaranden personligen vid 10 riksdalers vite, hos Rådstufvurätten sig infinna, om hvilket beslut käranden dock, enligt sitt åtagande, hade att medelst delgifning af protokollsutdrag, svaranden dessförinnan underrätta. Den 5 November infann sig endast käranden, som företedde Rådstufvurättens protokoll i målet för den 29 Oktober, hvarå svaranden tecknat, att han den 4 November af beslutet erhållit del, men att han ej kunde infinna sig, emedan han förut vore vid tio riksdalers vite kallad att per- *)i förloppet af detta mål återgifves så vidlyftigt, emedan det utgör en lefvande och beklagligen gicke ovanlig: bild af en rättegång i hufvudstaden med sina idkeliga uppskof och med sina sakförare, eller hvad de skola kallas, än ur stadsbudskorpsen än bland för detta idkare af alla möjliga yrken utom lagfarenheten.

26 23 sonligen sig inställa å annan afdelning af Rådstufvurätten, för att svara i ett der emot honom anhängigt mål. Käranden»bestred afseende å svarandens berörda uppgift» och anhöll, att svaranden måtte förläggas personlig inställelse vid förhöjdt vite, å annan dag, i hvilket fall käranden åtoge sig att om Rättens blifvande beslut svaranden underrätta. Rätten afsade det beslut, att, i anseende till kärandens uteblifvande, målet uppskjötes till thorsdagen 12 November, då det skulle åligga parterne, svaranden personligen vid förnöjdt vite af tjugu riksdaler, att iakttaga inställelse; och ville Katten framdeles meddela yttrande, huruvida svaranden kunde anses hafva gjort sig förfallen till det för hans inställelse den 5 November honom förelagda vite; och förpligtades käranden, enligt åtagande, att om detta beslut medelst protokollsutdrag behörigen underrätta svaranden. Den 12' November kom käranden tillstädes genom ombud, men svaranden lät sig ej afhöra, ehuru han, enligt anteckning å utdrag af Rådstufvurättens protokoll den 5 November förklarat sig hafva den 10 i samma inanad deraf undfått del. Kärandens ombud anhöll, att svaranden måtte vid ytterligare förhöjdt vite åläggas personlig inställelse å annan dag, hvarom han, såsom förut, åtoge sig att underrätta svaranden; och afsade Rätten att jemte det svaranden faldes att utgifva de honom förelagda viten af'dels, tio och dels tjugu eller tillsammans tretio riksdaler, målet uppskjötes till thorsdagen den 19 November, då parterne borde tillstädeskomma, svaranden personligen vid förhöjdt vite af tretio riksdaler, hvarom käranden skulle honom behörigen underrätta. Den 19 November tillstädeskom käranden genom ombud, men svaranden uteblef; och tillkännagaf kärandens ombud, att hans hufvudman ej. l11 1 tl,1,{äjle att ifva svaranden del af Rättens vid senaste rättegångstillfället meddelade beslut, hvadan ombudet anhölle om ytterligare åtta dagars uppskof och att svaranden vid enahanda påföljd, som i nyssnämnda beslut stadgats, måtte föreläggas personlig inställelse; i hvilket fall käranden ville draga försorg om, att Rättens beslut blefve svaranden meddeladt; och uppskjöts målet till thorsdagen den 26 November med föreläggande af det förut stadgade vitet för svarandens personliga inställelse och&enalanda skyldighet för käranden, att svaranden om detta beslut underrätta Den 26 November instälde sig kärandens ombud, men svaranden uteblef; och sedan bemälde ombud tillkännagifvit, att käranden ej heller nu hatt tillfälle att lemna svaranden del af Rättens beslut den 19 November, och framställt samma anhållan, som vid nästföregående rättegångstillfälle' uppskjöts målet till thorsdagen den 3 December med enahanda föreläggande for parterne som den 19 November meddelades ö

27 24 Den 3 December infami sig kärandens ombud och tillkännagaf, att svaranden ej heller nu kunnat anträffas och således ej blifvit underrättad om Rådstufvurättens den 26 förutgångne November meddelade beslut; anhållande ombudet, att Rådstufvurätten måtte gifva svaranden sadant föreläggande, att af hans fortsatta uteblifvande målets afgörande icke förhindrades; och beslöt Rådstufvurätten uppskjuta målet till thorsdagen den 10 December då parterne borde sig infinna, ömsesidigt beredde att andraga och styrka allt hvad de aktade nödigt, vid äfventyr, om sådant försummades äfvensom om parterna eller någondera af dem uteblefve, att Rådstufvurätten vore oförhindrad att vidare handlägga målet och deruti meddela det utlåtande, som af omständigheterna påkallades. Den 10 December infann sig käranden och svaranden, den senare återigen genom ett stadsbud, försedt med fullmagt att afhöra Rättens beslut öfver den gjorda invändningen emot Rättens behörighet att upptaga malet, samt att, derest Rätten skulle förklara sig behörig, öfver ett slikt beslut anmala missnöje och anhålla om besvärshänvisning; och, sedan käranden bestridt afse ende å den af svaranden gjorda invändning afkunnades det utslag: att, da svaranden till stöd för sin invändning, emot domstolens behörighet ej ens uppcrifvit något skäl, Rådstufvurätten funne samma invändning ej förtjena afseende, utan blefve densamma ogillad; och då svarande-ombudet emot detta beslut anmälde missnöje, meddelades hänvisning till besvärs anförande hos Kongl. Svea Hofrätt inom femtonde dagen derefter, med förklarande, att målet imellertid komme att anstå intilldess sig visat, om klagan fullföljdes, och i sådant fall Kongl. Hofrättens yttrande blifvit meddeladt, hvarom käranden egde att hos Rådstufvurätten göra anmälan. ^ Huruledes, efter det slik anmälan skett, målet blifvit anyo beliandladt och i Februari eller Mars månad påföljande år slutligen afgjordt, utgor icke föremål för denna framställning..,.., Med anledning af den ingifna klagoskriften infordrade jag, under serskild erinran om innehållet af 16 kap. 6 samt 24 kap 1 Ratteaångs-Balken, från den afdelning af Rådstufvurätten, pa hvilken forrbevörcla mål handlagts, utlåtande i ämnet, hvilket, afgifvet den 26 Februari 1869, innehöll, jemte uppgift på de Rättens ledamöter, som deltagi i målets behandling, hufvudsakligen: att Rådstufvurätten åberopade det i målet hållna protokoll, hvaraf kunde inhemtas, hurusom, i följd af svarandens vid första rättegångstillfället, berörde 29 Oktober 1868, framstälda invändning emot domstolens behörighet att upptaga och profva saken, Rådstufvurätten, på kärandens egen begäran, förelagt svaranden vid vite personlig inställelse i målet, genom hvilket beslut Rådstufvurätten, da r * svaran-

28 svaranden, till stöd för den framkastade invändningen, ej ens anfört något skäl, trott sig möjligen kunna förekomma det med samma invändning uppenbart åsyftade försök att onödigt uppehålla målet och derigenom förhindra vederparten i hans rätt, äfvensom att de sedermera i målet meddelade uppskofsbeslut varit föranledda af kärandens för hvarje gång framstälda yrkande. Tillika ansåge sig Rådstufvurätten böra upplysa derom, att, med anledning af det under senare tiden alltmer öfverhandtagande oskicket att, uti mål af sådan beskaffenhet som det förevarande, svarande parter vanligen i skrifter, som, enligt deri meddeladt bemyndigande, af stadsbud inlemnades, framställa de mest obefogade invändningar emot domstolens behörighet, i uppenbar afsigt att såmedelst vinna tid och förhindra husvärdar i åtnjutande af deras rätt, Rådstufvurätten understundom, dock alltid med kärandens begifvande, vidtagit den åtgärd att förordna om svarandens personliga hörande, hvilken åtgärd oftast haft åsyftad verkan, i thy att parten, tillhållen att anföra skäl för sin invändning, icke kunnat uppgifva något sådant och, sedan honom förestälts det oriktiga i hans förfarande, funnit sig föranlåten återkalla invändningen, hvarigenom, och enär Rådstufvurätten handlagt dylika mål en gång i hvarje vecka, såsom ock i förevarande fall skett, en icke obetydlig tidsvinst kommit käranden till godo. Beträffande serskildt mål angående hyra och afhysning, yttrade Rådstufvurätten vidare, att det skulle för kärandeparter likasom för domstolen vara önskligt, om i lagstiftningsväg något kunde åtgöras till förekommande deraf, att mot domstolens behörighet äfvensom om flere parters instämmande gjorda invändningar, för hvilka icke något skäl anfördes, och isynnerhet sådana, der svarande parten, såsom uti förevarande fall, förklarat sig ej anse sig skyldig att skäl uppgifva, fortfarande blefve medel att tilltvinga sig en för andra parten skadlig tidsutdrägt. Då jag icke åtnöjdes med denna förklaring, förordnade jag åtal emot de ledamöter af Rådstufvurätten, som i målets handläggning tagit del, och anförde i min skrifvelse härom till Advokatfiskals-embetet ikongl. SveaHofrätt den 31 Mars 1869: att, vid granskning af ifrågavarande måls handläggning hos Rådstufvurätten och af hvad, på sätt här ofvan förmäldes, vid första rättegångstillfället, den 29 Oktober 1868, förefallit, första frågan syntes mig vara den, huruvida svaranden kunde anses hafva vid berörda tillfälle varit tillstädes inför Rätta, eller icke. Lagen godkände icke, i min tanke, annan inställelse inför Råtta, än den som skedde antingen personligen eller genom behörigt och lagligen befullmäktigadt ombud. Vore denna uppfattning riktig, så kunde det ej med laga rättegångsordning öfverensstämma, att en domstol upptoge och fäste afseende på en skrift, som från den ene eller andre Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1871 års Riksdag. 4 25

29 26 af de tvistande parterne inlemnades genom någon person, hvilken hvarken vore till fullmäktigskap inför Rätten behörig ej heller i den sak, om hvilken fråga vore, med rättegångsfullmagt försedd. Detta tycktes likväl hafva skett uti förevarande fall. Rådstufvurätten hade mottagit och fäst afseende å en skrift, hvilken varit af svarande parten inskickad med ett blott till slik åtgärd men ej till laga ombudsmanskap befullmäktigad! stadsbud. Att åter ett stadsbud i allmänhet och några serskilda egenskaper hos det här uppträdande vore ej antydda icke kunde anses motsvara de fordringar, lagen i 15 kap. 4 Rättegångs-Balken på en rättegångsfullmägtig stälde, behöfde icke vidlyftigt bevisas. En slik person kunde vara oberyktad, ärlig och redlig, men förståndig, i den mening ordet i nyss åberopade egde, det ville säga, utrustad med nödig insigt i lag och rättegångsordning, vunnen genom studium eller erfarenhet i rättegångars utförande inför Rätta, behöfde han icke för sitt egentliga yrke vara, och kunde han således icke utan serskild grund antagas vara. Egde han åter icke alla härofvan uppgifna, i nämnda lagrums första moment omförmälda egenskaper, så hjelpte det honom ej, enligt samma lagrum, jemfördt med Kong], Förklaringen den 8 September 1829, om han ock ehuru det icke i handlingarne omnämndes skulle hafva varit svarandens skyldeman, eller tjenare eller eljest åtnjutit dennes förtroende. Men icke nog med att den person, hvilken sålunda uppträdde såsom ombud å svarande sidan, ej var till fullmägtigskap inför Rätta behörig, han innehade ej heller sådan fullmagt, att han kunde såsom svarandens ombud erkännas. Fullmagten, hvilkens innehåll härofvan vore intaget, bemyndigade ombudet endast att ingifva en skrift och afvakta Rättens beslut, icke att tala och svara i saken för hufvudmannen. Det vore svårt att föreställa sig, huruledes, med sådana ombud å ömse sidor och vore det tillåtet å ena, så måste det vara så äfven å andra sidan hvilka hvarken finge tala eller svara för sina hufvudmän, eu laga rättegång, serdeles en muntlig, sådan som 14 kap. f Rättegångs-Balken förutsätter och som i mål af icke större vigt och omfång än det förevarande, jemlikt lagens grund och mening, bort ega rum, skulle kunna lagligen handläggas. Men äfven i den skriftligen förda rättegången behöfde Rätten ofta nog inhemta upplysningar och förklaringar af parterne och gifva dem förelägganden m. m.; och huru detta allt skulle kunna ske med laga verkan, då ombudens fullmagter befunnes så inskränkta, vore, såsom sa,gdt är, svårt att inse. Af hvad sålunda blifvit anfördt och jag hade endast vidrört de närmast liggande praktiska olägenheterna af den afvikelse, Rådstufvurätten tillåtit sig från den formela rättegångsordningens stränga fordringar, i hvilket ämne åtskilligt mera kunnat vara att andraga följde, att jag ansåge

30 svaranden hafva vid första rättegåugstillfället, ehuru lagligen kallad, utan laga förfall uteblifvit. Och när detta varit förhållandet, syntes mig vidare vara klart, att Rådstufvurätten ej allenast saklöst kunnat, utan ock, med riktig uppfattning af hithörande lagstadganden, bort, jemlikt 12 kap. 3 Rättegångsbalken, döma i saken, efter ty sanning deri utletas kunnat. Och sanningen hade ej varit svår att utleta i detta mål, der frågan endast rörde tillämpning af ett i laga form upprättadt och till innehållet tydligt hyreskontrakt, närmast jemförligt med ett sådant skuldebref, hvarå exsekutor genast lemnade handräckning. Detta vore hvad jag i första rummet lade Rådstufvurätten till last. Om Rådstufvurätten derjemte å svaranden tillämpat 15 kap. 15 Rättegångs-Balken, i anseende till den sidovördnad, han genom otjenlig fullmägtigs begagnande visat Rätten, skulle sådant icke hafva varit olämpligt för att i någon mån stäfja det öfverhandtagande oskick, att, såsom i detta mål skett, begagna stadsbud till frambärande af obefogade invändningar om domstolens behörighet, rättsinnige parter till hinder i åtnjutande af deras rätt, hvaröfver Rådstufvurättens ledamöter, i sin före åtalets anställande till mig ingifna förklaring, klagat. Men då Rådstufvurätten icke gjorde något af det, som, på sätt anmärkt blifvit, af lag och omständigheterna påfordrats, utan, lemnande å sido alla betänkligheter i afseende ej mindre på sättet för ingifvande af förut omnämnda skrift från svarande parten än ock å ingifvarens person och den af honom företedda fullmagtens beskaffenhet, upptog samma skrift och den deruti framstälda, i sig sjelf obehöriga, och, genom svarandens förklarande, det han ansåge sig icke vara skyldig att några skäl för densamma anföra, för Rättens värdighet förnärmande invändningen emot domstolens behörighet, hade Rådstufvurätten åtminstone bort på denna invändning genast gifva utslag. Dertill hade Rådstufvurätten, i de föreskrifter, 16 kap. Rättegångs-Balken innehölle för dylika frågors skyndsamma behandling, så i första som andra domstolsinstansen, samt i det derstädes gifna förbudet emot dylika frågors vidare fullföljande, så ock i stadgandet uti 24 kap. 1 samma balk, att»domaren ej bör sakens slut uppehålla med uppskofsdom, utan så är, att vissa omständigheter det oundgängligen kräfva», så tydlig och klar anvisning, att jag, i andra rummet, lade Rådstufvurätten denna uppskofsdom till last. Fullföljdes granskningen af hvad som föreföll vid de senare rättegångstillfällena, innan Rådstufvurätten omsider den 10 December merauämnda år meddelade beslut rörande domstolens behörighet, så visade det sig, först att käranden vid tre af nämnda tillfällen, oaktadt sitt åtagande och utan uppgifven giltig orsak, underlåtit gifva svaranden del af Rättens uppskofsbeslut; och vidare att, när Rådstufvurätten den 3 December 27

31 28 afkunnade sitt beslut att uppskjuta målet till den 10 i samma månad, då parterne borde sig infinna ömsesidigt beredde att andraga och styrka allt hvad de aktade nödigt, vid äfventyr, om sådant försummades äfvensom om parterne eller någon af dem uteblefve, att Rätten vore oförhindrad att vidare handlägga målet och deruti meddela utlåtande; Rådstufvurätten icke tillika lemnat någon föreskrift, huru svaranden, hvilken, så vidt protokollen gåfve vid handen, sedan den 10 förutgångna November icke undfått någon kallelse i målet, skulle erhålla del af Rättens beslut. I afseende härå lade jag Rådstufvurätten till last, dels att, enär 24 kap. 1 Rättegångsbalken stadgade, att der parten (vid uppskofstillfället) pålades något fullgöra, domaren borde sätta honom viss dag före vid vite eller att i hufvudsaken eljest dömdes, allt som omständigheterna fordrade, Rådstufvurätten icke, åtminstone sedan käranden en gång, utan uppgifvet giltigt hinder, försummat det honom låt vara efter hans eget åtagande gifna föreläggandet att underrätta svaranden om Rättens uppskofsdom, stadgat för käranden något slags- äfventyr, derest föreläggandet ej fullgjordes; dels ock att, då Rätten vid alla föregående tillfällen tillämpat den åsigt, att svaranden skulle om Rättens beslut underrättas, sådant icke, såsom följdriktigheten fordrat, äfven skett i afseende å uppskofsbeslutet den 3 December, hvilken försummelse å Rättens sida icke urskuldades af den märkliga omständighet, att svaranden, det oaktadt, å den utsatta dagen kom tillstädes, dock icke personligen utan återigen genom ett stadsbud. Hvad åter beträffade Rådstufvurättens här ofvan intagna förklaring, så åberopades deri till en början, att det klandrade uppskofsbeslutet tillkommit i ändamål att svaranden måtte vid Rätten personligen sig inställa, och att det varit föranledt af kärandens egen begäran. Medgifvande denna uppgifts riktighet enligt protokollet, förklarade jag mig likväl oförmögen att begripa kärandens skäl till en slik begäran, så vida icke å det vid Rådstufvurätten företedda hyreskontrakt den anteckningen funnits, att samma kontrakt blifvit transporteradt på innehafvare!!. Donna omständighet spridde ljus i saken. Det vore nemligen för enhvar, som något kände rättegångsbruken i hufvudstaden, kunnigt och minst för Rådstnfvurätten obekant att, till undvikande af besväret med fullmagts utfärdande, rättegångar, när så ske kunde, öfverlätes från sakegare till sakförare genom dylik transport, tecknad å. den handling, på hvilken rättegången grundades. Sådant hade till och med i många fall blifvit en nödvändighet, i anseende dertill, att flere af de anlitade sakförarena vore dömda förlustige rättigheten att föra andras talan. Jag antoge derföre såsom af förhållandena i målet ådagalagdt och för Rådstufvurätten säkerligen icke fördoldt, att den synlige käranden i sjelfva verket endast vant den verkliges ombud, och att den förre följ-

32 aktligen hade ett interesse, skiljaktigt från den senares det nemligen att draga på tiden med rättegången, för att derigenom öka det efter rattegangstillfällenas antal vanligtvis beräknade fullmäktigsarfvodet. En begäran, sådan som den här ofvan omnämnda, framstäld al en karande, hvilkens egenskap af verklig sakegare varit minst sagdt tvifvelaktig, hade således, efter mitt omdöme, förtjent föga afseende. Men om äfven framställning af slik art, under förr beskrifna omständigheter, blifvit gjord af en part, om hvilkens egenskap af verklig sakegare icke ringaste tvifvel förefunmts, vore dock i och för sig sjelft den ene eller andre partens yrkande pa uppskof foi domstolen icke bindande och lände förthy domstolen ej till försvar for ett utan annat skäl gifvet uppskofsbeslut. alldenstund pa satt ofvan vore visadt, 16 kap. 6 samt 24 kap. 1 $ Rättegångsbalken med otvetydiga oid ålade domaren att pröfva de af parterne förebragta skal for uppskof och att icke bifalla ett derom framstäldt yrkande, utan sa vant, att vissa omständigheter det oundgängligen fordrat. Ett dylikt 18SJLa a"^e af domarens rätt och, i följd deraf, jemväl pligt att främja rättsskipningens gilla gång, som i förevarande fall forelupit; en dylik, undfallenh för slemme sakförares egennyttiga ränker, synnerligast nar dessa asyftade uppskof och tidens förhalande, hvarpå exempel, utom det nu framdragna, be klagligen förekomme ej mindre vid Stockholms Radstufvuratts sei skilda afdelmngar än ock vid andra domstolar inom landet, förnämligast dei nyssnämnda slags sakförare drefve sitt spel, bidroge, efter mitt omdöme, väsendtligen att gifva fart och giltig grund åt de omilda omdömen om lagskipnmgens långsamhet, som ganska ofta läte sig hora.,, I Rådstufvurättens förklaring ordades vidare derom att, i anled g af det i samma förklaring beskrifna oskick, att obefogade invandmngai emot domstolens behörighet inskickades till Ratten med stadsbud, Ratte dock alltid med kärandens begifvande tagit sig fore att åverkan svarandens personliga hörande, hvilken åtgärd oftast skulle haft asyftad vei kar, T attaparten, di han. tillhållen att anföra skäl för sm mvändnmg.eke kunnat uppgifva något sådant, efter lämplig föreställning om det oriktiga i det begagnade förfarandet, merendels funnit sig föranlåten att återkalla invändningen; hvaraf ieke obetydlig tidsvinst skulle hafva tillskyndats;p dem ä Härvid erinrade jag, att jag redan trodde mig hafva visat, både att Radstu vurättens beskrifna förfaringssätt icke vant med lag förenligt, 0^att i de fall det åsvftade ändamålet kunnat i annan ordning vinnas. Om nemligen ifi aga varande mål tredskovis afdömts vid första, rättegångstillfallet, hade icke någon tidspillan uppstått. Till och med om beslut öfver invändningen genast meddelats skulle Kong! Hofrättens utslag uppå besvär deröfver sannolikt hafva komn lika fort, som Rådstufvurättens utslag i nämnda fråga nu meddelades. Vid 29

33 30 sadant förhållande syntes mig icke ens framgången af det nämnda, å Rådstufvurättens sida, gjorda försöket att förmå svaranden att afstå från den framstälda invändningen, om denna framgång vunnits medelst ett och annat uppskof, hafva bort kunna inför domarenas samveten rättfärdiga den med vett och vilja, om än i god afsigt, begångna lagöfverträdelsen, långt mindre det misslyckade försöket åberopas såsom ursäkt för den genom förnyade uppskof och deraf följande tidsutdrägt den ene parten tillskyndade skada, då samme part sökt upprättelse för samma skada, och befogenheten af detta hans anspråk skulle efter lagliga grunder pröfvas. lill sist framstälde Rådstufvurätten uti merberörda förklaring, att det, serskildt i fråga om mål som rörde hyra och afhysande, skulle vara så väl för kärande som domstolen önskligt, om i lagstiftningsväg något kunde göras till förekommande deraf, att emot domstols behörighet så ock om flere parters instämmande gjorda invändningar, för livilka skäl icke anfördes, och isynnerhet sådana, der svarande parten, såsom i förevarande fall, förklarade sig ej anse sig skyldig att uppgifva skäl för sin invändning, fortfarande blefve medel att tilltvinga sig en för den andra parten skadlig tidsutdrägt. Men heldre än att ifrågasätta rättegångsordningens ändrande endast för ett jemförelsevis inskränkt antal tvistemål tycktes mig Rådstufvurätten hafva bort rikta tanken pa de medel, dem lagen redan nu erbjöde till afhjelpande i väsendtlig mån af de brister, som öfverklagades. Det vore nemligen min öfvertygelse att, om domstolarne i allmänhet, och Stockholms Rådstufvurätt i synnerhet, kraftigare utöfvade sin rätt och makt, enligt lag, att leda och styra malens gång efter gifna formela föreskrifter, utan onödiga hinder och uppskof, samt strängare hölle parter och sakförare till deras skyldigheter, mycket af det nu öfverklagade oskicket i berörda afseende snart skulle försvinna; och, hvad serskildt anginge hyrestvister som, pa sätt jag redan anmärkt, till sin natur snarare borde räknas till exsekutionsärenden än.till tvistemål och väl egnade sig att summario piocessu behandlas, tilläte jag mig påpeka, att i dessa mål gerna kunde medgifvas den korta stämningstid, 11 kap. 5 Rättegångsbalken tillstadde, emedan dessa mål onekligen hörde till dem, som icke tålde uppskof, och i hvilka fou än om atta dagar kunde svaras. Uti det mål, hvarom fråga vore, inlemnades stämningsansökningen, efter den upplysning jag erhållit, den 19 Oktober, och målet utsattes först den 29 i samma månad, eller tio dagar derefter. Det vore visserligen möjligt, att käranden för någon orsak begärt så lång stämningstid, och derföre hade jag icke lagt Rådstufvurätten denna tidspillan till last; men om rättssökande finge veta, att kortare stämningstid i dylika mål af Rådstufvurätten godkändes; skulle de tvifvelsutan deraf sig begagna. Behandlades sedermera dessa mål med all

34 möjlig skyndsamhet och afgjordes tredskovis, när svaranden, ehuru lagligen kallad, uteblefve eller skickade för sig obehörigt och ofullständigt befullmäktigadt ombud, så skulle mycken tid besparas till fromma ej mindre för rättsökande än ock för domstolen. Advokatfiskals-embetet uppstälde, hvad jag sålunda andragit, i fyra åtalspunkter och lade Rådstufvurätten till last: l:o att då> vid det ifrågavarande hyresmålets företagande den 29 Oktober 1868, A. icke instält sig utan endast genom ett stadsbud låtit till Rådstufvurätten inlemna en skrift, hvaruti invändning mot domstolens behörighet att saken pröfva och afdöma blifvit framstäld, med tillagdt förklarande, att A. ansåge sig icke skyldig att sina skäl derutinnan uppgifva, samt i öfrigt innefattande blott fullmagt för innehafvaren att samma skrift till Rätten ingifva och beslutet deröfver afvakta, Rådstufvurätten, ehuru den person, som sålunda för A. anmält sig i saken, icke varit till fullmägtigskap inför Rätta behörig och ej heller innehaft sådan fullmagt, att han kunnat såsom A:s fullmägtig antagas, samt A. följaktligen varit att anse såsom den der, fastän lagligen kallad, vid ifrågavarande tillfälle utan laga förfall uteblifvit, likväl icke, jemlikt 12 kap. 3 Rättegångs-Balken, dömt i saken, efter ty sanning deri utredas kunnat, utan deremot, lemnande å sido alla betänkligheter i afseende å såväl sättet för ingifvandet af förenämnda skrift som ock å ingifvarens person och hans fullmagt, upptagit samt fäst afseende å berörda skrift och den deri framstälda, i sig sjelf obehöriga och, genom omförmälda tillägg, Rättens värdighet förnärmande invändning rörande domstolens behörighet; 2:o att Rådstufvurätten, emot tydliga föreskrifterna i 16 kap. samt 24 kap. 1 Rättegångs-Balken, icke genast meddelat beslut, i anledning af den sålunda af Rådstufvurätten upptagna framställning, utan, efter hemställan af P., huruvida A. icke borde personligen i saken höras, densamma för sådant ändamål uppskjutit till den 5 November 1868.; 3:o att, ehuru under fortsatt handläggning af saken, som gång efter annan är vorden, i anseende till A;s uteblifvande, ytterligare uppskjuten, P. vid tre rättegångstillfällen, den 9 och 26 November samt den 3 December, befunnits, oaktadt sitt åtagande, hafva, utan uppgifven giltig orsak, underlåtit gifva vederparten del af Rättens uppskofsbeslut, Rådstufvurätten ändock, lika litet då som vid föregående dylika beslut, stadgat äfventyr för P., i enlighet med sist anförda lagrum, derest det, om ock med anledledning af hans eget åtagande att om dessa besluts delgifvande draga försorg, honom härutinnan gifna förelägganden icke fullgjordes; samt 4:o att, då Rådstufvurätten vid alla föregående tillfällen handlat efter den åsigt, att A. skulle om Rättens uppskofsbeslut underrättas, sådant 31

35 32 likväl icke, såsom följdriktigheten fordrat, skett vid meddelandet af beslutet den 3 December 1868, hvarigenom, af ofvan uppgifna anledning, saken uppskjöts till den 10 i samma månad, då utslag i meromförmälda invändmngsfråga omsider blifvit afsagdt. Efter erhållen del af Advokatfiskals-embetets memorial, halva Radstufvurättens ledamöter i serskilda förklaringar andragit: Ordföranden: att han fortfarande ansåge, att vid de uti ifrågavarande sak inträffade förhållanden, densamma icke kunnat tredskovis afgöras;samt att den uppfattning af lagens stadganden om ombudsmanskap och vilkoren derför, som af Justitie-ombudsmannen blifvit framstäld, möjligen kunde med samma stadganden försvaras, men att ordföranden af praxis ochpisejudikater funnit sig uppmanad följa det i första anmärkningspunkten klandrade förfaringssättet, helst då, såsom här varit fallet, anmärkning å andra partens sida icke blifvit framstäld; att, med erkännande af riktigheten utaf den i andra punkten framstälda anmärkning, att utslag öfver invändningen mot domstolens behörighet kunnat, utan afseende å den af käranden framstälda begäran, genast meddelas, oidföranden dock ansåge, det domstolen, i enlighet med samma begäran, egt förfara så, som skett; att, då den i tredje punkten anmärkta underlåtenhet att förelägga käranden äfventyr för fullgörande af hans åtagande varit föranledt af den för Rådstufvurätten kända svårighet att anträffa svaranden, ansvar derutinnan icke borde drabba Rådstufvui ättens ledamöter, helst som, i händelse skada genom tidsutdrägt kommit att tillfogas käranden, denne sjelf förskyllat slik skada: samt att det i fjerde anmärkningspunkten omförmälda olika förfaringssättet haft sin grund deruti, att i föregående beslut stadgats viten, men deremot i beslutet den 3 December det blifvit svaranden förelagdt, att utslag skulle, utan hinder af hans uteblifvande, kunna öfver invändningen meddelas, Vice Ordföranden: att Rådstufvurätten, genom det vid första rättegångstillfället på kärandens egen begäran meddelade föreläggandet för svaranden att personligen tillstädeskomma, trott sig kunna förekomma det af svaranden genom den utan skäl framkastade invändningen om domstolens behörighet uppenbart åsyftade försök att onödigt uppehålla saken och derigenom förhindra motparten i hans rätt; samt att de sedeimeia i saken meddelade uppskofsbesluten varit föranledda af kärandens för hvarje gång derom framstälda yrkande; Den ständige Civil-Notarien: att det af Justitie-ombudsmannen såsom felaktigt anmärkta förhållande, att Rådstufvurätten underlåtit att i uppskofsbeslutet den 3 December, såsom förut skett, lemna föreskrift, att käranden

36 käranden skulle underrätta svaranden om samma beslut, icke kunde anses såsom bristande följdriktighet, då så beskaffadt föreläggande ej varit vid anmärkta tillfället, såsom vid de föregående, af kärandens egen derom framstälda begäran påkalladt; äfvensom att, vid det förhållande, att svaranden påföljande rättegångsdag sig infunnit, och utslag öfver den af honom gjorda invändningen då afkunnats, saknaden af dylikt föreläggande ej haft menlig inverkan på sakens gång; Den tjenstgörande Civil-Notarien: att det af svaranden vid första rättegångstillfället begagnade ombud med skäl kunde antagas ega tillräckligt förstånd till fullgörande af det honom lemnade uppdraget: samt att Rådstufvurätten vid sådant förhållande, enligt Notariens åsigt, destomindre lagligen kunnat vägra emottaga den af ombudet inlemnade skrift samt anse svaranden uteblifven och afgöra saken, som käranden icke i sådant afseende framstält yrkande, utan hemstält om uppskof i målet för svarandens personliga hörande; äfvensom att då, såsom nämndt vore, käranden sjelf hemstält om svarandens personliga hörande, uppenbarligen i afsigt, att denne skulle förmås uppgifva grunden för sin invändning och, såsom då förmodades, frånträda densamma, Rådstufvurätten haft giltigt skäl att bevilja uppskof för sådant ändamål, helst icke någon annan än käranden kunde anses blifva genom uppskofvet lidande. Advokatfiskals-embetet framstälde derefter det ansvarsyrkande, att Rådstufvurättens ofvanbemälde ledamöter, enhvar för det eller de anmärkta beslut, i hvilka han deltagit, måtte fällas att bota det belopp, hvartill 25 kap. 17 Strafflagen och sakens beskaffenhet kunde föranleda. Kongl. Hofrätten meddelade utslag den 7 Februari 1870 och fann hvarken den omständighet, att, på sätt i första åtalspunkten blifvit anmärkt, Rådstufvurätten ansett svaranden icke hafva den 29 Oktober 1868 från Rätten uteblifvit och ej tredskovis dömt i saken, eller, hvad i tredje och fjerde punkterna blifvit emot Rådstufvurätten anmärkt, vara af beskaffenhet att till ansvar såsom för fel i embetet föranleda; men, enär Rådstufvurätten, efter det vid sakens företagande den 29 Oktober invändning om domstolens behörighet blifvit framstäld och af Rådstufvurätten upptagen, icke, på sätt ske bort, vid samma rättegångstillfälle, utan först, sedan målets handläggning gång efter annan uppskjutits, öfver invändningen meddelat utslag den 10 December samt sålunda utan giltig anledning fördröjt sakens afgörande, funne Kongl. Hofrätten skäligt att, för hvad sålunda kommit Rådstufvurättens ledamöter till last, fälla förrbemälde Ordförande, vice Ordförande samt den tjenstförrättande Notarien, som deltagit i sakens handläggning den 29 Oktober, och ständige Notarien, som jemte de två Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1811 års Riksdag. 5 33

37 34 förstnämnde öfvervarit sakens behandling vid de öfriga rättegångstillfällena, att, jemlikt 25 kap. 17 Strafflagen, hvar för sig bota tjugu riksdaler, hvilka böter tillfölle kronan. Med detta utslag har jag icke åtnöjts, och i den skrifvelse, i hvilken Advokatfiskals-embetet anmodades att genom underdåniga besvär fullfölja talan, anfördes hufvudsakligen: att jag så mycket mindre kunde låta saken bero vid den utgång hon fått, som Kong!. Hofrätten i sitt domslut rörande den punkt af åtalet, hvaruti ansvar ådömdtblifvit, dels bestämt detta så lågt dels ock, i min tanke, icke efter riktiga grunder fördelat ansvaret på de bötfälde. I förra hänseendet erinrade jag om den längre tid, hvarunder målets afgörande onödigtvis fördröjdes, samt om den icke obetydliga skada jemförlig med ett hälft års hyra för den lägenhet, om hvilken fråga var, eller två hundra tjugu riksdaler 30 öre, som genom besagda dröjsmål tillskyndats klaganden J., men hvilken Rådstufvurättens ledamöter undgått att ersätta, emedan J. derå ej gjort anspråk; i senare hänseendet åter syntes det mig obilligt, att den tjenstgörande Civilnotarien, hvilken deltagit endast i det eller de fel, Rådstufvurätten begått vid första rättegångstillfället, den 29 Oktober 1868, och den ständige Civilnotarien, som gjort sig skyldig till delaktighet endast i hvad som beslutades vid de påföljande rättegångstillfällena, blifvit ansedde lika ansvarige med Rättens Ordförande och vice Ordförande, hvilka från början till slut öfvervarit målets handläggning; hvarföre jag ansåge de sistbemälde böra umgälla hvad dem till last läge med ett hundra riksdaler hvardera och de öfrige Rättsledamöterna enhvar med hälften, eller femtio riksdaler. Rörande den omständighet åter, att Rådstufvurätten ansett svaranden icke hafva den 29 Oktober 1868 från Rätten uteblifvit och ej tredskovis dömt, samt om hvad i tredje och fjerde punkterna af åtalet blifvit mot Rådstufvurätten anmärkt, yttrade Kongl. Hofrätten, att hvad i berörda hänseenden förekommit icke vore af beskaffenhet att till ansvar såsom för fel i embetet föranleda. Dermed hade Kongl. Hofrätten visserligen icke godkänt Rådstufvurättens förfarande i nämnda fall utan snarare ogillat detsamma: och, så vida fråga varit om helt och hållet enstaka förseelser af den anmärkta beskaffenheten, hade mot ett slikt domslut icke varit så mycket att erinra; men då det minst för Kongl. Hofrätten kunnat vara obekant, att dylika förseelser - nemligen obenägenhet att tredskovis afgöra mål, äfven när omständigheterna och 12 kap 3 Rättegångs-Balken sådant fordra, samt deraf följande nog stor benägenhet att likt och olikt uppskjuta anhängiga mål, rättegångsdag för rättegångsdag; bristande uppmärksamhet å de af parterne begagnade ombuds egenskaper, huruvida desse äro sådana, som 15 kap. 2, jemförd med samma kapitels 15,

38 antyder, samt slutligen förbiseende af lagens stadganden i 16 kap. 6 och 24 kap. 1 nyssnämnde balk rörande domstolens rätt och följaktligen äfven pligt att främja lagskipningens gilla gång och för sådant ändamål, med allvar hålla parter och deras ombud att iakttaga hvad dem åligger vore hos Stockholms Rådstufvurätt och jemväl hos andra underrätter alltför vanliga och hade snart sagdt utbildat sig till en bredvid lagen antagen serskild rättegångsordning, syntes Kong]. Hofrättens ifrågavarande domslut mindre tillfredsställande: emedan om en sådan slapphet i den lagliga rättegångsordningens handhafvande äfven då denna slapphet så ohöljd framträdde som i förevarande måls behandling finge ansvarsfritt aflöpa, det icke vore att förundra sig öfver, att hos Rådstufvurätten, som, efter hvad det utlåtande, Rättens ledamöter före åtalets anställande i denna sak till mig afgifvit, utvisade, redan insett en del af de olägenheter, nu anmärkta missbruk i rättegångsordningen medförde, bildades den föreställning, att det öfverklagade onda ej kunde utan lagstiftningens mellankomst afhjelpas; hvaremot om nämnda missbruk med laga ansvar belädes, Rådstufvurätten deraf otvifvelaktigt skulle hemta en, såsom det syntes, önskad anledning att afbryta den inrotade slentrianen, hvarigenom de olägenheter, som åtföljde densamma, komme att af sig sjelfva snart upphöra, utan att ny lag erfordrades. På grund af hvad sålunda anfördes, uppdrog jag åt Advokatfiskalsembetet att vid fullföljandet af den underdåniga besvärstalan påyrka, utom förhöjning i de redan ådömda böternas belopp, på sätt här ofvan vore antydt, jemväl sådant bötesansvar, som funnes lämpligt, å dem bland Rådstufvurättens anmärkta förseelser, hvilka Kongl. Hofrätten förklarat icke föranleda till någon påföljd. Öfver detta utslag hafva underdåniga besvär äfven af de bötfälde blifvit anförda, men enligt nådigt utslag den 9 November 1870 har Kongl. Maj:t funnit skäl icke vara å någondera sidan anförda, som kunde föranleda annan ändring i Hofrättens utslag, än att bötesbeloppet för Rådstufvurättens Ordförande och vice Ordförande bestämdes till fyratio riksdaler för hvardera. 35 Uti en till mig ingifven skrift klagade godsegaren C. Hammar deröfver att, sedan Kommissionslandtmätaren Id., som, jemlikt Konungens Befallningshafvandes i Kristianstads län förordnande den 8 Augusti 1868, skulle emellan vederbörande fördela prestvägen emot Ströö och Afvelsvägen emot Öfarp inom Färlöfs socken, dervid dels, enligt hvad förrättningsproto-

39 36 kollet i 2 visade, tillåtit sig gilla närvarande väghållningsskyldiges påstående, att sätenerne inom socknen borde efter hemmantalet deltaga i förenämnda vägdelning samt äfven på grund deraf tilldelat Hammars der egande säteri, Karpalund, 3! mantal, 3,816 fots våglängd, dels, enligt nämnda protokolls 10, föreskrift, att förrättningsarfvodet skulle utbetalas af kommunalkassan, dels ock slutligen, utan att afvakta utgången af tiden för besvärs anförande öfver förrättningen, och oaktadt slika besvär blifvit af Hammar vid Ostra Göinge häradsrätt anförda, lagsökt arrendatoren af Karpalund för den del af förrättningsarfvodet, som H. ålagt nämnda säteri att utgifva; hvarföre, och då Hammar ansåge, att H. dels derutinnan, att han ej sje^ utfört det förordnande, honom lemnats, utan öfverlåtit detsammas verkställande, i dess vigtigaste del eller sammanträdets hållande, till ett biträde, Landtmäteriaskultanten T.; dels deri, att H., tvärt emot föreskriften i Ridderskapets och Adelns privilegier den 16 Oktober 1723 samt Kongl. Resolutionen den 8 Januari 1735, som från deltagande i vägunderhållet fritoge säterierna i Skåne med flere provinser, indragit Karpalund i berörda vägdelning och på så sätt gjort sig till domare och upphäft gällande förordniugai; dels jemväl derutinnan, att han genom att förordna, det förrättningsarfvodet skulle utbetalas af kommunalkassan, kränkt mångens rätt, som till nämnda kassa bidroge; samt slutligen genom att lagsöka arrendatoren af en egendom, som ej vore väghållningsskyldig, för vägdelningsarfvodet, utan att ens afvakta besvärstidens utgång, låtit komma sig så betänkliga förseelser såsom embets- och tjensteman till last och tillskyndat Hammar, såsom egare af Karpalund, så betydliga kostnader och besvär, att Hammar ansåge sig nödsakad att hos mig anmäla förhållandet och påkalla sådan min embetsåtgärd, som af det anmälda förhållandet föranleddes. T häröfver infordrad och afgifven förklaring androg Kommissionslandtmätaren H.: att hans lagligen tillförordnade tjenstemedhjelpare, förrbemälde T., haft rätt att verkställa ifrågavarande vägdelning, hvilket ett vid förklaringen fogadt tillståndsbref skulle utvisa; att, då för säterierna i Färlöfs socken, vid det hållna sammanträdet rörande vägdelningen, icke någon varit tillstädes och bestridt vägunderhållet, förrättningsmannen, på öfriga delegares yrkande, delat vägarue äfven på nämnda säterier, så mycket heldre som ifrågavarande vägar ovedersägligen måste anses såsom byvägar, om hvilka det hette i den åberopade Kongl. Resolutionen den 8 Januari 1735, att»byavägar skola underhållas af dem som sådana nyttja», och att, då Hammar svårligen kunde bestrida, det säterierne i Färlöf nyttjade ifrågavarande vägar, förrättningsmannen, genom sitt öfverklagade* förfarande, icke kunde anses hafva gjort sig till domare och upphäft gällande förordningar utan endast verkstält hvad som efter hans förmenande varit fullt

40 lagligt och icke i laga tid blifvit bestridt, likasom han öfver förrättningen lemnat behörig besvärshänvisning, hvaraf Hammar redan sig begagnat; att förklaranden icke kunde medgifva, det mångens rätt, som bidroge till kommunalkassan, blifvit kränkt genom beslutet, att förrättningsarfvodet skulle utgå af nämnda kassa, enär 10 af förrättningsprotokollet innehölle, att»förrättningsarfvodet borde gäldas efter hemmantal, och de närvarande bestämde, att detsamma skulle utbetalas genom kommunalstyrelsen af kommunalkassan således gäldas endast af hemmannen hvarigenom ingens, än mindre mångas, rätt kunnat varda kränkt, men att, då kommunalordföranden icke kunnat i godo förmå hemmansinnehafvarena att inbetala förrättningsarfvodet, det varit naturligt, att Id. sjelf försökt indrifva detsamma; att, enligt 21 i gällande taxa å landtmäteriarfvode, H. varit berättigad att vid förrättningens slut genast utbekomma fullt arfvode och, jemlikt 23 i samma taxa, att erhålla skyndsam handräckning för arfvodets utbekommande, och detta af den, som jorden innehade; hvarföre H. ansåge sig hafva handlat i full öfverensstämmelse med lag och rätt, då han lagsökt arrendatoren af Karpalund, emedan denne tredskats att utbetala nämnda arfvode; och slutligen att, enär Hammar vid vederbörande häradsrätt klagat öfver vägdelningsförrättningen och der gjort sina anspråk gällande äfven mot förrättningsmannen, samt arrendatoren jemväl besvärat sig öfver lagsökningen, och i öfrigt någon olaglighet ej förekommit, H. förmente Hammars klagoskrift vara helt och hållet obefogad. I afgifna påminnelser anmärkte Hammar härvid, bland annat, att den omständighet, att icke någon varit för Karpalund närvarande vid landtmäterisammanträdet och bestridt skyldigheten för nämnda säteri att i vägunderhållet taga del, haft sin naturliga orsak deri, att kallelsen till berörda sammanträde varit stäld till de väghållning sskyldige, bland hvilka egaren till eller arrendatoren å Karpalund, af förr uppgifvet skäl, ej räknat sig, men att imedlertid protest emot säteriernes deltagande i vägunderhållet afgifvits af en annan närvarande säteri-innehafvare; att H:s antagande, det en frånjsocknen ledande och genom hela pastoratet mellan båda kyrkorna löpande väg skulle vara byaväg, ej kunde godkännas: att, i afseende på beslutet,»att landtmäteriarfvodet skulle gäldas efter hemmantalet och utbetalas af kommunalkassan», Hammar ej allenast vidblefve sitt påstående, att detta beslut vore olagligt och skolat, derest ordföranden i kommunalstyrelsen icke haft bättre förstånd, kränkt enskild rätt, utan trodde ock, att en landtmäteri-tjensteman bort hafva så mycket reda på kommunalförfattningen att han vetat, hurusom det tillkoinme kommunalstämma, icke väghållningsskyldige, att besluta öfver utgifter från kommunalkassan, hvilken vore sammanskjuten efter fyrktalet och ej efter hemmantalet; att, i fråga om landt- 37

41 38 mäteriförrättningen, förrättniugsmannen, enligt Hammars förmenande, varil berättigad utfå sitt arfvode först när förrättningen vunnit laga kraft och minst egde befogenhet att lagligen utsöka arfvodet, då förrättningens laglighet veterligen blifvit understäld domstols pröfning; att H:s uppgift, det Hammar vid Häradsrätten»gjort sina anspråk gällande äfven emot förrättningsmannen», vore ogrundad och vederlädes af det vid påminnelserna fogade utdrag ur Häradsrättens protokoll, som visade att Hammar endast yrkat förrättningens ogillande o. s. v. Då jag fann H:s förklaring icke vara tillfredsställande, aflat jag den 29 Maj 1869 skrifvelse till Kongl. Landtmäteristvrelsen, hvaruti jag, med öfverlemnande af handlingarne i målet, hemstälde, dels huruvida icke, med afseende å nämnda handlingars innehåll, det Landtmäteriauskultanten T. under den 13 Augusti 1866 tills vidare meddelade tillstånd till sådanvidsträcktare verksamhet, i egenskap af Landtmätares medhjelpare, som omförmäldes i 20 2 mom. af Landtmäteri-instruktionen den 6 Augusti 1864, borde återkallas, dels ock att meranämnde handlingar måtte till Landtmäterifiskalen remitteras för närmare granskning, i hvad de rörde H:s förfarande, och för den talan emot H., som af omständigheterna kunde påkallas; hvarjemte jag begärde underrättelse om de åtgärder, som ej mindre af Landtmäteristyrelsen än ock af Landtmäterifiskalen komme att vidtagas. I anledning häraf har jag från bemälda Styrelse emottagit en skrifvelse af den 11 Juli 1870, af hvilken inhemtades att, sedan Landtmäteristyrelsen hos Ordföranden i Ostra Göinge Häradsrätt begärt del af det utslag, som komme att meddelas uppå Hammars klagan öfver ifrågavarande vägdelning, och detta utslag, gifvet den 13 April 1870, den 22 i samma månad till Styrelsen ankommit, innehållande att, emedan icke visadt blifvit, det T. erhållit Landtmäteristyrelsens tillstånd att, på sätt 2 mom. af 20 i Landtmäteri-instruktionen innehölle, oberoende af den inskränkning, som i mom. 1 vore stadgad, verkställa egoskiften af mindre utsträckning samt hägnads- och vägdelning m. m., som principalen åt honom uppdroge, samt H. i allt fall icke underskrifvit de öfver förrättningen förda protokoll, blefve den öfverklagade förrättningen upphäfven och ogiltig förklarad; så hade Styrelsen öfverlemnat handlingarne till Landtmäterifiskalen, som till Styrelsen inkommit med ett memorial, hvaruti han, med återställande af de till honom remitterade handlingarne och öfverlemnande af koncepthandlingarne rörande ofvannämnda vägdelning, anmält, att dessa handlingar blifvit af honom granskade, och att han dervid icke funnit sådana omständigheter hafva emot H. förekommit, att Landtmäterifiskalen föranlätes emot ld., för hvad angifvet blifvit, anställa åtal eller företaga någon vidare åtgärd; att Landtmäteristyrelsen tillika från Förste Landt-

42 mätaren och två Kommissionslandtmätare i Kristianstads län infordrat underrättelser angående T. och vid granskning af samtlige handlingarna funnit, bland annat, att T., på grund af ofvannämnda, den 13 Augusti honom af Styrelsen meddelade tillstånd, varit behörig att ifrågavarande yägdelning, såsom H:s medhjelpare i tjensten, verkställa; att både H. och T., såsom dem, jemlikt 2 mom. 20 af Landtmäteri-instruktionen, ålegat, underskrifvit protokollet, beskrifningen och arfvodesräkningen angående förrättningen; att de underrättelser rörande T., som från ofvanbemälde Landtmäteritjenstemän till Styrelsen ingått, varit för honom fördelaktiga; och att vid öfvervägande af allt hvad sålunda förekommit och blifvit upplyst samt jemväl deraf, att T. är vorden år 1870 af både Förste Landtmätaren och Konungens Befallningshafvande i Kristianstads län förordad till erhållande af konstitutorial såsom vice Kommissionslandtmätare i länet, Landtmäteristyrelsen, som afslagit T:s ansökning i nämnda afseende, ansett sig icke böra jemväl återkalla det honom gifna tillstånd till vidsträcktare verksamhet såsom lahdtmätares medhjelpare i tjensten, men i aflåten skrifvelse fäst hans uppmärksamhet derå, att han, enligt Styrelsens åsigt, gjort sig skyldig till misstag om gällande författningars rätta mening derutinnan, att han dels, ehuru innehafvaren af Wrangelsbergs säteri protesterat emot säteriets deltagande i vägunderhållet, likväl fortsatt förrättningen och icke hänvisat delegarena att i laga ordning söka bestämmelse om grunden för vägdelningen, dels ock å arfvodesräkningen antecknat, att densammas belopp skulle utbetalas af kommunalkassan. I betraktande deraf, att den öfverklagade förrättningen blifvit af Häradsrätten upphäfven och ogiltig förklarad, att klaganden icke ifrågasatt kostnadsersättning samt af hvad för öfrigt i ärendet förekommit, har jag ansett mig kunna låta bero vid Landtmäteristyrelsens ofvanintagna beslut. 39 Vid mitt besök uti kronohäktet i Karlshamn, under embetsresa den 6 Augusti 1869, klagade derstädes förvarade hustrun Anna Larsdotter frånmjellby deröfver, att, efter det hon, utan att hafva varit i häkte hållen, undergått ransakning och blifvit af Listers Häradsrätt dömd för falsk angifvelse att undergå tre månaders fängelse, hvilket domslut Kongl, Hofrätten öfver Skåne och Blekinge i utslag den 4 Maj nämnda år faststält, hon sedermera, ehuru Kongl. Hofrättens utslag icke innehållit någon föreskrift derom, likväl, innan berörda utslag, det hon efteråt hos Kongl. Maj:t i underdånighet öfverklagat, vunnit laga kraft, blifvit af Länsmannen i orten den 7 påföljande Juni gripen och i Listers häradshäkte insatt, samt derefter

43 40 den 10 i samma månad till kronohäktet i Karlshamn förflyttad. I anledning häraf aflat jag omedelbart skrifvelse till Konungens Befallningshafvande i Blekinge län med begäran, att förrbemälde Länsmans förklaring i ämnet måtte infordras och till mig öfversändas. I denna förklaring, som kort derefter till mig inkom, anfördes: att, då förklaranden af Kronofogden erhållit ordres att till verkställighet befordra Kongl. Hofrättens omförmälda utslag, han, utan att närmare reflektera öfver den omständigheten, om utslaget vunnit laga kraft eller icke, beordrat en Fjerdingsman att efterspana Anna Larsdotter och, när hon ertappades, inmana henne i Listers häradshäkte. Mot förmodan hade Anna Larsdotter ganska snart anträffats af Fjerdingsmannen och blifvit i häradshäktet insatt; och sedan hon på detta sätt en gång var häktad, samt Kongl. Hofrättens utslag innehöll den föreskrift, att samma utslag skulle med afseende på det Anna Larsdotter ådömda fängelsestraff till verkställighet befordras, hade Länsmannen ej vågat tills vidare släppa henne lös, helst Anna Larsdotter, den der i och för sin processlystnad ströke land och rike omkring, sedermera icke lätt skulle kunnat anträffas, vid hvilket sistberörda förhållande, och då Länsmannen ej kunde hafva sig i förväg bekant, om underdåniga besvär komme att anföras eller icke, det alltid skulle hafva förts honom till last, om Anna Larsdotter blifvit lösgifven, utan att sedermera kunna till straffet befordras. Den af Länsmannen åberopade föreskrift i Kongl. Hofrättens utslag, hvilket han fogat vid sin förklaring, lydde sålunda:»ett exemplar af detta utslag öfversändes till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län, för att, med afseende å det Anna Larsdotter ådömda fängelsestraff, till verkställighet befordras. Vid efterfrågan i Kongl. Maj:ts Justitierevisions-expedition inhemtade jag, att Anna Larsdotter verkeligen anfört underdåniga besvär, samt att Kongl. Maj:t, genom nådigt utslag den 2 Augusti 1869, förklarat bevären ej kunna till pröfning upptagas. Med anledning häraf aflät jag skrifvelse till Konungens Befallningshafvande i Blekinge län den 25 September 1869 och anförde att, då ofvanberörda föreskrift i Kongl. Hofrättens utslag, att ett exemplar af detsamma skulle tillsändas Konungens Befallningshafvande i Blekinge län för att med afseende å det Anna Larsdotter ådömda fängelsestraff till verkställighet befordras, lika litet som de ordres, Länsmannen af sin förman härom mottagit, kunde afse annan verkställighet, än en sådan, som med lag öfverensstämde, samt icke åberopadt än mindre visadt blifvit, att vare sig domstols utslag föreskrifvit, det Anna Larsdotter skulle, under afvaktan af utslagets verkställighet, i häkte inmanas, eller sådan åtgärd eljest varit

44 af lagens stadgande eller några uppgifna omständigheter påkallad, syntes inig Länsmannens förfarande att, innan tiden för ändringssökande tilländagått, insätta Anna Larsdotter i häkte, ehvad detta skett till förvar eller för att, emot hennes vilja, låta henne undergå det ådömda straffet, hafva varit olagligt och förty icke kunna utan ansvar aflöpa, hvarföre jag anmodade Konungens Befallningshafvande att förordna någon närboende och tjenlig person att i egenskap af åklagare inför vederbörlig domstol tilltala Länsmannen, för detta af honom sålunda begångna tjenstefel, och ej mindre mot honom yrka ansvar samt hans förpligtande att ersätta Kongl Maj:t och Kronan för Anna Larsdotters underhåll i häktet längre tid, än det ådömda straffet omfattat, än ock understödja de anspråk på godtgörelse för obehörigen förlängdt lidande, som Anna Larsdotter, i saken hörd, kunde med laga fog framställa. Sedan Kronofogden i orten blifvit af Konungens Befallningshafvande förordnad att, i egenskap af offentlig åklagare, detta åtal utföra, har detsamma till handläggning förevarit å Listers härads så väl vinter- som sommarting år 1870; och har Häradsrätten, å sistnämnda ting, genom utslag den 1 Augusti, sig utlåtit: att, enär Länsmannen den 7 Juni 1869 låtit gripa och i häradshäktet insätta Anna Larsdotter samt den 10 i samma månad införpassat henne till kronohäktet i Carlshamn för undergående af fängelsestraff i tre månader, hvartill hon för falsk angifvelse blifvit dömd genom Häradsrättens utslag den 15 December 1868, som blifvit af Kongl. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge faststäldt, medelst utslag den 4 Maj 1869; alltså, och emedan Anna Larsdotter, hvilken, enligt i sistnämnda utslag meddelad hänvisning, till den 18 Juni 1869 egt tid till underdånig klagan emot utslaget och deröfver äfven hos Kongl. Maj:t i underdånighet anfört besvär, under tiden hållits i kronohäktet förvarad i afbidan på Kongl. Maj:ts nådiga utslag på samma besvär, och hon, först sedan detta utslag den 24 Augusti 1869 meddelats, den 17 påföljande September börjat undergå omförmälda fängelsestraff; fördenskull, och som den af Kongl. Hofrätten gifna, af Länsmannen åberopade föreskrift rörande verkställighet af det Anna Larsdotter ådömda straffet, ej kunnat afse annan verkställighet än sådan, som med lag öfverensstämde, samt ej ens föreburet blifvit, att genom domstols utslag varit stadgadt, det Anna Larsdotter skulle, under afvaktan af utslagets verkställighet, i häkte inmanas, eller sådan åtgärd eljest varit af lagens stadgande eller annorledes påkallad; ty, och då Länsmannen genom Anna Larsdotters inmanande i häkte, innan laga kraft egande utslag i frågan gifvits, med kränkning af hennes rätt öfverskridit sin tjenstepligt, men Länsmannens berörda åtgärd måste anses vara af förbiseende Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1871 års Riksdag. 6 41

45 42 vidtagen, pröfvade Häradsrätten, jemlikt 25 kap. 16 Strafflagen, lagligt döma Länsmannen att, för det af honom sålunda begångna tjenstefel, till Kronan bota femtio riksdaler; hvarjemte Länsmannen förpligtades att ersätta ej mindre Kongl. Maj:t och Kronan för Anna Larsdotters underhåll i häktet under tiden från och med den 8 Juni till och med den 16 September med fordrade tjugusex riksdaler 82 öre än äfven Anna Larsdotter dels för hennes sålunda obehörigen förlängda lidande med två riksdaler för hvarje dag af nyssnämnda tid, dels ock för hennes rättegångskostnad i målet med tio riksdaler, allt riksmynt. Detta utslag har å min sida icke blifvit öfverklagadt. Handlanden Per Jonsson i Wattuvallen hade i en till Domhafvanden i Ljusdals tingslag den 1 Maj 1868 ingifven ansökning anhållit att, enär Bonden Magnus Oberg i Tranviken, hos hvilken Per Jonsson enligt handelsbok och en ansökningen vidfogad räkning hade att fordra tjugu riksdaler 45 öre, för längre tid tillbaka begifvit sig från orten utan att hafva rätt för sig gjort eller ombud för sig stält, Öberg måtte varda i konkurstillstånd försatt. Nämnda tingslags Häradsrätt, dit ärendet, enär Öberg icke kunnat med berörda ansökning och Domhafvandens derå tecknade resolution anträffas, blifvit hänskjutet, hade sedermera dels, efter det vid ärendets första handläggning den 9 Maj 1868 intyg af två personer blifvit företedt, innehållande, att Öberg hvarken träffats hemma ej heller ombud för sig stält utan efter ail anledning rymt från orten, samt fem andre Obergs fordringsegare äfven yrkat boets försättande i konkurs, genom beslut berörde 9 Maj, med afseende härå, förelagt Öberg, att senast före den 18 Juni 1868 med förklaring öfver Per Jonssons ansökning inställa sig hos Domhafvanden, vid äfventyr, att ärendet på för handen varande skäl då pröfvades, äfvensom förordnat, att kungörelse derom skulle införas tre gånger i allmänna tidningarne, och boet under tiden, enligt förenämnde borgenärers val, vårdas af Per Jonsson, som hade att uppsätta och fodersamligen till Häradsrätten ingifva bouppteckning samt boets angelägenheter, intilldess annorlunda blefve förordnadt, efter borgenärernes hörande, vårda och bevaka, dels ock, sedan vid ärendets behandling nämnde 18 Juni Per Jonsson fullföljt ansökningen samt uppgifvet blifvit att, enligt från Göteborg ankommet bref, Öberg vore afrest till Amerika, medelst beslut samma dag försatt Öberg i konkurs. I en till mig den 13 September 1869 ingifven skrift, begärde Oberg, under uppgift, att han, utan att honom lemnats tillfälle att öfver Per

46 Jonssons ofvanberörda ansökning sig förklara, blifvit på grund af densamma i konkurstillstånd försatt, oaktadt den till stöd för ansökningen åberopade räkning varit obestyrkt, och Oberg ej heller häftat i skuld till Per Jonsson, samt föga anledning förefunnits att antaga, det Öberg rymt från orten, att emot Domhafvanden i Ljungdals tingslag^ åtal måtte anställas för berörda förfarande, hvarigenom inträffat, att, när Oberg hemkommit från en den 5 April 1868 företagen resa, hans egendom varit honom fråntagen och hans barn bortdrifna ur hans hus; hvarjemte Öberg anmärkt, att, i afseende å kungörandet af Häradsrättens omförmälda den 9 Maj 1868 meddelade beslut om Obergs kallande, konkurslagens stadgande icke iakttagits, enär kungörelsen derom funnits endast en gång, den 22 i samma månad, uti Post- och Inrikes tidningar införd, samt förbehöll sig att få mot Domhafvanden framställa de ersättningsanspråk, till hvilka han kunde finna sig befogad. Sedan Domhafvanden häröfver blifvit hörd och sig förklarat, men hans förklaring ej befunnits tillfredsställande, förordnade jag åtal emot Domhafvanden och anförde i min skrifvelse derom till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt: att jag funne anmärkningsvärdt, dels att Domhafvanden på Per Jonssons ifrågavarande ansökning tecknat resolution om Obergs kallande och hörande, ehuru Per Jonsson icke lagt i dagen sådana omständigheter, som 1 kap. 3 konkurslagen förutsatte för borgenärs rätt att söka gäldenärs försättande i konkurs, vid hvilket förhållande Per Jonsson icke haft rätt att söka, det Öbergs egendom skulle afträdas, och i följd deraf Domaren ej heller egt att ansökningen upptaga, utan bort, i stället för att å ansökningen meddela kallelse å Oberg, jemlikt 10 konkurslagen, å samma ansökning teckna, att densamma ej kunde upptagas; dels, beträffande det af Häradsrätten den 9 Maj 1868 Per Jonsson meddelade förordnande, att något borgenärernes val af person till slikt uppdrag icke bort ifrågakomma, enär Rätten egt ensam derom förordna; dels att det varit för tidigt att, innan konkurs varit börjad, lemna föreskrift om bouppteckningens upprättande och ingifvande äfvensom om vårdande och bevakande af boets angelägenheter, efter borgenärernes hörande; dels att, då Domhafvanden i det yttrande, som jag från honom infordrat, lemnat obestridd Öbergs ofvanberörda uppgift derom, att Häradsrättens beslut den 9 Maj 1868 rörande Öbergs kallande icke blifvit i Post- och Inrikes tidningar kungjordt mer än en gång, den 22 Maj samma år, och således endast tjugusju dagar före den, som varit utsatt för Obergs inställelse, eller den 18 påföljande Juni, det måste antagas, att berörda uppgift vore riktig, i följd hvaraf, och då 6 3 mom. konkurslagen bjöde, att Rätten skall förelägga gäldenären genom kungörelse i allmänna tidningarne viss tid af en eller högst två månader 43

47 44 från sista kungörandet att sig inställa, Domhavanden till last läge, att han icke nog många gånger och icke nog tidigt låtit i allmänna tidningarne införa ifrågakomna kungörelse; dels ock slutligen att af ett i målet företedt, å inställelsedagen i konkursen den 5 Oktober 1868 hållet protokoll inhemtades, att, sedan Per Jonsson, vid nämnda tillfälle framstält yrkande om Obergs och hans hushållerskas, förpligtelse att med ed bestyrka den upprättade bouppteckningen, samt Oberg genmält, att han efter tagen kännedom om bouppteckningen, den han icke upprättat ej heller sett, ville under skriftvexlingen besvara nämnda fråga, Domhafvanden låtit dervid bero, hvilket förfarande varit oriktigt, enär, om slik edgång icke före inställelsedagen kunnat ske, emedan Oberg varit borta, och något yrkande om hushållerskans förpligtelse i detta hänseende ej syntes hafva varit framstäldt, det likväl, i enlighet med innehållet af 25 och 27 konkurslagen, ofelbart ålegat Domhafvanden att, der edgången, efter det Öberg fått taga del af bouppteckningsinstrumentet, ej kunnat genast ega rum, för densammas fullgörande utsätta viss dag; hvarefter Advokatfiskals-embetet, återgifvande i korthet hvad jag sålunda anmärkt, framstält det yrkande, att Domhafvanden, för hvad honom sålunda vore till last fördt, måtte dömas att bota, enligt 25 kap. 17 och 21 Strafflagen, samt derjemte förpligtas att skäligt skadestånd till Öberg utgifva; i hvilket senare hänseende denne framstält och utvecklat sina anspråk i en till Advokatfiskals-embetet ingifven och vid dess memorial fogad skrift. Uti häröfver afgifven förklaring har Domhafvanden, i fråga om kungörandet af Häradsrättens beslut den 9 Maj 1868, anfört: att kungörelse med föreläggande för Oberg att inkomma med förklaring öfver konkursansökningen blifvit af Domhafvanden med första efter beslutets fattande afgående post den 11 Maj afsänd till Holmbergska Bokhandeln för att i Post- och Inrikes Tidningar tre gånger införas och jemväl, såsom förklaringen bilagda nummer af samma tidningar utvisade, varit derstädes intagen tre gånger, nemligen den 16, 22 och 30 Maj, hvadan kungörelsen sålunda införts tillräckligt många gånger, men icke nog tidigt mer än en gång, och att det visserligen varit ett fel, att Domhafvanden icke till den 18 Juni gjort sig om berörda förhållande underrättad, men att detta fel dock förmildrades deraf att, på sätt genom kungörelsens intagande den 16 Maj vore styrkt, densamma blifvit afskickad så tidigt, att den kunnat i tidningarne införas tre gånger inom en månad, före den 18 Juni och således i rätt tid. Sedan såväl Domhafvanden som Oberg ingifvit ytterligare skrifter, har Kongl. Hofrätten, genom utslag den 10 Maj 1870 sig utlåtit, beträffande sjelfva hufvudfrågau, att, emedan Domhafvanden ej kunde anses hafva orik-

48 tigt förfarit deri, att han, utan föregången pröfning af de utaf Per Jonsson såsom stöd för dennes ifrågavarande ansökning uppgifna skål, utstält samma ansökning till kommunikation med Öberg, Kongl. Hofrätten funne Advokatfiskals-embetets talan i denna del samt Öbergs yrkande om skadestånd icke kunna bifallas; äfvensom, ehuru vid sammanträdet den 9 Maj 1868, då konkurs ännu icke varit börjad, förordnande icke bort meddelas om boets upptecknande eller Öbergs fordringsegare tillåtas att anställa val af person, som skulle hafva att boet uppteckna och vårda, och ej heller föreskrift lemnas, att vårdandet och bevakandet af boets angelägenheter borde ske efter borgenärernes hörande, utan Domaren allenast haft att, jemlikt 7 3 momentet, jemfördt med 6 3 momentet konkurslagen, låta Öbergs kända egendom under säker vård sättas, Kongl. Ilofrätten likväl ansåge hvad härutinnan förekommit ej vara af beskaffenhet att till ansvar för Domhafvanden föranleda; men som upplyst vore att, efter det Häradsrätten genom beslut den 9 Maj 1868 förelagt Öberg att senast före den 18 derpå följande Juni förklaring afgifva, hvilket beslut, med afseende å innehållet i sistberörda lagrum, bort vara i allmänna tidningarne tre gånger kungjordt åtminstone en månad före nämnde 18 Juni, kungörelse, med föreläggande för Oberg att öfver konkursansökningen sig förklara, blifvit i tidningarne införd den 16, 22 och 30 Maj samt således icke i rätt tid mer än en gång, och hvad Domhafvanden till ursäkt härutinnan anfört icke förtjenade afseende; samt tillika utredt blifvit att, då å inställelsedagen i konkursen yrkande framstälts derom, att Öberg och hans hushållerska skulle med ed bestyrka riktigheten af den upprättade bouppteckningen, men Oberg undandragit sig att eden aflägga, Domhafvanden underlåtit tillhålla bemälde personer att sådan edgång fullgöra; så pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist att, med stöd af 25 kap. 17 och 21 Strafflagen, fälla Domhafvanden, för de försummelser i domareembetets utöfning, han sålunda låtit komma sig till last, att bota tjugufem riksdaler, som tillfälle Kronan. Detta utslag är af mig icke öfverklagadt. 45 I samma skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt, som handlade om det åtal, för hvilket här ofvan senast är vordet redogjordt, anmärkte jag tillika, att af handlingarne i malet liihemtades, hurusom en tillförordnad Domhafvande i Djusdals tingslag, emot föreskrifterna i 2 kap. 1 Rättegångs-Balken och Kongl. Brefvet den 13 Januari 1757, icke afslutat 1868 års lagtima hösteting med nämnda tingslag förr än den 19 Januari 1869; och anmodade jag förthy Advokatfiskal-

49 46 embetet att, efter det bcmälde Domhafvande blifvit öfver sagda anmärkning hörd, emot honom föra den talan, som af omständigheterna påkallades Sedan åtal af sådan anledning emot Domhafvanden är vordet utfördt, har Kongl. Hofrätten meddelat utslag den ö September 1H70 af innehåll : att, som upplyst vore, att ifrågavarande lagtima hösteting, som började den Oktober 1868, icke afslutats förr än den 19 Januari påföljande år och således efter den i Kongl. Förordningen den 13 Januari 1857 för hösteting bestämda tid; alltså, och då Domhafvanden icke kunde anses hafva visat giltig ursäkt för berörda förfarande, pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, jemlikt 25 kap. 17, 21 och 22 Strafflagen, fälla Domhafvanden att för hvad honom sålunda till last kommit, höta femton riksdaler riksmynt, som skulle tillfalla Kronan. Detta utslag har jag ej heller öfverklagat. J. C. Lidin hade uti ingifven skrift fört klagan deröfver att - sedan vid Hedemora Häradsrätt samtidigt lagfarits ej mindre det köp, hvarigenom b. A. Tilleeus i Gefle, enligt köpebref den 5 Februari 1862, för en köpeskilling af åtta tusen fem hundra riksdaler, till P. O. Lidin försålt en hemmansdel i Hamre by,»metsas egendomen» kallad, än ock det, hvarigenom bemälde Lidin, jemlikt köpebref den 13 September 1867, till J. C. Lidin i Hedemora vidare föryttrat samma hemmansdel, å hvilka begge köp laga uppbud egt rum den 26 November 1867 samt den 25 Februari och 29 Oktober 1868, h varefter till fasta blifvit dömdt den 22 December sistnämnda är, Domhafvanden låtit å begge köpen utfärda fastebref och belägga hvartdera med stämpladt papper för tolf riksdaler 75 öre samt lösen, aderton riksdaler; hvilket förfarande, hvad beträffade utfärdandet af fastebref för det köp, som afslutats genom köpebrefvet den 5 Februari 1862, och nämnda fastebrefs beläggande med stämpelpapper och lösen, klaganden ansåge stridande emot såväl Jordabalken som dertill hörande författningar, hvilka ej föreskrefve att fastebref å så beskaffadt köp skulle utfärdas. Till aenna åsigt hade klaganden kommit genom ordalydelsen i Kongl. Förordningen angående stämpelpappersafgiften den 23 November 1866, hvarest stadgades, att om köpebref, förr än uppbud skett, varder å annan transporteradt eller öfverlåtet, handlingen ånyo skall beläggas med stämpel men ej att fastebref för hvarje öfverlåtelse skulle utfärdas; och som klaganden förmente detta förfarande vara stridande emot 25 kap. Strafflagen, så yrkades åtal emot Domhafvanden, på det att klaganden måtte vinna den upprättelse, honom tillkomme.

50 Efter att hafva erhållit del af berörda klagoskrift anförde Domhafvanden: att i gällande Kongl. Förordningen angående expeditionslösen visserligen funnes meddelad den föreskrift, att fastebref ej skall utfärdas, sedan för Rätten behörigen anmäldt blifvit, att den ifrågakomma egendomen öfver gått till ny eg are; men hvarje lagbestämmelse måste, efter Domhafvandens tanka, betraktas i sitt sammanhang med öfriga rörande samma ämne gällande föreskrifter; och om, vid jemförelse serdeles emellan ett på administrativ väg tillkommet stadgande, å ena, samt ett påbud, som hade civillags egenskap, å andra sidan, det skulle befinnas, att en strängt bokstaflig tillämpning af det förra skulle stå i strid med det senare samt till och med leda till orimlighet, förestälde sig Domhafvanden, det man skulle vara berättigad sluta dertill, att lagstiftaren, då han meddelat det förra, förutsatt, att det senare iakttoges. Nu föreskrefve civillag, att köpare af fast egendom skall inom viss tid dermed lagfara äfvensom att han i härad, der tre ting hållas om året skall vid slutet af det ting, då tredje uppbudet erhålles, vara skyldig att lösa fasta. En orimlighet i lagskipning skulle det ock, enligt Domhafvandens förmenande, vara, att den, som enligt lag hade sig ålagd en skyldighet, skulle komma ifrån denna helt enkelt genom att underlåta fullgöra densamma, något som ej heller i beskattningsfrågor finge anses medgifvet; och det vore fördenskull Domhafvandens mening, att stadgandet, det fastebref å egendom, som öfvergått i ny egares hand, ej finge utfärdas, vore tillämpligt endast under förutsättning, att öfriga rörande lagfart gällande föreskrifter af köparen iakttagits; i enlighet med hvilken mening Domhafvanden äfven sett dessa bestämmelser annorstädes tillämpade. Att i annat fall det komme att bero af dem, som hade åliggande att underkasta sig lagfartskostnader, att beröfva domare å landet en högst betydlig del af de till hans uppehälle afsedda inkomster, detta vore också en omständighet, som, om än underordnad, dock borde förtjena någon uppmärksamhet, destoheldre som, efter det den åsigt icke mera vore omtvistad, att fasta ej skyddade emot klander af jordafång, och bördsrätten upphört, utfärdandet af fastebref i de flesta fall förlorat all annan betydelse än den af en form för utgående af dels utskyld till domarens aflönande dels ock bevillning till Kongl. Maj:t och Kronan, medelst stämpladt papper. Och som Domhafvanden, i senare hänseendet, hade uppbörds- och redovisningsskyldighet och ej tilltrott sig att, för det de ofvan åberopade lagbestämmelserna kunde vid tillämpningen skenbart råka i strid med hvarandras bokstafslydelse, eftersätta utfärdandet af fastebref i det här åsyftade fall, att nemligen lagfart af den äldre köparen ej sökts, innan skyldighet för honom rätteligen inträdt att å sitt köp lösa fasta och utgifva dermed tillika debiterad bevillning; så hade Domhafvanden, äfven af detta motiv, förfarit på sätt, som 47

51 nu blifvit anmärkt. Det förhållande att P. 0. Lidin eller hans rättsinnehafvare, hvilket J C. Lidin vore, eftersom han tagit sig talan i målet, fått lösa fasta, efter det hans öfverlåtelse å den sistnämnda för Rätten anmälts, hade således sin grund deri, att P. 0. Lidin, som köpt ifrågavarande hemman redan den 5 Februari 1862, ej anmält köpet till lagfart förr än vid 1867 års hösteting; och, om än en annan mening beträffande tillämpningen af merberörda stadganden ville göra sig gällande, tillförsåge sig dock Domhafvanden, att jag skulle finna hans förfarande, som stödde sig på lagbud af minst lika giltighet och tydlighet, som det först anförda, icke kunna föranleda till åtal ännu mindre till den fördel för P. 0. Lidin att han skulle återfå, såsom han syntes åsyfta, en utlaga, hvilken det varit hans skyldighet att vidkännas; hvadan Domhafvanden bestrede afseende å klagoskriften. Sedan klaganden undfått del af Domhafvandens utlåtande och dervid påmint, bland annat, dels att det af Domhafvanden återgifna stadgandet i sista mom. af 10 i Kongl. Förordningen den 30 November 1865 icke uppstälde annat vilkor för dess tillämpning, än att fastighetens öfvergång till ny egare vore för Rätten anmäld, hvilket åter skett genom uppbuden, dels ock om olägenheterna deraf, att på samma dag två fastebref utfärdades på samma egendom, samt om de missbruk, till hvilka ett slikt förhållande kunde gifva anledning m, m.; så anförde jag i den skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt, medelst hvilken åtal emot Domhafvanden förordnades: att jag trodde mig till en början hafva att undersöka, när och huruledes de lagstadganden tillkommit, mellan hvilka Domhafvanden förmenat någon stridighet förefinnas, för att derigenom erhålla ledning för en slik stridighets rätta förklaring. Det visade sig då, att 4 kap. 1 Jordabalken endast föreskrefve att, sedan uppbud af försåld fast egendom försiggått i der stadgad ordning, Häradshöfdingen skulle gifva fastebref derå. Huruvida, och af hvilken fastebrefvet skulle lösas samt angående lösens belopp, derom innehölle allmänna lagen icke något stadgande. Det af Domhafvanden åberopade lagbud, att köparen skulle vara skyldig att lösa fastebref, återfunnes deremot i Kongl. Förordningen om lagfart och börd af jord på landet den 13 Juni 1800, hvilken Kongl. Förordning, enligt ingressens lydelse, tillkommit med Rikets dä församlade Ständers bifall och samtycke. Sistnämnda Kongl. Förordning bestämde ock, inom hvilken tid köp af fast egendom skall lagfaras samt ansvar för försummelse deraf. Stadgandet åter i sista mom. af 10 i Kongl. Förordningen den 30 November 1855, att fastebref ej md utfärdas, sedan hos Rätten behörigen blifvit anmäldt, att den uppbudne egendomen ombytt egare, hade tillkommit i följande ordning: Sedan

52 Sedan Kongl. Maj:ts förnyade nådiga taxa på expeditionslösen den 15 Maj 1821 utfärdats, yttrades vid påföljande 1823 års riksdag missnöje deröfver, att nämnda taxa vore för hög, och föreslogs i väckta motioner borttagande af eller nedsättning i den uti åtskilliga punkter af taxan bestämda lösen. Sålunda framstäldes i en motion å Riddarhuset såsom obilligt, bland annat, att,»oaktadt en köpare, som börjat lagfara med en inköpt»fastighet, åter sålde densamma, efter det han erhållit ett eller annat upp-»bud, han likväl måste fullfölja lagfarten och utlösa fastebref.» Lag- och Ekonomi-Utskotten, hvilka för handläggning af denna motion sammanträdt, yttrade i afgifvet utlåtande, i afseende på den händelse, som här vore i fråga, att egendom såldes, innan laga stånd derå för säljaren tillkommit, att Utskotten funnit att, då säljaren hade sig ålagdt att styrka sin»åtkomst»till den fastighet han föryttrat, lagfarten för sådant ändamål bör för ho-»nom fortgå, och han å egendomen taga 3:ne uppbud, hvilket ock Utskotten»ansett öfverensstämma med rätta meningen af 5 kap. 1 Jordabalken;»men enär någon vidare åtgärd i detta hänseende icke lärer erfordras,»hafva Utskotten derjemte ansett det vara öfverflödigt och endast ledande»till onödig kostnad att för säljaren utfärdä fastebref». Detta utlåtande godkändes af Rikets Ständer, som derom underrättade Kongl. Maj;t i underdånig skrifvelse den 21 December Derefter utkom Kongl. Maj:ts nådiga bref den 26 April 1827, kungjordt genom Kongl. Svea Hofrätts universal den 21 Maj samma år, som innehöll att, i anledning af Rikets Ständers i underdånighet gjorda hemställan, Kongl Maj:t funnit godt i nåder förklara: att»köpare af fast egendom, den han afhändt sig, innan laga»stånd hans köp åkommit, ej må vara pligtig att, enär han iakttager hvad»honom i öfrigt, enligt lag och författningar, åligger fullgöra, fastebref å»sådan egendom utlösa;» hvilket Kongl. Maj:ts nådiga förklarande sedermera influtit i nu gällande expeditionstaxa med de ordalag, som härofvan blifvit återgifna. Vidare anmärkte jag att, då allmänna lagen, såsom ofvan är vordet anfördt, icke sysselsatte sig med frågorna om hvem som har skyldighet att lösa domstolarnes protokoll, domar och andra från dem utgående handlingar, samt om beloppet af slik lösen i serskilda fäll, lagstiftningen härom ansetts vara af ekonomisk eller administrativ natur. Så hade äfven Rikets Ständer vid 1823 års riksdag betraktat saken. Den då väckta frågan om ändring i expeditionstaxan behandlades nemligen, icke af Lag-, utan af Lag- och Ekonomi-Utskotten, som sammanträdde för frågans handläggning, och Rikets Ständers beslut i ämnet hadp antagit formen icke af lagförslag utan af underdånig hemställan. Vid detta förhållande tycktes mig Domhafvan- Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1871 års Riksdag. 7 49

53 50 dens ordande om skilnaden emellan ett på administrativ väg tillkommet stadgande och ett påbud, som hade civillags egenskap, i förevarande fråga icke vara på sitt ställe, emedan, om det ock skulle kunna ådagaläggas, att 1800 års Kongl. Förordning, efter de statsrättsliga förhållanden, som egde rum den tid, då hon utkom, genom Rikets Ständers dertill lemnade bifall och samtycke, erhållit egenskap af civillag, detta icke hindrade, att Kongl. Maj:t, såsom i förevarande fall skett, kunnat, uppå Rikets Ständers underdåniga framställning, meddela sådan förklaring af samma Kongl. Förordning, som 1827 års nådiga bref innebure, helst då det stadgande i nämnda Kong!. Förordning, hvarom här vore fråga, eller det som rörde köparens skyldighet att lösa fastebref, enligt hvad förut vore visadt, obestridligen legat inom den ekonomiska lagstiftningens område. Jag ansåge således icke något tvifvel kunna uppstå derom, att 1827 års Kongl. Bref i denna punkt gälde framför 1800 års nådiga Förordning, i hvad de stredo emot hvarandra; äfvensom att, i omedelbar följd häraf, stadgandet i sista mom. 10 af 1855 års Kongl. Förordning icke till sin giltighet berodde af merberörda 1800 års Kongl. Förordning. Men 1827 års Kongl. Bref stadgade ett vilkor för köpare, som ville åtnjuta den befrielse från lösen af fastebref, hvarom fråga vore, det nemligen, att han skulle hafva iakttagit hvad i öfrigt, jemlikt lag och författningar, honom ålåge fullgöra. Hvad detta innebure, syntes mig Lagoch Ekonomi-Utskottens ofvanintagna utlåtande tydligen angifva. Uti den motion, öfver hvilken Utskotten hade att sig yttra, föreslogs, att köpare, som under lagfartstiden åter föryttrade den inköpta fasta egendomen, skulle befrias ej blott från fastebrefs lösande utan ock från lagfartens fortsättande. Det senare ville Utskotten icke tillstyrka utan yttrade att,»då denne köparen, som sedermera åter sålt egendomen»har sig ålagdt att styrka»sin åtkomst till den fastighet han föryttrar, bör för sådant ändamål lagfarten för honom fortgå, och han taga 3:ne uppbud.» Det vore uppfyllandet af detta i lag och författningar för en köpare föreskrifna åliggande, som fordrades, emedan det för det uppgifna ändamålet ansågs vara af nöden; hvaremot lösandet af fastebref, sedan genom de erhållna uppbuden hans åtkomst till den ånyo försålda fastigheten blifvit tillräckligt styrkt, hade befunnits öfverflödigt och ledande till onödig kostnad. Uti nu gällande föreskrift i ämnet, nemligen sista mom. i 10 af 1855 års Kong], Förordning, qvarstode ock ett vilkor. Der hette nemligen: Ej må fastebref utfärdas, sedan hos Rätten behörigen blifvit anmäldt att den uppbudna egendomen ombytt egare; men genom det senaste köpebrefvets inlemnande till Rätten med begäran om lagfart, på sätt i före-

54 varande fall egt ram, vore utan tvifvel clet förhållande, att egendomen ombytt egare, behörigen anmäldt, och. nämnda vilkor dermed uppfyldt. Icke i någotdera af dessa vilkor inginge, på sätt Domhafvanden tycktes hafva förestält sig, någon fordran, att lagfarten af det förra köpet skulle hafva skett inom den i 1800 års Kongl. Förordning stadgade tid, emedan först och främst försummelse å köparens sida i berörda hänseende vore belagd med en påföljd nog allvarsam för att ej behöfva skärpas genom förlust af den eljest medgifna befrielsen från fastebrefs lösande, då lagfart sedermera skedde, efter det fastigheterna öfvergått till ny egare, hvilken dermed tillika lagfore; och emedan vidare det väl icke kunde bestridas, att lösande af fastebref å en redan till annan man försåld egendom, vore eu lika onödig utgift, ehvad densamma förekomme inom eller efter rätta tiden för den köpta men sedermera föryttrade egendomens lagfarande. Slutligen och detta vore här det afgörande skälet afsåge det i nu gällande lagstadgande intagna förbehållet om behörig i rätt tid och ordning gjord anmälan hos Rätten rörande ombyte af egare till den egendom, som vore i fråga, tydligen endast det senaste köpet, icke de föregående. På grund häraf, funne jag Domhafvanden, på sätt klaganden påstått, hafva felat, och, hvad han till sin ursäkt anfört, icke förtjena afseende: hvarföre jag, såsom redan blifvit antydt, anmodade Advokatfiskals-cmbetet att inför Kongl. Hofrätten anklaga Domhafvanden för den lagöfverträdelse, till hvilken jag ansåge honom hafva gjort sig skyldig, och derför å honom yrka ansvar efter lag samt förpligtelse att, emot återbekommande af det olagligen utfärdade fastebrefvet, till detsammas innehafvare återgälda hvad Domhafvanden i lösen och för stämpladt papper derå uppburit. Efter föregången skriftvexling meddelade Kongl. Hofrätten utslag clen 5 April 1870, och, emedan upplyst vore att, sedan lagfart samtidigt blifvit sökt å båda ifrågavarande, i samma handling omförmälda köp, samt Häradsrätten derå meddelat uppbud första, andra och tredje gången och derefter dömt till fasta för begge köpen, Domhafvanden, såsom Häradsrättens ordförande, oaktadt sålunda kändt vore, att den uppbudna egendomen ombytt egare, likväl, i strid mot ofvanberörda, af Advokatfiskalen åberopade föreskrift, utfärdat fastebref jemväl å det förra köpet samt derpå låtit hos lagfartssökanden uttaga för fastebrefvet belöpande lösen, aderton riksdaler, och afgift för stämpelpapper, tolf riksdaler 75 öre; alltså, och då, hvad Domhafvanden till stöd för berörda åtgärd i förklaringen anfört, icke förtjente afseende, pröfvade Kongl. Hofrätten rättvist, jemlikt 25 kap. 17 och 21 Strafflagen, fälla Domhafvanden, för hvad han sålunda låtit komma sig till last, att bota tjugufem riksdaler, som Kronan tillfölle, äfvensom förpligta honom att till vederbörande emot återbekommande af fastebrefvet 51

55 52 utgifva hvad han derför i lösen och stämpelafgift uppburit med tillhopa tretio riksdaler 75 öre. Domhafvanden har öfver utslaget anfört underdåniga besvär, men genom nådigt utslag den 19 September 1870 har Kongl. Maj:t förklarat skäl till ändring i Kongl. Hofrättens utslag icke hafva förekommit. I det här ofvan, sidan 3, omförmälda åtal emot Domhafvanden i Wadsbo härads norra domsaga har Kongl. Maj:t den 25 Oktober 1870 meddelat nådigt utslag uppå Domhafvandens underdåniga besvär och funnit skäligt på det sätt ändra öfverklagade utslaget, att straffet för de klaganden till last förda tjensteförsummelser bestämdes till två hundra riksdalers böter. Sedan, vid granskning i Justitie-ombudsmans-expeditionen af de från kronohäktet i Eskilstuna inkomna fånglistor för år 1868, blifvit anmärkt, att Rådstufvurätten i bemälde stad, med förbiseende af hvad 2 kap. 5 och 19 Strafflagen innehölle derom, att straffarbete ej må någon ådömas på kortare tid än två månader, och att förlust af medborgerligt förtroende på viss tid ej må under fem och ej öfver tio år utsättas, dels genom utslag den 31 December 1869 dömt Arbetskarlen Lars Gustaf Olsson, för tredje resan stöld, att, jemte påföljd af straffarbete å viss tid, vara förlustig medborgerligt förtroende i tjugu är, samt Smidesarbetaren Oscar Strömvall, för första resan stöld, att hållas till straffarbete i en månad och vara medborgerligt förtroende förlustig under ett är, dels ock, genom utslag den 7 Januari 1868, dömt Smidesarbetaren Lars Eriksson, för andra resan stöld, att, jemte ansvar af straffarbete å viss tid, vara medborgerligt förtroende förlustig i tjugu år; så förordnade jag i skrifvelse till Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt åtal emot Rådstufvurättens Ordförande och ledamöter, för den vårdslöshet i domare-embetets utöfning, de i berörda måtto låtit komma sig till last; och, efter det skriftvexling i målet försiggått, har Kongl. Hofrätten, genom utslag den 9 November 1870, sig utlåtit: att som upplyst vore, att ofvanbemälde personer blifvit af Rådstufvurätten i Eskilstuna genom ifrågavarande utslag fälde, Lars Gustaf Olsson och Lars Eriksson hvardera, jemte annat ansvar för stöld, tillika till förlust af medborgerligt förtroende under tjugu år och Oskar Strömvall likaledes såsom bestraffning för stöld till en månads straffarbete och förlust af medborgerligt

56 förtroende i ett år; men, enligt 2 kap. 5 Strafflagen, straffarbete icke finge någon ådömas på kortare tid än två månader, och enligt 19 samma kapitel, då förlust af medborgerligt förtroende på viss tid någon ådömdes, densamma icke finge bestämmas under fem eller öfver tio år; så blefve Rådstufvurättens Ordförande och ledamöter, som i beslutet deltagit, jemlikt 25 kap. 17 och 21 Strafflagen, derför fälde att hvar för sig bota, på sätt Advokatfiskals-embetet yrkat, fyratio riksdaler riksmynt. 53 Landshöfdinge-embetet i Elfsborgs län anmälde hos mig, att Kyrkoherden i Wenersborg låtit utan laga skäl i stillhet jordfästa Kanslivaktmästaren H:s den 4 Oktober 1869 i sjön Wenern funna döda kropp. Af de vid Landshöfdinge-embetets anmälan fogade handlingar inhemtades att, sedan H. ofvannämnde dag anträffats död i sjön Wenern, vid den s. k. Skräcklan, undersökning om dödsorsaken påföljande dag blifvit af Stadsfiskalen hållen, hvarvid utrönts, att intet tecken till yttre våld kunnat upptäckas, samt att vid anstälda efterforskningar ingen person anträffats, som kunnat uppgifva sig hafva sett, att H. tagit sig sjelf af daga; hvadan efter Stadsfiskalens förmenande antagas borde, att H. af våda fallit i sjön och omkommit. Vid detta förhållande hade Landshöfdinge-embetet funnit vidare åtgärd från polismaktens sida icke vara erforderlig utan förklarat, att den dödes kropp finge ärligen begrafvas. hvilket beslut Stadsfiskalen skriftligen meddelat Kyrkoherden, som likväl till Stadsfiskalen återstält dennes skrifvelse, med tillkännagifvande, att samma skrifvelse icke vidkomme honom; hvarefter H:s döda kropp den 7 i sistnämnde månad blifvit begrafven så, som hade han sig sjélf förgjort. I anledning häraf infordrade jag bemälde Kyrkoherdes yttrande, hvaruti till försvar för det öfverklagade förfarandet hufvudsakligen anfördes att, då Kyrkoherden, dagen efter berörda dödsfall, besökt H:s barn H. hade nemligen varit enkeman dessa funnits betrakta faderns död såsom ett sjelfmord; förmenande Kyrkoherden, att den gången icke i hela församlingen torde hafva funnits någon, som icke varit fullt öfvertygad om H:s sjelfmord, hvilken öfvertygelse ock blifvit i stadens tidning samma dag uttryckt; hvarföre Kyrkoherden, vid ett så fullt ådagalagdt sakförhållande, förordnat om likets'begrafning i stillhet, hvartill han, på grund af 18 kap. 12 Kyrkolagen i dess nya lydelse enligt Kongl. Förordningen den 14 Juni 1864 samt Kongl. Förordningen den 16 Februari , ansett sig vara berättigad.

57 54 Då nyss anförda förklaring icke kunde för god antagas, aflat jag skrifvelse i ämnet till Consistorium i Skara och anförde, bland annat, att om nyss åberopade lagrum sammanstäldes, det syntes klart, att derest vid den i sistnämnda Kongl. Förordning föreskrifna undersökning, som borde ega rum så ^ snart någon person utan veterlig förutgången sjukdom funnes ligga död, ådagalades, att den döde förgjort sig sjelf, han skulle i stillhet begrafvas; men att, om undersökningen deremot gåfve vid handen, att den döde icke kunnat antagas hafva förgjort sig sjelf, utan att han på annat sätt omkommit, eller ock att dödsorsaken icke kunnat utrönas, han då borde ärligen begrafvas; samt att, då Kyrkoherden i strid mot det slut, hvartill undersökningen i nu förevarande fall kommit, på ILs barns antagande samt i öfrigt på helt och hållet lösa rykten, stödt sin åtgärd att förordna om H:s jordfästande i stillhet, jag deraf föranleddes yrka, att Consistorium, jemlikt Kongl. Brefvet till samtlige Consistorierna i Riket den 21 Augusti 1786, måtte göra Kyrkoherden tjenlig föreställning derom, med tillagd förmaning att i framtiden taga sig till vara för dylik olaglighet. Efter det Kyrkoherden inkommit till Consistorium med förklaring fver denna min framställning, har Consistorium, genom utslag den 3 Augusti. 1870, sig utlåtit: att, enär föreskrift i lag numera saknades derom, hvilken myndighet skulle förordna angående begrafningssättet, när en person utan. veterligen förutgången sjukdom funnes ligga död, Consistorium a.nsåge det icke kunna läggas Kyrkoherden till last, att han icke stält sig till efterrättelse Eandshöfdmge-embetets i Elfsborgs län föreskrift angående sättet för begrafningen af H:s döda kropp; men alldenstund af 18 kap. 12 Kyrkolagen, sådan den lyder i Kongl. Förordningen den 14 Juni 1864, och 16 i Kongl. Förordningen den 16 Februari samma år, jemförde med hvarandra., ^ tydligen framginge, att begrafning i stillhet endast skall ega rum, då vid undersökning den döde befunnits hafva förgjort sig sjelf: samt då ingen bevisning förekommit derom, att H. förkortat sitt lif, utan Kyrkoherden, i strid mot undersökningsprotokollet, endast på grund af ILs barns antaganden och obestyrkta rykten förordnat om H:s begrafning i stillhet; fördenskull pröfvade Consistorium rättvist förklara Kyrkoherden skyldig att, för det han sålunda utan laga skäl låtit i stillhet jordfästa H:s döda kropp, från Consistorium mottaga en skriftlig föreställning, med erinran att hädanefter taga sig till vara för dylik olaglighet. Detta utslag har jag låtit vinna laga kraft.

58 Stadsmäklaren B. har klagat deröfver att, sedan Öknebo Häradsrätt den 13 Oktober^ 1869 handlagt ett mål angående serskilda, i Klädesfabrikören L:s på Ahlström konkurs bevakade fordringsanspråk, hvilka, i anledning af dels sysslomännens i konkursen dels B:s emot desamma framstälda jäf, blifvit såsom tvistiga till Rätten hänskjutna, den tillförordnade Domhafvanden, som målet handlagt, oaktadt B. icke varit att anse såsom vid Häradsrätten kärande, klagande eller sökande, och således ej heller skyldig att lösa Häradsrättens dom och protokoll i målet, likväl låtit utskrifva jemväl för B:s räkning ett exemplar af Häradsrättens vid berörda tillfälle hållna protokoll och afsagde dom samt, efter det denna expedition, genom enskild af Domhafvanden antagen kommissionär, blifvit B. tillsänd, men denne vägrat att expeditionen betala, låtit lösen för densamma genom vederbörande exsekutors försorg uttagas; yrkande klaganden ansvar å Domhafvanden samt dennes förpligtande att återbära den förment olagligen uppburna lösen. Sedan jag, i anledning häraf, efter det tillförordnade Domhafvanden varit hörd och sig förklarat, men hans förklaring icke funnits tillfredsställande, emot honom förordnat åtal; och Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt vid åtalets utförande yrkat att, då tillförordnade Domhafvanden sålunda låtit komma sig till last oskickligt förfarande vid utöfningen af domare-embetet, till främjande af egen fördel, Domhafvanden måtte dömas, enligt grunderna i 25 kap. 16, 17, 21 och 22 Strafflagen, att bota ett hundra riksdaler riksmynt äfvensom ersätta B., på sätt denne fordrat, den honom aftvungna expeditionslösen, nio riksdaler 50 öre; så har Kongl. Hofrätten den 26 September 1870 meddelat utslag; och som tillförordnade Domhafvanden, efter det B., såsom fordringsegare i Klädesfabrikören L:s konkurs, mot åtskilliga i konkursen bevakade fordringsanspråk framstält jäf, derom förening ej kunnat träffas, låtit för B:s räkning utskrifva och honom affordra lösen för ett exemplar af Häradsrättens vid behandlingen af berörda tvistiga fordringsanspråk den 13 Oktober 1869 hållna protokoll, hvilket exemplar jemväl upptagit hvad angående andra, i konkursen väckta tvistefrågor vid Häradsrätten förekommit; men B. derigenom att han, på sätt berördt vore, mot i konkursen bevakade fordringar gjort jäf, icke, på sätt Domhafvanden förmenat, varit att anse såsom kärande samt ej heller på annan grund varit skyldig att, då han sådant icke serskildt begärt, lösa Häradsrättens ifrågavarande protokoll: alltså pröfvade Kongl. Hofrätten skäligt på det sätt bifalla Advokatfiskals-embetets talan, att Domhafvanden, för hvad honom i omförmälda måtto till last kommit, jemlikt 20 i Kongl. Förordningen angående expeditionslösen den 30 November 1855 samt 25 kap. 17 och 22 Strafflagen, fäldes att bota tjugufem riks- 55

59 56 daler riksmynt, äfvensom Kong]. Hofrätten förpligtade Domliafvanden att till B. återgälda beloppet af den hos honom uttagna lösen, nio riksdaler 50 öre, hvaremot Domliafvanden egde att ifrågavarande åt B. utskrifna expedition återbekomma. Öfver detta utslag har Domliafvanden anfört underdåniga besvär. Sedan Kommissarierne i Riksgäldskontoret, uti skrifvelse den 31 Oktober 1867, hos Konungens Befallningshafvande i Westmanlands län framstält anhållan, att Konungens Befallningshafvande måtte, i afseende å ett till sänkning af Bocksjön och upprensning af Tillberga-ån, inom Thortuna, Tillberga, Hubbo och Romfartuna socknar, af allmänna medel beviljadt amorteringslån, bestämma och till betalning fastställa den låneandel, för hvilkens återgäldande hvarje betalningsskvldigt hemman skulle ansvara, och det belopp, som i följd deraf till kapitalskuldens och räntans betalande borde för hvarje hemman årligen erläggas, samt Konungens Befallningshafvande, i anledning af berörda framställning, den 2 November 1869 meddelat utslag, hvarigenom förklarades, att för hvarje i omförmälda sjösänknings- och årensningsföretag deltagande hemman och hemmansdel skulle, såsom ett hemmannen under åren från och med 1869 till och med 1888 åliggande allmänt onus, vid tiden för de allmänna utskyldernas erläggande, till Kronouppbördsmannen i orten inbetalas visst, i utslaget faststäldt belopp; så hade Landskamererare^ i sin egenskap af expeditionshafvande, oaktadt handräckning i förevarande fall blifvit sökt icke af jordegarne, hvilka undfått statslånet, utan af den myndighet, som hade sig ålagdt att vaka öfver lånets behöriga indrifvande, samt de betalningsskyldige ej heller begärt att erhålla Länsstyrelsens utslag i ärendet, vid hvilket förhållande desse icke, emot 10 och 11 i Kongl. Förordningen angående expeditionslösen den 30 November 1855, varit pligtige att samma utslag lösa, icke desto mindre låtit ett transsumt af utslaget tillställas en hvar af jordegarne emot lösen, som likväl beräknats endast till det för afskrift med vidimation stadgade belopp. Då jag af en tillfällighet om detta förfarande erhöll kännedom, infordrade jag vederbörandes yttrande, hvarefter, enär berörda yttrande icke syntes mig tillfredsställande, jag uppdrog åt Advokatfiskals-embetet i Kongl. Svea Hofrätt att inför bemälde Kongl. Hofrätt lagligen tilltala Landskamereraren, för hvad i nyssbeskrifna förfarande, på sätt yttradt blifvit, befunnits anmärkningsvärdt: och efter det att, under skriftvexlingen i målet

60 målet, Advokatfiskals-embetet framstält det yrkande, att Landskamereraren måtte, jemlikt 20 i förenämnda Kong]. Förordning samt 25 kap. 17 och 21 Strafflagen, dömas till böter samt derjemte förpligtas att till vederbörande, med undantag af dem, som visades hafva anfört besvär öfver Konungens Befallningshafvandes ifrågavarande utslag eller eljest vilja mot den erlagda lösen sina exemplar af utslaget behålla, den olagligen uppburna lösen återställa; har Kongl. Hofrätten, genom utslag den 18 November 1870, sig utlåtit: att, ehuru låntagarne, hvilka ej i målet varit kärande, klagande eller sökande parter, icke på grund af föreskrifterna i gällande expeditionstaxa haft skyldighet att lösa exemplar af Konungens Befallningshafvandes utslag; likväl och som expedierandet af ifrågavarande transumt af Konungens Befallningshafvandes utslag varit föranledt af Kommissariernes i Riksgäldskontoret i ofvanberörda skrifvelse framstälda anhållan om bevis angående tiden, då vederbörande låntagare af Konungens Befallningshafvandes beslut erhållit del, hvilken delgifning lagligen bort verkställas, på sätt som skett, medelst tillställande af afskrifter af utslaget, och Landskamreraren icke varit pligtig att annorledes än mot erhållande af den för afskrift med vidimation stadgade lösen ombesörja berörda expeditioners utskrifvande; så och då, med hänsyn till den af Landskamereraren åberopade omständighet, att låntagarne iklädt sig betalningsskyldighet för alla af lånet föranledda kostnader och således skolat i sista hand vidkännas omförmälda, till samma kostnader hänförliga expeditionslösen, någon skada icke kunde anses hafva genom det anmärkta expeditionssättet för låntagarne uppkommit, i hvilket afseende klagan icke heller blifvit af någon bland dem förd, funne Kongl. Hofrätten Landskamererare^ ifrågavarande förfarande icke vara af beskaffenhet att till ansvar för honom föranleda. Med detta utslag har jag icke åtnöjts utan i skrifvelse till Advokatfiskals-embetet den 10 December 1870 anmodat bemälda embete att medelst underdåniga besvär hos Kongl. Maj:t söka utverka ändring i Kongl. Hofrättens utslag och nådigt bifall till de hos Kongl. Hofrätten emot Landskamereraren framstälda påståenden om ansvar och ersättningsskyldighet; och har jag, i afseende på Kongl. Hofrättens domskäl, i samma skrifvelse anfört, hurusom Kongl. Hofrätten visserligen uti sitt ifrågavarande utslag yttrat, att på sätt jag i den skrifvelse, genom hvilken åtalet anhängiggjordes, sökt visa låntagarena, hvilka uti det ifrågakomna målet ej varit kärande, klagande eller sökande, icke på grund af föreskrifterna i gällande expeditionstaxa haft skyldighet att lösa exemplar af Konungens Befallningshafvandes utslag; men derefter hette det i samma utslag, att»expedierandet af förrbe- Just;-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1871 års Riksdag., 8 57

61 58 mälda transsumt af Konungens Befallningshafvandes utslag varit föranledt af Koinmissariernes i Riksgäldskontoret framstälda anhållan om bevis angående tiden, då vederbörande låntagare af Konungens Befallningshafvandes beslut erhållit del, hvilken delgifning lagligen bort verkställas, på sätt som skett, medelst tillställande af afskrifter utaf utslaget.» Sistberörda antagande syntes mig utgöra hufvudsakliga grunden för det slut, hvartill Kongl. Hofrätten kommit; och riktigheten af detta antagande borde derföre blifva föremål för närmare undersökning. Det vore visserligen sannt, att 9 kap. 1 Utsökningsbalken, i fråga om utsökningsmål, samt Kongl. Förordningen den 10 Januari 1759 och Kongl. Brefvet den 28 Juli 1779, kungjordt geeom Kammarkollegii Cirkulär den 23 Augusti s.å., i fråga om hushållningsmål, föreskrefve, det den vinnande parten bör tillställa sin vederpart genom tvenne gode män afskrift af Konungens Befallningshafvandes utslag; men bredvid dessa stadgande!! funnes ett annat, afsedt just för det serskilda förhållande, som här inträffat. Låntagarena voro nemligen icke mindre än sjutio till antalet, och kostnaden endast för lösandet af de transsumt af Konungens Befallningshafvandes utslag, som till delgifningen, så som den skett, erfordrats, uppgick till ett hundra tjugufyra riksdaler 75 öre, oberäknad den lagliga godtgörelsen till de personer, som verkstält delgifningen. Här, om någorstädes, vore således för handen det serskilda förhållande, hvarom Kongl. Brefvet den 5 Januari 1808, kungjordt genom Kammarkollegii Cirkulär den 1 Februari samma år, handlar, då der förordnas, bland annat, att,»jemte det resolutioner och utslag, som Konungens Befallningshafvande eller Kongl. Maj:ts och Rikets Kollegier meddela uti ekonomie- och politie-mål, hvilka röra antingen hela menigheter eller sä många serskilda personer, att en bestyrkt afskrift af samma beslut icke kan hvarje person utan större kostnad och besvär tillställas, genom uppläsande från vederbörande predikstolar kungöras, bör det i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift kungjorda beslut qvarblifva i kyrkan eller under prestens förvar» o. s. v. Detta stadgandes tillämplighet på ifrågakomma fall kunde icke bestridas. Vore låntagarena icke att betrakta såsom en menighet, så vore de likväl, enligt hvad här ofvan blifvit uppgifvet, så mänga serskilda personer, att en bestyrkt afskrift af KonungensBefallningshafvandes ifrågavarande utslag icke kunnat hvarje person utan större kostnad och besvär tillställas, såsom äfvenledes är vordet anmärkt. Delgifning medelst utslagets kungörande från predikstolarne hade alltså, enligt min tanke, uti förevarande fall lagligen bort ega rum. I de flera handlingar rörande lika beskaffade låne-ärenden, hvilka jag i Riksgäldskontoret haft tillfälle att genomse, hade jag funnit

62 ett slikt delgifningssätt användt, så snart låntagarena utgjort en menighet eller varit många. Delgifningen hade då försiggått så, att Konungens Befallningshafvandes utslag omkringsändts för uppläsning till Kyrkorna i de församlingar, inom hvilka låntagarena varit bosatta, antingen handskrifvet eller tryckt bland länskungörelserne; hvarefter, så i ena som andra fallet, vederbörande presterskaps bevis, att utslaget blifvit den eller den dagen från predikstolen kungjordt, bifogats utslaget, då detta af Konungens Befallningshafvande till Riksgäldskontoret inskickats. Detta förfarande hade jag, på sätt nämndt är, funnit iakttaget af Konungens Befallningshafvande i olika län, ja till och med af Konungens Befallningshafvande i Westmanlands län, som i länskungörelsen N:o 9 för år 1852 intagit ett dylikt utslag till delgifning med Snefringe häradsboer och derefter insändt kungörelsen till Riksgäldskontoret, åtföljd af vederbörande presterskaps bevis om densammas uppläsning från predikstolarne i häradets kyrkor. Det kunde visserligen sägas, att i sist omförmälda fall utslaget rörde en menighet, ett helt härad, men, enligt 1808 års nådiga Bref, vore»många serskilda personer» i förevarande hänseende att betrakta lika med menighet. Kongl. Idofrättens dom innehölle, såsom en ytterligare grund för det friande domslutet, följande mening:»och då, med hänsyn till den af Landskamereraren åberopade omständighet, att låntagarena iklädt sig betalningsskyldighet för alla af lånet föranledda kostnader och således skolat i sista hand vidkännas omförmälda, till samma kostnader hänförliga lösen, någon skada icke kan anses hafva genom det anmärkta expeditionssättet för låntagarena uppkommit, i hvilket afseende klagan icke heller blifvit af någon af dem förd, anser» o. s. v. Tankegången i detta domskäl hade jag icke lyckats fatta. Deraf, att låntagarena iklädt sig betalningsskyldighet för alla af lånet föranledda kostnader och således i sista hand skulle vidkännas omförmälda, till samma kostnader hänförliga lösen, syntes mig ingalunda följa, att denna lösen, eller delgifningskostnaden i allmänhet, kunnat höjas öfver hvad nödigt och lagligt varit, utan att de, som skulle gälda densamma, af en slik förhöjning lede skada, och jag hade visat, att uti ifrågavarande fall nämnde kostnad blifvit minst tio gånger drygare, än den behöft blifva. Jag kunde ej annat förstå, än att hvar och en, som vore förbunden att gälda någon kostnad, hvilken som helst, skulle med rätta kunna räkna för sin skada hvarje tillökning i samma kostnad, som icke af skäl och lag påkallats. Men, det vore möjligt, att Kongl. Hofrätten sett saken från den synpunkt att, då expeditions- och delgifningssättet varit det enda lagliga, gäldandet af kostnaden derför icke kunde anses såsom någon för låntagarena uppkommen skada; 59

63 60 detta syntes mig likväl så. klart, att allt tal om skada i slikt fall varit öfverflödigt. Lika öfverflödigt tycktes mig ock tillägget i utslaget, att klagan öfver expediåonssättet ej blifvit af någon bland lantagarena förd; emedan,.m ta^an JaS *"ört * 0 b sig vai'it behörig och detta har ej blifvit ifrågasatt saknaden af enskild persons angifvelse ej fått inverka på domslutet öfver samma talan. Härmed ansåge jag mig hafva vederlagt de grunder, på hvilka Kongl. Hofrättens friande utslag sig stödde; och som det syntes mig vara af ganska stor vigt, att nämnda utslag ej måtte vinna laga kraft och dymedelst, gifva helgd för framtiden åt det, i min tanka, olagliga förfarande, hvartill Landskamcreraren gjort sig skyldig hvilket förfarande, om det lyckades vinna häfd, skulle medföra dels en obehörig beskattning å företag af sa ei känd nytta, att understöd af allmänna medel dem beviljats, dels ock en opåräknad inkomst för Landskamererarena i rikets alla län, så förordnade jag, på sätt nämndt är, om underdåniga besvärs anförande. Närmast efter den nu slutade redogörelsen för anstälda åtal, torde lämpligen kunna följa redovisningen för gången af ett ärende, som på min framställning vant föremal för behandling hos vederbörande myndigheter och till sist för Kongl. Majits nådiga beslut. Vid besök å Oroust och Tjörns härads tingställe, Svanesund, under embetsresan år 1867, fann jag dervarande häradshäkte icke motsvara sitt ändamål, och ehuru det på stället upplystes, att nämnda häkte sällan begagnades, emedan ransakningarne med häktade personer inom häradena hölles å kronohäktet i Uddevalla, ansåg jag likväl, i betraktande deraf, att Svanesunds tingställe vore beläget på en ö i hafvet, flera mil från något häkte, och utgjorde medelpunkten för en icke obetydlig rörelse, hvilken tidt och ofta föranledde samlingar af folk, behofvet af ett häkte derstädes påtagligt; hvarföre jag ock, enär det befintliga häktet var så bristfälligt, att fångar, icke kunde der förvaras ens öfver en natt utan ögonskenlig fara för rymning och för fångarnes helsa, i skrifvelse till Konungens Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län påkallade åtgärd till häktets iståndsättande och nödiga ombonande. Till svar härå meddelade bemälde Konungens Befallningshafvande, att häradsboerne icke ville underkasta sig någon utgift för berörda ändamål, emedan de, enligt åtagande för några år tillbaka, till uppförande och underhåll af cellfängelset i Uddevalla icke allenast på en gång erlagt ett visst penningebelopp för hvarje hemman utan ock årligen gåfve 50 öre

64 för hemmanet, hvilket åtagande de iklädt sig endast med vilkor att vinna befrielse från underhållet af häktet vid Svanesund. Efter emottagandet af detta svar, aflat jag skrifvelse till Kongl. Fångvårdsstyrelsen och anförde: att, enär 26 kap. 4 Byggningabalken, i sammanhang med frågan om tingshusbyggnad, stadgade, att vid hvart tingsställe ett fängelse skall vara, der missgerningsman måge i förvar hållas; samt vidare att»för denna byggnad ingen är fri utan sätes- och ladugårdar, afhyste rå- och rörshemman så ock preste- och klockarebol», deraf syntes följa att, ehvad förbehåll de tingshusbyggnadsskyldige i Oroust och Tjörns härad kunde hafva gjort, då de åtagit sig att lemna bidrag till uppförandet och underhållandet af cellfängelset i Uddevalla, skyldigheten ätt bygga och underhålla fängelsebyggnad vid häradenas tingstad icke kunde hafva, i strid mot lagens uttryckliga föreskrift, helt och hållet upphört: och att således, i fall häradsboerna skulle anses befriade från ifrågavarande skyldighet, densamma måste betraktas såsom öfvertagen af Kongl. Maj:t och Kronan samt följaktligen af Kongl. Fångvårdsstyrelsen fullgöras; hvarföre jag, med förmälan att, äfven om den reglering af tingshållningen och af tingsställena inom Rikets domsagor, som för närvarande vore ifrågasatt, vunne fastställelse, tingsstad för Oroust och Tjörns härad ändock fortfarande komme att vid Svanesund finnas, begärde att, derest tingshusbyggnadsskyldige i häradena icke emot deras gjorda förbehåll kunde bindasj till skyldigheten att ifrågavarande häradshäkte iståndsätta och underhålla, Kongl. Fångvårdsstyrelsen måtte derom, så fort ske kunde, foga anstalt; hvarjemte jag bilade ett af Konungens Befallningshafvande mig tillhandasändt domboksutdrag för den 17 December 1867, innehållande, att Oroust och Tjörns härads tingshusbyggnadsskyldige innevånare, vid sammanträde inför Häradsrätten den 7 Juni 1858, erbjudit sig att, såsom bidrag till uppförande af ett för atslulhga härad i Bohus län gemensamt cellfängelse i Uddevalla, för en gång, af hvarje helt hemman erlägga fem riksdaler och sedermera till byggnadens underhåll årligen utgifva 50 öre på hemmanet, dock emot vilkor att då och framdeles varda befriade från skyldighet att inom häradena bygga något serskild! häkte, så att frågan om fängelsebyggnad vid Svanesund borde förfalla, hvilket anbud sedermera den 10 Juli" 1861, vid meddelande af beslut om uppförande af ett cellfängelse i Uddevalla, blifvit af Kongl. Maj:t antaget, äfvensom de erbjudna afgifterna efter fängelsets uppförande för Fångvårdsstyrelsens räkning från häradsboerne uppburits. Med afseende härå, och då vid berörda förhållande Orousts och Tjörns tingshusbyggnadsskyldige förmentes icke kunna åläggas vidare utgifter för byggnad eller underhållande af häradshäktet vid Svanesund, men 61

65 62 ett häkte derstädes, på de skäl som af mig blifvit anförda, syntes vara oumbärligt, har Kongl. Fångvårdsstyrelsen, som ansett fångvården icke kunna undgå att sådant bekosta, sökt att genom Konungens Befallningshafvande i länet få utredt, ej mindre om och för hvilken kostnad det befintliga häktet skulle kunna behörigen iståndsättas, än äfven, för den händelse nybyggnad blefve nödig, huru stort utrymme i häktet funnes behöfligt dels för det fall, att detta blott såsom vanligt häradshäkte skulle begagnas, och dels för den händelse, att häktet, till vinnande af besparing i fångtransportkostnad jemte andra fördelar, erhölle den utvidgning, att ej allenast fängelse vid vatten och bröd kunde der verkställas, utan ock personer tilltalade för brott, der så lämpligt funnes, emellan ransakningarna i häktet qvarhållas. I anledning häraf hade Konungens Befallningshafvande till Kongl. Fångvårdsstyrelsen dels öfverlemnat ett af Kronofogden i orten med biträden den 20 December 1868 upprättadt besigtningsinstrument, utvisande, att den gamla häktesbyggnaden icke kunde behörigen iståndsättas, och att samma byggnad vore uppförd på en högst otjenlig tomtplats, äfvensom att, för den händelse nytt häkte komrne att uppföras, förmånligast vore, att gamla byggnaden försåldes, samt endast takteglet och stenfoten vid nybyggnaden begagnades, dels ock derjemte meddelat, att Konungens Befallningshafvande, för det fall att blott vanligt häradshäkte skulle vid Svanesund finnas, ansett detsamma kunna blifva af lika storlek och inredning med det gamla, som bestode af två fångrum, ett vaktrum och ett förrådsrum, men, för den händelse åter, att häktet skulle i uppgifvet hänseende användas i vidsträcktare mån, än ett vanligt häradshäkte, deremot ansett häktet böra innehålla tio eller minst åtta celler, två rum och ett gemensamt kök för en vaktmästare och en vaktknekt, utom erforderliga ekonomibyggnader; att Konungens Befallningshafvande funne en sådan större häktesbyggnads uppförande vid Svanesund, som helst borde emottaga fångar jemväl från det närbelägna Inlands Nordre härad, komma att medföra stora fördelar, med afseende ej mindre å de betydliga utgifter, som för fångtransporter nu utginge, hvarom Konungens Befallningshafvande upplyste, att från början af år 1869 intill medlet af November månad samma år sextio personer från Oroust och Tjörn varit för aftjenande af böter till länscellfängelset i Göteborg inforslade, hvarigenom en kostnad af omkring ett tusen fem hundra riksdaler ansåges hafva blifvit Fångvården tillskyndad, än ock å den kostnad, hvilken nu utginge såsom ersättning till domare, nämnd, åklagare och vittnen i brottmål för inställelse i Uddevalla; att, såsom bilagdt domboksutdrag för den 19 Maj 1869 gåfve vid handen, de tingshusbyggnadsskyldige i Oroust och Tjörns härad genom ombud inför Häradsrätten medgifvit icke allenast

66 att afstå gamla häktesbyggnaden till Kronan utan äfven att vidkännas kostnaden för anskaffande af tomtplats till det nya häktet; samt slutligen att en af Domhafvanden och Kronofogden i orten utsedd tomt för ny häktesbyggnad vid Svanesund kunde pa uppgifna vilkor erhållas. Med anmälan härom äfvensom att nödigt prest- och läkarebiträde vid ett å Svanesund förlagdt häkte ansåges kunna i orten erhållas, hemstälde Kongl. Fångvårdsstyrelsen i underdånig skrifvelse, bland annat, som här icke torde behöfva återgifvas, att, sedan den utsedda byggnadstomten blifvit på Oroust och Tjörns häradsboers bekostnad anskaffad, Styrelsen måtte få gå i författning om uppförande derå af fängelsebyggnad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den i Styrelsens byggnadskon tor uppgjorda plan, hvilken jemte kostnadsförslag vore till Kongl. Maj:t insända; att, sedan byggnadsarbetet blifvit fullbordadt, häradshäktet vid Svanesund måtte tills vidare få såsom kronohäkte begagnas dels för verkställande af fängelse vid vatten och bröd samt enkelt fängelse, hvartill böter blifvit förvandlade, i de fall då Konungens Befallningshafvande i sammanhang med bötesförvandlingen föreskrefve, att straffet skulle i nämnda häkte undeigas, dels ock till förvarande af för brott häktade personer från Oroust och Tjörns härad samt af dylika personer emellan ransakningarne från Inlands Nordre härad, hvars tingshusbyggnadsskyldige innevånare, lika med Oroust och Ijörns, betingat sig befrielse från häradshäktes underhållande; dock med öppen rätt för Konungens Befallningshafvande eller vederbörande Domhafvande att, der omständigheterna sådant föranledde, förordna om fångars insändande till länsfängelset; och att tillsynen å fångvården vid häktet måtte utöfvas af en Tillsyningsman, i enlighet med de föreskrifter, som, jcmlikt Kongl. Maj:ts nådiga Bref den 28 Maj 1867, vore för Tillsyningsman vid Kronohäktena i Riket gällande o. s. v. Efter det Konungens Befallningshafvande, Kongl. Ofverintendcntsembetet och Justitiekanslers-embetet afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden i ärendet, har Kongl. Maj:t, vid ärendets föredragning den 27 Juli 1870, funnit godt att till ofvanberörda underdåniga hemställan lemna nådigt bifall; dock med iakttagande, att i de fall, der Konungens Befallningshafvande eller vederbörande Domhafvande kunde anse ransakningsfånge icke böra uti häktet vid Svanesund förvaras, Konungens Befallningshafvande och Domhafvanden skulle ega att förordna om sådan fånges insändande till länsfängelset eller till kronohäktet i Uddevalla; och komme, i följd häraf, efter det häktet vid Svanesund blifvit till begagnande upplåtet, den i Kongl. Maj:ts nådiga Bref den 10 Juli 1861 meddelade föreskrift, att kronohäktet i Uddevalla skulle begagnas såsom ransakningshäkte med 63

67 64 tingstad för ransakningar angående häktade personer inom Oroust och fjörns samt Tnlands-Nordre härad, att till vidare verkan förfalla. I lagskipning ens tillstånd har under det senaste året någon förändring icke inträdt, som föranleder mig att derom nu uttala annat omdöme, än det, som i mina föregående embetsberättelser finnes uttryckt, så i afseende på sjelfva rättsskipningen som på de med densamma äfvensom med förvaltningen af samhällets angelägenheter i öfrigt sysselsatte personer. Rörande den förut omtalade långsamheten i rättsskipningen har jag likväl serskild ^ anledning att yttra mig' något vidlyftigare. Denna anledning hemtas från det åtal emot Stockholms Rådstufvurätt, som förekommer i den nyss slutade redogörelsen för anstälda åtal. Omständigheterna, som i berörda mål voro för handen, utgöra ett framstående men visst icke enstaka exempel på domstolars och domares obenägenhet att använda den makt och myndighet, lagen dem tillägger, i fråga om rättegångens ledning och fortskyndande genom parters och ombuds tillhållande att fullgöra, hvad på dem ankommer, och på de deraf föranledda täta uppskof i anhängiga måls. handläggning. Sjelfva utgången åter af åtalet visar, att den uppfattning af vårt rättegångssätt, hvilken jag förfäktat, icke lyckats vinna de högre domstolsinstansernas bifall. Detta kan dock hafva berott på omständigheter, som i det serskilda fallet förefunnos, möjligen ock derpå, att den förfäktade åsigten var af mig drifven till sina yttersta följder, längre än förr varit vanligt. En annan sida af detta ämne må, i sammanhang med det anförda, framställas. I 8 kap. 1 Rättegångs-Balken stadgas,»hofrätten, som är Konungens högsta Nämnd, eger uppsigt och vård hafva, ätt i de Domstolar, som derunder höra, rätt skipas efter Lag och dess rätta förstånd». I anledning häraf, och då klagan öfver långsamhet och onödiga uppskof i rättegångar är så allmän, och då, såsom jag i en föregående berättelse sökt visa, Hofrätterna nästan uteslutande äro i tillfälle att upptäcka dylika fel hos domare och domstolar, under läsningen af protokollen i fullföljda mål*); har jag från samtlige Hofrätterna förskaffat mig uppgifter på ) Justitiekansler!! och Justitieombudsmannen kunna icke på deras embetsresor härom anställa undersökning utan för stor tidspillan och med den serskilda olägenhet för domarena, synnerligen på landet, att desse kringresande embetsman, för en slik granskning af domböckerna,' skulle nödgas uppehålla sig en och annan dag hos riomnrena såsom gäster, då gästgifvaregård eller annat herberge för resande, såsom ofta no g inträffar, ej finnes i närheten. de

68 de åtal som, efter Hofrätternas förordnande, varit af deras Advokatfiskalsembeten utförda emot Stadsdomstolar och Domhafvande å landet för fel och försummelser i utöfningen af dömare-embetet, hvilka, efter en allmän klassiorätt dom eller beslut, oriktigt gravations- eller vadebevis m. m. eller resereglemente! m. m. för dröjsmål och försummelser i embetsåligganden. för fel emot Förordningen angående stämpladt papper. för olaga uppskofsbeslut i rättegång. 65 Svea Göta Skånska Summa Hofrätt. Hofrätt, Hofriitten. åtal. får >» » f» » (» (» » l» (» {» (» (> 1867 {» 1868 (» Summa * jdetrakias oivamniagua wueu uarmaic, aa. umä» uvmwiugwi heten fästa sig dervid, att af de 90 åtal, som blifvit anstälda emot stadsdomstolar och domare på landet, icke mer än ett enda haft till föremål olaga uppskofsbeslut. Detta skulle kunna anses ådagalägga, att klagan öfver rättegångarnas utdragande på tiden genom dylika beslut, vore ogrundad och obehörig, derest det vore bevisadt, att aldrig ett upptäckt olaga uppskofsbeslut hos underdomstolarna lemnats af öfverrätten opåtaldt; men säkert lärer icke någon vilja ansvara för, att detta är förhållandet. Ftt exempel på Hofrätts öfverseende med ett slikt olaga beslut är dessutom nära till hands..just det mål, hvars behandling föranledt nyssnämnda åtal emot Stockholms Rådstufvurätt, hade varit hos Kongl. Svea Hofrätt, utan att dess behandling ansetts påkalla handlingarnes öfverlemnande till Advokatfiskals-embetet för åtals anställande, innan jag efteråt, på sakegarens klagan, *) Af dessa 92 åtal hafva 15 träffat stadsdomstolar, 38 ständige och 37 tillförordnade domhafvande, samt 2 Konungens Befallningshafvande. Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1871 års Riksdag. 9

69 66 förordnade det åtal, på grund hvaraf samma Kong!. Hofrätt, åtminstone i den väsendtligaste anklagelsepunkten, ansåg de tilltalade Rådstufvurättsledamöterne skyldige till ansvar för fel i domare-embctets utöfning. Detta, i förening med den erfarenhet, jag liksom hvar och en uppmärksam iakttagare af rättskipningens gång i vårt land haft tillfälle att inhemta, har grundat min öfvertygelse i detta hänseende, och jag skulle mycket bedraga mig om icke samma öfvertygelse, styrkt af en omedelbarare erfarenhet, finnes hos mången öfverrätts-ledamot, att nemligen berörde klagan öfver rättegångars onödiga utdragande på tiden, om den ock någon gång skjutit öfver målet och icke varit begränsad inom verklighetens mått, likväl haft och har sin goda grund, och att således det förhållande, att under tre år icke mera än ett åtal för olaga uppskofsbeslut förordnats, icke bevisar, att sådana beslut ej meddelats, utan tvärtom tyder på ofvanintagna lagbuds af en eller annan orsak underlåtna tillämpning. Då jag sålunda dristat mig tillvita såväl öfver- som underdomare eftersättande af gifna lagbud, rörande nu ifrågavarande ämne, är jag skyldig, att, sanningen likmätigt förklara, det jag hvarken beskyller domarena i allmänhet eller ens flertalet bland dem för nämnda fel ej heller anser felet, när det blifvit begånget, hafva varit uppsåtligt. Tvärtom. Det är min tro att detsamma mången gång, så hos den ena som den andra domaren, härflutit från en nog långt drifven samvetsgrannhet eller farhåga att missbruka en af lagen medgifven makt och myndighet. Denna öfverdrift är åter i sin ordning möjligen föranledd af en, efter min tanka, oriktig uppfattning af vårt rättegångssätt, dess natur och betydelse, eller af en lika oriktig föreställning, att vår rättegångsordnings stadganden öfverlefvat sin tid och, då de icke destomindre qvarstå, måste tolkas och tillämpas så, att de svara emot nutidens bildningsgrad och tänkesätt. Men den som har en sådan uppfattning eller hyser en dylik föreställning förbiser dervid uppenbarligen, dels att detta gamla rättskipningssystem är ett annat än det, hvarur de nyare åsigterna i detta ämne utgått, dels ock att hvarje dylikt system har sina grundvilkor, utan hvilka det icke kan verka i sin naturliga ordning; hvarföre en mindre välbetänkt sammanblandning af två system lätteligen medför vådan, att såväl det ena som det andra systemets fördelar gå förlorade. Som bekant är, förekomma två olika system för rättegångssättet nemligen: det ackusatoriska och det inqvisitoriska. Till undvikande af en anstötlighet i namnet, som ej finnes i sak, kan detta senare kallas undersöknings-r lika som det förra förhandlingssystemet. Hvarje lands rättegångsordning återspeglar, om icke helt och hållet åtminstone i sina hufvuddrag, det ena eller andra af dessa system, och jag tvekar icke att antaga, det

70 vår rättegångsordning i tvistemål, lika väl som den för brottmål, väsentligen sluter sig till undersöknings-systemet. En svensk domare får icke vara passiv, när lian sitter för rätta, han får ej sorglöst öfverlemna åt de tvistande parterna att utreda, eller icke utreda tvistefrågorna, att inställa sig eller uteblifva, att sjelfve eller genom dåliga ombud eller sakförare draga tvistemålet på tiden, längre än nödigt är; och slutligen, när parterna icke hafva något mera att anföra, får domaren icke fälla sin dom, obekymrad om saken är behörigen utredd eller icke, och om han följaktligen frandömer en jaart dennes lagliga rätt derföre, att parten ej förstått att göra densamma gällande; utan den svenska domaren har en till och med i lag utstakad skyldighet att taga del i tvistefrågornas utredande, samvetsgrannt undersöka och utleta hvad sannt och rätt är, att höra parterna, äfven då de skriftligen utfört saken, så snart han det nödigt finner, att pröfva huruvida begärdt uppskof i ett mal är nödigt eller icke och, i senare fallet, ej bevilja det, att tillse, det de, som skola föra andras talan, äro dertill enligt lag berättigade och med nödiga fullmakter försedde, med ett ord, domaren skall sorgfälligt söka att, sa vidt möjligt är, fa sakerna utredda och derefter utan oskäligt uppskof dem med laga slut afhjelpa- Men nu har under de senare årtiondena, tyckes det, sannolikt i den mån fremmande länders lagstiftningar blifvit mera allmänt kända och med dem det ofvannämnda förhandlingssystemet, detta sistnämnda slagit an på sinnena och visat sig för tanken och rättskänslan tillfredsställande i högre grad än undersökningssystemet. Vissa satser hafva i synnerhet vunnit anklang, såsom den, att 'domarens sak är att* döma, parternas att utreda tvistefrågorna, det vill säga, att det icke anstår domaren att vara parternas, vare sig kärandens eller svarandens eller begges, advokat, han skall blott och bart vara domare. En annan dylik sats lyder så: domaren kan ej tillika vara åklagare o. s. v. Dessa satser innebära theoretiskt riktiga och upphöjda sanningar, men de fordra oeftergifligen vissa förutsättningar för att kunna göras praktiskt tillämpliga. Sålunda för att satsen:»domaren bör endast dömma, och icke vara parternas advokat», skall kunna tillämpas, fordras, att parterna hafva någon annan advokat, i de fall _ som lära vara de flesta då de sjelfve icke innehafva nödig lagkunskap och skicklighet att utföra sin talan. Med andra ord, förhandlingssystemet fordrar ovilkorligen tillvaron af ett advokatstånd och kan, innan ett sådant uppstått, icke utan våda för rättskipningen tillämpas. Satsen åter, att»domaren ej kan tillika vara åklagare» fordrar också, att en annan åklagare skall finnas, som med lika lätthet kan öfvervälla de fel och försumsummelser som af underdomare under embetsutöfning begås och livilkas beifrande nu är lemnadt till öfverrätterna. Bland dylika fel må här ser- 67

71 68 skildt nämnas det, som består i rättegångsmåls olaga uppskjutande. Men en så beskaffad åklagare finnes ej. Justitie-kanslern och Justitieombudsmannen kunna väl, på grund af den dem ålagda allmänna tillsyn öfver lagars, författningars och instruktioners efterlefnad af domare, embets- och tjensteman, åtala fel af nu ifrågavarande beskaffenhet, men, såsom jag härofvan antydt, de hafva icke samma lätthet som Hofrätterna att upptäcka och framdraga i ljuset dylika fel och lagöfverträdelser. Dertill fordrades, att Justitie-kanslern och Justitieombudsmannen skulle vid hvarje domstol hos hvarje domare genomläsa flera, stundom fyra eller fem års domböcker, Detta har ej varit sed och lärer svårligen kunna blifva det. Att tillse det domböcker och protokoll äro fullständigt uppsatta och, likasom dertill hörande handlingar, ordnade och med omsorg förvarade, * - det föreskrifna diarier och förteckningar äro ordentligt förda och bevarade; detta är ivad som i allmänhet förekommer och kan medhinnas vid besöken hos domare och i domstolar. De nämnde satserna sakna sålunda hos oss sådana förutsättningar, som för deras genomförande erfordras. De kunna derföre ej annat än verka upplösande på det bestående systemet på samma gång de, i brist på nyssberörda förutsättningar, icke ega makt att frambringa de fördelar, som eljest kunde väntas af det system, de tillhöra. På sådant sätt skada de ovilkorligen rättstillståndet, enär de göra overksamma de krafter, det bestående systemet eger till nämnda tillstånds upprätthållande och främjande, utan att satta i stallet andra verksammare eller ens lika verksamma krafter; och, såsom redan ar antydt, det har förekommit mig som om de icke oväsentligen vållat de fel, hvilka jag fört ej mindre under- än ock öfverdomare till last i fråga om rättskipningens långsamhet. Detta föreställer lag mig hafva så ffatt. flit,1 n rl nvrl n m etrvl n n ^ 1-, -1 i n tillgått, att de underdomstolar och domare, jag ansett hafva genom onödiga uppskof vållat rättegångarnes fördröjda afgörande, handktteftcr den satsen, att»domaren skall döma, parterna eller deras ombud utreda saken.» Pa grund häraf hafva desse domare och domstolar ansett att parterna egt att fordra, det så lång tid, de sjelfve, eller hufvudsakligen deras efter rattegangsdagarnes antal aflönade ombud begärt, skolat dem medgifvas, oc i saken följaktligen, så snart de det äskat, uppskjutas, och det så länge parterne eller ombuden önskat. Det förundrar visst icke någon, om domstolar och domare, ledde af nämnda åsigt, hållit för gammalmodigt att påkalla uppfyllandet af de vilkor, lagen fordrar för uppskofsdom, eller att komma med förelägganden, beledsagade af verkligen aktningsbjudande äfventyr, för att befordra sakens slut, likasom att anställa nödig granskning af egenskaperna hos sakförare, dem parterna sjelfve åt sig valt och med sitt förtroende hedrat. Ofverrätterne åter hafva, när det af protokollen i ett

72 inkommet mål visat sig, att underdomstolarne eller domarena gjort sig skyldige till olaga uppskofsbeslut, möjligen på lika sätt låtit sig ledas af den andra satsen, att 'domaren ej tillika får vara åklagare», hållande före, att, i strid mot en så upphöjd och obestridlig sanning, ett föråldradt lagbud, tillkommet under oupplysta tider, då nämnda sanning ännu icke gjort sig gällande, ej vidare förtjente afseende; och det uppenbara felet har fått gå oanmärkt. Ännu en gång må jag förklara, att jag visst icke underkänner riktigheten af de upprepade satserna i deras allmännelighet: mina anmärkningar gälla endast deras tillämpning utan att sådana förutsättningar varit för handen, som de oeftergifligen fordra. Att alla företeelser, som utgjort ämne för denna betraktelse, icke låta förklara sig på nu uppgifna sätt, erkännes villigt. Det finnes ej brist på andra orsaker, som kunna missleda handlingssättet; det finnes tanklöshet, som icke vet af några bevekelsegrunder, slarf, som icke frågar efter sådana; det finnes slutligen lättja, som dels skyggar för mödan att utreda och utleta sanningen i en svårare rättstvist, att gripa sig an med afgörandet af ett mål, hvilket under åratals handläggning vuxit ut i vidlyftiga protokoll, dels ock gerna undandrager sig, t. ex. i en öfverrätt, att med stränghet utöfva den föreskrifna granskningen af underrätternas arbeten, derföre att en sådan möjligen skulle kunna föda af sig åtal, således nya mål, till förökande af de förut befintligas antal, hvilket tyckes vara redan tillräckligt stort till och med för en rastlös arbetsamhet. Då jag bland dessa alla förklaringssätt företrädesvis framstält det, som tyder på en missledd uppfattning af gällande lag, bör jag ej kunna beskyllas för vrångvisa emot de, enligt min åsigt, felande. Vid den reform af vårt rättegångsväsende, som vi alla vänta, skall utan tvifvel åtminstone ett närmande till förhandlingssystemet förverkligas. Deruti är väl i och för sig icke något ondt; men såsom hvarje djupt ingripande lagförändring, bör denna också ske med nödig betänksamhet och mogen pröfning. Hvad som är godt i den gamla lagen bör ej få handlöst bortfalla, icke ens hvad som låter sig förbättras i samma lags anda. Ett system, som verkat i århundraden, har djupa rötter i folkets medvetande, och ett sådant låter sig med mindre äfventyr förbättras, än ett till sina grundsatser helt och hållet nytt försökes. Det är ej ensamt för de lagkunnige eller för dem, hvilka tro sig vara det, som lagar skrifvas; den lag. som ej ytterst hvilar på den stora allmänhetens rättsmedvetande, måste kämpa under årtionden emot misstroende och missförstånd, derunder till och med orsakande ej så ringa skada, och han måste vara fullgod, om han skall gå segrande ur den kampen. Det är denna erfarenhet, af hvilken äfven vi haft vår beskärda del, som manar till varsamhet. 69

73 70 I oskiljaktigt sammanhang med det ackusatori.ska eller förhandlingssystemet står införandet af ett advokatstånd, en advokatkorps eller advokater, sakförare. Rörande sistnämnda, ämne har jag förut yttrat mig, såsom några velat finna, afstyrkande. Detta är dock ett missförstånd. Jag har endast yttrat, att ett advokatstånd ej skapas genom ett penndrag, så vida med detta penndrag ej stadgas, att alla mål skola vid domstolarne utföras af advokater; och då jag trodde ett sådant förfarande icke kunna blifva välkommet för vårt folklynne och våra vanor, ansåg jag bäst att låta uppkomsten af ett dylikt stånd så småningom försiggå, i mån som behofvet kräfde och allmänna tänkesättet derför stämdes. Jag tillät mig ock erinra, att nyttan för vårt rättstillstånd af en advokatkorps bildande väsentligen berodde derpå, att dess medlemmar blefve i lagkunskap, skicklighet och redbarhet åtminstone någorlunda jemngocla med våra domare, hvartill jag åter trodde väsentligen erfordras, att advokaterna blefve temligen väl aflönade, hvilket i sin ordning komme att fördyra rättegångarnes utförande; hvarföre jag påpekade, att ett advokatstånd, lika litet, som någon annan mensklig inrättning, saknade sina brister och kunde ej allenast i nyssnämnda afseende utan ock i andra medföra sina olägenheter för allmänheten. Härmed är nyttan af goda sakförare äfven under vårt nuvarande rättegångssätt ingalunda bestridd. Det är tvärtom för mig och för alla, som erkänna sådana brister i rättegångssättet, som genom goda sakförare kunde förekommas, ett önskningsmål. Men skall rättegångssättet förändras till närmare öfverensstämmelse med förhandlingssystemet, då är inrättandet af ett advokatstånd, såsom ofvan nämndes, rentaf en nödvändighet. Det blifver likväl, när och under hvilket rättegångssätt detta skall ske, nödigt att tillse, det denna inrättning så ordnas, att så få brister som möjligt vidlåda densamma, och dertill bidrager, i min tanka, såsom ofvan nämndes, väsentligt, att för ledamöterna i densamma sådana fördelar bestämmas, att dessa ej hindra, det fordringarne på samma ledamöters egenskaper kunna vara så stora, som det vigtiga kallet kräfver. Men hvilka förändringar i rättegångssättet än införas, äfven om förhandlingssystemet i sin helhet skulle komma till stånd, må dock ingen föreställa sig, att alla olägenheter i rättskipningen skola med ens upphöra. För min del vågar jag icke en gång borga för, att långsamheten i rättegångarne skall försvinna, då dera,s ledning skulle komma att hufvudsakligen öfvergå från domaren till advokaterna, på hvilka svårligen ens så mycken kontroll kan hållas, som nu på domstolar och domare.

74 I sammanhang med frågan om rättskipningens tillstånd i allmänhet må med några ord vidröras en fråga rörande inteckningars beviljande och förnyande, en annan hörande till exsekntionsväsendet och slutligen en rörande fångvården. o o Från flera håll har jag försport klagan deröfver, dels att vid inteckningars beviljande, en och annan domare icke vinnlägger sig om att inhemta noggrann och fullständig reda på den till inteckning uppgifna fastighetens rätta namn och belägenhet i by och socken, hvilket är af jemförelsevis största vigt i de orter, der gårdar ofta hafva flera namn, så att en och samma fastighet benämnes t. ex.»skattegården» och»per Mårtens gården», der lika gårdsnamn finnas i olika byar inom samma socken, och liknämnde byar jemväl kunna förekomma i flera socknar inom samma härad; varande i de flesta fall nödig upplysning härom att inhemta hos Nämnden, om domaren sjelf ej besitter tillräcklig örtkunskap; dels ock, då intecknings förnyelse sökes, och skuldebrefvet för sådant ändamål uppvisas vid annan Rätt än den, under hvilkens domvärjo den intecknade fastigheten lyder, hvilken Rätt, då sådant sker, enligt 23 af Kongl. Förordningen den 13 Juli 1818, jemförd med Kongl. Förordningen den 9 April 1861, har åliggande, att i sitt inteckningsprotokoll korteligen intaga hvad handlingen innehåller med dag och årtal, då den utgafs, af hvilken Rätt inteckningen beviljad är med dag och årtal, då det skedde, och då inteckningen förnyas, om det skett, att samma Rätt i det protokoll, som öfver slikt ärende föres, icke alltid fullständigt upptager den intecknade fastighetens namn, bynamn och sockennamn samt för det mesta underlåter att anteckna, under hvilken paragraf ärendet blifvit upptaget, då inteckning först beviljades eller då hon senast förnyades vid den rätta domstolen, hvilka paragrafnumer likväl å det uppvisade skuldebrefvet äro utsatta. Härigenom har händt och händer, att i det ganska vanliga fäll, att inteckning på samma dag meddelats för flera med ett och samma datum utmärkta, af samma person till samma person utgifna och på lika stort belopp lydande skuldebref, den domare, som emottager ett dylikt protokoll från domstolen, der skuldebrefvet för förnyelse är uppvist, och som derefter skall i sitt inteckningsprotokoll göra anteckning om nämnda förnyelse, i saknad af uppgift om paragrafuumern, icke kan veta, hvilken af de flere, på en och samma dag beviljade lika beskaffade inteckningar i sjelfva verket blifvit förnyad. Ehuru en sådan anteckning af paragrafnumer, som nyss nämnd är, icke uttryckligen föreskrifves i ofvan åberopade förordningar, gör jag mig likväl förvissad, att hvarje samvetsgrann domare, sedan hans uppmärksamhet blifvit fäst på vigten af detta föga besvärliga iakttagande, lika litet skall undandraga sig fullgörandet deraf som han förbiser nödvändigheten af att 71

75 72 de öfriga, till ordning, reda och säkerhet i den så vigtiga inteckningsangelägenheten ledande åtgärder, hvilka härofvan blifvit påpekade, med all möjlig omtänksamhet och noggrannhet verkställas. Det är en erfarenhet, som jag, under de senare årens embetsresor genom granskning af de till Landskansiierne från underexsekutorerna insända utmätningsdiarier inhemtat och äfven i mina reseberättelser omnämnt, att hos bemälde underexsekutorer, företrädesvis hos Kronofogdarne å landet hopat sig en mängd exsekutorial Domstolars och Konungens Befallningsliafvandes utslag i skuldfordringsmål beroende på utmätning, på det utmätta godsets försäljning och slutligen på utmätningsmannens redovisning inför den utmätningssökande för den verkstälda exsekutionen. Den förnämsta anledningen till nämnda förhållande är väl den under senare åren rådande ofördelaktiga ekonomiska ställningen vållad till väsentlig del af flera års missväxt eller åtminstone svaga skördar hvilken förorsakat på samma gång ovanlig tillökning i lagsökningarnes antal och en nästan allmän obenägenhet och jemväl oförmåga att inköpa utmätt gods, serdeles fastigheter, i följd hvaraf auktion på auktion måst hållas utan framgång, derigenom redovisningen för exsekutorialen blifvit öfver höfvan fördröjd. Detta har gjort underexsekutorernas ställning, såsom jag i en föregående berättelse antydt, bekymmersam, och äfven de mest nitiske bland dem skulle hafva haft svårighet att reda sig, derest fordringsegarena gjort gällande de anspråk, Kongl. Förordningen den 21, Mars 1835 gifver dem, genom stadgandet att, derest underexsekutoren försummat någon af de i samma nådiga förordning stadgade skyldigheter, fordringsegaren är berättigad att af bemälde exsckutorer utfå sin fordran. Nämnda Kongl. Förordning stadgar nemligen: l:o»å landet skall Kronofogde, inom tre månader från den dag,»då dom eller utslag, hvarå utmätning följa bör, till honom aflemnas, ej»allenast hafva fullgjort sin skyldighet medelst utmätning, utan ock, då lös»egendom, som bör säljas, är i mät tagen, hafva verkstält försäljningen»deraf samt af försäljningssumman, så långt den förslår, borgenärens fordran»betala, derest borgenär, om utbekommande af betalningen, sig anmäler. 2:o.»I städerna, med undantag af Stockholm, åligger det Magistrakterna att, inom sex veckor från det domen eller utslaget af dem emot- "tages, i afseende på utmätning samt lösörens försäljande och redovisning»af köpeskillingen derför, fullgöra hvad i förra mom. är för Kronofogde föreskrifvet.» 3:o

76 3:o.»Är fast egendom utmätt», kan slutredovisningen af uppgifna anledningar komma att dröja på landet sju och en half och i städerna fem och en half månader. 4:o.»Försummar Magistrat eller Kronofogde något af hvad nu före- skrifvet är och kan ej visa, att borgenär lemnat anstånd med betalningen,»eller att, oaktadt vidtagna lagliga åtgärder till utmätning och försäljning samt köpeskillingens indrifvande, sådana hinder dervid mött, som af Magi-»straten eller Kronofogden ej förekommas kunnat, svare då för det, hvarför»utmätning sökt är, och vare Konungens Befallningshafvande skyldig att '»emot Magistraten eller Kronofogden lemna borgenär skyndsam handräckning.» Här är det åt den enskilde fordringsegaren lemnadt att utöfva den verksammaste kontrollen på underexsekutoren, likasom det i gällande konkurslag tillkommer den enskilde borgenären ej endast att bevaka sin fordran utan äfven att för sin del tillse, det konkursmassans förvaltning omsorgsfullt skötes, och att tala å gäldenären för vårdslöshet eller bedrägeri, och likasom det i strafflagen förbehålles åt den enskilde målsegaren, i många fall, uteslutande rätt att söka upprättelse för lidna rättskränkningar. Men med rättigheter följa skyldigheter, och dessa senares underlåtna fullgörande undgår sällan att menligt inverka på rättstillståndet. Exempel derpå äro i föregående embetsberättelser omnämnda, och ett nytt sådant är här för handen. T ofvananförda Kongl. Förordnings 1 punkt heter det, att underexsekutor skall inom stadgad tid till borgenären redovisa och utbetala hans genom den exsekutiva åtgärden uttagna fordran, derest borgenären om utbekommande af betalningen sig anmäler. Nu förekomma imedlertid ej så sällsynta exempel på, att borgenären icke anmäler sig till utbekommande af sin betalning; och följden blifver, att medlen stanna till och med för längre tid i underexsekutorens händer. Det har visat sig, att hos en och annan Kronofogde sålunda innestående medel kunnat uppgå till tusentals riksdaler. Detta förhållande är icke sådant det bör vara, emedan det medförer frestelse för exsekutoren att till sin nytta fruktbargöra medlen, i det han inblandar dem i sina egna, hvarigenom vägen blifver kort till propriebalans. Är nu detta ett af fordringsegarens liknöjdhet, eller måhända någon gång af omständigheterna väsentligen förorsakadt ondt, så vållas deremot ett annat ensamt af underexsekutoren och består deruti, att denne undandrager sig att förr, än de i merberörda 1835 års Förordning stadgade tider tilländagått, till fordringsegaren redovisa uppburna medel, som, vare sig till följd af skuldens frivilliga gäldande eller ock genom utmätning och det Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1871 års Riksdag

77 74 utmätta godsets försäljning, influtit längre eller kortare tid före den, som i Förordningen, olika för olika fall, är utsatt. Lätteligen röjes ett sammanhang af orsak och verkan emellan nu beskrifna missbruk. Har nemligen underexsekutoren vant sig att i sina egna inblanda sådana indrifna medel, som fordringsegaren försummat uttaga, så skyr han ej heller att öka sitt rörelsekapital med de medel, han, till fordringsegarens 'förfång, innehåller så länge, som han anser den stadgade redovisningstiden det medgifva. Att detta senare förfaringssätt verkligen är, hvad det blifvit kalladt, ett missbruk, lärer ej tarfva bevisning. Utom det att härom gällande författning stadgar, icke att underexsekutoren skall redovisa efter tre månader, sex veckor o. s. v., utan att han skall fullgöra berörda skyldighet inom de sålunda för hvarje fall utsätta tider, ligger det i sakens natur, att eu förrättning sådan s<j>m den här åt exsekutoren uppdragna bör verkställas så fort ske kan, i afseende på såväl föregående åtgärder som sjelfva slutredovisningen. Underexsekutoren skall hafva ersättning för sitt besvär efter faststäld taxa, men derutöfver icke någon fördel, vare sig på gäldenärens eller fordringsetrarens bekostnad. Sådant inträffar likväl när, såsom i många fall sker, eu räntebärande fordran uttages och längre eller kortare tid qvarstannar i underexsekutorens händer. Räntan skall betalas till dess betalning följer. Uppbär nu underexsekutoren fordringen i reda penningar eller såsom liqvid för utmätt och försåldt gods inom första månaden efter det exsekutorialet kommit honom i lmnden men icke redovisar derför till fordringsegaren förr, än de tre månaderna i det närmaste tilländagatt, sa blifver ju händelsen, antingen att gäldeuären far betala räntan endast till den dag, da penningarne pa ena eller andra sättet kommit i underexsekutorens hand, och då gör fordrin<esegaren förlust, eller också måste gäldeuären betala räntan tilldess de tre måpaderna äro förflutna, och då gör denne förlust; ty att exsekutoren betalar ränta för den tid, penningarna finnas i hans vård, lärer väl icke ifrågakomma. Hvad här blifvit yttradt om underexsekutorernas skyldighet att hålla fordringsegaren penningarne för hans fordran tillhanda, så snart de influtit, rörer naturligtvis endast de fall, då fordringsegaren anmäler sig till betalningens utbekommande; likasom allt hvad som är anfördt om underexsekutorers missbruk under tjensteutöfning visst icke är en allmän tillvitelse mot denna klass af tjensteman utan träffar undantagsvis endast några få. Den lagstiftningsåtgärd, som skulle undanrödja merberörda missbruk, kunde vara helt enkel och bestå endast deri, att stadgandet, det fordringsegaren ikall anmäla sig om sin betalnings utbekommande, borttoges, och i stället föreskrefves, att hvar och en, som till underexsekutor inlemnade utslag till verkställighet, skulle uppgifva den adress, under hvilken redovisning och

78 penningar borde försändas; att det ålåge underexsekutoren att i bref under öppen rekommendation, efter nyssnämnda anvisning, öfversända penningarne, så snart de influtit, ehvad de tre månaderna, de sex veckorna eller de i öfrigt bestämda tiderna gått till ända eller icke; och att exsekutoren i sitt diarium borde anteckna, hvilken dag penningarna blifvit afskickade och styrka detta med postens rekommendationsbevis, intilldess fordringsegarens qvitto anländt: allt detta naturligtvis på fordringsegarens bekostnad; dock borde det förbehåll stadgas, att om fordringsegaren sjelf anmälde sig att lyfta penningarna, detta utan omväg finge ske; och att om fordringsegaren vore boende i samma stad eller socken, som underexsekutoren, han skulle underrättas, när penningarna vore att lyfta, genom budskickning på sin bekostnad, derest ej annorlunda mellan fordringsegaren och exsekutoren blifvit på förhand aftaladt. Åt detta mitt förslag till lagförändring har jag icke ansett nödigt att gifva en bestämd form, så att det skulle kunna inpassas i nu gällande lag, enär utsökningsväsendet utgör föremål för behandling af en serskildt nedsatt komité. Jag har endast velat fästa uppmärksamheten på de befintliga missförhållandena och angifva det sätt, hvarpå jag förestält mig, att de skulle kunna afhjelpas. 75 Stadsfiskalen i en af rikets mindre städer har hos mig skriftligen anmält, att i stadens häkte en fånge, tilltalad för sedelförfalskning, i anseende till hinder i ransakningens lopp genom upplysningars infordrande, rörande fångens person och lefnadsomständigheter, qvarhållits 42 dagar, under hvilken tid fången, som, enligt uppgift vid häktningen, redan fjorton dagar begagnat sin påhafda skjorta, icke, i brist af tillgång vid häktet till beklädnad för der förvarade fångar, fått ombyta nämnda klädesplagg, i följd hvaraf detsamma, likasom sjelfva häktet, blifvit uppfyldt af ohyra till den grad, att fången, hvilken slutligen dömdes till sju års straffarbete, skall hafva genast förklarat sig med utslaget nöjd, endast för att få komma till annat fängelse och derigenom undgå den olidliga belägenhet, i hvilken han befann sig. Som Stadsfiskalen i sin skrift tillika antydde, att han på förhållandet fäst Rådstufvurättens i staden uppmärksamhet, utan att någon åtgärd från Rättens sida blifvit vidtagen, så infordrade jag Rådstufvurättens utlåtande i ämnet, hvilket innehöll, att någon offentlig anmälan af Stadsfiskalen till Rådstufvurätten icke egt rum, men att denne enskildt och samtalsvis för Rättens ledamöter omnämnt ofvanberörda förhållande och ifrågasatt, till

79 76 hvilken myndighet, han borde vända sig med anmälan om saken, hvarvid han blifvit hänvisad att göra slik anmälan hos Kongl. Fångvårdsstyrelsen. Men lika litet som sistbemälde Styrelse, vid det förhållande, att stadshäktena och fångarnes underhåll och vård derstädes bekostas af staden, kunnat med saken taga någon omedelbar befattning, lika litet kunde jag, enär, mig veterligen föreskrift icke finnes angående fångars beklädnad i stads- och häradshäktena *), hvilkens efterlefnad jag hade att påyrka, vidtaga någon åtgärd, i anledning af hvad som till mig blifvit inberättadt. Visserligen både ^ jag kunnat anmoda Konungens Befallningshafvande i länet att söka förmå innevånarne i den stad, om hvilken fråga var, att åtaga sig anskaffandet för framtiden af nödig beklädnad åt de fångar, som i stadshäktet komme att förvaras; men då enahanda brist på beklädnad för fångar^ antagligen föreflinnés i flora, kanske de flesta af nyssberörda häkten, ansåg jag mig snarare böra välja denna utväg att bringa frågan å bane. Det första, som härvid bör öfvervägas, synes mig vara, huruvida det må vara tidsenligt och med det hos oss antagna fängelsesystemet öfverensstämmande, att några fängelser finnas, som icke byggas och underhållas af det allmänna, och der icke fångarnes utspisning och förseende med alla nödtorfter af sängkläder och beklädnad likaledes besörjes på det allmännas bekostnad, och som slutligen icke, så till hushållningen som fångarnes vård och eftersyn, stå under inseende af samma styrelse, som har vård om statens häkten. Denna fråga är framkallad dels af det otillfredsställande skick, hvaruti nämnda mindre häkten, vid jemförelse med Statens, befinna sig, så väl till byggnad och underhåll, som i afseende på anordningen för fångarnes bespisande, beklädnad och eftersyn, dels ock af den öfvertygelse att nyss antydda brister, så vidt jag förstår, icke kunna afhjelpas med nu gällande föreskrifter i ämnet och näppeligen med några nya, såvida inseendet öfver dessas efterlefnad skall, likasom öfver de hittills gifna, utöfvas af skilda, ortmyndigheter utan gemensam öfverstyrelse. Då imedlertid dessa mindre häkten icke kunna undvaras, emedan, om i vårt till största delen^ glest bebyggda land endast länsfängelser skulle finnas, kostnaderna för fångforslingen komme att blifva ännu större, än de äro; torde den tanken, *) Kongl. Brefvct den 27 November 1798, kungjordt genom Kammar- och Krigs-kollegiernas samt Stats-kontorets Bref den 18 Januari 1799 stadgarendast i mom. 2, att Konungens Befallningshafvande, hvar i sin ort, skola tillhålla städerna och häradena, att, dä eldning behöfves, dermed förse deras enskilda arrestrum, och vederbörande tillse, att de arrester, der eldstäder icke äro imättade, vintertiden ej nyttjas till fangars bevarande; och i mom 3, att Landshöfdingar och Ståthållare höra genom tjenliga föreställningar söka förmå innevånarne i de städer (således icke i häradena), hvarest för arrestanterna sängkläder icke finnas, att sådana jemväl der anskaffa.

80 att Staten borde öfvertaga underhållet jemväl af dessa häkten och de der förvarade fångarne icke böra utan pröfning förkastas, helst som, derest nämnda häkten då blefve inrättade efter nutidens fordringar, sä att fångarne kunde der förvaras icke blott under ransakningstiden utan ock under aftjenaudet af bestraffningar på kortare tid, kostnaderna för fångarnes oupphörliga forslande till och från länshäktena besparades, och statens utgifter för häktenas byggande och underhållande med sagda besparing icke så litet minskades; hvarförutan, sedan den redan länge å bane varande regleringen af domsagorna och tingshushållningen på landet blifvit genomförd, och dessförinnan torde väl icke den sålunda antydda förändringen i alla händelser böra sättas i verket med den inskränkning af tingställenas antal, som genom nämnda reglering skulle åstadkommas, häktenas antal på landet icke behöfde blifva mer än ett i hvarje domsaga, och då tillika derigenom, att i många domsagor tingsstället förlädes i stad, och hinder således ej kunde möta för begagnande af ett och samma häkte för staden och den omkringliggande landsbygden, som hade tingsställe i staden, byggnaden och underhållet af sådana häkten blefve för Staten icke på långt när ett sä vidtutseende företag, som det kan tyckas blifva under närvarande förhållanden. Under tiden bör dock icke bland ett folk, som sträfvar att hålla sig på höjden af sin tids bildning, och som med aktningsvärda uppoffringar väl ordnat sitt allmänna fängelseväsende, en så upprörande behandling af fångar, som den här ofvan beskrifna, vidare få ega rum. Förnuft och rättskänsla fordra, att då en medmenniska beröfvas friheten, hennes belägenhet i fångenskapen ej skall göras svårare, än ändamålet med hennes försättande i ofrihetstillstånd oundgängligen kräfver. Sedan hon sålunda är försatt ur tillfälle att sjelf söka förvärfva sig lifvets nödtorfter, föda och kläder, böra dessa hållas henne tillhanda af samhället, för hvars säkerhet hon förlorat sin frihet. Om nu i ett samhälle är så ordnadt, att i vissa fall, serskilda menigheter, städer, härad eller tingslag, skola hålla häktena, blifver dock derföre samhället i sin helhet ej skuldlöst i de ornenskligheter, som kunna tillfogas fångar uti dylika, så att säga, enskilda häkten. På denna grund har jag ansett min pligt vara, att på ofvan anmärkta förhållande fästa Riksdagens uppmärksamhet och tillika enär möjligen hos Kongl. Maj:t betänklighet kunde uppstå att utan Riksdagens hörande i ämnet förordna ifrågasätta, om Riksdagen ej skulle finna lämpligt och sitt vigtiga uppdrag värdigt att i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa, huruvida icke Kongl. Maj:t skulle täckas i nåder föreskrifva, att vid hvarje stads- och häradshäkte, hvaruti fångar pläga för- 77

81 78 varas, oj allenast ordentlig eldning, när sådan behöfves, skall verkställas utan ock nödigt förråd,af säng- och gångkläder må finnas, af den beskaffenhet, som åt fångar vanligen bestås; börande gångkläderna användas endast åt de fångar hvilkas egna kläder ej äro tjenliga att skydda dem för köld eller med ohyra behäftade; och att det må åligga Ivonungens Befallningshafvande att genom Kronobetjeningen utöfva tillsyn öfver den noggranna efterlefnaden af en sådan föreskrift. Att någon afsevärd kostnad härigenom skulle uppkomma för vederbörande menigheter, kan jag icke föreställa mig, enär vid de flesta af dessa häkten säng-och gångkläder icke behöfde anskaffas åt mer än två eller tre fångar. Vänder sig blicken åter till lagstiftningen och företeelseerna på densammas område, så måste ovilkorligen falla i ögonen de många försöken att åstadkomma nya lagar eller förbättringar i de redan befintliga, som blifvit gjorda, och den ringa framgång dessa försök rönt. Af Lagutskottets utlåtanden under de fyra riksmöten, som hållits efter den nya riksdagsordningens antagande, inhemtas, att de isamma utskott behandlade, af enskilde riksdagsmän väckta motioner, åsyftande ändringar å civil-, kriminal- och kyrkolag, samt så beskaffade frågor, som, stående på gränsen af civil- och ekonomisk lag, af bemälda utskott upptagits med undantag af kommunallagarna hafva utgjort vid 1867 års riksmöte » 1868»» » 1869» > » Af dessa har Utskottet tillstyrkt bifall, år 1867 till » 1868» » 1869»... 8.» 1870»> Riksdagen har bifallit och aflåtit underdåniga skrifvelse! till Kongl. Maj:t år 1867 angående» 1868»» 1869»» 1870»

82 och af de sålunda hos Kongl. Maj:t 1 underdånighet anmälda lagförslag har Kongl. Maj-t i nåder bifallit år » » *) Af ofvannämnda 248 motioner hafva således endast 8, det vill säga icke fullt fyra på hundradet, haft till påföljd ny lag eller förändring i den förut gällande; och granskas beskaffenheten af de sålunda tillvägabragta lagförändringarne, så befinnas de visst icke vara af någon synnerlig vigt och betydelse. Detta förhållande torde få anses i någon mån rättfärdiga den misströstan, jag i en föregående embetsberättelse yttrat, att genomgripande lagreformer kunna åstadkommas genom enskild motionärs förslag, samt [min i sammanhang dermed jemväl yttrade erinran, att omogna och outvecklade förslag i dessa ämnen föga tjena till annat, än att förspilla en dyrbar tid för utskott och kamrar. Af samma förhållande bör jag ock få påräkna någon ursäkt för det inskränkta bruk jag gjort af Justitie-ombudsmannens i grundlagarnc stadgade rätt att, i sammanhang med anmärkningar om lagars och författningars brister, uppgifva förslag till deras förbättring. Utom af det misstroende till egna krafter, som den ringa framgången af enskilde motionärers' bemödanden måst ingifva mig, har jag tillika återhållits af en betänklighet, hvilken utmärkte lagfarne, så i vårt land som i andra länder, uttalat, mot förändringar i enskilda paragrafer uti ett sammanhängande lagsystem eller i hufvudstycken deraf. En rubbning af ett ord eller uttryck "i ett sådant sammanhängande helt kan visserligen sprida ljus öfver den punkt, man önskar upplysa, men på samma gång också kasta skugga öfver andra punkter och sålunda ofta medföra skada i stället för nytta. Då på nu antydda vägar några mera omfattande lagförslag ej torde kunna frambringas, är det således endast från Kongl. Maj:t sadana lagförslag *) Det ligger i sakens natur, att dessa siffror icke kunna göra anspråk på något slags ofelbarhet. De hafva tillkommit på det sätt, att motionernas antal är taget efter antalet motionärer, som uppräknas i Lagutskott.es utlåtanden. Nu händer det, att en motion här liera punkter, likasom att en och annan punkt kan vara lika lydande i flora motioner. Utskottet kan hafva sammanfört flera motionärers förslag i en punkt af sitt utlåtande eller af en motion fått flera punkter i samma utlåtande, hvilka sedermera haft olika öden i knmrarne, bifallits, förkastats, återremitterats eller genom kamrarnes skiljaktiga beslut förfallit. Vid återremisseu kunna tillägg eller förändringar skett i motionärernas urspruugliga förslag o. s. v. Det är således endast de underdåniga skrifvelsernas antal, som utmärker antalet af lagförändringsförslag, som vunnit Riksdagens bifall, men hvarje dylik skrifvelse kan innehålla flera punkter, af hvilka Kongl. Maj:t bilällit blott eu eller annan. Sålunda uttrycka ofvanstående siffror sakförhållandet endast i sin allmännelighet. 79

83 80 skola förväntas. Men huru blifva dessa från Kongl. Maj:t, utgående lagförslag utarbetade, eller hvilka krafter bar Kongl. Maj:t att till detta ändamål använda? Justitie-stats-departementet, till hvilket ett sådant arbete skulle böra, är, i liklict med de andra stats-departementena, inrättadt, såsom det tyckes, med nästan uteslutande afseende på de löpande göromålen. Justitiestatsministern är, likasom de öfrige Departements-cheferne, dagligen upptagen af regeringsbestyren och bar sålunda hvarken den ledighet från andra omsorger ej heller det lugn, lagstiftarens kall fordrar. Lagstiftning är också, såsom jag mer än en gång yttrat, icke ett enmans-arbete. Nå väl kan bär invändas Justitie-statsministcrn är oförhindrad att skaffa sig biträden, lian kan utse personer, till hvilka han bar förtroende och gemensamt med dem utarbeta lagförslag. Genom ett slikt samarbete skulle obestridligen åtskilliga fördelar vinnas, såsom att ministerns insigter och lagstiftaregåfvor komrae arbetet omedelbart till godo, och att lian, som för detsamma skulle bära ansvaret, finge tillfälle att leda det i den riktning, han gillade och ville främja, så att det icke skulle hända, såsom någongång händt, att fullständigt utarbetade lagförslag fått ligga och glömmas, emedan ministern, som skolat bringa dem till pröfning och antagande, icke godkändt dem och följaktligen icke velat för dem ikläda sig ansvaret inför samtid och efterverld. Ofvanantydda förfaringssätt är ock, så vidt jag förstår, ganska lämpligt, när fråga är om mindre vidlyftiga lagarbeten; men för dem, som hafva en större omfattning, som kunna öfverlefva flere innehafvare af Justitieportföljen, torde ett sådant behandlingssätt knappast vara ändamålsenligt. Med hvarje ny Justitie-statsminister komme då sannolikt äfven ledamöterna i en dylik lagstiftningsbyrå att ombytas, till men för arbetet; och, hvad värre vore, lagstiftningen kunde derigenom blifva försatt i ett för hennes sunda och följdriktiga utveckling skadligt beroende af politikens skiftande vindkast. Denna utväg har ej heller hos oss varit använd, utom i lagstiftningsarbeten af ringare omfattning, det vill säga, då densamma, på sätt nyss antyddes, just bort anses såsom den lämpligaste. Deremot har en annan vunnit vidsträcktare användning, nemligen den, att för serskilda lagars utarbetande förordna serskilda tillfälliga komitéer. Derigenom har onekligen den fördel vunnits, att de sakkunnigaste i det ämne, hvarom lag skolat stiftas, kunnat vid arbetet användas. Men sakkunskap i ett serskildt ämne är ett, lagkunskap i allmänhet, och förmåga att skrifva lagar i synnerhet, ett annat. Derföre har också alltid en eller flere lagkunnige blifvit i koinitéerne insatta tillsammans med de serskildt sakkunnige. Om nu också hos desse lagkunnige tillika funnits förmåga att lagstifta, och desse tillika fått bestämma det åstadkomna lagförslagets lydelse, hafva samma personer likväl

84 likväl icke tagit del i alla komitéer. Deraf har följden blifvit att, om ock förslagen varit på riktiga allmänna grundsatser byggda, dessa grundsatser dock återgifvits i olika form och språk och följaktligen icke sammansmält sinsemellan eller med den allmänna lagen, hvadan således, i tvifvelaktiga fall, lagens rätta förstånd och mening ej alltid kunnat ur det helas sammanhang utletas, såsom förhållandet är vid tolkningen af något tvetydigt stadgande inom ett helgjutet lagsystem. Det är ock gifvet, hvad desse lagkunnige ledamöter i komitéerna beträlfar och det är på desse naturligen som ansvaret för den formela sidan af de sålunda tillkomna lagförslagen hvilar att det tillfälliga i uppdraget och dettas jemförelsevis korta tillvaro ej lemnat rådrum för den omfattande förberedelse, den allsidiga pröfning af omständigheterna vid och grunderna för ej mindre den lag, som skolat ändras, än ock den, som bort sättas i stället; hvilket allt erfordras, om arbetets frukt skall blifva god och varaktig. Derföre har ock klagan försports öfver svårigheter, som uppstått vid tillämpningen af de på nu beskrifna sätt skapade lagar. Emot dessa komitéer är tillika anmärkt, att de medfört nog dryga kostnader*); och af dylika *) I afseende härpå hafva, på min begäran, uppgifter, enligt de i Kongl. Statskontoret förda k. Meraorialböcker, blifvit mig benäget meddelade öfver de belopp, som under tiden från år 1850 till 1870 års slut, till dylika komitéer, som behandlat ämnen hörande till civil-, kriminal- och kyrkolag, och till personer, som halt likartade men mindre omfattande uppdrag! äro utbetalda, nemligen: till komitén o för afgifvande af betänkande och förslag _ rörande regleringen,, af ^ juridiska för för förhållanden mellan Sverige och Norge (Kongl. Brefvet den la/ ).. 6,463: 76. d:o för utarbetande af förslag till expeditionstaxa : _ upprättande af en jemförelse mellan nu gällande föreskrifter och kyrkolagskomiténs förslag till kyrkolag... 90); 09 biträde vid utarbetandet af förslag till förordning angående hanaelsböcker m. m. (Kongl. Brefvet den 13/ )... 3,320: 15. Till komitén för uppgörande af förslag till ny konkurslag (Kongl. Br. d. u/ ) 7,835: 44.» d:o för utarbetande af förslag till ny lag angående vattenrätten (Kongl. Brefvet den */, 1863)... 15,403: 15.» d:o för d:o (Kongl. Brefvet den 19/j 1869)... 6,562: 06.» d:o för utarbetande af förslag till förändrade stadganden för betryggande af besittningsrätten till fast egendom och af intecknings säkerhet (Kongl. Br. d. /2 1865) 33,679: 05. >» d:o för utarbetande af förslag till förändrade stadganden angående Häradsrätternas arbetssätt (Kongl. Brefvet den 28/5 och 24/g 1867)... 6,611: 49.» d:o för utarbetande af förslag till förändrad lagstiftning angående exsekutionsväsendet (Kongl. Brefvet den 11/6 1868)... 5,969: 02.» d:o d:o (af det vid 1870 års Riksdag beviljade anslaget, 20,000)... 3,215: 18. Summa 92,980: 39. Dessutom Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1871 års Riksdag

85 82 och andra orsaker, måhända mer och mindre grundade, har komitéväsendet, såsom det vill synas, något sjunkit i allmänhetens förtroende. Genom stadgandet i 87 Regeringsformen, att Högsta Domstolens tankar eller yttranden böra inhemtas, både när Riksdagen beslutar för sin del någon ny lag eller gammal lags upphäfvande eller förändring, samt förslag derom till Konungen aflemnas, och när Konungen finner godt någon lagfråga för Riksdagen framställa, borde väl i allmänhet lagstiftningens enhet och följdriktighet vara betryggade, och sålunda jemväl faran för stridiga grundsatsers införande i vår lagstiftning, för lagbudens olämpliga uppställning samt för ett oklart och obestämdt lagspråks begagnande förebygd; men så är icke förhållandet i verkligheten. Detta visar sig, när man betraktar det vanliga förfarandet med ett lagförslag, kommet från Kongl. Maj:t eller någon tillsatt komité eller från Riksdagen, och öfverlemnadt till Högsta Domstolen. Vid den granskning af ett sådant förslag, som der företages, kan detsamma befinnas i allmänhet godt och antagligt men behäftadt med ett och annat obetydligare fel i uppställning och språk. När så är, plägar Högsta Domstolen vidtaga erforderliga rättelser och derefter tillstyrka förslagets antagande. Men, om åter förslaget befinnes vara till syftning eller form alldeles otillfredsställande, inskränker sig Högsta Domstolen till att angifva felen, dock endast på det att de skola tjena såsom skäl för det afstyrkande yttrandet. Och det kan ej skäligen fordras, att Högsta Domstolen, hvilkens sammansättning och arbetsordning äro beräknade på domstolens egentliga uppgift att i sista instansen skipa lag och rätt, skall från detta vigtiga kall draga tid och krafter för att användas på omarbetande af lagförslag, som till grund och syftemål äro otillfredsställande, eller för att i lagform ordna och på lagspråk öfversätta sådana förslag, som till grund och syftning väl kunna vara antagliga, men i hvilka formens och språkets fordringar äro i någon högre grad förbisedda. Det kan ock inträffa, att ett af Högsta Domstolen afstyrkt förslag derefter omarbetas och i ny form af Kongl, Maj:t framställes till Riksdagen. I sådant fall infordras icke nytt yttrande deröfver från Högsta Domstolen, ty ofvan åberopade föreskrift i 87 Regeringsformen anses det är ej så Dessutom är under tiden utbetalt till Komité» för koinmunallagstiftniugen... 20,493: 63. D:o för krigslagstiftningen... 11,369: 96. D:o för fattigvårdslagstiftuingen ,664: 41. o. s. v. Ofvanstående summa 92,980 riksdaler 39 öre, som utbetalts till komitéer och personer som behandlat ämnen, tillhörande allmän civil-, kriminal- och kyrkolag, utgör, fördelad på de femton år, under hvilka deras verksamhet egenteligen egt rum, 6,198 riksdaler 69 öre för hvarje år, en summa, som väl icke kan anses serdeles stor, så vida komitéernas arbeten lemnat goda frukter. Det är således dessas beskaffenhet, som här bäfver den rätta värdemätaren.

86 lätt att fatta på hvilket skäl uppfyld, så snart domstolen en gång fått yttra sig öfver ett lagförslag. Det omarbetade förslaget blifver sedan tilläfventyrs lag; och när så sker, lärer enhvar inse, att Högsta Domstolen ingalunda utöfvar ett i ofvanberörda hänseenden fullt betryggande inflytande på lagstiftningens utveckling, vare sig till innehåll eller yttre form. Äfven ifrån Kongl Maj:t kunna alltså, under närvarande förhållanden, utgå lagförslag, som icke alltid hafva den fulländning till innehåll och form, som önsklig vore. Vid en återblick på de utvägar och medel, som förefinnas till åstadkommande af en lugn, sund och grundlig utbildning af vår lagstiftning, så att hon må tillfredsställa de anspråk, som, alstrade af en fortgående utveckling på det andliga, det statsrättsliga och det industriela området* söka göra sig gällande, så i vart land som i andra länder, hvilka halla sig pa höjdpunkten af samtidens odling, vill det synas som om någonting hos oss fattades. Konsten att skrifva lagar har i all tid varit sällsynt och skattats högt. Ursprungligen ett slags ingifvelse, som ledde forntidens namnkunniga lagstiftare, har hon småningom utbildat sig till vetenskap, och en vetenskap, som, om han icke kan tillegna sig det af philosophien redan upptagna namnet af» vetenskapernas vetenskap», dock af sina idkare fordrar ej blott ett grundligt utan ock ett mångsidigt vetande, förenadt med tankens skärpa och klarhet. Skulle hon då icke, i likhet med andra vetenskaper, hos oss hafva sina målsmän, som, väl förtrogne med vart land och folk, med dess alla förhållanden, sådana de varit och sådana de äro, och med dess lagstiftnings utveckling i tiden,f hade nödig kunskap om fremmande, odlade folks lagar och kunde med sin uppmärksamhet följa dessas pågående lagstiftningsarbeten samt, sålunda förberedde, vore satta i tillfälle att, ostöide af andra bestyr och omsorger, egna all sin tid och alla sina krafter åt arbetet med våra lagars öfverseende och nödtorftiga förbättrande? Det är någonting sådant, som hos oss fattas. Att lagstiftningen må hafva sina målsmän, att af dertill lämplige och skicklige män må bildas en stadigvarande inrättning, uteslutande egnad åt lagstiftningen, torde derföre få anses såsom en fordran, i vår tid kanske mera berättigad än i någon föregående. Vår tid har blifvit kallad en»brytningens tid», och sannt är, att på alla samhällslifvets områden ^ herrska en oro, en äflan och en sträfvan af nya krafter att, hvar åt sitt håll, vinna vidgadt utrymme, göra platsen ren och på den uppföra nya byggnader, allt i frihetens namn, i hennes syftemål; och fogningarne ^af den gamla samhällsbyggnaden frestas. Skall den ej sönderbrytas, så maste dessa sträfvanden lagbindas; ty frihet, som ej har sitt mått och sin lag, den hon lyder 83

87 84 och vördar, blifver sjelfsvåld - en lika fruktansvärd fiende till den sanna friheten och till samhällets lycka som någonsin enväldet och förtrycket,. Peil förrän, som nyss nämndes, eger ett ytterligare stöd deri, att en inrättning sådan, som den nu i frågasatta, verkligen funnits under aldra största delen af de senast förflutna, två århundradena, i form af en stadigvai ande komité, benämnd lagkommission; lagkomité, laqberedninq. Såsom bekant är, nedsattes en dylik lagkommission år 168fi hvilken icke allenast utarbetade 1734 års lagbok utan äfven, efter densammas antagande, oafbrutet fortfor i sin verksamher till år 1808 Året derpå infördes det nya statsskicket, och vid pass ett år derefter, eller år 1810 tillsattes åter en lagkomité, som på sista tiden benämndes lagberedning, och upphörde med år Nämnde lagkomité hafva vi att tacka för det förtjenstfulla lagverk, hvilket länge väntat pa slutlig pröfning och antagande, under tiden likväl tjenande till hufvudsakligledning vid utarbetandet af strafflagen och någraandra lagförslag. Att detta lagverk, som hufvudsakligen fullbordades för flera årtionden sedan, ej kan i oförändradt skick numera framläggas till antagande, ligger i sakens natur, helst som under tiden serskilda delar af våra lagar undergått förändringar, och allmänna tänkesättet rörande dessa ämnen nu ej heller är detsamma, som det var för flera årtionden tillbaka. Det är detta lagverks öfverseende och bearbetande, så att det må kunna framläggas till Riksdagens pröfning och antagande, som, ur en allmännare synpunkt betraktadt, torde utgöra det gemensamma föremål, omkring hvilket önskmngarne hos dem, som nitälska för vår lagstiftnings lugna och följdriktiga utbildning, samla sig; och till detta arbetes genomförande,vågarjag föreslå tillsättandet af en stadigvarande lagkommission, lagkomité eller lagberedning_ namnet betyder föga men för att skilja denna från de föregående kunde benämningen nya lagberedningen möjligen vara lämplig. En sådan komités hufvudsakliga uppgift skulle vara den nyss nämnda; men den bör måhända icke utgöra komitens uteslutande bestämmelse. Otvifvelaktigt kommer det att, hädanefter såsom hittills, ej så sällan inträffa, att förslag till mindre omfattande förändringar i gällande lag afgifvas af Riksdagen, eller att Kongl. Maj:t finner för godt framställa något sådant förslag till Riksdagen. Om då Kongl. Maj:t anser ett från Riksdagen kommet lagförslag till syftning och grundsatser riktigt men för formela brister maste vägra det sitt nadiga bifall, bör Kongl. Maj:t vara oförhindrad att lemna ett slikt förslag med de anmärkningar, som deremot förekommit, till lagkomiten, för att af denne omarbetas, så att det må kunna, i form af nådig proposition, till Riksdagen återlemnas. Lika oförhindrad bör Kongl. Maj:t ock vara att, när anledning är att förelägga Riksdagen förslag till ny eller förändrad lag, åt lagkomitén uppdraga utarbetandet af ett slikt lagförslag. Ledamöterne i nämnde komité,

88 om. de äro rätt välde, ega nemligen den öfversigt öfver lagstiftningen i sin helhet, det välde öfver form och språk, som göra dem framförallt skicklige att åstadkomma sådana partiela lagförslag, som sedan utan olägenhet låta sig inpassas i lagsystemet. Svårare är att afgöra, huruvida till denna komité skulle få öfverlemnas utarbetandet jemväl af lagar och författningar, tillhörande den Kongl. Maj:t ensam förbehållna ekonomiska lagstiftningen. Behofvet af någon komité eller byrå för dylika lagars och författningars utarbetande är obestridligt, emedan de öfrige Departements-cheferna inom Statsrådet äro af enahanda orsaker, som Justitie-statsministern, förhindrade att sjelfvabefatta sig med lagstiftningsarbeten af något vidlyftigare omfång, och deras departement äro inrättade efter samma mönster som Justitie-statsdepartementet; men lika obestridligt är ock, att lagkomitén på sådant sätt lätteligen kunde blifva så öfverhopad af göromål, att han icke förmådde fullgöra dem utan att åsidosätta sin hufvudsakliga uppgift. Sistanförda betänklighet, som manar, att helt och hållet skilja den ekonomiska lagstiftningen från den komité, åt hvilken allmänna lagens bearbetande skulle uppdragas, mötes likväl å andra sidan afbetänklighcten att serskilda komitéer skulle behandla dessa olika grenar af ett och samma lands lagstiftning. Det finnes nemligen så otaliga beröringspunkter emellan den allmänna lagen och de ekonomiska författningarne att derasbearbetning efter samma grundsatser, och, så vidt det möjligen läte sig göra, af samma personer, alltid skulle vara önskvärd. Under begrundande af, detta ämne, har den tanken hos mig upprunnit, att en komité skulle kunna sammansättas så, att den befattade sig med begge de nämnda lagstiftningarne och ändock vore en och densamma; att arbetet delades, så att några ledamöter sysselsatte sig med allmänna lagen, de andra med ifrågakommande ekonomiska författningar, men att produkterna af den ena eller andra afdelningens verksamhet likväl granskades och pröfvades gemensamt af komitén i sin helhet. En sålunda sammansatt komité kunde bestå t. ex. af fem ledamöter, af hvilka tre, valde med hufvudsakligt afseende på deras insigter och erfarenhet i allmänna lagen, skulle sysselsätta sig med dennes bearbetande, och två, kunnige och förfarne i de till den ekonomiska lagstiftningen hörande ämnen, arbeta på ekonomiska författningar; och kunde, då tillfälligtvis arbete ej funnes för den afdelning, som finge kallas den ekonomiska, donna deltaga i handläggningen af frågor, tillhörande den andra afdelningen. Hela denna framställning är dock, såsom ofvan nämndes, endast en tanke, hvilkens värde och utförbarhet jag icke har tillräcklig sakkunskap och erfarenhet att med säkerhet bedöma. Den må derföre ställas endast såsom ett alternativ bredvid mitt egentliga här förut närmare antydda förslag om tillsättande af en stadigvarande lagkomité, bestående af tre ledamöter, som skulle hafva till hufvudsaklig uppgift att öfverse och bearbeta den äldre 85

89 86 lagkomiténs verk i de delar, som ännu icke blifvit till lag antagna, och för öfrigt, i uppgifna afseenden, biträda vid partiela lagförslags utarbetande. Men hvilketdera af de framstälda alternativen må vinna framgång, skola dock alltid yppa sig tillfällen, vid hvilka behof göras af serskildt sakkunnige personers insigter för stiftandet af lagar i ämnen, som ligga utom vanlig lagkunskap. I sådana fall synes mig dock det sätt att gå till väga, som synnerligast under den gamla lagkommissionens tider användes, nemligen att dylike sakkunnige inkallades såsom ledamöter i kommissionen, under den tid, sådana ämnen behandlades, i hvilka deras insigter behöfdes, hafva företräde framför det på senare tider brukliga, att tillsätta komiteer, bestående till största delen af dylika sakkunnige och i öfrigt af än en än en annan lagkunnig person, der insatt, såsom det synes, hufvudsakligen i ändamål att biträda komitén vid uppsättandet af det lagförslag, den komme att afgifva. Ett sådant tillkallande af sakkunnige män komme väl förnämligast i fråga vid ekonomiska författningars utarbetande, och om detta blefve uppdraget åt en ekonomisk afdelning af lagkomiten, såsom ofvan är nämdt, så skulle då denna afdelning förstärkas för tillfället med bemälde sakkunnige personer. Om sedan det af den sålunda förstärkta komitéafdelningen upprättade författningsförslag underkastades granskning och pröfning af lagkomiten i sin helhet jemte samma sakkunnige, borde mogna och välbetänkta samt formriktigt uppstälda och väl affattade ekonomiska författningar af ett sadant samarbete kunna, om någonsin, förväntas. bör granskning af de förslag till delar af allmänna lagen, som afen blifvande lagkomité utarbetades, skulle jag vilja föreslå att, i likhet med hvad under gamla lagkomiténs verksamhet egde rum, och efter samma grunder, som då följdes, en granskningsnämnd eller så kallade granskande ledamöter förordnades, bland hvilka Justitie-statsministern förde ordet. En grannlaga fråga återstår ännu, nemligen den om en slik lagkomités ställning till Justitie-statsministern, derest komitén skulle komma att sysselsätta sig endast med allmänna lagen, och till de öfriga Departementscheferna, ifall komitén, såsom ofvan är antydt, jemväl finge en afdelning för den ekonomiska lagstiftningen. Beträffande först förhållandet emellan Justitie-statsministern och komitén, såsom bearbetande allmänna lagen, så yppar sig dervid samma betänklighet, som härofvan i fråga om inrättande af en under bemälde minister omedelbarligen lydande lagstiftningsbyrå yttrades, att nemligen, hvad jag ville kalla»politiken för dagen» kunde få makt med denna lagstiftning, hvilkens utarbetande likväl skulle kräfva aratal af tid, och som, vi böra hoppas det, sedermera, åtminstone för årtionden, komme att utgöra rättesnöret föi våra rättsliga förhållanden. Mig synes derföre, att åt denna komité

90 bör gifvas större sjelfständighet än åt en dylik byrå. och så stor, som är oundgänglig för att densammas ledamöter må kunna, efter en på bepröfvade, af dagens tycken oberoende grundsatser stödd öfvertygelse,r så sköta sitt vigtiga kall, att det verk, de skapa, må lända fosterlandet till styrka och välfärd nu och för framtiden. En af samma anda lifvad, till samma mål sträfvande Justitic-statsminister skulle ändock alltid på komitén utöfva ett mäktigt inflytande, dels derigenom, att det på honom ankomme att välja de personer, dem han vill föreslå till ledamöter i komitén, dels ock derigenom, att han, såsom ordförande bland de granskande ledamöterna, hade tillfälle att göra gällande sina åsigter om lagstiftningens mål, på samma gång, som hans kunskaper och erfarenhet medelbarligen lomme lagstiftningsarbetet till godo. När deremot komitén skulle biträda vid den ekonomiska lagstiftningen, finge han underkasta sig de föreskrifter, vederbörande Departementschef i hvarje serskildt fall meddelade, likasom Departements-chefen ej allenast borde vara oförhindrad utan till och med finna sig uppmanad att, när hans tid det tilläte, deltaga i arbetet med de författningar, hvilkas utarbetande han äskat. Närmare bestämningar i afseende på komiténs sammansättning, behörighet, ställning och arbetssätt, än de som varit nödiga för en riktig uppfattning af mitt förslag, har jag ansett mig icke böra upptaga, enär jag föreställer mig att, derest mitt förslag, det ena eller andra alternativet, skulle lyckas vinna bifall, Riksdagen i den underdåniga hemställan hos Kongl. Maj:t om en sådan komités tillsättning jemväl lärer begära sådana nådiga föreskrifters meddelande i afseende på komiténs verksamhet och dermed sammanhängande ämnen, som kunna på bästa sätt befordra och betrygga uppnåendet af det ändamål, som med en dylik inrättning åsyftas. I sammanhang med nyss afhandlade ämne bör jag omförmäla ej mindre två underdåniga framställningar till Kongl. Maj:t angående behofvet af förändrade stadganden i fråga om dels verkställande af straff dels ock sådana fångförteckningar, som vid militärhäktena böra upprättas och till Kongl. Krigshofrätten insändas, än ock några af Kongl. Fångvårdsstyrelsen i underdånighet föreslagna ändringar i Kongl. Kungörelsen angående fångförteckningars upprättande och insändande den 25 Oktober 1839, jemte det underdåniga yttrande, jag, efter nådig remiss, deröfver afgifvit, samt Kongl. Maj:ts nådiga beslut i detta ärende: Min underdåniga skrifvelse den 31 Oktober 1870, rörande förstberörda ämne, eller frägan om förändrad lagstiftning rörande straffs verkställande m. m. hade hufvudsakligen följande innehåll: 87

91 88 Under flerårig utöfning af Justitie-ombudsmans-embetet hade jag mer och mei kommit till erfarenhet deraf, att gällande lagstiftning rörande straffs verkställande och dermed gemenskap egande ämnen i vissa delar vore otydlig, i andra olämplig och slutligen i några alldeles ofullständig-,jag ansåg? derföre min pligt vara att på dessa förhållanden fästa Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet. Härvid borde först omnämnas den ovisshet, som syntes rådande i fråga om tidpunkten, från hvilken begynnelsen af ådömdt fängelse eller straffarbete bör beräknas. ^ Rörande detta ämne innehölle 1734 års lag icke någon bestämd föreskrift; dock vore anledning att antaga, det tiden för straffets verkställande enligt nämnde lag ansetts hafva inträdt först efter det utslaget, hvarigenom straffet ådömdes, vunnit laga kraft. Uti Kongl. Brefvet den 25 September 1799 föreskrefves: att till fästningsarbete dömd fånges arbetstid borde räknas från den dag öfver honom fäldt utslag till exsekutor ankommit,* hvilken föreskrift väl måste anses förutsätta, ^ att utslaget var laga kraftvunnen när det till exsekutor ankom; emedan så länge den dömde, likasom åklagare och målsegande, hade tid på sig att söka ändring i utslaget, det ådömda straffet, efter då rådande åsigt i ämnet, val icke kunde verkställas. Den bestämning, som sålunda var gifven, tycktes dock under tidens lopp hafva råkat i förgätenhet, emedan Kongl. Fångvårdsstyrelsen uti underdånig skrifvelse den 2 Januari 1854 anmält, att, ehuru nyss åberopade nådiga Bref, Styrelsen veterligen, ej vore upphäfvet, tiden för ålagdt fästningsarbete under en längre följd af år icke beräknats fånge till godo förr, än från den dag, han å straff-fängelset intagits; och, i följd häraf, förordnade Kongl. Maj:t, efter Högsta Domstolens hörande, och i öfverensstämmelse med hvad Kongl. Fångvårdsstyrelsen i underdånighet föreslagit genom & Nådigt Cirkulär den 7 Mars 1855: att»verkställighet af fängelsestraff, som genom laga kraftvunnet beslut är häktad person ådömdt, 'skall, i händelse annan bestraffning jemväl är honom ådömd, anses taga sin början den dag sistnämnda bestraffning blifvit utstånden, men i annat fall den dag beslutet kommit vederbörande exsekutor för verkställighet tillhanda; äfvensom att,, när i afseende på person, som å fri fot vistas, fråga uppstår om verkställighet af ådömdt fängelsestraff, arbetstiden bör beräknas från den dag han, för undergående af fängelsestraffet, i häkte blifvit inmanad; dock att, derest i. ofvan upptagne fall den dömde genom rymning eller eljest sjelf vållat hinder i hans afsändande till straff-fängelset, eller straffets

92 fets verkställighet afbrytes, den tid, hvarunder ett sådant hinder eller afbrott eger rum, ej må å strafftiden afräknas.» Redan förut var genom Kongl. Maj:ts nådiga Bref den 16 December 1819, kungjordt uti Kongl. Svea Hofrätts universal den 27 Januari 1820, stadgadt:»då en tilltalad, efter erhållen del af det angående honom gifna utslag, förklarat sig dermed nöjd och vid ett sådant förklarande förblifver, samt fråga ej heller eger rum om högre ansvar, än hvartill dömdt hlifvit, bör något hinder för verkställigheten af samma utslag icke möta deraf, att tiden för ändringssökande ännu icke förflutit; men, om den tilltalade, som med utslaget förklarat sig nöjd, inom besvärstiden återkallar detta förklarande, kan straffet, emot hans vilja, icke verkställas, innan tiden till besvärs anförande tilländagått.» Ur nu anförda författningar framginge alltså följande bestämningar, hvilka kunde betraktas såsom svar på frågan: frän hvilken tidpunkt begynnelsen af ädömdt fängelsestraff eller straffarbete skulle räknas, nemligen då den dömde är häktad, räknas tiden för fängelse eller straffarbete: l:o från den dag, då annan ådömd bestraffning upphört; 2:o från den dag, på hvilken det laga kraftvunna beslut, hvarigenom fängelse eller straffarbete är ådömdt, kommit vederbörande exsekutor för verkställighet till handa; eller, när utslaget ej är laga kraftvunnet, 3:o från den dag, då den dömde förklarat sig med utslaget nöjd, derest han»vid ett sådant förklarande förblifver, samt fråga ej heller eger rum om högre ansvar, än hvartill dömdt hlifvit;» samt då den dömde vistas på fri fot 4:o från den dag han, för undergående af fängelsestraffet, i häkte inmanats. Hvad beträffade det i första punkten upptagna fall, vore väl stadgandet derom numera i det närmaste utan betydelse, sedan fängelse vid vatten och bröd blifvit endast förvandlingsstraff, som, när det förekomme tillsammans med fängelse eller straffarbete, öfverginge i ettdera af dessa straff, likasom fängelsestraff, hvilket skulle aftjenas tillika med straffarbete, öfverginge till sistnämnde straffart; så att en person under samma fängelsetid knappast komme att undergå olika slag af straff. Vid det i andra punkten omförmälda förhållande anmärktes blott den tvetydighet, som kunde ligga i uttrycket:»vederbörande exsekutor», så vida som både Konungens Befallningshafvande och Tillsyningsmännen vid kronohäktena numera kunde förordna om straffs verkställande, och utslagen icke samtidigt anlände till dessa olika myndigheter; hvilken tvetydighet Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1871 års Riksdag

93 90 dock lätteligen af hjelp tes genom uttryckligt stadgande, att utslag rörande fånge, som hölles i kronohäkte alltid skulle sändas omedelbart till Tillsyningsmannen vid samma häkte, hvarigenom tidspillan och omväg jemväl i andra afseenden förekommes. När åter fråga uppstode om tillämpning af den föreskrift, som i tredje punkten härofvan funnes intagen, yppade sig flera svårigheter. Nämnda föreskrift innehölle två förbehåll, som hvart för sig förtjente att tagas i betraktande. Det forsta: att»den dömde skulle förblifva vid sitt förklarande», det han med utslaget åtnöjdes, det vill säga, såsom i det nådiga Brefvet vidare förklarades, att om fånge, som med det öfver honom fallna utslag förklarat sig nöjd, inom besvärstidens utgång återkallade berörda förklarande, straffet emot hans vilja icke kunde verkställas, innan tiden för besvärs anförande tilländagått. Det andra förbehållet fordrade åter, att»fråga ej heller egde rum om högre ansvar, än hvartill dömdt blifvit', och innebure således, att åklagare och målsegande jemväl vore med det ifrågavarande utslaget nöjde. Afsigten med berörda 1819 års nådiga Bref vore uppenbarligen att förkorta fängelsetiden för den till straff dömde, och att, på samma gång, bespara det allmänna kostnaden för fångens underhåll i häktet längre tid, än omständigheterna oundgängligen påkallade. Denna afsigt motverkades dock af nyssnämnda förbehåll, serdeles det andra. Det första förbehållet, som efter ordalydelsen måste tolkas så, att fången under hela besvärstiden vore oförhindrad att återkalla sitt förklarande, det han med utslaget åtnöjdes, äfven om han, på grund af samma förklarande, redan börjat straffets undergående, kunde verka uppehåll i straffets verkställande och fängelsetidens onödiga förlängning, då fången, efter att först hafva förklarat sig med utslaget nöjd samt begynt och fortsatt straffet några dagar, derefter anmält önskan att sig besvära och fått för sådan orsaks skull afbryta bestraffningen, för så vidt den tid, under hvilken den afbrutna bestraffningen, såsom vanligen skedde, icke vid det slutligen bestämda straffets verkställande räknades fången till godo. Samma olägenhet uppstode i fördubbladt mått, då fånge hvarpå exempel ej saknades sedan han en gång återkallat sitt förklarande, det han med utslaget åtnöjdes, och förthy fått afbryta straffet, åter förnyat slikt förklarande och omigen börjat straffets undergående. Men, såsom ofvan nämndes, det vore egentligen det andra förbehållet, eller att åklagare och målsegande jemväl skolat vara med utslaget nöjde, som vallat längsta dröjsmålen med straffs påbörjande. Om, till exempel, nyssbemälde personer vid underrätten, sedan utslaget afkunnats, icke blifvit tillfrågade, huruvida de dermed åtnöjdes, eller om de vd nämnda

94 tillfälle förklarat sig vara sinnade att i utslaget söka ändring, komme utslaget vanligtvis icke till verkställighet, äfven om fången sådant åstundade, förr, än utrönt blifvit, om åklagare och målsegande verkligen sökt ändring i utslaget. Exsekutoren läte utslagets verkställighet anstå, till dess besvärstiden gått till ända och någon tid derutöfver, i afvaktan derpå, att de möjligtvis anförda besvären skulle komma honom till handa från öfverrätten, för infordrande af den dömde fångens förklaring *) Droge härmed på tiden, förfrågade sig exsekutoren hos öfverrätten om förhållandet; och huru lång tid på detta sätt kunde gå förlorad, visade det kända förhållandet, att t. ex. Landshöfdingesätet i Luleå är beläget vid pass ett hundra mil från Svea Hofrätts säte i Stockholm, att posten icke hinner tillryggalägga vägen mellan dessa ställen på kortare tid än nio dygn, således aderton dygn fram och åter för att icke tala om de ofta nog infallande dröjsmål i postgången, som vållas,af oväder och menföre under vintertiden och att kronohäktet i Haparanda ligger sexton mil norr om Luleå **). Eller ock kunde exsekutoren, för att erfara, huruvida åklagare och målsegande sökt ändring i det utslag, om hvars verkställighet fråga vore, begagna sig af en annan utväg, den nemligen att härom låta tillfråga bemälde personer. Vore de boende i grannskapet af exesekutionssätet och målsegandena ej alltför många, så kunde visserligen på denna väg upplysning vinnas på kortare tid, än om densamma sökts hos öfverrätten; men, om målsegandena vore flere, och bodde de på skilda, aflägsna orter, i olika fögderier och möjligen i olika län; så äfventyrades lätteligen genom deras tillfrågande större tidsförlust, än om upplysning i ämnet blifvit omedelbarligen begärd hos öfverrätten. Dessutom vore de uppgifter, som af åklagare och målsegande erhölles, icke alltid tillförlitliga. Det vore en känd sak, att synnerligen åklagare men äfven målsegande ganska ofta hos underrätten anmäla missnöje, hvilket de sedermera icke fullfölja; och jag hade nyligen haft exempel derpå, att en målsegande, upprepade gånger tillspord, huruvida han fullföljt besvär mot ett utslag rörande en häktad person, enständigt påstått detta, ehuruväl det sedermera utreddes, att några besvär från 91 *) Det är mig icke obekant, att exsekutorer finnas, som, så snart åklagare eller målsegande icke uttryckligen tillkännagifvit, att de vore sinnade anföra besvär, låta utslaget gå i verkställighet, när den dömde dermed åtnöjes. Detta lyckas då nämnde personer ieke besvära sig, eller besvären icke medföra ändring i utslaget; men under nu gällande lagstiftning är försöket nog äfventyrligt och vågas derföre ej af flertalet bland exsekutorer. **) Det förstås, att slik förfrågan kan affärdas tidigare, så att svaret är färdigt att afgå genast efter det besvärstiden förlupit, och att förfrågan kan ske medelst telegrafen, men på det sätt, som ofvan beskrifves, kan exsekutoren förfara, och så mycken tid, som nämndt är, gå förlorad, utan att någon derför kau ställas till ansvar.

95 92 honom icke å vederbörlig ort inkommit. Besvären kunde dessutom vara till öfverdomstol insända men hafva kommit för sent och af denna eller annan orsak icke upptagits. Ett annat förhållande borde jemväl, i sammanhang härmed, tagas i betraktande. Flere häktade kunde hafva varit i samma ransakningsmål tilltalade, genom ett och samma utslag dömde. Emot detta utslag hade besvär anförts af åklagare och målsegande, men besvären hade rört allenast en eller annan af de tilltalade och dömde, icke alla. Den upplysning, som vunnes på förfrågan, huruvida besvär öfver utslaget vore anförda eller icke, innehölle endast, att besvär blifvit anförda, emedan den tjensteman, som lemnat upplysningen, icke tilltrott sig att i förväg, innan öfverrätten pröfvat besvären, afgöra, i hvilken mån dessa konime att inverka på den enes rätt eller den andras, bland de i utslaget omnämnde tilltalade. Exsekutoren kunde således icke från öfverrätten undfå fullständigt besked i frågan, och ännu mindre hade han kunnat erhålla ett sådant om han, såsom ofvan vore antydt, vändt sig till åklagare eller målsegande. Följden deraf måste blifva, att en eller flere fångar hölies häktade i månader afvaktande utgången af besvär, som aldrig åsyftat ändring i det dem ådömda straff, hvilket de imedlertid icke fått börja att undergå. Vid den fjerde af här ofvan uppstälde punkter, som bestämde, att verkställigheten af ådömdt fängelsestraff, då den dömde vistades på fri fot, skulle anses börjad den dag, pa hvilken den dömde för undergående af nämnda straff i häkte inmanades, vore icke någon anmärkning att framställa, då uttrycket: i häkte inmanades väl finge anses liktydigt med häktades, heröfvades sin frihet. Efter denna öfversigt af de uppstälda tidpunkter, från hvilka i serskilda fall straffets början borde beräknas, återvände jag till de ämnen, som vidrördes i tredje punkten. Der talades om tillämpningen af 1819 års Kongl. Bref och om de deri omnämnda förbehåll vid straffs verkställande, innan tiden att söka ändring i de utslag, genom hvilka straffen blifvit ådömda, tilländalupit. Verkningarne af dessa förbehåll hade der skildrats, och det återstode endast att uppgifva några lagstiftningsåtgärder, som kunde vara egnade att undanrödja nämnda verkningars skadlighet. Derförinnan borde dock det medgifvande uttalas, att i trots af berörda förbehåll, afsigten med det nådiga Brefvet i många, kanske i de flesta fäll blifvit uppnådd. När den dömde stått fast dervid, att han med utslaget åtnöjdes, samt åklagare och målsegande i lika måtto förklarat sig nöjde, hade straffen vanligen verkstälts utan tidsutdrägt. Synnerligast hade detta varit händelsen i hufvudstaden och i de andra städer, der häkten för straffs verkställande funnits, och hvarest, om

96 också åklagare och målsegande icke genast vid utslagets afkunnande förklarat sig med dess innehåll nöjde, deras yttranden deröfver utan omväg sedermera kunnat inhemtas. Icke destomindre hade de fall, i hvilka ofvanberörda afsigt icke vunnits, varit- tillräckligt många för att påkalla lagstiftningens mellankomst. De åtgärder i detta hänseende, hvilka jag ginge att i underdånighet föreslå, vore ganska enkla, om de ock till en början kunde synas nog genomgripande. Hvad sålunda först anginge det första af ofvanomförmälda förbehåll vid straffs verkställande, innan utslaget vunnit laga kraft, eller det, att den dömde, som förklarat sig med utslaget nöjd, borde vid detta förklarande förblifva, derest straffet skulle kunna verkställas, och att, om den dömde återkallade sitt förklarande, straffet emot hans vilja icke finge verkställas, innan besvärstiden tilländagått, tilläte jag mig i underdånighet föreslå, att detta förbehåll mätte borttagas. Om ock detsamma, på sätt af framställningen härofvan visat sig, icke i så väsentlig mån vållade dröjsmål med straffs verkställande, vore dock detta förbehåll i andra hänseenden olämpligt. Den frihet, det lemnade fången, att ena dagen förklara sig med utslaget nöjd samt begynna straffets undergående, och andra dagen återkalla sitt förklarande och af bi yta straffet, måhända för att, om en eller annan dag derefter, åter förklara, det han med utslaget åtnöjde sig och omigen begynna straflets aftjenande, innebure ett gyckel, som förnärmade pa en gång lagens anseende och den verkställande maktens värdighet. Det kunde visserligen sägas, att besvärstiden vore den dömdes tillhörighet, som icke kunde honom afhändas, men detta borde väl icke så förstås som skulle han sjelf vara förhindrad att afträda denna sin tillhörighet, när han funne det vara med sin fördel öfverensstämmande. Om nemligen den dömde ansage det utslag, som öfvei honom fallit, lagligt, och hopp att vinna ändring deri följaktligen saknades, eller om han funne den ändring, som skulle kunna vinnas i utslaget, icke motsvara den förlängning i fängelsetiden, hvilken genom besvärs anförande uppkommc, vore det utan tvifvel en fördel för fangen, att han, genom att förklara sig med utslaget nöjd, genast och oberoende af besvärstidens lopp kunde få-börja straffet. När nu lagstiftaren genom meråberopade 1819 års Bref beredt den dömde fången en sådan fördel, och denne, efter moget öfvervägande ty han finge ju sjelf bestämma, när han ville afgifva sitt förklarande frivilligt valde att afstå från besvärstidens begagnande och börja undergå straffet, hvarföre skulle icke ett slikt val anses fortfarande giltigt och beståndande? Detta måste bero derpå, att lagstiftaren icke tilltrott fångar i allmänhet tillräcklig upplysning och urskillning att kunna 93

97 94 oåterkalleligen besluta i en så vigtig sak; men i sådant fall tycktes mig fångarnes rätt bättre kunna tillgodoses genom att ställa vid deras sida en sakkunnig rådgifvare, på sätt jag ämnade bär framdeles i underdånighet föreslå, än genom att medgifva ofvanberörda frihet att återkalla ett en gång afgifvet förklarande, hvilken frihet uppenbarligen kunde brukas i fåvitsko af fången till hans egen skada. Äfven det andra förbehållet vid verkställandet af utslag rörande häktade personer, medan besvärstiden ännu varade, eller att»fråga ej finge ega rum om högre ansvar, än hvartill dömdt blifvit», det ville säga, att åklagare och målsegande skulle vara med utslaget nöjde, vågade jag i underdånighet föreslå, till borttagande, så att fånge, som åtnöjdes med underrätts utslag genast finge börja det ådömda straffets undergående, utan afvaktan af den utgång, åklagares eller målsegandes besvär öfver samma utslag kunde erhålla. Ett förslag, så afvikande från gällande åsigter i detta ämne, förmälde jag mig icke skulle hafva kunnat framställa, derest straffarterne varit desamma nu, som förr. Så länge spö- och risstraffet var den mest använda straffarten, och äfven sedan fängelse vid vatten och bröd, omedelbarligen ådömdt i stället för spö och ris, stundom begagnades, var det gifvet, att en till straff dömd fånge ej kunde befordras till straffets undergående förr, än samma straff blifvit så bestämdt, att någon skärpning deri icke kunde ifrågakomma; och detta af det skäl, att t. ex. 40 par spö eller 30 par ris, på en gång gifna, vore ett olika straff emot samma partal spö eller ris, deladt på två eller flera gånger, och att likaledes 28 dagars fängelse vid vatten och bröd icke vore enahanda straff som 14 dagars slikt fängelse, verkstäldt på olika tider.. Nu deremot, då frihetsstraffen, fängelse och straffarbete, utgjorde snart sagdt de enda straffarter, som ådömdes häktade personer, och desse straff uteslutande mättes efter tiden, under hvilken de varade, så att förlängningen af denna tid ensamt åstadkomme deras skärpning, hvart i sitt slag, och förhållandet mellan dessa serskilda straffarter vore i lag bestämdt, nu syntes det icke innebära någon orättvisa att stadga, t. ex. att, om en fånge, som, af underrätten dömd till fängelse, på detta straff blifvit insatt, sedermera, i följd af åklagares eller målsegandes besvär, af öfverrätt dömts till straffarbete, det redan undergångna fängelsestraffet skulle förvandlas, efter den i 4 kap 6 Strafflagen bestämda grund, till straffarbete, och det genom slik förvandling uppkomna dagatal af straffarbete afdragas från det, hvartill fången blifvit slutligen dömd *), Om åter, *) Härigenom skulle visserligen kunna hända t. ex. att en fånge, som i underrätten dömts till fyra månaders fängelse (= två månaders straffarbete) af öfverrätt eller Kong!. Maj:t

98 till följd af ändringssökandet, öfverrätten icke förändrat straffarten utan endast förlängt fängelsetiden, så inträffade, antingen att öfverrättens utslag komme, innan den af underrätten ådömda strafftid tilländagått, och då finge straffet fortgå till dess den af öfverrätten bestämda strafftiden förflutit, eller ock att sistnämnde rätts utslag hvilket dock sällan borde inträffa komme först efter den förut ådömda strafftidens förlopp, och då skulle denna afräknas från den af öfverrätten bestämda längre strafftid, och endast återstoden aftjenas af fången, hvilken naturligtvis, äfven efter den redan ådömda strafftidens slut, borde i häkte qvarhållas, till dess slutligt utslag kommit, derest icke domstol annorlunda förordnat. Hände det åter, att en fånge, af underrätt dömd till två års eller kortare tids straffarbete, hvilket enligt gällande föreskrift borde aftjenas i ransakningshäktet, blefve af öfverrätt, på åklagarens eller målsegandens besvär, dömd till så lång tids dylikt arbete, att för detsammas undergående fången skulle till allmänt straff-fängelse försändas, då borde fången njuta stadgadt afdrag för den tid af det redan påbegynta straffet, som han tillbragt i enrum, och den återstående tiden finge aftjenas i straff-fängelset. Med det ofvan anförda hade jag åsyftat att visa, det åtminstone icke något i min tanka oöfvervinneligt hinder mötte för detta mitt underdåniga förslags genomförande; det följde sålunda att lägga i dagen de fördelar, som deraf kunde vara att hemta. Dessa vore hvarken få ej heller obetydliga, men jag inskränkte mig till att påpeka endast de först i ögonen fallande. Sålunda skulle, bland andra, de olägenheter, hvilka här ofvan blifvit vidrörda, försvinna. Det skulle ej vidare vara nödigt för exsekutoren att, innan en fånge insattes på ådömd bestraffning, anställa besvärliga och tidsödande undersökningar och förfrågningar hos öfverrätten eller hos åklagare och målsegande, för att få utredt, huruvida det utslag, hvarigenom nämnde fånge blifvit dömd, vore öfverklagadt eller icke. Om åter flere fångar vore dömda genom ett utslag, som blifvit af åklagare eller målsegare öfverklagadt, behöfde icke vidare de bland dessa sakfälde, hvilkas ådömda bestraffningar ej vore öfverklagade, afvakta besvärens pröfning och öfverrättens utslag, innan de finge börja undergåendet af det straff, öfver hvilket ej heller, de sjelfva sig besvärat; och alla dessa kommunikationer af utslag och besvär, som enligt lag egde rum, skulle icke vidare förlänga fängelsetiden för den fånge, som med sin dom vore nöjd och endast önskade undergå det straff, samma dom bestämde. Det vore lätt att inse, slutligen dömdes till två månaders straffarbete, men sistnämnda utslag icke folie och komme till exsekutor för verkställighet förr, än fången redan sutit fem månader på fängelsestraff; men i allt fall hade denne lidit mindre deraf, än om han under hela tiden betraktats som ransakningsfånge och först, när sista utslaget kommit, fått börja sina två månaders straffarbete. 95

99 96 huru mycket oskyldigt lidande för fångarne och huru mycken fångvårdskostnad för det allmänna härmed skulle kunna besparas. Den tid en fånge tillbragt i fängelse vore antingen ransakningstid eller strafftid. Den senare bestämdes af strafflagen, den förra kunde hos oss nära nogs ägas vara obestämd. Men en obestämd fängelsetid blefve alltid en otillfredsställande företeelse i ett fritt och lagbundet samhälle. Det vore således af största vigt för häfdandet af den personliga friheten att på allt sätt söka förkorta denna obestämda tid eller åtminstone göra densammas oundvikliga längd så oskadlig som möjligt, ej mindre för den enskilde än för det allmänna. Någon tid måste alltid åtgå för brottslingens inställande inför rätta, hans öfverbevisande om brottet och för straffets bestämmande så, att dess enlighet med lagen vore betryggad genom utslagets profvande i flere instanser, der sådant af den dömde, det allmänna genom dess sakförare, åklagaren, samt den enskilde, genom brottet förnärmade målseganden påkallades; men meningarne vore säkerligen icke delade derom, att den tid, som för berörda ändamål hos oss användes, vore serdeles lång och ofta längre Ö än behöfligt O kunde vara.... Det yttrades här ofvan, att ransakmngstiden vore i det närmaste obestämd, men detta utgjorde icke enda felet. De få bestämningar, som om densamma i lag förekomme, vore icke lika för alla. Enligt Kongl. Förordningen den 10 April 1810,»skall ransakning öfver häktad person, som inför stadsdomstol ställes för rätta, företagas sist inom åtta dagar, från den dag, arresteringen med orsaken dertill blifvit hos domaren behörigen anmäld, och, då ordinarie domare på landet fått underrättelse om ett till hans åtgärd hörande brottmål, hvaruti någon person är häktad, och han, i anseende till laga hinder, finner sig icke kunna inom trenne veckor underdersökningen företaga, bör han genast vid berörda underrättelses undfående sådant anmäla hos öfverdomstolen. som eger förordna en skicklig och pålitlig extra domare till målets företagande.» På grund af detta stadgande hade den praxis utbildat sig, att i staden häktad person inställes för rätta ej allenast inom åtta dagar efter häktningen eller hans ankomst till staden såsom häktad, utan, om ransakningen fortginge, vore ock åtta dagar den tidrymd, som förlöpte mellan hvarje ransakningstillfälle, intilldess målet blifvit utredt, och utslag gifvet; hvaremot på landet ransakningen icke började förr än tre veckor efter det domaren om den tilltalades häktning undfått kännedom således icke efter det häktningen verkstäldes utan hon fortsattes också genom förhör endast hvar tredje vecka

100 vecka *). Här funnes sålunda en lagbestämd och af bruket vidare utbildad olikhet i ransakniugstiden för den fånge, som begått brott i stad, och för den som utöfvat sin missgerning på landet; men härtill komme vidare en af omständigheterna beroende olikhet i ransakningstiden för nämnde två slag af förbrytare. I staden vore malsegare och vittnen närboende, kunde lätteligen kallas och utan synnerligt besvär eller stor tidsspillan inställa sig vid Rätten; på landet deremot vore nämnde personer ej sällan aflägse boende och svaia att med kallelse anträffa: det kunde ock för dem ofta nog mota hinder att på bestämd dag och timma infinna sig vid Rätten; och då sålunda inställelsen vid tinget så för målsegare som vittnen vore förenad med både besvär och tidspillan, hvarför ingen eller ringa ersättning kunde förväntas, finge hos dessa personer ej förutsättas synnerlig benägenhet att efterkomma tingskallelsen i dylika mål; och härigenom förorsakades idkcliga uppskof i ransakningar på landet, till ökadt men för de fångar, som der lagfördes. Det kunde ock slutligen understundom hända, att flere personer vore tilltalade i ett brottmål och att en eller annan af hufvudpersonerna, i livilkens frånvaro ransakningen ej lämpligen eller med framgång kunde fortsättas, insjuknade eller rymde, och att i följd deraf längre eller kortare uppehåll i målets gång vållades, ledande till förlängd fängelsetid, ofta nog för de jemförelsevis mindre brottslige deltagarena i den missgerning, som utgjorde föremål för ransakningen. Det anförda trodde jag vara tillräckligt att ådagalägga bebofvet af ransakningstidens förkortande eller, då det ej kunde ske, minskande af den skada, som genom ransakningens längd tillskyndades så fången som det allmänna. [ fråga om ransakningstidens förkortande dels derigenom, att fången tidigare efter häktningen instäldes inför Rätta, och uppskofven i ransakningen ej finge blifva så långa, anmärkte jag de snart sagdt oöfvervinneliga svårigheter, som i vårt glest befolkade land i vår närvarande domstolsorganisation och i det rådande rättegångssättet mötte. Det vore derföre tanken måste vända sig till den andra utvägen, att nemligen söka åstadkomma ett slags godtgörelse för den skada, ransakningens utdragande på tiden medfört och medförde. I denna riktning ginge mitt här ofvan redan framstälda förslag, hvilket dock afsåge endast den ransakningstid, som följde på underrättens utslag, och hvilken jag trodde kunna helt och hållet bortfalla, för såvidt densamma härflöte från åklagarens och målsegandes sökande af ändring i samma utslag. Men den dömde sjelf kunde 97 *) Icke sällan föranleda särskilda omständigheter ännu längre uppskof i ransakningen för upplysningars infordrande, aflägse boende vittnens eller målsegares inkallande m. m. Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1871 års Riksdag. 13

101 98 vålla ransakningstidens fortvarande efter det första utslaget, genom besvär deröfver. Härvid borde naturligtvis afseende fästas på arten och beskaffenheten af nämnda besvär. De kunde nemligen vara grundade på så goda skäl, att rättvisan fordrade, det fången icke borde vidkännas olägenheten af en förlängd fängelsetid derföre, att han icke blifvit af underrätten dömd enligt lag. För att nu på samma sätt kunna bereda någon minskning ej endast af den skada, en olaglig dom å underrätten sålunda kunde hafva medfört, utan ock af den, som uppkomme genom såväl den lagbestämda och af bruket vedertagna som ock den af omständigheterna föranledda olikhet i ransakningstiden för fångar, hvilka gjort sig till enahanda brott skyldige, hemstälde jag underdånigst, huruvida icke någon del af den ransakningstid, som förflöte före underrättens utslag, eller ejier detta utslags meddelande, i det fall, då fånge på giltiga skål klagat öfver samma utslag, skulle kunna afräknas på strafftiden; och då ofvan visadt vore, huru mycket längre såväl den lagbestämda eller af bruket allmänneligen vedertagna som den af omständigheterna beroende ransakningstiden vore för fångar, som lagfördes på landet, ifrågasatte jag, såsom en billighetens fordran, att, om slikt afdrag skulle komma att medgifvas, detsamma måtte bestämmas tre gånger längre för nyssnämnde fångar, än för dem, som lagfördes vid stadsdomstol. Hade åter fånge blifvit lagförd dels vid landt- och dels vid stadsdomstol, så skulle afdraget ega rum efter nyssnämnde grund, serskildt för den del af tiden, som fången suttit häktad för landtdomstolens och serskildt för den tid han hållits i häkte för stadsdomstolens räkning. Huru stor del af strafftiden, som på detta sätt skulle få afdragas, tilltrodde jag mig ej att bestämma, endast att sådant afdrag borde medgifvas och dervid iakttagas nyssnämnda skillnad emellan de uppgifna slagen af fångar. Här mötte nu frågan, hvilken myndighet borde tillämpa de föreskrifter, som i berörda hänseende kunde meddelas, domaren eller exsekutoren. Svaret på denna fråga vore naturligen beroende af det innehåll föreskrifterna finge, och detta åter af den synpunkt, ur hvilken afdraget å straffet betraktades. Ansåges detsamma böra vara en allmän, till alla fångars fromma och till besparing af fångvårdskostnaden stadgad förkortning af ransakningstiden till någon viss bestämd del, hälften eller trefjerdedelar af densammas längd, då kunde afdraget lämpligast verkställas af exsekutoren. Gjordes åter afdragets tillämpning beroende på serskilda, i olika fall olika omständigheter, såsom, bland andra, fångens delaktighet i ransakningens utdragande genom fräckt förnekande af sanningen, onödiga vittnens påkallande, rymning o. s. v., i sådant fall tillhörde bedömandet, om, och i hvilken mån afdrag å strafftiden skulle ega ruin, ovilkorligen domstolen.

102 Lämplig kunde dock i alla händelser den inskränkning vara, att icke mer än halfva strafftiden finge på detta sätt afkortas. Skulle åter de sålunda i korthet antydda förändringar i bestående förhållanden vid straffs verkställande anses alltför genomgripande, huru högt och kraftigt de än påkallades ej mindre af rättvisa och billighet emot de förbrytare, dem samhället beröfvat den personliga friheten, men som derföre ej förlorat anspråket att skyddas af lagarne emot långvarigare lidanden, än dessa uttryckligen fordra, än ock af omtanken att åstadkomma någon minskning i de dryga fångvårdskostnader, med hvilka landet betungades; förordade jag dock i underdånighet, att några åtgärder måtte vidtagas, för att förebygga, bland annat, det beklagliga förhållande, att en fånge, som åtnöjdes med det utslag, hvilket öfver honom fallit, icke destomindre hindrades att börja den ådömda bestraffningen, till och med efter det besvärstiden gått till ända, derföre att exsekutoren ej hade sig bekant, huruvida åklagare och målsegande med utslaget åtnöjts, eller icke; och, i senare fallet, huruvida anmäldt missnöje verkligen är vordet i laga tid och ordning fullföljdt. I detta afseende trodde jag det kunna vara tjenligt att föreskrifva: l:o) att underrätt alltid borde, efter utslagets afkunnande, framställa frågor ej mindre till den eller de dömde än ock till åklagare och målsegande, huruvida de med utslaget åtnöjdes, hvarvid tillika borde iakttagas att, då de genom ett utslag dömde vore liere, frågan stäldes så, att svaret utmärkte, om åklagandens eller målsegandens missnöje vore riktadt emot utslaget rörande alla de tilltalade eller blott en eller annan bland dem och i senare fallet hvilken eller hvilka af de tilltalade; och skulle dessa svar omförmälas i det protokollsutdrag eller den promemoria, som för straffets verkställande insändes till exsekutoren. 2:o) att åklagare och målsegande, likaväl som den eller de dömde, hvilka med utslaget vore missnöjde, skulle ingifva sina besvär före besvärstidens utgång hos Konungens Befallningshafvande i det län, der den dömde hölles häktad; hvarefter Konungens Befallningshafvande borde ofördröjligen insända besvären till Ofverrätten, likväl sedan den dömde, ehvad denne klagat eller icke, fått del af vederpartens besvär och öfver dem afgifvit sin förklaring; och skulle Konungens Befallningshafvande tillika, antingen besvär inkommit eller besvärstiden tilländagått utan att besvär blifvit anförda, derom skyndsamt underrätta Tillsyningsmannen vid det kronohäkte, der den eller de dömde tilläfventyrs förvarades, på det att Tillsyningsmannen måtto veta, när straffets verkställighet finge börja: och att på enahanda sätt förfaras borde, när underdåniga besvär skulle anföras emot öfverrätts utslag rörande häktad person. Och 99

103 100 3:o) att, när den dömde vistades på fri fot, lians häktande och insändande, i och för straffs undergående, icke borde ifrågakomma förr, än utslaget om honom vunnit laga kraft. Till undanrödjande af befintliga hinder för straffs verkställande, skulle fortfor jag i min underdåniga framställning dessutom i väsendtlig mån bidraga en bestämd föreskrift, huruledes kännedom om det straff, hvartill fånge blifvit af underrätt dömd, borde, skyndsammare än som skedde, meddelas exsekutoren, för att lända honom till efterrättelse vid straffets verkställande. Enligt nu gällande författningar, ausåge sig nemligen exekutorerne i allmänhet icke kunna verkställa ett straff, innan domstolens utslag, hvarigenom straffet blifvit adömdt, kommit dem till handa. I afseende åter på tiden, inom hvilken, underdomstolarne vore skyldige att för verkställighet insända sina utslag, funnes icke serskild uttrycklig föreskrift. Det hade derföre varit temligen vanligt, yttrade jag, att dylika utslag icke inskickats till exsekutoren förr, än besvärstiden lidit mot sitt slut, äfven då den dömde hos rätten förklarat sig med utslaget nöjd. Häraf hade naturligtvis oskäligt dröjsmål med straftets verkställande uppstått i alla de fall, der, såsom vanligast vore, sa väl den dömde som åklagare och målsegande förklarat sig med utslaget nöjde. Till förekommande af detta otillbörliga förhållande hade under de senare aren, med hemtadt stöd af 14. momm. b och c i Ixongl. Förordningen om expeditionslösen den 30 November 1855, vid fångförteckningarnes granskning i Justitie-ombudsmans-expeditionen gjorts anmärkningar i en mängd fäll, der det visat sig, att utslag från underrätt icke ankommit till exsekutoren inom den tid af sex dagar, som ofvan oberopade mom. b stadgar då utslaget varit afkunnadt vid extra förrättning, urtima ting, å landet, samt inom fyra dagar vid annan domstol, enligt stadgandet i likaledes åberopade mom. c af förrberörde ; dock i begge fallen med tillägg af den tid, som skäligen kunnat anses hafva åtgått för utslagets insändande med posten. Genom dessa anmärkningar hvilka, då den åsigt, hvarpå de varit grundade, icke delats af vederbörande domare, medelst åtal blifvit fullföljda och af öfverrätt i allmänhet godkänts hade uppmärksamheten blifvit väckt på angelägenheten af större skyndsamhet, än den förut vanliga, med dessa utslags expedierande, och detta med den goda påföljd, att många fängelsedagar besparats till fromma ej endast för de häktade brottslingarne utan ock för det allmänna, som bekostade deras underhåll i häktet. Dessa fördelar kunde dock i mycket vidsträcktare mån vinnas genom lagstiftningens mellankomst i det syfte, här nedan närmare antyddes.

104 101 Sedan långliga tider hade det varit brukligt vid Stockholms Rådstufvurätt, att, när en häktad person blifvit sakfäld, en så kallad Promemoria expedierats samma dag från Rätten till Ofverståthållare-embetet, hvilken Promemoria upptagit fångens namn, det brott för hvilket han blifvit sakfäld och det ådömda straffet. Denna Promemoria hade sedan ländt till efterrättelse vid straffets verkställande, så snart detta skett i ransakningshäktet, och fången icke förts till annat häkte, i hvilket fall utslag fått afbidas. Då detta bruk visat sig ändamålsenligt att befordra straffens skyndsamma verkställighet, syntes det förtjent att upphöjas till lag, så att detta expeditionssätt blefve föreskrifvet i alla de städer, der häkte funnes, i hvilket sådant straff, som ådömdt vore, finge verkställas. För de städer åter, der dylikt häkte icke funnes, och för landsbygden, från hvilka begge ställen den dömde, ehvad han varit till domstolen förpassad från allmänt käkte och skulle dit återföras eller ock af domstolen blifvit i häkte inmanad, borde till häkte insändas åtföljd af förpassning, skulle, i närmaste öfverensstämmelse med hvad om promemorior här ofvan vore yttradt, stadgas, att i dylik förpassning alltid borde införas eller derå tecknas, för hvilket brott, till hvilket straff och efter hvilka lagrum fången blifvit dömd, samt dessutom, huruvida den dömde samt åklagare och målsegande vore med utslaget nöjde eller icke, hvilka uppgifter skulle vara af Rättens ordförande underskrifna; allt i ändamål att dels det ådömda straffet, när den dömde jemte åklagare och målsegande med utslaget åtnöjdes, skulle kunna genast verkställas dels ock föreskrifna anteckningar om utslagets innehåll i fånglistorna införas., Blefve då tillika formulär för dessa promemorior och fångforpassningar upprättade och faststälda, så underlättades besväret med deras uppsättande, på samma gång som fullständigheten af deras innehåll betryggades. Härigenom kunde underrätterna befrias från skyldigheten att i och för verkställighet utskrifva och insända utslag angående häktade personer, så att det endast återstode att utskrifva och insända utslag och protokoll i de fall, då fången förklarat sig med utslaget missnöjd, eller då dessa handlingar erfordrades, på det att fången skulle kunna afgöra frågan, huruvida han borde sig besvära eller icke.*) Till dessa underdåniga förslag, åsyftande att förkorta rausakniugstiden för häktade personer och påskynda verkställigheten af ådömda straff, på det att ej allenast fångarnes lidande icke måtte oskäligen förlängas utan ock det allmännas kostnad för deras underhåll icke blifva större än nödigt *) I dessa fall, då både utslag och protokoll skulle utskrifvas, behöfde domare eller domstolen naturligtvis icke insända dessa handlingar tidigare, än att den sakfälde kunde, innan besvärstiden ginge till ända, få deraf del samt inlemna sina tilltänkta besvär till K. Bfhde, såsom 38 punkten i Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 stadgar.

105 102 voro, slote sig naturligen det förslag jag vidare gingc att framställa derom, att flera fängelser, än hittills brukligt varit, mätte användas till straffs verkställande', om ock detta förslag nästan uteslutande afsåga minskning i fång- Detta ämne hade jag vidrört i min till 1869 års Riksdag afgifna embetsberättelse. Der visades, Indika oväntadt höga kostnader, egentligen orsakade af f&ngarnes forslande, uppkomma vid straffs verkställande, och Indika kostnaders belopp folie ännu mer i ögonen, då de utgått för verkställande af straff, tillkomna genom förvandling af böter för ringare polisförseelser. Sålunda anfördes i nämnda embetsberättelse, hurusom statsvei ket, föi en i Hudiksvall bosatt person befordrad till undergående af tre dagars fängelse vid vatten och bröd å länsfängelset i Géfle, hvilket straff ^ härledt sig derifrån, att nämnde person ej mäktat erlägga böter för llei i mast utbetala femtio riksdaler 35 öre. Vidare omförmäldes, enligt upplysningar,^ erhållna från Kong]. Fångvårdsstyrelsen, att transportkostnaden under år 1867 för personer, som, dömde till böter, icke kunnat dem gälda utan mast aftjena dem med motsvarande fängelse vid vatten och biöd, uppgått,jill 54,339 rikdaler 1 öre, att bemälde personers antal utgjort 3,559, som undergått i medeltal 5,5fi dagars dylikt fängelse med en ti anspoitkostnad, likaledes i medeltal, af 15 riksdaler 27 öre på personen, genom hvilka uppgifter sålunda ådagalades, huru öfvervägande stort antal af desse personer utstått ifrågavarande slags fägelsestraff under tre, fyra till fem dagar; att, närmare angifvet, enligt förberörda upplysningar, antalet; personer, som under sagda år undergått fängelse vid vatten och bröd, under tre dagar utgjort... 1,357.» fyra»»... 44g,» fem»» , tillhopa 2,145. eller nära tva tredjedelar af hela det ofvan uppgifna fångantal, som undergått fängelse vid vatten och bröd; och att till kostnaden för dessa fångars ini oi siande till häktet icke sa sällan finge läggas omkostnad för andra fångars undanflyktande till stundom aflägsna fängelser, för att bereda utrymme åt desse på kortare tid inkomne fångar o. s. v. Till dessa sifferuppgifter kunde fogas de, som förekomma i Kongl. Fångvårdsstyrelsens underdåniga berättelse för år 1868, nemligen att antalet fångar, som undergått fängelse vid vatten och bröd för bristande bötestillgång, det året utgjort 4,490, och kostnaden för deras forsling 64,374 riksdaler 41 öre, således med en forslingskostnad i medeltal af ungefär 14 riksdaler 45 öre på personen; innehäflande denna berättelse icke någon uppgift, huru många dagars fängelse af ifrågavarande art hvarje fånge för sig eller ock i medeltal undergått.

106 103 Under senaste årets embetsresa i de nordligaste delarne af riket hade jag varit i tillfälle att inhemta kännedom om ännu märkvärdigare förhållanden i afseende på verkställigheten af dylika förvandlingsstraff. Derom anförde jag, hurusom t. ex. för att undergå tre dagars fängelse vid vatten och bröd personer forslades med skjuts för sig och fångförare stundom femtio, ja sextio mil till närmaste häkte; hvarefter fångföraren åtnjöte skjutsersättning för resan åter till sitt hem. Vidare omförmäldes ett exempel, som omtalades i orten, och syntes mig förtjent att framställas. En person från Enontekis lappmark hade varit dömd till två riksdalers böter för uppropsförsummelse eller dylikt, och vid utmätning hade han befunnits sakna tillgång till böterna. Dessa hade då förvandlats till tre dagars fängelse vid vatten och bröd. Förvandlingsstraffet skulle bringas till verkställighet, och för sådant ändamål hade länsmannen eller fjerdingsmannen begifvit sig till den straffskyldiges vistelseort, femton mil norrut från bemälde tjenstemans hemvist. Efter återkomsten från denna resa, på sammanlagde trettio mil, anträddes medfången resan till kronohäktet i Haparanda, beläget fyratio mil söderut från nämnde lappmark, och vid ankomsten till detta häkte hade fången framtagit två riksdaler, dem han haft insydda i sina kläder, erlagt boten och blifvit på fri fot stäld- lian hade fått fri resa till Haparanda, och den honom åtföljande fångföraren skulle hafva ej blott sina redan tillryggalagda resor utan äfven hemresan betalda af statsverket. Men det vore ej blott kostnaden för statsverket, ehuru högt den ock stege, som härvid finge tagas i betraktande. Kronobetjeningen hade andra åligganden än det att bestrida fångforslingen, och dessa finge naturligtvis stå tillbaka den långa tid hvarje dylik forsling medtoge. Och till allt detta komme det beklagliga förhållandet, att antalet af personer, som för bristande tillgång till böter häktas och befordras till fängelse vid vatten och bröd, befunnes icke i aftagande utan tvärtom i tilltagande, på sätt äfven bär ofvan vore visadt; och detta gälde öfver hela riket. Tidpunkten, då denna tillökning märkbarare framträdt, syntes sammanfalla med tiden för införandet af nu gällande straffsystem. Orsakerna till ett sådant sammanträffande kunde ej lämpligen utredas i denna underdåniga hemställan. De vore många och icke alla af lagstiftningen ensam beroende; men då jag under mina embetsresor i serskilda delar af landet härom framställt frågor, hade förmodanden yttrats, hvilka jag trodde mig icke böra lemna alldeles obemälda, ehuru jag till deras bestyrkande ej kunde åberopa annat, än att jag ofta hört dem uttalas. Dessa hade gått derpå ut, att bötesbeloppens höjande samtidigt som förvandlingsstraffet sattes lägre, medfört lockelse för de bötfälde att heldre undergå förvandlingsstraffet än erlägga böterna, hvarföre, såsom det hette, de gjort sig utan tillgångar» till dessas gäldande;

107 104 att, sedan åklagarena, som tillika vanligen vore exsckntionsverkets tjensteman, förlorat andel i böterna, det icke skäligen kunde förväntas, att af alla dessa samma nit skulle ådagaläggas vid böternas uttagande som förut, då aklagaren både slik bötesandel; äfvensom att en och annan af den läöre kronobetjeningen, som befattade sig med dylika fångars inforslande till häktet och dertill begagnade egna hästar, understundom skulle med de bötfälde aftala, att, om dessa gjorde sig utan tillgångar till böterna och följaktligen underkastade sig att aftjena dom med fängelse vid vatten och bröd å länseller kronohäkte, fangföraren skulle med dem dela den riktiga forslingskostnad, han sålunda kunde förvärfva under det han i egna angelägenheter besökte staden, der häktet läge. Huru härmed ock måtte förhålla sig, vore kostnaden, som fångvårdsanslaget finge vidkännas för dessa obetydligare straffs verkställande, så stor, att någon förändring ledande till minskning deri ju förr desto heldre borde ega rum. Mitt underdåniga förslag, närmare bestämdt, vore alltså det, att nila stadshäkten och sa mänga af härads häktena, som dertill befunnas tjenliga, skulle, när deras egentliga ändamål att vara ransakningsliäkten sådant ej förhindrade, användas för verkställande af kortvarigare straff, såsom tre till. fem dagars fängelse vid vatten och bröd. 1^ afseende på de anmärkningar, som mot ett sådant förslag kunde giiras, återgaf jag i den underdåniga hemställan hvad i ofvanomnämnda embetsberättelse i detta ämne blifvit yttradt. Första anmärkningen förmodade jag blifva den, att nämnda mindre häkten icke vore så inrättade eller med.sådan bevakning försedda, att underslef vid straffens verkställande kunde förekom mas. Detta måste till en viss grad medgifvas, derest fråga vore om långvarigare straff; men då detta skulle i de flesta fall räcka endast tre och aldrig öfverstiga fem dagar, vore det föga antagligt, att försök till detsammas lindrande eller till bevakningens gäckande behöfde befaras, helst som jag vid besök i häktena och samtal med fångarne funnit dem föga akta så kortvariga straff. Vidare skulle tvifvelsutan anföras, att straffets undergående i ett större fängelse på aflägsen ort skulle deråt gifva eu mer afskräckande skepnad, än om detsamma finge aftjenas i ett mindre häkte i hemorten. Härom trodde jag dock meningarne kunna vara delade, sa hos de straffskyldige som hos allmänheten. De förre skulle möjligen finna sig bättre vid att få göra sig en längre resa och bland helt fremmande personer okände utstå sitt straff, än om detta verkstäldes midt ibland dem, med hvilka de sedan skulle sammanlefva; och af allmänheten skulle säkerligen flere hafva vetskap om en bestraffning, som försigginge snart sagdt under deras ögon, än om en sådan som egt rum å aflägsen ibland

108 105 ort; hvadan således straffet, verkstäldt i stads- och häradshäkte, kunde anses lika svårt som om det egt rum i läns- eller kronohäkte. Men huru härmed än kunde vara, förtjente denna anmärkning föga afseende, då frågan gälde så ringa straff som tre dagars fängelse vid vatten och bröd, ådömdt vanligast för fylleri eller annan polisförseelse. Större uppmärksamhet påkallade då den anmärkning, att ifrågavarande häkten vore afsedda för ransakningsfångar och icke finge dragas från deras ändamål; men detta vore nu förekommet genom det förbehåll i afseende härå, som sjelfva förslaget innefattade. Någon svårighet för straffens behöriga öfvervakande syntes mig ej heller förefinnas, då för hvart och ett af dessa häkten vaktmästare eller häradstjenare vore anstälde, samt stadshäktena stode under Rådstufvurätternas tillsyn, likasom häradshäktena under kronobetjeningens. Det vore redan sagdt, att icke alla häradshäkten skulle användas för straffs verkställande, emedan de icke alla vore dertill tjenliga ej heller för ändamålet behöfliga, det senare så mycket mindre som i de orter, der jern vägar, ångbåtar och andra lätta fortskaffningsmedel funnes att tillgå, kostnaden kunde vara mindre för fångarnes forsling till läns- eller kronohäkte eller ock stadshäkte, än om straffets verkställande skulle anordnas i ett häradshäkte. Så förestälde jag mig nemligen saken, att fångar från den omkringliggande landsbygden skulle få aftjena straff i närmaste stadshäkte, naturligtvis emot skälig ersättning till staden af fångvårdsmedlen. Hvilka häradshäkten åter, som skulle såsom straff-fängelser i nu uppgifna hänseende användas, och från hvilken omkrets fångarne borde för straffs undergående dit försändas, skulle visserligen, på grund af den kännedom jag under embetsresorna inhemtat om dessa häkten, af mig kunna föreslås, men rättast öfverlemnades dock ett sådant uppdrag, åt Konungens Befallningshafvande, som, hvar i sitt län, egde bästa kunskap om de lokala och andra förhållanden, som vid afgörande af dylika frågor borde tagas i betraktande. I några till förevarande ämne hörande ordningsfrågor saknades fortfor jag uttryckliga föreskrifter, som likväl syntes mig vara af nöden. Sålunda borde bestämdt stadgas, att Konungens Befallningshafvande vore skyldig att ä utslag, som inkomme för verkställighet, utsätta, hvilken dag de ådömda straffen skulle börjas samt slutas, och detta, ehvad straffen skulle verkställas å länshäktet eller å allmänna straff-fängelserna, så att Fängelsedirektörerna endast hade att ställa sig slik föreskrift till efterrättelse. Naturligtvis skulle dock vid den sålunda på förhand gifna föreskriften om ett straffs slutdag, det förbehåll göras, som ofvan åberopade 1855 års nådiga Cirkulär omförmälde, derest den dömde genom rymning eller eljest Just. Ombudsmannens Embetsberättelse till 1871 års Riksdag. 14

109 106 sjelf vållade afbrott i straffets verkställighet, eller sådant inträffade i följd af fångens utsändande på ransakning eller af hans sjukdom, då denna vore af sådan art, att han för den måste förflyttas från häktet o. s. v. Samma skyldighet i fråga om strafftidens utsättande skulle äfven gälla för Tillsyningsmännen vid kronohäktena, i afseende på utslag, som till dem omedelbarligen ankomme och rörde fångar, hvilka i dessa häkten förvarades; dock alltid med den inskränkning, som kunde föranledas af Kong]. Maj:ts nådiga skrifvelse till Fångvårdsstyrelsen den 28 Maj 1867 angående Tillsyningsman vid kronohäktena. Likaså behöfdes ett stadgande, att fånge, som skulle undergå sitt sträf i de allmänna straff-fängelserna, icke förr, än utslaget om honom vunnit laga kraft, eller ock sådana omständigheter i öfrigt vore för handen, att utslagen ändock före besvärstidens utgång finge verkställas, borde till slikt fängelse från läns- eller kronohäkte försändas. Det hade nemligen icke så sällan inträffat, att, efter det fånge afsändts till ett aflägset straff-fängelse, besvär blifvit af honom hos öfverrätten eller Kongl. Maj:t i underdånighet anförda, hvilka föranledt ransakningens återförvisande till underrätten och fångens tillbakaforslande till läns- eller kronohäktet; hvilket ofta nog just varit förnämsta syftemålet med besvären. Påföljden kunde visserligen också blifva densamma af åklagares eller målsegandes besvär, sedan fången såsom nöjd med utslaget, enligt det af mig ofvan framstälda förslag, fått börja straffet, men jag hade visat, huruledes den del af straffet, som fånge, dömd till mer än två års straffarbete, aftjenade i enrum, skulle afdragas från det slutligen ådömda straffarbetet i allmänna straff-fängelset, och således kunde äfven i detta fäll fången qvarhållas i ransakningshäktet till dess utslaget vunnit laga kraft, eller Kongl. Maj:t dömt. Vidare torde ock böra föreskrifvas, att utslag skulle delgifvas fångarm i länshäktet inför Konungens Befallningshafvande eller Landssekreteraren och i kronohäktena af Tillsyningsmännen, hvarvid så å ena som andra stället protokoll borde föras. Hittills hade härmed så tillgått, att Fängelsedirektören, i närvaro af en vaktknekt, för fången uppläsit utslaget: men öfver sålunda verkstäld delgifning hafva imedlertid fångarne, när derom blifvit fråga, icke sällan yttrat klagomål, förebärande stundom, att vid delgifningen icke ordentligen tillgått, att utslagen icke blifvit upplästa så tydligt, att innehållet kunnat uppfattas, stundom att utslagen icke varit upplästa, ehuru Fängelsedirektören och vaktknekten å utslagen tecknat intyg derom, äfvensom att å utslagen antecknats, det fångarne vid delgifningen förklarat sig nöjde, fastän detta icke skulle hafva varit förhållandet m. m. Denna förrättning, vid hvilken fången jemväl tillspordes om han med utslaget åtnöjdes och derpå afgåfve det svar, som bestämde strafftidens begynnelse, så vida han icke

110 107 sedermera återkallade sitt förklarande, på sätt ofvan förmäldes, syntes mig imedlertid vara af den vigt, att all anledning till ovisshet om riktigheten af densammas förlopp borde undanrödjas. Det vore derföre jag i underdånighet föresloge ofvanberörda föreskrift, att utslaget borde uppläsas för fången inför Konungens Befallningshafvandes eller Tillsyningsmannens protokoll, i hvilken föreskrift dessutom kunde böra tilläggas, dels att fången ej behöfde genast afgifva svar på frågan, om han med utslaget åtnöjdes, men att, när det afgåfves, sådant likaledes skulle ske inför Konungens Befallningshafvandes och Tillsyningsmannens protokoll, dels ock att det kunde medgifvas fången, när han det begärde, att under den tid han betänkte sig på svaret, huruvida han med utslaget åtnöjdes eller icke, i fängelset ega tillgång till utslaget. Slutligen framstälde jag i min underdåniga skrifvelse ett förslag åsyftande att bättre, än det hittills skett, tillgodose den häktade brottslingens i vår lagstiftning redan erkända anspråk på biträde i sitt försvar- Kongl. Förklaringen den 23 Mars 1807 stadgade i punkten 29, bland annat, att när häktad person önskade anföra besvär öfver ett om honom meddeladt utslag, Konungens Befallningshafvande borde tillse, att den fängslade ej saknade nödigt biträde vid besvärens författande. Detta tillämpades nu i allmänhet så, att Direktörerna vid fängelserna lemnade fångarne ett dylikt biträde; men vid besök i de allmänna straff-fängelserna hade jag rätt ofta hört fångar klaga deröfver, att den hjelp, de på berörda sätt i ransakninsshäktena c1 erhållit till sina besvärs författande, icke varit sådan, > de trott sig kunna förvänta. Utan att synnerligt afseende fästes å dylika klagomål, som kanske oftast varit förestafvade af missbelåtenhet med utgången af anförda besvär, hvilka icke skulle lyckats, huru väl de än varit författade, borde dock medgifvas, att Fängelsedirektörerna i allmänhet ej innehade och för sitt egentliga kall ej behöfde de insigter, som vore nödiga för ett skickligt rättegångsbiträde; synnerligast som, efter mitt förmenande, rättvisan och vår tids åsigter i ämnet fordrade, att det biträde, hvarpå fången i berörda hänseenden kunde göra anspråk, borde sträcka sig något längre, än ordalydelsen i 1807 års förklaring antydde, borde sträcka sig ej blott till besvärens författande, eller såsom vanligast skedde, till återgifvande i skrift af hvad fangen sjelf förstode att andraga, utan äfven till meddelande af goda råd, huruvida det utslag, som fallit öfver fången, skäligen kunde och borde öfverklagas, eller icke, samt i hvilka delar sådant skulle ske; allt efter mogen pröfning af de skäl och den ytterligare bevisning, fången uppgåfve sig ega till sitt ursakande. Om fången måste sakna lagkunnigt biträde inför rätta, hade han desto större anspråk att vid detta tilfälle få påräkna ett sådant bistånd, så i råd som dåd. Utan nämnvärd

111 108 kostnad skulle väl också vid hvarje läns- och kronohäkte kunna anställas en af Konungens Befallningshafvande förordnad lämplig person, som, emot ett ringa arfvode af allmänna medel, lemnade fångarne ett sådant biträde; och detta vore mitt underdåniga förslag i ämnet: dock borde i den föreskrift, som af mitt berörda förslag kunde föranledas, uttryckligen intagas det medgifvande för fånge, att, om lian byste serskildt förtroende till någon annan person än det tillförordnade biträdet, och derföre ville anlita en sådan om råd och om besvärens författande, det skulle vara fangen obetaget att tillkalla denne person till sitt biträde i berörda hänseenden; alltid likväl förutsatt, att dermed icke serskild kostnad tillskyndades det allmänna, att den person, som skulle anlitas, vore sådan att han icke förverkat rätt att föra andras talan inför rätta, och att hans besök hos fången icke kunde anses för ordningen och säkerheten inom häktet i någon måtto skadliga; hvilket allt Konungens Befallningshafvande och Tillsyningsrnannen vid kronohäktena skulle ega att tillse och bedöma. Och dermed afslutade jag mina underdåniga framställningar i detta ämne, åt hvilka jag ansett mindre lämpligt att gifva formen af lagförslag, då jag icke på förhand kunde veta hvarken om och i hvilket omfång mina deri uttalade åsigter kunde lyckas vinna nådigt afseende, ej heller i hvilken form, Kongl, Maj:t i nåder funne ändamålsenligt att utfärda de föreskrifter, som af berörda framställningar möjligen föranleddes, antingen i form af en allmän stadga eller ordning för straffs verkställande eller i serskilda nådiga förordningar. Till sist förklarade jag i underdånighet att, ehuru det icke kunnat undgå min uppmärksamhet, att de af mig gjorda framställningar i vissa delar skulle medföra ändring i gällande lag och förthy borde såsom lagfrågor behandlas, jag likväl icke tvekat att i första rummet underdånigst öfverlemna dem till Kongl. Maj:t, enär ämnet vore af den serskilda beskaffenhet, att, utan ledning af ett från Kongl. Maj:t utgånget förslag, Riksdagen svårligen skulle företaga sig att derutinnan afgifva lagförslag.. andra underdåniga framställning till Kongl. Maj;t rörde en ändring i föreskriften angående fångförteckningarnes upprättande vid militarhäkten och var affattad i en den 28 December 1870 aflåten underdånig skrifvelse, af följande lydelse: J Kongl. Kungörelsen angående fangförteckningars upprättande och insändande den 25 Oktober 1839 förordnas, bland annat, uti 2 6:te mom.»kommendanter å Fästningar äfvensom Befälhafvare för de i garnison för-*»lagde eller eljest sammandragne Regementen och Korpser åligger det att

112 109»öfver de uti dertill hörande arrester eller häkten insätta personer, som vid»krigsdomslol kommit under tilltal, för hvarje månad, inom trettio dagar»efter dess utgång, till Krigshofrätten i tre exemplar insända fångförteck- "ningar, upprättade i enlighet med hvad nu, det vill säga i föregående moment af samma blifvit föreskrifvet» *). Efter nämnde tid är genom Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse till Krigshofrätten den 19 Maj 1853 förklaradt,»att, då i ort der värfvadt manskap»af armén eller flottan blifvit i garnison förlagdt, vid regementet eller de-»tachementet finnes passande arrestrum att tillgå, derå noga tillsyn kan»hållas, må af domstol manskapet ådömda bestraffningar derstädes verk-»ställas så väl med enkelt fängelse som med fängelse vid vatten och bröd,»äfvensom manskap under ransakningar för förbrytelser, begångna inom»garnisonsort, må kunna i nämnda häkte qvarblifva.» Slutligen förändrar den senaste tidens krigslagstiftning, nemligen Strafflagen för krigsmakten af den 11. Juni 1868 och Disciplinstadgan för krigsmakten af samma dag, i icke oväsentlig mån förut gällande lagar och författningar rörande detta ämne bland annat, derutinnan att, dels omfånget af krigsdomstols uteslutande behörighet att upptaga och döma öfver brott och förseelser, begångne af krigsmän, inskränkts, och de allmänna domstolarnes behörighet att taga befattning med dylika brott och förseelser^i samma förhållande vidgats; dels straffarterna, som kunna krigsmän för fel i tjensten ådömas, förändrats hufvudsakligen i så måtto, att straffen prygel och dagg utbyts emot fängelse af flera slag och böter, hvilka sistnämnda straffarter skola under vissa i lag bestämda omständigheter förvandlas och sammanläggas, efter likaledes gifna föreskrifter; dels ock vederbörande befälhafvare blifvit bemyndigad att förvandla krigsman ådömda böter, då förvandlingsstraffet skall aftjenas i militärhäkte m. m. Enär syftemålet med upprättandet af fångförteckningar, innehållande sådana uppgifter, som ofvanåberopade 1839 års kungörelse och de vid densamma fogade formulär föreskrifva, och dessa fångförteckningars insändande till Hofrätterna och Krigshofrätten samt Justitiekanslern och Justitie-ombudsmannen måste vara att sätta bemälde öfverrätter och åklagare i tillfälle dels att inhemta ^kunskap om de personer, som i häkte inmanas, dels ock att granska och bedöma orsakerna till häktningarne, den tillbörliga gången af de derefter börjande ransakningarne vid vederbörande domstolar, lagenligheten af dessa domstolars utslag samt de ådömda straffens behöriga verk- ') Mora. 8 i.samma stadgar, att af nämnda tre exemplar af fångförteckningarne ett sedermera skall insändas till Justitiekanslern och ett till Justitieombudsmannen.

113 no ställande i allmänhet så ock deras förvandling och sammanläggning, när sådana åtgärder ifrågakomma; synes det vara uppenbart att, redan vid den tid, då genom nyssomförmälda 1853 års nådiga skrifvelse till Krigshofrätten förklarades, att straff ådömde af domstol, det vill säga domstol i allmänhet, således icke endast krigsdomstol finge verkställas i militärhäkte, lydelsen af 1839 års kungörelse, i 2 mom. 6, bort förändras, alldenstund derefter andra häktade än sådana, som stode under tilltal vid krigsdomstol, kunde komma att hållas i militärhäkten och der undergå bestraffningar, hvilkas behöriga verkställighet, i enlighet med nyss angifna syftemål med fångförteckningars upprättande och insändande, borde blifva föremål för 1 lofrätternas samt Justitiekanslerns och Justitie-ombudsmans tillsyn, hvilket åter icke kunde ega rum med mindre dessa häktade jemväl upptoges i de från militärhäktena ingående fångförteckningar; och, sedan numera genom den nyare krigslagstiftningen dels vederbörande militärbefälhafvare fått sig uppdraget att meddela beslut om förvandling till fängelse af böter, ådömda deras underlydande, när desse sakna tillgång att böterna gälda; dels ock, i följd deraf, att krigsmän, oftare än förr, komma under tilltal vid allmän domstol, polisdomstol och polismyndighet och under tiden hållas i militärhäkte, är det ännu nödvändigare att fångförteckningarne från dessa häkten, derest de skola tjena för sitt ändamål, måste, utom de vid krigsdomstol tilltalade, upptaga äfven sådana häktade, som äro under tilltal vid nyss uppräknade domstolar och myndigheter, äfvensom dem, som undergå af dessa ådömda straff eller ock de straff, som blifvit dem ålagda genom befälhafvares eller andra hehöriga myndigheters heslut i fråga om böters förvandling. Att denna nödvändighet också blifvit vid några regementen insedd, och, i anledning deraf, de från samma regementens häkten insända fångförteckningar upptagit jemväl andra häktade, än dem,»som kommit under tilltal vid krigsdomstol», har granskningen af 1869 års fångförteckningar gifvit vid handen; och just den omständighet, att samma års fångförteckningar från andra regementens häkten upptagit endast sådana häktade, som varit vid krigsdomstol tilltalade, ehuru veterligt varit, att, åtminstone i ett af sistnämnda häkten, andra häktade, för bristande tillgång till böter, undergått af vederbörande befälhafvare bestämdt förvandlingsstraff, har fäst min uppmärksamhet på förhållandet. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, vågar jag i underdånighet anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes åt ifrågavarande moment af 1839 års kungörelse gifva följande förändrade lydelse:»kommendanter i fästningar äfvensom Befälhafvare för de i garnison»förlagda eller eljest sammandragna Regementen och korpser åligger det»att öfver de uti dertill hörande arrester eller häkten insatte personer, som

114 111 '»vid domstol eller hos 'polismyndighet äro under tilltal eller undergå af domstol 8eller polismyndighet ådömd bestraffning eller, för bristande tillgäng till böter, aftjena sådant fängelsestraff, hvartill böterna blifvit af vederbörande Befäl-»häfvare eller annan behörig myndighet i laga ordning förvandlade, för hvarje»månad, inom tretio dagar efter dess utgång, till Vår Krigshofrätt i tre exemplar insända fångförteckningar, upprättade i enlighet med hvad nu blifvit * föreskrifvet.» I anledning deraf, att Kongl. Fångvårdsstyrelsen i underdånig skrifvelse den 29 April 1870 af anförda orsaker gjort hemställan om vissa ändringar af föreskrifterna i Kongl. Kungörelsen angående Fångförteckningars upprättande och insändande den 25 Oktober 1839, har Hans Excellens herr Justitie-statsministern, i skrifvelse den 17 Maj 1870, enär berörda hemställan afsåge jemväl sådana fångförteckningar, som enligt gällande stadganden skola till Justitie-ombudsmans-expeditionen öfverlemnas, anmodat mig att med underdånigt yttrande i ämnet till Kongl. Justitie-stats-expeditionen inkomma. Uti förrberörda underdåniga framställning, hade Kongl. Fångvårdsstyrelsen föreslagit: dels beträffande de fångförteckningar, som skola upprättas efter n:r 1 af de vid ofvan åberopade 1839 års kungörelse fogade formulär (rörande fångar uti läns-, krono-, stads-, härads- och regementshäkten): l:o att nämnda formulär måtte få förkortas, så att, med bibehållande af de i andra kolumnen *) omförmälda anteckningar rörande fånges namn och ålder, öfriga dithörande uppgifter, såsom om fångens födelseort, boningsort, tjenst, yrke eller benämning samt utseende m. m., hädanefter uteslötes; och 2:o att de fullständiga anteckningar, som, enligt 2 2 mom. **) i åberopade kungörelsen, vid Januari månads början hvarje år hittills lemnats, måtte få ersättas med så beskaffade uppgifter öfver tillkommen förändring, som i samma moment vore påbjudna för de öfriga månaderna af året; och *) I denna kolumn skola, efter nämnda formulär, upptagas:»ärrestanteus tillnamn och»dopnamn, utan afkortning fullt utskrifua, ålder, födelseort, boningsort, tjenst, yrke eller benäm-»niiig, samt kort beskrifning på utseende, serdeles om något utmärkande deruti eller i uttal»m. in. förefinnes, samt om något anmärkningsvärdt förekommer i afseende å arrestantens förhål-»jande i häktet.» **) Detta mom. innehåller:»i afseende å fångar, som från den föregående månaden i»häktet qvarsitta, behöfva icke de uti 2, 3 och 4 punkterna omförmälde underrättelser (om»fångens beskaffenhet, om hans brott om domstolen, der han är tilltalad och om ransakningens»gång m. tn.( serskildt upprepas oftare än vid hvarje års början, utan efter namnets upptagande»hänvisning lemnas till föregående månadens fångförteckning samt i öfrigt endast anmärkas de»omständigheter, som tillkommit under den månad, för hvilken förteckningen är afgifven.»

115 112 dels, vidkommande ej mindre de i 5 af 1839 års kungörelse samt nådiga Brefvet den 13 Mars 1849 och formuläret n:o 4 omförmälda förteckningar, som halfårsvis till herr Justitie-statsministern insändas, upptagande personer, som under halfåret för bristande försvar hållits till allmänt arbete i arbetsfängelserna oeh vid kronoarbetskorpsen, och hvilka förteckningar Justitie-kanslern och Justitie-ombudsmannen, på anfordran, ega att från Justitie-stats-expeditionen utbekomma, än ock såväl de i 6 af 1839 års kungörelse omnämnda förteckningar, som efter formuläret n:o 5 skola upprättas öfver straffarbetsfångar i gemensamhetsfängelserna, angående hvilka fångar så väl dylika förteckningar för hvarje helt år inlemnas till Justitie-statsministern för att tillhandahållas Justitie-kanslern och Justitieombudsmannen, som ock rapporter för hvarje månad till sistnämnda myndigheter insändas, upptagande de under månaden genom afgång eller tillkomst inträffade förändringar ; 3:o att dessa, i 5 och 6 af 1839 års kungörelse föreskrifna fångförteckningar och rapporter skulle för framtiden upphöra, under vilkor, att rullorna öfver de af Kongl. Fångvårdsstyrelsen med dylika fångar hållna mönstringar, inom en månad efter slik förrättning, insändas till herr Justitie-statsministern för att tillhandahållas Justitie-kanslern och Justitieombudsman; eller åtminstone 4:o att nämnda hel- och halfårs-förteckningar måtte varda afskaffade, under vilkor att, jemte ett dylikt öfversändande af mönsterrullorna, nyssberörda månadtliga rapporter, med begagnande af mönsterrullornas formulär till Justitiekanslern, för hans eget och Justie-ombudsmannens begagnande, i ett exemplar insändas. Vid de sålunda föreslagna ändringar i meranämnde 1839 års kungörelse har jag i underdånig skrifvelse den 12 Juni 1870 framstält följande erinringar: Beträffande punkten 1, eller frågan om förkortning af de i andra kolumnen uti formuläret N:o 1 antagna föreskrifter, har det synts mig som skulle den föreslagna förkortningen icke i hela sin utsträckning vara tillrådlig. Det vore nemligen ej mindre vid fångförteckningarnes granskning i allmänhet än ock då sagda förteckningar rådfrågades för vinnande af upplysning rörande de straff, en tilltalad eller på bestraffning insatt person tillförene kunde hafva undergått för hvilket sistnämnda ändamål de i Justitie-ombudsmans-expeditionen förvarade fångförteckningar, såsom utgörande den fullständigaste och lättast tillgängliga samling af dessa handlingar, flitigt anlitas af Kongl. Svea Hofrätts fiskaler, likasom dessa förteckningar, inom expeditionen begagnas för utredande af verkliga förhållandet, då

116 113 då fångar icke sällan klaga öfver att de blifvit oriktigt dömde, o. s. v. af den aldrastörsta vigt att tillförlitligen kunna utröna de ifrågakomna personernas identitet; och dertill vore understundom icke nog att, såsom Kongl. Fångvårdsstyrelsen förutsatte, i fångförteckningen ega uppgift på en persons namn och ålder, enär det inträffat, att mer än en person af lika namn och ålder samtidigt förekommit i ett och samma läns fångförteckning. Vid sådana tillfällen vore uppgifter om den ifrågakomna personens födelseort, boningsort, tjenst, yrke och benämning väl behöflig. Deremot skulle möjligen uppgifterna om fångens utseende o. s. v. kunna ur ifrågavarande förteckningar uteslutas*); och med en sådan inskränkning kunde efter mitt förmenande den föreslagna förkortningen i formuläret utan olägenhet införas. Vidkommande punkten 2, eller förslaget att ur 2 mom. 2 i 1839 års kungörelse borttaga föreskriften, att, vid hvarje års början, i Januari månads fång förteckning korteligen borde upprepas de i föregående årets fånglistor rörande fångarm gjorda anteckningar, anmärkte jag i underdånighet, att borttagandet af nämnda föreskrift skulle hafva till följd, att fångförteckningarnes granskning blefve betydligt svårare och osäkrare, än hon för närvarande är. Det inträffade nemligen nu för tiden mycket oftare än förr, genom frihetsstraffens flitigare begagnande och utsträckning i tidslängd, att fångar qvarsitta i fängelserna från år till år, och att anteckningarne om dem följaktligen fortgå i två stundom flera års fånglistor. När då ett års fångförteckningar skola granskas, måste granskaren hafva tillgång till minst ett föregående års förteckningar, samt desse ofta nog i sin helhet genomses; och i den mån antalet sålunda ökades af förteckningar, ur hvilka underrättelser om en fånge skulle inhemtas, i samma mån ökades ock naturligtvis tillfällena till misstag vid granskningen; hvilka misstag, äfven då de icke medförde verklig skada, dock föranledde onödig skriftvexling med vederbörande myndigheter. Den lättnad i arbete, som genom den föreslagna förändringen skulle beredas fångföi teckningarnes upprättare, komme att återfalla, såsom en lika stor om icke större tunga, på samma förteckningars granskare, oafsedt det betänkliga förhållande, att vinsten af hela granskningen och dermed tillika den af förteckningarnes insändande till granskning i icke så ringa mån sattes på spel. Och då detta upprepande i ett efterföljande års första fångförteckning af hvad i det föregående årets funnes om en fånge antecknadt, när det med urskilning verkstäldes, ingalunda vore så mödosamt och tidsödande, som antydt blifvit, trodde jag *) Dessa uppgifter finnas nemligen i den s. k. stamrullan. Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1871 års Riksdag. 15

117 114 mig derutinnan hafva ett ytterligare skäl till att underdånigt afstyrka bifall till Ivongl. Fångvårdsstyrelsens förslag i denna punkt. Vid den i punkten 3 gjorda framställning om utbytande af nu brukliga helårs förteckning ar öfver straff arbets fång ar i gemensamhetsfängelserna och af hal färs förteckning arne öfver sådana personer, som hållas till allmänt arbete i arbetsfångelserna och vid kronoarbetskorpsen, emot Kongl. Fångvårdsstyrelsens årligen insända mönsterrullor öfver samma slags fångar och personer fann jag föga att erinra, förutsatt att mönstringarne, öfver hvilka nämnda rullor skulle upprättas, årligen egde ruin, och det formulär för samma rullor, som fanns Inlagd Kongl. Fångvårdsstyrelsens underdåniga skrifvelse, i så måtto ändrades, att i dessa rullor komme att redogöras ej allenast för dagen, då fången eller den försvarslöse börjat sitt straff eller sitt arbete, och för huru lång tid lian vore dömd, utan ock dagen då lian från straff- eller arbetsfängelset eller kronoarbetskorpsen afgått eller komme att afgå, hvilka uppgifter funnes i de nu brukliga förteckningarne och i förening utgjorde den vigtigaste kontrollen ej endast på den myndighet, som dömt dessa fångar, utan ock på den som verkstälde domen. Med dessa förbehåll ansåge jag mig böra förbinda min underdåniga tillstyrkan af bifall till förevarande punkt. Hvad slutligen anginge punkten 4, eller frågan om de månadtliga rapporterna öfver förändringar genom afgång eller tillkomst af straff arbetsfångar vid de gemensamma fängelserna, som i G 3 mom. af 1839 års kungörelse äro föreskrifna, och hvilka framdeles skulle,»ined begagnande af mönsterrullornas formulär», till Justitie-kanslern, för hans eget och Justitie-ombudsmannens begagnande, i ett exemplar insändas, åberopade jag dels hvad ofvan blifvit yttradt om nödvändigheten af en förändring eller komplettering af mönsterrullornas formulär, för så vidt detsamma komme att användas vid desse rapporters uppsättande, dels ock stadgandet i 17 af gällande instruktion för Justitie-ombudsmannen. der det hette, att så beskaffade fånglistor som de, hvilka Konungens Justitie-kansler tillställas, äfven till Justitie-ombudsmannen skola af vederbörande insändas. Denna instruktions fordran syntes mig icke blifva efter ordalydelsen tillgodosedd med mindre mönsterrullornas formulär blefve i uppgifna hänseendet jemnkadt till öfverensstämmelse med nu gällande formulär för dessa rapporter och vederbörande fortfarande bibehölle skyldigheten att insända ett exemplar af rapporterna till Justitie-ombudsmannen, likasom till Justitie-kanslern. Endast med detta vilkor kunde den i förevarande punkt föreslagna ändringen i gällande föreskrifter af mig förordas. Genom nådigt Bref den 7 Oktober 1870 har Kongl. Maj:t, med anledning af Kongl. Fångvårdsstyrelsens ofvanberörda underdåniga framställ

118 115 ning, i nåder förklarat, att samma framställning i så måtto bifölles, att Kongl. Maj;t funnit godt dels förordna, att ur de i 2 af nådiga Kungörelsen den 25 Oktober 1839 stadgade förteckningar, enligt formuläret N:o 1, må uteslutas uppgifterna i andra kolumnen angående fångens utseende och hvad i öfrigt är utmärkande eller i afseende å honom anmärkningsvärdt, dels ock, med upphäfvande af Kongl. Brefvet den 13 Mars 1849, på det sätt ändra 5 och 6 i förrberörda nådiga kungörelse samt 27 i Kongl. Reglementet för Kronoarbetskorpsen den 8 Augusti 1842, att de i omförmälde af den nådiga kungörelsen påbjudna hel- och halfårsförteckningar, enligt formulären N:o 4 och 5, skola upphöra, men att deremot inom en månad efter de årliga mönstringarne vid straff-fängelserna och kronoarbetskorpsens stationer, ett exemplar af mönsterrullorna, innehållande alla de uppgifter, som hittills skolat i nyssnämnda förteckningar förekomma, med undantag endast af beskrifning på fångens utseende, bör af Fångvårdsstyrelsen till Justitie-statsexpeditionen insändas, för att derifrån tillhandahållas Justitie-kanslers- och Justitie-ombudsmans-expeditionerna till begagnande och derefter uti förstberörda expedition förvaras, äfvensom att de rapporter, som, enligt 6 3 inom. i meranämnda Kongl. Kungörelse, vederbörande fängelseföreståndare åligger att för hvarje månad till Justitie-ombudsmannen och Justitie-kansleren afgifva angående inträffade förändringar genom straff-fångars afgång och ankomst, jemväl må inrättas på enahanda sätt som mönsterrullorna. I likhet med hvad som egt rum i mina föregående embetsberättelse!-, intages här Sammandrag af Revisions-sekreterarnes embetsberättelse för år Balans, vid slutet af år 1868; Revisionssaker Skiftesmål General-auditörs-ärenden Besvärs- och ansökningsmål , Inkomna under år 1869: Revisionssaker Skiftesmål Transport

119 116 Transport General-auditörs-ärenden Kammarrättsmål Hemstälda brottmål Besvärs- och ansökningsmål... 1,153. Kabinettsmål Af gjorda under år 1869: Revisionssaker Skiftesmål General-auditörs-ärenden Kammarrättsmål Hemstälda brottmål Besvärs- och ansökningsmål... 1,086. Kabinettsmål ,808. Balans till år 1870: Revisionssaker Skiftesmål General-auditörs-ärenden Besvärs- och ansökningsmål Balansen, som vid början af år 1869 utgjorde 336- och vid årets slut har således under årets lopp ökats med 108 mål. Af denna tillökning belöper på Revisionssaker Skiftesmål Besväs- och ansökningsmål Deremot har balansen minskats med General-auditörs-ärenden jq8 Af de till 1870 balanserade 185 revisionssaker har 1 inkommit 1867, men de öfriga 184 under år 1869.

120 117 Jemförelse emellan antalet inkomna oeli afgjorda mål under sistförflutna fem år. Inkomna mål. Afgj orda mål. Revisionssaker. Skiftesmål. Hemstälde brottmål. Do CL, r- *-i p Summa. Revisionssaker. Skiftesmål. Hemstälde brottmål. år » )) )) >~i P Summa Balansen af Revisionssaker utgjorde vid slutet af år )) )) således under året minskad med 35.»» » )) »» ))» »» » )) » Summa minskning under 8 år 751. hvaremot balansen ökats år 1869 med... så att minskningen från år 1860 till 1869 års slut utgör... Föredragningen af lagärenden i Högsta Domstolen upptog under år dagar,» »» »» »» » Af denna redogörelse visar det sig, att balansen ökats under år 1869 med 108 mål, men så har ock antalet af inkomna revisionssaker varit icke obetydligt större än vanligt under de senare åren, nemligen 53 revisions-

121 118 saker och 87 besvärs- och ansökningsmål utöfver det högsta antalet af inkomna djlika mål under något af de nästföregående fyra åren. Återvändande till redovisningen för min åklagare-verksamhet får jag anmäla, att under år 1870 inkommit klagomål till ett antal af bland hvilka utan all åtgärd lemnats *). efter vederbörandes hörande fått förfalla återkallats till Justitie-kanslern öfverlemnats vid årets slut under handläggning till åtal föranledt Dessutom hafva under året åtal förordnats för embetsfel och försummelser upptäckta; under fångförteckningarnes granskning vid besök hos domstolar och domare samt embetsverk, under embetsresorna, eller ock tillfälligsvis hvartill komma ofvanstående åtal föranledda af klagomål, inkomna under året d:o d:o under föregående år ' Summa 16. De anmärkningar, som blifvit inom Riksdagen offentligen uttalade rörande min embetsförvaltning, så i fråga om lagstiftningsarbete som åklagareverksamhet, torde ej få lemnas helt och hållet ovidrörda. Aktningen för aumärkarenas ställning och det sätt, hvarpå de framstält sina åsigter, kräfva denna uppmärksamhet. På förhand må jag dock förklara, att hvad jag i detta ämne kommer att yttra, härflyter från nämnde orsak och från min åstundan att lemna några upplysningar, afsedda att förklara hvad jag gjort och hvad jag icke gjort samt mina skäl i begge fallen, men icke från någon afsigt att söka bevisa det omöjliga, eller att icke många och stora fel och brister vidlådit och vidlåda min förvaltning af det ansvarsfulla kall, hvarmed jag blifvit beklädd. Sedan jag förut, vid frågan om lagstiftningen, andragit några bevekelsegrunder, hvarföre jag icke i vidj) Bland dessa äro 5 af enahanda innehåll, ingifna af samma person tid efter annan under årets lopp. Under föregående år har samma person ingifvit 5 likartade klagoskrifter af samma innehall, som de förstnämnda, således tillhopa 10 klagoskrifter rörande samma sak.

122 119 sträckare mån, än som skett, begagnat mig af den rätt att genom framställande af förslag till ändringar i lagar och författningar taga del i lagstiftningen, hvilken grundlag och instruktion tillägga Justitie-ombudsmannen, går jag nu att yttra mig om min embetsverksamhet i öfrigt, gifvande åt denna min framställning den form, jag funnit lämpligast, nemligen den af en redogörelse för min uppfattning af Justitie-ombudsmans-instruktionen, hvilken ledt mitt handlingssätt i allmänhet likasom i serskilda fall. För detta ändamål blifver det nödigt att här återgifva några paragrafer utnämnda instruktion: 1. Rikets Ständers Justitie-ombudsman skall hafva en allmän tillsyn öfver lagars, författningars och instruktioners efterlefnad af domare, embets- och tjenstemän samt, om de i sina cmbetens utöfning, af våld, mannamån eller annan orsak någon olaglighet begå eller underlåta att sina embetspligter behörigen fullgöra, dem vid vederbörliga domstolar, i laglig ordning, derför tilltala eller tilltala låta. 2. Justitie-ombudsmannen bör förnämligast anmärka och beifra sådana af domare, embets- och tjenstemän begångna fel, som synas honom antingen härröra från egennytta, vrångvisa. vald eller grof försumlighet eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter. 3. Förmärker Justitie-ombudsman att någon domare, embets- eller tjensteman, utan vrång afsigt, endast af ovarsamhet felat, må han sådant Konungens Justitie-kansler vid handen gifva; likväl utan att sitt tillkännagifvande med något påstående beledsaga. 7. Skulle, emot förmodan, Justitie-ombudsmannen någon domare, embets- och tjensteman utan skäl tilltala eller tilltala låta, eller genom obehöriga tillmålen och olagliga påståenden förolämpa, vare han till ansvar och plikt derför, lika med aktörer i allmänhet efter lag och författningar skyldig. För åtal och påståenden, som vederbörande fiskaler enligt med, och således ej utöfver Justitie-ombudsmannens föreskrifter, anföra, vare han ansvarig. 9. Klagar någon hos Justitie-ombudsmannen öfver domare, embets- och tjenstemäns åtgärder, och sin klagan, skriftligen författad, med fullständiga handlingar och bevis söker styrka, må Justitie-ombudsmannen, om han, efter de i 1 och 2 bestämda grunder, finner sakens beskaffenhet och vigt det fordra, åtala eller åtala lata sådana åtgärder, eller, i annat fall, skriftligen anvisa den klagande, att der honom så godt synes, Konungens Justitie-kansler om laga rättelse ansöka. 13. Justitie-ombudsmannen må, när han sådant nödigt finner, genom resor i landsorterna förskaffa sig upplysningar om lagskipningens tillstånd.

123 Justitieombudsmannen bör inhemta fullständig kunskap om anledningarne till åklagade personers häktande och om tiden af deras hållande i fängsligt förvar; i hvilket afseende honom åligger att besöka fängelserna i hufvudstaden och, under sina resor, dem i landsorterna, och der vid göra sig underrättad om fångarnes skötsel och underhåll, hvarjemte så beskaffade fånglistor, sem de, hvilka Konungens Justitiekansler tillställas, äfven till Justitieombudsmannen af vederbörande insändas. Härmed äro angifna föremålen för åtal, äfventyret för åtalsrättens öfverskridande och de sätt, på hvilka Justitieombudsmannen skall erhålla kännedom om de fel och försummelser till hvilka domare, embets- och tjensteman gjort sig skyldige och som äro af beskaffenhet att böra åtalas. Dessa sätt äro: l:o klagomål. 2:o besök i domstolar och embetsverk inom hufvudstaden samt, under embetsresorna, i landsortsstäderna och hos domare på landet äfvensom uti fängelserna så väl i hufvudstaden som i landsorten; 3:o granskning af de från alla fängelserna i riket inkomna fångförteckningar. Någon underlåtenhet att åtala sådana fel och försummelser, som kommit till min kunskap under embetsresorna och genom granskning af fångförteckningarne har icke blifvit mig tillvitad, och dessa kunskapskällor behöfva derföre i denna framställning ej serskildt omordas. Klagomål är det mest använda sätt att påkalla Justitie-ombudsmannens embetsverksamhet och tvifvelsutan tillika det naturligaste. Dessa klagomåls behandling sätter ock, mer än mycket annat, Justitie-ombudsmannens urskillning, insigter och rättskänsla på prof, likasom densamma också mest utsätter Justitie-ombudsmannen för omilda omdömen och anmärkningar. Det skulle ock vara mer, än hvad som kan väntas, om alla skulle vara med den nöjde: ty, huru samvetsgrann och oväldig denna behandling än varit, angifvaren eller den angifne, endera skall otvifvelaktigt döma omildt derom. I afseende på den anmärkningen, som rörande denna del af min verksamhet förekommit och jag kan i denna redogörelse, för sammanhangets skull, ej undvika att upptaga äfven andra anmärkningar, än de inom riksdagen uttalade tillåter jag mig återupprepa innehållet af ofvan intagna 9 uti instruktionen, att klaganden skall med fullständiga handlingar och bevis söka styrka sin klagan, innan Justitie-ombudsmannen har att pröfva, om åtal bör ega rum eller icke; och den i 7 uti samma instruktion uttryckta förmodan, att Justitie-ombudsmannen ej skall utan skäl någon tilltala eller till-

124 121 tilltala låta. Dylika stadganden mana till varsamhet: och med en sådan instruktion att efterlefva, kan Justitie-ombudsmannen ej behöfva finna sig personligen träffad af den anmärkning, att 'inånga handlingar och mycken bevisning, på förhand i ordning, erfordras, när man ingår till Justitie-ombudsmannen med klagomål, så vidt man skall kunna af honom vinna synnerlig uppmärksamhet äfven för rätt märkeliga saker.» Det är dessutom icke en saks»märklighet" utan hennes sannfärdighet Gch bevislighet, som först skola pröfvas vid afgörandet af frågan, huruvida åtal skall anställas eller icke. Om en angifvare ej kan bevisa, att hans angifvelse stöder sig på sanna förhållanden och»inånga handlingar och bevis», äro ej detsamma som fullständiga och göda bevis, huru märklig saken än kan vara lärer det ej begäras af en åklagare, att han skall anställa åtal, för hvilket han står i ansvar, utan hopp om framgång; att han skall drifva en sak, om hvilkens rättfärdighet han sjelf ej är öfvertygad. Det är ej blott angifvaren som har rättigheter, äfven den angifne har sådana och främst den, att icke utan laga skäl besväras med åtal, minst af Justitie-ombudsmannen, i afseende på hvilkens åklagareverksamhet, hans hufvudman, i den för honom utfärdade instruktionen ( 7), uttryckligen förbehållit sig, att han ej utan skäl skall någon domare, embets- eller tjensteman tilltala eller tilltala låta eller genom obehöriga tillmålen och olagliga påståenden förolämpa. Instruktionens nu åberopade stränga föreskrifter har jag dock jag bekänner, det ansett icke utgöra hinder för mig att, då en klagande haft, så vidt jag kunnat döma, rättvis sak, gå honom tillhanda med råd och dåd i afseende på bevisningens fullkomnande, och jag har äfven deröfver någon gång fått höra klandrande omdömen. Således, redan denna obetydliga utsträckning i betydelsen af instruktionens ordalag kan hafva sina betänkligheter. Men angifvaren tänker ej alltid på detta, han glömmer alltför ofta den angifnes rätt, tänkande blott på den förnärmelse, öfver hvilken han tror sia: hafva att klaga. Det är derföre ingalunda ovanligt, att skrifter inkomma, innefattande de svåraste beskyllningar emot domare, embets- och tjensteman, utan att åtföljas af några handlingar, som bestyrka beskyllningarne. Stundom åberopas icke ens vittnen, stundom åberopas visserligen sådana, men några bevis af dem, som utvisa hvad de hafva att i saken upplysa, medfölja icke. Härmed anser sig klaganden hafva gjort nog, det öfriga måste han föreställa sig, att Justitie-ombudsmannen skall ombesörja. Han skall från de angifne infordra förklaring, handlingar, protokoll in. m. Det är den angifne sjelf, som skall åstadkomma bevisningen emot sig sjelf. Men, huru skall Justitie-ombudsmannen kunna efterkomma sådana fordringar och på samma gång efterlefva den instruktion, han fått till Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1871 års Riksdag. 16

125 122 rättesnöre för sina handlingar? Imedlertid har det någon gång skett, dock endast i de fall, då sannfärdigheten af klagomålet varit på annat sätt kunnig, och det angifna felet af betydenhet. Men när det icke skott, borde väl ändock instruktionens ofvanberörda föreskrift skyddat Justitie-ombudsmannen för tillvitelsen om bristande nit. Någon torde visserligen tycka, att denna instruktion är otillfredsställande, är orimlig, att han förlamar åklagaremakten på ett betänkligt sätt, så att embetsmannaförtryck och missbruk ohejdade få herrska och utbreda sig. Ett närmare och djupare begrundande af saken skall dock helt visst ändra denna föreställning. Instruktionen är bygd på riktiga, på orubbliga grundsatser, dem ingen lagstiftning kan undvara, emedan på dem, på erkännande af allas rätt, den ena partens som den andres, den angifnes ej mindre än angifvarens, all lag måste hvila. Och detta oaktadt behöfva ej förtryck och missbruk vara oåtkomliga. Våra lagar äro visst ej otillräckliga att både hämma och straffa de rättsförnärmelser, som förtryck och missbruk kunna åstadkomma, endast den förnärmade vill underkasta sig besväret att på de i lag föreskrifna sätt söka upprättelse och rättskränkarens näpsande; ty det hörer till den menskliga ofullkomligheten, att, så vidt kändt är, icke något samhälle finnes, der icke rättstillståndets uppehållande kräfver af den i sin rätt förnärmade någon åtgärd, någon egen ansträngning för att återvinna sin rätt: och i samma mån som O O o o # samhället höjt sig ur råhetstillståndet, der den förnärmade med anlitande af våld och kroppskraft skaffade sig rätt och hämnd på förtryckaren, fordras att ansträngningarne för den kränkta rättens återupprättande och hämnande ledas af förstånd och efter de föreskrifter, som för sådant ändamål i lag stadgas. Det är detta besvär de missbelåtne, de klagande i vårt land ej vilja vidkännas; men intet fås för intet, och jemväl rättstillståndets välgerningar måste köpas med uppoffring af tid och möda, så vida de i längden skola finnas att köpa ens för detta pris; ty vinnlägga sig icke samhällsmedlemmarne, hvar i sin stad, att med vaksamhet, tidsuppoffring, möda och ansträngning taga vara på sina rättigheter, medan de icke glömma sina pligter, så äfventyras sjelfva rättstillståndets fortfarande. Huru många väktare öfver lagarnes skipande och efterlefvande än må finnas, de mäkta ej uppehålla rättstillståndet, om de lemnas utan verksamt understöd af en hvar, som sett hvad de ej kunnat se, som erfarit hvad de ej kännt till, med ett ord, som varit föremål för, eller vittnen till maktmissbruk och olagligheter; ty, det får aldrig glömmas, att desse väktare dock äro endast åklagare, de kunna ej hindra missbruken att bedrifvas, de kunna endast åtala dem. sedan de skett, och endast åtala, icke omedelbarligen lemna den klagande upprättelse, icke pålägga den felande straff. Upprättelsen skola de hjelpa den förnärmade att söka hos domstolarne, straffen skola de derpå-

126 123 yrka; och att domstolarne åter icke döma och icke kunna döma, vare sig till upprättelse eller straff, på blotta obestyrkta angifvelser, är hvarjom och enoin säkerligen väl kunnigt. Det är nyss omnämndt, huruledes klagomal blottade pa all slags bevisning hos Justitie ombudsmannen anmälas. Detta sker genom skrifter, icke sällan oredigt affattade, stundom ända till obegriplighet, hvilka inlemnas af klaganden sjelf eller hans ombud. Såsom jag redan nämnt, plägar inlemnarcn 'underrättas, att den eller den handlingen eller ock intyg af uppgifna vittnen behöfvas och böra inlemnas. Detta utlofvas; men dagar och veckor förgå, och någon handling, något bevis afböres ej. Klagomålet måste slutligen pröfvas och, i brist på allt slags bevis fördess befogenhet,afsknfvas. ^ Det är mig ej obekant, att denna underlåtenhet att inlemna nödiga handlingar uppgifvits härflyta från fattigdom; men, utom det att samma handlingssätt iakttagits af personer, som icke kunnat förebära detta skäl, hafva fattige i vårt land en rättighet, som knappast i något annat så obetingadt och obegränsadt dem tillkommer, nemligen att från domstolar och embetsverk erhålla handlingar utan lösen; och först när det visats, att erforderliga handlingar ej kunnat på detta sätt erhållas, gäller en sådan ursäkt, för så vidt fråga är om penningtillgång. Värre är det med den af fattigdomen stundom vållade brist på tid för den fattige att bevaka och fullfölja sin rätt, hvilken brist naturligen också inverkar pa modet och ihärdigheten att arbeta för detta mål. Imedlertid när de klagande haft rättvis5 sak, så har äfven i detta fall kunnat beredas någon utväg, endast de framburit sin klagan. Men hända kan nog, att eländet vant så stort att icke ens detta kunnat ske, och då finnes icke annan ursäkt för det beklagliga förhållandet, att den fattige ohulpen måst lida oförrätt än den, som gäller för det nästan lika beklagliga, att en medmenniska, som lider lekamlig nöd utan att det tillkännagifva, merändels får sakna hjelp, nemligen ofullkomligheten i alla menskliga inrättningar. Men för denna ofullkomlighet bör väl icke någon enskild menniska, ej ens den, som fatt det ansvarsfulla kallet att vaka öfver lagarnes efterlefnad, rättvisligen göras ansvarig. Ett annat sätt att anhängiggöra klagan hos Justitie-ombudsmannen, är det, som ganska ofta begagnas, att insända klagoskrifter med posten. Inkommer sålunda en klagoskrift utan handlingar eller oevis, som i någon mån styrka befogenheten af den förda klagan, så finnes i detta fall icke en gång den utvägen att underrätta klaganden eller hans ombud, om den bevisning som tarfvas, för att någon åtgärd från Justitie-ombudsmannens sida skall kunna ega rum. Eller ock befinnes den på detta sätt anhängiggjorda klagan så styrkt, att vederbörandes förklaring kan infordras. Klagoskriften delgifves den, emot hvilken hon är riktad, och dennes förklaring inkommer.

127 124 Men i samma förklaring anföras omständigheter och förhållanden, som urskulda den angifne, men Indika kunna tarfva någon granskning, den endast klaganden kan åstadkomma. Ilandlingarne utställas till påminnelser af klaganden, men denne later sig icke afköra, Förklarandens uppgifter sålunda lemnade obestridda, blifva afgörande för frågan. Klagomålet afskrifves. löjfi»en Kan någon tycka, att i sistberörda fall, då hvarken klaganden ej heller något hans ombud personligen aflemnat klagomålen och dervid kunnat få föreskrifter om nödiga handlingars eller vittnens anskaffande m. m., och denne klaganden cj heller, i likhet med den i lmfvudstaden boende, haft tillfälle att taga del _ af inkomna förklaringar samt att vid dem afgifva nödiga påminnelser dii stitie-ombudsmannen skulle hafva skyldighet att i ämnet brefvexla med klaganden och pa sådant sätt dels låta honom veta, t. ex. hurudan bevisning bör vidare astadkommas, derest lian för sin klagan skall kunna hoppas framgång, dels ock tillsända honom handlingar och inkomna förklaringar för att sätta honom i tillfälle att fylla hvad som i bevisningen brister eller att medelst påminnelser vederlägga förklarandens skäl och ursäkter. Men, utom det att en sådan fordran stäld på Justitieombudsmannen, icke skulle kunna uppfyllas utan åsidosättande af instruktionens bud, att klaganden skall sin klagan med fullständiga handlingar och bevis söka styrka, kunde härmed vara förenade stundom oöfvervinneliga hinder, såsom då klaganden icke uppgifvit sm bostad, och alltid besvär och kostnader; för att icke tala om ogrannlagenhet deri, att till en okänd klagande öfverlemnades någon gång omistehga handlingar, dem en förklarande, såsom bilagor till sin förklaring kunde hafva förtrott Justitieombudsmannen utan tanka på, att de skulle kunna sa handlöst gifvas i vedersakarens våld. För dessa alla orsakers skull, har hvarken hos Justitieombudsmannen ej heller hos Justitie-kanslern ett sadant förfarande någonsin egt ruin, och det lärer väl näppeligen komma att iakttagas, så länge det uppenbarligen strider emot gällande Instruktion. Vid nu beskrifna förhållanden, och när dertill kommer att bland dem som uppträda såsom klagande hos Justitieombudsman, på sätt de i expeditionen förda och vid hvarje riksmöte för Lagutskottet förevisade diadem bestyrka, alltid nagra funnits och finnas, som, otillgänglige för skäl och upplysningar om deras saks orättmätighet eller ohjelplighet, fara fort att k lana och åter klaga om samma sak, i samma form såsom det i ofvanstående no anförda exempel visar eller i olika former, men ändock om samma sak; sa bor det jemförelsevis stora antalet af de utan åtgärd lemnade klagomålen befinnas ganska förklarligt. 0 i.dv U1St,''l'.ktioneV a sade utvägar för Justitieombudsmannen t upptäcka föremål for at;d eller andra embetsåtgärder är nu taladt. En

128 125 annan i nämnde instruktion icke omnämnd källa, hvilken förmodas kunna lemna rikliga föremål för Justitie-ombudsmannens embctsverksamhet och hvilkens underlåtna begagnande från mer än ett håll och mer än en gång blifvit mig till last fördt, är tiilning.il/ressen. Vore blott denna källa alltid lugn, ren och klar, återspeglade hon de föremål, hon upptoge, alltid sannt och troget, grumlades- hon aldrig så. att den speglade bilden återgåfves i orediga och osäkra drag för att icke tala om de fall, då hon från bottnen upprörd af lidelsernas stormar återkastar bilderna helt och hållet vanställa i hatets och illviljans färgbrytninsar så skulle hon, i högre mening, i vidsträcktare mån, än hon nu är det, vara och blifva en källa til! mensklighetens sanna upplysning, fria och förnuftiga utveckling, lycka och välgång, men, såsom allt menskligt, har äfven tidningspressen sina brister och bland dem, den, som bär är den vigtigaste, att de berättelser som deri förekomma om händelser och tilldragelser samt de med dem sammanhängande omständigheter, om dervid uppträdande personer, deras handlingssätt och beteende m.l m. ofta nog icke kunna göra anspråk på annan eller större tillförlitlighet, än den förste bäste nyhetskrämarens uppgifter, eller ett bland allmänheten löpande rykte. Detta ligger ock i sakens natur; ty den skyndsamhet, med hvilken nyheter höra på denna väg meddelas, om allmänheten skall finna sig belåten, omöjliggör i de flesta fall den närmare undersökning och utredning af förhållandena, på hvilken mödosam väg sanningen måste sökas. Denna jägtande brådska är det, som grumlar källans yta, så att de återspeglade bildernas former och drag blifva orediga, stundom förvillande. Derföre har pressen icke vitsord inför råtta; och rättvis eller orättvis hvilar samma fördömelse jemväl öfver dem, bland pressens v organer, hos hvilka ett samvetsgrannt bemödande att undersöka och pröfva sannfärdigheten af hvad som frambäres till allmänheten tydligt skönjes. Vid detta förhållande lärer enhvar inse, att Justitie-ombudsmannen såsom åklagare icke kan hemta den fördel af pressen och af hvad denne nitiskt drager fram i ljuset, som mången föreställer sig. En äfven för de»märkligaste saker», i aldrig så många tidningar utpekad domare eller embets- och tjensteman kan af Justitie-ombudsmannen icke dragas inför rätta endast och allenast på en så beskaffad angifvelse, emedan, när bevisningen emot den tilltalade skall utföras, det icke är tillfyllestgörande att inlemna tidningsbladen, huru många de än må vara, såsom bevisningsmedel. Dertill erfordras andra handlingar, dertill fordras i de flesta fall personer, angifvare, som kan beskrifva den timade rättsförnärmelscn och omständigheterna dervid, vittnen, som kunna bestyrka angifvarens utsago. Men tidningarue anföra stundom icke ens namn på den eller de personer, som varit föremål för maktmissbruk eller annan oför-

129 126 rätt af domare och embetsman, under det de icke destomindre påkalla Justitieombudsmannens verksamhet för det kränkta rättstillståndets återställande, för rättskränkarens näpsande. Detta är nog mycket fordradt, helst som, enligt hvad jag erfarit, tidningarnes utgifvare tyckas anse sig icke skyldige eller måhända icke berättigade, att på tillfrågan lemna upplysningar i berörda hänseende. För några år sedan innehöll en tidning de svåraste beskyllningar emot en domstol för förnärmelser emot personer inför rätta, för uppenbar vald och mannamån, för olaga häktningsbeslut o. s. v. I anledning deraf begärde jag skriftligen hos tidningens utgifvare, att han ville uppmana de personer, som varit föremål för nämnda rättskränkningar att hos mig gifva sig tillkänna, eller att åtminstone uppgift på deras namn måtte lemnas mig ; men jag bevärdigades ej med något svar på denna begäran. Således fanns ej heller på det hållet något lifiigare interesse för främjande och befästande af lag och rätt. Derför åligger det Justitie-ombudsmannen att sörja säger man ty han har i sin makt att, när han i tidningarne läser en berättelse om maktmissbruk och rättsförnärmelser, våld och mannamån med flera fel och försummelser, till hvilka domare, enibets- och tjensteman uppgifvas hafva gjort sig skyldige, genast infordra förklaringar, protokoll och handlingar, som fullständigt utreda saken. Detta är i viss mån sannt, men nämnda makt är begränsad, kan icke utan ansvar begagnas- Justitieombudsmansinstruktiouens 7 stadgar såsom ofvan är anmärkt; "Skulle emot förmodan, Justitie-ombudsmannen någon domare, embets- eller tjensteman utan skäl tilltala eller tilltala låta, eller genom obehörig a tulmälen och olagliga påståenden förolämpa, vare han till ansvar och plikt derföre, lika med aktörer i allmänhet, efter lag och författningar, skyldig, och i samma ämne stadgar dessutom instruktionens 6»Justitie-ombudsmannen eger, innan rättegång anställes, att, der han så nödigt pröfvar, lemna den eller dem, hvilka äro i fråga att tilltalas, tillfälle att, inom kort af honom bestämd tid, inkomma med de upplysningar, till hvilka de kunna anse sig befogade». Detta tyder icke på att förklarings infordrande skall vara ett medel att locka den angifne att bekänna af den förbrytelse, som honom tillvitas. Tvärtom är det för att lemna honom tillfälle att sig försvara, som en tillvitelse redan så styrkt, att fråga är om åtals anställande, skall honom meddelas. Här återkommer således frågan om det vitsord, som kan tilläggas en tidningsuppgift, och enär detta af ofvan uppgifna orsaker befunnits vara icke sådant, att det gälde inför rätta, skulle utan tvifvel vidtagandet af ofvanberörda åtgärder, på grund af en angifvelse, för hvilken annat stöd ej funnes, än att densamma stått i en tidning, kunna läggas Justitie-ombudsmannen till last, såsom förbiseende af nyssanförda paragraf. Säkert är åtminstone, att ett sådant förfarande, begagnadt af Justitie-ombudsmannen, uti hvilkens

130 127 instruktion, i fråga om de genom klagan anhängiggjorda saker, stadgas, att först sedan klaganden med fullständiga handlingar och bevis sökt sin klagan styrka, Justitie-ombudsmannen skall, om sakens beskaffenhet och vigt det fordrar, åtala eller åtala låta den öfverklagade åtgärden skulle strida emot den förut åberopade rättsgrundsatsen, att af en anklagad ej bör fordras, att han sjelf skall anskaffa bevisningen emot sig sjelf; ty hvad annat vore det, att på en obestyrkt angifvelse affordra den angifne ej allenast hans förklaring, således hans erkännande, på hvilket han kunde skyldig dömas, utan ock protokoll och handlingar, som skulle emot honom vittna? Det är ofta nog icke en obetydlighet, som äskas, när, såsom det heter, förklaring och protokoll infordras. För förklarings afgifvande öfver de mest orättvisa beskyllningar kan ofta mycken möda erfordras. Angifvelsen kan vara, och är icke sällan, en konstmessig förvrängning af en mängd fakta och tilldragelser så att, huru sanningslös densamma ock må vara, vederläggningen kan erfordra en mängd handlihgars anskaffande, till och med protokolls utskrifvande, när sådant ej uttryckligen infordrats, likasom när detta skett. Till den billiga förtrytelsen, att se sig orättvist angifven och smädad, komma sålunda för den angifne jemväl besvär och kostnader. Om alltså i hvarje fall, då en dylik angifvelse i tidningarna blefve synlig, Justitie-ombudsmannen skulle skynda att infordra från den angifne förklaring och handlingar, kommc han ofta nog att arbeta ett groft missbruk i händerna, till oskyldige personers kränkning i deras rätt, i deras frid och ro.. En med något domslut eller annan domareåtgärd missbelåten part eller sakförare, som ville släcka sin förtret och hämnas på domaren, behöfde t. ex. endast sammandikta en nidskrift om denne och få henne intagen i en tidning -hvilket i våra dagar visat sig vara en lätt sak och samma dåd kunde af samma bevekelsegrund föröfvas mot annan embets- och tjensteman. Den omedelbara följden häraf skulle, såsom ofvan yttrats, då blifva den, att domaren eller embets- och tjenstemannen finge besväret att författa förklaring, utskrifva protokoll m. m. och detta allt utan ringaste utsigt till upprättelse eller ersättning för sina kostnader, huru oskyldig han än kunde vara, huru groft han än blifvit till sitt goda namn och ryckte förnärmad, enär icke någon person funnes ens namngifven såsom hans anklagare. Naturligtvis skulle den på sådant sätt behandlade domaren eller embets- och tjenstemannen med allt skäl vända sin talan mot en Justitie-ombudsman, som så litet aktat lag och rätt, så uppenbart åsidosatt den instruktion, hvilken blifvit honom gifven till efterrättelse. Och hvad kan sålunda i sjelfva verket vinnas med dessa åtgärder från Justitie-ombudsmannens sida, som, så snart någon märkligare till

131 128 dragelse på rättskipningens eller förvaltningens område förekommit i tidningarne, med så mycken ifver påyrkas? Det är ju för enhvar, som gjort sig något bekant med vår lag och rättegångsordning, fullkomligt klart, att när fråga är om förnärmelser eller kränkningar,. som träffat en eller annan person i hans rätt eller till hans person, Justitie-ombudsmannen ej kan inför rätta binda den förmente eller verklige rättskränkaren, med mindre målsegande finnes till, som kan höras och ytti a sig. förhållandet blifver här detsamma, som det ofvan beskrifna, när klaganden ingifvit en alldeles obestyrkt angifvelse och sedan icke låter sig af höra, endast med den skilnad, att målseganden i tidningsuppgiften ej ens till namnet är uppgifven, eller, om namnet der återgifves, någon bestämd anledning icke förefinnes, hvaraf kan slutas, huruvida målseganden också vill vara angifvare i saken eller icke. Ln brefvexling med honom skulle således för Justitie-ombudsmannen vara antingen omöjlig, om målseganden ej vore till namnet känd, eller förenad med äfveutyrct af den förödmjukelsen, att denne målsegande antingen icke svarade på Justitie-ombudsmannens skrifvelse eller ock svarade, att han aldrig begärt Justitie-ombudsmannens mellankomst, att han icke ville vara angifvare i saken och underkasta sig dermed förenade besvär och kostnader, attc han vore fullkomligt nöjd med den upprättelse sakens offentliggörande i tidningarne redan förskaffat honom o. s. v. Summan af hvad som under dessa betraktelser kommit i dagen synes mig vara, att en Justitie-ombudsman, som, af undfallenhet för dagens hugskott eller» af annan orsak sätter åsido instruktionen, tagande på sig de skyluigheter med afseende på bevisningen, hvilka äro klaganden pålagda, eller sökande andra utvägar till upptäckande af fel och försummelser, som böra atal as, än dem instruktionen anvisar, löper ej allenast fara att ingenting kunna uträtta, utan far ock skatta sig lycklig, om han undgår både för embetets anseende och hans person sårande förödmjukelser. Det är ofvan taladt om pressens brister och fel, och rättvisan formar derföre ett lika oförbehållsamt erkännande af pressens förtjenster, hvartill dock platsen här ej är den rätta i vidsträcktare mån, än hvad som angår den nytta, Justitie-ombudsman omedelbart och för sitt kall hemtar al pressens meddelanden. Dessa fästa hans uppmärksamhet på företeelser å samhällslifvets olika områden, serdeles lagskipningens och förvaltningens, yppa rådande missbruk och missförhållanden i ett eller annat afseende, och kunna såmedelst leda till rättelse, af hvad som rättas bör, undei hand och utan omvägar; så snart nemligen meddelandena til! sin halt blifvit pröfvade och befunnits på sanning grundade. På detta sätt kan u-essen

132 129 nenss?fvpverl Samt u?d!rstö#a Justitieombudsmannen i den allmänna tillsyenl - T' forfattningars och instruktioners efterlefnad af domare, mbets och tjensteman, som hans instruktion föreskrifter. Denna till- "f",lcke foretradesvls genom åtal för likt och olikt. Lindrigare åtgärder hafva uträttat lika mycket utan att väcka så stort uppseende; brufli T 1f0la,S1^r kuilnat med lämp% erinran rättas.och missej, Saf.Sa,lan a. *ku,dlös upprinnelse afekaffas utan att dragas inför ratta och inför offentligheten. Det är endast för mera betydande fel eller ritft^ipä! g0dvilli t åstadk0mmes "" ** såsom^en sista ul^ Dock i lika mån, som fel och brister finnas i min embetsförvaltning kunnn^,de ock finnas 1 in uppfattning af den för Justitie-ombudsmannen lande instruktion. De senare aro då orsaker, de förra verkningar. Men med Justitie-ombudsmannen är det egna förhållandet, - hvilket jag skattar lyckligt för honom- att hans embetsåtgärder årligen granskas och bedömas. Befinnas desamma da hafva tagit en annan riktning, än den, som med ni etets instiftande vant asyftad och instruktionen antyder, kan sådant i tid rattas, innan någon större skada derigenom det allmänna tillskyndats. Yrkas deremot, att Justitie-ombudsmannens verksamhet skall gå i annan riktning, gripa vidare ^ omkring sig, än instruktionen, rätt förstådd, bjuder eller tillstäder, da niaste instruktionen ändras, och icke Justitie-ombudsmannen klandras, för det han följt densammas bud och tvekat att gå längre, an de ledt honom.,,undf dft sistförflutna årets embetsresa har jag besökt Norrbotten och den deruti belägna Luleå lappmark, Westerbotten, norra och vestra ' L en af Ångermanland, Jemtland, vestra Helsingland, östra och södra Dalarne samt nagra härad af Westmanland och Upland. Jag har derunder sokt göra mig underrättad om ärendenas gång vid landshöfdinge-embetena samt städs- och landtdomstolarne äfvensom om embetenas och domstolarnes arkit, fängelsernas tillstånd och fångarnes behandling m. m Med högst få undantag hafva härvid icke några väsentliga anmärkningsanledningar förekommit Skuldfordrmgsmalen och konkurserna hafva märkbart aftagit i myckenhet.. De sistnämndas utredning och afsilande hafva i allmänhet försiggått pa sa kort tid, som varit att förvänta, om ock på ett och annat stål e domstolen syntes icke hafva öfver Rättens ombudsmän och deras åtgärder for konkursförvaltningens bringande till slut samt deras skyldighet Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1871 års Riksdag. 17

133 130 att årligen fullständigt redovisa för ^konkursernas fortgång och för orsakerna till deias fördröjda afslutande utöfvat den tillsyn, 127 i Konkurslagen påbjuder. Myckenheten af de gamla skuldfordringsmålen, det vill säga de. med hvilka underexsekutorerne hafva befattning, var visserligen något minskad i förhållande till deras antal och belopp, då jag förra gången besökte samma trakter, hvarom min reseberättelse för år 1866 bär vittne; men, i afseende på skyndsam redovisning för de ännu oafslutade, återstod här och der åtskilligt att önska., Om missbruk och olägenheter, som med nu gällande lagstiftning om exsekutionsväsendet, i hvad densamma rörer nyssberörda fråga, icke kunna afskaffas, har jag på ett annat ställe i denna berättelse yttrat mig. Förmyndareförteckningarne voro icke öfverallt ordentligt upprättade, ej heller var den domaren åliggande tillsyn öfver förmyndarenas redovisningsskyldighet iakttagen, men derom på stället gjorda erinringar möttes för det mesta af goda löften om bristernas afhjelpande, dock äfven en och annan gång med den anmärkning, att den kontroll å förmyndarenas förvaltning af omyndiges medel, och det för dessa sistnämnda afsedda skydd, som 1861 års Kongl. Förklaring åsyftade att åstadkomma, vore så ofullständiga och vanmägtiga att det ganska dryga arbete, som i afseende derpå ålåge domarena, vore snart sagdt en förspild möda, hvilken derföre icke af domaren fullgjordes med det nit, som en bättre anordning af denna vigtiga angelägenhet tvifvelsutan skulle framkalla. Detta föregifvande har naturligtvis icke kunnat antagas såsom giltig ursäkt för försummelse af föreskrifna tjenstepligter, men så mycken sanning ligger dock i anmärkningen, att alla, som med interesse omfatta denna sak och dessa äro många inom samhällets alla klasser gerna skulle se anledningen till en slik anmärkning undanröjd genom sådan lagstiftning i detta ämne, som bättre betryggade de omyndiges rätt och bästa, hvarom ock underdånig framställning till Kongl. Maj:t vid 1868 års riksdag skedde. Den öfverfyllnad i fängelserna, som under de senast förflutna åren utgjort föremål för bekymmer och äfven i min senaste embetsberättelse omförmäldes, förefanns numera icke, åtminstone i de fängelser, jag under året besökte- Hvad för öfrigt under nämnda embetsresa förekommit, inhemtas af resediariet, hvilket, tillika med Justitie-ombudsmans-expeditionens diarier och registratur, kommer att öfverlemnas till Riksdagens Lagutskott.

134 131 Från Hans Excellens Herr Justitie-statsministern har, uppå framstäld förfrågan det svar erhållits, att efter sistförflutna riksmötes början någon förklaring öfver lagen icke blifvit, i den ordning Regeringsformens 19 bestämmer, meddelad. Till fullgörande af den i 14 af instruktionen för Justitie-ombudstnannen lemnade föreskrift, angående redovisningen för behandlingen al Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och underdåniga hemställningar, har jag från Kongl. statsdepartementen förskaffat mig uppifter: dels på de så beskaffade beslut och hemställningar, söm under sistförflutna års riksmöte till hvart och ett af nämnda departement inkommit och blifvit af Kongl. Maj:t gillade, utfärdade och i verket stälda: varande, i enlighet med berörde uppgifter, förteckning upprättad jemväl öfver de Riksdagens beslut ock hemstäfningar, som icke blifvit afgjorda; dels ock rörande de äldre beslut och bestämningar, som i min berättelse till sistförflutna års riksdag upptogos såsom helt och hållet eller till någon del oafgjorda, samt rörande de åtgärder, hvilka med desamma under tiden blifvit vidtagna. Nämnda uppgifter, tillika med en tabell öfver de underdåniga skrifvelse^ som vid nästlidna års riksmöte af Riksdagen aflätos, finnas intagna i bilagorna till denna berättelse. v Stockholm i Januari N. A. FROMAN. Arvid Ulrich.

135 Bilaga till Riksdagens Jusiitie Ombudsmans Berättelse STOCKHOLM, G. W. Blomqvists Boktryckeri, 1870.

136 < i> '& n Jill 11 il f å ty *.,! s n

137 I. Uppgift från de ser skilda Kongl. Stats-Departementen pä de af Riksdagen är 1870 aflätna underdåniga skrifvelser, jemte anteckning om de åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna *). Iso Kong!. Justitie-dcpartementct. l:o Riksdagens underdåniga skrifvelse den 23 Februari 1870, angående verkstäld omröstning öfver Högsta- Domstolens ledamöter. (2.) 1870 den 4 Mars i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne. 2:o af den 1 Mars 1870, angående uppskof med behandlingen af det från sistlidne Riksdag hvilande Förslag till ny Föreningsakt emellan Sverige och Norge. (4.) Denna hemställan blef af Kongl. Maj:t i Statsrådet den 23 Mars 1870 bifallen, derom nådig skrifvelse under den 31 i samma månad afläts till Riksdagen. 3:o af den 1 Mars 1870, angående beslutade förändringar i Rikets Grundlagar. (3.) Den 8 April 1870 meddelades nådigt svar å Rikssalen. 4:o af den 1 Mars 1870, angående val af Justitie-Ombudsman och hans suppleant. (5.) 1870 den 17 Mars i Statsrådet anmäld och lagd till handlingarne. 5:o af den 20 April 1870, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående ändring i Konkurslagens stadgande om borgenärsed och ackord. (18.) 1870 den 12 Maj nådig Förordning utfärdad. *) De vid slutet af hvarje rubrik, inom parenthes, utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i Tionde Samlingen af Bihanget till Riksdagens protokoll.

138 4 6:o af den 20 April 1870, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition med förslag till Författning angående upphäfvande af frälsemäns och deras vederlikars rätt till serskildt forum i brottmål. (17.) 1870 den 12 Maj nådig Förordning utfärdad. 7:o af den 9 Maj 1870, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Andra Hufvudtitel. (35.) 1870 den 20 Maj i Statsrådet anmäld och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade. 8:o af den 11 Maj 1870, om tillägg till 11 kapitlet 7 Rättegångs-Balken rörande delgifning af stämning. (55.) Efter det Högsta Domstolen blifvit hörd öfver förslaget har Kongl. Maj:t i Statsrådet den 2 innevarande December å detsamma vägrat sanktion. Stockholm den 19 December Ex officio C. W. F. Lamberg. 2:o Kongl. (Itrikes-dcpartemcntct. 9: Riksdagens underdåniga skrifvelse den 13 April 1870, angående försäljning af Kronans egendom i Tanger. (8.) I underdånighet föredragen den 25 Maj 1870 och hafva underhandlingar i ämnet fortgått, men ännu ej hunnit afslutas. 10- af den 9 Maj 1870, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Tredje Hufvudtitel. (36.) I underdånighet föredragen den 25 Maj 1870 och till verkställighet befordrad. 11: af den 9 MaJ 187(>, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjunde Hufvudtitel, hvilken skrifvelse blifvit från Civil-departementet öfverlemnad till Utrikes-departementet i hvad i samma skrifvelse förekommit rörande önskvärdheten deraf att någon väsendtligare inskränkmng i utgifterna för kustbevakningen kunde beredas genom framkallande af en förändrad lagstiftning från Danska sidan, egnad att försvåra tillfällena till den olofliga införsel af spritdrycker från Seland, som nu i stor skala bedrefves och gjorde en talrik bevakningspersonal på Skånska kusten oundgängligen nödig. (40.) I underdånighet föredragen den 26 Augusti och den 11 November 1870; och har Kongl Maj:ts beskickning i Köpenhamn erhållit befallning att hos Kongl. Danska Regeringen göra den för det ifrågavarande ändamålets uppnående erforderliga framställning, hvarå dock något svar hittills ej hunnit ingå.

139 - 5-3:o liongl. Landtfömars-Departemeiitet. l2:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 April 1870, angående befrielse för s. k. hästhemman från utgörande af dagsverken till boställsinnehafvare vid Skånska Dragonregementet. (13.) 1870 den 3 Juni i underdånighet föredragen: och, enär Kongl. Maj:t redan den 24 Januari 1865 genom nådigt Bref till Krigs- och Kammar-kollegierna meddelat föreskrift om utredning af frågan om dagsverksskyldigheten af hästhemman och vissa fördelshemman i Skåne, ansågs Riksdagens skrifvelse för närvarande ej påkalla annan åtgärd än att densamma till Arméförvaltningen och Kammar-kollegium öfverlemnades, för att vid verkställandet af ofvan berörda utredning tagas i behörigt öfvervägande. 13:o af den 13 April 1870, angående jordafsöndring från f. d. mönsterskrifvare-bostället Naum och f. d. hofsmeds-bostället Kjedum, för anläggning af skolhus i Naurns och Kjedums församlingar uti Skaraborgs län. (15.) Anmäld den 26 April 1870; och blef Kongl. Maj:ts med Riksdagen härutinnan fattade beslut Arméförvaltningen och Kammar-kollegium meddeladt till behörig efterrättelse samt vederbörande förständigande; hvarjemte och enär f. d. hofsmedsbostället Kjedum är till Statsverket indraget, protokollsutdrag i ämnet skulle till Finans-departementet expedieras. 14:o af den 13 April 1870, angående jordafsöndring från f. d. trumpetarebostället Kyrkö vid Westgöta regemente för anläggning af skolhus i Molla församling. (16.) Anmäld den 26 April 1870; och Kongl. Maj:ts med Riksdagen i detta ärende fattade beslut Arméförvaltningen och Kammar-kollegium, till behörig efterrättelse samt vederbörandes förständigande meddeladt. 15:o af den 9 Maj 1870, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Fjerde Hufvudtitel. (37.) 1870 Maj 20 föredragen och meddelades Arméförvaltningen och Statskontoret äfvensom i nödiga delar öfriga vederbörande; hvarjemte i afseende å vissa punkter af ifrågavarande skrifvelse, deraf föranledda särskilda föreskrifter blefvo Arméförvaltningen meddelade. Frågan om de topografiska, ekonomiska och geologiska karteverkens förbindande med hvarandra anmäldes på gemensam föredragning af Landtförsvarsoch Civil-departementen den 13 Juli och uppdrogs åt f. d. Statsrådet, Generalmajoren, m. in. C. M. Thulstrup, chefen för Topografiska corpsen, General-direktören för Landtmäteriet, chefen för Statiska Centralbyrån och chefen för Sveriges geologiska undersökningar att häröfver afgifva gemensamt underdånigt utlåtande. 16:o af den 9 Maj 1870, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Nionde Hufvudtitel. (42.)

140 6 Don 20 Maj 1870 anmäld genom Finans-departementet och transsumt af skrifvelsen, i hvad Landtförsvars-departementet angick, detta departement meddeladt den 10 Juni föredragen genom Landtförsvars-departementet; och hvad angick frågan om öfverlemnande till Statsverket af den å anslaget för blesserade öfver- och underofficerare befintliga reservation, så anbefaldes Statskontoret att med underdånigt yttrande deröfver inkomma. Beträffande de af Riksdagen beviljade pensioner för Regements-kommissarien vid Dal-regementet Kaptenen C. G. Hellberg, Fanjunkaren vid Nerikes regemente C. Janson och fältmusikanten vid Bohus Läns regemente A. F. Westholm, blef underrättelse derom vederbörande meddelad. För öfrigt utfärdades i vanlig ordning nådigt Cirkulär till Öfverståthållaren i Stockholm och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Länen angående det af Riksdagen anvisade anslag till understöd åt behöfvande, efter 1808 och 1809 års krig qvarlefvande landtvärnsman; hvarjemte och då Riksdagen medgifvit fortsatt tillämpning under år 1871 af de genom Kongl. Brefven den 9 Februari 1858 och den 6 November 1860 faststälda pensions-stater för Arméen, Direktionen öfver Arméens Pensions-kassa underrättades så väl härom som ock om de af Riksdagen för Arméens pensionering anvisade särskilda kreditiv. Stockholm den 22 December N. A. Varenius. 4:o Kongl. Sjöförsvars-departemeutct. 17:o af den 13 April 1870, angående försäljning till Carlskrona stad af en Kronan tillhörig tomt jemte andel uti en byggnad derstädes. (14.) Den 26 April 1870 i underdånighet anmäld, hvarvid Förvaltningen af Sjöärendena anbefalldes vidtaga erforderliga åtgärder i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut i ämnet. I8:o af den 9 Maj 1870, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Femte Hufvudtitel för år (38.) Den 10 Juni 1870 i underdånighet föredragen och, jemte det innehållet af denna underdåniga skrifvelse delgafs vederbörande till kännedom och efterrättelse, blefvo nödiga föreskrifter tillika i nåder meddelade i afseende å verkställighet af dervid fattade beslut. 19:o af den 9 Maj 1870, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde Hufvudtitel för år (42.) Den 20 Maj 1870 anmäld genom Finans-departementet och, i hvad rörde frågan om 2:ne kreditiv för upprätthållande af pensioneringen vid Sjöförsvaret tillhörande

141 7 stater, öfverlemnad till Sjöförsvars-departementet, hvarifrån i anledning häraf under samma dag nödiga föreskrifter meddelades Direktionen övfer Amiralitets-krigsmanskassan och öfrige vederbörande. Stockholm den 31 December «C. Nordenfalk. 5:o Kongl. Finans-departementet. 20:o af den 13 April, angående försäljning af indragna kronoinspektorsbostället i Avesta. (10.) I anledning häraf har Kongl. Maj:t den 26 April innevarande år förständiga! Kammar-kollegium att om ifrågavarande boställes försäljning anstalta. 21:o af den 13 April, angående upplåtelse till Göteborgs- och Bohus Läns Landsting af en tomtplats å Bohus fästnings område för anläggning af ' sjukhus. (11.) Riksdagens rörande ifrågavarande upplåtelse fattade beslut har den 26 sistlidne April meddelats Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs- och Bohus Län jemte öfrige vederbörande till kännedom och efterrättelse. 22:o af den 13 April, i fråga om bestämmande i penningar af arrendeafgifterna för Statens egendomar. (12.) Medelst nådig remiss äf den 12 nästlidne Maj har Kammar-kollegium och Statskontoret erhållit befallning att, i anledning af Riksdagens genom förevarande skrifvelse anmälda beslut, så vidt det afveke från Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna nådiga proposition, inkomma med underdånigt utlåtande; varande detta utlåtande ännu ej till Kongl. Maj:t inkommet. 23:o af den 27 April, angående stämpelpappersafgiften. (21.) Efter inhemtande af Stats-kontorets och Kammar-rättens underdåniga utlåtande har Kongl. Maj:t under den 23 sistlidne September, med tillämpning af Riksdagens beslut, låtit utfärda ny Förordning angående stämpelpappersafgiften samt hvad vid kontrollen och uppbörden deraf bör iakttagas, att från och med nästkommande års början och intill slutet af det år, under hvars lopp ny stämpelpappersbevillning varder af Riksdagen faststäld, lända till efterrättelse. 24:o af den 4 Maj, angående val af Fullmägtige i Riksbanken. (22.) 25:o af den 4 Maj, angående dito i Riksgäldskontor. (23.) Dessa två skrivelser äro den 12 sistlidne Maj inför Kongl. Maj:t i underdånighet anmälda samt, såsom ej påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarne. 26:o af den 6 Maj, angående nedsättning af porto för svar å telegram. (30.)

142 8 I anledning af Riksdagens förevarande framställning har Kongl. Maj:t under den 20 sistlidne Maj täckts infordra Telegrafstyrelsens underdåniga utlåtande hvilket ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit. 27:o af den 9 Maj, angående de i Riksstaten uppförda indelta ränteanslag samt indelta och oindelta spanraålsanslagen. (33.) Medelst nådig remiss af den 15 sistlidne Juni har Kongl. Maj:t anbefalt Statskontoret att, rörande de ytterligare åtgärder eller föreskrifter, som i följd af Riksdagens genom denna skrifvelse anmälda beslut kunde finnas erforderliga, afgifva underdånigt utlåtande och förslag samt dervid jemväl taga under öfvervägande de till följd af nådiga Cirkuläret den 28 Juli 1869 från L/änsstyrelserna afgifna uppgifter öfver indelningshafvare, som förklarat sig villiga att för sina indelningar taga lösen efter det i Kongl. Förordningen sistnämnda dag omförmälda medelpris, hvilka uppgifter för sådant ändamål blifvit Stats-kontoret tillstälda. Detta utlåtande har ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit. 28:o af den 9 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Första Hufvudtitel. (34.) Enligt nådigt beslut den 20 sistlidne Maj har innehållet af förevarande skrifvelse blifvit Stats-kontoret och Riksmarskalks-embetet till kännedom och efterrättelse meddeladt. 29:o af den 9 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjunde Hufvudtitel. (40.) I anledning häraf har Kongl. Maj:t beträffande Postverket och Skogsinstitutet den 10 nästlidne Juni faststält dessa verks utgiftsstater för år 1871, sådana de blifvit äf Riksdagen beslutade. Vidkommande derefter Tullverket har Kongl. Maj:t nämnde den 10 Juni förklarat sig vilja på Utrikes-departementets föredragning taga under öfvervägande hvilka åtgärder må vara att vidtaga i anledning af Riksdagens antydning om att utgifterna för kustbevakningen skulle kunna minskas genom förändrad lagstiftning å Danska sidan äfvensom Kongl. Maj:t den 11 påföljande November efter inhemtande af infordrade utlåtanden från General-tullstyrelsen och Stockholms Rådstufvurätt dels faststält normalaflöningsstat och öfriga utgiftsstater för Tullverket, och i sammanhang dermed meddelat föreskrift om indragning af Distriktchefs-embetet i södra distriktet, dels utfärdat Instruktion för kustbevakningsbefälhafvaren i Skåne, dels förklarat sig icke för närvarande kunna bifalla föreslagen ändring rörande den ersättning, som för behandlingen af tullmål utgår till ledamöter och notarier å en afdelning af Stockholms Rådstufvurätt, men tillika föreskrifvit att i händelse af nuvarande Notariens afgång hans efterträdare skulle vara skyldig underkasta sig de förändrade bestämmelser angående såväl tjenstgöring som aflöning hvilka framdeles kunde varda i nåder stadgade, samt dels till efterrättelse faststält hvad Riksdagen i öfrigt rörande Tullverket beslutit angående s. k.

143 9 s. k. åldertilläggs räknande till tjenstgöringapenningane och angående pensionsrätten såväl för tjensteman och betjente som för deras efterlernnade barn; varande slutligen hvad Riksdagen beslutit i fråga om andra nu icke serskildt omförmälda delai af Hufvudtiteln den 10 nästlidne Juni vederbörande embetsverk och myndigheter till kännedom och efterrättelse meddeladt. 30:o af den 9 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Nionde Hufvudtitel. (42.) Vid föredragning häraf den 20 sistlidne Maj har Kongl. Maj:t med förklarande, att den af Riksdagen uti förevarande skrifvelse väckta fråga om öfverlemnande tdl Statsverket af den å anslaget till blesserade Öfver- och Underofficerare uppkomna reservation skulle uppå föredragning af Landtförsvars-departementet förekomma till nådig pröfning, tillika låtit dels meddela innehållet af Riksdagens skrifvelse i öfrigt åt Stats-kontoret och öfriga vederbörande embetsmyndigheter, till kännedom och efterrättelse och dels utfärda resolutioner för de personer, hvilka, på sätt i skrifvelsen omförmäles, fått sig pensioner eller dylika personella anslag beviljade. 31:o af den 9 Maj, angående ersättning för sådana af Stats-kontoret förskottsvis bestridda utgifter, för hvilka statsanslag ej blifvit beviljade. (43.) Under den 20 i samma månad hafva nådiga bref aflåtits till Stats-kontoret samt fullmägtige i Riksgäldskontoret angående utbetalningen och dispositionen af de utaf Riksdagen för ändamålet anvisade medel. 32:o af den 9 Maj, angående de i Regeringsformens 63 föreskrifna kreditivsummor. (45.) Den 20 samma månad i underdånighet anmäldt, och Stats-kontoret till behörig kännedom meddeladt. 33:o af den 10 Maj, i anledning af år 1869 verkstäld revision utaf Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning för år (48.) Hvad Riksdagen yttrat och hemstält i denna skrifvelse, som ej innefattade nåeon framställning rörande Finans-departementet tillhörande verk och myndigheter har enligt nådigt beslut den 20 nästlidne Maj blifvit medelst transsumter meddeladt vederbörande andra Stats-departemcnter för att, på deras föredragning, varda Komd. Maj:ts nådiga pröfning och afgörande understäldt. 34:o af den 10 Maj, i fråga om kronohemman» samt åtskilliga andra kronolägenheters upplåtande under skattemannarätt utan köpeskillings erläggande. (49). Efter inhemtande af Kommar-kollegii underdåniga utlåtande har Kongl. Maj:t den 19 sistlidne Augusti förständigat sina samtliga Befallningshafvande att, med ledning af Kongl. Kungörelsen den 15 December 1848 samt sedermera tid efter annan meddelade skatteköpsresolutioner, låta tillsvidare hvartannat år, särskildt för hvarje Bil. till Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1871 års Riksdag. 2

144 10 socken och tingslag, upprätta förteckningar å alla inom socknen och tingslaget belägna kronohemman och lägenheter, hvilka då ännu ej blifvit till skatte omförde, och samma förteckningar vederbörande, för kungörelsers utfärdande tillställa. 35:o af den 10 Maj, angående upplåtelse under eganderätt, af en till marknads- och kyrkostugeplats anslagen mark inom Lycksele socken afwesterbottens Län. (50.) Riksdagens, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga förslag, fattade beslut hvarigenom nämnda upplåtelse blifvit bifallen, har under den 20 sistlidne Maj meddelats Kammar-kollegium till kännedom och vederbörandes förständigande. 36:o af den 10 Maj, angående restitution till bolaget L. O. Smith <Si C:ni af erlagd tillverkningsafgift för icke tillverkadt bränvin. (51.) Den 20 nästlidna Maj har ifrågavarande underdåniga skrifvelse blifvit inför Kongl. Maj:t anmäld och såsom icke föranledande någon åtgärd, lagd till handlingarne. 37:o af den 10 Maj, angående befrielse för Skillinge fiskeläges åboer från erläggande af nu utgående afgäld till Borgmästaren i Christianstad. (54.) Uti ifrågavarande mål har Kongl. Maj:t den 20 samma månad infordrat Kammarkollegii underdåniga utlåtande, h vil ket ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit. 38:o af den 10 Maj, med Reglemente för Riksbankens styrelse och förvaltning. (46.) Under den 6 påföljda Augusti har i anledning häraf allmän kungörelse blifvit i nåder utfärdad. 39:o af den 12 Maj, angående bemyndigande för Kongl. Maj:t att, till uppförande af nytt posthus i Stockholm, använda erforderligt belopp af postverkets öfverskottsmedel för innevarande och nästföljande år. (56.) Om detta Riksdagens beslut har Kongl. Maj:t den 15 påföljda Juni underrättat General-poststyrelsen, hvarjemte Kongl. Maj:t samma dag förständigat Öfverintendents-embetet att inkomma med ritning till förevarande byggnad. 40:o af den 12 Maj, angående postväsendet. (57.) I anledning af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t den 16 innevarande månad utfärdat nådig kungörelse angående ersättningsbeloppet för förkommet slutet rekommenderadt bref och om de afgifter, som böra för rekommenderade bref erläggas; hvaremot innehållet af Riksdagens förevarande skrifvelse i öfrigt ännu är beroende på nådig pröfning. 41:o af den 12 Maj, angående tullbevillningen. (58.) Efter inhemtande af Ivommers-kollegii och General-tullstyrelsens underdåniga utlåtande, har Kongl. Maj:t den 11 sistlidne November, utfärdat ny tulltaxa, att från och med den 1 Januari 1871 lända till efterrättelse, hvarjemte Kongl. Maj:t anbefalt General-tullstyrelsen att meddela vederbörande tullförvaltningar erforderliga föreskrifter för vinnande af större säkerhet vid tullbehandlingen af råsocker. 42:o af den 12 Maj, med ny Riksstat. (62.)

145 11 Enligt nådigt beslut den 20 aästlidnc Maj bär denna stat blifvit Stats-kontoret till kännedom och efterrättelse meddelad. 43:o af den 13 Maj, angående beräkningen af Statsverkets inkomster. (65.) I underdånighet anmäld den 20 i samma manad och meddelad Stats-kontoret till kännedom och efterrättelse. 44:o af den 13 Maj, angående eftergift af den vissa hemman i Hellestads, Risinge och Wånga socknar ålagda förhöjning i mantalsräntan. (66.) Vid föredragning häraf den 15 påföljde Juni har Kongl. Maj:t, för sin del, funnit godt att låta i nåder bero vid den af Riksdagen ifrågavarande hemman beviljade eftergift, hvilket nådiga beslut blifvit Stats-kontoret till egen efterrättelse och vederbörandes förständigande meddeladt. 45:o af den 13 Maj, angående upptagande af ett lån mot fonderade Statsobligationer i svenskt mynt å sammanräknadt belopp af högst 40,000,000 Rdr. (68.) Sedan Kongl. Maj:t den 20 samma månad, med fastställelse af de utaf Riksdagen härom beslutade stadganden, låtit utfärda nådig kungörelse i ämnet, har Kongl. Maj:t derefter under den 2 påföljda Augusti meddelat sin nådiga garanti å förevarande lån. 46;o af den 13 Maj, angående nytt reglemente för Riksgäldskontoret. (bj.) Hvilken skrifvelse blifvit, vid föredragning inför Kongl. Maj:t under den 20 samma månad, såsom ej föranledande någon åtgärd, lagd till handlingarne. 47:o af den 13 Maj, angående allmänna bevillningen. (70.) I anledning häraf har kungörelse under den 20 samma månad blifvit i nåder utfärdad. Stockholm den 27 December Hcnric Loven. 6:o Kongl. Civil-dcpartementet. 48:o af den 13 April, angående disponerandet af de åt f. d. Bergsskolan i Falun upplåtne gårdar m. m. (9.) Anmäldes den 10 Juni, hvarvid, med anledning af Riksdagens beslut, Kongl. Mai:ts Befallningshafvande i Stora Kopparbergs Län anbefaldes, att låta anställa behörigen utlyst auktion till försäljning för Kronans räkning af f. d. Bergskolans fastigheter, med undantag af gården N:o 6 i qvarteret N:o 1, samt de blifvande köpeanbuden Kongl. Maj:ts pröfning underställa, äfvensom att föranstalta, att garden N-o 6 i den mån densamma icke finnes behöflig för förvarandet af f. d. Bergsskolans möjligen qvarvarande lösa egendom, uthyres under ytterligare ett års tid från den 1 Oktober 1870.

146 12 49:o af den 20 April, angående ändringar i 45, 40 och 47 af KonM horordningen om Kommunal-styrelse i Stockholm. (19) anm,ld och nmig "««**-. 50:o af den 9 Maj, angående statsbidrag till vägars anläggning, bro- och lainnbyggnader, samt kanaler, äfvensom sjösänkningar och andra vattenaftappmngsföretag. (31.) Skrifvelsen anmäldes i underdånighet den 20 Maj, och beslöts, att Riksdagens samtliga deri omformälda beslut skulle till kännedom meddelas Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader, som skulle ega att i anledning deraf vidtaga le pa Styl elsen ankommande åtgärder: hvarjemte af 1871 års anslag till vägars anläggning och förbättring anvisades 10,000 Edr till fullbordandet af börjad anlälning af landsvägen mellan Hvetlanda och Serarp att utgå redan under innevarande ai, sa snart vägen blifvit afsynad och godkänd. 51:o af den 9 Maj, angående allmänna vilkor och stadgande.! i afseende på de statsbmrag, som under riksdagen beviljats för väganläggningar och vä <»- forbatringar, hamnanläggningar och vattenkommunikationer, äfvensom för sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretao-, (32.) Anmäld den 20 Maj, då Kongl. Maj:t gillade de af Riksdagen beslutade vilkor M i 1868gtmeS T n! g!nförkla,'!l"de att hvad getlom Kongl. Brefvet den 14 Sl foitfm h^l T f, A lmänna]väg' ch Vattenbyggnader blifvit förordnadt viljade statsbidrag. am a 1 P*»» a* Riksdagen bes]elliudf,ililaiy;s,kli!,'e8le''inbe"af,,,gif,er Vid föredragning af denna skrifvelse den 3 sistlidne Juni, behagade Kongl. Makt, med godkännande af de beslut, som i afseende å Sjette Hufvudtiteln blifvit, afjiatt afskrift.fp'1 1 ^ ^ RiksdaZen fattade- i nåder förordna. åt afskrift af Riksdagens skrifvelse skulle meddelas Stats-kontorct till kännedom och efteilättelse. hvad pa detta embetsverk ankomme, äfvensom innehållet deraf leddelas ofnga vederbörande förvaltande verk, styrelser och chefer i de delar som dem serskild t angrage; hvarjemte i afseende å vissa delar af ifrågavarande skrifvelse deraf föranledda serskilda beslut meddelades. _ Beträffande deribland Riksdagens framställning om indragning eller minskn.ng i antalet af Bergmästaretjensterne, än Kommers-kollegium anbefaldt att, efter Biuks-scc.etens hörande, inkomma med underdånigt utlåtande i denna fråga, hvarefter densamma blir föremål för Kongl. Maj:ts vidare pröfning. 53:o af den 9 Maj i fråga om fortsatt utgifvande af teknisk och ekonomisk beskärning öfver Statens Jern vägs byggnader. (44.)

147 13 Kongl. Maj: t förordnade den 20 Maj, att innehållet af Riksdagens berörda skrifvelse, hvarigenom Riksdagen anmält sig icke kunna lemna bifall till Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i ämnet, skulle Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader till kännedom meddelas. 54:o af den 12 Maj, angående ifrågasatt rättighet för Göta kanalbolag att af de till säkerhet för kanalens framtida underhåll i Riksgäldskontor deponerade medel lyfta en summa af 100,000 Rdr. (59.) Skrifvelsen, hvarigenom Riksdagen förklarat sig icke kunna lemna biföll till Kongl. Maj:ts nådiga framställning i ämnet, föredrogs den 20 Maj och meddelades Göta kanalbolag till kännedom. 55:o af den 12 Maj, angående befrielse för Manufaktur-diskonten att af dess vinstmedel årligen till Riksgäldskontor inbetala 21,000 Rdr. (60.) Vid föredragningen häraf den 20 Maj, beslöts att innehållet af denna Riksdagens skrifvelse skulle Kommers-koilegium till kännedom meddelas. 56:o af den 12 Maj, angående beviljande åt Storbritanniske undersåterne Andlcy C. Gosling och Hugh C. Smith af vissa förmåner i och för jernvägsanläggning mellan Frövi och Ludvika. (61.) Anmäld den 20 Maj, hvarvid, jeinlikt de af Kongl. Maj:t föreslagna och af Riksdagen godkända grunder, rättighet beviljades Gosling och Smith att erhålla upplåtelse af den för jernvägsanläggniugen erforderliga, Kronan tillhöriga jord, och att för anläggningen kostnadsfritt begagna å Kronans egor belägna disponibla kalkoch stenbrott. 57:o af den 13 Maj, angående vilkoren för Bränvinstillverkning samt för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker. (63.) Vid föredragning den 20 Maj, blef denna skrifvelse, såsom icke erfordrande någon åtgärd, lagd till handlingarne. 58:o af den 13 Maj, angående anslag till fortsättande af Statens jernvägsbyggnader. (67.) Anmäldes den 10 sistlidne Juni, och bemyndigades Styrelsen för Statens jernvägsbyggnader att i vanlig ordning och i mån af behof genom Stats-kontoret hos Fullmägtige i Riksgäldskontor^ lyfta det för innevarande år beviljade belopp 1,600,000 Rdr, för arbetena å nordvestra stambanan, samt anbefaltes, dels att, i afseende på fortsättandet af arbetena å östra stambanan från Norrköping öfver Linköping och Mjölby till Nässjö, hvilken stambana skall anläggas med samma spårvidd och trafikförmåga, som de hittills anlagda stambanorna, under innevarande års sommar låta å bandelen från Norrköping till Linköping verkställa för uppgörande af arbetsplan för år 1871 erforderliga undersökningar och utstakningar, hvilka undersökningar borde redan från början anordnas med syftemål att vid framtida utförandet af ifrågavarande jernvägsbyggnad i hela dess utsträckning all den sparsamhet må kunna iakttagas som med trafikens trygghet och banans ändamålsenlighet kan vara

148 14 förenlig, dels att, för fullständig och noggrann utredning af frågan om hvilka förändringar i hittills användt byggnadssätt borde till åstadkommande af den utaf Riksdagen åsyftade besparing i kostnaden för fortsättning af norra stambanan, företrädesvis vidtagas, låta verkställa undersökningar och uppgöra beräkningar för utrönande af anläggningskostnaden efter fem uppstälda alternativ, med olika spårvidd och lutningsförhållanden m. m.; dels och titt, i samråd med Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshafvande, söka tillvägabringa sådana överenskommelser, att den erforderliga jorden för norra och östra stambanornas fortsättande må kostnadsfritt till Staten öfverlemnas eller bidrag för densamma» inlösen tillskjutas. Kostnaden för de beslutade undersökningarne skulle, mot redovisningsskyldighet i vederbörlig ordning, förskottsvis bestridas af jernvägsbyggnadsmedel, som Styrelsen för år 1870 hade om händer. f>9:o af den 10 Maj, i anledning af år 1869 verkstäld revision af Statsverkets med flera allmänna fonders förvaltning under år 1867, så vidt den innefattar anhållan: dels att Styrelsen öfver Statens jernvägsbyggnader måtte förständigas att för framtiden draga försorg om införandet i styrelsens räkenskaper af räkningarne med enskilda bankinrättningar öfver de under årets lopp i dessa insatta medel; dels och att vederbörande måtte anbefallas, att uti härefter afgifvande redogörelse för ekonomiska kartverket iakttaga sådan förändrad uppställning, att fullständig öfversigt deraf kan erhållas öfver kartverkets såväl tillgångar som skulder. (48.) Sedan Styrelsen för Statens jernvägsbyggnader uti afgifvet utlåtande anmält, att Styrelsen redan meddelat vederbörliga föreskrifter om upprättande af räkningar med Wcrmlands enskilda bank öfver de derstädes för nordvestra stambanan insatta medel och dessa räkningars biläggande vid nämnde stambanas räkenskaper, och att samma förfaringssätt skulle iakttagas vid de stambanor, som framdeles byggdes, der penningetransaktioner med bankinrättning komme att ega rum, har Kongl. Maj:t under den 19 sistlidne Augusti funnit godt att vid hvad Styrelsen uti ifrågavarande hänseende föreskrifvit låta bero. Vid föredragning den 10 Augusti af Landtmäteri-styrelsens underdåniga utlåtande i anledning af Riksdagens framställning beträffande ekonomiska karteverkets redogörelse, har Kongl. Maj:t godkänt hvad Styrelsen föreslagit i afseende å dessa redogörelsers upprättande. Stockholm den 23 December Ang. Östergren.

149 15 7:o Kongi. Ecciesiastik-departcinentct. 60:o af den 9 Maj 1870, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Åttonde Hufvudtitel. (41.) Kongi. Maj:t har den 20 Maj 1870 aflåtit nådiga skrivelser i ämnet till Statskontoret och öfriga vederbörande. 61:0 af den 10 Maj 1870, angående öfverlåtelse åt Stockholms Städs och Läns kurhus af den åt detsamma upplåtna egendom å Kungsholmen (52.) Den 20 Maj 1870 i underdånighet anmäldt. 62:o af den 10 Maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört Danska monarkien utgående afgifter. (53.) Den 17 Juni 1870 har Kongi. Maj:t i nåder anbefalt Kammar-kollegium att, efter vederbörandes hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongi. Maj:t inkommit. 63:o af den 13 Maj 1870, angående revision af stadgar för rikets elementarläroverk. (64.) Kongi. Maj:t har den 21 Oktober 1870 i nåder förordnat en komité, som har att verkställa revision af nämnda stadga och de serskilda tid efter annan meddelade föreskrifter rörande denna stadgas tillämpning. Förteckning öfver de i föregående uppgifter intagna, af Riksdagen fattade beslut och gjorda framställningar, hvilka icke blifvit i underdånighet föredragna eller i nåder afgjorda. kongi. I)trikes-cle >artemcntet. 9:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 13 April 1870, angående försäljning af Kronans egendom i Tanger. (8.) 11 :o af den 9 Maj, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjunde Hufvudtitel, i hvad rörde önskvärdheten deraf att någon väsendtligare inskränkning i utgifterna för kustbevakningen kunde beredas genom framkallande af en förändrad lagstiftning ifrån Danska sidan, egnad att försvåra tillfällena till den olofliga införsel af spritdrycker från Seland som nu i stor skala bedrifves och gjorde en talrik kustbevakningspersonal på Skånska kusten oundgängligen nödig. (40.)

150 16 Kongl. Landtförsvars-dopartcmentct. 15: af den 9 Maj, angående reglering af utgifterna under Riksstafens fjerde Hufvudtitel. (37.) I6.10 ff den 9 MaJ an8'å(',kle reglering af utgifterna under Rikastatens Rionde Hufvudtitel. (42.) Kongl. Finans-departementet. 22:o af den 13 April, i fråga om bestämmande i penningar af arrendeafgifterna för Statens egendomar. (12.) 26:o af den 6 Maj, angående nedsättning af porto för svar å telegram. (30.) 27:o af den 9 Maj, angående de i Riksstafen uppförda indelta ränteanslag samt indelta och oindelta spanmålsanslagen. (33.) 37:o af den 10 Maj, angående befrielse för Skillinge fiskeläges åboer från erläggande åt nu utgående afgäld till Borgmästaren i Christianstad. (54.) 40:o af den 12 Maj, angående postväsendet. (57.) Kongl. Civil-departcmcntet 48:o af den 13 April, angående disponerandet af det åt f. d. Bergskolan i i* ahlun upplåtne gårdar m. m. (9.) 52;o af den 9 Maj, angående reglering af utgifterna under Riksstatens Sjette Hufvudtitel. (39.) Kongl. Eeclesiastik-ilepartemcntct. 62:o af den 10 Maj, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört Danska monarkien utgående afgifter. (53 ) Uf. d 13 MaJ' an#ende ^vision af stadgar för Rikets elementarläroverk. (64.)

151 17 II. Förteckning ä de vid senaste Riksdag ar ne till Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga skrivelser, hvilka i Justitte-ombudsmannem förut afgifva Embetsberättelser finnas upptagna såsom i dess helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda; äfvensom uppgift å de åtgärder, som sedermera blifvit i afseende derå vidtagna. l:o Kongl. Justitie-departementct. l:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 28 Februari 1858, i fråga om lag till ordnande af Notarii Publici-befattningar. (225). Ärendet har ännu ej till slutligt afgörande förekommit. 2:o af den 2 April 1860, angående Sveriges och Norges ömsesidiga förhållanden. (49.) Detta ärende är fortfarande beroende på grundlagsenlig behandling af de båda Rikenas representationer. 3:o af den 11 Augusti 1860, i fråga om föreskrift till betryggande af besittningsrätt till fast egendom och af inteckningssäkerhet. (105.) Sedan Högsta Domstolens, på sätt förteckningen den 18 December 1868 utvisar, infordrade utlåtande den 8 sistlidne November afgifvits, är frågan på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 4:o af den 11 Augusti 1860, angående införande af s. k. tjenstehjonsböcker i stället för nu brukliga orlofssedlar. (110.) Ärendet har sedan sist afgifna förteckning ej undergått vidare behandling. 5:o af den 26 Oktober 1860, angående revision och ändring uti gällande lag och författningar rörande utsökningsärenden, (144.) Den på sätt förteckningen den 18 December 1868 utvisar, förordnade komité har ännu ej med förslag i ämnet till Kongl. Maj:t inkommit. 6:o af den 14 Mars 1863, angående utarbetande af förslag till ny lag rörande vattenrätten. (57.) Den i sist afgifna förteckning omnämnda, i nåder förordnade komité, har numera afgifvit underdånigt förslag i ämnet och pågår för närvarande af Kongl. Maj:t anbefald tryckning deraf. 7:o af den 11 November 1863, angående upprättande af förslag till omorganisation af Domkapitlen. (155.) Bil. till Just.-Ombudsmannens Embets-Berättelse till 1871 års Riksdag. 3

152 På sätt sist afgifna förteckning utvisar, har frågan öfverlemnats till behandling af den i nåder förordnade komitén för ombesörjande af en revision af 1686 års kyrkolag, hvars utlåtande i äinnet afvaktas. 8:o af den 28 Maj 1866, angående åtskilliga ändringar i domstolsinrättningen å landet. (55.) Högsta Domstolens i ämnet infordrade yttrande har numera inkommit och beror frågan på Kongl. Maj:ts vidare pröfning. 9:o af den 19 Jnni 1866, angående föreskrifter rörande ersättningar i händelse af olycksfall vid jernvägstrafiken. (90.) Detta ärende har sedan sist afgifna förteckning icke undergått vidare behandling. 10:o af den 20 Juni 1866, angående föreslagen ändring i gällande stadganden om skyldighet att deltaga i kyrkobyggnad. (108.) Ärendet är fortfarande beroende på KongL Maj:ts nådiga pröfning. ll:o af den 12 Maj 1868, angående indragning till Statsverket af de åt civila embets- och tjensteman upplåtna boställen. (71.) Sedan de frän vederbörande myndigheter infordrade utlåtanden fullständigt inkommit, beror frågan på Kongl. Maj:ts vidare nådiga pröfning. 12:o af den 13 Maj 1868, angående väckt fråga om upphörande af sportelaflöning m. m. (83.) Kongl. Maj:t8 nådiga beslut i ämnet afvaktas. 13:o af den 15 Maj 1868, angående väckt fråga om den s. k. administrativa domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden. (89.) Kammar-rättens, på sätt förteckningen af den 18 December 1868 omförmäler, infordrade utlåtanden har innevarande år inkommit; och är ärendet nu under beredning till föredragning. 14:o af den 13 Maj 1869, om ändring i gällande föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges egendom. (87.) Frågan afvaktar Kongl. Maj:ts nådiga beslut. 15:o af den 7 Maj 1869, i anledning af år 1868 verkstäld revision af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning under år 1866, i hvad samma skrifvelse angår gjord framställning om indragning af Kansli-rätten. (53.) 1870 den 11 Januari utfärdades Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse angående Kanslirättens upphörande och öfverflyttning af dess domsrätt å andra domstolar. Stockholm den 19 December Ex officio C. W. F. Lamberg.

153 19 2:o Kong!. lltrikes-departcmentet. 16:o af den 6 Maj 1868, angående åtgärders vidtagande för att afhända Svenska Staten ön S:t Bartheleray. (47.) De i ämnet inledda underhandlingar hafva ännu ej ledt till något resultat. 3:o Kong!. Lamltförsvars-Dcpartcmentct. l7:o Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af den 15 September 1860, angående ifrågastälda förändringar i Militie-boställs-ordningen. (126.) Det från vederbörande embetsverk infordrade förslag till ny Militie-boställs-ordning har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 18:o af den 5 Oktober 1860, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Fjerde Hufvudtitel. (146.) De förslag, dels till förnyad förordning huru förhållas skall vid besigtningar och öfverbesigtningar, då varor eller färdiga arbeten för landt- eller sjöförsvarets behof efter kontrakt levereras, och dels till reglemente hvarefter vederbörande vid kronoauktioner för landt- och sjöförsvaret hafva sig att rätta, hvilka, enligt Kongl. Maj:ts den 19 Juni 1866 fattade beslut, skola åf Arméförvaltningen och Förvaltningen af Sjöärendena upprättas, hafva ännu icke blifvit af dessa embetsverk afgifna. 19:o Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 2 Maj 1868, angående upplåtelse till Landskrona stad af Kronan tillhörig jord derstädes. (35.) Sedan Arméförvaltningen efter det chefen för Fortifikationen blifvit hörd, inkommit med infordradt utlåtande i anledning af hvad stadsfullmäktige i Landskrona och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus Län i målet anfört, är ärendet nu under beredning att föredragas i sammanhang med en annan fråga rörande militäretablissementet i Landskrona, derom yttrande från chefen för Fortifikationen införväntas. 20:o af den 15 Maj 1868, i anledning af väckt fråga om den s. k. administrativa domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden. (89.) Hvilar, i hvad Landtförsvars-departementet rörer, enligt nådigt beslut den 6 November :o af den 11 Maj 1869, angående ländtförsvarets organisation. (57.) I anledning af Riksdagens framställning om förlängning af hästvakans-kontrakten vid de afsutna rusthålls-regementena och corpserna, har Kongl. Maj:t, efter det vederbörande rusthållare blifvit hörde och derpå ingått, medgifvit, att de nu gällande kontrakten om Lifregementets grenadiercorps, Andra Lifgrenadier-regemen-

154 20 tets, Westgöta regementes och Smålands Grenadierbataljons tjenstgöring såsom infanteri må ytterligare till 1873 års utgång förlängas. Beträffande frågan om öfverenskommelse med rusthållarne vid beridna rusthålls-regementena och corpserna om Kronans öfvertagande af anskaffning och underhåll af beklädnads-, bevärings-, remtygs-, häst- och sadelmunderings-persedlar, har Kongl. Maj:t förordnat att ett af Arméförvaltningen uppgjordt och den 25 sistlidne Februari inför Kongl. Maj:t anmäldt förslag till sådan öfverenskommelse skulle, genom Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshafvande, meddelas samtlige de till kavalleriet indelte rusthållare, med infordrande af deras yttrande huruvida något från de rastandes sida vore mot vilkoren att erinra, hvarefter Arméförvaltningen borde till Kongl. Maj:t inkomma med den ytterligare framställning i ämnet, hvartill omständigheterna kunde föranleda. Stockholm den 22 December N. A. Varenius. 4:o Kongl. Sjöförsvars-departcmentet. 22.o af den 14 April 1866, angående utarbetande af förslag till ny fördelning af städernas båtsmanshåll. (44.) Förvaltningen af Sjöärendena, Kammar-och Kommers-kollegierna, som, uppå derom gjord underdånig framställning, under den 31 Januari 1868 erhållit nådigt tillstånd att upprätta det dem affordrade förslag till fördelning af städernas båtsmanshåll med iakttagande af vissa afvikelser från förut meddelade föreskrifter i afseende å hufvudgrunderna derför, hafva under den 6 Oktober 1869 inkommit med underdånigt betänkande jemte förslag i ämnet; och äro dessa handlingar ännu beroende på underdånig föredragning. 23:o af den 6 Maj 1868, angående lindring eller aflösning af båtsmanshållet. (51.) Sedan den för denna frågas utredning under den 4 December 1868 i nåder tillsatta komité den 20 innevarande December inkommit med underdånigt betänkande, är detsamma nu under beredning, för att inför Kongl. Maj:t i underdånighet föredragas. 24:o af den 13 Maj 1868, angående befrielse för vissa fartyg att vid utklarering till utrikes ort taga lots och erlägga lotspenningar. (62.) Sedan, på sätt af den senast öfver detta ärende afgifna berättelse inhemtas, Kongl. Maj:t, vid underdånig föredragning häraf den 31 December 1869, i nåder förklarat [Riksdagens såväl härvid gjorda framställning som dess uti underdånig skrifvelse den 10 Maj sistnämnda år väckta fråga om befrielse för fartyg och båtar af viss drägtighet att jemväl vid ingående taga lots och erlägga lotspenningar, icke då

155 21 kunna bifallas, men deremot, med afseende på hvad Förvaltningen af Sjöärendena och Lots-direktören uti afgifna yttranden anfört, funnit godt tillsätta en komité för omarbetande af nådiga Förordningen den 9 Juli 1862, angående lots- och fyrinrättningen i riket, hafva Riksdagens ifrågavarande skrifvelser blifvit öfverlemnade till bemälda komité, hvars arbeten ännu icke blifvit afslutade. 25:o af den 15 Maj 1868, angående väckt fråga om den s. k. administrativa domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden. (89.) Det från Förvaltningen af Sjöärendena under den 16 Oktober 1868 häröfver infordrade underdåniga utlåtande inkom till Kongl. Maj:t den 23 December 1869, och ärendet är nu under handläggning. 26:o af den 10 Maj 1869, angående befrielse för fartyg och båtar af viss drägtighet att vid ingående taga lots och erlägga lotspenningar. (54.) Såsom här ofvan under målet N:o 3 är omförmäldt, har denna underdåniga skrifvelse, på grund af nådigt beslut den 31 December 1869, blifvit öfverlemnad till dep då tillsatta komité, för omarbetande af gällande lotsförordning. 27:o af den 11 Maj 1869, angående landtförsvarets organisation och ifrågasatt indragning af Marin-regementet. Öfver detta ärende, som den 22 Juni 1869 föredrogs genom Landtförsvars-departementet och i de delar detsamma omfattar Riksdagens framställning om vissa båtsmans-kompaniers ställande på vakans samt minskning i Marin-regementets nummerstyrka, öfverlemnades till Sjöförsvars-departementet, har Förvaltningen af Sjöärendena, på grund af Kongl. Maj:ts under den 23 Juli 1869 meddelade nådiga beslut afgifvit underdånigt utlåtande, åtföljdt af befälhafvarnes vid sjövapnets stationer yttranden; och har, vid ärendets föredragning den 14 Januari 1870, Kongl. Maj:t förklarat Riksdagens uti förevarande skrifvelse gjorda hemställanden icke till någon åtgärd föranleda, intilldess den af Kongl. Maj:t redan beslutade framställning om öfverflyttning till landtförsvaret dels af vissa båtsmans-kompanier och nummer deraf, dels af Marinregementet, blifvit af Riksdagen pröfvad; men borde frågan derefter ånyo i underdånighet anmälas. Stockholm den 31 December C. Nordenfalk. 5:o Kongl. Finaiis-departomcntet. 28:o af den 27 Februari angående Reglering af utgifterna uuder Riksstatens Nionde Hufvudtitel. (229.) Sedan ej mindre civilstatens fullmäktige än äfven Direktionen för civilstatens pensionsinrättning inkommit med infordrade underdåniga utlåtanden öfver de förslag

156 22 till ordnande af pensionsväsendet i allmänhet, hvilka den härför i nåder tillsatta komité afgifvit, äro samma förslag på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende. 29:o af den 30 Juni 1860, i fråga om antagande öfver hela riket af mantalet såsom enhet vid skatteberäkningar och reducerande af mantalsbråken till decimalbråk. (76.) Detta mål, i hvilket på nådig befallning Kammar-kollegium och Landtmäterikontoret afgifvit serskilda underdåniga utlåtanden, är fortfarande beroende på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning. 30:o af den 5 Oktober 1860, i fråga om undersökning af de angående jord och skogar inom Norrbottens Län utfärdade privilegier. (143.) Sedan i anledning häraf Kammar-kollegium, till följd af nådig befallning, inkommit med utredning rörande ifrågavarande privilegier i Norrbottens Län och derefter afgifvit en infordrad dylik utredning röraade enahanda privilegier i Westerbottens Län, hafva dessa utredningar den 5 November 1869 och den 30 Juli 1870 blifvit till den komité, som är förordnad att afgifva förslag till ordnande af de Norrländska skogsförhållandena, öfverlemnade för att hos komitén komma under behörigt öfvervägande. 31:o af den 5 Oktober 1860, i anledning af den år 1859 verkstälda revision af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning. (136.) Rikets Ständers genom denna skrifvelse gjorda underdåniga framställning om utfärdande af nytt Reglemente för Mynt- och Kontrollverken äfvensom ny kontrollstadga är, sedan samtliga vederbörandes underdåniga utlåtanden och förklaringar i ämnet inkommit, för närvarande på Kongl Maj:ts nådiga pröfning beroende. 32:o af den 26 Mars 1863, i anledning af de under åren 1860 och 1861 verkstälda revisioner af Statsverkets m. fl. allmänna fonders förvaltning under åren 1858 och (61.) Till följd af Rikets Ständers i förevarande skrifvelse gjorda underdåniga hemställan om utfärdande af nytt fullständigt och tidsenligt afskrifningsreglemente har förslag till ett nytt dylikt reglemente blifvit på nådig befallning utarbetadt af Stats-kontoret, Krigs-kollegium och Förvaltningen af Sjöärendena samt är för närvarande på nådig pröfning beroende. 33:o af den 25 Juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt å krononybyggen. (109.) Sedan Kammar-kollegium, till följd såväl af härå meddelad nådig remiss, som af en bemälde kollegium den 8 Mars 1863 gifven nådig befallning att till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till en fullständig författning angående anläggning och skattläggning af nybyggen in. m., till Kongl. Maj:t afgifvit förslag till grunder för en författning angående nybygges väsen det i Norrland, har Kongl. Maj:t den 5 Novemberjsistlidna år låtit öfverlemna handlingarne rörande detta ärende till komitén för afgifvande af förslag till ordnande af de Norrländska skogsförhållandena,

157 23 på det att komitén, vid afgifvande af berörda förslag, måtte yttra sig jemväl beträffande nybyggnadsväsendet, i hvad detsamma egde sammanhang med det komitén redan i nåder lemnade uppdrag. 34:o af den 21 November 1863, angående fribrefsrätt för pastorsembetena i riket. (171.) Denna skrifvelse är beroende på nådig pröfning i sammanhang med ett af Generalpoststyrelsen afgifvet underdånigt förslag till allmän poststadga. 35:o af den 5 Juni 1866 angående upphörande af tionde för tillverkning af metaller m. m. (61.) I underdånighet anmäldt den 19 i samma månad, då Kommers-kollegium anbefaldes att, efter inhemtande af de för frågans utredning nödiga upplysningar, till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande i ämnet, hvilket utlåtande ännu ej inkommit. 36:o af den 24 April 1867, angående befrielse för skeppare å inrikes gående fartyg och båtar att lägga till tullstation, belägen utanför destinationsorten. (32.) Medelst nådig remiss af den 10 Maj 1867 har General-tullstyrelsen erhållit förständigande att i ämnet afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 37:o af den 2 Maj 1868 angående upphörande af arrendet utaf Sala silfververk m. m. (37.) Medelst nådig remiss af den 22 samma månad har Kommers-kollegium erhållit befallning att, sedan intressenterna i Sala bergslag blifvit genom Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Westmanlands Län ånyo hörda om och på hvilka vilkor de kunde finnas villiga att afstå från arrendet af silfververket, till Kongl. Maj:t inkomma med det yttrande, hvartill bergslagets svar och Riksdagens förberörda skrifvelse må föranleda, dervid kollegium jemväl borde meddela den utredning af frågan, som på grund af i kollegium befintliga handlingar och i öfrigt kunde åstadkommas; varande kollegii sålunda infordrade yttrande och utredning ännu icke till Kongl. Maj:t inkomna. 38:o af den 9 Maj 1868, i fråga om förnyade stadganden rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden. (52.) Sedan Kommers-kollegium och General-tullstyrelsen den 17 Juli sistlidne år inkommit med underdånigt utlåtande rörande ifrågavarande ämne, samt dervid tillika i afseende å omarbetning af nuvarande mellanrikslag, hemstält om tillsättande af en komité utaf Svenska och Norska män för utarbetande af nytt förslag till en sådan gemensam lag, har Kongl. Maj:t den 28 påföljande September i nåder förklarat sig vilja öfver hvad nämnda embetsmyndigheter anfört inhemta Kongl. Norska regeringens underdåniga utlåtande, samt för sådant ändamål låtit öfversända handlingarne i ärendet till bemälde Kongl. regering*

158 24 39:o af den 13 Maj 1868, angående dels postskjutsens skiljande från jordbruket, dels vidtagande af åtgärder till ytterligare lindring i gästgifveri-, håll- och reservskjutsen. (82.) Sedan General-poststyrelsen häröfver afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 19 Augusti innevarande år detta ärende till nådig pröfning förehaft samt dervid dels i nåder bifallit, att den skyldighet att biträda med de allmänna posternas fortskaffande, som hittills ålegat posthemman i riket, borde vid årets utgång upphöra emot åliggande för samma hemman att fullgöra de onera, hån hvilka de hittills varit i egenskap af posthemman befriade, dels ock meddelat nådig föreskrift rörande inskränkning endast till vissa af General-poststyrelsen föreslagna ^ undantagsfall af postverkets rått att för postbefordringen anlita gästgifveii-, håll- och reservskjuts, allt under förbehåll, att de i förberörda hänseenden nu gällande bestämmelser komme att åter tillämpas i händelse de anslag, som för bestridande af de med ifrågavarande förändringar förenade förhöjda kostnader möjligen kunde finnas erforderliga, icke blefve af Riksdagen beviljade. 40:o af den 15 Maj 1868, angående den så kallade administrativa domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling. (89.) Sedan infordrade utlåtanden häröfver blifvit afgifna af Kammar-kollegium den 8 Januari, af Kammar-rätten den 4 Oktober och af Stats-kontoret, i fråga om en förändrad organisation af Statens fond- och kassaförvaltning, den 31 Decembe 1869, har Kongl. Maj:t dels med anledning af den i Kammar-kollegii berörda utlåtande väckta fråga om afgiftsfri upplåtelse af skattemannarätt till Kronohemman aflåtit nådig proposition, som besvarats i Riksdagens skrifvelse den 10 Maj 1870, dels ock öfver Stats-kontorets omförmälda utlåtande hört Arméförvaltningen, Trafikstyrelsen, Poststyrelsen, Tullstyrelsen och Telegrafstyrelsen; varande ärendet, med undantag af den fråga, som utgjort föremål för nyssberörda proposition, för öfrigt numera beroende på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning. 41:o af den 3 April 1869, angående försäljning af Kronans till Landtmäterikontor hittills begagnade hus och tomt i Wisby. (22.) Sedan Kongl. Maj:t den 7 Maj 1869 befalt sin Befallningshafvande i Gotlands Län att låta anställa behörigen utlyst auktion till ofvannämnda egendoms försäljande för Kronans räkning och de blifvande köpeanbuden Kongl. Majrts nådiga profning underställa, har Kongl. Maj:t, vid pröfning af dylikt anbud, efter Öfverintendentsembetets hörande, den 17 December 1869 förordnat om ifrågavarande egendoms försäljning. 42:o af den 3 April 1869, angående kronobrefbäringens skiljande från jordbruket m. m. (25.) Medelst nådig remiss af den 7 derpåföljda Maj har Kongl. Maj:t anbefalt Kammarkollegium att, efter samtliga Länsstyrelsers hörande, uppgöra och till Kongl. Maj:t

159 25 från jordbruket,'^om^de^ersätfnhi^^v^k^ nr kr0nob'efbäringens skiljande af kronobrefbärino-en hittills em si^ b * ^ * ftvis bora iläggas dem, som «>«'*«. - «j m Kongl Majd SÄT V" de «-*- X1«T 7 1 ** "" "J *"»** P* a# 'äu Artf fordradt och aen0m rt,nprnl, * *, 1, g befalln>ng blifva till trycket %iwi bei. vtcneial-poststyrelsens försorg krin^sänrlf till p:i 0 i liga nuvarande ledamöter, har Knn.l iti.;.* nl T T 1,1 R>k8dagens sauitnådigt beslut rörande åtskillig f t T T, pamjjant,e November fattat k0 m e" ***"*««0» imga-»clr' it, Vandel (58) S " 'e b t i«gc«ä Ullverlming afhvi,bet- rörande l:a och 2:a punkterna af Riksdagens beslut tillika TT >Xptr T llf.. SC nagon lampjls person, för att i Belgien, Frankrike och Tvskn ÄÄS'om <,erm"es -** statens Sjunde H^fvudthfd! (7f]regIenngen af utgifterna under Kikamyntverket präglade mynt och medaljer stolle ntlcnnas tilieids,? " ner, son, vore fclr,un,»»heten tillgänglig» har» eih V, T? "7 ' ' r/w13 Maj,w fesi ;i E? oc" ä sä n brödbakningsrörelse, har Kong! Makt den 4 Mai" ' niaga-si 8 spannials och unde»f berörd»»t de, lämpligaste och billigaste sättet för anskaffande af brö d åt Imf Tf * m hvilbet yttrande ännu ej till Kong,. Magt tenni, ' d»den»g rn,8, Stockholm den 27 December Henric Lovén. Bil. till Just.-Ombudsmannens Embetsberättelse till 1871 års Riksdag. 4

160 26 6:o Kongl. Civil-departemcntct. 47:o af den 28 Januari 1860, i anledning af väckta förslag om nya byggnadslagar. (22.) _ Skall slutligen anmälas i sammanhang med ett på ecclesiastik-departementets handläggning beroende ärende.,.,,, 6 48:o af den 16 April 1868, angående befrämjande af vattenskadade markers afdikning samt den odlade jordens fullständiga grunddikning. (28.) Sedan infordrade utlåtanden från vederbörande inkommit, föredrogs slutligen denna Riksdagens skrifvelse den 7 Januari 1870 i sammanhang med förslaget till reglering af Sjette Hufvudtiteln för nästkommande år, då Kongl. Maj:t fann samma skrifvelse ej föranleda annan Kongl. Maj:ts åtgärd, än att framställning skulle till Riksdagen göras om förhöjning i anslaget för understödjande af frostafledande utdikningar i Norra länen och vissa härader af AVennland. 49:o af den 12 Maj 1868, i fråga om indragning till Statsverket af de åt civile embets- och tjensteman upplåtna boställen. (71.) Det från Kammarkollegium och Stats-kontoret så vidt angår de under Civil-departementet hörande embets- och tjenstemäns boställen infordrade utlåtande har den 17 December 1870 inkommit. Ärendet kommer nu att beredas till föredragning. 50:o af den 15 Maj 1868, i anledning af väckt fråga om den s. k. administrativa domsrättens upphörande och förvaltningens förenkling i vissa hänseenden. (89.) Sedan det från Stats-kontoret infordrade utlåtande i fråga om förändrad organisation af Statens fond- och kassaförvaltning den 15 Oktober 1870 inkommit, samt Kommers-kollegium, hvars yttrande i anledning af ett utaf Stats-kontoret i fråga om Manufakturdiskontfonden framstäldt förslag infordrats, den 7 påföljande November med yttrande inkommit; är ärendet under beredning tiil föredragning. 51 :o af den 10 Maj 1869, angående förändrade föreskrifter, i afseende på ekonomiska besigtningar. (55.) Det, på sätt förut är anmäldt, från Arméförvaltningen och Kammar-kollegium infordrade utlåtande i frågan, har ännu icke afgifvits. 52:o af den 12 Maj 1869, i anledning af väckt fråga om uppgörande af plan för framtida jernvägsanläggningar samt sättet för deras utförande. (62.) Den af Kongl. Maj:t, för ärendets behöriga utredning, under den 20 Augusti 1869 förordnade komité har den 29 sistlidne Augusti afgifvit sitt betänkande i ämnet, hvilket. blifvit till trycket befordradt och bland Riksdagens ledamöter utdeladt. Derefter hafva åtskilliga af de utaf komitén behandlade planer för enskilda jernvägsanläggningar remitterats till Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader, för afgifvande af underdåniga utlåtanden. Desse hafva ännu ej inkommit.

161 27 53:o af den 11 Maj 1869, om ändring i gällande föreskrifter rörande skyldigheten att hålla allmänna vägarne i fargildt tillstånd vintertiden. (67.) Ärendet är under beredning till föredragning. Stockholm den 23 December Aag. Östergren. 7:o Kongl. Ecclcsiastik-ilepartementet. 54:o af den 26 April angående åtgärder för en förbättrad själavård i hufvudstaden. (60.) Sedan, till följd af nådig befallning, Ofverståthållare-embetet den 31 Mars 18b3 till KonM. Maj:t inkommit med ej mindre samtliga territorial-församlingarnes underdåniga yttranden, än ock eget utlåtande rörande det af serskildt forordnade komiterade afgifna förnyade yttrande i ämnet; så har Kongl. Maj:t vid underdånig föredragning den 1 December 1865 uti vissa delar af ifrågavarande ärende meddelat nådigt beslut, samt uti andra delar uppdragit åt Hof- samt Stockholms Städs Consistorium att infordra de större församlingarnes yttranden och i nåder anbefalt bemälde Consistorier att afgifva underdånig berättelse om de åtgärder, som i ärendet vidtagas, äfvensom inkomma med underdånig hemställan i afseende å sådana frågor som kunna böra utgöra föremål för Kongl. Maj:ts nådiga pröfning; och har sådant yttrande ännu icke från Stockholms Stads Consistorium inkommit. 55:o af den 12 Juli 1851, angående afskaffande af handeln med apoteksprivilegier. (94.).... Vid underdånig föredragning den 22 December 1851 remitterades ärendet till Sundhets-kollegium, som den 25 Januari 1863 deröfver afgifvit underdånigt utlåtande. Sedan Apotekare-societetens Direktion den 30; April 1863 inkommit med underdånig framställning i ämnet och Sundhets-kollegium den 29 påföljande December deröfver sig yttrat, har genom nådig remiss samma dag bemalde Direktion blifvit hörd i anledning af Sundhets-kollegii sistnämnda utlåtande och med yttrande den 15 November 1864 inkommit, hvarefter Kongl. Maj:t, som funnit Direktionens underdåniga förslag i dess dåvarande skick icke kunna bifallas, den 12 November 1869 beslutat låta lemna Direktionen tillfälle att, efter förnyad behörig behandling af detta ärende, till Kongl. Maj:t inkomma med ytterligare framställning i ämnet; till följd hvaraf Direktionen den 20 September 1870 inkommit med nytt förslag i ämnet, hvaröfver Kongl. Maj:t samma dag infordrat Sundhets-kollegii underdåniga utlåtande, hvilket icke ännu inkommit. 56;o af den 20 Maj 1857, angående undersökning af Kongl. och Hvitefeldska stipendiigodsens tillstånd och förvaltning m. m. (77.)

162 28 utlåtande deu 30 November 1863 inkommit. ll0r de' n,ed underdånigt Derefter hafva kuratorerne öfver kl vitfel rf sk.. er r-i Januari 1870 inkommit med förslå^ till f i i, shpe,ndllliemmanen den 17 rätt till ifrågavarande hemmanoch då'/e f be8tta, e,8m 1 af^emle å åbo- Rikets Ständer väckta har Kono] Mai-t^ samman]lang med den af kapitlets i Göteborg yttrande htrew it? Z Dom- Kammarkollegii utlåtande, hvilket afvaktas. "8 ^ 2 Maj' 1870 inf rdrat nlnde:f(262n) ' ^ ^ «>" af allmänna helsovårdens ordhetsförhållandenas ordnande och" Sund hets'till] ^ tih lag ansäende sund- Maj:t. vid underdånig föredrag" den Vt 'Um.d? fver 8i^«mt, *»» Kongl. mälde komités förslag i ämnet&bör! tills v^dj å ^»* beraren Albert Lindhagen, som, enligt Konol M nbta» och har Kevisions-sekrete-?. U >7» «*»om Sverige, i änd.mf, t'i! "f? Sk-blSLLtToi1)63'angäent,e ar-hs m r»1'»»- Ständers ofvnnberördn underdånig, slrrifvefse ' t" jf"'ing E!kel* <]en_24 Maj 1865 sådant förslag afoifvif så har Ko l^z.befj<le kollegium Jum i nåder förordna t, att samtliga Domkapitlen i rikm si T 'T 9 Päfö,Jande korande presterskap kontraktvis -blifvit hördt, med des! ^ Vederutlatanden i ämnet till Kongl. Makt. inkomma- hv av ^ egna underdäniga från Domkapitlen infordrade yttranden inkommit i C sedan mförmälda ningsbalvande, till fs,jd af ulligtl n ' L?.' "g'' M jds»tntlig, Befill-...- t r «** K S, **. *7-..."f Ä -*»»!m T r* ^ i ämnet t i- T V ais 18bJ» angående tillägg i Konol tr-"- j Juh 1853 om fattigvården i riket (64) g > Forordmngen den 13 Lehandlad i sammanhang med N:o 70 här nedan. åboernc å de Wistg.a rf k h **" förvärfva eganderätt till dessa hemman. (77.) f krononatur, må kunna

163 Den M April 1863 har Kong]. Mnj:t i nåder anbefalt Kammar-kollegium att gå i hltr,7?s T T lrlk ts?tänder. besftrda utredning samt, efter vederbörandes e, med underdånigt utlåtande i ämnet inkomma., Sedan ett sådant utlåtande den 19 Juni 1865 åfgifvits, har Kongl. Makt f en 30 nastpafoljande December i nåder anbefalt Justite-kanslcrs-embetet i ämnet afgifva underdånigt utlåtande, hvilket den 15 Maj 1866 till Kong], Maj:t inkommit: och har Kongl. Maj:t den 20 Maj 1870 i nåder anbefalt Domkapitlet i Wexiö att i amnet afgifva ytterligare underdånigt utlåtande, hvilket den 26 påföljande September till Kongl. Maj:t inkommit. 1 lf0r af de" 16 MaJ 1863> angående ändring, i afseende på anställande af edicme Kandidat- och Licentiat-examen, af 1861 års stadgar för Karolinska Institutet. (88.) Kongl. Maj:t har den 11 September 1863 anbefalt Kanslers-embetet vid Upsala univusitet att, efter vederbörandes hörande, i ämnet afgifva underdånigt utlåtande, hvilket den 4 April 1865 till Kongl. Maj:t inkommit. 63:o af den 12 Juni 1866, i fråga om indragning af de s. k. prebendepastoraten. (72.) ' 1 Sedan Kong! Maj:t.den 2 November 1866 infbrdradt samteliga Domkapitels underliga ut atan en i ämnet samt dessa till Kongl. Maj:t inkommit och Kanslersem ie vid rikets universitet till följd af nådig befallning den 9 April 1867, med underdånigt utlåtande den 23 Juli 1868 inkommit, har Kongl. Maj:t öfver denna,aga inhemta! Allmänna Kyrkomötets yttrande, hvilket den 24 påföljande September åfgifvits j af den 18 Juni 1866, angående förändradt sätt för röstberäkning vid prestval, äfvensom vid tillsättandet af folkskollärare, organister, klockare och annan kyrkobetjening. (86.) Kongl. Maj t har den 6 Juli 1866 häröfver infordrat samtliga Domkapitels, äfven- ;. jn " cb Stockholms Stads Consistorii underdåniga utlåtanden, hvilka ock i Kong]. Maj:t inkommit; och har detta ärende blifvit den 5 Januari 1869 öfveremnadt till behandling af den för revision af kyrkolagen förordnade komité. b5:o af den 20 Juni 1866, angående ändring i Kongl. Förordningen om fattigvården i riket den 13 Juli (117.) Behandlad i sammanhang med N:o 70 här nedan. 66:o af den 24 April 1867, angående upphäfvande af stadgandet om hembjudande af till skatte försålda hospitalshemman, då de försäljas utom börd. (30.) Kongl. Maj:t har den 10 Maj 1867 häröfver i nåder infordrat Serafimer-ordens-, gillets underdåniga utlåtande, hvilket den 11 Maj 1869 till Kongl. Maj:t inkommit; hvarefter Kongl. Mnj:t klen 25jpåföljande November i ämnet infbrdradt Kammarkollegii underdåniga utlåtande, som till Kongl. Maj:t inkommit den 25 Oktober 1870.

164 30-67:o af den 10 Maj 1807, angående ändring i röstberäkningsgrunden vid folkskollärare val. (76.) Sedun Kongl. Maj:t häröfver infordrat samtliga Domkapitels och Stockholms Stads Consistorii underdåniga utlåtanden, har Kongl. Maj:t den 2 December 1870 uti detta ärende fattat nådigt beslut. 68:o af den 14 Maj 1867, angående ändring i gällande stadganden om prest- och pastoral-examina samt om andra vilkor för presterlig befordran. (91.) Sedan denna underdåniga skrifvelse, jemte från vederbörande infordrade utlåtanden i ämnet, blifvit den 13 Augusti 1868 från Justitie- till Ecclesiastik-departementet öfverlemnade, har Kongl. Maj:t den 21 i samma manad häröfver inhemtat underdånigt utlåtande från Allmänna Kyrkomötet, hvilket utlåtande den 12 påföljande Oktober inkommit; och har Kongl. Maj:t den 5 Januari 1869 beslutat låta öfverlemna detta ärende till behandling af den för revision af Kyrkolagen förordnade komité. 69:o af den 7 Maj 1869, angående theatercensurens upphörande. (50.) Kongl. Maj:t har vid underdånig föredragning den 21 Oktober 1869, i nåder anbefalt Öfverståthållare-embetet och Kongl. Maj:ts samtliga Befallningshafvande att häröfver afgifva underdåniga utlåtanden, hvilka ock numera till Kongl. Maj:t inkommit. 70:o af den 13 Maj 1869, om revision af Kongl. Förordningen om fattigvården och stadgan rörande försvarslöse m. m. (69.) Sedan Kongl. Maj:t den 25 Maj 1869 i nåder anbefalt utarbetandet af underdåniga förslag till författningar i omförmälda ämnen, med hufvudsaklig ledning af de utaf Riksdagen antagna grunder, och dessa förslag den 16 December till Kongl. Maj:t inkommit, har Kongl. Maj:t den 17 i samma månad öfver båda förslagen infordrat Öfverståthållare-embetets och Kongl. Maj:ts samtliga Befallningshafvandes underdåniga yttranden, äfvensom i nåder anbefalt Kammar-rätten att öfver förslaget till ny förordning angående fattigvården afgifva underdånigt utlåtande; och har Kongl. Maj:t, efter det ofvannämnda utlåtanden inkommit, den 30 i sistnämnda månad i nåder uppdragit, åt en komité att, efter tagen kännedom af dessa yttranden, verkställa granskning af omförmälda förslag och derefter till Kongl. Maj:t inkomma med det underdåniga utlåtande och ytterligare förslag i detta ämne, hvartill en sådan granskning må kunna föranleda; hvarefter nämnda komité den 20 December 1870 med utlåtande och förslag till Kongl. Maj:t inkommit. 7l;o af den 13 Maj 1869, angående förening af folkskollärare-, klockareoch organisttjenster. (85.) Efter att häröfver hafva infordrat samtliga Domkapitlens underdåniga utlåtanden, har Kongl. Maj:t den 2 December 1870 uti detta ärende låtit utfärda nådig Kungörelse.

165 Tabell, utvisande hvarest åtgärderna i anledning af Riksdagens år 1870 aflåtna, i 10 Samlingen af Bihanget till Kamrarnes Protokoll för samma Riksdag införda skrivelser finnas upptagna i Stats-departementens afgifna förteckningar. (Första siffertalet betecknar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling, oeli det senare talet nummern i förenämnda förteckningar.) 1 *) , *) 24 *) 42 16, 19, *) 25 *) *) *) *) *) , *) Utfärdade förordnanden. **) Skrifvelse till Herrar Fullmäktige i Riksgäldskontoret. ***) Skrifvelse till Herrar Fullmäktige i Riks-Banken.

166 Till Riksdagen. Berättelse af Kommitterade för Tryckfrihetens vård år Sedan sistförflutne Riksdags början har något annat ärende ej varit föremål för Kommitterades åtgärd, än att, efter det en af de utaf Riksdagen invalde Kommitterade, Professoren, Kommendören af Kongl. Nordstjerneorden m. m. Nils Haquin Selander aflidit, Kommitterade, i öfverensstämmelse med 70 Riksdagsordningen, den 12 November kallat Kyrkoherden, Ledamoten af nyssnämnde orden, Theologie Doktorn Thor Frithiof Grafström att det ibland Kommitterade efter Professoren Selander lediga rum intaga; hvilket Komitterade bort hos Riksdagen anmäla. Stockholm den 14 Januari N. A. FRÖMAN. BROR EM. HILDEBRAND. J. J. NORDSTRÖM. JOH. ER. RYDQVIST J. ARRHENIUS. CARL J. SCHÖNING. FRITIL GRAFSTRÖM. Arvid Ulrich.