JUSTITIEOMBUDSMANNENS ÅMBETSBERÄTTELSE. afgifven vid lagtima riksmötet år 1898; samt. Tryckfrihetskomiterades berättelse.

Transkript

1 JUSTITIEOMBUDSMANNENS ÅMBETSBERÄTTELSE afgifven vid lagtima riksmötet år 1898; samt Tryckfrihetskomiterades berättelse. STOCKHOLM IVAR HvKGGSTRÖMS BOKTRYCKERI

2 INNEHÅLL. Justitieombudsmannens ämbetsberättelse. Sid. Inledning Redogörelse för åtal, anstälda mot: 1) vice häradshöfdingen P. A. Dalén, i fråga om felaktigt domslut (forts, från ämbetsber. till 1895 års Riksdag, sid. 58) ) rektorn M. M. Floderus, ang. förseelse mot tryckfrihetsförordningen ) borgmästaren G. Åkerblom m. fl., i fråga om felaktigt domslut (forts, från ämbetsber. till 1896 års Riksdag, sidd ) ) landshöfdingen grefve M. G. De la Gardie m. fl., i fråga om minderårigs kvarhållande i häkte (forts, från ämbetsber. till 1896 års Riksdag, sidd ) 14 5) kyrkoherden J. E. Björkqvist, ang. lagstridig affattning af flyttningsbetyg ) hemmansägaren Isak Jakobsson Kauppi m. fl. ledamöter i Pajala tingslags häradsrätts nämnd, för felaktiga beslut af häradsrätten ) borgmästaren E. Yikander m. fl., för felaktig tillämpning af 5 kap. 3 strafflagen vid sammanträffande af brott (forts, från ämbetsber. till 1897 års Riksdag, sid. 9) ww ) kyrkoherden M. Ullman, för förseelse mot tryckfrihetförordningen (forts, från ämbetsber. till 1897 års Riksdag, sidd ) ) kyrkoherden E. E. Åhrén, för olaga vigsel ) landshöfdingen L. W. S. Lothigius m. fl., för.förment felaktig tillämpning af gällande föreskrifter om expeditionslösen (forts, från ämbetsber. till 1896 års Riksdag, sidd ) ) borgmästaren L. F. Msechel m. fl., för dröjsmål med expedierande af utslag rörande häktad ) häradshöfdingen Y. Anderberg, för utfärdande af felaktigt gravationsbevis ) borgmästaren S. Vigelius, för försumlighet i fråga om redovisning af kommunalskatterestlängder m. m. (forts, från ämbetsber. till 1896 års Riksdag, sidd ) ) häradshöfdingen C. O. Schlyter, för lagstridigt afvisande af nämndeman ) kronofogden E. F. Engelstedt, om ersättning för skada, orsakad genom ett utaf honom såsom t. f. domhafvande utfärdadt felaktigt gravationsbevis ) lasarettsläkaren W. Hallin, för dröjsmål med afgifvande af utlåtande Ärenden, som ej föranledt åtal Angående lagskipningens tillstånd i riket

3 Sid. Anmärkningar rörande hithörande frågor: I. Om affattningen af utslag i mål ang. olofligt tillgrepp II. Ang. verkställande af tvångsarbete Utdrag af högsta domstolens minnesbok Redogörelse för en framställning till Kongl. Maj:t Framställningar till Riksdagen i lagstiftningsärenden: I. Ang. socknars skyldighet att lösa expedition i vissa mål II. Ang. ansvaret för dröjsmål med expedierande af protokoll och utslag i de fall, då ransakning med häktad hänskjutes till annan domstol III. Ang. s. k. återfallspreskription Inspektioner år Under år 1897 inkomna klagomål »»» anstälda åtal Ang. lagförklaring enligt 19 i regeringsformen » i bilagan intagna förteckningar öfver Riksdagens skrivelser Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse: Sid. i bil Sammanställning af statistiska uppgifter ang. mål, afgjorda af högsta domstolen åren Förteckning öfver de af Riksdagen år 1897 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser, jämte uppgifter om de åtgärder, som i anledning af samma skrifvelser vidtagits... 9 Särskild förteckning öfver de genom omförmälta skrifvelser anhängiggjorda ärenden, som under år 1897 icke blifvit hos Kongl. Maj:t slutligen afgjorda Förteckning öfver sådana genom föregående Riksdagars skrifvelser hos Kongl. Maj:t anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1896 års slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda, jämte uppgifter om åtgärder, som med samma ärenden vidtagits under år Tabell angående de af Riksdagen år 1897 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser

4 'i ; r;- f shudi'. ii..i Till Riksdagen. 1;.: sih I. ' , 1; l I,,. i. : itjo \ t: -. r,. '>! '». y.ft ; i J,,!!* j.. (/ I lik "! no '\:n fi' i. >i' 1 o, ;r;,1.!n '' <: i.'''i. i. ; Oedan den af senaste Riksdag den 6 mars 1897 förordnade justitieombndsmannen, revisionssekreteraren in. m. Axel Ferdinand Thollander, blifvit utnämnd till justitieråd och med anledning däraf afsagt sig upp- Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag. 1

5 2 draget att vara Riksdagens justitieombudsman, insatte Riksdagen i justitieombudsmansämbetet justitierådet Thollanders likaledes den 6 mars 1897 af Riksdagen förordnade efterträdare, revisionssekreteraren m. m. Hugo Erik Mauritz Bohman, hvarefter Riksdagen utsåg mig till suppleant för justitieombudsmannen. Den 5 november 1897 utnämnde Kongl. Maj:t justitieombudsmannen Bohman till justitieråd, och sedan denne på grund häraf afsagt sig uppdraget att vara Riksdagens justitieombudsman, blef jag den 10 i samma månad af vederbörande fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret insatt i justitieombudsmansämbetet. Jämlikt föreskriften i 14 af den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion får jag härmed vördsamt öfverlämna berättelse.rörande justitieombudsmansämbetets förvaltning under sistförflutna år, och kommer denna berättelse, i enlighet med den ordning, som hittills vanligen iakttagits, att börja med en redogörelse för de mot ämbetseller tjänstemän för fel eller försummelse i utöfningen af ämbete eller tjänst anstälda åtal, livilka under nämnda tid blifvit slutligen afgjorda eller åtminstone i en instans pröfvade. ^aktigt domslut. ämbetsberättelsen till 1895 års Riksdag (sid. 58) inhämtas, att advokatfiskal i Göta hofrätt efter uppdrag af justitieombudsmannen anfört underdåniga besvär öfver ett af hofrätten den 4 december 1894 meddeladt utslag på af justitieombudsmannen anbefaldt åtal emot vice häradshöfdingen P. A. Dalén i fråga om felaktigt domslut. Genom utslag den 18 december 1896, hvilket. kom justitieombudsmannen tillhanda å sådan tid, att det icke kunde omförmälas i berättelsen till 1897 års Riksdag, har Kongl. *Maj:t förklarat sig ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring. Fr>!mTJot" I en till justitieombudsmannen ingifven skrift anförde rektorn vid tryckfrihets- nya elementarskolan i Stockholm Hugo Hernlund följande: förordmngen. Sysselsatt med ett arbete, afsedt för undervisningen i modersmålet inom de högsta klasserna af de allmänna läroverken, vore Hernlund i behof af afskrift^ utaf eu del uppsatser på modersmålet, livilka under åren i den skriftliga afgångsexamen vitsordats med högsta betyget. Dessa uppsatser, livilka jämte öfriga arbeten i den skriftliga afgångspröfningen torde få anses såsom bilagor till protokollet öfver nämnda pröfning, skulle efter dess slut jämte protokollet insändas till ecklesiastikdepartementet. Af brist på utrymme plägade departe

6 mentet successivt återsända dessa arbeten till läroverken. För närvarande funnes sålunda blott scripta från och med läsåret att tillgå i ecklesiastikdepartementet. För att erhålla förenämnda afskrifter hade Hernlund därför hufvudsakligen måst häuvända sig till vederbörande rektorsämbeten och hade därvid rönt största tillmötesgående från nästan alla rektorers sida. Emellertid hade rektorn vid Upsala högre allmänna läroverk M. M. Floderus i skrifvelse förklarat sig icke anse sig berättigad att tillmötesgå Hernlunds till honom gjorda framställning i förevarande hänseende. På grund häraf, och då det för förverkligandet af den utaf Hernlund uppgjorda planen för hans arbete vore af icke ringa betydelse, att Hernlund erhölle de från Upsala allmänna läroverk begärda afskrifterna, ville Hernlund anmäla detta förhållande och med stöd af tryckfrihetsförordningen anhålla om justitieombudsmannens medverkan till rättelse i denna sak. Härvid var fogad i afskrift en från rektor Floderus till rektor Hernlund aflåten skrifvelse, som innefattade svar på en af Hernlund framstäld anhållan att få taga afskrift af ifrågavarande uppsatser, och hvari Floderus yttrat: Af kong], stadgan angående mogenhetspröfning vid rikets högre allmänna läroverk den 22 mars 1895 framginge otvetydigt, att denna pröfning ej yore offentlig, ity att vid den skriftliga pröfningen uppsigten vid arbetenas verkställande utöfvades af läroverkets lärare i den ordning, rektor bestämde, och vid den muntliga inga andra ägde tillträde än de af Ivongl. Maj:t förordnade censorerna, eforus eller inspektor och några af den förre utsedda vittnen. Några andra torde ej vara berättigade att vid pröfningen närvara. De skriftliga arbetena genomsåges och rättades af vederbörande lärare, och i bedömandet af desamma deltoge af läroverkskollegium utsedde lärare. Därefter insändes af rektor inom 14 dagar dessa scripta till ecklesiastikdepartementet för att hållas vederbörande censor tillhanda. Detta vore hvad mogenhetsstadgan bestämde rörande ifrågavarande scripta. Med deras insändande till departementet hade rektors af stadgan bestämda åtgöranden beträffande desamma blifvit fullgjorda, och han hade ej vidare att med dem taga befattning. Att departementet tid efter annan återsändt dessa scripta till det läroverk, hvarifrån de utgått, kunde omöjligen upphäfva mogenhetspröfningens icke-offentliga natur, utan återsändandet hade tvifvelsutan föranledts dåra!', att det måste för ett läroverk vara af intresse att se, om de lärjungar, som där fostrades, tid efter annan fortskrede i mogenhet eller icke. I de remisshandlingar, som åtföljt de återsända scripta, hade ändamålet med återställandet ej varit angifvet

7 4 Då, enligt Floderus uppfattning af mogeuhetsstadgans innebörd, där anbefalda pröfningar icke vore offentliga, ansåge han sig sakna befogenhet att medgifva afskrifters tagande af vid läroverket befintliga s. k. afgångsscripta, med mindre lian därtill berättigades genom särskild kongl. skrifvelse eller genom skriftligt medgifvande af författarne till de scripta, af hvilka afskrift önskades. Ett motsatt förfarande syntes Floderus stå i strid med mogenhetsstadgan, som för öfrigt beträffande de unga författarne till merbemälta afhandlingar dels betryggade de bättre utrustades äganderätt till det presterade arbetet, dels skyddade de mindre begåfvade för offentligt begabberi. Öfver Hernlunds anmälan infordrade justitieombudsmannen yttrande från Floderus, som därvid anförde hufvudsakligen: Hernlunds uppfattning, att ifrågavarande uppsatser vore att anse såsom bilagor till protokollet öfver den skriftliga pröfningen, måste Floderus på det bestämdaste bestrida. Icke kunde man såsom allmän regel fastslå, att ett protokoll öfver bedömandet af något, som skolat underkastas granskning, städse skulle såsom bilaga vara åtföljdt af det, som granskats. Att foga det granskade som bilaga till protokollet vore i många fall outförbar! såsom vid en syneförrättning och dylikt; men äfven där det vore utförbart, ägde det i praxis åtminstone icke alltid rum. Det vore t. ex. icke omöjligt att åstadkomma ett stenografiskt återgifvande af den muntliga afgångsexamen, men aldrig torde väl ett sådant biläggas det protokoll, som upptoge bedömandet af nämnda examen. Då för Hernlunds åsigt icke torde kunna anföras allmän praxis, måste stödet för densamma sökas i kongl. stadgan angående mogenhetspröfningen. Dessa scripta utgjorde jämlikt 4 en del af själfva mogenhetspröfningen, hvadan de ock borde jämlikt 18 till ecklesiastikdepartementet insändas för att hållas vederbörande censor tillhanda. Rörande protokollet åter stadgades i 8 moment 2:»öfver bedömandet af de skriftliga arbetena före rektor protokoll, hvilket af honom och vederbörande lärare undertecknas». Om några bilagor talades ej här. Till själfva stadgan vore visserligen fogade 7 bilagor, af hvilka endast en, bilagan 5, berörde protokollet öfver den skriftliga pröfningen. Den examenstabell, som med ledning af nämnda bilaga skulle upprättas, kunde, om man så ville, anses såsom bilaga till protokollet öfver den skriftliga pröfningen; den borde dock snarare betraktas som en del af protokollet, affattad i den form, protokollet öfver betygssättningen borde äga. Men måhända vore det från 18 Hernlund ansett sig kunna hämta stöd för sin åsigt. Denna paragraf lämnade endast föreskrift om, hvilka handlingar borde af vederbörande insändas till ecklesiastikdepartementet, 1898

8 och inom hvilken tid insändandet skalle ske. Rektor hade sig ålagdt att insända scripta, protokollet öfver deras bedömande och de s. k. treterminersbetygen. Härvid nämndes icke och hade tydligen ej heller afsetts att angifva, i hvilket förhållande dessa tre slag af handlingar skulle anses stå till hvarandra. Det funnes ingen anledning antaga, att scripta skulle betraktas såsom bilagor till protokollet, ity att uppgiften om treterminersbetygen väl i sådan händelse borde anses höra till samma kategori, hvilket uppenbarligen vore orimligt. Till följd häraf syntes laglig grund saknas för Hernlunds åsigt, att ifrågavarande scripta borde anses såsom bilagor till protokollet öfver den skriftliga pröfningen. Då det gälde en för läroverken icke ovigtig principfråga, ville Floderus tillägga: De skriftliga arbetena, som utgjorde eu del af den icke-offentliga mogenhetspröfningen, kunde icke betraktas såsom offentliga handlingar, hörande till ett läroverks arkiv. De kundo ej rubriceras under de utgående skrivelser, af hvilka det ålåge rektor att jämlikt skolstadgans 102 moment 6 taga afskrift^-, hvilka skulle i arkivet förvaras, utan angående dessa scripta vore beträffande rektors åtgöranden föreskrifter lämnade i mogenhetsstadgans 4 moment 2, 8 och 18; och sedan rektor jämlikt sistnämnda paragraf insändt dem till ecklesiastikdepartementet, vore hans åtgöranden beträffande desamma fullgjorda. Att de från departementet återsändts, enligt Hernlunds uppgift till följd af bristande utrymme, vore en tillfällighet, med afseende på hvilken intet vore stadgadt; och ej heller hade i remisshandlingarna någon föreskrift lämnats, att de skulle förvaras, än mindre att de skulle med det af Kongl. Maj:t lagstadgade arkivet införlifvas. Icke ens syntes hinder möta, att en rektor i likhet med departementet af brist på utrymme gjorde sig af med desamma. Intet föreläggande vare sig i skolstadgan eller af vederbörande myndighet förefunnes, att de skulle i läroverkets arkiv förvaras för att såsom offentliga handlingar vara för allmänheten tillo-änsdma. Liknande torde ock förhållandet vara beträffande de skriftliga uppsatserna vid de akademiska fakultetsexamma. För öfrigt skulle det vara en rätt betänklig sak, om afskrifters tagande af abiturientscripta vore medgifven, då kändt vore, att kriakoncept vore en begärlig handelsvara isynnerhet för privatister. Det funnes exempel på, att en privatist, enligt hans senare meddelade uppgift, infunnit sig till den svenska skrifningen med öfver 40 olika kriakoncept, ordnade i grupper efter innehållet och förstuckna å olika ställen i kläderna. Med helt ringa omarbetning torde något af dessa lämpat

9 6 sig för något af de förelagda ämnena. Vore samlingarna af afgångsscripta prisgifna åt allmänheten, skulle kriakoncept utan tvifvel blifva billigare och frestelsen till oärlighet i samma mån större. Vid läroverket förvarades äfven andra handlingar, hvilka vore af den natur, att afskrifter af dem icke borde vara tillåtna. Så t. ex. skulle af hvar och eu, som genomginge profår, jämlikt kongl. kungörelsen angående anordningen af det i gällande stadga för rikets elementarläroverk föreskrift^ profår den 16 juni 1875, 9, till föreståndaren för den teoretiska kursen lämnas i tvänne exemplar en eller två pedagogiska afhandlingar, af hvilka föreståndaren för kursen i Upsala till Floderus öfversände det ena exemplaret. Dessa s. k. profårsafhandlingar samlades, ordnades och tid efter annan bundes samt förvarades vid läroverket. Icke heller dessa kunde anses såsom offentliga arkivhandlingar. Likväl vore det af stort intresse, att såväl dessa afhandlingar som afgångsscripta vid läroverket förvarades för att i en framtid bidraga till att lämna en inblick i forna tiders skolförhållanden. Flera sådana icke-offentliga handlingar torde förvaras och böra förvaras vid läroverken, och det skulle, syntes det Floderus, icke vara nyttigt, om samlandet vid läroverken af sådana handlingar motverkades, därigenom att allmänheten förklarades berättigad att utan urskilning af dem taga del. Äfven om afgångsscripta skulle anses tillhöra skolarkivet, blefve på dem ej 2 moment 4 första stycket tryckfrihetsförordningen tillämpligt. Detta lagrum förutsatte nämligen, att där omtalade handlingar kunde icke blott utbekommas utan äfven af en hvar i tryck utgifvas. Men beträffande såväl afgångsscripta som vid universitetet inlämnade afhandlingar gälde, att genom inlämnandet författaren ej förlorade sin ägandeoch utgifningsrätt, utan denna tillkomme fortfarande uteslutande honom och skulle hållas i hälgd. Ifrågavarande till bedömande inlämnade handlingar folie ej under uttrycket i 2 moment 4»enskilda personers memorialer, ansökningar, betänkande!!, besvär», utan borde snarare likställas med»åt publik vård anförtrodda deposita af skrifter, hvilka utan deras tillstånd, som samma deposita angå, ej kunna utgifvas eller utbekommas». Häraf framginge, att under alla omständigheter Floderus vägran att utlämna afgångsscripta varit berättigad. I afgifna påminnelser androg därefter Hernlund i hufvudsak följande: Hernlund ville icke uppehålla sig vid hvad Floderus anfört med anledning af Hernlunds mera i förbigående uttalade mening, att de omhandlade uppsatserna på modersmålet i afgångsexamen vore att anse såsom bilagor till protokollet öfver den skriftliga delen af nämnda examen

10 en mening, hvilken Hernlund ingalunda tillagt den betydelse, Floderus syntes antaga. Hufvudsyftet med Hernlunds anmälan i denna sak vore däremot att, såsom äf slutet på densamma tydligen framginge, söka häfda den rätt, hvilken gällande tryckfrihetsförordning 2 moment 4 tilläde hvarje svensk man, att i alla arkiv utbekomma afskrifter af alla slags handlingar i hvad ämne som helst, hvilka ej därifrån uttryckligen undantagits. Jämlikt gällande stadga för de allmänna läroverken, 131, skulle»samtliga läroverkets handlingar förvaras i dess arkiv, hvilkct af rektor vårdas». Enligt den af Floderus själf lämnade utredningen af innehållet i 18 af stadgan rörande mogenhetspröfningen vore de skriftliga arbetena i mogenhetsexamen att anse såsom»handlingar», och enligt vederbörande byråchefs skrivelser skulle de där omnämnda scripta»till vederbörande läroverk återställas». Sedan detta skett, borde naturligtvis dessa såsom alla andra läroverkets handlingar, jämlikt nyss åberopade 131 af allmänna läroverksstadgan, förvaras i läroverkets arkiv, äfven om intet uttryckligt föreläggande därom återfunnes i byråchefens åberopade skrifvelse, hvars tystnad i detta afseende icke kunde upphäfva läroverksstadgans ofvan återgifna,' tydliga föreskrift. Hernlund behöfde icke uppehålla sig vid Floderus uppfattning, att»icke ens hinder synes möta, att en rektor i likhet med departementet af brist på utrymme gör sig af med desamma» (nämligen mogenhetsexamensscripta). Det läge i öppen dag, att departementet icke i detta syfte återsändt ifrågavarande handlingar till läroverken, och att vida mera lämpliga mått och steg kunde och borde af en rektor vidtagas, när brist på utrymme gjorde sig känbar inom arkivet. I hvilket fall som hälst hade denna fråga för närvarande ingen betj^delse, då Floderus tydligen ännu icke vidtagit denna ytterlighetsåtgärd. Att Hernlund ingalunda stode ensam med denna uppfattning af ifrågavarande handlingars karakter af arkivalier, framginge däraf, att de i flera på trycket utgifna förteckningar öfver läroverks arkiv upptoges bland dessas handlingar. Hvad för öfrigt den uppdragna parallellen med profårsafhandlingar anginge, syntes denna snarare ägnad att stärka än jäfva Hernlunds uppfattning, då väl ingen tvekan kunde uppstå därom, att sistnämnda afhandlingar tillhörde profårsläroverkens arkiv. Och det vore ett obestridligt faktum, att åtminstone vissa skriftliga arbeten för de akademiska fakultetsexamina t. ex. afhandlingar för filosofie licentiatexamen ansåges såsom vederbörande fakultets egendom och endast för bestämd tid och emot kvitto utlånades till författarne. Men hade Floderus tillagt '»äfven om afgångsscripta skulle

11 8 anses tillhöra skolarkiven, blefve på dem ej 2 moment 4 första stycket i tryckfrihetsförordningen tillämpligt», enär där omtalade handlingar»kunna icke blott utbekommas, utan äfven af en hvar i tryck utgifvas», medan åter författare till afgångsscripta genom inlämnandet»ej förlorar sin ägande- och utgifningsrätt»; afgångsscripta»böra snarare likställas med åt publik vård anförtrodda deposita af skrifter, hvilka utan deras tillstånd, som samma deposita angå, ej kunna utgifvas eller utbekommas». Lämnande Floderus nyssnämnda hypotes i det värde, den kunde förtjäna, ville Hörnlund blott betona det orimliga i Floderus uppfattning, att en skolyngling skulle ha»ägande- och utgifningsrätt» till hvad han under sin skoltid presterade vid vare sig flyttnings- eller mogenhetspröfningar. Hela skilnaden mellan»afgångsscripta» och andra profscripta vore den, att efter som afgångsexamen i många fall medförde en viss kompetens, jämväl inom statsförvaltningen, de i denna examen presterade scripta borde af staten genom censorerna och ecklesiastikdepartementet kontrolleras, hvarför de icke finge såsom andra profscripta försvinna utan all offentlig granskning, utan skulle insändas till ecklesiastikdepartementet, hvilket behölle dem, så länge sådant ansåges tjänligt, och sedan återstälde dem icke till de särskilda författarne efter anmälan utan till den läroanstalt, från hvilken de utgått och där de för att begagna Floderus ord kunde»i en framtid bidraga till att lämna en inblick i forna tiders skolförhållanden», hvarför de ock borde i läroverkens arkiv förvaras jämte de i 130 af allmänna läroverksstadgan omtalade»läroverket rörande handlingar» och andra dess i 131 af samma stadga afsedda»handlingar». Men äfven om Floderus uppfattning, att de allmänna läroverkens examinander i mogenhetspröfningen hade litterär äganderätt till sina scripta, vore riktig, torde ej ens däraf hinder möta för deras publicerande, enär gällande lag angående äganderätt till skrift, 11, medgåfve, att icke blott delar af tryckta skrifter i afseende på hvilka således deras författare bestämdt begagnat sin äganderätt utan rent af hela skriften,»där den är af ringa omfång», finge i pedagogiskt syfte utgifvas utan vederbörande författares hörande. Om ensidigheten i Floderus uppfattningssätt torde för öfrigt ganska otvetydigt det förhållande vittna, att icke blott vederbörande byråchef i ecklesiastikdepartementet tillåtit Hernlund att taga afskrift af de scripta, som i departementet förvarades, utan ock samtlige öfrige rektorer vid de högre allmänna läroverk, där scripta, bedömda med vitsordet»berömlig», förekommit, utan tvekan stält desamma till Hernlunds disposition för förut uppgifna ändamål. 1898

12 För att ytterligare inskärpa betänkligheten af Hernlunds anspråk i förevarande fall hade Floderus framhållit, att»vore samlingarna af afgångsscripta prisgifna åt allmänheten, skulle kriakoncept utan tvifvel blifva billigare och frestelserna till oärlighet (i den skriftliga examen) i samma mån större». Hernlund ville därför icke lämna alldeles oanmärkt, att amatörer af kriakoncept hade en vida rikare källa att ösa ur än läroverksarkiven, nämligen den hardt när öfverväldigande massa af krior, som dagligen producerades vid våra allmänna och enskilda läroverk för att icke tala om de närmast föregående 30 å 40 årens rika samlingar på detta område. Författarne till hithörande litterära alster torde näppeligen tillägga desamma något som helst pekuniärt eller litterärt värde. På grund af hvad Hernlund sålunda anfört förnyade han den anhållan, han i sin föregående skrifvelse framstält, nämligen att justitieombudsmannen måtte medverka till rättelse i det af Hernlund öfverklagade förhållandet. o o -;:s Den af rektor Floderus lämnade förklaringen faun justitieombudsmannen icke vara tillfredsställande. I en till domkgpitlet i Upsala afbiten skrifvelse, hvarigenom emot Floderus anhängiggjordes åtal för hans ifrågavarande vägran, yttrade justitieombudsmannen hufvudsakligen: Såsom den första grunden för sin vägran att låta klaganden afskrifva ifrågavarande uppsatser hade Floderus anfört, att då dessa uppsatser utgjorde en del af den icke-offentliga mogenhetspröfningen, desamma icke kunde anses såsom offentliga handlingar, hörande till ett läroverks arkiv. Hvad Floderus härutinnan anfört finge anses innebära, dels att på grund af kongl. stadgans angående mogenhetspröfningen föreskrifter hvad vid pröfningen förekomme icke finge komma till andras kännedom än deras, som enligt stadgan ägde vid pröfningen närvara, dels ock att uppsatserna, sedan de undergått bedömande, icke, vare sig på grund af uttrycklig föreskrift eller eljest, borde införlifvas med läroverkets arkiv, utan, såsom Floderus äfven antydt, skulle kunna förstöras. Att mogenhetspröfningen icke vore offentlig i den mening, att allmänheten skulle äga tillträde därtill, vore ju visserligen obestridligt, men denna anordning kunde dock så mycket mindre hafva till ändamål, att hvad vid pröfningen förekomme skulle hållas hemligt, som icke allenast af Kongl. Maj:t förordnade censorer utan äfven minst tre af elorus utsedde män skulle vara vid den muntliga pröfningen tillstädes, Justitieombudsmannens ämbetsberäitelse till 1898 åts Riksdag. 2 9

13 10 och någon antydan om hemlighållande af hvad vid pröfningen, den skriftliga eller muntliga, förekomme icke kunde i den ifrågavarande stadgan påvisas. Därest man ansåge, att de skriftliga uppsatserna borde hållas hemliga, måste man fordra tystlåtenhetspligt hos censorer och vittnen beträffande den muntliga pröfningen, hvilket dock helt och hållet stode i strid mot ändamålet med dessa personers närvaro vid denna pröfning. I motsats till hvad Floderus sålunda sökt göra gällande ansåge justitieombudsmannen, att af mogenhetspröfningens egenskap att vara en allmän, en statens angelägenhet, följde jämlikt 2 4 momentet i tryckfrihetsförordningen, att alla handlingar, som anginge denna angelägenhet, ej mindre det protokoll, som däröfver skulle föras, än äfven de uppsatser, som därvid kommit under bedömande, vore att anse såsom offentliga handlingar, då tryckfrihetsförordningen icke uttryckligen annorlunda stadgade. Häraf följde ock, att dessa handlingar borde förvaras, till dess i behörig ordning annorlunda beslötes. Floderus farhåga för menliga följder i pedagogiskt hänseende af ifrågavarande uppsatsers offentliggörande ansåge justitieombudsmannen icke vara välgrundad och detta hufvudsakligen på de af klaganden i påminnelserna anförda skäl. Floderus hade vidare påstått, att äfven om uppsatserna skulle anses höra till ett läroverk^ arkiv, vore de icke offentliga handlingar, utan närmast att likställa med åt publik vård anförtrodda deposita af skrifter, som icke utan deras tillstånd, som samma deposita anginge eller tillhörde, kunde utgifvas eller utbekommas, och till hvilka författarne icke förlorat sin äganderätt. I förbigående påpekande oförenligheten mellan påståendet att dessa uppsatser skulle kunna utan vidare förstöras och åsigten om deras egenskap af deposita af litterärt värde, ville justitieombudsmannen mot denna senare åsigt framhålla, att det enda syftet vid författandet af dessa uppsatser måste anses vara, att de skulle tjäna såsom prof för bedömande, huruvida författarne inhämtat det mått af elementära kunskaper, som undervisningen vid de allmänna läroverken afsåge att bibringa, och att författarne vid aflämnandet af dessa prof icke kunde antagas hafva allenast lämnat dem i allmänt förvar, utan måste anses verkligen hafva afliändt sig all rätt till desamma. Då justitieombudsmannen således hyste den uppfattning,' att ifrågavarande uppsatser, hvilka förvarades vid Upsala allmänna läroverk, vore att hänföra till sådana allmänna handlingar, som enligt tryckfrihetsförordningen finge till tryck befordras, ansåg justitieombudsmannen att Floderus, såsom vårdare af läroverkets arkiv, obehörigen vägrat tillhandahålla klaganden samma handlingar för att af dem göra afskrift, hälst Floderus icke ens påstått, att andra hinder därför skulle förefinnas än

14 t Floderus åsigt om handlingarnas beskaffenhet; och som klaganden påkallat justitieombudsmannens biträde för att i ifrågavarande hänseende komma i åtnjutande af sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen,^ fann sig justitieombudsmannen föranlåten ställa rektor tlodcrus under åtal inför domkapitlet. Justitieombudsmannen yrkade därvid, att domkapitlet med stöd af 2 4 momentet i tryckfrihetsförordningen samt 25 kapitlet 17 strafflagen måtte förklara Floderus hafva i åtalade hänseendet felaktigt förfarit samt förpligta honom att i öfverensstämmelse med åberopade stadgandet i tryckfrihetsförordningen tillåta klaganden att, på sätt han önskat, afskrifva eller afskrifva låta ifrågavarande handlingar. På detta åtal meddelade domkapitlet den 27 januari 1897 utslag, däri domkapitlet utlät sig: Enär enligt kongl. cirkulärbrefvet den 7 december 1787 det tillhörde konsistorium att upptaga och afgöra mål, som rörde de under konsistorii lydnad stående personers förhållande i deras ämbete endast i de fall, att ämbetsbrottet ej vore i lag belagdt med annat straff än föreställning, afhållande från tjänsten på viss tid eller ämbetets förlust; men sådant förfarande, för hvilket rektor Floderus blifvit i detta mål stöld under åtal, skulle, därest detsamma, på sätt justitieombudsmannen påstått, vore stridande mot tryckfrihetsförordningens 2 moment 4, straffas efter 25 kapitlet 17 strafflagen, enligt hvilket lagrum straffet kunde bestämmas till böter, funne domkapitlet sig icke behörigt att upptaga målet till pröfning. Om detta utslag voro fyra af domkapitlets ledamöter ense. En ledamot var från beslutet skiljaktig, i det han yttrade:»ehuru herr justitieombudsmannen stält rektor Floderus under åtal inför domkapitlet jämväl med stöd af 25 kapitlet 17 strafflagen, i hvilken paragraf nämnas' vissa straffpåföljder, som af domkapitlet icke kunna ådömas, men därvid tillika klart och bestämdt inskränkt hela sitt yrkande därtill, att domkapitlet 'måtte förklara Floderus i åtalade hänseendet hafva felaktigt förfarit samt förpligta honom att, i öfverensstämmelse med åberopade stadgandet i tryckfrihetsförordningen tillåta klaganden att, på sätt han önskat, afskrifva eller afskrifva låta ifrågavarande handlingar, finner jag domkapitlet oförliindradt att företaga målet till pröfning. Och då lika väl som koncepten till i fråga varande abiturientscripta måste anses såsom scribenternas egendom, öfver hvilken de efter behag kunna förfoga de aflämnade renskrifna exemplaren val obestridligt måste anses såsom handlingar tillhörande det arkiv, i hvilket de enligt gällande, ehuru ej i lag bestämd ordning förvaras; och då ändamålet med deras förvarande måste anses vara det att lämna material för pedago

15 12 giskt bruk, i hvilket syfte afskrifter af rektor Hernlund jämväl äskats; och då de begärda med högsta betyget bedömda uppsatsernas offentliggörande så mycket mindre kan anses lända någon enskild person till skada och förklenande, som rektor Hernlund i en handlingarna bifogad skrifvelse uttryckligen förklarat, det han ej ämnade offentliggöra författarnes namn; så finner jag, som ej kan anse de i fråga varande abiturientscripta kunna hänföras till något af de slag af publika handlingar, som i tryckfrihetsförordningens 2 moment 4 uppräknas och hvilka ovilkorligen enligt allmän lag skola förvaras, och därför icke heller kan anse rektor Floderus hafva mot nämnda paragraf i tryckfrihetsförordningen sig förbrutit, dock honom ej haft tillräckligt skäl för sin öfverklagade vägran, utan finner jag honom fastmer hafva så väl rättighet som pligt att, på sätt rektor Hernlund föreslagit, tillåta denne att genom en af rektor Floderus godkänd person taga afskrifter af de abiturientscripta på modersmålet, hvilka under åren vid Upsala högre allmänna läroverk blifvit med högsta betyget vitsordade». Med domkapitlets utslag fann sig justitieombudsmannen icke kunna åtnöjas, hvarför justitieombudsmannen i skrifvelse till advokatfiskal i Svea hofrätt uppdrog åt denne att i hofrätten anföra besvär öfver utslaget och därvid yrka, att hofrätten måtte med upphäfvande af detsamma förklara domkapitlet behörigt att med målet taga befattning. I berörda skrifvelse yttrades, bland annat, följande: Vid åtalets anhängiggörande hos domkapitlet hade justitieombudsmannen utgått från den åsigt, att de bestämmelser, hvilka med afseende å af prester begångna fel i ämbetet varit gällande, intill dess lagen om straff för ämbetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889 trädde i kraft, i tillämpliga delar fortfarande vore gällande med afseende a ämbetsfel af till skolstaten hörande personer. 'Härutinnan syntes domkapitlet vara med justitieombudsmannen ense. Att dessa lagbestämmelser vore otydliga och i följd däraf kundo gifva anledning till olika tillämpning, kunde icke förnekas. Särskildt gälde detta om det af domkapitlet åberopade cirkulärbrefvet af den 7 december Genom detta stadgades nämligen, att konsistorium skulle upptaga och afgöra de mål,»som röra en prests förhållande i ämbetet och ankomma på föreställning, afhållande från tjänsten på viss tid eller ämbetets förlust». I praxis hade meningarna varit delade därom, huruvida domkapitlet ägt eller icke ägt att ådöma ansvar enligt ett lagrum, hvars strafflatitud upptagit såväl någon eller några af de straffarter, som domkapitlet enligt nyssnämnda cirkulärbref kunnat ådöma, som annan straffart, t. ex. böter eller ovärdighet att i rikets tjänst användas

16 Härutinnan ville justitieombudsmannen hänvisa till åtskilliga rättsfall, för hvilka redogörelse lämnats dels i Tidskrift för lagskipning in. m., utgifven af Christian Nauman, år 1870 (sidd ), dels ock i Nytt juridiskt arkiv, utgifvet af G. B. A. Holm, åren 1876 (sid. 451 o. f.), 1879 (sidd ), 1884 (sidd. 2 11) och 1889 (sidd , ). Under förarbetena till lagen den 8 mars 1889 hade också såsom ett synnerligen kraftigt skäl för behofvet af nya bestämmelser rörande presters ämbetsfel framhållits oegentligheten däri, att enligt de äldre föreskrifterna frågan om forum i hvarje särskildt fall vore beroende af hvilket straff ämbetsfelet förtjänade. Härutinnan vore att märka dels det år 1873 afgifna betänkande af den år 1869 förordnade komité, som hade att ombesörja en revision af 1686 års kyrkolag, (sid. 180 o. f.), dels ock ett yttrande i statsrådet den 12 juli 1878 af dåvarande statsministern och chefen för justitiedepartementet, friherre Louis de Geer, hvilken då inför Kongl. Maj:t anmälte komiténs berörda förslag. Den historiska utvecklingen gåfve enligt justitieombudsmannens åsigt vid handen, att presters och»skoleståndspersoners» förhållande i tjänsten i regel varit underkastadt domkapitlens bedömande, och justitieombudsmannen funne sig böjd för den mening, att från denna regel ej kunde göras andra undantag än de, som med nödvändighet följde af, att domkapitlen icke ägde ådöma andra straffarter än de i 1787 års cirkulärbref upptagna. För sin del ansåge emellertid justitieombudsmannen, att frågan om tolkningen af uttrycken i 1787 års cirkulärbref i förevarande fall hade underordnad betydelse, enär det fel, som i målet lagts rektor Floderus till last, enligt justitieombudsmannens mening icke varit af svårare beskaffenhet, än att allt straff kunde uteblifva, om blott Floderus för framtiden rättade sitt förfarande. Det hade därför icke blifvit ifrågasatt, att domkapitlet skulle tillämpa eu strafflatitud, däri ingått en straffart, som domkapitlet icke ägt ådöma, utan endast att domkapitlet skulle pröfva, om ett visst förfarande i tjänsten vore lagligt eller icke. Denna synpunkt hade beaktats af den från domkapitlets pluralitet skiljaktige ledamoten. Anmärkas borde, att den af justitieombudsmannen gjorda hänvisningen till 17 i 25 kapitlet strafflagen icke borde uppfattas såsom eu hänvisning till de i paragrafen meddelade straffbestämmelserna. Det syntes tvärtom, som om vid betraktande i sin helhet af det framstälda yrkandet någon tvekan icke bort kunna ifrågakomma därom, att hänvisningen endast antydde, att felet varit ouppsåtlig^ Slutligen hade domkapitlet enligt justitieombudsmannens förmenande obehörigen begränsat sin pröfning af det förfarande, som af justitieom

17 14 budsmannen hänskjuta till dess bedömande. Otvifvelaktigt vore nämligen, att de allmänna bestämmelserna om straff för ämbetsfel af prester och öfriga under konsistorii uppsigt stående personer, som meddelades genom 1 i kong!, cirkulärbrefvet den 21 augusti 1786 varit gällande äfven efter införandet af 1864 års strafflag. I praxis både också såväl före som efter strafflagens antagande förseelser emot 2 4 momentet i tryckfrihetsförordningen bedömts efter 1786 års cirkulärbref. I detta afseende hänvisade justitieombudsmannen dels till ett af domkapitlet i Upsala den 1 oktober 1852 meddeladt, efter anförda besvär sedermera af Kongl. Maj:t den 16 maj 1854 faststäldt utslag, för hvilket redogjorts i justitieombudsmannens ämbetsberättelse för år 1852 (sidd ), dels ock till ett åtal, hvarför redogörelse lämnats i justitieombudsmannens ämbetsberättelser till Riksdagarne åren 1891 (sidd ) och 1892 (sid. 7). Således, äfven om domkapitlet haft rätt i sin åsigt, att det icke ägt pröfva riktigheten af rektor Floderus förfarande enligt 2 4 momentet i tryckfrihetsförordningen, jämfördt med 25 kapitlet 17 strafflagen, hade domkapitlet likväl från 1786 års cirkulärbref kunnat hämta stöd för sin befogenhet att pröfva det domkapitlets bedömande understälda förfarandet. De af advokatfiskal enligt justitieombudsmannens uppdrag anförda besvären äro på hofrättens pröfning beroende. ak*ft domslut Åf.jus^fieom^udsmannens ämbetsberättelse till 1896 års Riksdag a tigt ^ 25) inhämtas, att advokatfiskalen i Svea hofrätt, enligt uppdrag af justitieombudsmannen, anfört underdåniga besvär öfver ett af hofrätte n den 27 mars 1895 meddeladt utslag på af justitieombudsmannen anbefaldt åtal emot borgmästaren G. Åkerblom samt rådmännen G. A. Öhgren, O. Strandberg och H. G. P. öhngren i fråga om felaktigt domslut. Genom utslag den 24 februari 1897 har Kongl. Maj:t förklarat sig ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring. /ande häkte I justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1896 års Riksdag '(sidd ) redogöres för ett emot landshöfdingen i Kristianstads län grefve M. G. De la Gardie och landssekreteraren i samma län F. W. T. Ehrenborg anstäldt åtal, för det de skulle hafva obehörigen låtit kvarhålla en minderårig person i häkte i afbidan därpå, att plats kunde för honom beredas å allmän uppfostringsanstalt. Genom utslag den 9 april 1895 hade hofrätten öfver Skåne och Blekinge funnit hvad härutinnan blifvit lagdt landshöfdingen och landssekreteraren till last icke

18 vara af beskaffenhet att böra för dem föranleda ansvar för fel i ämbetet eller ersättningsskyldighet. Sedan justitieombudsmannen låtit i målet anföra underdåniga besvär, bär Kongl. Maj:t medelst utslag den 17 mars 1897 förklarat sig ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring. Den i Kongl. Maj:ts utslag uttalade meningen omfattades af fyra justitieråd, hvaremot tre justitieråd voro skiljaktiga och förenade sig om det yttrande, att enär Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Kristianstads län den 17 februari 1893 fattade beslut, att Per Nilsson skulle å länsfängelset förblifva, intill dess han kunde afföras till åkerbrukskolonien Hall, där enligt Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillhandakommet meddelande plats för honom kunde beredas först i slutet af påföljande april månad, saknade stöd af lag, pröfvade justitieråden rättvist att, jämlikt 25 kapitlet 17 strafflagen, döma landshöfdingen grefve De la Gardie och landssekreteraren Ehrenborg att för det felaktiga förfarande, de sålunda låtit komma sig till last, hvar för sig bota femtio kronor, hvarjämte de förpligtades att, hvilkendera gälda gitte, ersätta statsverket kostnaden för Per Nilssons underhåll under tiden från den 17 februari 1893 till och med den 11 april samma år med sjutton kronor 72 öre. 15 I en hit insänd klagoskrift anhöll arbetaren Nils Anton Svensson,Lfftrn 9aaf' att justitieombudsmannen måtte pröfva lagligheten af ett utaf kyrkoherden^««i»?si«<ys. i Gideå församling J. E. Björkquist för klaganden utfärdadt, skriften bilagdt flyttningsbetyg, enär vissa i betyget förekommande anteckningar enligt klagandens förmenande vore förbjudna genom kongl. förordningen den 6 augusti 1894; och yrkade klaganden, att laga åtal måtte emot Björkquist anställas, om betyget funnes vara olagligt. Ifrågakomna betyg var, med uteslutande af därå efteråt gjorda anteckningar af följande lydelse: 1. Arbetaren Nils Anton Svensson» Flyttningsbetyg. (för ensam person) är född den 3 mars år 1874 (sjutiofyra) 4. i Gideå församling i W. Norrlands län, 5. är vaccinerad, G. är döpt, 7. har inom svenska kyrkan konfirmerats och eger försvarlig (?) kristendomskunskap,

19 16 8. har inom svenska kyrkan begått H. Nattvard, 9. är till Nattvardens begående oförhindrad, om han f. n. besitter 10. erforderlig kristendomskunskap, 11. åtnjuter medborgerligt förtroende, är till äktenskap ledig, om han f. n. besitter därför nödig 14. kristendomskunskap, 15. såsom värnpligtig inekrifven under n:r 1 ls-lg6^, 16. flyttar till Maria församling i Stockholms stad; 17. betygar Gideå församling i W. Norrlands län 18. den 21 juli år 1896 J. E. Björkquist Kyrkoherde. > I förklaring, som justitieombudsmannen med anledning af den hos honom sålunda gjorda anmälan infordrade från kyrkoherden Björkquist, anförde denne hufvudsakligen följande: Enligt Björkquists uppfattning vore hvarje församlingslärare pligtig att i de betyg, lian hade att utfärda, säga sanningen, såvidt lian kände den. Hvad anginge särskildt flyttningsbetyg kräfdes, att församlingsläraren skulle uppgifva, icke den kristendomskunskap, som den flyttande hade ägt, utan den lian vid afflyttningen ägde, (enligt Kong]. Maj:ts 'stadga och påbud af den 20 mars 1735), samt om han då hade sådan kunskap i sin kristendom fordringarna härutinnan angåfves, vid äfventyr af suspension, om de ej behörigen iakttoges, i kong], cirkulärbrefvet, af den 18 december 1695, närmare förklarad! genom kongl. resolutionen af den 17 december 1697 att han vore oförhindrad ej blott att begå nattvarden utan äfven krafvet härpå angåfves i 15 kapitlet 11 kyrkolagen att ingå kyrkligt äktenskap.. För att nu eu församlingslärare skulle kunna afgifva ett, såvidt möjligt, sanningsenligt betyg om sin åhörares kristendomskunskap vore det äfven sörjdt i våra kyrkliga lagar och författningar. I detta hänseende ville Björkquist endast påpeka kyrkolagen, 2 kapitlet 10, 8 kapitlet 2 och 3, samt nyssnämnda stadga och påbud, som just afsåge flyttningsbetyg. Man hade visserligen under senare tid på vissa håll velat påstå, att denna stadga ej varit gällande efter konfirmationens lagliga införande, eller efter 1811, men grundlösheten af detta påstående framginge bäst däraf, att samma stadga funnes intagen i den år 1813 på Kongl. Maj:ts befallning utgifna samling af författningar etc.,»hvilka ändra eller förklara kyrkolagen af år 1686 och ännu äro gällande». I 1898

20 fråga därom, huru kristendomskunskapen skulle utrönas hos den, som ville ingå äktenskap, men försummade husförhör, vore flere kyrkolagstolkare af den åsigt, att det borde ske genom s. k. lysningsförhör. Häraf framginge, att det ej vore nog för att vara nattvardsberättigad och äga rätt att ingå kyrkligt äktenskap att en gång hafva blifvit konfirmerad, utan att det behöfdes att åter och åter visa, att man fortfarande vore i besittning af en viss kunskap, om man skulle fortfarande vara berättigad till nattvard och kyrkligt äktenskap. När nu klaganden, hvilken Björkquist konfirmerat år 1890 med tvekan, ej sedan låtit sig afhöra, utan undandragit sig hvarje förhör och sålunda ej stält sig till efterrättelse de kraf, som lagligen stäldes på honom, för att Björkquist skulle kunna veta besked om hans framsteg och kunskap uti sina kristendomsstycken, huru skulle det då varit Björkquist möjligt att sanningsenligt vitsorda (gifva bevis, som han»verkligen förtjänt»), det han då Björkquist haft exempel på, att kunskapsrikare konfirmander än han efter knappa fem år så glömt hvad de läst, att de ej ens kunnat trosartiklarna hade sådan kristendomskunskap, att han vore berättigad till både nattvard och äktenskap? Här begärdes något, som väl ingen, som hade något samvete och någon känsla af sin sanningspligt, kunde utan vidare uppfylla. Det högsta, som kunde göras, vore att, såsom Björkquist gjort, när den flyttande ej själf infunne sig, i betyget anteckna, när ej andra hinder vore kända, att om han ägde behörig kristendomskunskap, så vore han hinderslös. Den själasörjare, som emottoge honom, kunde ju lätt pröfva, huru härmed förhölle sig. Klaganden hade åberopat kongl. förordningen angående kyrkoböckers förande den G augusti 1894 och förmenade, att Björkquist möjligen felat mot densamma i sitt betyg. Skulle så vara, hade berörda förordning upphäft både kyrkolagen och öfriga nyss anförda lagbestämmelser,' hvilket förordningen dock hvarken gjort eller ens kunnat göra. Då sålunda ej blott nämnda förordning utan äfven de åberopade kyrkliga bestämmelserna vore gällande, borde vid betygs utfärdande vederbörlig hänsyn tagas till dem båda. Att Björkquist icke förbisett 1894 års förordning, visade sig bäst däraf, att han följt dess formulär för utflyttningsbetyg och iakttagit dess bestämmelser, där detta kunnat ske utan kränkning af gällande kyrkliga lagbestämmelser och sanningen. Någon sådan kränkning hade icke heller förordningen egentligen fordrat. Formulären gälde tydligen verkliga fakta, men icke tvifvelaktiga fall, hvarom, såsom sig borde, ej några bestämmelser gåfves. Att så vore förhållandet, syntes bäst däraf, att i den anvisning, som lämnades till Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag. 3 17

21 18 hvad som borde antecknas å raden 6, ej meddelades någon föreskrift om, huru det skulle skrifvas för ett hittebarn, hvarom man icke visste, om det blifvit döpt eller icke. Skulle de gifna reglerna här följas, måste det skrifvas, antingen att barnet vore döpt, eller att det icke vore döpt. Men ett dylikt kraf stälde säkerligen icke förordningen på den, som skulle utfärda flyttningsbetyg för ett sådant barn. På grund af det sålunda anförda förmenade sig Björkquist i det klandrade betyget icke hafva felat vare sig mot 1894 års förordning eller mot de kyrkliga lagbestämmelser, som borde iakttagas vid utfärdande af flyttningsbetyg, eller mot den honom åliggande sanniugspligt, hvarför han anhöll, att afseende icke måtte fästas vid klagoskriften. Med Björkquists förklaring ansåg sig justitieombudsmannen icke kunna åtnöjas, hvarför justitieombudsmannen anstälde åtal emot Björkquist hos domkapitlet i Hernösand. I den skrifvelse, hvarigenom åtalet anhängiggjordes, yttrade justitieombudsmannen hufvudsakligen: I hvilka hänseenden ett flyttningsbetyg skulle innehålla yttranden angående den flyttande, framginge af det för sådana betyg genom kong], förordningen angående kyrkoböckers förande den G augusti 1894 faststälda formulär, livilket också blifvit af Björkquist användt i förevarande fall. Inom de gränser, som berörda formulär uppstälde, skulle åt betyget gifvas en mot dess ändamål svarande affattning. Då detta ändamål otvifvelaktigt vore att lämna pastor i inflyttningsorten behörig kännedom rörande de omständigheter, som borde uppmärksammas vid den flyttandes införande i kyrkoböckerna, följde häraf, att de i ett flyttningsbevis förekommande anteckningar borde grunda sig på, eller liksom utgöra utdrag ur kyrkoböckerna i affiyttningsorten samt tillika vara så affattade, att de kunde införas i kyrkoböckerna i den församling, dit flyttning skedde. Men å andra sidan finge ett flyttningsbetyg icke innehålla allt, som i kyrkoböckerna i afftyttningsorten kunde vara antecknadt om den flyttande. I detta hänseende behöfde allenast erinras om de anteckningar, som afsåge en persons tillträde till nattvarden. Genom kong!, förordningen angående förändrade stadganden i afseende å fräjdbetyg, som af presterskapet meddelas, den 20 januari 1865 hade i fråga om flyttningsbevis föreskrifvits, att dylika bevis skola utöfver anteckning därom, huruvida den flyttande äger medborgerligt förtroende jämväl med afseende å kyrkotukten innehålla, ej allenast huruvida den ifrågavarande personen då är i följd af begånget brott från delaktighet i den heliga nattvarden utestängd eller genom domstols utslag blifvit för brott under framtiden stöld, utan äfven huruvida den flyttande blifvit enligt kyrkolagen varnad att afhålla sig från nattvarden, eller vid den tid, då betyget isös -

22 utfärdas, är stäld under sådan kyrkotukt, som enligt kong], förordningen den 21 mars 1862 af kyrkorådet utöfvas. Det vore tydligt, att dessa föreskrifter på ett uttömmande sätt angåfve, Indika anteckningar i kyrkoböckerna med afseende å tillträde till nattvarden finge i ett flyttningsbetyg inflyta. * Vid utfärdandet af det flyttningsbetyg, hvarom bär vore fråga, hade kyrkoherden Björkquist enligt justitieombudsmannens åsigt förfarit felaktigt i flera hänseenden, ehuru visserligen felen stode i ett nära samband med hvarandra. På sjunde raden upptoge betyget angående klagandens kristendomskuuskap»försvarlig» med ett inom parentes vidfogadt frågetecken. 1 å grund af hvad Björkquist i förklaringen yttrat vore att antaga, att klaganden vid konfirmationen erhållit vitsordet»försvarlig», och syntes Björkquist med det i betyget tillfogade frågetecknet hafva velat uttrycka, att han vid betygets utfärdande icke kunde med säkerhet yttra sig om klagandens kristendomskunskap, emedan klaganden efter sin konfirmation icke bevistat husförhör och ej heller vid afflyttningen personligen ins t filt. sig hos Björkquist. Den affattning, betyget härutinnan erhållit, visade emellertid icke, att Björkquist velat undandraga sig att i betyget uttala sig om klagandens kristendomskunskap, utan syntes innebära ett uttalande af tvifvel därpå, att klaganden i afseende å sin kristendomskunskap vore förtjänt af vitsordet»försvarlig». Men till ett sådant uttalande hade Björkquist varit så mycket mindre befogad, som han enligt sin egen uppgift icke haft tillfälle att förhöra klaganden, vid hvilket förhållande Björkquist otvifvelaktigt bort i flyttningsbetyget införa det vitsord, som angående klaganden fans antecknadt i vederbörlig kyrkobok i afflyttningsorten. _ Af omförmälta anteckning å sjunde raden torde Björkquist hatva förmenat sig allenast göra följdriktig tillämpning, då han i flyttningsbetyget vidare antecknat dels å nionde och tionde raderna, att klaganden vore till nattvardens begående oförhindrad,»om han för närvarande besitter erforderlig kristendomskunskap», dels ock å trettonde och fjortonde raderna, att klaganden under enahanda förutsättning vore till äktenskap ledig. Sistberörda anteckningar vore formelt oriktiga, då de synbarligen icke hämtats från kyrkoböckerna i afflyttningsorten och på grund af sin affattning icke kunde införas i kyrkoböckerna i inflyttningsorten. Med afseende på innehållet af samma anteckningar måste anmärkas, att de innefattade en anvisning till vederbörande pastor att, innan klaganden lämnades tillträde till nattvarden, eller lysning till äktenskap finge för honom utfärdas, pröfva, huruvida han ägde den kristendomskunskap,

23 20 som i lag kunde vara föreskrifven, eu anvisning, som tydligen vore öfverflödig och därför obehörig. Därjämte innebure dessa anteckningar i likhet med anteckningen å sjunde raden ett uttalande af tvifvel om klagandens kristendomskunskap, hvilket säkerligen måste uppfattas såsom för klaganden nedsättande. Och särskildt borde erinras, att ett sådant uttalande i fråga om klagandens rätt att begå nattvarden icke vore förenligt med ofvan anmärkta förordning af den 20 januari Ehuru, de anmärkta felaktigheterna i ifrågavarande flyttningsbetyg syntes stå i närmaste samband med hvarandra, fann justitieombudsmannen det icke tillkomma domkapitlet att bedöma yttrandet angående klagandens ledighet till äktenskap, såsom afseende ett borgerligt förhållande, men för det oförstånd i ämbetet, hvartill Björk (pust enligt justitieombuds- ' mannens åsigt gjort sig skyldig genom flyttningsbetygets affattning i öfiiga anmärkta delar, stälde justitieombudsmannen honom inför dom* kapitlet till laga ansvar med yrkande att, ehvad Björkquists förfarande kunde anses påkalla straff eller icke, han måtte förpligtas att på anfordran af klaganden och utan kostnad för denne tillhandahålla klaganden nytt, i behörig form utfärdadt flyttningsbetyg. I häröfver afgifvet yttrande af kyrkoherden Björkquist upprepades och utvecklades vidare hvad Björkquist i sin förklaring till justitieombudsmannen anfört. Vid yttrandet hade Björkquist, för den händelse att det klandrade flyttningsbetyget skulle finnas icke motsvara det kraf, som i»regler till flyttningsattest» stäldes på ett sådant betyg, fogat ett nytt för klaganden utfärdadt flyttningsbetyg, som skilde sig från det förra därigenom, att raderna 9 och 10 hade följande lydelse:»är till Nattvardens begående förhindrad, emedan det är obekant, om han eger nödig kristendomskunskap». Därjämte voro raderna 13 och 14 sålunda affattade.:»är ej till äktenskap ledig, emedan det är okändt, om han besitter i kyrkolag föreskrifven kristendomskunskap». Efter slutad skriftväxling meddelade domkapitlet utslår i målet deri 28 april Domkapitlet utlät sig däri: Enär Björkquist, som icke vant i tillfälle att efter konfirmationen pröfva klagandens kristendomskunskap, saknat laglig.befogenhet att, på sätt som skett, förse det. i örsamlingsboken och flyttningsbetyget i fråga om kristendomskunskapen ingående»försvarlig» med ett i alla händelser för betygets mottagare obegnpligt frågetecken, och då hvarken den i det ursprungliga flyttnin^sbetyget meddelade uppgiften i fråga om rätt till nattvardens begående ej heller den uppgift, som inginge i det senast af Björkquist insända betyget, kunde anses vara lagligt berättigad, alldenstund äfven den som agdo allenast försvarlig kristendomskunskap, vore ur kunskapens

24 synpunkt oförhindrad att begå nattvarden, funne domkapitlet skäligt att, i öfverensstämmelse med justitieombudsmannens yrkande, förpligta Björkquist att, vid ansvar såsom för ämbetsfel, på anfordran af klaganden och utan kostnad för denne tillhandahålla honom nytt, i behörig form utfärdadt flyttningsbetyg, hvaremot domkapitlet på grund af hvad i målet förekommit icke funne det oförstånd i ämbetet, hvartill Björkquist genom det öfverklagade flyttningsbetygets utfärdande gjort sig skyldig, påkalla särskild sträft påföljd. Öfver detta utslag har Björkquist hos Svea hofrätt anfört klagomål genom besvär, som äro på hofrättens pröfning beroende. 21 "" ' y., i Med bifogande af protokollen i en vid Pajala tingslags häradsrätt Felaktiga ieden 13 och 14 januari 1896 handlagd ransakning med för stöld häktade,," afnämnd- Carl Gustaf Enbom från Tammerfors anmälte tillförordnade brottmålsdomaren i Norrbottens län, vice häradshöfdingen Eskil Stecksen, hvilken vid nämnda ransakning varit ordförande i häradsrätten, uti eu till justitieombudsmannen insänd skrift till den åtgärd, hvartill omständigheterna kunde föranleda, jämte annat,. som justitieombudsmannen emellertid ansåg icke böra göras till föremål för åtal, att ledamöterna i nämnden dels beslutit företaga målet till afgörande, innan prestbetyg för den tilltalade kommit rätten till hända, dels ock emot tydlig lag dömt den tilltalade att hållas till straffarbete under allenast en månad. De insända ransakningsprotokollen innehöllo i hithörande delar hufvudsakligen följande. Vid ransakningens företagande den 13 januari upplyste allmänna åklagaren, kronolänsmannen Gustaf Adolf Sohlberg, att han samtidigt med Enboms häktande hos länsstyrelsen gjort framställning om införskaffande af prestbevis för Enbom. Något sådant hade emellertid vid tiden för ransakningen icke kommit åklagaren tillhanda. Angående sina lefnadsomständigheter uppgaf den tilltalade, bland annat, att han vore född den 10 maj 1877 i Tammerfors i Finland, hvarest han fortfarande vore kyrkoskrifven, samt att han icke tillförene vai it för brott åtalad eller straffad. Då den tilltalade vidare hördes angående den förbrytelse, för hvilken han häktats, erkände han sig hafva, pa sätt i målet lagts honom till last, från målsägande^ bondesonen Emanuel Holma från Lovika, tillgripit ett fickur. Ehuru erinrad att prestbetyg för den tilltalade författningsenligt erfordrades, innan målet kunde till afgörande företagas, förklarade emellertid åklagaren, att han, utan afseende därå att prestbetyg ännu ej inkommit, öfverlämnade målet i J898 ^

25 22 befintligt skick till domstolens pröfning. Enligt anteckning i protokollet hade lagtima ting med Pajala tingslag blifvit utsatt att taga sin början den 30 januari Vid öfverläggning med nämnden förklarade icke desto mindre dess ledamöter enhälligt, att de vore oförhindrade att företaga saken i befintligt skick till afgörande, och beslöto, att i målet skulle meddelas utslag. Från detta nämndens beslut var häradsrättens ordförande skiljaktig och yttrade:»på grund af stadgandet uti kong!, förordningen den 11 juli 1753 bör målets afgörande uppskjutas i afvaktan å prestbetyg för den häktade». Påföljande dag meddelade häradsrätten utslag, däri häradsrätten utlät sig, att som Enbom frivilligt inför rätten vidgått, att han under pågående marknad vid Kengis bruk den 16 december 1895 ur Emanuel Holmas påhafda kläder olofligen tillgripit ett fickur af silfver, värdt åtta kronor, alltså och då Enbom, häradsrätten veterligen, ej tillförene varit för tjufnadsbrott sakfäld, pröfvado häradsrätten under åberopande af 20 kapitlet 1, 4 3 momentet samt 14 strafflagen, sådana dessa lagrum lyda enligt lagen den 20 juni 1890, rättvist döma Enbom att för stöld ur kläder hållas till straffarbete under en månad och att under ett år, från det han blifvit efter utståndet straff frigifven, vara förlustig medborgerligt förtroende, hvarjämte yttrande meddelades angående af allmänna medel förskjuten vittnesersättning. Från utslaget var rättens ordförande af skiljaktig mening och yttrade:»då häradsrätten, i saknad af prestbetyg för den häktade, oj kunnat inhämta, om försvårande omständigheter äro i detta mål förhanden, pröfvar jag, med åberopande af i utslaget anförda lagrum, rättvist döma Carl Gustaf Enbom att för stölden hållas till straffarbete under två månader och gillar för öfrigt det slut, hvartill rättens öfrige ledamöter kommit.» Enligt anteckning i protokollet hade, sedan stadgandet i 2 kapitlet 5 strafflagen blifvit under öfverläggning till förestående utslag nämndens ledamöter delgifvet, strafftiden icke desto mindre blifvit af dem enhälligt och på eget ansvar bestämd. Öfver den sålunda gjorda anmälan infordrade justitieombudsmannen yttrande från de vid ransakningen tjänstgörande nämdemännen, hvilka, enligt hvad protokollet utvisade, varit hemmansägarne Isak Jakobsson Kauppi från Kangos, Hans Fredrik Hansson från Kaunisvaara, Isak Lars Poromaa från Junosuando, Johan Carlsson Kreku från Erkheiki samt Johan Johansson Rowa, Herman Pellika och extra länsmannen Carl Vilhelm Daniel Haokzell från Pajala kyrkoby. I en gemensamt afgifven förklaring androgo nämndens bemälte ledamöter: Orsaken, hvarför häradsnämnden fattade det lagstridiga be

26 slutet att döma Enbom till endast en månads straffarbete, både varit, att nämnden, med förbiseende af lagens föreskrift i 2 kapitlet 5 strafflagen, lät diktera sitt beslut af hänsyn till den brottsliges ungdom, att den tilltalade begått förseelsen under rusets inflytande, och att det enligt hans uppgift var första gången, han stod tilltalad för brott, samt det stulnas obetydliga värde. Skälet åter, hvarför nämnden motsatt sig uppskof, hade varit, att det vid flera tillfällen visat sig, att uppskof för anskaffande af prestbevis åt kringstrykande utländska lösa personer varit resultatlösa och endast föranledt till upprepade resor för brottmålsdomaren och därigenom uppkommande onödiga och dryga kostnader för staten. Då, såsom af det anförda syntes, det förhastade oriktiga beslutet fattats i bästa afsigt och ingalunda af trots mot lag eller domare, anhölle förklarandena om öfverseende och den lindrigast möjliga straffpåföljd. 23 Hvad sålunda, på sätt ofvan förmäles, blifvit angifvet emot ledamöterna i nämnden fann justitieombudsmannen vara af beskaffenhet att icke kunna lämnas utan beifran, hvarför justitieombudsmannen uppdrog åt advokatfiskalen i Svea hofrätt att ställa nämndens ledamöter under tilltal inför hofrätten för hvad de härutinnan låtit komma sig till last. 1 den skrifvelse, hvarigenom om berörda åtal förordnades, yttrade justitieombudsmannen, bland annat: Vidkommande först nämndens beslut att i strid emot ordförandens mening företaga målet till afgörande, innan prestbetyg för den tilltalade inkommit, ville justitieombudsmannen framhålla, att nämnden bort inse, huru vigtigt det vore för eu domstol att vid bestämmande åt straff för tjufnadsbrott äga säker kunskap såväl om den tilltalades ålder som angående af honom tilläfventyrs förut undergången bestraffning för sådant brott. Något särskildt skäl att antaga, att hinder skulle möta för anskaffande af prestbevis, hade enligt justitiombudsmannens mening icke i förevarande fall förelegat, och att utan uppskof meddela utslag i målet hade så mycket mindre varit af omständigheterna påkalladt, som det måste hafva varit för nämnden kändt, att inom tingslaget skulle så snart därefter hållas lagtima ting, att ransakningeu lämpligen kunnat uppskjutas till detsamma. Hvad åter anginge nämndens förfarande att emot gällande lag bestämma straffet för den tilltalade till straffarbete i allenast eu månad, funne justitieombudsmannen, i betraktande af hvad därom förekomme i protokollet, mot hvars affattning anmärkning ej gjorts, något afseende ej kunna fästas vid hvad af nämnden i dess för- 1898

27 24 klarin^ härom blifvit anfördt. Justitieombudsmannen ansåge alltså, att nämndens ledamöter i båda dessa hänseenden i hög grad visat oförstånd vid utöfningen af domarebefattning. På detta åtal meddelade hofrätten efter föregången skriftväxling den 9 juni 1897 utslag, däri hofrätten utlät sig, att som häradsrättens ifrågavarande beslut och utslag vore, på sätt i målet blifvit anmärkt, stridande mot lag, samt Isak Jakobsson Kauppi och hans medparter vore, jämlikt 23 kapitlet 2 rättegångsbalken, för samma beslut och utslag ansvarige, funne hofrätten skäligt, jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 strafflagen, döma Isak Jakobsson Kauppi och öfrige ledamöter af nämnden att, hvarför sig, bota femton kronor. Hofrättens utslag har vunnit laga kraft. kipning'1!:} Af.justitieombudsmannens till 1897 års Riksdag afgifna ämbets- 5 kap. 3 $ berättelse (sid. 9) inhämtas, att borgmästaren E. Vikander samt rådmännen Sekter, C. L. Norelius och J. E. Rådberg hos Kongl. Maj:t anfört ande af brott. besvär öfver Svea hofrätts utslag den 18 mars 1896 på af justitieombudsmannen emot dem anbefaldt åtal för felaktig tillämpning af 5 kapitlet 3 strafflagen vid sammanträffande af brott. Genom utslag den 11 juni 1897 har Kongl. Maj:t förklarat sig ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring. tryckfrihets- ^ justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1897 års Riksdag (sidd. förordningen ) redogöres för ett mot kyrkoherden i Varberg M. Ullman utfördt åtal för förseelse mot tryckfrihetsförordningen. I detta åtal hade å Ullman yrkats ansvar, för det han sedan redaktören af tidningen Varbergsposten J. Högborg hos Ullman framstält anhållan om uppgifter angående födde och döde inom Varbergs församling samt där afkunnade lysningar till äktenskap vägrat såväl att tillhandahålla kyrkoböckerna som att genom utdrag ur dem meddela de begärda uppgifterna. Sedan rådstufvurätten i Varberg genom utslag den 26 oktober 1896 af anförda skäl ogillat åtalet, anmodade justitieombudsmannen advokatfiskalen i Göta hofrätt att i hofrätten anföra besvär öfver rådstufvurättens utslag. Dessa besvär äro numera pröfvade af hofrätten, som i utslag den 14 juli 1897 utlåtit sig: Enär Ullman saknat laglig anledning att, på sätt som skett, vägra Högborg att ur Varbergs församlings kyrkoböcker bekomma upplysningar i de af denne uppgifna afseenden; samt Ullman förty, jämlikt 2 4 momentet i tryckfrihetsförordningen, gjort sig skyldig till ansvar såsom för tjänstens försummelse, pröfvade hofrätten rättvist att,

28 med upphäfvande af rådstufvurättens utslag, jämlikt nyssnämnda lagrum samt 25 kapitlet 17 strafflagen döma Ullman, för hvad honom uti förevarande hänseende läge till last, att bota tjugufem kronor. Hofrättens utslag har icke blifvit öfverklagadt. 25 Handlingarna i ett genom klagomål af hemmansägaren Otto Alfred 0la9a Öländers frånskilda hustru Anna Erika Belin hos justitieombudsmannen anhängiggjordt ärende utvisade följande: På yrkande af klaganden dömde Snefringe häradsrätt medelst utslag den 29 augusti 1885, som af Svea hofrätt i utslag den 17 mars 1886 faststäldes, till skilnad i äktenskapet emellan klaganden och Öländer, enär den sistnämnde föröfvat hor med hushållerskan Justina Persdotter. I sammanhang härmed förklarade häradsrätten i utslaget, att Öländer till klaganden förverkat hälften af sin giftorätt i makarnes bo, och sedan hofrättens utslag vunnit laga kraft, utfärdades af vederbörande konsistorium skiljebref den 1 september Emellertid blefvo Öländer och Justina Persdotter i början af år 1895 sammanvigda med hvarandra af kyrkoherden i Kärrhö församling Erik Efraim Åhrén, hvilken jämväl verkstält lysning till samma äktenskap. Med anledning däraf lät klaganden till kronofogden i Vesterås fögderi J. Karlsson ingifva en skriftlig anmälan, däri klaganden enär Öländer utan tillstånd af vare sig Kongl. Maj:t eller klaganden, hvilken fortfarande lefde ogift, och i strid emot såväl 2 kapitlet 11 som 13 kapitlet 2 giftermålsbalken ingått äktenskap med den person, med hvilken Öländer enligt hofrättens laga kraftvunna utslag vore förvunnen att hafva bedrifvit hort yrkade, att Karlsson måtte upptaga saken till laga beifran emot Öländer, som därför vore förfallen till ansvar enligt lag, och hvars senare äktenskap jämväl borde förklaras ogiltigt. På grund af berörda anmälan stäldes Öländer af kronofogden Karlsson under tilltal inför Tuhundra, Siende och Ytter- Tjurbo häradsrätt, som i utslag den 8 april 1896, enär Öländer, sedan han med hor brutit sitt äktenskap med klaganden, gått i gifte med Justina Persdotter, utan att den oskyldiga makan därtill gifvit lof, jämlikt 13 kapitlet 2 giftermålsbalken fälde Öländer att bota 20 daler till treskiftes emellan Konungen, vederbörande härad och klaganden samt förklarade äktenskapet emellan Öländer och Justina Persdotter ogild!. Detta utslag hade, enligt hvad justitieombudsmannen inhämtade, vunnit laga kraft. I eu till justitieombudsmannen ingifven skrift framstälde därefter klaganden de förhållanden, för Indika ofvan redogjorts, och amnälte;till Justitieombudsmannens ämbetsbercittelse till 1898 års Riksdag. 4 vigsel.

29 26 laga beifran det fel, hvartill kyrkoherden Åhrén enligt klagandens mening gjort sig skyldig i förevarande fall. Tillika anförde klaganden: Genom ombud hade klaganden förehållit Åhrén det obehöriga i hans åtgärd. I sitt svar därpå hade Åhrén påstått sig ej hafva afvetat, att skilsmässan emellan klaganden och Öländer föranleda af, att den senare begått horsbrott, men icke förty hade Åhrén i slutet af skrifvelsen visat, att han haft kännedom om deri emellan klaganden och Öländer i sammanhang med skilsmässan träffade öfverenskommelsen angående skiftandet af deras gemensamma bo. Verkliga förhållandet vore, att Åhrén varit väl bekant med situationen från början till slut samt genom ett slags missriktad moralisk påverkan låtit förleda sig att begå ett svårt lagbrott, som enligt klagandens förmenande hemfölle under 25 kapitlet 4 strafflagen, hvadan klaganden anhölle, att justitieombudsmannen måtte vidtaga de åtgärder, som af omständigheterna kunde föranledas. I anledning af berörda anmälan infordrade justitieombudsmannen yttrande från kyrkoherden Åhrén, hvilken i afgifven förklaring genmälte: Först ville Åhrén åberopa de betyg och handlingar, som hän hade att rätta sig efter, då lysning utfärdades, hvarvid han äfven skulle bemöta de påståenden, som af klaganden framställa. Kontrahenterna inflyttade till Kärrhö från Rytterne den 12 mars1 1894, enligt hvad förklaringen vidfogade afskrift^ af deras betyg utvisade. Justina Persdotter var enligt sitt betyg till äktenskap ledig, och det horsbrott, som klaganden påstode hafva begåtts af Öländer med Justina Persdotter, kunde ej vare sig af hennes betyg eller några andra officiella handlingar upptäckas; och andra än officiella uppgifter finge ej en pastor rätta sig efter. Öländers betyg innehöll i kolumnen om ledighet till äktenskap, att han blifvit i äktenskapet skild från klaganden genom domkapitlets skiljebref af den 1 september Enligt detta skiljebref vore Öländer från all äktenskaplig förbindelse med klaganden fri och ledig. Och var han det, så kunde han ej heller behöfva begära hennes lof att ingå nytt äktenskap, ty då hade han ju ej varit från henne fri och ledig. Kontrahenternas betyg hade sålunda ej lagt något hinder i vägen för deras förening, ty båda voro till äktenskap lediga. Om horsbrott talade hvarken dessa, betyg eller domkapitlets skiljebref, och dessa vore ändock de handlingar, som här allena kunde afgöra, om vigseln i detta fall varit laglig eller icke. Vidare följde afvittringsinstrumentet, en handling vigtig i det afseendet, att inga tvister i arfsfrågan genom det nya äktenskapet måtte föranledas genom ägodelarnes sammanblandning. Genom detta instrument skulle sålunda ej afgöras, huruvida tvänne personer ägde rättighet att ingå

30 äktenskap med hvarandra eller icke. Först i detta instrument finge man höra talas om, att Öländer genom hor brutit sitt äktenskap med klaganden samt blifvit från henne i äkenskapet skild; men om åtaladt horsbrott enligt strafflagens 17 kapitel 1 och 3 talade ej denna handling och ej heller några andra handlingar, så att, om denna handling skulle afgöra, huruvida vigseln varit laglig eller icke, hvilket den dock, enligt hvad Åhrén förut sökt visa, icke hade att afgöra, man likväl hade att stödja sig på prejudikat, som sade, att när horsbrottet ej blifvit vid domstol åtaladt, intet hinder funnes för lysning och vigsel. Åhrén ansåge dessa betyg och handlingar vara så klara och tydliga, som en pastor någonsin kunde fordra, och huru en häradsrätt under sådana förhållanden kunnat förklara ett äktenskap ogildt, kunde Åhrén ej fatta. I och med detsamma som Åhrén sålunda angifvit, på Indika grunder lysning och vigsel skett* förmenade han sig ock hafva bemött de påståenden, som klaganden gjort mot honom. Hon hade ej i sin angifvelse kunnat visa, att ifrågakomma horsbrott blifvit vid domstol åtaladt enligt 17 kapitlet 1 och 3 strafflagen. Påståendet att Åhrén väl känt till förhållandet de frånskilda makarne emellan vore sant, så till vida som betyg och handlingar lämnat honom kunskap därom, och dessa vore det enda, som Åhrén såsom pastor haft att råtta sig efter. På grund af kontrahenternas betyg och domkapitlets skiljebref samt, för så vidt det vore af nöden, äfven därför att intet åtal för horsbrottet jämlikt 17 kapitlet 1 och 3 strafflagen blifvit anstäldt, yrkade Åhrén förty, att angifvelsen icke måtte till någon åtgärd föranleda. Vid förklaringen funnos fogade afskrift^ af två för arrendatorn Otto Alfred Öländer och pigan Justina Persdotter den 12 mars 1894 utfärdade flyttningsbetyg, af Indika det för Justina Persdotter utfärdade betyget vitsordade, att hon var till äktenskap ledig, samt betyget för Öländer innehöll en så lydande anteckning:»skild i äktenskapet med Anna Erika Belin genom skiljebref af den 1 sept. 1886». Därjämte hade Åhrén bifogat styrkt afskrift af domkapitlets skiljebref, så lydande:»domkapitlets i Vesterås skiljebref för förre arrendatorn Otto Alfred Öländer i Åkerby af Rytterne församling från hans hustru Anna Enka Öländer, född Belin, gifvet den 1 september Sedan Kongl. Maj:ts och Rikets Svea hofrätt genom utslag af den 17 mars innevarande år dömt till skilnad i äktenskapet emellan förre arrendatorn Otto Alfred Öländer i Åkerby af Rytterne församling och hans hustru Anna Erika Öländer, född Belin, samt hänvisat parterna till vederbörande konsisto

31 28 rium att där undfå skiljebref; fördenskull och i förmågo af kongl. brefvet den 24 mars 1748 pröfvar domkapitlet lagligt genom detta öppna skiljebref förklara bemälde O. A. Öländer från all äktenskaplig förbindelse med förenämnda Anna Erika Öländer fri och ledig. År och dag som ofvan. På domkapitlets vägnar: Gottfrid Billing. Ludvig Mossberg.» ' "r ' i - ' U>. n.' ' - l. Slutligen hade bilagts afskrift af den i anledning af klagandens och Öländers skilsmässa upprättade afvittringshandlingen, hvilken afskrift i hithörande delar var af följande lydelse:»år 1886 den 22 juni förrättades af undertecknade uppå vederbörandes anmodan delning af förre arrendator!! Otto Alfred Öländers i Åkerby i Rytterne socken och Öländers för detta hustru Anna Erika Rebus gemensamma tillgångar; sedan förbemälda makar blifvit uti sitt äktenskap i laga ordning skilda. Till grund för förrättningen lades Kongl. Maj:ts och Rikets Svea hofrätts laga kraftvunna utslag den 17 mars 1886, hvarigenom Kong], hofrätten fäststält Snefringe häradsrätts utslag den 29 augusti 1885, genom hvilket dömts, att som Öländer voi e lagligen förvunnen att hafva genom hor brutit sitt äktenskap med hustrun, till skilnad i äktenskapet samt förklarats, att mannen hade till hustrun förverkat hälften af sin giftorätt i deras bo; utgörande rättegångskostnaderna uti målet tillhopa 124 kronor, däruti inbegripet lösen för bevis, att hofrättens utslag vunnit laga kraft. Någon särskild bouppteckning af tillgångar och skulder ansågo parterna å båda sidor obehöflig och öfverenskommo de att i godo uppgöra fördelningen, på sätt som följer, under medgifvande att densamma skulle såsom laga afvittring dem emellan gälla. I följd häraf bekommer Sålunda skiftadt och fördeladt betyga: Vesterås som ofvan C. E. Esseen. Thorsten Kalén

32 Med förestående skifte och fördelning förklara undertecknade sig nöjda, och hafva vi hvardera bekommit deri oss därigenom tillskiftade egendom erkännes Vesterås den 22 juni 1886 O. A. Öländer. Anna Erika Belin. Bevittnas af C. E. Esseen. Thorsten Kalén». Till bemötande af hvad Åhrén i sin förklaring andragit inkom klaganden med eu skrift, däri hufvudsakligen anfördes: Hvad Åhrén åberopat därom, att i Justina Persdotters prestbetyg ej funnits någonting, som angifvit det begångna horsbrottet, hörde ej till saken, då klaganden ju icke mot henne anhängiggjort någon talan. Att vidare domkapitlets skiljebref ej innehållit någonting om skälet till skilsmässan, vore domkapitlets eller den expedierandes ensak; dock ansåge klaganden sakförhållandet förtjäna uppmärksamhet. Vidkommande afvittringsinstrumentet så erkände Åhrén, att han däri fått upplysning om, att Öländer blifvit förut från äktenskap skild på grund af horsbrott, som han begått. Den tanken läge nära till hands, att en expedierande prestman i ett dylikt fall borde misstänka, att den för hors brott frånskilde mannen ämnade äkta just den kvinna, för hvars skull han begått brottet. Och förvisso vore det denne prestmans ovedersägliga skyldighet att åtminstone ytligt undersöka saken, innan han sammanvigde kontrahenterna. Åhrén låtsade fullkomlig okunnighet om förhållandet, men eu undersökning skulle snart visa, att eu stor del af Kärrhö församlingsbor likaväl som de närbelägna församlingarna oägde full kännedom om saken, och det torde kunna ledas i bevis, att Åhrén icke handlat på god tro. Gent emot Åhréns anmärkning, att ifrågakomma brott icke blifvit åtaladt enligt 17 kapitlet strafflagen, ville klaganden påpeka, att i 2 kapitlet 11 och 13 kapitlet 2 giftermålsbalken icke vore fråga om strafflagens 17 kapitel, utan endast om huru borde förfaras i afseende på vigsel med den, som»äktenskap med hor brutit». Klaganden yrkade förty, att emot Åhrén måtte anställas åtal jämlikt 25 kapitlet 4 strafflagen. C- o Hvad emot Åhrén sålunda förekommit fann justitieombudsmannen vara af beskaffenhet att icke kunna lämnas utan laga beifran, hvarför justitieombudsmannen i skrifvelse till Konungens befallningshafvande i

33 30 Vestmanlands län begärdo förordnande för en åklagare att vid vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra åtal emot Åhrén för hvad han i förevarande hänseende låtit komma sig till last, i enlighet med eu skrifvelsen åtföljande instruktion för åklagaren. I berörda instruktion yttrade justitieombudsmannen, bland annat: De lagrum, som närmast hade tillämpning å förevarande fall, vore, såsom klaganden erinrat, 2 kapitlet 11 och 13 kapitlet 2 giftermålsbalken. Förstnämnda lagrum hade följande lydelse:»de, som hor med hvarannan gjort hafva, må ej äktenskap bygga, ändå att den oskyldige maken död är.» Och i 13 kapitlet 2 giftermålsbalken stadgades:»den, som äktenskap med hor brutit, må ej förr gå i annat gifte, än den oskyldige död, eller gift är; eller därtill samtycker och Konungen gilver där lof till. Gör han det ändå; böte tjugu daler, och vare äktenskapet ogildt. Ej må ock den oskyldige gå i annat gifte, förr än skilnad lagligen skedd är, vid tio dalers böter.» < Enligt gällande rätt medförde ett äktenskapsbrott närmast, att den förfördelade maken under vissa förutsättningar ägde ätt påfordra skilsmässa, och de här ofvan intagna lagbestämmelserna afsåge att fastställa vissa aflägsnare verkningar, som med sådana brott vore förbundna. Vår lag uppstälde sålunda för den brottslige maken hinder att ingå nytt äktenskap. Detta hinder angåfve lagen såsom ovilkorligt i fråga om äktenskap med den person, med hvilken äktenskapsbrottet föröfvats, hvaremot gälde, att den brottslige maken kunde med annan person ingå äktenskap under vissa vilkor. Sådana vilkor vore, antingen att den oskyldige maken vore död eller gift, eller också att till det nya äktenskapet lämnades samtycke af den oskyldige maken och tillstånd af Kong!. Maj:t. Otvifvelaktigt vore, att dessa begränsningar i rätten att ingå äktenskap afsåge att upprätthålla äktenskapets hälgd genom att förekomma äktenskapsbrott. Till försvar för sin åtgärd att sammanviga Öländer och Justina Persdotter hade kyrkoherden Åhrén i sin förklaring anfört, dels att de handlingar, efter hvilka Åhrén haft att bedöma, huruvida Öländer och Justina Persdotter varit oförhindrade att ingå äktenskap med hvarandra, icke innehållit någon upplysning angående det af dem föröfvade horsbrottet, dels också att detta brott i hvarje fall icke varit inför domstol åtaladt enligt 17 kapitlet strafflagen. Åhrén hade sålunda vidrört icke blott frågan på hvad sätt ett begånget horsbrott, för att kunna verka såsom äktenskapshinder, borde hafva kommit till vederbörande pastors kännedom, utan också frågan hvad pastor måste veta om brottet för att kunna i nämnda hänseende fästa uppmärksamhet därvid. Den senare frågan syntes höra först besvaras. Otvifvelaktigt borde 1898

34 enligt svensk lag ett begånget äktenskapsbrott vara lika fullständigt bevisadt för att kunna föranleda skilsmässa som för att kunna ådraga den skyldige maken straff. Ordalagen i de anförda lagrummen i giftermålsbalken syntes också närmast syfta på fall, i hvilka ett begånget horsbrott ledt till äktenskapsskilnad. Tydligt vore därför, att en pastor vore skyldig att såsom hinder för äktenskap betrakta ett horsbrott, som föranledt skilsmässa, oberoende af huruvida brottet ådragit den skyldige maken straff eller icke. A andra sidan kunde sägas med lagens grund öfverensstämma, att den afhigsnare verkan af äktenskapsbrottet, som utgjordes af vissa inskränkningar i den brottslige makens rätt att ingå nytt äktenskap, ansåges icke böra inträda i de fall, i hvilka sådana strängare och närmare liggande påföljder af brottet som t. ex. skilsmässa eller straff vore af en eller annan anledning uteslutna. Justitieombudsmannen hade sig också bekant, att Kongl. Magt i förekomna fall förklarat ett uppgifvet horsbrott, hvars föröfvande icke blifvit vid domstol ådagalagdt, icke utgöra hinder för nytt äktenskaps ingående, men däremot hade icke till justitieombudsmannens kunskap kommit något af Kongl. Maj:t meddeladt beslut, som skulle kunna gifva stöd för den mening, att ett äktenskapsbrott, som vid domstol bevisats och föranledt skilsmässa, skulle medföra de i 2 kapitlet 11 och 13 kapitlet 2 giftermålsbalken stadgade påföljder, allenast under förutsättning att straff därjämte blifvit den brottslige ådömdt. Det saknades därför icke anledning att antaga, att Åhréns åberopande af prejudikat berodde på missförstånd. Vidkommande åter frågan, huruvida Åhrén kunde anses hafva i behörig- ordning fått kunskap om det af Öländer begångna horsbrottet, kunde densamma utan svårighet besvaras. Enligt hvad förut utvecklats, hade det i förevarande fall varit den omständigheten, att af Öländer med Justina Persdotter begånget horsbrott föranledt skilnad i äktenskapet emellan Öländer och klaganden, som bort afhålla Åhrén från att sammanviga de båda förstnämnda. Härom lämnade visserligen, såsom ock af Åhrén erinrats, de utfärdade betygen och domkapitlets skiljebref i och för sig ej tillräcklig upplysning. Affattningen af dessa handlingar lämnade också utrymme för det antagande, att skilnadsgrunden varit någon annan omständighet än äktenskapsbrott, eller att, äfven om skilnaden haft sin grund i ett sådant brott, det icke varit Öländer utan tilläfventyrs klaganden, som förbrutit sig. Att märka vore emellertid, att Öländers betyg ingalunda kunde sägas förklara honom behörig att ingå nytt äktenskap. Genom skiljobrefvet förklarades visserligen Öländer fri och ledig från sin äktenskapliga förbindelse med kla S - 31

35 32 ganden, men frågan, huruvida han ägde ingå nytt äktenskap, hade just varit beroende på det sätt, hvarpå han blifvit fri från sin äktenskapliga förbindelse med klaganden. Och i detta hänseende hade Åhrén fått alla nödiga upplysningar genom det i anledning af äktenskapsskilnaden upprättade afvittringsinstrumentet, af hvilken handling Åhrén på grund af ämbetspligt haft att taga del, innan lysningen af honom företogs. I denna handling omförmältes uttryckligen, att skilsmässan föranledts af horsbrott, som Öländer begått, och att så varit förhållandet framgick än vidare af det sätt, hvarpå delningen af boet verkstälts och makarnes andelar beräknats. Af det anförda framginge, att Åhrén haft behörig kännedom om sådana omständigheter rörande skilnaden i äktenskapet emellan Öländer och klaganden, att han på grund af 13 kapitlet 2 giftermålsbalken bort anse sig förhindrad att utan bevisligt medgifvande af klaganden samt tillstånd afkongl. Maj:t viga Öländer, under det att klaganden ännu var i lifvet. Däremot utvisade icke handlingarna, att Åhrén bort veta, att det af Öländer begångna horsbrottet föröfvats med Justina Persdotter, samt att följaktligen för deras äktenskap mötte det i 2 kapitlet 11 giftermålsbalken angifna hinder. Att Åhrén genom att vid Öländers senare äktenskap förrätta lysning och vigsel gjort sig skyldig till fel i ämbetet, syntes icke kunna bestridas. Hvad emot Åhrén i ärendet förekommit utvisade emellertid mindre, att Åhrén i förevarande hänseende gjort sig skyldig till uppsåtlig! åsidosättande af sin ämbetspligt, än gåfve vid handen, att Åhrén felaktigt bedömt omständigheter, livilka han å ämbetets vägnar haft att pröfva, samt att han därigenom ådagalagt oförstånd i utöfningen af sitt ämbete.- Men äfven om man bedömde Åhréns ifrågakomna åtgärder såsom oförstånd i ämbetet, vore hans fel att anse svårare, i samma mån som han haft närmare kännedom angående det af Öländer begångna horsbrottet, och detta utan afseende å det sätt, hvarpå brottets närmare omständigheter kommit till Åhréns kunskap. Med anledning häraf anstäldes åtal mot Åhrén inför Tuhundra, Siende och Ytter-Tjurbo häradsrätt, som meddelade utslag i målet den 15 juli Häradsrätten utlät sig däri: Häradsrätten funne i målet vara ådagalagdt, att för Åhrén, innan han vigt Öländer och Justina Persdotter, blifvit företedda dels betyg af pastor i Rytterne, i hvilken socken Öländer förut varit bosatt, af innehåll att denne blifvit skild i äktenskap med klaganden genom skiljebref af den 1 september 1886, dels det af domkapitlet i Vesterås på grund däraf, att Svea hofrätt genom utslag den 17 mars 1886 dömt till skilnad i äktenskapet emellan Öländer

36 och klaganden, utfärdade skiljebref, dels ock den emellan bemälta makar upprättade afvittringshandling, i hvilken funnes uppgifvet, att Snefringe häradsrätt genom ett den 29 augusti 1885 meddeladt och af Svea hofrätt faststäldt utslag, enär Öländer vore förvunnen att hafva genom hor brutit sitt äktenskap med klaganden, dömt till skilnad i äktenskapet; äfvensom att Öländer för Åhrén själf uppgifvit, att han blifvit för horsbrott i sitt förra äktenskap skild, samt att pastor i Rytterne socken vägrat Öländer att ingå nytt äktenskap; och då Åhrén enligt sin egen uppgift icke ingått i vidare granskning af företedda afvittringsinstrumentet, än att lian däraf inhämtat, att afvittring verkligen ägt rum, samt Åhrén jämväl underlåtit att från pastor i Rytterne socken eller från de domstolar, hvilka dömt till skilnad i Öländers förra äktenskap, infordra upplysning, huruvida Öländers uppgift om anledningen till skilsmässan varit med sanna förhållandet öfverensstämmande, utan ansett denna Öländers uppgift hafva varit, såsom Åhrén uttryckte sig,»löst prat», samt i förlitan på det för Öländer utfärdade prestbetyg och företedda skiljobrefvet, hvilka handlingar enligt Åhréns förmenande icke lagt hinder i vägen för Öländer att ingå nytt äktenskap, förrättat vigsel emellan Öländer och Justina Persdotter, hvilkas äktenskap emellertid för laga hinder måst återgå; alltså och då Åhrén härigenom gjort sig skyldig till vårdslöshet och oförstånd i sitt ämbete, pröfvade häradsrätten med bifall till åtalet, sådant detsamma blifvit slutligen utfördt, rättvist att, jämlikt 25 kapitlet 17 strafflagen, döma Åhrén till mistning af sitt ämbete såsom kyrkoherde i Kärrhö socken under eu tid af två månader. öfver detta utslag anförde Åhrén besvär i Svea hofrätt. Genom utslag den 24 november 1897 har hofrätten förklarat sig ej finna skäl att i häradsrättens utslag göra annan ändring, än att, med afseende å hvad i målet förekommit, straffet för den förseelse i ämbetets utöfning, hvarom Åhrén, på sätt häradsrättens utslag innehölle, vore öfvertygad, bestämdes till allenast böter, etthundra kronor. Hofrättens utslag har af Åhrén blifvit öfverklagadt genom besvär, som äro på Kongl. Majds pröfning beroende. I iustitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1896 års RiksdagFr ff 0 i. ^:*, r*\i n lttpt t ttt o t i CDnars skyldighet (sidd ) redogöres för ett emot landshöidmgen L. W. S. Lothigius,a«lösaexpedilandssekreteraren M. Zachrison och dåvarande länsnotarien J. A. Alm- ' n^m.^ qvist anstäldt åtal för åtgäi'der i fråga om dels expedierande af utslag i ett ande af aiimål om inrättande af allmän flottled och dels uttagande af stämpel-män fl uledafgift till sådana utslag. Sedan Konungens befallningshafvande i Elfs- Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1S.9S års Uiksdag. 5

37 34 borgs län på ansökan af Mölneby aktiebolag förordnat, att i Dalstorps sjö och de inom Dalstorps, Nittorps, Traneino och Örsås socknar belägna vattendrag, som förenade nämnda sjö med ån Åtran, skulle vara allmän flottled, hade nämligen landssekreteraren Zachrison i egenskap af expeditionshafvande hos Konungens befallningshafvande låtit till en hvar af omförmälta socknar utskrifva expedition i målet angående flottledens inrättande. Hos Örsås och Tranemo socknar, hvilka vägrade att utlösa de åt dem utskrifna expeditionerna, verkstäldes för uttagande af samma expeditioner påförda stämpelafgifter utmätningar, därvid utmättes ett Örsås kommun tillhörigt fattighus samt Tranemo kommuns sockenstuga. Öfver dessa utmätningsförrättningar anfördes klagomål hos Konungens befallningshafvande, som emellertid genom särskilda resolutioner, undertecknade af landshöfdingen Lothigius och kontrasignera^ af länsnotarien Almqvist, yttrade, att som socknarna enligt 11 i kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 hade skyldighet att lösa ifrågakomna expeditioner och följaktligen varit underkastade utmätning för stämpelafgiften för dem, funne Konungens befallningshafvande besvären ej förtjäna afseende. Resolutionen på Örsås sockens besvär öfverklagades icke, och besvär, som å Tranemo sockens vägnar anfördes af ordföranden i socknens kommunalstämma Augustinus Karlsson, blefvo af Gröta hofrätt i utslag, som vann laga kraft, lämnade utan afseende, på den grund att Karlsson icke visat sig behörig att å socknens vägnar föra talan i saken. Af skäl, som finnas atergifna i ofvannämnda ämbetsberättelse, ansåg justitieombudsmannen, att landssekreteraren gjort sig skyldig till felaktigt förfarande, då han låtit för de fyra socknarna utskrifva och hos en hvar af dem uttaga ståmpelbeloppet för Konungens befallningshafvandes utslag,_ samt att Konungens befallningshafvande, som af det i dess resolutioner anförda skäl underlåtit att undanrödja de af Örsås och Tranemo socknar öfverklagade utmätningsförrättningar, likaledes ådagalagt en felaktig uppfattning. Sedan justitieombudsmannen på grund häraf förordnat om åtals anställande, tilltalade advokatfiskal! i Göta hofrätt genom memorial den 24 oktober 1894 landshöfdingen, landssekreteraren och länsnotarien, med yrkande att de måtte dömas till den ersättningsskyldighet, som kunde föranledas af deras åtgörande i förevarande hänseenden. I förklaring öfver advokatfiskal^ berörda memorial anförde landssekreteraren, bland annat, följande: Sedan i 10 af förordningen angående expeditionslösen stadgats skyldighet, för kärande, klagande eller sökande att utlösa utslag, före

38 skrefves i samma paragraf vidare, att enahanda skyldighet ålåge svarande eller förklarande beträffande beslut, hvilket enligt lag borde genom vederbörande myndighets försorg honom delgifvas. 1 motiveringen till sistnämnda stadgande (sid. 32) åberopades till belysning däraf, bland andra författningar, kammarkollegii på nådig skrifvelse den 5 januari 1808 grundade kungörelse den l februari samma år, enligt hvilken Konungens befallningshafvandes och kollegiernas resolutioner och utslag i ekonomi- och politimål, hvilka rörde antingen hela menigheter eller så många särskilda personer, att en bestyrkt afskrift af samma beslut icke kunde hvarje person utan större kostnad och besvär tillställas, borde genom Konungens befallningshafvandes eller kronobetjäningens försorg delgifvas medelst uppläsande från predikstolen och utslagets aflämnande vid sockenkyrkan. Omedelbart härefter yttrades i motiveringen, att då enligt kungörelsen den 9 maj 1862 socken, som hade del i mål angående väg-, skjutsnings- och dylika frågor, vore pligtig att, äfven om sockuen icke vore kärande, klagande eller sökande, däri lösa utslag, den ifrågasätta utsträckningen i skyldigheten för svarande eller förklarande att i allmänhet, lösa beslut, som genom vederbörande myndighets försorg borde honom delgifvas, dess mindre borde möta gensägelse, som eu sådan skyldighet sålunda redan enligt då gällande föreskrifter i de flesta fall honom ålåge. Lika uppenbart som det vore, att socken, som icke vore kärande, klagande eller sökande uti mål angående väg-, skjutsnings- och dylika frågor, icke kunde däri äga del på annat sätt än såsom förklarande eller svarande, lika säkert vore ock, att vid tilllämpning af 1862 års kungörelse alltid alla socknar i den ort, hvilken den ifrågavarande vägen genomlöpt eller för hvilken annan dylik fråga ordnats, fått, såsom i saken delaktiga, däri lösa utslag. Att med det nu gällande stadgandet icke åsyftats att åstadkomma inskränkning i den skyldighet för socken att lösa utslag i omförmälta mål, som sålunda redan förut ansågs förefinnas, vore dess mera uppenbart, som i motiveringen till stadgandet detta socknarnas åliggande uttryckligen omnämndes, med det tillägg att stadgandet afsåge eu utsträckning i svarandes och förklarandes skyldighet att lösa utslag till alla de mål, hvari beslutet borde genom myndighets försorg delgifvas. Enligt den ifrågavarande paragrafen, jämförd med 11 i expeditionstaxan, vore därför en socken också skyldig att lösa expedition i ett mål, icke allenast, såsom justitieombudsmannen förmenade, i det fall att socknen såsom sådan fört talan i saken, utan äfven för den händelse att utslaget afsåge ordnandet af eu sådan socknens gemensamma ordnings- eller hushållningsangelägenhet, som det, enligt 1 f i förordningen om kommunalstyrelse på landet den

39 36 21 mars 1862, tillkommit kommunen att själf vårda, därest icke angelägenheten enligt gällande författningar skulle handhafvas af offentlig myndighet. Det vore också utan tvifvel ur sådan synpunkt, som 1862 års lagstiftare ansett socken hafva de! i sådana frågor om vägar, skjutsning och dylikt, som berörde dess intressen. När nu, förutom dessa frågor, äfven funnes åtskilliga andra, i hvilka socken på alldeles enahanda grund kunde anses delaktig, hade 1883 års lagstiftare, framför stadgandet att i vissa uppräknade och därmed jämförliga mål skyldighet för socken att lösa utslag skulle äga rum, föredragit att åt vederbörande expeditionshafvandes pröfning i hvarje särskilt fall öfverlämna att efter sakens natur afgöra, huruvida den angelägenhet, som ett utslag afsåge, vore för en ort af sådan betydelse, att däri nom belägna socknar kunde anses hafva del däri och på sådan grund vara pligtiga att vidkännas lösen för utslaget. Under sådant förhållande syntes i förevarande fall frågan gälla, huruvida ordnandet al en flottled för den ort, som denna kommunikationsanstalt genomlöpte, kunde anses vara en sådan ortens hushållningsangelägenhet, hvarom, därest ärendet icke tillhörde offentlig myndighets pröfning, det enligt förordningen den 21 mars 1862 skulle tillkomma kommunerna själfva att å kommunalstämma besluta, Att i en skogsbygd vidtagandet af sådana anordningar, att ortens skogsprodukter kunde på lämpligt sätt tillgodogöras, vore för ortens gemensamma hushållning af särdeles framstående vigt, torde icke kunna förnekas. I en dylik bygd vore därför ordnandet af eu flottled, som afsåge att på vattenväg befordra varutransporten, oftast för ortens förkofran. af lika stor betydelse som anläggandet af en allmän väg, som hade sin vigt hufvudsakligen för varutransporten till lands. Då nu de fall icke vore sällsynta, i hvilka eu socken, utan att vara sökande, ansetts berättigad att efter beslut a kommunalstämma föra besvärstalan i mål rörande anläggning af allmän väg inom orten, så syntes en socken i fråga om anordnandet af en flottled med allt skäl kunna anses intaga enahanda ställning och sålunda böra betraktas däri hafva del. De stora bidrag till våra järnvägar, som efter beslut å kommunalstämmor blifvit lämnade af våra kommuner, bure ock vittne, att befordran af kommunikationsanstalteina inom en ort betraktades såsom fallande inom området af ortens gemensamma hushallmngsangelägenheter. Då landssekreteraren hufvudsakligen på sålunda anförda grunder ansågo sig hafva genom utfärdandet af expeditioner uti ifrågavarande flottningsmål för samtliga de socknar, som flottleden genomlöpte, handlat i full öfverensstämmelse med expeditionstaxans anda och mening, borde denna landssekreterarens åsigt hafva den särskilda betydelse, att landssekreteraren, som deltaeåt

40 i utarbetandet af förslaget till denna författning och skrifvit den därtill afgifna motivering, väl måste antagas vara ganska förtrogen med hvad som därmed åsyftats.. Men äfven om, på grund af någon otydlighet i författningen, landssekreteraren skulle anses hafva i förevarande fall förfarit i strid emot dess ordalydelse, så torde i hvarje händelse icke däraf böra föranledas någon annan påföljd för honom, än skyldighet att, emot återfående af de å utslagen anbringade stämplar, återgälda de därför erlagda beloppen. Att därutöfver betala några kostnader, som med större eller mindre berättigande kunde anses hafva af landssekreterarens förment felaktiga förfarande uppkommit för socknarna, ansåge landssekreteraren sig under inga förhållanden pligtig. Däraf att eu ämbetsmyndighet befunnes, enligt högre myndighets uppfattning, hafva i ett särskilt, fall förfarit på oriktigt sätt, borde, då detta förfarande dock icke ansåges kunna medföra kriminelt ansvar, ingalunda följa ovilkorlig förbindelse till skadestånd för alla de kostnader, som däraf vållats. En häremot stridande åskådning skulle nämligen, för att anföra ett exempel, leda därhän, att hvarje domstol, hvars beslut blefve i högre rätt ändradt, skulle hafva skyldighet att ersätta den vinnande parten för kostnaderna för målets fullföljande i den högre domstolen, för utgifterna å utmätning, som tilläfventyrs ägt rum, med mera dylikt; men en sådan förpligtelse skulle, om den kunde rättsligen ådömas, blifva så ansvarsfull, att ingen skulle vilja åtaga sig funktionen såsom domare. Landshöfdingen och länsnotarien yttrade i gemensamt afgifven förklaring, att de på de skäl, som blifvit anförda i landssekreterarens förklaring, af hvilken landshöfdingen och länsnotarien förmälte sig hafva tagit del, för sin del bestrede all ersättningsskyldighet. I slutligt memorial den 18 september 1895 anförde advokatfiskal^!, bland annat: Den af landssekreteraren åberopade praxis, att vid tillämpning af kongl. kungörelsen den 9 maj 1862 i mål angående väg-, skjutsningsoch dylika frågor alla socknar i den ort, hvilken den ifrågavarande vägen "genomlöpt eller för hvilken annan dylik fråga ordnats, fått såsom i saken delaktiga däri lösa utslag, torde vara riktig, enär de i 1862 års kungörelse afsedda frågor vore af beskaffenhet att angå vederbörande socknar i deras helhet och socknarna därför måste anses såsom parter; men häraf kunde ej dragas den slutsatsen, att i förevarande fall, där fråga vore om inrättande af en allmän flottled, socknarna skulle, såsom varande parter, hafva skyldighet att lösa expedition. En fråga om inrättande af allmän flottled vore nämligen icke eu kommunal ange

41 38 lägenhet utan ett enskildt företag, som berörde allenast vissa enskilde socknemedlemmars rätt såsom strand-, bro-, fiske- och vattenverksägare eller annorledes. Den omständigheten att eu sådan kommunikationsled vore af gagn för hela den socken, som gränsade till densamma, föranledde icke, såsom landssekreteraren syntes förmena, att socknen kunde anses hafva del eller, med andra ord, vara part i målet angående kommunikationsledens inrättande. Vore så förhållandet, skulle äfven en socken, som utan att af flottleden omedelbart angränsas dock på grund af närbelägenhet till densamma däraf måste fä gagn, kunna af sådan anledning anses såsom part i målet och vara skyldig lösa expedition, hvithet vore uppenbart orimligt. Det torde knappast behöfva påpekas, att ett af hufvudändamålen med förordningen om expeditionslösen varit att uttryckligt bestämma hvilka som skulle vara skyldiga att lösa expedition och därigenom också hvilka som icke skulle hafva sådan skyldighet, samt att landssekreteraren följaktligen misstoge sig, då han ansåge, att lagstiftaren velat åt vederbörande expeditionshafvandes pröfning i hvarje särskildt fall öfverlämna att efter sakens natur afgöra, huruvida den angelägenhet, som ett utslag afsåge,»är för eu ort af sådan betydelse, att därinom belägna socknar må anses hafva del däri och på sådan grund vara pligtiga att vidkännas lösen för utslaget». Oaktadt Dalstorps, Nittorps, Tranemo och Örsås socknar gifvetvis skulle få gagn af den ifrågasatta jlottleden, då den bill vit. inrättad, hade dock socknarna såsom sådana icke del i målet angående flottledens inrättande, enär de hvarken vore sökande i målet eller, så vidt visadt blifvit, kunde såsom förhållandet däremot vore med åtskilliga enskilde socknemedlemmar i egenskap af strand-, bro-, fiske- eller vattenverksägare eller annorledes komma att lida inskränkning i sin rätt till följd af arbetets utförande och flottningens framtida bedrifvande. Den omständigheten att ifrågavarande utslag enligt gällande bestämmelser skolat genom Konungens befallningshafvandes föranstaltande och genom uppläsning från predikstolarne delgifvas vederbörande svarandeparter, kunde naturligtvis icke medföra skyldighet för kommunerna att lösa utslagen, utan måste uppenbarligen sådan lösningsskyldighet åligga allenast de enskilda medlemmar inom hvarje kommun, för hvilkas räkning uppläsandet ägt rum. Enligt hvad advokatfiskal inhämtat, hade också nu uttalade uppfattning tillämpats hos en annan länsstyrelse, som haft att handlägga mål angående inrättande af allmänna flottleder. Öfver advokatfiskal^ senare memorial afgåfvos förklaringar dels af landshöfdingen och länsnotarien, hvilka förmälte sig vidhålla sin åsigt därom, att det lagligen ålegat ifrågavarande kommuner att erlägga stäm

42 pelafgift för de till dem utskrifna expeditioner, ocli förty yrkade, att den af advokatfiskal emot landshöfdingen och länsnotarien förda talan icke måtte till någon åtgärd föranleda, dels ock af landssekreteraren, som därvid yttrade hufvudsakligen följande: Att inrättandet af eu allmän flottled vore en allmän angelägenhet och icke ett enskildt företag syntes af 3 i förordningen om allmän flottled, enligt hvilket lagrum Konungens befallningshafvande ägde att om inrättande af flottled förordna, endast där sådant pröfvades vara af nöden och kunna medföra väsentligt gagn för orten eller eljest lända till nytta för det allmänna. Detsamma framginge än tydligare af nya lagberedningens motivering till nämnda paragraf. Sålunda yttrade beredningen till en början: Den synpunkt, ur.hvilken man borde bedöma frågan om inrättande af ny flottled, vore naturligtvis i väsentlig män densamma som i afseende på allmän farled och erbjöde en obestridlig analogi med anläggning af allmän väg. Hufvudsakligen enahanda grunder, som vore nedlagda i 25 kapitlet 1 byggningabalk^, sådant detta lagrum lydde i förordningen den 19 februari 1824, syntes ock böra äga tillämplighet i fråga om flottled redan af det skäl, att flottleden, hvad timmerforslingen från produktionsstället anginge, vore fullt jämförlig med allmänna landsvägen för annan varutransport. Då enligt nämnda lagrum Konungens befallningshafvande ägde att förordna om inrättandet af allmän väg till hamn, lastplats, varunederlagsplats samt emellan farleder och jlottleder äfvensom till alla andra ställen, där väg pröfvades vara för varutransporten af allmän nytta och nödvändighet, måste det anses uppenbart, att samma allmänna nytta och nödvändighet, som kunde föranleda till inrättande af väg t. ex. emellan två redan befintliga flottleder, följdriktigt borde föranleda jämväl därtill, att Konungens befallningshafvande borde äga att förordna om inrättande af nya flottleder emellan de ställen, där allmänna transporten af skogsprodukter ej kunde förmedlas annorledes, än genom lösflottning. Härvid vore ock uppenbart, att liksom den enskilde jordbrukarens behof af förbättrad kommunikation, huru stort än detta behof vore, icke i och för sig grundläde rättighet för honom att påyrka anläggning af allmän väg, lika litet borde den enskilde skogsägarens behof af transportmedel i och för sig utgöra tillräckligt skäl att tvinga annan att upplåta sitt vattendrag till allmän flottled. I båda fallen erfordrades lika mycket, att den nya kommunikationsleden ägde den allmännyttighet, som ensam kunde rättfärdiga, att intrång genom den nya ledens upptagande tillskyndades den, inom hvars område anläggningen gjordes

43 40 Rörande denna allmännyttighet uttalade beredningen, att därmed afsåges, att flottleden skulle medföra väsentligt gagn för ortens näringsliv I detta ämne yttrade beredningen vidare: Då orten i sin helhet icke gärna kunde tänkas såsom.ägande skog äfven om enskilda kommuner skulle äga sådan måste otvifvelaktigt med»gagn för orten» förstås i främsta rummet den fördel, innevånarne, jämte möjligheten att framflotta och tillgodogöra egna skogseffekter, kunde hämta af tillgång till ökad arbetsförtjänst vid timmerfällning, forsling och flottning, tillfälle att till arbetsmanskap afyttra landtmannaprodukter med flora indirekta förmåner, eller i korthet till hela den förkofran, ortens innevånare i allmänhet kunde antagas vinna i ekonomiskt hänseende genom flottleden. Där en dylik förkofran i någon väsentlig grad tillskyndades orten, vore det därför likgiltigt, om skogsägarne vore flere eller färre. Då nu härtill lades, bland annat, att enligt 7 i förordningen om allmän flottled jord eller lägenhet, som för flottleden erfordrades, finge exproprieras i enlighet med föreskrifterna i förordningen om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof, måste uppfattningen, att anordnandet af en allmän flottled afsåge ett enskildt företag, betecknas såsom alldeles ohållbar. Den allmännyttighet för ortens näringsliv som enligt lagstiftningen i ämnet betingade inrättandet af flottled, gåfve tvärtom frågan hela karaktären af eu sådan ortens gemensamma hushållningsangelägenhet, hvari det, enligt 1 i förordningen om kommunalstyrelso på landet den 21 mars 1862, skolat tillkomma socknarna i orten fatta beslut å kommunalstämmor, såvida icke handhafvandet af denna hushållningsangelägenhet, enligt förordningen om allmän flottled, tillkomme offentliga ämbetsmyndigheter och i följd däraf också blifvit, enligt nyssnämnda paragraf i kommunalförordningen, undantagen från kommunernas beslutanderätt. Om nu denna mening vore riktig, så följde däraf åter, att i mål rörande inrättande af allmän flottled socknarna i den ort, flottleden genomlöpte, måste anses hafva i saken del och sålunda, enligt 11 i expeditionstaxan, vara skyldiga att hvar för sig lösa expedition i målet. Advokatfiskal hade förklarat, att den af landssekreteraren åberopade praxis, att i väg-, skjutsnings- och dylika frågor alltid alla socknar i den ort, hvilken den ifrågavarande vägen genomlöpt eller för hvilken annan dylik fråga ordnats, fått, såsom i saken delaktiga, däri lösa utslag, vore fullkomligt riktig, enär dessa frågor vore af beskaffenhet att angå vederbörande socknar i deras helhet och socknarna därför måste anses såsom parter. Af det anförda torde emellertid med all tydlighet 1898

44 framgå, att frågorna om anläggandet af en allmän väg och anordnandet af en allmän flottled vore med hvarandra fullt analoga. Om det därför vore riktigt, att socknarna finge lösa expedition i mål af den ena beskaffenheten, syntes däraf följa, att enahanda skyldighet ock borde åligga dem i ärenden af den andra. Hvad i sammanhang härmed ordades därom, att i flottledsfrågor socknarna icke kunde anses»såsom sådana» hafva del i saken, kunde med fullkomligt lika giltighet sägas om socknarna i vägfrågor. Äfven om man i likhet med advokatfiskalen antoge, att icke socknarna i den ort, hvarest eu flottled anordnades, hade i denna angelägenhet del såsom svarande- eller förklarandeparter, utan att såsom sådana skulle anses endast vissa enskilda personer inom orten, hvilkas rätt kunde vara af frågan beroende, så syntes dock det af advokatfiskalen förordade sättet att expediera utslaget till svarandeparterna i saken vara helt och hållet stridande mot gällande lag. Dessa svarandeparter skulle väl, enligt 10 i expeditionstaxan, hafva skyldighet lösa expedition, men denna skyldighet måste dock inskränka sig till eu enda gemensam sådan, enär enligt 11 i taxan parter, som förde gemensam talan, hade en vidsträcktare förbindelse, endast i det fall att de vore socknar, då en expedition borde utfärdas för hvarje socken. Advokatfiskal^ förmenande, att inom olika socknar boende enskilda parter skulle, om dessa också vore aldrig så många, hafva laglig pligt att lösa expedition socknevis, vore sålunda fullkomligt oförenligt med taxans oförtydbara föreskrifter. Vare sig att en eller, såsom advokatfiskalen antoge, flera expeditioner borde utfärdas för de ifrågavarande svarandeparterna, så mötte dock i bägge fallen afsevärda hinder för uttagande af stämpelafgiften för expeditionerna. I 9 af taxan vore föreskrifvet, att på expedition skulle antecknas, för hvem den blifvit utskrifven, där ej expeditionens innehåll sådant tydligen utmärkte. När nu hvarken handlingarna eller utslaget i ett mål om flottled kunde innehålla ens närmelsevis upplysning om alla de enskilda personer, hvilkas rätt vore i fråga, vore det dess mera omöjligt för expeditionshafvanden att fullgöra taxans nämnda föreskrift, som han torde sakna utväg att förskaffa sig upplysning om svarandeparternas namn, samt i hvarje fall förteckningen å dem oftast skulle blifva ungefär lika voluminös som ortens uppbördslängder å skatterna. Då emellertid expeditionshafvanden, sådant oaktadt, icke torde vara berättigad efterskänka den till statsverket ingående stämpelafgiften för svarandenas expedition, skulle han, vid ofvan anmärkta förhållande, vara hänvisad till en så beskaffad åtgärd, att å ex- Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag. 0 41

45 42 peditionen anteckna några få kända svarandeparter, med tillägg att expeditionen vore utskrifven äfven för andra dessas medparter. Då likväl af expeditionen icke framginge, livilka dessa andra vore, så skulle stämpelafgiften svårligen kunna uttagas af de namngifna svarandeparterna. Väl vore enligt 11 i taxan de, för livilka gemensam expedition utfärdades, en för alla och alla för en ansvariga för expeditionens utlösande, men denna solidariska ansvarighet syntes dock icke kunna utkräfvas, med mindre än att expeditionen, såsom i 9 föreskrefves, vore så inrättad, att däraf tydligen syntes livilka som vore för stämpelafgiften gemensamt ansvariga med den, af hvilken hela denna afgift uttoges. I annat fall skulle nämligen denne sakna alla utvägar; att af sina medparter återbekomma hvad af stämpelafgiften på dem belöpte. Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den 18 december 1895, och blef genom detta utslag, hvars innehåll influtit i berättelsen till 1896 års Riksdag, åtalet af hofrätten ogilladt. Med denna utgång af målet fann sig justitieombudsmannen ej kunna åtnöjas, hvarför han uppdrog åt advokatfiskal att hos Kong!. Maj:t anföra besvär öfver hofrättens utslag och därvid, under åberopande af de i målet förut anförda skäl, yrka, att den af advokatfiskal däri förda talan måtte bifallas. I anledning af de sålunda anförda besvären hemstälde landsliöfdingen och länsnotarie!!, att hofrättens öfverklagade utslag måtte varda faststäldt, hvarjämte landssekreteraren i särskild förklaring hufvudsakligen hänförde sig till hvad han förut i målet anfört. Sedan justitieombudsmannen därefter tagit del af samtliga de i målet afgifna förklaringarna, aflät justitieombudsmannen till advokatfiskal en skrifvelse, däri advokatfiskal anmodades att till bemötande af hvad i samma förklaringar blifvit anfördt i skrift, som advokatfiskal hade att låta till Kongl. Maj:t ingifva, i målet anföra hvad som innefattades i en i justitieombudsmannens skrifvelse innehållen promemoria. I denna promemoria erinrades hufvudsakligen följande: Det torde icke kunna bestridas, att ordalagen i 10 och 11 i förordningen om expeditionslösen angåfve, att socknar, för att blifva skyldiga att lösa expedition, måste hafva faktiskt uppträdt såsom parter i det mål, hvarom fråga vore. Hvarje tolkning af dessa paragrafer, som skulle kunna medföra en vidsträcktare skyldighet härutinnan, finge alltså stödjas på särskilda andra grunder. Sådana grunder syntes landssekreteraren med hvilken landshöfdingen och länsnotarie!! härutinnan i hufvudsak instämt hafva velat hämta från en jämförelse 1898

46 mellan motiven till nn gällande förordning om expeditionslösen, å ena, samt föregående lagstiftning i ämnet, å andra sidan. I sin förklaring till Kongl. Maj:t hade landssekreteraren sammanfattat hvad han i målet förut anfört på följande sätt:»då justitieombudsmannen icke haft att till stöd för sitt ändringssökande andraga några nya skal, torde jag, i likhet med justitieombudsmannen, kunna inskränka mig till åberopande af hvad jag tillförne i målet anfört. Jag finner mig sålunda höra vidhålla, såväl att inrättandet af en allmän flottled måste för de socknar, inom Indika den anordnas, betraktas utgöra en gemensam hushållningsangelägenhet, som ock att det under sådant förhållande ligger i sakens natur, att samma socknar böra anses äga del i flottledsmålet, hvilket afser att ordna denna deras angelägenhet. Häraf och då utslaget i flottledsmålet, enligt kammarkollegii kungörelse den 1 februari 1808, skall genom Konungens bcfallningshafvandes försorg delgifvas vederbörande, synes åter, enligt 10 och 11 i förordningen om expeditionslösen, följa, att sagda socknar äro skyldiga att hvar för sig lösa expedition i målet.» Dessa slutsatser livilade, eldigt hvad den af landssekreteraren till hofrätten först afgifna förklaring utvisade, ytterst på det antagande, att de i kongl. kungörelsen den!) maj 1862 meddelade föreskrifter angående lösen af expedition i mål rörande väg-, skjutsnings- och andra dylika frågor haft sin grund i dessa frågors egenskap att vara för socknarna gemensamma ordnings- eller hushållningsangelägenheter. Och genom en jämförelse mellan vägfrågor och frågor om anläggande af flottled både landssekreteraren sökt gifva skäl för sin åsigt, att i mål angående sistnämnda slags frågor en socken utan vidare vore part, om blott frågan kunde anses som en socknens husliållningsangelägenhet. Att afgöra, huruvida så vore förhållandet eller icke, skulle, enligt landssekreterarens mening, tillkomma vederbörande expeditionshafvande efter bedömande af omständigheterna i hvarje särskilt fall. Redan påståendet om en sådan expeditionshafvandens befogenhet en befogenhet, för hvilken hvarken anförts eller ens kunnat anföras stöd af lag vore ägnadt att väcka tvifvel angående riktigheten af de af landssekreteraren anförda grunder. Hvad en expeditionshafvande i denna sin egenskap hade att göra, inskränkte sig naturligen till»rena expeditionsåtgärder». Sedan en myndighet fattat beslut i en fråga, hade vederbörande expeditionshafvande att tillse, hvilka af de parter, som fört talan i målet, vore lösenskyldiga enligt expeditionsförordningens föreskrifter, samt att till dem låta utskrifva expedition. Härför förutsattes blott en rent formell pröfning af omständigheter, som vid

47 44 målets handläggning förekommit, och denna pröfning vore af väsentligen annan art än den sakliga pröfning t. ex. af en frågas betydelse för en orts näringslif, som landssekreteraren velat lägga i expeditioushafvandens hand. Själfva innebörden af den påstådda pröfningsrätten en undersökning, huruvida det skulle hafva tillkommit en kommun att besluta i en viss fråga, om ej denna frågas afgörande öfverlämnats till offentlig myndighet gjorde denna pröfningsrätts tillvaro mindre sannolik. Man kunde ock påstå, att frågan huruvida ett ärende vore af beskaffenhet att falla inom området för en kommuns beslutanderätt kunde pröfvas allenast i den ordning, att ett af kommunen fattadt beslut öfverklagades. En närmare granskning af hvad landssekreteraren andragit syntes ock leda till, att hans bevisföring måste underkännas. Visserligen voro nämligen vägfrågor och frågor angående flottled lika därutinnan, att vid frågor af saväl ena. som andra slaget ett visst allmänt intresse måste motivera det intrång i enskildes rättigheter, som af bifall till den i frågan framstälda ansökningen föranleddes. Från denna synpunkt kunde man, om man så ville, säga, att flottledsfrågor vore allmänna frågor. Möjligt vore ock, att en kommun under särskilda förhållanden ägde att understödja anläggandet af flottled på samma sätt som ett järnvägsföretag, t. ex. genom teckning af aktier eller genom direkt bidrag. Därigenom blefve emellertid målet angående flottledens ordnande lika litet en kommunal angelägenhet som de mål Indika kunde förekomma vid järnvägsanläggningen. Något vidare än hvad nu sagts kunde icke följa af hvad landssekreteraren yttrat om flottledsfrågornas egenskap att vara allmänna frågor. Landssekreteraren syntes också hafva helt och hållet förbisett den väsentliga skilnad, som ägde rum emellan flottledsfrågor, å ena, samt, å andra sidan, vägfrågor och åtskilliga andra med dem likstälda ärenden. Vägfrågor vore kommunala angelägenheter i en alldeles särskild mening, och den af landssekreteraren åberopade praxis, att alla socknar i den ort, en ifrågasatt väg genomlöpt, fått lösa expedition i målet angående vägens anläggande, kunde utan svårighet historiskt förklaras. Vägfrågor afsåge nämligen att konstituera eller reglera en skyldighet, som sedan lång tid tillbaka uppfattats såsom åliggande kommunen såsom sådan. Denna uppfattning förskrefve sig utan tvifvel från den tid, då angående väghållningsskyldighetens utgörande på landet gälde byggningabalkens regel, att»alla, som å landet hemman äga eller bruka, skola vägar rödja och broar bygga», under det å andra sidan, enligt t. ex års förordning angående sockenstämmor, sammanstäld med 1739 års prestvalsförordning, rösträtt å 1898

48 sockenstämma hufvudsakligen tillkom innehafvare af i mantal satt jord, hvilka därför också kunde på visst sätt sägas tillsammans bilda socknen. Samma synpunkt gjorde sig (gällande vid de i 1862 års kungörelse jämväl omförmälta skjutsningsfrågorna. Såsom en följd af angifna uppfattningssätt kunde ock anföras, att enligt 1862 års förordning om kommunalstyrelse på landet innehafvarne af i mantal satt jord kunde sägas bilda eu särskild kommunalstämma för afgörande af ärenden, som anginge endast sådan jord. A andra sidan kunde sägas, att socknar jämväl af formella skäl kunnat anses mera hafva del i mål angående väg-, skjutsnings- och dylika frågor än i andra orten rörande mål. I den skrifvelse från Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, som närmast gifvit anledning till utfärdandet af 1862 års kungörelse, hade såsom något för alla de med skrifvelsen afsedda ärenden gemensamt angifvits, att samtliga de menigheter, hvilka ärendet rörde, skulle höras, innan ärendet af Konungens befallningshafvande afgjordes. Man hade därför goda skäl att antaga, att i vägfrågor och med dem likstälda ärenden socknarna i orten städse faktiskt fört talan. Endast under detta antagande kunde man förklara, att de båda uttrycken»hafva del i» och»föra talan i» kunnat i 1855 års expeditionsförordning användas såsom betydande samma sak. Af det anförda syntes framgå, att vid tiden för utfärdandet af 1862 års kungörelse just vid vägfrågor och andra med dem likstälda ärenden förelegat alldeles särskilda, både sakliga och formella skäl att betrakta socknarna i den ort, ärendet rörde, såsom parter i det mål, hvarigenom ärendet; ordnades. Det vore därför ingalunda nödvändigt att antaga, att lagstiftaren vare sig i 1855 års expeditionsförordning eller i 1862 års kungörelse betraktat omförmälta ärenden såsom för socknarna gemensamma hushållningsangelägenheter. Att ett sådant antagande också vore mindre riktigt syntes framgå af den omständigheten, att 1855 års landshöfdingeinstruktion i 27 upptoge väg-, skjutsnings- och åtskilliga andra frågor under den sammanfattande benämningen»allmänna extra ordinarie onera, åliggande egendom och personer», hvaremot i 31 framstäldes Konungens befallningshafvandes befattning med allmänna hushållningen samt de mål och ärenden, som därmed ägde gemenskap. Den riktiga synpunkten alltså den omständighet, som föranledt de särskilda bestämmelserna angående vägfrågor och dylika ärenden vore utan tvifvel dessa ärendens egenskap att direkt beröra privata intressen hos en klass sockenmedlemmar, som på grund af historiskt gifna förhållanden kunde anses representera hela socknen

49 46 Landssekreteraren hade vidare åberopat innehållet af kammarkollegii kungörelse den 1 februari Det vore därför nödigt att erinra, att kungörelsen utgått från, att de med densamma afsedda ekonomi- och polismål kunde röra antingen hela menigheter eller ett flertal enskilda personer. I båda fallen skulle de i målen meddelade utslag kungöras genom uppläsande i vederbörande sockenkyrka, hvarefter hvarje sålunda uppläst utslag skulle kvarlämnas hos pastor i församlingen. Utgjordes menigheten af mer än en socken, skulle vid beslutets kungörande tillkännagifvas, hos hvilken sockens presterskap beslutet skulle kvarblifva. Af den omständigheten, att det mål, hvari ett beslut meddelats, varit ett ekonomi- eller polismål, och att beslutet fördenskull blifvit i en eller flera kyrkor uppläst, följde således ingalunda, att detsamma rördo hvarje socken, i hvars kyrka det upplästs. Såsom ett särdeles vigtigt led i sin bevisföring syntes landssekreteraren betrakta den omständigheten, att motiven till 1883 års expeditionsförordning gåfve vid handen, att förordningens bestämmelser om socknars lösenskyldighet skulle innebära en utvidgning af förut gällande regler i detta hänseende. Härvid borde till en början erinras, att motiven själfva antydde, att denna utvidgning skulle vara i sak föga omfattande. Vidare vore att märka, att motivens ordalag, såsom redan blifvit i målet uttalad!., mycket väl läte förena sig med nyss framstälda mening angående grunderna för, att socknar ansetts delaktiga i vägfrågor och dylika ärenden. Äfven om man åt uttrycket»väg-, skjutsnings- och dylika frågor» gåfve en så vidsträckt tolkning, att uttrycket skulle omfatta alla de ärenden, som i 27 af landshöfdingeinstruktionen betecknades såsom allmänna extra ordinarie onera, skulle dock en viss utvidgning af de före 1883 års förordning gällande föreskrifterna äga rum. Först och främst skulle i alla ekonomi- och polismål, i hvilka flera socknar faktiskt, genom å kommunalstämma utsedda ombud, fört talan, socknarna lösa hvar sitt exemplar af i målen meddelade utslag. Därjämte skulle socknar anses såsom delaktiga och förty vara lösenskyldiga i alla mål angående väg-, skjutsnings- och dylika frågor. Och detsamma skulle gälla alla de fall, i hvilka ordnades en fråga, som, utan att kunna hänföras till väg- eller dylika frågor, dock direkt berörde privata rättigheter hos t. ex. ägarne af i mantal satt jord och därför i öfverensstämmelse med den historiskt gifna uppfattningen kunde sägas angå socknen i dess helhet. Sådant vore förhållandet med t. ex. frågor rörande häradsallmänningar och allmänningsfisken. I sammanhang härmed vore en särskild egendomlighet i landssek

50 reterareus bevisföring' af beskaffenhet att böra framhållas. Både 1883 års förordning och motiven därtill betraktade otvifvelaktigt utsträckningen i socknarnas lösenskyldighet såsom en föreskrift angående svarandes och furklarandes lösenskyldighet, eller, med andra ord, författningen utginge från, att socknarna i de mål, i Indika den vidsträcktare lösenskyldigheten borde ifrågakomma, svarat på eller förklarat sig öfver en framstäld ansökning eller i allmänhet ett i målet framkommet förslag, detta naturligen på den grund, att socknarnas intressen på något sätt stätt i strid med bifall till ansökningen eller förslagets antagande. Nu hade emellertid landssekreteraren i det fall, hvarom här vore fråga, åberopat den i förordningen stadgade utsträckningen i svarandes och förklarandes lösenskyldighet men tillika framhållit allenast omständigheter, som visade socknarnas intresse för inrättandet af den ifrågasatta flottleden. Klart vore, att dessa omständigheter med större följdriktighet kunnat anföras som skäl för att betrakta socknarna såsom görande gemensam sak med sökanden. Synpunkten vore för öfrigt ej användbar, jämväl af den anledning att, såsom af advokatfiskalen redan framhållits, ej blott de till vattendraget gränsande, utan också alla andra socknar, som kunde hafva intresse af flottledens bringande till stånd, följdriktigt skulle betraktas såsom parter i flottledsmålet. Det vore vidare icke riktigt att säga, att de i flottledsfrågor intresserade skulle enligt flottningsstadgan höras socknevis. Stadgan föreskrefve, att i flottledsmål sammanträde under synen skulle hållas minst en gång inom hvarje socken. Ändamålet med denna föreskrift vore naturligen endast, att de, som ville närvara vid synen, icke måtte betungas med alltför långa resor, och stadgan syntes icke gifva anledning till, att ett dvlikt. sammanträde uteslutande skulle afse medlemmar af den kommun, inom hvars område sammanträdet skulle hållas. Till synen kallades icke heller medlemmarne i de till vattendraget gränsande socknarna i denna deras egenskap, utan kallelsen afsåge strand-, bro-, fiske- och vattenverksägare samt andra, hvilkas rätt säkerligen på ett med nu uppräknade rättsägares rätt analogt sätt kunde vara af frågan beroende. Tillämpades det ofvan utvecklade på mål angående inrättande af flottled, blefve resultatet, att, äfven om uttalandena i motiven till 1883 års expeditionsförordning tolkades med all möjlig pietet för den mening, som motivens författare kunde hafva velat i dem inlägga, och äfven med tillerkännande af den största möjliga omfattning och betydelse åt dessa uttalanden, någon annan regel med afseende på flottledsmål dock

51 48 icke kunde uppställas än den, att då dessa mål icke direkt berörde privata rättigheter för någon klass af socknebor, som skulle kunna anses representera den kommun, de tillhörde, socknarna i den ort, som af den ifrågasatta flottleden genomlöptes, icke utan vidare vore parter i ett sådant mål. Dock kunde socknar i orten vara parter i flottledsmålet, men härför fordrades något mer än deras belägenhet invid leden. Det fordrades, i enlighet med hvad förut blifvit sagdt, att socknarna faktiskt fört talan i målet. Såsom parter i målet torde socknarna i regeln uppträda, allenast om de hade någon privat rätt att bevaka, i likhet med enskilde strand-, bro-, fiske- och vattenverksägare eller andra personer, som kunde anses likstälda med de nu uppräknade. Undantagsvis kunde möjligen förekomma, att socknarna genom ombud, valda på kommunalstämma, i målet bevakade något sitt allmänna intresse, vare sig understödjande en framstäld ansökning, t. ex. på den grund att socknens innebyggare kunde i större utsträckning genom flottningen tillgodogöra sig egna skogseflekter och jämväl på annat sätt draga fördel af den föreslagna flottleden, om den komme till stånd, eller ock afstyrkande, t. ex. under anförande af, att ordningen inom socknen eller något annat dess intresse kunde genom den nya anläggningen äfventyras. I det mål, hvarom i förevarande åtal vore fråga, hade, enligt hvad ostridigt vore, socknarna icke på något sätt uppträdt såsom parter, och det hade icke uppgifvits, att de såsom privata rättsägare ens haft något intresse af målets utgång. Det syntes därför vara klart, att, på sätt upprepade gånger under åtalets fortgång framhållits, socknarna icke varit parter i målet, och att lösen för utslag följaktligen obehörigt affordrats dem. Slutligen och såsom ett ytterligare skäl för riktigheten af sin åsigt hade landssekreteraren åberopat, att en expedition rörande ordnandet af allmän flottled icke skulle kunna innehålla upplysning om alla de personer, hvilkas rätt vore i fråga, och att därför i expeditionsförordningens föreskrifter hinder mötte att af dem uttaga lösen. Däremot borde framhållas, att expeditionsförordningen naturligen förutsatte, att parterna i ett mål angåfves i protokollet öfver målets handläggning, samt att därför, om undantagsvis ett mål skulle vara af den beskaffenhet, att afsevärda hinder mötte för att i protokollet uppräkna parterna, följden blefve icke att någon annan än parterna finge betungas med lösenskyldighet utan att på grund af det angifna undantagsförhållandet skyldigheten att lösa expedition undantagsvis bortfölle. Denna uppfattning behöfde icke medföra synnerligen omfattande konsekvenser, såsom torde framgå af följande. Landssekreteraren hade påstått, och

52 hofrätten hade i sitt utslag tagit till utgångspunkt, att Konungens befallningshafvandes utslag i flottledsmål enligt lag borde genom Konungens befallningshafvandes försorg delgifvas vederbörande svarandeparter. Hofrätten både därpå grundat sin åsigt, att i dessa mål alltid skulle finnas någon lösenskyldig svarandepart, och som hofrätten på samma skäl som landssekreteraren ansett, att lösen icke eller åtminstone endast undantagsvis kunde uttagas af strand-, bro-, fiske- och vattenverksägare eller andra, Indika verkligen bevakat eller kunnat hafva någon särskild rätt att bevaka, hade hofrätten ansett riktigt, att socknarna i dessa mål liksom i vägfrågor ålades lösa expedition. Påståendet, att Konungens befallningshafvandes utslag i dessa mål enligt lag borde genom Konungens befallningshafvandes försorg delgifvas vederbörande svarandeparter, vore emellertid icke fullt riktigt. Genom kammarkollegii cirkulär den 23 september 1823 hade samtlig^ Konungens befallningshafvande anmodats att i mål rörande deltagande i allmänna vägars och broars samt andra publika byggnaders underhållande förelägga vederbörande kronobetjänt eller den vinnande parten, efter hvarje måls särskilda förhållande, att besörja om beslutets behöriga uppläsande å predikstolarne i vederbörande församlingar, och att ett exemplar aflämnades därstädes, på sätt i kammarkollegii kungörelse den 1 februari 1808 stadgats. Uti cirkulär den 20 november 1857 hade kammarkollegium föreskrifvit, att enahanda förfarande skulle iakttagas äfven i andra mål och i allmänhet där fleres rätt vore i fråga. Det berodde således på pröfning af Konungens befallningshafvande, huruvida delgifningen af utslaget genom uppläsning i kyrkorna borde ske genom kronobetjäningens eller den vinnande partens försorg. Hvad uttrycket»efter hvarje måls särskilda förhållande» kunde anses innebära, vore ej fullt klart; dock saknades ej skäl för det antagande, att i alla de mål af förevarande beskaffenhet, i Indika någon viss part kunde framför öfriga paider betraktas såsom vinnande, han ock skulle ombesörja utslagets delgifning. Af i kammarkollegii arkiv förvarade handlingar i flottledsmål kunde också inhämtas, att flera länsstyrelser i sådana mål städse öfverlämnade åt den vinnande parten att verkställa utslagets delgifning, hvilket ofta skedde under den form, att den vinnande parten förelädes att till Konungens befallningshafvande ingifva lika många afskrifter af utslaget, som antalet till flottleden gränsande socknar vore, hvarefter dessa afskrifter genom Konungens befallningshafvandes försorg befordrades till uppläsning i de särskilda sockenkyrkorna. Sedan handlingarna i målet, jämlikt af högsta domstolen vid föredragning den 28 juni 1897 af de utaf advokatfiskal anförda under- Justititombudsmamiens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag. 7 49

53 50 dåniga besvären meddeladt beslut, cirkulerat emellan högsta domstolens ledamöter, har Kongl. Maj:t den 7 oktober 1897 afgjort målet, därvid Kong]. Maj:t förklarat sig ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring. Den i Kongl. Maj:ts utslag uttalade meningen omfattades af tre justitieråd, hvaremot två justitieråd voro skiljaktiga. Ett justitieråd yttrade nämligen:»enär ifrågavarande kommuner, livilka icke, såvidt uppgifvet är, i sådan egenskap haft del i ärendet angående flottledens ordnande, till följd däraf icke kunna anses hafva varit lagligen pligtiga att utlösa Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i ärendet gifna utslag; men, med afseende å nämnda ärendes beskaffenhet, landssekreteraren Zachrisons åtgärd att till kommunerna expediera utslaget icke är såsom ämbetsfel att anse, och hvad genom åtalet blifvit fördt landshöfdingen Lothigius och länsnotarien Almqvist till last icke kan till någon påföljd för dem föranleda, finner jag, med ändring af hofrättens utslag, skäligt på det sätt bifalla de i målet framstälda yrkanden, att ifrågavarande kommuner förklaras berättigade att, emot afkunnande af de till dem expedierade utslag, hos landssekreteraren Zachrison återbekomma den af dem för utslagen erlagda stämpelafgift.» Därjämte anförde ett justitieråd:»enär ifrågavarande kommuner icke, såvidt uppgifvet är, i denna sin egenskap haft del i ärendet angående omförmälta flottleds ordnande, samt vid sådant förhållande desamma lagligen icke varit pligtiga lösa Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i ärendet meddelade utslag, alltså och då landssekreteraren Zachrison det oaktadt låtit hos kommunerna uttaga stämpelafgift för ett exemplar af utslaget rörande flottleden, men hvad i målet blifvit landshöfdingen Lothigius och länsnotarien Almqvist till last lagdt icke är af beskaffenhet att till någon påföljd för dem föranleda, finner jag skäligt, med ändring af hofrättens utslag, i så måtto bifalla de af advokatfiskalsämbetet i målet framstälda yrkanden, att ifrågavarande kommuner förklaras berättigade att, emot aflämnande af de till dem expedierade utslag, hos landssekreteraren Zachrison återbekomma den af dem för utslagen erlagda stämpelafgift äfvensom landssekreteraren Zachrison förpligtas ersätta Tranemo och Orsås kommuner kostnaden för den hos dem till uttagande af omförmälta stämpelafgift verkställa utmätning samt i sådant afseende utgifva till Tranemo kommun sexton kronor 74 öre och till Orsås kommun sju kronor 8 öre.». 1898

54 Vid granskning af hit inkomna förteckningar för år 1896 öfverder^ ^lra^ed fångar, förvarade i länscellfängelset i Karlstad och stadshäktet i Filip-«/ utslag anstad, anmärktes, att sedan arbetaren Erik Johan Eriksson för olofliga?4*"*häktadtillgrepp ransakats inför Fernebo häradsrätt den 2 och 17 juni och inför rådstufvurätten i Filipstad den 13 juli 1896, samt rådstufvurätten i utslag sistnämnda dag förklarat Eriksson saker till ansvar för stöld och hänvisat honom till förnyad ransakning inför Fernebo häradsrätt, hade Eriksson därefter icke förr än den 27 augusti samma år varit till ransakning inför häradsrätten instäld. Af den skriftväxling, som i ärendet fördes emellan justitieombudsmannen, å ena, samt domhafvande!! i Öster-Sysslets domsaga. och Konungens befallningshafvande i Värmlands län, å andra sidan, framgick, att rådstufvurättens i Filipstad protokoll och utslag i målet först den 7 augusti 1896 kommit Konungens befallningshafvande tillhanda, och sedan justitieombudsmannen däröfver infordrat rådstufvurättens yttrande, inkom af borgmästaren L. F. Maechel å rådstufvurättens vägnar afgifven förklaring, däri medgafs, att anmärkningen vore befogad, i det att, enligt hvad för rådstufvurätten tillgängliga anteckningar utvisade, utslaget först den 6 augusti 1896 blifvit till Konungens befallningshafvande afsändt af rådmannen och brottmålsnotarien J. H. C. Sandström, hvilken uppsatte domboken i brottmål vid rådstufvurätten samt expedierade därtill hörande protokoll och utslag. o o' o Enligt gällande föreskrifter hade i förevarande fall rådstufvurättens protokoll och utslag bort expedieras inom fjorton dagar från den dagutslaget gifvits, eller alltså senast den 27 juli För det dröjsmål, som härvid ägt rum, hade rådstufvurätten icke kunnat ens uppgifva någon ursäkt, och då berörda dröjsmål halt till följd, att den tilltalade hållits häktad tio dagar längre än vederbort, ansåg justitieombudsmannen sig icke kunna lämna den anmärkta ämbetsförsummelsen utan laga beifran. Såsom vållande till dröjsmålet hade i rådstufvurättens förklaring framhållits rådmannen Sandström, men då, såvidt justitieombudsmannen hade sig bekant, någon särskild arbetsordning icke blifvit för rådstufvurätten utfärdad, samt den fördelning af ämbetsgöromålen, som i förklaringen blifvit antydd såsom vid rådstufvurätten vedertagen, vid sådant förhållande enligt justitieombudsmannens åsigt icke kunde föranleda till förändring i den skyldighet att öfvervaka arbetets behöriga gång, som i regeln ålåge rådstufvurätt såsom sådan, fann justitieombudsmannen

55 52 ansvaret för dröjsmålet böra drabba samtlige de ledamöter af rådstufvurätten, hvilka suttit i rätten vid ransakningen med Eriksson och fort)7 haft att tillse, att rådstufvurättens protokoll och utslag i målet behörigen expedierats. Justitieombudsmannen uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen i Svea hofrätt att för ifrågavarande ämbetsförsummelse ställa rådstufvurättens bemälte ledamöter under tilltal inför hofrätten med påstående om ansvar å dem enligt lag och sakens beskaffenhet. Därjämte anbefäldes advokatfiskalen yrka, att samme ledamöter måtte förpligtas att godtgöra statsverket kostnaden för Erikssons underhåll i fängelset under tio dagar, samt att, därest Eriksson, i målet hörd, komme att framställa anspråk på ersättning för det lidande, honom tillfogats, därigenom att han hållits häktad under längre tid än vederbort, i mån af befogenhet understödja samma ersättningsanspråk. Till följd häraf anstäldes af advokatfiskalen åtal emot borgmästaren Maschel och rådmannen Sandström samt rådmännen P. O. Jacobson och Jk C. E. Sundin, och efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den 12 oktober Hofrätten utlät sig däri: Som rådstufvurättens protokoll och den 13 juli 1896 meddelade utslag i ofvan omförmälta mål bort jämlikt kong!.' brefvet den 22 maj 1816, jämfordt med kongl. trefven den 18 november 1762 och den 15 april 1774 af rådstufvurätten aflämnas till Konungens befallningshafvande i Värmlands län eller till Fernebo häradsrätt, till hvilken fullföljden af ransakningen angående Eriksson blifvit genom rådstufvurättens utslag hänskjuten, inom fjorton dagar från det utslaget gafs eller således senast den 27 juli 1896, men berörda protokoll och utslag blifvit först den 6 därpå följande augusti afsända till Konungens befallningshafvande, som erhållit dem den 7 i samma månad, hvilket haft till följd, att Eriksson hållits häktad, tio dagar längre än vederbort; alltså och' då icke styrkt blifvit, att enligt lagligen faststäld fördelning af göromålen vid rådstufvurätten bestyret med expedierandet till Konungens befallningshafvande af rådstufvurättens ifrågavarande protokoll och utslag skulle, såsom borgmästaren Maechel och hans inedparter föreburit, ålegat rådmannen Sandström ensam i hans egenskap af brottmålsnotarie hos rådstufvurätten, samt vid sådant förhållande borgmästaren Miechel samt rådmännen. Jacobson, Sundin och Sandström, hvilka deltagit i handläggningen inför rådstufvurätten af ifrågavarande mål, vore för berörda försummelse ansvarige, pröfvade hofrätten rättvist att med tillämpning af ofvannämnda kongl. bref döma borgmästaren Mmcbel samt rådmännen Jacobson, Sundin och Sandström att för det dröjsmål under tio dagar

56 i fråga om expedierandet af ifrågavarande protokoll och utslag, som sålunda läge dem till last, bota tillhopa femton kronor, af hvilka böter borgmästaren Maschel, jämlikt grunderna för kongl. brefven den 2 maj 1766 och den 28 februari 1777, skulle erlägga dubbelt mot rådman, och ålåge det därjämte borgmästaren Maechel och hans medparter att, hvilken af dem gälda gitte, ej mindre ersätta statsverket kostnaden för Erikssons underhåll i länscellfängelset under tio dagarmed sammanlagdt tre kronor 14 öre än äfven till Eriksson i skadestånd, för det han, på sätt ofvan nämnts, hållits häktad längre än vederbort, utgifva af honom i sådant hänseende fordrade femton kronor. Hofrättens utslag har vunnit laga kraft. Med anhållan om åtals anställande anmälte Mårten Lasson i Frenningef^j^6c» i en hit insänd skrift, att doinhafvanden i Färs härads domsaga, häradshöfdingen Victor Anderberg, skulle hafva utfärdat ett felaktigt gravationsbevis, och innehöll skriften därom följande: För försäljning den 11 december 1803 af för skuld utmätta mantal n:o 1 Hemmeneköp hade häradshöfdingen Anderberg den 6 nästförutgångne november till vederbörande utmätningsman utfärdat ett gravationsbevis angående samma fastighet. Detta bevis var oriktigt därutinnan, att det icke upptog en inteckning å 600 kronor, som faststälts den 7 september 1891 och alltsedan ägts och innehafts af klaganden. Gravationsbevisets oriktighet jämte ofullständighet i utmätningsprotokollet föranledde, att klaganden icke kunde blifva underrättad om den blifvande auktionen, och att egendomen därå såldes långt under halfva värdet, i följd hvaraf klaganden förlorade sin fordran med undantag af 166 kronor 34 öre. Äfven om en eller flera omständigheter jämte det felaktiga gravationsbeviset medverkat till denna klagandens förlust och skada, hade dock beviset såsom sådant varit tillräckligt att ensamt för sig valla skadan. Utfärdandet af gravationsbevis vore en vigtig sak för en domare, hälst andra vore i så hög grad beroende däraf. Ju vigtigare en sak vore, desto svårare ansvar jämte.skyldighet att ersätta uppkommen skada borde vårdslöshet och försummelse däri medföra. Klaganden yrkade förty, att justitieombudsmannen måtte anbefalla åtal emot häradshöfdingen Anderberg för den vårdslöshet och försummelse, hvartill han kunde anses hafva gjort sig skyldig vid utfärdandet af ifrågavarande gravationsbevis, äfvensom att klaganden måtte beredas rätt och tillfälle att göra anspråk på ersättning för den skada, han lidit. Vid skriften funnos fogade, bland andra, följande handlingar: l:o) utdrag af inteekningsprotokollet, hållet vid lagtima höstetinget med Färs härad den 7 september 1891, utvisande att häradsrätten då be

57 54 vilja t inteckning uti 5/728 mantal n:o 1, kronoskatterusthållshemman, Hemmeneköp till säkerhet för 600 kronor jämte sex procent ränta enligt ett af Nils Mårtensson den 4 september 1891 till innehafvaren utstäldt skuldebref: 2:o) i bestyrkt afskrift ett den 6 november 1898 af häradshöfdingen Anderberg utfärdadt gravationsbevis å Nils Mårtenssons för skuld utmätta fastighet, 7728 mantal n:o 1 Hemmeneköp, livilket bevis icke upptog omförm älta i n tec kning; 3:o) i behörigen bestyrkt afskrift protokoll öfver auktion å nyssnämnda fastighet den 11 december 1898, utvisande att därvid företetts ett gravationsbevis angående fastigheten, meddeladt den 6 november 1893, samt att fastigheten för 400 kronor inropats af Pehr Pihl i Önneköp, hvilken vid förrättningen anmält sig hafva att fordra 800 kronor jämte ränta enligt ett utaf Nils Mårtensson den 19 augusti 1892 till honom utgifvet skuldebref, på grund hvaraf inteckning blifvit den 31 oktober samma år faststäld i utmätta fastigheten; och 4:o) ett af häradshöfdingen Anderberg utfärdadt, den 25 november 1893 dagtecknadt bevis öfver de vid ifrågakomna fastighet häftande penninginteckningar, i hvilket bevis upptagits jämväl ofvannämnda, den 7 september 1891 meddelade inteckning. Sedan justitieombudsmannen lämnat häradshöfdingen Anderberg tillfälle att yttra sig öfver den emot honom sålunda gjorda anmälan, genmäle Anderberg i afgifven förklaring: Naturligtvis kunde Anderberg ej annat än vidgå, att ifrågavarande gravationsbevis vore oriktigt därutinnan, att uppgifna inteckningen af den 7 september 1891 icke kommit att däri inflyta. Lika med Mårten Lasson ville Anderberg äfven erkänna, att utfärdandet af gravationsbevis för domaren vore en mycket vigtig och ansvarsfull sak med hänsyn till ersättningsskyldigheten, hvadan det måste antagas, att en domare icke sparade någon möda för att göra en dylik handling så noggrann som i mensklig, förmåga stode. Under de 30 år, Anderberg utöfvat domareämbete på landet, därvid i medeltal 300 gravationsbevis årligen utfärdats, hade Anderberg varit nog lycklig att aldrig få anmärkning mnot ett enda sådant bevis. Att inteckningen i fråga ej blifvit upptagen uti nu ifrågavarande bevis, kunde Anderberg ej reda, men tillskrefve detsamma mängden af de inteckningar, som vidlådde hela ett mantal n:o 1 Hemmeneköp. Mårten Lasson hade lämnat denna sak i händerna på en Anderbergs vedersakare, och Anderberg ansåge sig därför ej hafva den ringaste utsigt att få saken i godo uppgjord, hvadan densamma väl ej kunde annat än af justitieombudsmannen öfverlämnas till vederbörande advokatfiskal; dock ville

58 Anderberg uttala den förhoppning, att lians fel ej, på sätt Marten Lasson antydt, måtte stämplas såsom allt för svårt brott. Många omständigheter, däribland äfven den, att intecknade skuldebrefvet blifvit pantsatt hos Mårten Lasson för endast 450 kronor, förelåge, som möjligen kunde om icke helt och hållet befria Anderberg - så åtminstone minska hans ersättningsskyldighet. 55 Som af handlingarna i ärendet sålunda framgick, att häradshöfdingen Anderberg felaktigt förfarit vid utfärdandet af ifrågakomna gravationsbevis, i det att lian underlåtit att i beviset upptaga klagandens inteckning, samt det syntes vara antagligt, att berörda underlåtenhet, hvilken haft till följd, att klaganden icke kunnat kallas att bevaka sin rätt vid den exekutiva auktionen, tillskyndat klaganden förlust, i hvilket hänseende justitieombudsmannen ansåg beaktansvärdt, bland annat, att fastigheten inköpts af innehafvare!! af eu inteckning, som hade sämre rätt än klagandens, fann sig justitieombudsmannen, då ett fastställande åt den förlust, klaganden kunde hafva lidit, erfordrade utredning vid domstol, föranlåten att förordna om åtal emot Anderberg för hvad lian i förevarande hänseende hitåt komma sig till last. Åt advokatfiskalen i hofrätten öfver Skåne och Blekinge uppdrogs fördenskull att för omförmälta ämbetsfel ställa Anderberg under tilltal inför hofrätten och därvid å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet samt därjämte i mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som kunde komma att framställas af klaganden, sedan honom lämnats tillfälle att yttra sig i målet. Till följd häraf anstäldes emot häradshöfdingen Anderberg åtal, ocli sedan Mårten Lasson blifvit däri hörd och framstäf ersättningsanspråk, hemstälde advokatfiskalen i denna del af målet, att Anderberg måtte förpligtas godtgöra Mårten Lasson med 335 kronor 66 öre jämte sex procent ränta å 500 kronor från den 4 september 1892 till den 22 januari 1894, då köpeskillingslikvid ägt rum och Mårten Lasson bekommit 166 kronor 34 öre, samt å 333 kronor 66 öre därifrån och till dess betalning skedde. Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten deri 15 oktober 1897 i målet utslag, af innehåll att, som ifrågavarande gravationsbevis vore felaktigt i anmärkta afseende!, pröfvade hofrätten rättvist, jämlikt 25 kapitlet 17 strafflagen, döma Anderberg att för försummelse i ämbetet höta tjugufem kronor; men då det icke blifvit ådagalagdt, att Mårten Lasson genom bevisets felaktighet tillskyndats förlust, funne hofrätten det emot Anderberg framstälda ersättningsyrkande icke kunna bifallas.. i,

59 56 Den 23 november 1897 ankom hit med posten en skrift, i hvilken Mårten Lasson förmälte sig hafva öfverklagat hofrättens utslag i målet och tillika anhöll, att jag måtte fullfölja åtalet samt dervid understödja Mårten Lassons ansvars- och ersättningstalan, såvidt därtill kunde finnas befogenhet. Af en Inlagd handling, innefattande, bland annat, afskrift af besvär, som hos Kongl. Maj:t sedermera före besvärstidens utgång blefvo i målet anförda af Mårten Lasson, inhämtade jag, att Mårten Lasson genom målets dragande under Kongl. Maj:ts pröfning förväntade sig dels att få häradshöfdingen Anderberg befordrad till högre straff och dels att själf vinna ersättning för den förlust, som enligt Mårten Lassons förmenande orsakats genom gravationsbevisets felaktighet. För framställande af yrkande om högre ansvar å häradshöfdingen fann jag ej fog. Däremot ansåg jag, att jag ej borde undandraga mig att i ersättningsfrågan, i enlighet med livad Mårten Lasson af mig äskat, understödja hans ändringssökande. Efter öfvervägande af hvad i förevarande åtal förekommit och sedan jag tagitdel af handlingarna i ett af Kongl. Maj:t genom utslag den 7 augusti 1895 afgjordt besvärsmål emellan Mårten Lasson, å ena, och köparen af den intecknade fastigheten, Pehr Pihl, å andra sidan, angående upphäfvande af den exekutiva auktionen, ansåg jag nämligen, att Mårten Lassons uteblifvande från auktionen kunnat bero på ifrågavarande felaktighet i gravationsbeviset, och fann jag tillika det vara sannolikt, att Mårten Lasson, därest han kallats till auktionen, kunnat skydda sig emot förlust. På grund af denna min uppfattning och under närmare angifvande af skälen för densamma har jag hos Kongl. Ma,j:t fullföljt det af Mårten Lasson hos hofrätten framstälda och af advokatfiskal^! biträdda ersättningsyrkande. Därjämte har jag trott mig böra bereda Mårten Lasson tillfälle att rörande vissa enligt min åsigt icke behörigen utredda eller styrkta omständigheter i målet förebringa ytterligare utredning och bevisning, samt fördenskull vidtagit härför nödiga åtgärder. De i detta mål sålunda anförda besvären äro på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. Försumlighet fråga om redo visning af kom munalskatterestlängder in. in. I justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1896 års Riksdag redogöres (sidd ) för ett efter angifvelse af stadsfullmäktige i Åmål af justitieombudsmannen anbefaldt åtal emot borgmästaren därstädes S. Vigelius för underlåtenhet att redovisa restlängder å kommunalskatter in. m. I detta mål hade yrkats, bland annat, att Vigelius måtte dömas att såsom ersättning utgifva tillhopa 8,657 kronor 98 öre. Genom utslag den 23 april 1895 dömde Göta hofrätt Vigelius till böter samt förpligtade honom 1898

60 att ersätta genom berörda underlåtenhet vållad ränteförlust, beräknad eftet två procent, med tillhopa 1,284 kronor efter afdrag dock för 40 kronor 54 öre. öfver hofrättens utslag anförde Vigelius och stadsfullmäktige, hvar för sig, underdåniga besvär. Dessa besvär äro numera pröfvade af Kongl. Maj:t, som genom utslag den 27 oktober 1897 utlåtit sig: Enär stadsfullmäktige icke vore behöriga att i ansvarsfrågan föra talan, kunde stadsfullmäktiges ändringssökande i denna del icke komma under pröfning. Beträffande målet i öfrigt funne Kongl. Maj:t, med afslag å Vigelius besvär, ej skäl att i anledning af stadsfullmäktiges fullföljda talan göra annan ändring i hofrättens utslag, än att, då det ålegat magistraten att afgifva redovisning för års kommunalskatter sist inom tre månader, från det kongl. förordningen den 12 juli 1878 blef till efterlefnad gällande, och Vigelius följaktligen vore skyldig att å det belopp af nämnda skatter, som till stadskassan levererats först den 23 december 1880, eller 1,620 kronor 12 öre, gälda ränta till samma dag från och med den 1 april 1879, samt den räntegodtgörelse, Vigelius borde utgöra, icke finge beräknas efter lägre räntefot än fem procent, det belopp, Vigelius hade att i räntegodtgörelse till staden utgifva, bestämdes till 3,350 kronor 17 öre, med rätt för Vigelius att, pa sätt hofrätten stadgat, härå njuta afdrag för 40 kronor 54 öre. Afritande af Ledamoten af Kiksdagens andra kammare, hemmansägaren Per Olsson nämndeman. i.vsak, anmälte i en hit ingifven skrift domhafvande! i Norra Helsinglands domsaga, häradshöfdingen V. O. Schlyter, till åtal för hans förfarande 1 nedan angifna hänseenden, hvilket förfarande enligt klagandens förmenande innefattade groft ämbetsfel och godtycke. I skriften anförde kla-, garn!eu hufvudsakligen följande: 0 Sedan hemmansägaren L. O. Högström i Asak den 5 januari 1890 blifvit utsedd till nämndeman för Högs socken, fortfor han att utöfva denna befattning från nämnda dag intill slutet af år I)å 1 kapitlet 2 rättegångsbalken föreskrefve, att nämndeman skulle väljas för en tid af sex år, ålåge det vederbörande domhafvande att efter utgången af denna i lagen bestämd:! tid tillse, att ny nämndeman blefve utsedd; hvilket ock i praxis tillginge på det sätt, att domhafvanden om ledigheten gjorde anmälan hos kommunalstämmans ordförande, som då föranstaltade om nytt val. Emellertid hade nytt val till nämndeman efter den år 1890 valde Högström icke skett förr än den 26 december 1896, oaktadt Högströms lagliga funktionstid gatt till ända redan den 5 januari samma år. Detta hade berott därpå, att häradshöfdingen Schlyter icke, på sätt honom ålegat, gjort vederbörlig anmälan om den i början af år 1896 uppkomna ledigheten. Då någon Justitieombudsmannens ämbetsberiittelse till 1898 års Riksdag. 8 5?

61 hä anmälan om den inträffade ledigheten ej af hördes från domhafvande!), nödgades slutligen klaganden såsom kommunalstämmans i Hög ordförande själf föranstalta om nytt val till nämndeman efter Högström, vid hvilket val, som ägde rum den 2G december 1896, till nämndeman utsågs hemmansägaren Erik Larsson i Hallsta. Att klaganden ägt icke blott befogenhet utan ock skyldighet att föranstalta om dylikt val, då ledighet på grund af gällande lag inträffat, syntes tydligt framgå af 1 kapitlet 1 rättegångsbalken, hvarest, bland annat, stadgades, att, då ledigt rum i nämnden skulle fyllas, val skulle hållas å kommunalstämma. Lika väl som det ålåge klaganden såsom stämmans ordförande att tillse, att öfriga val af kommunens förtroendemän ägde rum, lika väl hade det varit klagandens skyldighet och befogenhet att föranstalta om val af nämndeman för socknen, då ett ledigt rum uppkommit genom tilländalöpandet af Högströms lagliga funktionstid och domhafvande!) det oaktadt icke verkstält den honom åliggande anmälan. Vid vintertinget med Forsa tingslag den 8 februari 1897 instälde sig Erik Larsson, försedd med protokollsutdrag såsom fullmakt, och anmälte sig, med aflämnande af protokollsutdraget, till tjänstgöring i rätten. Häradshöfdingen Schlyter affärdade emellertid Erik Larsson, utan häradsrättens hörande, med den förklaring att ingen plats i rätten vore ledig, och att Schlyter aldrig uppdragit åt kommunalstämman i Hög att förrätta något val af nämndeman. Då Erik Larsson därtill genmälte, att han, jämlikt bekommet protokollsutdrag, vore vald till nämndeman och fördenskull instält sig vid rätten för anmälande af sitt val, erhöll han af Schlyter helt kort till svar:»du får fara hem!» Att ett sådant till vägagående af en domare vore olagligt, ansåge klaganden ligga i öppen dag. Också hade Schlyter ej gittat därför anföra några ens närmelsevis hållbara skål. Hvad Schlyter anfört därom, att ingen plats i rätten varit ledig, vore uppenbart ett försök till sanningens förnekande. Ty gällande lag finge väl betyda mer än en domares godtycke. Icke heller den omständigheten, att Schlyter icke uppdragit åt kommunalstämman i Hög att välja nämndeman, kunde tillmätas någon vigt, då ju Schlyter just genom sin uraktlåtenhet att utfärda kungörele om nytt val under den långa tid, som detta ålegat honom, måste anses hafva försummat sin tjänstepligt. Denna uraktlåtenhet tydde på, att Schlyter trodde sig stå öfver gällande lag, då han förestälde sig, att nämndeman valdes för en tid, som han behagade bestämma. Anmärkningsvärdt vore dock, att Schlyter, som vore boende och röstberättigad i Hög, icke blott genom ombud deltagit i det i december 1896 förrättade nämndemansvalet, utan äfven underlåtit att anföra besvär öfver detsamma, hvilket allt tydde på, att han då haft en annan tanke om valets laglighet. 1898

62 Klaganden förmenade förty, att häradshöfdingen Schlyter i tre afseenden åsidosatt sin ämbetspligt och förfarit olagligt, nämligen dels därutinnan, att han försummat att inom laga tid göra anmälan om den uppkomna ledigheten, dels däruti, att han sedermera förvägrat den lagligen utsedde, nämndemannen att, sin rätt likmätigt, taga säte och stämma i rätten, dels ock däruti, att lian olagligen tillåtit Högström att kvarsitta i rätten under tid, för hvilken han icke varit vald. På grund häraf hemstålde klaganden, att justitieombudsmannen måtte vidtaga de åtgärder, som med anledning af de fel i ämbetet, till hvilka Schlyter enligt klagandens mening gjort sig skyldig, kunde anses behöfliga. Vid skriften voro fogade dels ett utdrag af protokollet vid kommunalstämma med Högs socken den 26 december 1896, utvisande att Erik Larsson då valts till nämndeman med 31 röster, samt att Högström vid valet erhållit 6 röster, dels ock ett af vice ordföranden i kommunalstämman, Jon Olsson, utfärdadt intyg, af innehåll att sedan Högström den 5 januari 1890 utsetts till nämndeman för Högs socken, icke något nytt val af nämndeman för socknen ägt rum förr än den 26 december 1896, samt att Högström tjänstgjort såsom nämndeman under hela tiden från början af år till slutet af år 1896, äfven efter det Erik Larsson valts till nämndeman. Därjämte hade bilagts ett af två personer utfärdadt intyg, som bestyrkte riktigheten af hvad klaganden i skriften uppgifva angående förloppet vid det tillfälle, då Erik Larsson anmält sig såsom nämndeman, men blifvit af Schlyter afvisad. I anledning af klagoskriften infordrade justitieombudsmannen yttrande från häradshöfdingen Schlyter, hvilken i afgifven förklaring, till bemötande af klagandens emot honom gjorda anmälan, anförde, bland annat, följande: Val stadgade den af klaganden åberopade 1 af 1 kapitlet rättegångsbalken, enligt sin lydelse i kongl. förordningen den 19 juli 1872, att,»då ledigt rum i nämnden fyllas skall», val i den valkrets,»för hvilken ledigheten inträffat», borde hållas å kommunalstämma, men hvarken nämnda paragraf eller något annat af Schlyter kändt lagrum innehölle, att domhafvanden om ledigheten skulle göra anmälan till kommunalstämmas ordförande eller någon annan, och klaganden hade icke heller uppgifvit något sådant lagstadgande. Däremot föreskrefve berörda paragraf, att om flera socknar eller sockendelar vore förenade till en valkrets, rätten skulle bestämma, å hvilken sockens kommunalstämma valet borde förrättas; och i 2 af ifrågavarande kapitel stadgades, att om nämndeman flyttade ur valkretsen eller eljest visade giltigt hinder, det tillkomme rätten att honom entlediga. Häraf framginge, att det vore rätten och icke domhafvanden,

63 60 som det ålåge att ombestyra entledigande och val af nämndeman, samt att ledigt ruin i nämnden måste finnas, innan om nytt val af nämndeman borde förordnas. Också hade på "rund af dessa stadganden, så vidt Schlyter vore bekant, alltid och öfverallt i domsagorna förfarits på det sätt, att nämndemän, som tjänstgjort i sex år eller eljest önskat afgå, anmält detta för rätten, som pröfvat hans skäl, hvarefter, då ledighet sålunda inträffat, rätten genom sin ordförande anmodat vederbörande länsman och icke kommunalstämmas ordförande, såsom klaganden uppgifvit att föranstalta om val af nämndeman i den afgångnes ställe. Nu vore förhållandet, att Schlyter sedan vintertinget år 1890, då Högström efter omval åter inträdde såsom nämndeman, icke hållit något lagtima ting inom Forsa tingslag förr än höstetinget 1896, således icke heller 1895 års hösteting, med h vil ket Högströms sexårsperiod utgick, och att Schlyter följaktligen icke haft något att göra med, huruvida Högström då anmälte sig till utträde ur rätten, eller med förordnande i anledning däraf om nytt val. Då Schlyter efter sju års förlopp förrättade 1896 års hösteting, hade således rättens alla ledamöter varit underkastade omval; och då vid samma tings början ingen förändring inom nämnden skedde, och icke heller vid dess afsilande någon nämndeman anmälte sig att afgå, saknade så väl rätten som Schlyter all anledning att beträffande nämnden vidtaga någon åtgärd. Något ledigt rum i nämnden att fyllas uppstod således icke då och kunde följaktligen icke heller förefinnas vid näst påföljande tings början, så vida. icke någon anmälan därom då gjordes, h vil ket ej var händelsen. Å första rättegångsdag^! af 1897 års vinterting, eller den 8 februari, men sedan rättens förhandlingar för dagen redan voro afslutade, företrädde emellertid för rätten Erik Larsson och framräckte till Schlyter ett hopviket. papper, hvaröfver han, på Schlyters fråga hvad därmed åsyftades, begärde»rättens utlåtande». Sedan Schlyter uppvikit berörda papper och funnit detsamma innefatta protokollsutdrag om, att Erik Larsson blifvit af Högs sockens kommunalstämma vald till nämndeman, tillkännagaf Schlyter, att något ledigt rum i nämnden icke funnes, och att till följd däraf något afseende icke kunde fästas vid det skedda valet, om hvars hållande kommunalstämman för öfrigt, Schlyter veterligen och så vidt det ingifna protokollsutdraget utvisade, icke blifvit i laga ordning anmodad. Erik Larsson förklarade då, att detta vore honom likgiltigt, blott han icke kunde ställas till ansvar för någon försummelse. 1 detta hänseende lugnade Schlyter honom och tilläde, på hans fråga, att han finge aflägsna sig. Jämte det att häradshöfdingen Schlyter i sin förklaring öfverlämnade till justitieombudsmannens bedömande, huruvida Schlyters i förklaringen 1898

64 omförmälta förhållande vore att hänföra till»groft ärnbetsfel och godtycke», hemstälde Schlyter, huruvida icke klaganden själf gjort sig skyldig till försummelse i sin befattning såsom kommunalstämmans ordförande, genom att han under ett helt år underlåtit att fullgöra sin förmenta skyldighet i fråga om nämndemansvals hållande. Slutligen ville Schlyter åberopa ett honom tillstäldt intyg, hvaraf framginge, att klaganden vid valförrättningen gjort sig skyldig till godtycke. Berörda intyg, som var undertecknadt af fem personer, innehöll hufvudsakligen, att klaganden vid valförrättningen fält yttranden, som enligt betygsutfärdarnes mening utvisade egenmäktighet och partiskhet. I afgifna påminnelser yttrade klaganden, bland, annat: Häradshöfdingen Schlyter hade i sin förklaring uttalat den uppfattning, att det vore rätten och icke domaren, som det ålåge att ombestyra entledigande och val af nämndeman, och att sålunda den del af klagandens anmälan, som riktade sig mot Schlyters underlåtenhet att hos klaganden anmäla ledigheten efter Högström, vore obefogad. De skäl för denna mening, som hämtats ur 1 kapitlet 1 och 2 rättegångsbalken, vöre emellertid icke tillämpliga i detta fall. Väl stadgades i sistnämnda lagrum, att om nämndeman flyttade ur valkretsen eller eljest visade giltigt hinder, det tillkomme rätten att honom entlediga, men härmed åsyftades allenast de fall, då nämndemans lagliga funktionstid icke tilländagått. Hade däremot denna tid för viss nämndeman gått till ända, hvilket varit händelsen med Högström, så torde väl en sådan, sedan ny nämndeman blifvit utsedd i hans ställe, vara entledigad, äfven om hvarken rätten eller domaren gjorde något föranstaltande därom. Vidkommande val af nämndeman efter den, som tjänstgjort i sex-år, torde domhafvanden i främsta rummet äga vetskap om, när omval lagligen skulle ske, och borde han på grund däraf anses skyldig att, när ledighet uppstode, därom göra anmälan eller åtminstone inom rätten taga initiativ till, att dylik anmälan blefve af densamma beslutad. Vare sig det ålåge domhafvanden eller rätten att göra sådan anmälan, komine ansvaret för försummelse härutinnan att ytterst hvila på domhafvanden personligen. Att Schlyter icke hållit 1895 års hösteting med Forsa tingslag, saknade betydelse, enär Högströms lagliga funktionstid icke gick till ända förr än den 5 januari 1896, vid hvilken tid Schlyter obestridligen förvaltade domareämbetet inom tingslaget. Strax före nyssnämnda tillfälle gjorde klaganden hos t. f. domhafvanden i domsagan förfrågan om hvem som skulle taga initiativ till, att ny nämndeman blefve utsedd för Hög, och fick därvid till svar, att ej något hinder mötte för klaganden att förrätta valet utan någon förut gjord anmälan. Emellertid lät Schlyter, som härom fått kännedom, genom *

65 62 sin dåvarande förvaltare tillsäga klaganden, att klaganden borde slå all tanke på detta val ur hågen, tills Schlyter behagade förordna därom. Härmed lät sig klaganden nöja till efter 1896 års hösteting, i tanke att Schlyter ämnade under detsamma föranstalta om anmälan angående nytt val, hvilket dock ej blef händelsen. Af förklaringen framginge, att Schlyter hölle före, att ledigt rum i rätten icke uppstode, då nämndemans sexårsperiod gått till ända, såvida ej den afgående nämndemannen för rätten anmälte ledigheten.. Häraf skulle följa, att om en nämndeman, hvars lagliga funktionstid gått till ända, underläte att göra dylik anmälan, domhafvanden eller rätten saknade såväl rättighet som skyldighet att förordna om nytt val, samt att nämndeman trots stadgandet i 1 kapitlet 2 rättegångsbalken skulle kunna utöfva sin befattning huru länge som hälst. En uppfattning med sådana orimliga konsekvenser borde icke kunna delas af någon förnuftig menniska. Schlyter hade uppgifvit, att Erik Larsson förvägrats att taga säte och stämma i rätten, emedan något ledigt rum i nämnden icke funnits. Att Schlyter emellertid måste varit medveten om, att så icke varit förhållandet, torde tillräckligt tydligt framgå af hvad klaganden redan anfört äfvensom däraf, att, enligt hvad ett påminnelseskriften bilagdt intyg utvisade, Högström alls icke bevistat 1897 års vinterting med Forsa tingslag, naturligtvis emedan han vetat, att Erik Larsson då skulle intaga hans plats. Gent emot det af Schlyter åberopade intyg, hvarigenom han sökt göra troligt, att klaganden vid valförrättningen skött ordförandeskapet på ett mindre opartiskt sätt, ville klaganden hänvisa till ett intyg af kyrkoherden O. Holmqvist i Forsa, hvilken såsom icke boende eller röstberättigad i Hög vore att anse såsom fullt opartisk. Klaganden funne sig förty föranlåten vidhålla det yrkande, som framstälts i klagandens till justitieombudsmannen ingifna anmälan. Vid påminnelseskriften hade fogats ett af två personer utfärdadt intyg, af innehåll att Högström icke tjänstgjort som nämndeman vid 1897 års vinterting med Forsa tingslag å tingsstället i Sanna. Därjämte hade bilagts ett intyg af följande lydelse:»på begäran af ordföranden i 0 kommunalstämman i Högs socken, riksdagsfullmäktigen Per Olsson i Asak, och med föranledande af det intyg, som afgifvits af M. M. Carlsson i Edsta, S. J. Svensson i Hjortsta, Per Högström i Asak, Jon Persson i Påstå sub 1 och Per Jonsson i Baldra och däruti Per Olsson beskylles att vid det val af nämndeman, so mi förrättades i Hög den 26 december 1896, icke såsom ordförande hafva iakttagit opartiskhet, få undertecknade, som voro vid stämman närvarande, 1898»

66 härmed intyga, att enligt vår uppfattning ordföranden Per Olsson vid valet hvarken ådagalagt partiskhet eller på annat sätt sökt inverka på valets utgång; att en af intygets utgifvare, M. M. Carlsson, innehade vid valet herr häradshöfdingen C. O. Schlyters fullmakt att föra dennes talan och på grund däraf äfven utöfvade häradshöfdingens rösträtt; att bemälde Carlsson före valet meddelade, att han hade häradshöfdingens uppdrag att för stämman tillkännagifva, att om stämman valde någon annan till nämndeman än Lars Olof Högström, som förut varit nämndeman, den valde aldrig skulle få vara närvarande som nämndeman vid de extra tingen eller ransakningarna på»häktet» i Hudiksvall; att berörde Carlsson såsom häradshöfdingens ombud icke vid stämman gjorde någon anmärkning hvarken mot det sätt, hvarpå stämmans ordförande ledde förhandlingarne, icke heller mot valets utgång. Hög den 4 maj O. Holinqvist, J. Högman, kyrkoherde i Forssa och Hög. egare af Kungsgården n:o s. 2.» 63 Den uppfattning, som häradshöfdingen Schlyter i sin förklaring framställ, fann sig justitieombudsmannen icke kunna dela, och detta af följande skäl, som af justitieombudsmannen utvecklades i en till advokatfiskal i Svea hofrätt aflåten skrifvelse, hvarigenom förordnades om åtal emot Schlyter för hans förhållande i denna sak. Stadgandet i 1 kapitlet 2 rättegångsbalken, att nämndeman väljes för sex är, hade, yttrade justitieombudsmannen i berörda skrifvelse, otvifvelaktigt sin grund i uppfattningen af nämndemansbefattningen såsom ett kommunalt förtroendeuppdrag och åsyftade att bereda tillfälle till kontroll däröfver, att folkets andel i lagskipningen utöfvades af personer, som ägde folkets förtroende. Affattningen af stadgandet gåfve också klart och tydligt vid handen, att nämndeman med utgången af de sex år, för hvilka han blifvit vald, utan vidare upphörde att vara nämndeman, och att sålunda ledigt rum i nämnden uppkomme, i och med det att berörda tidsperiod gått till ända. När af sådan anledning uppkommit ledighet i nämnden, t ' torde det tillkomma vederbörande o kommunalstämmas ordförande att föranstalta om nytt val. A andra sidan syntes af grunderna för den i

67 64 af 1 kapitlet rättegångsbalken gifna bestämmelsen, att rätten»äger pröfva den valdes behörighet, ändå att klagan ej föres», framgå, att det ålåge rätten att tillse, att nämnden städse vore behörig, och förty öfvervälta, att nytt nämndemansval, där sådant skulle äga rum, blefve anstäldt. I förevarande fall hade det sålunda enligt justitieombudsmannens åsigt tillkommit klaganden att före den 5 januari 1896, då Högströms befattning såsom nämndeman -för Högs socken upphörde, låta anställa nytt val. Och likaledes hade det enligt justitieombudsmannens uppfattning ålegat häradsrätten att låta i vederbörlig ordning erinra om behofvet af nytt nämndemansval. Detta hade emellertid å ömse sidor underlåtits, men underlåtenheten härutinnan fann justitieombudsmannen icke''vara af beskaffenhet att påkalla någon justitieombudsmannens ämbetsåtgärd. Däremot ansåg justitieombudsmannen, att Schlyter genom att förvägra Erik Larsson plats i nämnden, då han anmälte sig såsom nämndeman för Högs socken, gjort sig skyldig till ett ämbetsfel af så allvarlig beskaffenhet, att detsamma icke kunde lämnas utan beifran. Hvad Schlyter till försvar för sitt åtgörande härutinnan anfört därom, att Högström icke blifvit af rätten entledigad, och att rätten icke anmodat vederbörande länsman att låta föranstalta om val af nämndeman, fann justitieombudsmannen, i enlighet med sin nyss antydda uppfattning och särskildt med hänsyn därtill, att lagens hithörande stadganden syntes icke lämna rum för någon tvekan, icke förtjäna afseende. Justitieombudsmannen uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen att inför hofrätten ställa häradshöfdingén Schlyter under tilltal med yrkande om ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet. Under ärendets behandling af justitieombudsmannen förekom icke någon anledning att antaga, att frågan om Erik Larssons, afvisande hänskjutits till rätten, utan syntes omständigheterna fastmera stödja den förmodan, att Schlyter därvid handlat sjanständigt. Under åtalets handläggning i hofrätten företeddes emellertid ett till riktigheten vederbörligen bestyrkt domboksutdrag af följande lydelse:»utdrag af domboken, hållen vid lagtima vintertinget med Forsa tingslag å tingsstället i Sanna den 8 februari J7. S. D. Förekom hemmansägaren Erik Larsson i Hallsta samt, med företeende af protokoll, hållet vid kommunalstämma med Högs socken den 26 december 1896, utvisande att Erik Larsson då blifvit vald till nämndeman, anhöll att däröfver erhålla rättens utlåtande ; med anledning hvaraf och enär någon plats inom nämnden för närvarande icke vore ledig samt kommunalstämman icke blifvit i behörig ordning anmodad att välja

68 nämndemän, häradsrätten faun något afseende ä det gjorda valet icke kunna fästas; hvilket afsades. o År och dag som ofvan. På häradsrättens vägnar: C. 0. Schlyter.» Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den 3 november Hofrätten utlät sig däri: Hofrätten hade af handlingarna inhämtat, att sedan Högström blifvit i januari 1890 utsedd till nämndeman för Högs socken och såsom sådan tjänstgjort i Forsa tingslags häradsrätt under sex år, socknens kommunalstämma den 26 december 1896 till nämndeman i stället för Högström valt Erik Larsson, samt att Erik Larsson den 8 februari 1897 inför häradsrätten sig instält samt, med företeende af kommunalstämmans protokoll för berörde den 26 december rörande sist omförmälta val, anhållit»att däröfver erhålla rättens utlåtande», i anledning hvaraf häradsrätten genom beslut samma den 8 februari förklarat, att enär någon plats inom nämnden för det dåvarande icke vore ledig, samt kommunalstämman icke i behörig ordning anmodats att välja nämndeman, något afseende å det gjorda valet icke kunde fästas; och som, vid det förhållande att Högström i häradsrätten tjänstgjort såsom nämndeman under sex år, sedan han därtill utsetts, ledigt rum i nämnden efter honom förefunnits, då kommunalstämman, som enligt 1 kapitlet 1 rättegångsbalken ägt befogenhet att välja annan nämndeman i stället för Högström, till nämndeman utsett Erik Larsson, alltså och då med hänsyn till hvad sålunda förekommit häradsrätten, inför hvilken Erik Larsson med sin förberörda anhållan måste anses hafva tillkännagifvit sig vilja såsom nämndeman taga säte i rätten, genom meddelande af ifrågavarande beslut, som innefattade vägran för Erik Larsson att taga plats i nämnden, förfarit olagligt, samt häradshöfdingen Schlyter, hvilken vid tillfället varit ordförande i häradsrätten, vore för berörda beslut ansvarig, pröfvade hofrätten, utan afseende å hvad Schlyter till sitt fredande från ansvar i målet anfört, rättvist att, jämlikt 25 kapitlet 17 strafflagen, döma Schlyter att för hvad honom sålunda till last läge bota tjugufem kronor. Öfver hofrättens ifrågavarande utslag har häradshöfdingen Schlyter anfört klagomål genom besvär, som äro på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 65 Justitieombudsmannens ambetsberåttelse till 1898 års Riksdag. 9

69 Felaktigt gra vationsbevis. 66 Handlanden N. J. Thernström i Holmsjö anmälte i eu hit ingifven skrift till laga beifran nedan upptagna förhållande. Såsom tillförordnad domhafvande i Östra härads domsaga i Blekinge län utfärdade nuvarande kronofogden i Medelpads östra fögderi, vice häradshöfdingen E. F. Engelstedt, den 5 juni 188G ett gravationsbevis å 7% mantal kronoskatte n:o 1 Bjurabygget, hvilken fastighet tillhörde Karl Johansson och hans hustru Kristina Pettersdotter enligt ett för dem den 27 november 1882 utfärdadt lagfartsbevis. Nämnda gravationsbevis innehöll, att ifrågakomma fastighet icke besvärades af annan inteckning än den, som blifvit den 12 april 1886 däruti faststäld för 300 kronor med sex procent ränta och 50 kronor i omkostnader enligt ett af bemälte fastighetsägare den 10 februari 1885 till innehafvaren utstäldt skuldebref. Emellertid blef af Konungens befallningshafvande i Blekinge län medelst utslag den 23 januari 1893 förordna^!, att fastigheten skulle utan föregående utmätning säljas i den ordning, som om utmätt fast egendom linnes stadgad, till godtgörande af en E. Kindgren i Lyckeby tillkommande fordran å 400 kronor jämte ränta och kostnader, för hvilken fordran fastigheten jämväl häftade på grund af inteckning. Ett vid fastighetens försäljning den 31 juli 1893 företedt, den 14 april samma år af dåvarande tillförordnade domhafvande!! i Östra härads domsaga utfärdadt gravationsbevis innehöll, att vid fastigheten häftade icke blott ofvannämnda, den 12 april 1886 beviljade inteckning utan jämväl eu inteckning, som blifvit i fastigheten meddelad den 19 maj 1863 till säkerhet för 40U riksdaler riksmynt med laga ränta enligt ett af Ola Andersson den 20 oktober 1862 till bonden Fars Hansson i Bedja utstäldt skuldebref, hvilken inteckning sist förnyats den 5 maj Sedan fastigheten blifvit å auktionen inropad för 625 kronor, befans vid därefter gjord köpeskillingslikvid, att köpeskillingen till gäldande af inteckningen af den 12 april 1886, hvilken inteckning innehades af klaganden, icke lämnade större tillgång än 21 kronor 81 öre. Under förmälan att klaganden belånat det till grund för sistnämnda inteckning liggande skuldebrefvet i förlitande på den i det af Engelstedt utfärdade gravationsbeviset meddelade uppgift, att fastigheten icke besvärades af någon annan inteckning, anhöll klaganden i skriften, att enär klaganden sålunda genom det missledande gravationsbeviset tillskyndats förlust, men Engelstedt, hvilken vore till förlusten vållande, icke kunnat förmås att härför godtgöra klaganden, åtal måtte emot Engelstedt anställas för hvad honom i omförmäla hänseende läge till last. I sammanhang härmed yrkade klaganden, att Engelstedt måtte kännas skyldig att till klaganden utgifva dels ersättning för den skada och förlust, som tillskyndats klaganden genom - 189S -

70 det felaktiga gravationsbeviset, med 278 kronor 19 öre järnte ränta, och dels godtgörelse för den kostnad, som klaganden fått vidkännas eller framdeles kunde få vidkännas genom den hos justitieombudsmannen gjorda angifvelsen. Sedan justitieombudsmannen lämnat Engelstedt tillfälle att yttra sig i ärendet, anförde Engelstedt i afgifven förklaring hufvudsakligen följande: Beträffande felaktigheten med gravationsbeviset kunde Engelstedt ej annat än vidgå densamma; men då ifrågavarande tjänstefel, som föranleda af bristande noggrannhet vid bevisets uppsättande, vore att hänföra till det slavs förseelser i tjänsten, för Indika åtalsrätten preskriberades inom högst tern år, och som snart tio år förflutit, sedan gravationsbeviset utfärdades, hemstälde Engelstedt, att det framstälda yrkandet om åtals anställande måtte lämnas utan afseende. Hvad åter vidkomme klagandens ersättningsyrkande, så vore Engelstedts betalningsskyldighet ostridig, såvida klaganden lidit den ifrågavarande för! ti sten'"'gen om det felaktiga gravationsbeviset; och Engelstedt hade också från början förklarat sig lika villig som skyldig att under denna förutsättning utgifva ersättning, men fordrat, att klaganden måtte åtminstone göra sannolikt, att förlusten vållats af denna anledning, eller med andra ord visa, när han blifvit innehafvare af inteckningsreversen, och huru mycket lian gifvit i valuta för densamma, hvilka båda upplysningar klaganden, såsom bokföringsskyldig, bort utan svårighet kunna lämna,. 1 förstnämnda hänseende hade klaganden emellertid haft olika uppgifter, och i det senare hade lian icke särskilt- yttrat sig. Af handlingarna syntes, att gravationsbeviset meddelats mera än ett år, efter det reversen utgafs, och nära två månader, sedan inteckning för densamma, erhölls. För den händelse att reversen blifvit utstäld direkt till klaganden, eller klaganden blifvit innehafvare af densamma efter utgifninvsdagen, men förr äli gravationsbeviset utfärdades, både gravationsbevfset Icke medverkat till den skedda, förlusten; endast såvidt klaganden efter gravationsbevisets utfärdande blifvit ägare af reversen, voie det felaktiga beviset orsak till förlusten. Uti den fullmakt, som klagandens ombud åberopat vid den exekutiva försäljningen af ifrågakomna intecknade fastighet, hade klaganden lämnat ombudet i uppdrag att bevaka ränta från reversens inteckningsdag,. och under sin brefväxling med Engelstedt i ämnet både klaganden uppgifvit, att han»ingen ränta erhållit» å reversen, och på tillfrågan från hvilken.lag han fordrade ränta, att sådan yrkades från den 21 maj 1887, då lian blifvit innehafvare af reversen. Då klaganden i sitt bref uppgifvit sig yrka ränta från den dag, han

71 68 blifvit innehafvare af reversen, och han förut, innan han blifvit uppmärksamgjord på, hvilken betydelse tiden för reversens erhållande kunde hafva i denna sak, yrkat ränta från reversens inteckningsdag, ansåge Engelstedt sig icke sakna skål för det antagande, att klaganden varit innehafvare af reversen, redan då inteckning för densamma meddelades, i livilket fåll det felaktiga gravationsbeviset icke kunde anses hafva föranledt klagandens förlust och någon ersättningsskyldighet således för Engelstedt icke kunde föreligga. Denna sin uppfattning hade Engelstedt' redan delgifvit klaganden, och som Engelstedt af klagoskriften med därvid fogade handlingar icke kunnat bibringas någon förändring i sin åsigt om saken, ville Engelstedt bestrida jämväl klagandens ersättningspåstående, hvilket klaganden ägde vid domstol utföra, om han så funne skäligt. Till bemötande af hvad Engelstedt i förklaringen anfört inkom klaganden med påminnelser, däri yttrades, bland annnat: Ehuru det fel, hvartill Engelstedt vid utfärdande af ifrågakomna gravationsbevis gjort sig skyldig, vore att hänföra till det slags förseelser i tjänsten, med afseende å hvilka åtalsrätten preskriberades inom fem år, förmenade klaganden, ätt preskriptionstiden i förevarande fall icke gått till ända, enär densamma borde räknas från den tid, då klaganden fått kunskap om, att gravationsbeviset var felaktigt, hvilken tid åter sammanfölle med dagen för den exekutiva auktionen, eller den 31 juli 1893, enär klaganden först då fått reda på, att jämväl en annan och till förmånsrätten bättre inteckning än den af klaganden vid auktionen bevakade graverade fastigheten. Afv7en om åtalsrätten för ifrågakomna förseelse vore presknberad, kunde det dock icke vara klaganden betaget att söka, skadestånd för den förlust, som genom felaktigheten i gravationsbeviset tillskyndats honom. Hvad skadeståndet beträffade, så förmenade Engelstedt, att klaganden såsom vilkor för erhållande af skadestånd borde t uppgifva tiden, då klaganden blef innehafvare af inteckningsreversen, och hvilken valuta klaganden gifvit för densamma. Ehuru klaganden icke kunde finna att någon sådan skyldighet förelåge för honom, hade lian likväl uppgifvit, att han emottag^ inteckningen den 21 maj 1887, från hvilken tid han också äskade räntegodtgörelse å densamma, och som klaganden mottagit inteckningen såsom ett godt värdepapper, då, såvidt af gravationsbeviset inhämtats, annan inteckning då icke besvärat fastigheten, vore uppenbart, att klaganden för inteckningen lämnat hela det belopp, hvarå den lydde.,1. yngel sted t påstå ett annat förhållande, borde i sådant fall bevisskyldigheten åligga honom. Påståendet att af den omständigheten, att vid den exekutiva auktionen bevakats ränta å inteckningsreversen från dess utgifningsdag eller rättare sagdt från inteckningsdagen, skulle framgå,

72 att klaganden emottaga inteckningen tidigare än häri uppgifvit, förtjänade icke afseende, dä det icke vore en inteckningshafvare förment att bevaka hela den oguldna räntan å inteckningsreversen, äfven om inteckningen mottagits å sådan tid, att ränta å densamma varit- för längre tid ogulden. Pa grund af hvad sålunda anförts vidhöllc klaganden sin anmälan mot Engelstedt i hela dess omfattning. *, * * 69 Af hvad i ärendet förekommit framgick, såväl att det af Engelstedt utfärdade gravationsbeviset-.vant felaktigt däri, att det icke upptagit den inteckning, som i fastigheten beviljats den 19 maj 1863 för 400 riksdaler riksmynt med ränta, som ock att, sedan fastigheten blifvit exekutivt försåld, den till 625 kronor uppgående köpeskillingen däraf först utgått åtskilliga omkostnader med tillhopa 72 kronor 6 öre lämnat tillgång till gäldande af nyssnämnda inteckning, hvilken med ränta och utsökningskostnad beräknats till sammanlagdt 531 kronor 13 öre, hvarefter återstående 21 kronor 81 öre tillagts den af klaganden innehafda inteckning. Det visade sig häraf, att om fastigheten, på sätt det felaktiga gravationsbeviset angaf, icke besvärats af annan inteckning än klagandens, denna inteckning skulle med hela sitt belopp, 300 kronor med ränta, hafva gnidits ur köpeskillingen. Ostridigt var sålunda, att en förlust träffat klaganden, samt, å andra sidan, att ett fel af beskaffenhet att kunna orsaka just sådan förlust blifvit af Engelstedt begånget. Vid sådant förhållande, och äfven om, med afseende å hvad Engelstedt anfört, klagandens uppgift angående tiden, vid hvilken klaganden skulle hafva blifvit innehafvare af skuldebrefvet, icke utan vidare kunde tagas för god, fann justitieombudsmannen sig icke böra undandraga klaganden sitt ämbetsbiträde, för att klaganden måtte af Engelstedt, som visserligen icke vidare kunde dömas till ansvar för den begångna felaktigheten, men däremot fortfarande häftade för klagandens ersättningsanspråk, utfå den ersättning, hvartill klaganden kunde finnas berättigad. På grund häraf uppdrog justitieombudsmannen åt advokatfiskal i hofrätten öfver Skåne och Blekinge att inför hofrätten anhängiggöra talan emot kronofogden Engelstedt med yrkande att på grund af det fel i ämbetet, Engelstedt vid utfärdandet af ifrågakomna gravationsbevis låtitkomma sig till last-, honom måtte varda ålagdt att till klaganden utgifva ersättning för den förlust, som efter det klaganden lämnats tillfälle att i

73 70 målet sig yttra, och nödig utredning och bevisning däld förebragts kunde anses hafva genom nämnda fel tillskyndats klaganden. Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den 15 november Hofrätten utlät sig däri: Ehuru ostridigt vore, att ifrågavarande, af Engelstedt utfärdade gravationsbevis vore felaktigt i anmärkta afseende!, samt trovärdigheten af Thernströms påstående, att han mottagit skuldebrefvet af den 10 februari 1885 i förlitande på att gravationsbeviset var riktigt, icke kunde anses hafva blifvit förringad af hvad Engelstedt häremot genmält, likväl och som Thernströms uppgift om storleken af den förlust, honom tillskyndats genom det fel, Engelstedt låtit komma sig till last, icke medelst företeende af skuldebrefvet eller eljest blifvit styrkt, samt Thernströms blotta uppgift härom icke kunde tagas för god, funne hofrätten den emot Engelstedt förda talan icke kunna bifallas, Den i hofrättens utslag uttalade meningen omfattades af tre dess ledamöter, hvaremot en ledamot var skiljaktig och yttrade:»emedan ifrågavarande, af Engelstedt utfärdade gravationsbevis ostridigt är felaktigt i anmärkta hänseendet, samt Engelstedt icke förebragt någon omständighet, som kan förringa trovärdigheten af Thernströms uppgift, att han mottagit skuldebrefvet af den 10 februari 1885 i förlitande på att gravationsbeviset var riktigt; ty och som det, då afseende ej kan fästas vid hvad Engelstedt anfört därom, att Thernström ej skulle hafva lämnat full valuta för skuldebrefvet, samt ej ens uppgifvits, att någon rånte- eller kapitalafbetalning å detsamma skulle hafva ägt rum, måste antagas, att Thernström vid likvid af köpeskillingen för fastigheten, hvilken vid tiden för försäljningen ägdes af annan än utfärdaren af skuldebrefvet, varit lagligen berättigad att, om köpeskillingen därtill förslagit, på grund af skuldebrefvet utbekomma dess belopp 300 kronor jämte sex procent ränta därå från den 23 januari 1890, eller tre år tillbaka från det förordnande om fastighetens försäljning den 23 januari 1893 meddelades, samt utredt är, att därest, såsom i gravationsbeviset fans uppgifvet, fastigheten icke besvärats af annan inteckning än den på grund af berörda skuldebref meddelade, köpeskillingen lämnat tillgång till gäldande af allt hvad Thernström sålunda ägt utbekomma, men enligt åberopade köpeskillingslikviden, mot hvilken någon anmärkning ej blifvit framstäld, allenast 21 kronor 81 öre återstått till gäldande af den på skuldebrefvet grundade fordringen, pröfvar jag för min del rättvist på det sätt bifalla den mot Engelstedt förda talan, att Engelstedt förpligtas att genast, emot betalningsbevis och anteckning om likviden å skuldebrefvet i hufvudskrift samt utbekommande af det felaktiga gravationsbeviset, till Thernström utgifva 278 kronor 19 öre jämte sex procent ränta å 300 kronor från den 23 januari 1890 till den

74 september 1893 och därifrån, till dess betalning sker, å utdömda beloppet; skolande Engelstedt därjämte, meo voto, godtgöra Thernströms kostnader i och för åtalet med 40 kronor jämte lösen för ett exemplar af kong!, hofrättens utslag». Dä hvad under målets handläggning förekommit syntes mig innefatta tillfyllestgörande hållpunkter för bestämmande af måttet för Engelstedts ersättningsskyldighet, ansåg jag mig ej böra låta förblifva vid den utgång, målet erhållit genom hofrättens utslag, öfver detta utslag har jag därför anfört besvär, och yrkat bifall till den af advokatfiskalen hos hofrätten förda talen. Dessa besvär äro på Kong!. Maj:ts pröfning beroende. 71 Vid granskning härstädes af de från länscellfängelset i Linköping^Znd" a/ inkomna fångförteckningar för år 1895 anmärktes, att sedan Finsponga utlåtande. läns häradsrätt den i 25 januari 1895 förehaft ransakning med för mord häktade lägenhetsinnehafvaren Nils Andersson från Östra Lund och genom utslag samma dag beslutit, att utlåtande af läkare skulle angående Nils Anderssons sinnestillstånd infordras, samt att ransakningen i afbidan därpå skulle hvila, hade, såvidt af fångförteckningarna kunde inhämtas, vidare ransakning med Nils Andersson icke förekommit under år Enligt hvad länscellfängelsets fångförteckningar för år 1896 utvisade, hade häradsrätten, sedan utlåtande angående Nils Anderssons sinnesbeskaffenhet afgifvits af fängelseläkaren och af medicinalstyrelsen, företagit förnyad ransakning med Nils Andersson den 2 mars 1896, därvid häradsrätten i målet meddelat slutligt utslag och däri under åberopande af 5 kapitlet 5 1 momentet strafflagen förklarat Nils.Andersson strafflös för gärningen. För utrönande af anledningen till det dröjsmål med ransakningens aterföretagande, som sålunda ägt ruin, aflat justitieombudsmannen skrifvelser såväl till häradsrättens ordförande som till Konungens befallningshafvande i Östergötlands län, och af svaren på dessa skrifvelse! framgick följande: Häradsrättens i målet förda protokoll.och den 25 januari 1895 meddelade utslag ankommo från häradsrättens ordförande.den 4 februari 1895 till Konungens befallningshafvande, hvarefter handlingarna påföljande dag för verkställighet aflämnades till dåvarande läkaren vid läiiscellfängelset, lasarettsläkaren Wilhelm Hallin. Då något utlåtande från Hallin ej afhördes, blef Hallin upprepade gånger muntligen och slutligen uti eu från länsstyrelsen den 14 december 1895 afbiten skrifvelse anmanad att snarast möjligt afgifva det begärda utlåtandet. Till svar å berörda skrifvelse anförde Hallin i skrifvelse den 19 december 1895, att Hallin, oaktadt han 1898

75 72 cn längre tid haft Nils Andersson under iakttagelse, dock ej kunnat bilda sig ett bestämdt omdöme angående hans sinnesbeskaffenhet, och hemstälde Hallin i anledning däraf, att Nils Andersson måtte intagas i eu vårdanstalt för sinnessjuke, på det att ett så vidt möjligt vore tillförlitligt utlåtande angående hans sinnestillstånd måtte erhållas. Sedan Konungens befallningshafvande hos hospitalen i Vadstena och Kristinehamn gjort framställning om Nils Anderssons intagande, dock utan att å någotdera af dessa hospital plats kunde för honom beredas, anmälte Konungens befallningshafvande förhållandet hos medicinalstyrelsen, med anhållan att Nils Andersson måtte genom medicinalstyrelsens försorg intagas a hospital för undersökning. Med anledning häraf meddelade medicinalstyrelsen i skrifvelse den 30 december 1895 det besked, att styrelsen i det skick, hvari ärendet då befann sig, icke kunde vidtaga sådan åtgärd som den af Konungens befallningshafvande begärda, hvarjämte styrelsen angående förfaringssättet vid dylika ärendens behandling lämnade den upplysning, att då domstol beslutit, att en för brott tilltalad persons sinnesbeskaffenhet skulle af läkare undersökas, sådan undersökning skulle utföras och läkaren afgifva motiveradt utlåtande däröfver, hvarefter detta utlåtande jämte alla handlingarna i målet borde insändas till medicinalstyrelsen, som efter omständigheterna antingen omedelbart afgåfve sitt utlåtande om den tilltalades sinnesbeskaffenhet eller, i tvifvelaktiga fall, förordnade om den tilltalades intagning å hospital för undersökning. Medicinalstyrelsen förklarade sig tillika villig att i fråga om Nils Andersson afgifva utlåtande eller förordna om undersökning, så snart erforderliga handlingar till styrelsen inkommit. Sedan medicinalstyrelsens berörda skrifvelse den 4 januari 1896 kommit Konungens befallningshafvande tillhanda, anmodades Hallin att skyndsammast afgifva motiveradt utlåtande i frågan, och den 27 januari 1896 inkom Hallin till Konungens befallningshafvande med sådant utlåtande dagtecknadt den 25 januari 1896 hvilket omedelbart insändes till medicinalstyrelsen. Den 7 februari 1896 meddelade därefter medicinalstyrelsen utlåtande angående Nils Andersson, och sedan detta utlåtande den 13 i samma månad ankommit till Konungens befallningshafvande, remitterades detsamma jämte tillhörande handlingar samma dagtill t. f. domhafvanden i Finsponga läns härads domsaga. Med anledning af hvad sålunda blifvit upplyst fann justitieombudsmannen nödigt lämna Hallin tillfälle att yttra sig i ärendet, och sedan justitieombudsmannen genom magistraten i Linköping infordrat förklaring från Hallin, anförde denne hufvudsakligen: Hallin ville framhålla, hvilket stort ansvar som hvilade på läkaren vid afgifvande af yttrande om sinnesbeskaffenheten hos en för mord an

76 klagad, ity att det vore beroende på detta intygs beskaffenhet, om den anklagade blefve frikänd eller ådömd ett i alla händelser svårt straff. Det vore därför helt säkert mången gång, som läkaren med vetskap härom stode villrådig och tveksam inför ett i hans ögon och enligt hans omdöme tvifvelaktigt fall. Detta hade också varit förhållandet med Hallin beträffande Nils Andersson. Mången gång föreföll det Hallin, som om Nils Andersson simulerade eller låtsade sig vara sinnessjuk för att blifva frikänd, och härför talade, bland mycket annat, de privata underrättelser om hans förflutna lif, som Hallin förskaffat sig genom pastorsämbetet i Nils Anderssons hembygd, däri han skildrades som en förskräckligt rå och elak person, en skräck för hela den omgifvande trakten etc. Sanningen likmätigt ville Hallin erkänna, att denne fånge plågat Hallin mera än alla öfriga patienter tillsammans, på grund af att han grumlade Hallins omdöme och kom Hallin att tvifla på sin förmåga att rörande honom afgifva ett rättvist utlåtande. Slutligen hade Hallin funnit sig föranlåten att hemställa om fångens intagande på hospital i och för undersökning af en specialist. Måhända både Hallin långt förut bort göra en dylik hemställan, men dels hade Hallin aldrig förr behöft anlita en sådan utväg och dels hade Hallin trott, att tiden skulle på ett eller annat sätt kunna klargöra fallet. Ett dylikt exspekterande vore för en läkare rätt vanligt och ofta det enda rätta. För öfrigt medgåfve Hallin villigt, att vederbörande myndigheter gjort sin skyldighet beträffande nödiga påminnelser såväl muntligen som skriftligen, ifall ett sådant erkännande från Hallins sida vore af nöden. Angående omfattningen af det uppdrag, som på grund af häradsrättens den 25 januari 1895 meddelade utslag lämnats åt Hallin, inhämtade justitieombudsmannen af en infordrad afskrift af samma utslag, att häradsrätten då förklarat sig anse, att sådana omständigheter under ransakningen förekommit, att läkares utlåtande angående den tilltalades sinnestillstånd och huruvida han vid begåendet af ifrågavarande brott varit vid sådan sinnesbeskaffenhet, att han kunde såsom tillräknelig för gärningen anses, borde infordras, samt fördenskull föreskrifvit, att ransakningshandlingarna för erhållande af vederbörligt utlåtande i anmärkta hänseendet skulle till Konungens befallningshafvande i länet öfversäadas. Af medicinalstyrelsens ofvan omförmälta utlåtande, som fans intaget i häradsrättens protokoll i målet för den 2 mars 1896, däraf justitieombudsmannen likaledes infordrade afskrift, framgick, att Hallins den 25 januari 1896 afgifna utlåtande hufvudsakligen innehållit, att hans undersökningar utvisade: att Nils Andersson å fängelset icke företett något ovanligt i anseende till kroppsbeskaffenhet; att hans lynne varit mildt och Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag

77 74 fogligt; att han uträttat det arbete, som blifvit honom förelagdt; att han varit renlig; att några hallucinationer hos honom icke kunnat påvisas; att han trodde, att grannarne och hustrun, till hvilken de skulle hafva stått i brottsligt förhållande,»satt på honom något sattyg», hvarigenom hans förstånd omtöcknades och mordet föröfvats; att Nils Andersson likaledes trodde, att han flere gånger varit utsatt för mordförsök af hustrun, som skulle hafva blandat gift i hans mat; att, enligt inhämtade underättelser från Nils Anderssons hemort, han där vore illa känd, samt att misstanken om hustruns otrohet vore alldeles grundlös. I utlåtandet hade Hallin vidare förklarat, att Nils Andersson lede af sinnessjukdom och vid den åtalade handlingens begående saknat förståndets bruk. Enligt hvad till justitieombudsmannens kunskap kommit hade medicinalstyrelsen vid pröfning af frågan om Nils Anderssons intagande på hospital för undersökning funnit anmärkningsvärd^ att så lång tid förflutit från meddelandet af häradsrättens beslut om infordrande af läkares utlåtande angående Nils Anderssons sinnesbeskaffenhet och till Hallins anmälan hos Konungens befallningshafvande, samt fördenskull i skrifvelse den 7 februari 1896 låtit förständiga Hallin att såväl till medicinalstyrelsen inkomma med upplysning om tiden, då han erhållit uppdraget att afgifva utlåtande angående Nils Anderssons sinnesbeskaffenhet, som ock meddela hvad han från denna tid antecknat om sina undersökningar för berörda ändamål. Med anledning af detta förständigande hade Hallin till medicinalstyrelsen inkommit med en så lydande förklaring:»till kongl. medicinalstyrelsen. Af Konungens befallningshafvande i Östergötlands län anmodad att till kongl. medicinalstyrelsen inkomma med förklaring angående tiden, då jag erhållit uppdrag att afgifva utlåtande om för mord häktade och vid Finsponga läns häradsrätt tilltalade Nils Anderssons från Östra Lund i Risinge socken sinnesbeskaffenhet och tillika meddela hvad jag från denna tid antecknat om mina undersökningar för berörda ändamål, får jag härmed vördsamt anföra följande: Ofvannämnda uppdrag erhöll jag den 5 februari förlidet år. Det afsåg, att jag skulle yttra mig om Nils Anderssons sinnesbeskaffenhet dels vid mordets begående och dels vid tiden, då intyget afgafs. Beträffande det förra förelåg ej någon tvekan hos mig att förklara honom otillräknelig för brottet, men angående hans nuvarande sinnesbeskaffenhet var min tveksamhet enligt min åsigt fullt berättigad och skulle säkerligen hafva fortfarit ännu, så framt ej kongl. styrelsen afgifvit sitt yttrande i saken. Tidtals var jag fullt öfvertygad om, att Nils Andersson simulerade,

78 då han, som för öfrigt visade sig vara i besittning af sitt förstånds fulla bruk, i sitt tal om hustrun, grannarne och onda makter hade de uppgifter, jag i mitt utlåtande anfört. Särskildt efter mottagandet af brefvet från pastor Arbin i Risinge, hvithet jag delvis ordagrant återgifvit i mitt utlåtande och hvithet ju skildrar Nils Andersson som en»rå, vild, listig och genompiskadt elak menniska»,»en skräck för hela orten» m. m., gjorde jag mig trillande den frågan: är det samme Nils Andersson, som nu inom fängelsets murar visar sig höflig och arbetsam, mild, foglig, lugn, snygg och redig? År det samme man, som nu talar öfverseende och förlåtande ord om sin hustrus felsteg, bekymrad för, hur hon ensam skall kunna sköta det lilla jordbruket, hur hon skall kunna föda och uppfostra de många små barnen, hur hennes krafter skola stå bi etc., eller då han gråtande talar ömt och kärleksvarint för de små barnen och på sina knän ber till Gud för dem, äfven för dem, som han icke anser sig vara far till? Jag såg i honom en man, som begått svåra brott och nu, sedan han sig ångrat och bättrat, gjort upp sin räkning med denna värld samt var beredd att lida det sträft han gjort sig förtjänt af. Han redogjorde klart och sanningsenligt för sina ekonomiska förhållanden, hur och hvar han har sina sparpenningar placerade, hur mycket han kunnat förtjäna under sommaren och under vintern, hur mycket potatis han brukar sätta, skördens storlek m. in. Han berättar om en af sina döttrars sinnessjukdom, om tiden då hon intogs på Vadstena hospital, hur länge hon där vistades, om hennes tillfrisknande och nuvarande tillstånd. Då jag på hans fråga, om han någonsin skulle få komma hem, svarade, att det sannolikt ej var möjligt, då han begått mord, föll han på knä och grät samt yttrade sedan undergifvet, att han ej gjort sig förtjänt däraf. Om hans tanke angående hustrun ej är en fix idé, utan öfverensstämmande med verkliga förhållandet, något som pastor Arbins bref ej gör absolut otroligt, då återstår, så ansåg jag, ingenting annat abnormt än hans tro på trolldom, men å andra sidan vågade jag ej på denna grund ensam förklara honom lida af sinnessjukdom. Ej långt från Linköping bor en gumma, Mantorpsgumman ballad, som har en mycket stor praktik, hufvudsakligen grundad på hennes, enligt allmänhetens tro, stora förmåga att förutsäga förborgade ting in. m. Från min studietid påminner jag mig, huru ett dalfolk, man och hustru, som tagit lifvet af sitt barn genom svält och annan misshandel, emedan de ansåge det vara Guds vilja och för barnet i alla händelser lyckligast, under flera år vistades på hospitalet i och för utrönande af deras sinnesbeskaffenhet. I hopp om att Nils Andersson skulle visa några tydligare symptom, hvarigenom jag kunde lämna ett utlåtande'i öfverensstämmelse med det

79 76 kongl. styrelsen nu afgifvit och hvarigenom hans frigifvande omöjliggjordes och faran för allmän säkerhet ej riskerades, ansåg jag mig nödsakad att se tiden an. Då afsigten med detta dröjsmåll ej vans, rådgjorde jag med landssekreteraren de Frese, och ansåg han, att man, på sätt som gjordt är, borde söka få Nils Andersson intagen på hospital i och för hans undersökning af en specialist. Mina anteckningar äro makulerade, men voro de i full öfverensstämmelse med ofvanstående och med mitt föregående utlåtande, ehuru innehållande flera detaljer. Undersökningarna rörande hans nuvarande sinnestillstånd hafva bestått i samtal rörande hvarjehanda hvardagliga ämnen, hans hälsa, hans sysselsättning och lif före och under fängelsetiden, hans familjeförhållanden, religiösa frågor, omständigheterna, som stå i samband med brottet, in. in. och hafva i allmänhet slutat med en dispyt angående hans åsigter om åtskilliga personers förmåga att uträtta öfvernaturliga saker. Härvid har han sökt öfverbevisa mig om riktigheten af hans öfvertygelse genom anförande af tilldragelser ur hans eget lif. Då han misslyckats i sina omvändelseförsök, har hans ansigte visat ett uttryck af förvåning och medlidande med min okunnighet och otro. Linköping den 23 februari Wilhelm Hallin». Då emellertid Hallin på egen begäran entledigats från sin befattning såsom fängelseläkare med utgången af mars månad 1896, fann sig medicinalstyrelsen ej böra vidtaga annan åtgärd i anledning af det anmärkta dröjsmålet än att anmäla förhållandet för fångvårdsstyrelsen, som likaledes på grund däraf, att Hallin dåmera erhållit afsked från sin fängelseläkarebefattning, ansåg dröjsmålet icke kunna föranleda till någon fångvårdsstyrelsens åtgärd emot Hallin. Hvad Hallin i sina till medicinalstyrelsen och till justitieombudsmannen afgifna förklaringar anfört till ursäkt för sitt förhållande i förevarande fall ansåg justitieombudsmannen icke vara af beskaffenhet, att justitieombudsmannen skulle kunna låta sig därmed åtnöja. Hos Konungens befallningshafvande i Östergötlands län begärde justitieombudsmannen därför förordnande för en åklagare att för det fel, hvartill Hallin vid utöfningen af sin befattning såsom fängelseläkare enligt justitieombudsmannens åsigt gjort sig skyldig, vid vederbörlig domstol anhängiggöra 1898

80 och åtfölja åtal emot Hallin i enlighet med de föreskrifter, som af j ustitieombudsmannen lämnades i en för åklagaren utfärdad instruktion. I denna instruktion, däri justitieombudsmannen utvecklade skälen för sin uppfattning, yttrades, bland annat, följande: Angående frågan inom hvilken tid en fängelseläkare skulle afgifva från honom begärd t utlåtande om en tilltalads sinnesbeskaffenhet funnes inga föreskrifter i svensk lag. Att i detta hänseende meddela en gemensam tidsbestämmelse för alla förekommande fall torde icke låta sig göra, enär omständigheterna i de särskilda fallen uppenbarligen kunde vara mycket olika. Huruvida i ett fall af förevarande beskaffenhet obehörigt dröjsmål ägt rum eller icke, måste därför afgöras efter hvad sakens natur kunde anses kräfva. Obestridligt vore, att i dylika fall ett stort ansvar hvilade på läkaren, och naturligen vore känslan af detta ansvar större, i samma mån brottet vore svårare. Det läge därför ock vigt uppå, att läkaren i ett fall, där såsom i förevarande händelse varit förhållandet, undersökningen afsåge en för mord häktad person, genom omsorgsfulla egna iakttagelser och medelst inhämtande af tillgängliga upplysningar förskaffade sig så fullständig kännedom som möjligt angående alla de omständigheter, som syntes kunna i någon män inverka på läkarens omdöme, samt att denne noggrant pröfvade det samlade materialet och samvetsgrant afvägde de motsägande omständigheterna mot hvarandra, innan han uttalade sin mening i frågan. Då emellertid hvarje uppskof med afdömandet af det mål, för hvars utredning läkarens utlåtande funnits erforderligt, ökade den häktades lidande och, i händelse han slutligen funnes lida af sinnessjukdom, hindrade honom att komma i åtnjutande af lämplig vård, måste å andra sidan såsom en i sakens natur grundad, oeftergiflig fordran anses, att läkaren afgåfve sitt utlåtande med den skyndsamhet, som utan åsidosättande af anspråken på pröfningens noggrannhet och omdömets riktighet kunde iakttagas. Hade läkaren att verkställa undersökningen på grund af tjänstepligt, måste det anses åligga honom att så skyndsamt, som för honom utan åsidosättande af andra lika angelägna göromål vore möjligt, vidtaga alla på honom ankommande åtgärder, vid äfventyr att underlåtenhet häraf betraktades såsom tjänstefel. Skulle läkaren i ett särskildt fall, ehuru han verkstält undersökningen med erforderlig noggrannhet, likväl känna sig villrådig i afseende å resultatet och förty anse sig icke kunna afgifva ett bestämdt uttalande, hade han enligt sakens natur att gifva sitt utlåtande en därefter afpassad affattning, under angifvande af skälen därtill. Med denna uppfattning af läkarens ämbetspligt i fall af förevarande beskaffenhet ansåge justitieombudsmannen, att Hallin icke anfört någon

81 78 omständighet, som skulle kunna anses innefatta nöjaktig ursäkt för hans dröjsmål med afgifvandet af det honom affordrade yttrandet angående Nils Andersson. Af hvad i ärendet förekommit framginge icke, att Hallins iakttagelser af Nils Anderssons förhållande under fängelsetiden varit af beskaffenhet att taga någon ovanligt lång tid i anspråk. Sålunda, hade icke ens uppgifvits, huru ofta Hallin plägat besöka Nils Andersson, eller hvilken tid som användts för hvarje sådant besök. Icke heller funnes anledning antaga, att yttrandets afgifvande i afsevärd mån fördröjts genom inhämtande från andra personer af upplysningar rörande Nils Anderssons föregående uppförande. Till sitt urskuldande hade Hallin hufvudsakligen framhållit omständigheter, som skulle vara ägnade att göra fallet tvifvelaktigt, och hade Hallin såsom anledning till dröjsmålet anfört, bland annat, att han förmenat, att tiden skulle på ett eller annat sätt klargöra fallet. Anmärkningsvärdt vore emellertid, att Hallins tveksamhet, enligt hvad hans till medicinalstyrelsen afgifna förklaring syntes utvisa, afsett icke frågan om Nils Anderssons tillrä knölighet, för gärningen, utan hans sinnestillstånd vid den tid, då utlåtandet skulle afgifva,s. Tviflet gälde sålunda icke, huruvida Nils Andersson borde dömas till ansvar för mord eller frikännas, utan allenast frågan om Nils Andersson vid frikännandet borde lösgifvas eller behandlas såsom sinnessjuk. För öfrigt vore att märka, att sedan Hallin den 4 januari 1896 förständigats att skyndsammast afgifva motiveradt utlåtande, han redan den 25 i samma månad kunde framlägga resultatet af sina undersökningar och därvid utan tvekan uttala den åsigt, att Nils Andersson lede af sinnessjukdom, och att han vid den åtalade handlingens begående saknat förståndets bruk. Denna omständighet syntes gifva stöd för det antagande, att Hallin långt förr kunnat afgifva utlåtande af enahanda innehåll. Och äfven om så icke vore förhållandet, utan Hallin emot förmodan skulle hafva under tiden närmast före utlåtandets afgifvande gjort iakttagelser, ägnade att väsentligen stadga hans öfvertygelse, 1 läge honom till last, att han icke inom skälig tid efter uppdragets mottagande lämnat det yttrande, hvartill omständigheterna, sådana han uppfattade dem, kunnat gifva anledning. Hvad i ärendet förekommit gåfve alltså enligt j ustitieombudsmannens åsigt vid handen, att Hallin i fråga om afgifvandet af det honom affordrade utlåtandet ådagalagt försumlighet eller oförstånd i sin tjänst såsom fängelseläkare, samt att Hallin genom berörda tjänstefel orsakat, att Nils Andersson hållits häktad vida längre tid än vederbort. Till följd häraf anstäldes emot Hallin åtal inför rådstufvnrätten i Linköping, som meddelade utslag i målet den 25 november Genom berörda utslag utlät sig rådstufvurätten, att ehuru upplyst och ostridigt 1898

82 vore, att Hallin som den 5 februari 1895 genom Konungens befallningshafvande fått mottaga handlingarna rörande ransakningen med Nils Andersson, i och för afgifvande af infordradt utlåtande angående Nils Anderssons sinnestillstånd och huruvida han vid begåendet af nämnda brott varit vid sådan sinnesbeskaffenhet, att han kunde som tillräknelig för gärningen anses först den 25 januari 1896 afgifvit det begärda utlåtandet; likväl och som Hallin i målet förklarat, att den tid, som åtgått för afgifvande af samma utlåtande, varit nödvändig för att Hallin genom hållna undersökningar och gjorda iakttagelser skulle kunna bilda sig ett samvetsgrant omdöme i afseende å Nils Anderssons verkliga sinnestillstånd, samt åklagaren till vederläggning häraf hvarken förebragt bevisning, som till någon väsentlig del kunnat förringa hvad Hallin sålunda till stöd för sitt fredande i åtalade hänseendet åberopat, eller visat, att Hallin försummat att ställa sb gällande föreskrifter härutinnan till efterrättelse, utan tvärtom hade två af åklagaren åberopade, i målet afbörda vittnen, fängelsedirektören vid länscellfängelset i Linköping, kaptenen Filip Berg och fängelsevaktmästaren Claes Strand på ed intygat, att under den tid, Nils Andersson i cellfängelset utgjorde föremål för Hallins behandling, denne ej underlåtit att tidt och ofta, längre och kortare stunder, besöka Nils Andersson och därvid å honom gjort sina iakttagelser; alltså och då tillförlitlig ledning sålunda saknades för afgörande, huruvida och i hvad mån Hallin öfverskridit den tid, som erfordrats för afgifvande af det infordrade utlåtandet, af den vigt att Nils Anderssons fällande eller friande däraf varit beroende, funne vid sådant förhållande och på grund af hvad för öfrigt i målet förekommit rådstufvurätten hvad däri förts Hallin till last icke innefatta sådan försummelse eller oförstånd i Hallins tjänsteutöfning, att det kunde för honom medföra ansvar, i följd hvaraf åtalet af rådstufvurätten ogillades. Med rådstufvurättens utslag har jag funnit mig icke kunna åtnöjas, utan har jag uppdragit åt advokatfiskal i Göta hofrätt att i hofrätten anföra besvär däröfver. Dessa besvär äro på hofrättens pröfning beroende. 79 I det följande redogöres för två ärenden, i hvilka till justitieombudsmannens kunskap kommit felaktiga åtgärder af ämbetsmän, därvid justitie- åtal. ombudsmannen, i ena fallet hufvudsakligen på grund däraf, att en i ämbetsfelet ådagalagd felaktig uppfattning af lagens föreskrifter blifvit rättad, och i det andra fallet med hänsyn till, att full godtgörelse lämnats för den genom felet vållade skadan, funnit åtal ej böra äga rum. I egenskap af ägare till 1/& mantal Lid Yttregården, hvilken hem- 1898

83 80 mansdel såsom u trofé indelats till understöd åt roten n:o 825 Saxared Södregården vid norra Kinds kompani af kongl. Elfsborgs regemente, anförde F. I. Johansson i en hit insänd skrift klagomål däröfver, att soldaten för berörda rote, P. G. Holmen, af chefsämbetet för regementet beviljats afsked efter af Holmén själf framstäld och af stamrotehållaren understödd ansökning utan att likväl öfrige rotehållare därtill lämnat samtycke. Under förmenande, att afsked åt Holmén icke bort meddelas utan medgifvande af samtlige rotehållarne, hvilka hade att vidkännas de med antagande af ny soldat förenade kostnader, anhöll klaganden, att justitieombudsmannen måtte vidtaga den åtgärd, som kunde anses lämplig t^ill förekommande af vidare olagligt förfarande af chefsämbetet i detta hänseende. Sedan justitieombudsmannen infordrat chefsämbetets yttrande i ärendet, anförde öfversten friherre L. Liljencrantz uti afgifven förklaring hufvudsakligen, att vid ifrågavarande afskedsansöknings bifallande den omständigheten, att den vid ansökningen fogade s. k. frisedel varit undertecknad allenast af stamrotehållaren, så mycket mindre ansetts vara någon ofullständighet i frisedeln, som dels kompanichefen granskat densamma och tillstyrkt afskedet och dels flera af Kongl. Maj:ts meddelade beslut, såsom t. ex. ett kongl. bref af den 28 juli 1888 och en kongl. resolution af den 26 juli 1889, antydde, att stamroten ansvarade för roten i dess helhet. Hvad i förklaringen sålunda blifvit anfördt fann justitieombudsmannen icke kunna visa befogenheten af öfverstens klandrade ämbetsåtgärd, hvilken justitieombudsmannen af flera skäl, som af justitieombudsmannen utvecklades i en till öfversten aflåten skrifvelse i ärendet, fann sakna stöd i lag. I nämnda skrifvelse erinrade justitieombudsmannen, bland annat, om de föreskrifter angående regements- eller kårchefs befogenhet att meddela afsked ad interim, hvilka innehölles i kongl. kungörelsen angående generalmönstringarna vid arméns regementen eller kårer den 1 april 1887 och i tjänstgöringsreglementet för armén den 12 april Dessa föreskrifter gåfve, yttrade justitieombudsmannen, vid handen, att sådant afsked icke kunde af regements- eller kårchef beviljas, utan att två särskilda förutsättningar förelåge. Å ena sidan måste till afskeds beviljande skälig anledning förefinnas, och såsom exempel härå anförde de åberopade lagbestämmelserna sjuklighet eller öfvertagande af hemmansbruk. Å andra sidan fordrades samtycke af vederbörande rust- eller rotehållare. Grunden till sistnämnda vilkor vore uppenbarligen att söka i den jämväl af klaganden i förevarande ärende framhållna omständigheten, att rust- eller rotehållarne betungades med kostnader, så snart ny soldat för rusthållet eller roten skulle antagas. Affattningen af dessa föreskrifter gåfve ej

84 anledning till att antaga, att annat därmed afsetts, än att alla intressenter i rusthållet eller roten borde hafva lämnat sitt samtycke till afskedet. De af öfversten i förklaringen särskildt angifna beslut af Kongl. Maj:t ansåg justitieombudsmannen icke innefatta något stöd för riktigheten af öfverstens åtgörande, och hade samma beslut, enligt justitieombudsmannens mening, dessutom afsett förhållanden, som vant väsentligen olikartade med här ifrågavarande fall. Kongl. brefvet af den 28 juli 1888, hvilket funnes intaget å sidan 22 i den af C. H. Weidenhielm år 1891 utgifna samling af gällande föreskrifter angående rustnings- och roteringsbesvärens effektiva utgörande vid indelta armén, rörde nämligen ett fall, då vid rekryteringsförrättning uppvisats ett legokontrakt, som icke varit underteckna dt af utrotehållarne. Detta kontrakt blef såsom undertecknadt af ägarne till större delen af roten godkändt af Kongl. Maj:t, som på grund däraf förklarade roten hafva fullgjort sin rekryteringsskyldighet. I berörda fall utgjorde sålunda stamroten större delen af roten, och det var allenast denna omständighet, som föranledde kontraktets godkännande. Därtill komrne, att ärendet vore af annan art än förevarande fall därutinnan, att frågan gälde sättet för fullgörande af roten ostridigt åliggande skyldighet att rekrytera, hvaremot här vore fråga därom, huruvida ägare af stainrote genom att medgifva soldats afskedande kunde, utan afseende å stamrotens storlek i förhållande till hjälprotar, ådraga roten i dess helhet ny rekryteringsskyldighet med därmed följande kostnader. Äfven om man på förevarande fall ansåge sig böra tillämpa den grundsats, som uttalats i omförmälta kongl. bref, skulle detta leda därtill, att då den s. k. frisedeln icke var undertecknad af utrotehållarne, indika här innehade större delen af roten, hade redan af denna grund afskedet icke bort beviljas. Den likaledes åberopade kongl. resolutionen af den 26 juli 1889, intagen å sidan 232 i ofvannämnda samling, utvisade, att soldat för utbekommande af honom i legokontrakt tillförsäkrade löneförmåner icke behöfde vända sig emot annan än vederbörande stamrotehållare. Den omständigheten, att sedan rotens och soldatens ömsesidiga skyldigheter blifvit i vederbörlig ordning bestämda, soldaten för utfående af sina rättigheter kunde vända sig emot stamrotehållaren, såsom representant för hela roten, berörde icke på något sätt frågan om stamrotens rätt att förpligta roten i dess helhet och gåfve sålunda icke ringaste stöd för öfverstens åsigt. Affattningen af den s. k. frisedeln hade i förevarande fall icke gifvit någon anledning att antaga, att stamrotehållaren vid undertecknandet af densamma handlat å hela rotens vägnar. På grund häraf hemstälde justitieombudsmannen till öfversten, huruvida denne efter tagen del af de utaf justitieombudsmannen utvecklade Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1808 års Riksdag

85 82 skälen för haris mening vore villig att i tilläfventyrs framdeles förekommande fall af liknande beskaffenhet förfara i enlighet därmed. Sedan öfversten därefter i skrifvelse förklarat sig vid dylika fall skola iakttaga alla laga former, fann justitieombudsmannen ej skäl att vidtaga ytterligare åtgärd i ärendet. t id besök å läns-cellfängelset i Kalmar under ämbetsresa år 1897 anmärktes af justitieombudsmannen vid granskning af fångrullorna, att N. Ti. Engström, som den 2 mars 1897 af Göta hofrätt dömts till fyra månaders fängelse, redan innan utslaget vunnit laga kraft, eller den 15 påföljande april, sedan han å utslaget tecknat förklaring, att han ej däröfver anfört besvär, af länsmannen J. A. Löfgren införpassats till fängelset för undergående af berörda straff, hvarefter han kvarhållits å fängelset till besvärstidens utgång och den 17 i sistnämnda månad fått börja undergå straffet. Då justitieombudsmannen därefter besökte fångarno i deras celler, förinälte Engström, att han ansåge, det han bort få börja undergå sitt straff samma dag han till fängelset ankommit, eller den 15 april. Vid senare företagen inspektion hos länsstyrelsen i Kalmar meddelade landssekreteraren A. Westrin i fråga om verkställandet af Engströms bestramning, att länsstyrelsen ansett sig icke kunna låta Engström börja undergå sitt straff, förr än besvärstiden utgått, och bevis erhållits därom, att utslaget vunnit laga kraft; att Engström, så snart sådant bevis efter besvärstidens utgång erhållits, fått börja aftjäna straffet; samt att länsstyrelsen förehållit länsmannen Löfgren det lagstridiga i att till fängelset införpassa å fri fot varande, till urbota straff dömda personer, innan utslagen vunnit laga kraft. Justitieombudsmannen, som fann, att länsmannen för tidigt införpassat Engström till länscellfängelset, samt att Engström obehörigen där kvarhållits intill besvärstidens utgång, anmodade med anledning häraf landssekreteraren att tillse, att de ersättningsanspråk, som Engström kunde komma att i förevarande hänseende framställa,, blefve tillfredsställa, samt att till statsverket måtte lämnas godtgörelse för den kostnad, som uppkommit därigenom, att Engström tidigare än vederbort införts till länscellfängelset. Sedan landssekreteraren därefter hit insändt dels en handling, hvari Engström förklarade sig hafva erhållit full godtgörelse för det lidande, honom tillskyndats, därigenom att han hållits häktad under två dagar längre än vederbort, dels ock bevis att till landtränteriet inbetalts ett belopp, mots\ arande utspisningskostnaden å länscellfängelset för Engström under två dagar, lät justitieombudsmannen bero vid hvad i ärendet sålunda förekommit

86 Enligt 14 i den för justitieombudsmannen gällande instruktion åligger det honom att i sin ämbetsberättelse framlägga en utredning angående lagskipningens tillstånd i riket. De vigtigaste fordringarna på en god rättsskipning afse i första rummet dess säkerhet, i andra rummet dess snabbhet. En från dessa båda synpunkter affattad, af statistiska tabeller åtföljd undersökning angående vigtigare delar af den svenska lagskipningen förekommer i den af justitieombudsmannen till 1893 års Riksdag afgifna ämbetsberättelse. Denna undersökning innefattar till en början uppgifter angående den inbördes likheten eller olikheten i domstolarnes beslut i de mål, som från underrätterna och hofrätterna fullföljts och under åren afgjorts i högsta domstolen. Jag har ansett det vara af intresse, att dylika sammanställningar utfördes för den tid, som sedermera förflutit, och därför vid förevarande berättelse fogat motsvarande uppgifter för åren De äro upprättade efter enahanda källor och enligt samma grunder som de förut afgifna. Beträffande de i tabellerna förekommande sifferuppgifterna är följande att märka: Tab. I upptager de mål, i hvilka hofrätt och högsta domstolen (H. D.) faststält underrätts beslut. Hit hafva jämväl förts så kallade desertä mål. Tab. II omfattar de mål, i hvilka hofrätt ändrat underrätts beslut, samt högsta domstolen faststält hofrättens beslut, eller målet hos högsta domstolen blifvit desert. Tab. III upptager de mål, i hvilka högsta domstolen upphäft hofrätts beslut och faststält underrättens. Tab. IV omfattar de mål, i hvilka underrätt och hofrätt kommit till samma slut, men högsta domstolen ändrat detta. Tab. V utvisar antalet af de mål, som fått olika utgång i alla tre instanserna. Slutligen upptager Tab. VI de mål, i hvilka hofrätt dömt såsom första domstol. Af dessa tabeller framgår, bland annat, följande. Bland 4,471 af hofrätterna meddelade beslut hafva 3,676 blifvit af högsta domstolen faststälda, hvilket utgör omkring 82 procent. För hvaft och ett af de år, tabellerna afse, utgör denna procent: för procent, för procent, för procent, för procent och för procent. Svea hofrätts beslut hafva faststälts i 2,052 fall af 2,506, eller nära 82 procent. För hvart och ett af ifrågavarande år blir resultatet: för procent, för procent, för procent, för procent och för procent Lagskipningens tillstånd.

87 84 Göta koff ätts beslut hafva af högsta domstolen fastställs i 987 mål af 1,187, eller omkring 83 procent. För hvarje år blir denna procent: för procent, för procent, för procent, för procent och för procent. Af 778 beslut af hofrätten öfver Skåne och Blekinge har högsta domstolen faststält 637, eller nära 82 procent. För hvart och ett af ifrågavarande år utgör denna procent: för procent, för procent, för procent, för procent och för procent. Jämför man förhållandet emellan civila och kriminella mål i ifrågavarande afseende, visar sig, att, medan hofrätternas beslut i civila mål faststälts i 1,796 fall af 2,271, eller något mera än 79 procent, hafva besluten i kriminella mål faststälts i 1,774 fall af 2,074, eller nära 86 procent. Af dessa sammanlagdt 3,570 mål, i hvilka, högsta domstolens och hofrätternas beslut öfverensstämma, voro omkring 9 procent deserta. Underrätternas beslut hafva af högsta domstolen faststälts i 2,544 fall af 4,345, eller nära 59 procent. För hvart och ett af ifrågavarande år blir resultatet: för procent, för procent, för procent, för procent och för procent. Högsta domstolen har faststält häradsrätternas beslut i 1,474 fall af 2,627, eller omkring 56 procent, och råd stuf vur ätter nas beslut i 1,070 fall af 1,718, eller omkring 62 procent. Underrätternas beslut i civila mål hafva faststälts i 1,270 fall af 2,271, eller omkring 56 procent, och i kriminella mål i 1,274 fall af 2,074, eller omkring 61 procent. Underrätts och hofrätts sammanstämmande beslut hafva af högsta domstolen faststälts i 2,298 fall af 4,345, eller öfver 53 procent. För hvart och ett af ifrågavarande år blir denna procent: för procent, för procent, för procent, för procent och för procent. I 246 fall af 4,345, eller omkring 6 procent, har hofrätt ändrat, mert högsta domstolen faststält underrätts beslut. Antalet mål, i hvilka olika beslut meddelats i alla tre instanserna utgör 208 af 4,345, eller omkring 5 procent. Vid uppskattning af dessa siffrors betydelse för frågan om enheten i vår lagskipning måste man ihågkomma, att parter hos oss hafva obegränsad rättighet att i högre instans förebringa nya skäl och bevis, samt att öfverdomstolen således ofta har att pröfva ett vida fullständigare processmaterial än det, som förelagts underdomstolen

88 Vid sträfvande! att fylla det jämväl.synnerligen vigtiga krafvet på snabbhet i rättsskipningen har det svåraste hindret visat sig ligga i den stora tillströmningen af mål till högsta domstolen, som därför alltjämt arbetar med en betydlig balans. Balansen därstädes af revisionssaker samt civila och kriminella besvärsmål utgjorde sålunda för hvart och ett af åren : Revisionssaker: Civila besvärsmål: j* C p ( i : i ct y, i * i\* \ \ * y 4, j ( (W r \ p(;,. f ; Kriminella besvärsmål: i : ', <*v>< i Summan af de under åren inkomna revisionssakerna utgjorde 2,401 och af de under samma tid afgjorda 2,245. Balansen ökades under dessa år med sammanlagdt 156 revisionssaker. De under samma år inkomna civila besvärsmålens antal utgjorde sammanlagdt 1,591, och under samma tid afgjordes 1,600. Balansen minskades under dessa år med 9. Af kriminella besvärsmål inkommo under nämnda tid 2,517, och afgjordes 2,490. Balansen ökades under dessa år med 27. Af chefens för kongl. justitiedepartementet ämbetsberättelser angående rättsväsendet i riket för åren inhämtas, att under nämnda år revisionssaker och" besvärsmål i högsta domstolen blifvit slutbehandlade inom följande tider, från det de inkommit: j

89 ' 86 Inom 3 månader procent Inom 3 6 månadei procent Inom 6 9 månader procent -i Inom 9 mån. 1 åt procent, f Efter längre tids förlopp procent Revisionssakev: Civila besvärsmål: 0,2 6,0 20,8 19,0 54,0 0,8 7,3 14,8 22,2 54,9 0,2 5,4 9,5 23,4 61,5 0,5 3,5 4,7 23,6 67,7 3,0 3,3 18,5 75,2 V \ ' 5,1 10,3 20,7 20,7 43,2 3,7 10,6 24,3 24,6 36,8 9,7 11,6 22,6 * 19,9 36,2 5,4 5,6 11,0 35,0 43,0 5,8 5,0 8,i 23,4 57,7 Okommunicet-ade kriminella besvärsmål: Kommunicerade kriminella, besvärsmål: * * i 27,9 8,2 29,5 24,6 9,8 42,9 25,0 14,3 10,7 7,1 37,7 20,8 15,1 13,2 13,2 35,4 15,4 13,8 20,0 15,4 R? 16,3 IM 20,4 12,3 - r. 1 OJ 24,t; 6,8 9,0 24,6 35,0 26,2 12,6 20,9 17,0 23,3 27,0 15,9 14,9 15,2 27,0 34,6 8,6 8,4 23,8 24,6 33,5 8,7 0,i V Ko

90 Åtgärder hafva emellertid under de senaste åren vidtagits för att minska högsta domstolens balanser. Så har dess arbetsbörda i någon män lättats genom den i lagen den 18 maj 1894 gifna föreskrift, att klagan ej får föras öfver kammarrättens beslut i fattigvårdsärenden. Vidare har genom lagen den 26 mars 1897 angående högsta domstolens tjänstgöring på utdelningar justitierådens antal ökats från sexton till aderton samt tillika stadgats, att under de tre första arbetsveckorna i maj och de tre sista i oktober högsta domstolen bör, där så finnes nödigt, arbeta på tre afdelningar. Det torde ännu vara för tidigt att yttra sig om, huruvida dessa åtgärder kunna anses tillfyllestgörande.., Antagligt är ju i allt fall, att de skola lända till ett något snabbare afgörande af de till högsta domstolen inkommande mål. 87 Utöfver hvad sålunda varit att anföra angående lagskipningens tillstånd i allmänhet, torde bär böra meddelas några iakttagelser af mera speciell art, hvartill de till justitieombudsmannen inkomna- handlingar gifvit anledning. I. I. I åtskilliga fall har justitieombudsmannen af anmärkning, som Om <./««- yppats vid granskning af inkomna fångförteckningar, funnit sig föranlåten^ infordra afskrift af utslag, meddelade i mål rörande tjufnad eller därmed olofligt tillbeslägtade förbrytelser. I icke få fall hafva dessa utslag röjt en felaktig 9'tppuppfattning i fråga om reglerna för tillgreppsbrottens bestraffande. I andra fall, där utslagen i sak kunnat anses öfverensstämma med lag, har likväl åt dem icke gifvitsjen i formelt hänseende så noggrann affattning, som önskvärd! varit. Under de senare åren hafva emellertid de härutinnan anmärkta felaktigheterna icke varit af svårare beskaffenhet, än att. justitieombudsmannen ansett sig kunna antingen låta bero vid ett af'(ten eller de felande afgifvet erkännande af felet eller ock inskränka sig till ett påpekande af gällande föreskrifter. Med afseende å tjufnadsbrottens täta förekomst har jag emellertid ansett det lämpligt att bär i korthet omnämna några fall, i Indika, fel af ifrågavarande beskaffenhet blifvit anmärkta. Så bär det flera gånger befunnits, ätt då personer dömts, för det de med vetskap om den olovliga åtkomsten af stulet eller rånädt gods därmed tagit sådan befattning, som i 12 af 20 kapitlet strafflagen sägs, utslagen icke uttryckligen angifvit, huruvida de tilltalade dömts för stöld eller för snatteri. Betydelsen af att detta tydligt framgår af utslagets affattning 1808

91 88 får ej underskattas. Sådan delaktighet i tjufnadsbrott, som nyss nämnts, skall i alla afseenden betraktas såsom stöld eller snatteri och föranleder därför, i händelse att gärningsmannen framdeles skulle föröfva tjufnadsbrott, motsvarande återfall sförhöjning i straffet för det nya brottet. Att den domstol, som har att bedöma det nya brottet, vid bestämmande af straffet därför först måste fastställa karaktären af det förut begångna delaktighetsbrottet, är tydligen i hög grad olämpligt. Det ligger ock i öppen dag, att därvid kan uppstå onödig omgång eller rent af en viss osäkerhet i lagskipningen. Vidare har i två fall, ehuru under något olika förhållanden, förbisetts den i 9 af 20 kapitlet strafflagen gifna bestämmelsen att den, som å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott eller sådant brott och snatteri och därför på en gång lagföres, skall straffas efter ty i 4 kapitlet 3 strafflagen sägs, eller alltså såsom för fortsatt tjufnadsbrott. I det ena af dessa fall hade den tilltalade af en rådstufvurätt bli fri t för första resan stöld dömd att hållas till straffarbete under två månader äfvensom att under viss tid vara förlustig medborgerligt förtroende. Sedan detta straff delvis aftjänats, upptäcktes, att den dömde, tidigare än rådstufvurättens utslag gafs, begått olofligt tillgrepp inom en häradsrätts domvärjo. På grund häraf af bröts den påbörjade bestraffningen, och företogs ransakning inför häradsrätten. För sistnämnda tillgrepp dömdes därefter den tilltalade att för första resan stöld hållas till straffarbete fyra månader och tillika under viss tid vara medborgerligt förtroende förlustig, hvarjämte föreskrift meddelades om det sålunda ådömda straffets förenande, enligt vanliga sammanläggningsregler, med det af rådstufvurätten ådömda straffet. I det andra fallet hade en rådstufvurätt att slutligen döma eu person dels för tjufnadsbrott, till Indika han af annan rådstufvurätt förklarats saker, och dels för tillgrepp, föröfvade i den stad, som utgjorde den slutligen dömande rådstufvurättens domkrets. I det slutliga utslaget dömdes den tilltalade såsom förfallen till ansvar för tredje resan stöld, förutom till förlust af medborgerligt förtroende, att hållas till straffarbete för tillgreppen i den ena staden ett år och för de öfriga tillgreppen sex månader, Indika straff sammanlades till straffarbete i ett år sex månader. De i sista hand dömande domstolarne utmätte sålunda i båda fallen obehörigen särskilda straff för å särskilda tider och ställen föröfvade tillgrepp, begångna innan någotdera af dem ännu varit föremål för dom. Felaktigheten härutinnan medgafs af vederbörande, hvilka därvid till sin ursäkt anförde, att de sammanlagda bestraffningarna icke vore strängare, än som motsvarade den ådagalagda brottsligheten hos de tilltalade. Sistnämnda påstående kan emellertid ej vara fullt hållbart. Den ofvan anförda regeln 1898

92 i 20 kapitlet 9 strafflagen innebär nämligen ett mildrande undantag från de vanliga bestämmelserna om sammanträffande af brott. Om alltså i hvartdera af dessa fall den sammanlagda strafftiden är afpassad efter de dömdes brottslighet, så hafva de för de särskilda stölderna åsätta straff varit för lindriga. Är åter detta sistnämnda ej händelsen, så har resultatet af straffsanimanläggningen blifvit ett strängare straff, än i lagen för dylika fall afses. II. Enligt lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 kan lösdrifvare, som ej låtit sig rättas af erhållen varning, dömas till tvångsarbete under viss tid. Enahanda påföljd drabbar, jämlikt kongl. förordningen om fattigvården den 9 juni 1871, den, som på vissa mera svårartade sätt åsidosatt skyldigheten att försörja sig själf, sin hustru eller sina minderåriga barn. Detta gäller enligt 35 4 momentet arbetsför, under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde stående, icke minderårig person, som vägrar att fullgöra arbete, som honom föresättes af styrelsen eller annan, å hvilken husbonderätten öfverlåtits, eller eljest visar tredska, själfsvåld, oordentlighet eller sturskhet, samt icke rättar sig efter styrelsens varning. Det gäller vidare enligt 40 2 momentet för förnyadt eller yrkesmässigt betlande af person, som fylt 15 år och icke är i den nödstälda belägenhet, att fattigvård enligt förordningens 1 erfordras, samt slutligen enligt samma paragrafs femte moment för föräldrar eller andra försörj ningspligtiga personer, som befalt eller tillåtit minderårigt barn att betla. Enligt fattigvårdsförordningens ursprungliga lydelse var för alla dessa fall i 42 stadgadt, att därest allmänt arbete ålades, skulle tiden därför bestämmas till minst en och högst sex månader, att arbetet skulle förrättas i allmän, för orten afsedd tvångsarbetsanstalt eller enskild, af ett eller flera fattigvårdssamhällen inrättad tvångsarbetsanstalt. Där tillgång ej fans till anstalt af något af dessa slag, skulle den dömde»hållas lika lång tid i länsfängelse eller kronohäkte till det arbete, som kan vara att tillgå, eller, om utrymme där brister, i arbetsfånge^ eller vid kronoarbetskår». I sammanhang med utfärdandet af ofvannämnda lag angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 undergingo enligt särskild förordning af samma dag fattigvårdsförordningens sist anförda stadganden vissa förändringar. Lösdrifvarelagens motsvarande bestämmelser skulle nämligen därefter tillämpas på arbetsföra betlare äfvensom på dem, hvilka befalla eller tillåta under deras vårdnad stående minderåriga att betla. Sådana skola alltså numera enligt 2 och 3 i sistnämnda lag första gången de med dylik förseelse beträdas, af Konungens befallningshafvande varnas och Justitieombudsmannens embetsberättelse till 18,'18 års Riksdag Ang. verkställighet af tvångsarbete.

93 90 vid förnyad förseelse under vissa förutsättningar af samma myndighet dömas till tvångsarbete från och med en månad till och med ett år. Vid iteration eller eljest förekommande försvårande omständigheter kan tvångsarbetstiden utsträckas till tre år. Angående verkställigheten af tvångsarbetet bestämmes i 9, att det skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt eller i enskild dylik af ofvan angifna slag, och i 17 moment 4, att där tillfälle saknas att låta alla dem, som dömas till tvångsarbete, fullgöra det i sådan anstalt, det ådömda arbetet i stället skall fullgöras i enrum å cellfängelse,»dock med iakttagande att i sådant fall en tredjedel af den ådömda arbetstiden afdrages». För tredskande fattighjon, om hvilka talas i 35 4 momentet, bibehöllos däremot uttryckligen de ursprungliga föreskrifterna oförändrade. Sådant fattighjon kan alltså fortfarande icke ådömas tvångsarbete för längre tid än G månader. Och rörande verkställighet af tvångsarbetet gäller här de i 42 i fattigvårdsförordningen fastslagna regler. Där tillgång till tvångsarbetsanstalt saknas, skall den dömde förty»lika lång tid» hållas till arbete i länsfängelse eller kronohäkte. Något afdrag i tvångsarbetstiden, för den händelse arbetet fullgöres i enrum å cellfängelse, är 1 dessa fall ej medgifvet. Det finnes ej heller skäl att i strid emot förordningens ordalydelse antaga, att lagstiftaren afsett, att afdrag i dessa fall skall medgifvas. Förslagen till lösdrifvarelag och ofvannämnda förändringar i fattigvårdslagen hade nämligen samtidigt utarbetats af därtill utsedde komiterade och undergingo jämväl samtidigt granskning i högsta domstolen. Inför denna föredrogos därvid, bland annat, utlåtanden, som af Konungens befallningshafvande i samtliga län afgifvits rörande förslagen. Fn länsstyrelse hade i sitt ifrågavarande utlåtande anfört, att då, i händelse allmänt arbete ådömdes efter försvarslöshetsstadgan, afdrag uti arbetstiden ägde rum, om den dömde hölles i cell, men sådant afdrag icke tillämpades, därest utslaget vore grundadt på fattigvårdsförordningen, torde öfverensstämmelse böra åstadkommas emellan dessa olika stadganden. Denna anmärkning vann emellertid icke afseende i högsta domstolen, ej heller blef den af Kongl. Maj:t beaktad vid utfärdandet af ifrågavarande förordning. Det är således otvifvelaktigt, att lagstiftaren velat fastslå den olikhet vid verkställighet af tvångsarbete, ådömdt enligt 35 4 momentet fattigvårdsförordningen, och enahanda arbete, ådömdt i enlighet med 40 2 och 5 momenten samma lag likasom enligt lagen angående lösdrifvares behandling, att i förra fallet arbetet, därest det fullgöres i cell, ändock verkställes till fullo, under det att i det senare fallet under samma förutsättning en tredjedel af den ådömda arbetstiden afdrages. Den vida

94 knappare tillmätta latituden för tvångsarbetstiden enligt förstnämnda lagrum svnes ock vara ett nöjaktigt skäl för bibehållande af en sådan olikhet. Emellertid har vid granskning af de till justitieombudsmannen insända fångförteckningar i åtskilliga fall befunnits, att denna olikhet icke är fullt klart insedd af samtliga de myndigheter, som hafva att förordna om verkställighet af dylikt tvångsarbete. Detta framträder företrädesvis, då de dömda åro kvinnor. Ty för män lärer tillfälle i allmänhet ej saknas att fullgöra arbetet inom tvångsarbetsanstalt. Så har under det år, denna berättelse afser, iakttagits, att Konungens befallningshafvande i ett län, efter det två kvinnor blifvit enligt särskilda utslag dömda att för lösdrifveri undergå hvardera två månaders tvångsarbete, tillika förordnat, att tvångsarbetet skulle verkställas i enrum och oafkortad! fortgå i två månader. Sedan justitieombudsmannen fäst Konungens befallningshafvandes uppmärksamhet på, att detta beslut vore stridande mot bestämmelsen i 17 4 momentet af lösdrifvarelagen, vidgick Konungens befallningshafvande i afgifven förklaring, att beslutet varit felaktigt, men anförde tillika, att då åsigten, att afdrag i dessa fall ej skulle äga rum, varit bestämmande jämväl vid utmätandet af tiden för tvångsarbetet, hvilken följaktligen på grund häraf bestämts kortare än hvad eljest skolat blifva fallet, hade genom den felaktiga uppfattningen icke någon orätt tillfogats vare sig de dömda eller statsverket. I ett annat fall hade Konungens befallningshafvande i ett annat län dömt eu kvinna för lösdrifveri och betlande till tvångsarbete i tre månader att undergås å länsfängelset samt tillika genom verkställighetsrcsolution förordnat, att tvångsarbetet skulle fortgå under en tid af tre fulla kalendermånader. Uppmärksamgjord på det felaktiga härutinnan, vidgick vederbörande landssekreterare, som var för beslutet ansvarig, att han förfarit orätt därutinnan, att afdrag ej medgifvits på grund af tvångsarbetets verkställande i enrum, och insände tillika till justitieombudsmannen skriftligt erkännande af den dömda, att hon erhållit full godtgörelse för henne sålunda tillskyndadt lidande och förlust, äfvensom vederbörligt bevis att kostnaden för hennes underhåll å fängelset under en månad blifvit statsverket ersatt. I ett tredje fall hade en kvinna, som enligt 35 4 momentet fattigvårdsförordningen blifvit af Konungens befallningshafvande dömd att för tredska mot fångvårdsstyrelse undergå tre månaders tvångsarbete, fullgjort arbetet i enrum å länsfängelset och därvid fått åtnjuta afdrag med en månad. I skrifvelse till Konungens befallningshafvande påpekade justitieombudsmannen, att afdrag på grund af verkställighet i enrum icke lagligen vore medgifvet, för tvångsarbete, ådömdt enligt nämnda paragraf i

95 92 fattigvårdsförordningen. I det därå inlupna svar sökte Konungens befallningshafvande visserligen framlägga skäl för den tolkning af hithörande lagrum, som låg till grund för Konungens befallningshafvandes åtgärd i ärendet, men förklarade sig tillika vara betänkt på att, då likartad fråga framdeles förekomme, icke medgifva dylikt afdrag. I samtliga dessa fall har justitieombudsmannen ansett sig kunna låta bero vid hvad vederbörande ämbetsmän i sina förklaringar anfört. Men bär jag i allt fall ansett det vara af intresse att här framlägga såväl min uppfattning angående innebörden af hithörande stadganden som ock några exempel på de vanligast förekommande afvikelse!' därifrån. Utdrag af högsta dom- I den hos högsta domstolen förda minnesbok hafva under år 1897 * 1 ilv^ A1W6 stolens minnes-1öijände domslut antecknats: bok. 1) ' Uti - ett --- vid gränsetullrätten i Norrbottens län af vederbörande tullförvaltare, å tjänstens vägnar, anhängiggjordt mål angående ansvar å innehafvarne af en handelsfirma, för det de under uppgifven tid skulle låtit utan föregående tullangifning i riket införa större partier rågmjöl och oarbetad tobak, anhöll åklagaren om vittnesförhör med två personer, hvilka dock förklarade, att de ej ville gå vittnesed af anledning, att de forslat gods, hvarom fråga vore. Sedan gränsetullrätten på anförd grund förpligtat dem att vittnesed aflägga och i målet vittne bära, samt Svea hofrätt, där de häröfver besvärat sig, i meddeladt utslag förklarat besvären icke kunna emot 16 kap. 4 rättegångsbalken komma under bedömande, så har högsta domstolen på underdånig klagan af bemälda till vittnen åberopade personer ej funnit skäl att i hofrättens utslag göra ändring. (Utslag den 11 mars 1*897 i mål emellan hemmansägarne Isak Lars Isaksson Mikko och Johan Isaksson Mikko, å ena, samt tullförvaltaren Jonas Gustaf Liljebäck och öfveruppsyningsmannen Thure Kasper Lang, å andra sidan, angående skyldighet att aflägga vittnesmål.) 2) I hyreskontrakt angående en bostadslägenhet stadgades, bland annat, att om icke hyran betalades å i kontraktet bestämd tid, eller hyresmannen utan husägarens samtycke hos sig inhyste annan, som ej för gäst hos honom vore att anse, skulle kontraktet, om husägaren så äskade, vara å hyresmannens sida förverkadt samt han jämte de personer, som med honom bodde i lägenheten, vara skyldiga att genast, utan åtnjutande af uppsägelse eller fardag, därifrån afflytta, och ägde husägaren i nämnda fall rätt att utan anlitande af domstol eller exekutiv myndighet skilja hyresmannen från lägenheten. Sedan hyresmannen till domstol instämt husägaren med påstående om ansvar å denne, för det han under hyres

96 tiden, i ändamål att skilja hyresmannen från lägenheten, i hyresmannens frånvaro därifrån utflyttat honom tillhörig lösegendom; samt underrätten med åberopande af omförmälda bestämmelser i hyreskontraktet och då hyresmannen så väl vid ifrågavarande tidpunkt häftat i skuld för obetald hyra som jämväl brutit emot kontraktet därutinnan, att han, utan att husägaren därtill lämnat sitt samtycke, inhyst annan person i lägenheten, förklarat husägaren ej kunna till ansvar i målet dömas; men hofrätten, enär det vore i målet utredt, att husägaren vid tillfället i fråga, utan att förut hafva tillsagt hyresmannen att lämna lägenheten, i afsigt att skilja honom från densamma låtit i hans frånvaro utflytta honom tillhörig egendom, och husägaren därigenom, oafsedt de af underrätten åberopade bestämmelser i kontraktet, måste anses hafva gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande, dömt husägaren jämlikt 10 kapitlet 20 strafflagen att för hvad honom sålunda läge till last höta tjugufem kronor; så har högsta domstolen ej funnit skäl att i hofrättens utslag göra ändring. (Utslag den 11 mars 1897 i mål emellan skomakaren N. Herrlin i Härlöf, å ena, samt enkan Sissa Gran, å andra sidan, angående egenmäktigt förfarande.) 3) Gästgifvare, som olofligen försålt maltdrycker till annan än vägfarande, har blifvit fäld till ansvar enligt andra stycket i 12 1 momentet af förordningen angående försäljning af vin, maltdrycker in. in. den 24 oktober (Utslag den 11 mars 1897 i mål emellan gästgifvaren E. G. Sernander, å ena, samt polisuppsyningsmannen Johan Alfred Olsson, å andra sidan, angående oloflig försäljning af maltdrycker.) 4) Sedan Göta hofrätt i meddelad besvärshänvisning föreskrifvit, att part, som ville söka ändring i hofrättens utslag, hade att till Kongl. Maj:t ingifva underdåniga besvär, hvilka, därest den klagande icke själf dem underskrifvit, skulle vara undertecknade af författaren, hvilkens syssla eller vistelseort jämväl skulle utsättas, samt åtföljda af den klagandes lagligen utfärdade fullmakt för ingifvandet, i fall ombud därtill begagnades, så inlämnades underdåniga besvär, undertecknade med de missnöjda parternas namn genom annan person än den, som å den bifogade fullmakten antecknat sig såsom innehafvare af densamma. Berörda fullmakt innefattade uppdrag för innehafvaren att till Kongl. Maj:t ingifva besvär samt att utföra och bevaka talan i målet. Högsta domstolen fann hinder ej möta för besvärens upptagande till pröfning. (Utslag den 26 april 1897 i mål emellan J. P. Pettersson i Stora Flarka med flera, å ena, samt Alfred Löfgren, förr i Brofall, nu i Gulltorp, å andra sidan, angående vårdslöshet emot borgenärer i konkurs.)

97 94 5) Sedan rådstufvurätten i Malmö hvarest A. N. yrkat förpligtande för G. W. B. såsom fader till ett af A. N. framfödt barn att utgifva bidrag till barnets vård och uppfostran, men G. W. B. bestridt krafvet på den grund, att A. N. efter att hafva af G. W. B. bekommit visst belopp såsom bidrag till barnets uppfostran frikallat G. W. B. från vidare bidrag i berörda afseende under åberopande af denna öfverenskommelse ogillat käromålet, och hofrätten öfver Skåne och Blekinge funnit skäl icke hafva förekommit ledande till ändring i rådstufvurättens utslag, så har högsta domstolen, enär A. N. vid ingående af nämnda öfverenskommelse varit omyndig, och öfverenskommelsen, däri behörig målsman för A. N., så vidt ådagalagdt blifvit, icke deltagit, vid sådant förhållande lagligen icke vore för A. N. bindande, med upphäfvande af domstolarnes beslut förpligtat G. W. B. att såsom bidrag till barnets underhåll och uppfostran till A. N. utgifva visst belopp för hvarje månad, räknadt från barnets födelse till dess detsamma fylt femton år eller dessförinnan kunde sig själf försörja, dock med afdrag af det af G. W. B. redan erlagda beloppet. (Utslag den 26 april 1897 i mål emellan Annette Nilsson i Malmö, å ena, samt agronomen G. W. Borgman i Kungsör, å andra sidan, angående utbekommande af barnuppfostringsbidrag.) 6) Sedan godsägaren Rolf von Bränn hos Göta hofrätt sökt, att hofrätten måtte berättiga honom att återfå för högt beräknad stämpelafgift å gåfvobref, som för lagfart ingifvits till År städs häradsrätt, och hofrätten enligt utslag den 18 februari 1896 bifallit denna von Brauns anhållan, samt hofrättens advokatfiskal däröfver anfört underdåniga besvär, har fråga uppstått, huruvida advokatfiskalen vore behörig att utan särskildt uppdrag af annan myndighet fullfölja underdånig talan i målet, och har högsta domstolen ansett hinder icke möta för besvärens upptagande till pröfning, hvarefter högsta domstolen beträffande själfva målet ej funnit skäl att i hofrättens utslag göra ändring. (Utslag den 19 maj 1897 i mål emellan advokatfiskalen hos Kongl. Maj:ts och rikets Göta hofrätt C. M. Ericsson, på ämbetets vägnar, å ena, samt godsägaren Rolf von Braun, å andra sidan, angående stämpelafgift.) 7) A. F. Lundström upplät genom kontrakt till firman A. Markstedt & Söner rätt att under viss tid å ett Lundström tillhörigt hemman afverka skog under vilkor, bland andra, att hemmansägaren skulle äga rätt att å hemmanets skog till husbehof taga för hemmanets bruk och beboende nödvändigt bränsle och husbyggnadsvirke med mera. Berörda kontrakt blef i hemmanet intecknadt, hvarefter Lundström genom särskilda köpeafhandlingar till H. N. Forsgren och G. Karlsson sålde vissa delar af det

98 hemmanet åsätta skattetal. Sedan Forsgren och Karlsson under den i kontraktet med firman stadgade afverkningstid å de af dem inköpta heinmansdelarna afverkat timmer till uppförande af man- och ladugårdsbyggnader på hemmansdelarna, Karlsson därjämte åtskilliga stockar att användas till bränsle, samt, efter yrkande af firman att af Forsgren och Karlsson erhålla ersättning för hvad de sålunda afverkat, Malå och Norsjö tingslags häradsrätt äfvensom Svea hofrätt i särskilda mål förpligtat Forsgren och Karlsson att godtgöra firman värdet af det afverkade, så har högsta domstolen, enär i afverkningkontraktet åt hemmansägaren förbehållits rättighet att för hemmanets bruk och beboende taga nödigt virke å skogen, samt, enligt hvad upplyst vore, omstämda virke blifvit afverkadt för att användas till husbehof å Forsgrens och Karlssons ifrågavarande, såsom jordbruksfastigheter nyttjade hemmansdelar, förty och då vid sådant förhållande Forsgren och Karlsson ej kunde anses hafva genom afverkningen öfverskridit den dem tillkommande rätt, med upphäfvande af domstolarnes beslut, osrillat den mot Forsgren och Karlsson förda talan. (Utslag den 7 december 1897 i mål emellan dels arbetaren H. N. Forsgren i Malåträsk, å ena, och firman A. Markstedt & Söner i Skellefteå, å andra sidan, angående ersättningsanspråk, dels ock arbetaren G. Karlsson i Malåträsk, å ena, och nämnda firma, å andra sidan, angående ersättningsanspråk.) 8) Sedan friherre Thure Tlr.son Gyllenkrok, hvilken genom Kongl. Maj:ts dom den 17 december 1894 berättigats att efter aflidne friherre Fredrik Gustaf Gyllenkrok innehafva fideikommissegendomen Svenstorp, af Torna häradsrätt medelst beslut den 11 december 1895 förelagts att, vid stadgad påföljd, med sitt berörda fång lagfara, samt friherre Thure Gyllenkrok, med företeende af det den 16 februari 1743 af friherrinnan Maria Gyllenkrok om berörda egendom upprättade fideikommissbref, å densamma sökt lagfart och därvid till stämpel å fideikommissbrefvet anvisat ett belopp af 15,000 kronor; så och efter det häradsrätten enligt utslag den 9 mars 1896 ansett, att ifrågavarande fideikommissbref borde förses dels med stämpel af 60 öre för hvarje fulla etthundra kronor af egendomens taxeringsvärde, 2,405,300 kronor, eller med 14,431 kronor 80 öre, dels ock med ytterligare stämpel, hvilken, med hänsyn därtill, att friherre Thure Gvllenkrok varit syskonbarn med sin företrädare i fideikommissrätten, skulle beräknas till sex för hundra af fastigheternas förenämnda taxeringsvärde efter vissa afdrag, och således för återstående värdet uppgå till belopp af 135,302 kronor 30 öre, och som friherre Thure Gyllenkrok, hvilken förty haft att i stämpelafgift betala sammanlagdt 149,734 kronor 10 öre, erlagt endast 15,000 kronor och icke varit beredd att gälda återstående beloppet, funnit, jämlikt 39 i förordningen angående stämpcl

99 96 afgiften den 9 augusti 1894, skäligt förklara, att ifrågavarande fideikommissbref icke kunde för lagfart emottagas; samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge, där friherre Thure Gyllenkrok sig besvärat och hofrättens advokatfiskal blifvit öfver besvären hörd, enligt utslag den 10 november 1896, enär enligt af häradsrätten åberopade bestämmelser i förordningen den 9 augusti 1894 afgift till stämpel å ifrågavarande fideikommissbref bold, då det för lagfart företeddes, utgöras dels med 60 öre för hvarje fulla etthundra kronor af egendomens taxeringsvärde, 2,405,300 kronor, eller således med 14,431 kronor 80 öre, dels ock med ytterligare sex kronor för hvajre fulla etthundra kronor af samma värde efter vissa afdrag eller med 135,696 kronor; men friherre Thure Gyllenkrok, hvilken enligt föreskrift i 14 af förordningen angående stämpelafgiften den 5 september 1890 vore pligtig återgälda boet efter friherre Fredrik Gustaf Gyllenkrok den stämpelafgift 11,350 kronor, som å behållna värdet af de till fideikommisset hörande fastigheter sig belöpte af det enligt sistnämnda förordning till stämpel å bouppteckningen efter honom erlagda belopp, måste med afseende å grunderna för friherre Thure Gyllenkroks skyldighet att till stämpel å fideikommissbrefvet utgifva ofvanberörda 135,696 kronor anses berättigad att å detta belopp njuta afdrag för hvad honom ålåge att i nyssnämnda hänseende till friherre Fredrik Gustaf Gyllenkroks dödsbo utbetala, funnit fideikommissbrefvet skola förses med stämpel af 138,777 kronor 80 öre, och som friherre Thure Gyllenkrok till stämpelafgiftens gäldande anvisat allenast 15,000 kronor, faststält det slut, häradsrättens utslag innehöll; har såväl friherre Thure Gyllenkrok som advokatfiskalen öfver hofrättens utslag anfört underdåniga besvär samt friherre Thure Gyllenkrok i afgifven förklaring invändt, att advokatfiskalen icke lagligen ägde att utan särskilt uppdrag af vederbörande myndighet hos Kongl. Maj:t fullfölja talan i målet; och har högsta domstolen funnit samma invändning icke förtjäna afseende; hvarefter högsta domstolen beträffande själfva målet ej funnit skäl att i hofrättens utslag göra ändring. (Utslag den 18 november 1897 i mål emellan friherre Thure Th:son Gyllenkrok i Yislanda samt advokatfiskalen i Kongl. Maj:ts och rikets hofrätt öfver Skåne och Blekinge H. Aspegren å Kongl. Maj:ts och Kronans vägnar, å ömse sidor sökande och förklarande, angående stämpelafgift m. m.) Om fsrordnin- Med föranledande af en förment ofullständighet i kongl. förordningen angående främmande trosbekännare in. in. den 31 oktober 1873 har hos trosbekännare Kongl. Maj:t den 19 oktober nästlidet år af dåvarande justitieombudsm- mb d ".:J7mannen gjorts en så lydande framställning:»hos min företrädare i justitieombudsmansämbetet anförde en medlem 1898

100 af katolska församlingen i Stockholm klagomål däröfver, att kyrkoherden i samma församling skulle hafva obehörigen vägrat att åt klaganden, som ämnade ingå äktenskap, utfärda för sådant ändamål erforderligt hinderslöshetsbetyg. Af handlingarna i ärendet framgick, att det begärda hinderslösbetsbetyget förvägrats klaganden på den grund, att den person, med hvilken klaganden hade för afsigt att ingå äktenskap, var en frånskild hustru, hvars förre man ännu var i lifvet. Af det skäl, att det icke tillkomme justitieombudsmannen att föra talan emot katolska församlingens pastor, fann min företrädare klagoskriften icke föranleda till någon åtgärd. Min företrädare var sålunda af formelt skäl hindrad från att upptaga klagomålet till hufvudsaklig pröfning och saknade därför anledning att ingå på frågan, huruvida ett af kyrkoherden i anmärkta hänseendet tilläfventyrs begånget fel kunde drabbas af ansvar enligt svensk lag. Då emellertid till min kunskap kommit, att inom justitiedepartementet af Eders Ivongl. Maj:ts kansli är under utarbetande förslag till ändring i kongl. förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873, har jag ansett mig böra meddela Eders Kongl. Maj:t hvad i förenämnda ärende förekommit och därvid tillika anföra: Enligt 2 3 momentet af ofvannämnda förordning den 31 oktober 1873 äro föreståndarne för de i förordningen afsedda församlingar af främmande trosbekännare pligtige att föra de anteckningar, om hvilka Eders Kongl. Maj:t förordnar, att lämna erforderliga upplysningar angående församlingsmedlemmarne samt att för öfrigt ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som af vederbörande dem meddelas. Angående underlåtenhet häraf innehåller 18 1 momentet af förordningen ett så lydande stadgande:»underlåter främmande församlings föreståndare eller prest att iakttaga hvad honom enligt denna förordning äliffffer; dömes till böter från och med fem till och med femhundra riksdaler.» Vidare föreskrifves i 39 2 momentet af kongl. förordningen angående kyrkoböckers förande den 6 augusti 1894, att rörande anteckning om främmande trosbekännare, åt hvars föreståndare eller presterskap blifva lagligen uppdraget att öfver församlingsmedlemmarne föra kyrkoböcker, gäller i afseende å såväl kyrkoböckers förande som betygs utfärdande enligt faststälda formulär, meddelande af uppgifter till vederbörande myndigheter m. in. i tillämpliga delar hvad i samma förordning är föreskrifvet. Slutligen har Eders Kongl. Maj:t genom särskilda resolutioner den 25 januari 1895 förklarat, att de katolska församlingarna i Stockholm, Justitieombudsmannens (embetsberättelse till 1898 års Riksdag

101 98 Göteborg, Malmö och Gefle tillhörande, inom nämnda städer boende medlemmar af samma församlingar icke skola för anteckning om deras borgerliga förhållanden upptagas i kyrkoböckerna för den till svenska kyrkan hörande församling, inom hvilken de bo och hafva sitt hemvist, utan i egna kyrkoböcker. I samma resolutioner har vidare stadgats, att i följd häraf ifrågavarande katolska församlingars föreståndare, hvilka skola vara svenska medborgare, hafva att, med begagnande i tillämpliga delar af därför faststälda formulär, öfver dessa församlingars medlemmar föra enahanda anteckningar, som det enligt förordningen angående kyrkoböckers förande tillkommer svenska kyrkans presterskap att föra öfver sina församlingsmedlemmar, samt att meddela betyg och uppgifter med samma giltighet som de af svenska kyrkans presterskap meddelade. Af ofvan anförda stadganden torde framgå, att därest förutnämnda katolska församlingars föreståndare underlåta att i kyrkoböckerna verkställa berörda anteckningar, de ådraga sig det i 18 af förordningen den 81 oktober 1873 stadgade bötesansvar, hvilket tilläfventyrs kan anses tilllämpligt äfven för det fall, att föreståndaren vid förandet af samma anteckningar eljest förfar felaktigt. Däremot synes icke någon straffbestämmelse finnas för det fall, att föreståndaren gör sig skyldig till fel eller försummelse i fråga om utfärdande af betyg. Om den brist på straffbestämmelse, som sålunda torde förefinnas, har jag trött mig böra under hänvisning till det fall, hvarför ofvan redogjorts, hos Eders Kongl. Maj:t göra anmälan till den uppmärksamhet Eders Kong!. Maj:t i nåder må finna saken förtjäna.» faévkutzt 1 denna berättelse är här ofvan (sidd ) införd en redogörelse i vissa mål. ^ r ett af justitieombudsmannen anstäldt åtal, föranledt däraf, att vederbörande expeditionshafvande i ett mål rörande inrättande af allmän flottled expedierat ett stämpelbelagdt exemplar af Konungens befallningshafvandes utslag i målet till enhvar af de socknar, flottleden genomlöpte. Af denna redogörelse, till hvilken jag här tillåter mig hänvisa, framgår, att gällande lagstiftning angående expeditionslösen gifvit anledning till olika åsigter angående gränserna för kommuners skyldighet att lösa vederbörande myndigheters resolutioner och utslag i ekonomi- och politimål, som väl beröra kommunernas intressen, men i hvilka de dock ej faktiskt uppträdt såsom parter, företrädda af å kommunalstämma utsedda ombud. Under hänvisande till kongl. kungörelsen den 9 maj 1862, enligt hvilken socken i mål beträffande anläggning af vägar därinom, ordnandet af skjutsning

102 flerstädes och dylika frågor är pligtig att lösa utslag, äfven om socknen icke är kärande, klagande eller sökande, har man å ena sidan gjort gällande, att enahanda skyldighet måste anses förefinnas beträffande expeditioner i åtskilliga andra mål, som förmenats för kommunernas allmänna hushållning vara af likartad betydelse med de i nämnda kungörelse angifna. Å andra sidan ansågs, att det berott på särskilda, historiskt gifna förhållanden, att kommunerna såsom sådana kommit att anses hafva del i mål rörande vägar och dylika frågor, samt att nyssnämnda kungörelses föreskrift förty ej finge analogivis utsträckas till mål, där enahanda historiska förutsättningar icke förelåge. Högsta domstolens flertal har i ofvan omförmälta åtal omfattat den förra af dessa åsigter och alltså ogillat åtalet. Två af högsta domstolens ledamöter hafva emellertid yttrat afvikande meningar och ansett, att kommunerna icke lagligen varit pligtiga att lösa Konungens befallningshafvandes utslag i flottledsmålet. Den uppfattning, som ligger till grund för dessa afvikande meningar, har, enligt hvad jag inhämtat, sedan åtskilliga år tillbaka gjort sig gällande i kongl. kammarkollegium i fråga om flottningsmål. Den meningsskiljaktighet, som sålunda yppat sig i fråga om socknars lösenskyldighet i flottledsmål, synes mig vara af beskaffenhet att påkalla en lagändring. Utgången af ofvan omförmälta åtal lärer, såsom af redogörelsen för detsamma kan inhämtas, hafva berott på dels den uppgifna praxis, att i vägmål socknarna i orten städse ansetts såsom parter och förty fått i målen lösa expedition, oberoende af om socknarna såsom sådana uppträdt i målen eller icke, och dels en förment väsentlig likhet emellan vägmål och flottledsmål. Eu lagändring i förevarande hänseende torde fördenskull förutsätta eu undersökning i två riktningar. Å ena sidan bör fastställas, huruvida den åberopade praxis varit allmän och lagligen grundad. A andra sidan lärer frågan om likheten emellan vägmål. och flottledsmål böra vidare skärskådas. Den sålunda ifrågasatta lagändringen torde böra erhålla en så vidsträckt omfattning, att genom densamma undanrödjes hvarje tvekan om, i hvilka fall socknar hafva del i en sak i den mening, hvari 11 i gällande förordning angående expeditionslösen använder detta uttryck. Om genom de nya föreskrifterna, hvilkas meddelande torde falla inom området för Kongl. Majts administrativa lagstiftning, bestämmes, att t. ex. i ett flottledsmål, socknarna i orten äfven utan att hafva såsom sådana däri uppträdt ändock skola anses såsom parter i målet, och denna bestämmelse grundas på likhet emellan dylika mål och vägmål, synes det mig framdeles kunna ifrågasättas, huruvida icke den frihet från erläggande af stämpelafgift, som numera är medgifven socknar i vägmål, borde utsträckas

103 100 till att afse jämväl t. ex. flottledsmål. I sistnämnda afseende torde emellertid för närvarande icke något böra åtgöras. På grund af hvad jag sålunda anfört tillåter jag mig vördsamt hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t efter erforderlig utredning täcktes taga i öfvervägande, huruvida och i h vilka fall kommuner skola vara skyldiga att lösa vederbörande myndigheters resolutioner och utslag i ekonomi- och politimål, i hvilka kommunerna ej uppträdt som parter, samt meddela de föreskrifter, som kunna vara af nöden för vinnande af en likformig lagtillämpning i detta hänseende. Om ansvar för Genom kongl. brefvet den 22 maj 1816, kungjordt genom särskilda ^ditt i lz äuniversa 1 a* Svea hofrätt den 10 och af Göta hofrätt den 14 juni samma år, fall m. m. meddelades den föreskrift, att underdomare, som, när fortsättning af ransakning med häktad person till annan domstol förvisades, underläte att till Konungens befallningshafvande eller den domstol, till hvilken fullföljden af ransakningen blifvit hänskjuten, inom den i kongl. brefven den 18 november 1762 och den 15 april 1774 utsatta tid afkunna handlingarna, skulle anses förfallen till enahanda ansvar, som för dröjsmål med ransakningars insändande till öfverrätt i understälda brottmål vore stadgadt. Härom hade i kongl. brefvet den 18 november 1762, hvars noggranna iakttagande ytterligare inskärpts genom kongl. brefvet den 15 april 1774, stadgats, att i brottmål, som borde underställas hofrätt, skulle underrätt i stad inom fjorton dagar och underrätt på landet inom en månad från den dag slutligt utslag gifvits insända»sin ransakning och dom» till hofrätten, vid äfventyr af tre dalers bot för hvarje dag sådant försummades. På de områden af lagstiftningen, till hvilka nu anförda föreskrifter höra, hafva sedermera vidtagits väsentliga förändringar i frågor, som med omförmälta föreskrifter stå i nära samband, men hafva samma föreskrifters giltighet ej härigenom rubbats. Genom kong], förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 har beträffande underrätts slutliga utslag i 20 1 momentet stadgats:»underrätts utslag i mål angående häktad skall af domaren på landet senast inom sex dagar och af rätten i stad senast inom fyra dagar efter afkunnande! afsändas, om den häktade förvaras i länsfängelset, till Konungens befallningshafvande, men om han finnes a annat kronohäkte, omedelbart till tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet». Enligt 21 i samma förordning skall öfver

104 trädelse eller underlåtenhet af hvad i förordningen blifvit stadgadt anses efter allmän lag af 25 kapitlet strafflagen hafva åter meddelats följande bestämmelser:»visar ämbetsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt ämbete, och är ej särskildt ansvar därå satt; straffes med böter eller mistning af ämbetet på viss tid. Aro omständigheterna synnerligen försvårande, må till afsättning dömas». Af en jämförelse emellan 3 och 18 tredje punkten i förordningen om strafflagens införande framgår emellertid, att nyss anförda lagrum i strafflagen, ehuru dess innehåll synnerligen val kunde passa för en försummelse af den i kongl. brefvet den 22 maj 1816 underdomare ålagda skyldighet, likväl icke gäller för sådan försummelse. I händelse sådan inträffar, äro därför de i de äldre föreskrifterna meddelade tids- och straffbestämmelserna under alla förhållanden de enda tillämpliga. Dessa föreskrifter, hvilka sålunda fortfarande reglera underdomares skyldighet att aflämna protokollsutdrag rörande häktad person, med hvilken fortsatt ransakning skall äga rum vid annan domstol, torde dock numera knappast kunna anses såsom tidsenliga. Så är det väl otvifvelaktigt, att den frist, inom hvilken aflämnandet skall ske, numera vid förbättrade samfärdselförhållanden skulle kunna åtminstone i någon man förkortas, ett antagande, som torde vinna stöd genom eu jämförelse med ofvan intagna föreskrift i förordningen angående expeditionslösen. Och att en sådan förkortning är önskvärd, synes däraf, att af de så rymligt tillmätta expeditionstiderna samt gällande föreskrifter om den tid, inom hvilken ransakning med häktad skall företagas, kan i de fall, då sådan ransakning förvisas till annan domstol, förorsakas oskäligt långt dröjsmål med ransakningens återföretagande. Så kan, där ransakningen förvisas från en domstol på landet till annan dylik, den tilltalade få i mera än sju veckor i häkte afbida sitt fortsatta lagförande. Det för försummelse i fråga om ransakningshandlingarnas aflämnande stadgade ansvar är vidare allt för ringa. Eu dagabot af tre daler (en krona femtio öre) må vara ett tillräckligt äfventyr för dröjsmål med insändande till hofrätt af renoverade småprotokoll, men kan icke anses vara rätt afpassadt straff för ett ämbetsfel, som innebär oaktsamhet om den personliga friheten och föranleder förlängd häktningstid för de tilltalade. Särskildt framträder detta, då försummelsen blifvit begången af en rådstufvurätt, samt det låga bötesbeloppet sålunda fördelas på flera ledamöter. I sådant afseende vill jag hänvisa till den på sidd i denna berättelse förekommande redogörelse för ett åtal. Detta afsåg ett fall, da en rådstufvurätt, bestående af borgmästare och tre rådmän, i tio dagar öfver den stadgade tiden uraktlåtit att aflämna handlingar angående häktad

105 102 person, med hvilken fortsatt ransakning skulle äga ram vid häradsrätt. Jämlikt ofvan anförda kongl. bref dömdes rådstufvurättens ledamöter att för detta ämbetsfel höta tillhopa femton kronor, af hvilka böter borgmästaren jämlikt därom gällande stadganden skulle erlägga dubbelt emot rådman. För en hvar af rådmännen inskränkte sig alltså ansvaret för denna förseelse till tre kronors böter. Om ämbetsfel af detta slag, i likhet med hvad som äger rum i fråga om den till karaktär och följder likartade förseelsen att dröja med expedierande af slutligt utslag angående häktad person, fått bedömas enligt strafflagens allmänna föreskrifter om brott af ämbetsmän, hade de försumlige tvifvelsutan fått vidkännas ett mångdubbelt högre och därmed efter felets art vida bättre afpassadt ansvar. Ett upphäfvande af de särskilda staffbestämmelser, som gälla för ämbetsfel af här ifrågavarande beskaffenhet, har jag*därför funnit vara i hög grad önskvärd!, och jag har trott mig böra i sammanhang med denna fråga gifva uttryck åt mitt antagande, att de stadgade expeditionstiderna kunna förkortas. Skulle Riksdagen finna min förevarande framställning beaktansvärd och därvid gilla min uppfattning i båda dessa hänseenden, vill det synas, som om lämpligast vore, att Riksdagen i denna fråga beslöte en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Det torde nämligen ligga inom området för Konungens administrativa lagstiftning att föreskrifva, inom hvilken tid protokollsutdrag böra i sådana fall, hvarom nu är fråga, expedieras. Ändring i gällande bestämmelser om ansvar för försummelse härutinnan lärer däremot icke kunna vidtagas annat än genom Konungens och Riksdagens gemensamma beslut. Af praktiska skäl är emellertid önskvärdt, att föreskrifterna i båda dessa stycken meddelas i en och samma författning. Utgående från dessa förutsättningar vågar jag härmed vördsamt hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Magt anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes dels taga i öfvervägande, huruvida de i kongl. brefvet den 22 maj 181 ti, jämfördt med kongl. brefven den 18 november 1762 och den 15 april 1774, stadgade expeditionstider skulle, till förebyggande i någon mån af oskäligt långa dröjsmål med till annan domstol förvisade ransakningars återföretagande, kunna förkortas, samt meddela härför erforderliga föreskrifter, dels ock i sammanhang därmed låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser i syfte att underdomare, som i dylikt fall underlåter att inom föreskrifven tid fullgöra sin expeditionsskyldighet, må drabbas af ansvar efter allmän lag

106 För den händelse åtel1 att Riksdagen, af skäl att frågan om expeditionstidernas förkortande i fall af förevarande beskaffenhet anses böra behandlas i sammanhang med andra hithörande frågor, t. ex. om tiderna för ransaknings företagande, om uppskof och dylikt, eller af annan anledning, finner nya föreskrifter erfordras allenast i fråga om ansvars på följ den, tillåter jag mig att såsom ett alternativt förslag hemställa, att Riksdagen måtte för sin del besluta en lag, af innehåll att underdomare, som i de fall, då ransakning med häktad person till annan domstol förvisas, underlåter att inom föreskrifven tid fullgöra sin expeditionsskyldighet, dömes till ansvar enligt allmän lag. Enligt hvad jag! har mig bekant hafva mina båda närmaste företrädare i justitieombudsmansämbetet, därtill föranledde af den omständigheten, att inom högsta domstolen i ett under år 1896 afgjordt mål om ansvar för tjufnadsbrott uttalats motsatta meningar i fråga om tolkningen af de i 4 kapitlet 11 strafflagen gifna föreskrifter angående s. k. återfallspreskription, haft för afsigt att i en blifvande ämbetsberättelse väcka fråga om sådan ändring i nämnda lagrum, som kunde vara erforderlig för vinnande af fullt tydliga bestämmelser härutinnan. Den sålunda åsyftade lagändringen har jämväl jag funnit vara i hög grad önskvärd, och innefattar nedanstående framställning ett från min sida gjordt försök vanskligt i den mån tiden för framställningens utarbetande varit knapp att bidraga till lösandet eller åtminstone utredandet af denna vigtiga och obestridligen mycket invecklade fråga. Ofvannämnda lagrum har följande lydelse:»där lagen utsätter särskildt straff för den, som ånyo begår brott, skall det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den brottslige till fullo undergått det förborra brottet honom ådömda straff. Hade vid den tid, då det nya brottet begicks, tio år förflutit sedan straffet för det förra brottet blef till fullo verkstäldt; må ej heller till särskildt straff för återfall dömas, utan så är, att den brottslige under de tio år, hvilka närmast föregått återfallet, antingen föröfvat brott, som i lag är belagdt med förlust af medborgerligt förtroende, eller för sådant brott undergått bestraffning.» Af handlingarna i nyssnämnda mål', samt af högsta domstolens däri förda protokoll och gifna utslag har jag inhämtat hufvudsakligen följande: Förre artilleristen Johan Edvard Gustafsson Sköld från Hulan, hvilken, under det han var i tjänst såsom artillerist, dömts till ansvar Förslag till ändring i 4 kapitlet 11 strafflagen.

107 104 för första resan stöld, föröfvad efter fylda aderton år, begick efter undergående af straffet för nämnda brott ånyo olofligt tillgrepp och dömdes med anledning häraf för andra resan stöld till straffarbete i ett år och förlust af medborgerligt förtroende. Berörda straffarbete slutade den 24 november För olofligt tillgrepp, föröfvadt under år 1892, blef Sköld sedermera af Göta hofrätt med tillämpning af, jämte andra lagrum, 4 kapitlet 11 strafflagen enligt dess genom lagen den 20 juni 1890 förändrade lydelse dömd att såsom för första resan stöld hållas till straffarbete tre månader och under viss tid vara förlustig medborgerligt förtroende. Efter afdånande af detta straffarbete frigafs Sköld den 16 april Under åren 1895 och 1896 begick Sköld därefter särskilda tillgrepp, för hvilka han lagfördes inför Gäsene och Yätle häradsrätter. Genom utslag den 15 april 1896 förklarade förstnämnda häradsrätt det vara styrkt, att Sköld begått det tillgrepp, hvarför han i målet stälts under tilltal, samt yttrade vidare hufvudsakligen, att som angående Sköld blifvit upplyst, att han den 24 november 1881 frigifvits från länsfängelset i Venersborg, hvarest han till fullo utstått honom för andra resan stöld ådöindt straff; att han genom Göta hofrätts utslag den 3 februari 1893 blifvit dömd att för första resan stöld undergå straffarbete tre månader och vara medborgerligt förtroende förlustig, intill dess ett år förflutit, från det han efter utståndet straff blifvit frigifven; samt att han den 16 april 1893, efter det han å länsfängelset i Göteborg till fullo utstått sistnämnda straff, blifvit från länsfängelset frigifven; alltså och då Sköld under de tio år, som närmast föregått tiden för föröfvandet. af det brott, för hvilket han inför häradsrätten ransakats, undergått bestraffning för brott, som blifvit bolagdt med förlust af medborgerligt förtroende, pröfvade häradsrätten, jämlikt 20 kapitlet 7 2 momentet och 14 strafflagen, jämförda med 4 kapitlet 11 2 momentet samma lag, sådana dessa lagrum lydde i lagen den 20 juni 1890, rättvist förklara Sköld saker till ansvar för tredje resan stöld. Därjämte förvisades Sköld för undergående af vidare ransakning till Vätle häradsrätt, som meddelade utslag i målet den 1 maj 1896, därvid häradsrätten på grund af särskilda inom häradsrättens domvärjo begångna tillgrepp, till hvilka Sköld genom egen frivillig, af omständigheterna styrkt bekännelse ansågs vara lagligen förvunnen, samt med tillämpning af Gäsene häradsrätts nyssnämnda utslag dömde Sköld, jämlikt de i samma utslag åberopade lagrum samt 20 kapitlet 9 strafflagen, att för tredje resan å särskilda tider och ställen föröfvad stöld hållas till straffarbete två år samt vara medborgerligt förtroende förlustig, intill dess två år förflutit, från det

108 Lum efter utståndet straff blifvit frigifven. Efter besvär af Sköld faststälde Göta hofrätt medelst utslag den 3 juli 1896 häradsrätternas omformälta utslag. Om hofrättens utslag voro fyra dess ledamöter ense, hvaremot en ledamot yttrade:»enär Sköld enligt hofrättens utslag den 3 februari 1893 blifvit dömd och straffad för första resan stöld och därefter icke veterligen undergått bestraffning för tjufuadsbrott, samt vid sådant förhållande Sköld efter min uppfattning lagligen icke bör för ifrågavarande, af häradsrätterna honom rätteligen till last förda tillgrepp straffas hårdare än såsom för andra resan stöld, pröfvar jag rättvist att med ändring af öfverklagade utslagen, jämlikt 20 kapitlet 7, 9 och 14 strafflagen, döma Sköld för andra resan stöld till straffarbete i ett år sex månader samt att i två år efter utståndet straff vara förlustig medborgerligt förtroende.» Öfver hofrättens utslag anförde Sköld underdåniga besvär. Vid målets föredragning i högsta domstolen den 29 september 1896 yppade sig skiljaktiga meningar. Ett justitieråd, med hvilken ett annat justitieråd var ense, yttrade sålunda:»enär under de tio år, som närmast föregått den 9 augusti 1892, då klaganden gjort sig skyldig till det tjufnadsbrott, för hvilket han genom hofrättens utslag den 3 februari 1893 blifvit dömd till ansvar, klaganden icke, såvidt handlingarna föranleda, föröfvat brott, som i lag är belagdt med förlust af medborgerligt förtroende, eller för sådant brott undergått bestraffning; samt förty, med stöd af 4 kapitlet 11 strafflagen, de straff, klaganden före den 9 augusti 1882 till fullo aftjänat, enligt min uppfattning icke vidare må tagas i betraktande vid fråga om särskildt straff för återfall i brott; alltså och då klaganden, hvilken undergått det honom genom hofrättens berörda utslag ådömda straff för första resan stöld, är lagligen öfvertygad att därefter hafva föröfvat de nu åtalade tillgreppen, pröfvar jag, jämlikt 20 kapitlet 7 första momentet samt 9 och 14 strafflagen, rättvist på det sättet ändra domstolarnes beslut, att klaganden dömes att för andra resan å särskilda tider och ställen föröfvad stöld hållas till straffarbete ett år sex månader samt vara förlustig medborgerligt förtroende, intill dess två år förflutit, från det han efter utståndet straff blifvit frigifven.» Tre justitieråd funno ej skäl att i hofrättens utslag göra ändring. Slutligen anförde ett justitieråd, med hvilken ett annat justitieråd förenade sig:»då Sköld, sedan tio år förflutit från den 24 november 188 f, då han frigifvits efter utståndet straff för andra resan stöld, år 1893 för återfall dömts till straff såsom för första resan stöld; samt Sköld, efter det han undergått sistnämnda straff, veterligen ej blifvit Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag

109 106 för tjufredsbrott straffad, pröfvar jag för min del lagligt sålunda ändra domstolarnes beslut, att Sköld för de olofliga tillgrepp, som i förevarande mål förts honom till last, jämlikt 4 kapitlet 3 och 11, 20 kapitlet 7 första momentet samt 9 och 14 strafflagen, af mig dömes, såsom för andra resan å särskilda ställen och tider begången stöld, att hållas till straffarbete i ett år sex månader och vara medborgerligt förtroende förlustig, till dess två år förflutit, från det han efter undergående af detta straff blifvit frigifven.» På grund af hvad under omröstningen sålunda yttrats blef Kong!. Majrts utslag affattadt i enlighet med sist upptagna mening. o o o De såväl i hofrätten som inom högsta domstolen sålunda uttalade, från hvarandra afvikande meningar i fråga om rätta förståndet af andra momentet af 11 i 4 kapitlet strafflagen torde påkalla en närmare granskning af innehållet af berörda lagrum. För detta ändamål lärer vara erforderligt att till en början redogöra för lagrummets tillkomst. Som bekant behandlas i 20 och 21 kapitlen af strafflagen de mycket vanliga förbrytelserna stöld, snatteri och inbrott samt rån och försök till rån. I fråga om alla dessa brott Indika jag i det följande, där sådant, för att framställningen må blifva lättare öfverskådlig, kan vara lämpligt, sammanfattar under den gemensamma benämningen tillgreppsbrott meddelas i nyssnämnda kapitel af strafflagen särskilda föreskrifter angående fall, då personer, som föröfvat något eller några af de i samma kapitel upptagna förbrytelser, ånyo göra sig skyldiga till sådant brott (återfall). Dessa föreskrifter innefatta alltid strängare straffbestämmelser än de, som gälla för samma brott, då de första gången föröfvas, men ökningen i straff kan inträda på olika sätt. I några fall föreskrifver sålunda lagen, att ett ringare brott genom att upprepas (t. ex. snatteri, tredje gången) eller genom att föröfvas efter vissa andra förbrytelser (t. ex. snatteri efter stöld eller inbrott) skall anses såsom ett brott af svårare beskaffenhet. I andra fall stadgar lagen, med viss begränsning, högre straffpåföljd för hvarje gång, då samma slags brott begås (t. ex. stöld eller inbrott, andra, tredje eller fjärde gången, samt rån, andra gången). Vidare förekommer, att till följd af förut begångna förbrytelser af annan beskaffenhet ett visst brott skall bedömas såsom återfall af samma brott (t. ex. stöld efter inbrott eller tvärtom, stöld eller inbrott efter rån). Praktiskt taget torde härmed kunna likställas det fall, då ett brott på grund af andra förut begångna olikartade brott är

110 belagdt med samma straff, som vore det foröfvadt andra gången, utan att lagen likväl stadgar, att ifrågavarande förbrytelse skall anses såsom andra resan (så rån eller rånförsök efter andra resan stöld eller inbrott). Strafflagens återfallsbestämmelser undergingo genom lagen den 20 juni 1890 modifikation i flera hänseenden, af hvilka jag här vill erinra om två: nedsättning i straffsatserna för de i återfall begångna; brotten samt införande af institutet återfallspreskription. Detta instituts innebörd torde i korthet kunna angifvas därmed, att ett föregående brotts egenskap att verka förhöjning i straffet för ett efterföljande under vissa förutsättningar bortfaller. Sistnämnda lag bibehöll sålunda regeln att vid återfall i vissa brott straffet skall bestämmas inom eu högre strafflatitud, men inskränkte regelns innehåll och omfattning. Till stöd för denna regels bibehållande anförde nya lagberedningen, som utarbetat det förslag, som legat till grund för 1890 års lag, i sin allmänna motivering till de föreslagna ändringarna i 20 kapitlet strafflagen, bland annat, följande:»det ligger i sakens natur, att återfall i allmänhet bör vid brottets bedömande anses såsom eu försvårande omständighet och verka straffökning, ehvad sådant blifvit i lagen uttryckligen föreskrifvet eller ej. Erfarenheten gifver emellertid vid handen, att vid vissa slags brott återfall förekommer ojämförligt oftare än vid andra, och det saknar därför ej sitt berättigande att vid de förra tillmäta återfallet eu särskild betydelse. I synnerligen hög grad gäller detta om tjufnadsbrotten, vid hvilka återfall kan sägas vara snarare regel än undantag. Allestädes gifves det en klass af människor, hvilka i stället för ärligt arbete hafva tjufnad till sitt yrke och näringsfång och, när de efter undergången bestraffning komma på fri fot, fortsätta därmed. Men tydligt är, att endast ett högre mått af straff kan antagas skola öfva någon varaktigare verkan på dylika vaneförbrytare. Borttagandet af särskilda återfallsstraff skulle således nödvändiggöra en utvidgning af straffsatsen för tjufnadsbrott till ett omfång, som, då det gäller en så ytterst vanlig förbrytelse, skulle vara i högsta grad betänklig. Däremot har det synts nödigt att i åtskilliga hänseenden mildra nu gällande straffbestämmelser för återfall, då det svårligen lärer kunna nekas, att dessa, äfven efter den betydliga nedsättning, som år 1872 vidtagits däri, vid en jämförelse med de straffbestämmelser, som i öfrigt förekomma i strafflagen, framstå såsom allt för stränga. Om därjämte, på sätt ofvan föreslagits, en tidsbegränsning fastställes för tidigare brotts verkan till straffskärpning vid återfall, torde olägenheterna af det nuvarande iterationssystemet vara undanröjda.»

111 108 I fråga om återfallspreskription föreslog nya lagberedningen, att till 4 kapitlet 11 sträft lagen, enligt detta lagrums lydelse vid strafflagens antagande, skulle fogas ett nytt moment, så lydande:»hade vid den tid, då det nya brottet begicks, tio år förflutit sedan straffet för det förra brottet blef till fullo verkstäldt; må ej heller till särskilt straff för återfall dömas, utan så är, att den brottslige förut gjort sig skyldig till sådant straff för annat brott, och det nya återfallet skett inom tio ar efter det detta brott föröfvades, eller straff därför ådömdes eller till någon del verkstäldes.» Det sålunda föreslagna stadgandet motiverades af beredningen på följande sätt:»i de fall, då särskild!, straff finnes utsatt för återfall i brott, verkar enligt vår lag det förut begångna brottet till straffskärpning så länge brottslingen lefver. Denna princip synes dock leda till eu obillig hårdhet. Föreskriften, att till särskild! straff för återfall i brott ej må dömas, där ej återfallet skett sedan den brottslige till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff, utgår från det antagande, att endast under denna förutsättning det nya brottet ådagalägger en inrotad brottslig benägenhet af sådan styrka, att för dess bekämpande det vanliga straffet ej gör tillfyllest. Det ligger emellertid i sakens natur, att intrycket af eu undergången bestraffning småningom försvagas, och om vid återfall en längre tid förflutit efter den förra bestraffningen, har man följaktligen ej samma skäl som eljest till det antagande, att det vanliga straffet icke skall göra tillbörlig verkan. Beredningen ha i däi föi, efter utländska lagars föredöme, föreslagit ett stadgande åt innehåll, att till särskildt straff för aterfall ej må dömas, där ej det nya brottet föröfvats inom tio år, efter det straffet för det förra blifvit till fullo verkstäldt. Från denna regel har det dock ansetts nödigt gorå undantag för det fall, då brottslingen gjort sig skyldig till åte*rfällsstraff för annat, tidigare begånget brott, och det nya återfallet skett inom tio år efter det detta brott föröfvades, eller straff därför ådömdes ellei till någon del verkstäldes. I ett sådant fall äger uppenbarligen den nyss angifna grunden för återfallspreskriptionen icke samma tillämpning som eljest.». r Till stöd för bibehållande af högre straffsatser för återfall i tjufnadsbrott och därmed beslägtade förbrytelser, har beredningen sålunda åbe- # ropat den erfarenheten, att företrädesvis dessa brott vanemässigt föröfvas och synas ägnade att utveckla brottsliga vanor. Anledning till förslaget om återfallspreskription torde beredningen åter hafva funnit i en annan erfarenhet på detta område, nämligen den att en längre tids oförvitligt, lefnadssätt, med däraf alstrade göda vanor, är ägnadt att rena och stärka

112 deri förut brottsliges karaktär, hvadan ock ett därefter af honom begånget nytt brott får anses närmast framgå ur särskilda tillfälliga motiv och icke utgöra ett uttryck för den fortfarande benägenhet för brott, som är det utmärkande för vaneförbrytaren. Det af nya lagberedningen på dessa grunder föreslagna tillägget till ifrågavarande paragraf torde hafva afsett följande förändring i då gällande föreskrifter om återfalls bestraffande. Enligt sin ursprungliga lydelse (= det nuvarande första momentet) uppstälde paragrafen blott en förutsättning, för att återfallsstraff skulle kunna ådömas, den nämligen att straffet för ett föregående tillgreppsbrott blifvit till fullo verkstäldt. Förelåg icke denna förutsättning, skulle de i kapitlets två föregående paragrafer (9 och 10 eller, efter 1890 års lag, 8 och 9 ) gifna bestämmelser tillämpas. Det föreslagna tillägget stadgade den ytterligare regel, att i de fall, i hvilka nyss omförmälta förutsättning väl var förhanden, men en viss längre tid tio år förflutit från straffets undergående, skulle det föregående brottets straffskärpande verkan bortfalla (= återfallspreskription). Nu antydda förhållande emellan det föreslagna andra momentet i paragrafen och paragrafens ursprungliga text bör icke lämnas ur sigte vid en utläggning af de utaf nya lagberedningen föreslagna stadgandena om återfallspreskription. Särskildt torde denna synpunkt gifva ledning, när det gäller att fastställa, hvilken betydelse återfallspreskriptionen enligt förslaget skulle hafva vid upprepade återfall. Den i andra momentet af förevarande paragraf sålunda uppstälda regel jämte de föreslagna undantagen från samma regel torde bäst klargöras genom några exempel, utvisande huru återfall under olika förhållanden skulle blifvit bedömda, om förslaget upphöjts till lag. I dessa exempel torde för enkelhetens skull endast behöfva omtalas stöld, då hvad som gäller om stöld utan svårighet kan med erforderliga förändringar tillämpas på andra tillgreppsbrott. Om alltså en person, som straffats för stölden A, sedermera begått stölderna B och C, skulle, då han blefve lagförd för stölden C, olika förhållanden kunna yppa sig. Om straffet för stölden B icke var till fullo verkstäldt, då stölden C föröfvades, och sålunda den i 11 paragrafens första moment stadgade förutsättningen för tillämpligheten af återfallsskärpning icke vore för handen, skulle följden blifva, att stölden B icke komme att utöfva någon återfallsverkan vid bedömandet af stölden C. Däremot kunde näppeligen ifrågasättas annat, än att stölden A skulle hafva samma betydelse i detta hänseende, som den hade, då straff ådömdes för stölden B. Var åter straffet för stölden B till fullo verkstäldt, när stölden C begicks,

113 no blefve följden olika allt efter längden af den tid, som förflutit emellan dessa båda händelser. Var denna mellantid kortare än tio år, inträdde återfallsst.raff enligt paragrafens första moment. Var den åter tio år eller längre, skulle enligt regeln i andra momentet stölden B icke utöfva någon återfallsverkan på stölden C. Men vid sådant förhållande kan icke antagas annat, än att stölden A också skolat lämnas ur räkningen vid bedömandet af stölden C. Att detta varit beredningens mening torde framgå af dess ofvan (sid. 108) anförda motivering, och af det följande (sid. 113) synes, att denna uppfattning delats af lagutskottet vid 1890 års Riksdag. Vidare må i detta sammanhang erinras därom, att afifattningen af 11 enligt dess lydelse i 1864 års strafflag närmast åsyftade allenast två brott: dels det, som skulle bestraffas, och dels ett visst föregående af liknande beskaffenhet (»det förra brottet»). Detta uttryckssätt synes hafva berott därpå, att äfven om två eller flera förbrytelser af ifrågavarande beskaffenhet förut blifvit begångna, det i regeln endast var det närmast föregående brottet, som hade omedelbart intresse vid bedömande af det sista återfallet. Då nu beredningen vid affattningen af det föreslagna andra momentet i paragrafen utgick från första momentets förutsättningar och stadgar ett undantag från den till grund för bestämmelserna i första momentet liggande regel, torde man häri hafva stöd för det antagande, att beredningen med uttrycket»det förra brottet» i andra momentet menat det sist begångna brott, för hvilket gärningsmannen blifvit till fullo straffad. Från den föreslagna regeln i paragrafens andra moment ansåg beredningen nödigt göra undantag i vissa fall. Förutsättning för sådant undantag var, att ehuru visserligen vid föröfvandet af det brott, om hvars bestraffande vore fråga (stölden C), tio år eller mer förflutit, från det gärningsmannen sist straffades för brott af ifrågavarande beskaffenhet (stölden A), gärningsmannen likväl förut under denna mellantid (före stölden C) gjort sig skyldig till återfallsstraff för annat brott (stölden B). Därvid fordrades dock, för att återfallspreskription skulle uteslutas, att det nya återfallet (stölden C) skett inom tio år, efter det att det omförmälta andra brottet (stölden B) föröfvades, eller straff därför ådömdes eller till någon del verkstäldes. Med de sålunda föreskrift^ undantagen från andra momentets regel afsågs uppenbarligen att förhindra, att den återfallspreskription, som enligt regeln blifvit medgifven lorbrytaren, därest vid brottets begående tio år förflutit, från det han sist till fullo straffats för dylikt brott, skulle tillgodokomma jämväl brottslingar, som upprepade gånger återfallit i tjufnadsbrott, men därvid på ett eller annat sätt undandragit sig upptäckt eller straff. Till belysning

114 af do sålunda föreslagna undantagen torde liera anföras Hägra exempel. Om eu person, som först straffats för stölden A (första resan) och inom fem år efter straffets utstående begått stölden B, utan att denna upptäckts, sedermera efter ytterligare nio år föröfvade stölden C, skulle han enligt det första af de i förslaget uppstälda undantagen, då han lagfördes för stölden B, dömas till återfallsstraff på grund af stölden A, hvars återfallsverkan fortplantats genom föröfvandet af stölden B. Genom detta undantag hade alltså förekommits, att gärningsmannen, då han lagfördes för stölderna B och C, skulle dömas både för andra resan stöld (B) och i fortsättning därmed för första resan (C). Om exemplet förändras så till vida, att gärningsmannen antages hafva dömts eller delvis straffats för stölden B, innan stölden C begicks, finner man, att de båda senare undantagen från andra momentets regel förebygt, att gärningsmannen skulle hafva på en gång dömts både för andra och första resan stöld. Med grunderna för återfallspreskription är ock fullt öfverensstämmande, att den brottslige under de förutsättningar, som voro antagna i de uppstälda undantagen, ej komrne i åtnjutande af denna förmån. Men huruvida eller i hvilken mån det kan anses nödigt att för dylika fall gifva sådana särskilda undantagsbestämmelser i lagen, torde böra besvaras efter praktiska hänsyn, såsom t. ex. med afseende å vidden af de för tidigare resor af hithörande brott stadgade strafflatituder eller med hänsyn till den större eller mindre sannolikheten att i ett särskildt land i allmänhet brott upptäckas och straff verkställas. I detta sammanhang torde böra anmärkas, att de af beredningen föreslagna undantagsbestämmelserna icke, åtminstone om de tolkats efter orden, kunnat förhindra, att eu brottsling i vissa fall kommit att undgå känning af förut bestraffade tillgreppsbrott, trots det att han på ett omisskänneligt sätt ådagalagt, att den förra benägenheten för dylika brott alltjämt fortlefvat hos honom. Om t. ex. en person, hvilken straffats för första resan stöld, inom tio år efter slutad bestraffning begått ett rån, som emellertid ej upptäckts, och slutligen, sedan mer än tio år förflutit. från stöldstraffets verkställande, ånyo föröfvade stöld, så skulle han, då rånet icke skulle medfört återfallsstraff, hafva blifvit på en gång dömd för första resan rån och första resan stöld. Då lagberedningens förslag undergick föreskrifven granskning i högsta domstolen, blef angående det föreslagna nya momentet uti ifrågavarande paragraf af två justitieråd anmärkt, att momentets senare del, hvilken upptoge undantagen från den i momentet uttalade regel, voro synnerligen svårfattlig och kunde gifva anledning till olika tolkningar, in

115 112 hvarför ett förtydligande af densamma syntes behöflig!; och yttrade justitieråd^! vidare: 'Den omständigheten att tio år förflutit från det eu person till fullo undergått straff för ett brott, intill dess han gjort sig skyldig till återfall i brottet, synes icke innefatta giltigt skäl att befria honom från det särskilda högre straff, som för återfallet är stadgadt, under annan förutsättning, än att han under nämnda <id af tio år förhållit sig väl. Har han begått groft brott af annat slag och tilläfventyrs för detsamma under större delen af tiden varit beröfvad friheten, synes den långa tid, som förflutit innan återfallet skett, icke böra lända honom till ursäkt.» Ett af bemälta justitieråd tilläde, att han för sin del ansåge, att den nedsättning, som i förslaget blifvit ifrågasatt i afseende å straffminima vid de itererade tjufnadsbrotten, gjorde det föreslagna stadgandet om eu återfallspreskription mindre behöfligt, då det stode i domarens skön att efter omständigheterna taga hänsyn till den tidslängd, som efter det senast föröfvade brottet förflutit, äfvensom till den anklagades uppförande under denna tid. Slutligen anförde ett justitieråd:»den i sista momentet tillämpade grundsats, att när en längre tid förflutit, sedan eu brottsling blifvit straffad för ett brott af sådan beskaffenhet, att iteration är belagd med särskild! ansvar, vid därefter inträffadt återfall detta särskilda ansvar ej skall ådömas, synes mig vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande; men den föreslagna inskränkningen, börjande med orden 'utan så är, hvilken ej återfinnes i de främmande lagar, från hvilka denna grundsats hämtats, synes mig såsom obehöflig kunna uteslutas, hälst de stadgade strafflatituderna sätta domaren i stånd att i hvarje fall taga hänsyn till den försvårande omständighet, som kan ligga i ett emellertid begånget annat brott.» Med anledning af hvad sålunda blifvit i högsta domstolen anmärkt undergick nya lagberedningens förslag i förevarande del omarbetning inom justitiedepartementet, hvarefter 11 paragrafens andra moment i Kongl. Maj:ts proposition till 1890 års Riksdag med förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen m. in. erhöll den lydelse, som momentet sedan 1890 års lag äger. Denna ändring motiverades af statsrådet och chefen för justitiedepartementet i hans yttrande till statsrådsprotokollet den 14 februari 1890 med följande ord:»i fråga om den i 11 föreslagna nya bestämmelsen, angående preskription af särskilt straff för återfall, har inom högsta domstolen blifvit anmärkt, att ifrågavarande befrielse icke borde komma den brottslige tillgodo 1898

116 under annan förutsättning, än att lian under den stadgade preskriptionstiden förhållit sig väl. Hufvudsakligen biträdande denna uppfattning har jag i förslaget upptagit nödigt förbehåll i nämnda afseende.» Lagutskottet, som hemstälde om antagande af omförmälta af Kongl. Maj:t föreslagna tillägg till ifrågavarande paragraf, åberopade härvid hvad nya lagberedningen hufvudsakligen anfört till stöd för sitt förslag i denna del, samt yttrade vidare:»af denna nya lagberedningens motivering torde framgå, att tillägget, hvilket utskottet för sin del finner lämpligt, bör så förstås, att om preskriptionstiden tilländagått utan sådant afbrott, som där omförmäles, vid det nya brottets bedömande hänsyn icke skall i nu ifrågavarande afseende tagas till något före preskriptionstidens början begånget brott, så att t. ex. en person, hvilken förut undergått bestraffning för andra resan stöld, skall, om han efter de tio årens förlopp ånyo begår tjufnad sbrott, dömas för snatteri eller för första resan stöld, allt efter brottets beskaffenhet.» Lagutskottets hemställan blef af Riksdagens båda kamrar bifallen, af Första kammaren dock först efter diskussion, hvarunder emot det föreslagna stadgandet framstäldes åtskilliga anmärkningar. Sålunda framhölls, bland annat, att en brottsling skulle kunna få åtnjuta återfallspreskription, fastän han under den för denna preskriptions inträde stadgade tid af tio år begått och straffats för hvarjehanda andra brott ja till och med om han för gröfre, icke vanfräjdande brott, t. ex. dråp, suttit häktad alla tio åren och sålunda varit urståndsatt att under nämnda tid återfalla i brott, för hvilket han borde undergå iterationsstraff. För tolkningen af det sålunda tillkomna lagstadgandet har man alltså att utreda, på hvad sätt den åt stadgandet gifna nya lydelsen afsett att förändra nya lagberedningens förslag härutinnan. Härvid må till en början erinras, att regeln om återfallspreskription är i 1890 års lag densamma som i nya lagberedningens förslag; det är blott i afseende å undantagen från denna regel, som olikhet införts. Undantag från regeln om återfallspreskription inträder sålunda, om gärningsmannen under de tio år, som närmast föregått återfallet, begått brott, som i lagen är belagdt med förlust af medborgerligt förtroende, d. v. s. hörande till de slag af brott, för hvilka enligt strafflagen dylik straffpåföljd kan ådömas, men utan hänsyn till, huruvida den, med afseende å det konkreta brottets individuella beskaffenhet, bort ifrågakomma. Och såsom ett andra undantag är härmed likstäldt det fall, att den brottslige under berörda tid undergått bestraffning för sådant brott. Vid första påseendet kan det förefalla, som om skilnaden emellan nya lagberedningens förslag och 1890 års lag icke vore så synnerligen stor. Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag

117 114 Äfven beredningen fordrade, för att återfallspreskription icke skulle komma gärningsmannen till godo, att denne under de tio närmaste åren före begåendet af det brott, om hvars bestraffande fråga är, icke begått brott af viss beskaffenhet. Denna verkan har 1890 års lag utsträckt till en vidsträcktare kategori af brott. Utsträckningen har emellertid i själfva verket medfört en väsentlig förändring. Då nämligen beredningen såsom vilkor för ett brotts preskriptionshindrande verkan faststälde, att brottet skolat medföra åter/alls straff, så följde däraf, på grund af den samtidigt införda regeln om återfallspreskription, att detta brott måste vara begånget inom tio år, från det straffet för det förut begångna brottet blifvit till fullo undergånget. När nu enligt det kongl. förslaget egenskapen att kunna förhindra återfallspreskription tillädes andra brott än tillgreppsbrott, så bortföll därmed hvarje fordran på, att det preskriptionshindrande brottet skulle hafva begåtts inom någon viss tid efter utståendet af straffet för det brott, som skulle föranleda återfallsverkan. I det till lag upphöjda förslaget har sålunda väl bibehållits ett visst sammanhang i tiden emellan det sista återfallet och det föregående brott, som skulle till återfallet liksom öfverföra den straffskärpande verkan af ett förut till fullo bestraffadt tillgreppsbrott. Men sambandet i tiden emellan det sistnämnda brottet, å ena, samt det sålunda förmedlande brottet, å andra sidan, har helt och hållet uppgifva. Enligt lagens klara ord skall nämligen ett i lagen med förlust af medborgerligt förtroende belagdt brott, som inom tio år efterföljes af ett tjufnadsbrott, upplifva verkan af ett tidigare begånget tjufnadsbrott, utan hänsyn till huru långt tillbaka i tiden sistnämnda brott blef till fullo afstraffadt. Denna skärpning i de af lagberedningen föreslagna vilkor för återfallspreskription går tydligen långt utöfver hvad som erfordrats för att tillmötesgå den inom högsta domstolen uttalade åsigt, att ifrågavarande förmån borde vara beroende däraf, att brottslingen under preskriptionstiden i allmänhet förhållit sig väl. Man lärer därför få antaga, att vid affattandet af det nya stadgandet gjort sig gällande äfven någon annan synpunkt än de i högsta domstolen framkomna erinringarna. Hvilken denna andra synpunkt varit framgår ej af handlingarna rörande lagens tillkomst. Det torde emellertid ej saknas skäl för den förmodan, att härvid tilläfventyrs gjort sig gällande eu viss allmän obenägenhet för, att återfallspreskription skulle annat än i sällsynta undantagsfall komma en brottsling till godo. Mot stränga fordringar härutinnan är i och för sig intet att invända; man må blott se till, att lagen ej medför, att^brottslingar i väsentligen lika fall blifva bedömda efter helt olika grunder. 1898

118 I detta afseende synas emellertid ifrågavarande stadganden icke kunna undgå anmärkningar. Vid tillämpningen af desamma torde nämligen mer än en gång svårigheter visa sig. Att här utförligt redogöra för alla de kombinationer, under hvilka tveksamma förhållanden eller mindre tillfredsställande resultat kunna uppkomma, lärer emellertid hvarken vara lämpligt eller nödigt. Jag vill därför inskränka mig till att fästa uppmärksamhet vid några enligt min tanke vigtigare synpunkter samt belysa min mening med några enkla exempel. Den nya lagen medför sålunda den processuella olägenheten, att under handläggning af ett tillgreppsbrott fråga kan uppstå om undersökning rörande t. ex. ett bedrägeri, som lilgges gärningsmannen till last, icke för att bedrägeriet må ådraga honom straff, hvilket jag antager vara genom preskription förfallet, utan allenast i afsigt att upplifva återfallsverkan af tidigare begångna och bestraffade tjufnadsbrott. I dylika fall kan uppstå tvekan, om hvilket forum som kan anses för det rätta m. in. Särskild! vill jag framhålla, att i händelse det ifrågavarande tillgreppet är ett snatteri, samt det sålunda beror på huruvida bedrägeribrottet bevisas eller icke, om tillgreppet skall bedömas såsom stöld eller icke, frågan om häktning skall äga rum eller ej blifver beroende på eu måhända tidsödande utredning angående bedrägeribrottet. Stadgandet torde äfven i rent straffrättsliga hänseenden medföra betänkliga resultat. Om t. ex. en person, som straffats för tredje resan stöld, men därefter under tio år förhållit sig väl, sedermera bedrager sig till fem kronor och därefter snattar fem kronor, så ådrager han sig enligt lagens oförtydbara föreskrift ansvar, såsom hade han begått fjärde resan stöld. Antager man åter, att snatteri! gått före bedrägeriet, kommer snatteriet att beläggas med vanligt straff för första resan snatteri. Bedrägeriet kommer naturligen att i båda fallen beläggas med samma straff. För den stora åtskilnad, som lagen sålunda gör emellan snatteriets bestraffande i de särskilda händelserna, saknas enligt min uppfattning fog. Den största osäkerheten vid tillämpningen torde emellertid visa sig vid de fall, då personer, som två eller flera gånger straffats för tillgreppsbrott, sedermera efter inträdd återfallspreskription göra sig skyldiga till två eller flera nya återfall. Att det första af de nya återfallen skall, om annat vanfräjdande brott ej hindrar, bedömas såsom första resan, framgår af det föregående. Däremot hafva, såsom ofvan intagna rättsfall utvisar, olika meningar uttalats därom, huru det andra af de nya återfallen skall bedömas, i händelse det första af dessa är stöld och alltså belagdt med vanfräjdspåföljd. I högsta domstolen

119 116 förekommo sålunda i detta hänseende tre särskilda meningar, af hvilka dock de två, som tillsammans bestämde målets utgång, stodo hvarandra så nära, att jag i det följande torde kunna frånse skilnaden dem emellan. Minoriteten ansåg, att det första nya återfallets egenskap att vara vanfräjdande borde återupplifva återfallsverkan hos de tidigare, d. v. s. före återfallspreskriptionen, bestraffade brotten. Pluraliteten åter tog det första nya återfallet till utgångspunkt vid bestämmandet af straffet för det andra. Det vill synas, som om denna skiljaktighet berodde på eu olika tolkning af det i lagrummet förekommande uttryoket»det förra brottet». Pluraliteten tillämpade därvid med sträng följdriktighet den uppfattning, att detta uttryck betydde det sist till fullo bestraffade tillgreppsbrottet. Att denna tolkning kan anses hafva stöd i ordalagen uti förevarande lagrum, särskilt om detta jämföres med 8 och 9 i samma kapitel, har jag i det föregående sökt visa. Men å andra sidan leder lagrummet, tolkadt enligt pluralitetens åsigt, till konsekvenser, som måste uppfattas såsom för rättskänslan föga tilltalande. Jag vill i detta hänseende åberopa följande fall. Eu person, som straffats för t, ex. fyra resor stöld, förhåller sig därefter i allo väl under minst tio år. Sedan gör han sig skyldig till ett obetydligt bedrägeri, och begår därefter snatteri. Då skall, enligt hvad obestridligt torde vara, snatteriet bedömas såsom femte resan stöld. Om gärningsmannen däremot i stället för bedrägeriet föröfvat och till fullo straffats för grof stöld eller rån, skulle snatteriet hafva bedömts såsom allenast andra resan stöld. Icke heller minoritetens åsigt lärer undgå otillfredsställande resultat vid tillämpningen. Under antagande att en person, som straffats för fyra resor stöld, efter tio år föröfvar en stöld och ett snatteri under sådana förhållanden, att dessa båda förbrytelser ej skola bedömas såsom fortsatt brott, inträder enligt nu ifrågavarande åsigt olika påföljder, allt efter som stölden eller snatteriet begicks först. Föröfvades snatteriet först, belägges detta med vanligt snatteristraff, och stölden bedömes såsom första resan. I motsatt fäll bestraffas stölden såsom första resan, men har på samma gång den verkan, att snatteriet bedömes såsom femte resan stöld. Voro omständigheterna sådana, att tillgreppen borde bedömas såsom fortsatt brott, skulle gärningsmannen, om stölden gått först, hafva dömts för första och i fortsättning därmed föröfvad femte resan stöld. Hade snatteriet gått först, skulle alltsammans hafva bedömts såsom första resan stöld. Äfven om de påpekade missförhållandena i vissa fall kunna i någon mån motverkas genom den stora omfattning, strafflatituderna för i åter

120 fall begångna brott erhållit genom 1890 års lag, torde redan möjligheten att dylika följder uppstå innebära tillräckligt skäl för en ändring i föreskrifterna om återfallspreskription. Huru beskaffad den erforderliga lagändringen bör vara framgår indirekt redan åt det, som härofvan blifvit anfördt. De grundsatser, på hvilka de i strafflagens 20. och 21 kapitel gifna bestämmelserna om särskild! straff vid återfall hvila, böra jämväl i fråga om undantagen från regeln om återfallspreskription komma till sin fulla rätt och de påvisade olägenheterna och inkonsekvenserna i nuvarande lagstiftningen på detta område såvidt möjligt undanrödjas. Det skulle tilläfventyrs kunna ifrågasättas, att jag i detta sammanhang borde för Riksdagen framlägga ett formuleradt förslag till nya bestämmelser om återfallspreskription. Detta har jag emellertid funnit mindre ändamålsenligt. Tydligt torde nämligen vara, att ett inom justitiedepartementet utarbetadt förslag härom, som af Kongl. Maj:t efter högsta domstolens hörande framställes, har långt större utsigt att vinna Riksdagens bifall än ett af mig gjordt utkast i ämnet. Och äfven om Riksdagen skulle för sin del antaga ett af mig utarbetadt förslag, är det ju ingalunda omöjligt, att hos Kongl. Maj:t eller högsta domstolen skulle göra sig gällande nya synpunkter, som medförde, att förslaget icke ansågs kunna oförändradt antagas. Å andra sidan torde vara önskvärd!, att Riksdagen, om en lagändring finnes vara af nöden, i allmänhet och utan att binda sig vid viss lagtext uttalar sin mening angående den riktning, i hvilken denna ändring skulle göras. För detta ändamål har jag trott mig här höra något närmare angifva hvad enligt min tanke de nya föreskrifterna böra innehålla. Till en början bör märkas, att anledning knappast torde förefinnas att antaga, att den för återfallspreskriptionens inträde stadgade tidrymd af tio år tarfvar ändring. Denna tidslängd lärer därför fortfarande böra läggas till grund för bestämmelserna om återfallspreskription. Däremot vill det synas, som om icke tillräckliga skäl funnes att, såsom förhållandet är enligt 1890 års lag, omständigheter, som inträffat efter den stadgade preskriptionstidens förlopp och tilläfventyrs sedan gärningsmannen redan en gång kommit i åtnjutande af den förmån, som ligger i återfallspreskription, tilläggas den betydelse, att på grund af dem återupplifvas den äterfallsverkan, som på sin tid tillkom brott, begångna före preskriptionstidens början. Om alltså, sedan såsom regel stadgats, att ett brott icke kan utöfva äterfallsverkan på förbrytelser, begångna tio år eller mer efter förstnämnda brotts afstraffande, undantag från berörda regel anses vara af nöden, böra dessa undantag alltid

121 118 hänföra sig till något, som inträffat under de tio åren närmast efter det föi ra brottets bestraffning. Efter en behörigen tilländalupen preskriptionstid skulle brottslingen sålunda i händelse af återfall betraktas på samma sätt, som om han icke tillförene begått något brott af ifrågavarande beskaffenhet. Med grunderna för återfallsskärpningen och med nya lagberedningens ståndpunkt torde öfverensstämma, att undantag från regeln om återfallspreskription stadgas allenast för de fall, då brottslingen, sedan han sist blef för tillgreppsbrott straffad, visat tecken till en fortfarande böjelse för dylika brott. Detta sker direkt därigenom, att han föröfvai ett eller flera sådana brott, och torde därför, om undantag i förevarande hänseende anses vara af nöden, ett dylikt förhållande från gärningsmannens sida i första rummet böra beaktas härvid. Brott af denna beskaffenhet skulle därigenom komma att i fråga om återfallsstraff utöfva inverkan på två olika sätt, allt efter som de blifvit till fullo afstraffade eller icke. I förra händelsen skulle de sjelfständigt verka åt er fal 1 s fö rh öj ning för efterföljande brott, Och i det andra fallet skulle de tjäna till att förmedla öfverförandet af ett tidigare föröfvadt brotts återfallsverkan till senare inträffande förbrytelser. I detta sammanhang torde följande erinran vara på sin plats. Inom strafflagen finnas återfallsbestämmelser allenast för hvad jag här ofvan sammanfattat under benämningen tillgreppsbrott, och strafflagens allmänna bestämmelser om återfall, afse därför närmast dylika brott. Emellertid förekomma äfven i särskilda författningar, t. ex. förordningarna om försäljning af bränvin, och om.försäljning af Öl, värnpligtslagen o. s. v., föreskrifter om särskild^ straff vid återfall. Vid dylika fall komma strafflagens återfallsregler i viss mån till användning. Åt ett eventuel stadgande, att begående af brott, som medför skärpt straff vid återfall, afbryter återfallspreskription med afseende å tidigare bestraffadt brott, får dock ej gifvas den tolkning, att nämnda regel, som närmast och undantagslöst skulle gälla tillgi eppsbrotten, finge sa tillämpas, att brott utom strafflagens område skulle kunna anses förmedla öfverförandet af ett tillgreppsbrotts återfallsverkan till ett senare föröfvadt tillgreppsbrott. Och i sakens natur torde jämväl ligga, att t. ex. en förseelse mot värnpligtslagen icke under några förhållanden må inverka på återfallsreglernas tillämpning på förseelser enligt, t. ex. bränvinsförsäljningsförordningen. Om en häremot stridande tillämpning kan anses vara att befara, må sådant förebyggas genom uttryckligt stadgande i strafflagen.... Förutom genom föröfvande af tillgreppsbrott kan emellertid en böjelse för sådana brott i viss mån, indirekt, anses gifva sig tillkänna

122 därigenom, att den brottslige begår eller straffas för annat brott. Den, som under preskriptionstiden visserligen afhåller sig från tillgreppsbrott, men däremot begår andra förbrytelser, ägnade att ådagalägga tillvaron af en fördärfvad karaktär, gifver härigenom helt naturligt ett stöd för det antagandet, att underlåtenheten att begå tillgreppsbrott haft sin grund icke i gärningsmannens förändrade sinnesriktning utan i andra yttre eller tillfälliga förhållanden. Och till enahanda antagande torde den omständigheten, att gärningsmannen under preskriptionstiden undergått bestraffning för annat brott gifva anledning, om. ock härvid i viss mån andra synpunkter göra sig gällande. Så ma erinras, om dels den omständigheten, att ett utståndet straff tjänar till att upplifva intiycket af den föregående för tdlgreppsbrottet undergångna bestraffningen. Därtill kommer att ett straff, under det att detsamma verkställes, i många fall fysiskt förhindrar brottslingen att begå tillgrepp. Skall.ett annat brott än tillgreppsbrott tillciggcis Seldon v ork ån att förhindra intrådo åt återfallspreskription i förhållande till förut begångna tillgreppsbrott, torde emellertid böra fordras att förstnämnda, brott är af en viss.gröfre beskaffenhet. En lämplig gräns härvid har jag trott mig finna i den i 5 kapitlet 14 strafflagen stadgade åtskilnad emellan brott, för hvilka straff icke kan genom preskription förfalla, å ena sidan, samt, å andra sidan, brott, för hvilka straff förfaller, om de ej åtalas inom två eller fem år. Genom en sådan regel skulle, synes det mig, behörig hänsyn tagas ej mindre till de anmärkningar, som i förevarande hänseende framstäldes emot nya lagberedningens förslag vid dess granskning i högsta domstolen, än äfven till de erinringar, som emot Kongl. Maj:ts förslag gjordes i Riksdagens Första kammare. Denna regel skulle jämväl medföra den afsevärda processuella fördel, att. såsom en följd af densamma, jämförd med den föreslagna regeln om. tillgreppsbrotts föimåga att afbryta återfallspreskription, det endast i högst sällsynta fall (såsom i fråga om andra resan snatteri) skulle intiäffa, att undersökning behöfde anställas om föröfvandet af brott, för hvilket straff redan genom preskription förfallit. Genom de nya föreskrifterna skulle i motsats emot hvad nu är gällande på grund af 1890 års lag, som införde två preskriptionstider, af hvilka den ena räknas framåt från det förra brottets afstraffande och den andra räknas tillbaka från föröfvandet af det brott, om hvars bestraffande fråga är preskriptionstiden blifva en enda. Den torde böra räknas från afslutandet af det för förra brottet ådörnda straff. Vid afbrott i en preskriptionstid, som sålunda börjat löpa, torde ny preskriptionstid böra räknas från det afbrottet skedde. Vid sådant afbrott

123 120 kommer enligt sakens natur den nya preskriptionstiden att i olika fall räknas från något olika tidpunkter (t. ex. begåendet af ett visst brott, afstraffande^af ett brott vare sig helt och hållet eller till en del o. s. v.) men detta förhållande torde utan svårighet kunna regleras. Till _ de hufvudsakliga grundsatser, hvilka jag nu framhållit såsom enligt min tanke utgörande synpunkter, från hvilka frågan om återfallspreskription lämpligast kan lösas, har jag ej ansett mig böra något tillägga, då en följdriktig tillämpning af dessa grundsatser i jämförelsevis undei ordnade frågor knappast torde medföra några afsevärda svårigheter. På grund af hvad jag anfört får jag härmed vördsamt hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, dot Kongl. Maj.t täcktes lata utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af de i 4 kapitlet 11 strafflagen meddelade föreskrifter angående s. k. återfallspreskription att därigenom må i detta hänseende hufvudsakligen varda stadgadt, dels. att i strafflagen upptaget brotts verkan att medföra särskildt straff vid återfall i regeln begränsas till tio år, räknade från det^ straffet för samma brott blifvit till fullo verkstäldt, dels att från berörda regel göres undantag för fall ^en brottslige under omförmälta tid af tio år antingen föröfvar eller delvis straffas för i strafflagen upptaget brott, som själft kan verka förhöjning i straff vid återfall, eller ock föröfvar eller helt och hållet eller delvis straffas för brott af den beskaffenhet, att för sådant brott stadgadt straff icke på grund af bestämmelserna i 5 kapitlet 14 strafflagen kan genom tilländagåendet af viss tid förfalla; dels ock att sedan återfallspreskription hindrats, därigenom att, på sätt nyss blifvit nämndt, brott af viss beskaffenhet under den stadgade preski iptionstiden föröfvats eller bestraffats, ny preskriptionstid räknas från afbrottet i den förra. Inspektioner år Under nästlidna år har min företrädare i justitieombudsmansämbetet företagit ämbetsresor inom. Gefleborgs län samt till Kalmar och Kronobergs län. Tillika har min företrädare verkstält inspektion dels inom största delen af Stockholms län och dels hos rådstufvurätten och magistraten i Mariefred. Vid inspektionerna har min företrädare i sedvanlig ordning besökt vederbörande myndigheter och ämbetsmän samt häradsarkiven och fängelserna

124 Sedan jag tillträdt justitieombudömansämbetet, har jag förrättat inspektion hos en här i staden bosatt domhafvande inom Stockholms län. I afseende å hvad vid omförmäla inspektioner föi'ekommit får jag hänvisa till resediarierna, hvilka jämte justitieombudsmansexpeditionens diarier och registratur skola för granskning öfverlämnas till Riksdagens lagutskott. 121 Vid 1897 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande Eandhgda under handläggning härstädes klanomil- Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af...v Summa 100 Af dessa hafva såsom återkallade afskrifvits efter vederbörandes hörande fått förfalla efter annorledes verkstäld utredning eller utan åtgärd afskrifvits hänvisats till åtal... 7 vid årets slut varit utstälda till förklaring eller påminnelser... 4»»»» af annan anledning hvilande... 3»»»» beroende på pröfning... 1 Summa 100 Under år 1897 hafva mot ämbete- och tjänstemän anstälts tio åtal, Amtåida åtal. nämligen: på grund af förd klagan... 7 till följd af anmärkning vid härstädes verkstäld granskning af fångförteckningar... 2 till följd af anmärkning vid ämbetsresa Summa 10 Herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet har på Ang. lagfsrförfrågan upplyst, att sedan början af senaste lagtima Riksdag någon,9" "^*"^. förklaring af lagen i den ordning 19 regeringsformen bestämmer icke formen. blifvit af Kongl. Maj:t meddelad. Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1898 års Riksdag. 16

125 122 Az fkri/vs ' För fu%örande af den i 14 af instruktionen för justitieombudssttm ^marinen lämnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behand- Mai:L lingon af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälta beslut och gjorda framställningar har jag från kongl. statsdepartementen skaffat mig erforderliga uppgifter dels om de åtgärder, hvilka i anledning af Riksdagens år 1897 till Kongl. Maj:t aflatna skrifvelse!' blifvit vidtagna, dels ock rörande sådana genom föregående Riksdagars skrivelser hos Kongl. Maj:t anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1896 års slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda. Beträffande sistnämnda ärenden hafva meddelats uppgifter om de åtgärder, hvilka må hafva blifvit med dem vidtagna under nästlidet år. I enlighet med omförmälta uppgifter upprättade förteckningar öfver samtliga ifrågavarande ärenden finnas i en vid denna berättelse fogad bilaga, hvilken tillika innehåller en tabell öfver de skrivelser, som Riksdagen år 1897 till Kongl. Majrt aflåtit. Stockholm i justiticombndsmansexpeditionen i januari G. RIBBING. >,. r-.u; Knut von Matern.

126 123 Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård, afgifven år Till Riksdagen. Sedan början af sistförflutna, års Riksdag bär något annat ärende icke varit föremål för komiterades åtgärd än att, efter det f. d. kommerserådet m. in. Johan Sjöberg aflidit, komiterade i enlighet med föreskriften i 70 i riksdagsordningen kallat f. d. justitierådet, kommendören med stora korset af Kongl. Maj:ts nordstjerneorden Carl Gustaf Hernmarck att det bland komiterade efter f. d. kommerserådet Sjöberg lediga rum intaga; hvilket komiterade härmed få hos Riksdagen anmäla. Stockholm i januari G. RIBBING. CARL GUSTAF MALMSTRÖM. A. E. NORDENSKIÖLD. OSCAR MONTELIUS. F. KROOK. C. G. STYFFE. Knut von Mat,em.

127 BILAGOR till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag. Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag. 1

128 v,*.- *<-> «: it.! f -i >!, / ' v' /. * f tf? ii!fi;u/rruur k Ja/F m aa o /ui«i;. «. J* >/d xrr 11 o ii ii a a?,gr.ba:4ii:;,-ib 8881 ij.ei' * y:y t.rk.,\ #\\\?S\y, -V-V \ 5. vi^.. ** '

129 Sammanställning af statistiska uppgifter angående mål afgjorda af högsta domstolen åren

130 4 Mål afgjorda af högsta I 11 III m a i H. D. ej ändrat domstolarnes beslut. Hofrätt ändrat underrätts beslut. II. D. ej ändrat hofrätts. Hofrätt ändrat underrätts beslut. H. D. faststält underrätts. fullföljda från: S:a. S:a. Häradsrätt. Rådstufvurätt. Häradsrätt. Rådstufvurätt. Häradsrätt. Rådstufvurätt. och vidare från: civ. krim. civ. krim. civ. krim. civ. krim. civ. krim. civ. krim. Sia. Svea hofrätt. (år 1899) ( d 1893) ( b 1894) " ( b 1895) (). 1896) Öl Summa Göta hofrätt. (år 1892) ( b 1893) (b 1894) ( b 1895) ( d 1896) Summa Hofrätten öfver Skåne ocli Blekinge. (år 1892) ( b 1893) ( b 1894) ( b 1895) ( b 1896) Summa Slutsumma

131 5 domstolen åren IV V VI Hofrätt faststält underrätta beslut. H. D. ändrat domstolarnes. Häradsrätt. S:a. Olika beslut af underrätt, hofrätt och H. D. Häradsrätt. Rådstufvurätt. Rådstufvurätt. civ. krim. civ. krim. civ. krim. civ. krim. S:a. llofrätts omedelbara beslut ej ändrade. ändrade. S:a. S l u t s u m m a. Svea hofrätt i (år 1892) ( b 1893) ( b 1894) ( b 1895) ( b 1896) Summa Göta hofrätt. (år 1892) ( b 1893) ( b 1894).! ( b 1895).! ( b 1896). i Summa Hofrätten öfver Skäne och Blekinge. (år 1892) ( b 1893) ( b 1894) ( b 1895) (b 1896) Summa Slutsumma

132 . H>U- iiv.tii inne c-' 1 i u I 1 kd* - fi, v,u. ii \ I ' 1 fr i!,it':s.! '!'. v '.fy!*»i-v Uuii U n lull > H,<. 11 ''rrfejerf! lull/: ;!1> J.i! :. I ;; i :*»( ) ^ / mm.1 1, ivit! i. tf. i (XI.*; 1 ) i *i * 'twi). tv;. i*!,, j : QCI ; *> i igtff,. eu f (oe«i, dej : :.s.unfoo ijés r fr i *1,i. i vru -uo- <Ä ' ' j-ir- i- i : ' r UlfMi.. : $ i;u, i :! i ;t S.{ M -! L i frul!> f.vi» --ifil if,k>»nfiji-:. Vgnisl. i»n f 1 y.. Wf uy 1 till ','-rr. v i x i v' / ' JK 'fö C i i* l 'Öl t 1 i!. 7 fe i.", fvfc lv*lv i US i *3.Ml M do: i : tc i, 111. ; i <. * i i1!!, - "! : '.. i;,i_;-_'j; x re i'( cr «. uoi. ;

133 B. Förteckningar öfver Riksdagens skrivelser till Kong!. Maj:t.

134 r " **..a ^rt;>»....fji.);(s;k /l;itro>j'hii; *v «<i'>7 ihjfc, \j>j ' ; * i

135 * 1* r. Förteckning på de af Riksdagen år 1897 till Kongl. Maj:t ajlåtna skrivelser, jämte anteckningar om de åtgärder, som i anledning af samma skrivelser blifvit under nämnda år vidtagna*). l:o. Kongl. justitiedepartementet. 1 ro Riksdagens skrifvelse af den 16 februari 1897, angående verkstäld omröstning öfver högsta domstolens ledamöter. (1.) 1897 den 19 februari i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna. 2:o af den 24 februari, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar af lagen om skydd för varumärken den 5 juli (4.) Lag i ämnet utfärdad den 5 mars :o af den 26 februari, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande särskilda bestämmelser om järnvägsaktiebolag. (5.) Lag i ämnet utfärdad den 5 mars :o af den 6 mars, angående val af justitieombudsman och suppleant för honom. (6.) 1897 den 12 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna. 5:o af den 13 mars, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af förordningen angående patent den 16 maj 1884, dels ock väckt motion om ändrad lydelse af 25 i samma förordning. (10.) Den af Riksdagen antagna lag i ämnet utfärdad den 26 mars I öfrigt beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning. 6:o af den 20 mars, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående Kongl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på afdelningar, dels *) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde samlingen af bihanget till Eiksdagens protokoll. Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag. 2

136 10 ock Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om höjning af anslaget till högsta domstolen och nedre justitierevisionen. (15.) Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver den af Riksdagen för dess del antagna lag angående Kongl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på afdelningar, har Kongl. Maj:t den 26 mars 1897 utfärdat lag i ämnet; hvarjämte Kong], Maj:t den 3 april 1897 dels utfärdat kungörelse angående vilkoren för åtnjutande af de från 1898 års början faststälda löneförmåner för vissa ämbets- och tjänsteman i nedre justitierevisionen, dels ock meddelat vederbörande af skrifvelsen i öfrigt påkallade föreskrifter. 7:o af den 24 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående bevisning inför rätta, lag angående ändrad lydelse af 5 kapitlet 1 ärfdabalken, lag angående ändring i 14 kapitlet jordabalken, lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855 och lag om ändrad lydelse af 9 i förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj (35.) 1897 den 28 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna. 8:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrade föreskrifter rörande bestämmande af arfvode åt konkursförvaltning. (37.) Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning. 9:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 41 konkurslagen den 18 september (38.) Efter högsta domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 19 november 1897 utfärdat lag i ämnet. 10:o af samma dag, i anledning af väckt, motion om ändrad lydelse af 15 kapitlet 2 rättegångsbalken. (39.) Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 19 november 1897 utfärdat lag i ämnet. ll:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till checklag, till lag angående ändrad lydelse af 12 utsökningslagen och till lag angående ändrad lydelse af 10 4 momentet i förordningen om nya utsöknings- 1 agens införande och hvad i afseende därå iakttagas skall den 10 augusti (40.) Sedan Kongl. Maj:t vid anmälan häraf den 6 oktober 1897 förordnat, att öfver omförmälta förslag högsta domstolens utlåtande skulle infordras, och detta utlåtande sedermera inkommit, är proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den 22 december :o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skydd för vissa mönster och modeller. (41.) 1897 den 28 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna J.,

137 13:o af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till 26 moment 1 i lagen angående tillsättning af presterliga tjänster. (42.) Infordrade utlåtanden från samtliga domkapitlen, hofkonsistorium och Stockholms stads konsistorium hafva inkommit; hvarefter högsta domstolens utlåtande infordrats öfver ett inom justitiedepartementet upprättadt förslag till lag i ämnet. 14:o af den 30 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående rätt att efterbilda konstverk. (47.) Lag i ämnet utfärdad den 28 maj :o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående rätt att återgifva fotografisk bild. (48.) Lag i ämnet utfärdad den 28 maj :o af samma dag, angående insättande af ny justitieombudsman. (50.) 1897 den 7 maj i statsrådet aumäld och lagd till handlingarna. 17:o af den 5 maj, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser angående styrkande af hinderslöshet för ingående af äktenskap. (63.) Efter det samtliga domkapitlen i riket, hofkonsistorium och Stockholms stads konsistorium inkommit med infordrade utlåtanden, har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag i ämnet, öfver hvilket förslag högsta domstolens utlåtande är infordradt. 18:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om beräkning i vissa fall af tid, som afses i förordningen angående patent, i lagen om skydd för varumärken och i lagen om skydd för vissa mönster och modeller. (64.) Efter högsta domstolens hörande bär Kongl. Maj:t den 28 maj 1897 utfärdat lag om beräkning i vissa fall af tid, som afses i förordningen angående patent och i lagen om skydd för varumärken. 19:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 10 i kongl. förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni (66.) Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 19 november 1897 utfärdat lag i ämnet. 20:o af samma dag, i anledning af, bland annat, Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 2 och 5 i förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november (69.) 1897 den 26 november uti ifrågavarande del i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna. 21:o af den 12 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel. (72.) 1897 den 28 maj i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade

138 12 22:o af den 8 maj, angående beredande af ordnade förhållanden med afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne. (80.) 1897 den 28 maj i statsrådet anmäld, därvid Kongl. Maj:t förordnat, att Riksdagens ifrågavarande framställning skulle öfverlämuas till den af Kongl. Maj:t den 16 oktober 1896 tillsatta komité för utredning af frågan om åtgärder för beredande af lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytare m. m., för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af det komitén lämnade uppdrag. 23:o af den 10 maj, angående af Riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar. (83.) 1897 den 14 maj meddelades härå svar å rikssalen. 24:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af 2 4:o tryckfrihetsförordningen i fråga om meddelande af utdrag af straffregister. (84.) 1897 den 12 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna. 25:o af den 11 maj, i anledning af, bland annat, Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt, så ock angående forum för riksbanken, till ansvarighetslag för fullmäktige i riksbanken samt till ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid riksbankens afdelningskontor. (85.) Lagar i dessa ämnen utfärdade den 12 maj :o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändring i lagarne om aktiebolag och om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni (88.) Öfver Riksdagens ifrågavarande framställning hafva infordrade utlåtanden afgifvits dels af patent- och registreringsverket i hvad framställningen afser ändring i lagen om aktiebolag, dels ock af Kongl. Maj.ts samtlige befallningshafvande i hvad framställningen afser ändring i lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning. 27:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kapitlet 24 strafflagen. (90.) Sedan högsta domstolen blifvit öfver förslaget hörd, har Kongl. Maj:t den 28 maj 1897 utfärdat lag i ämnet. 28:o af samma dag, i anledning af väckt motion om föreskrift att aga eller annnat kroppsstraff skall exekveras under lämplig offentlig kontroll. (91.) Sedan justitiekanslersämbetet inkommit med infordradt utlåtande, har Kongl. Maj:t, vid föredragning den 29 oktober 1897 af förevarande framställning, förordnat, att handlingarna 1898

139 i ärendet skulle öfvevlämnas till den under 22:o här ofvan omförmälta komité, för att vid fullgörande af komitéus uppdrag komma under öfvervägande. 29:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen angående äganderätt till skrift den 10 augusti (92.) Efter högsta domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 28 maj 1897 utfärdat lag i ämnet. 30:o af den 12 maj, angående val af suppleant för justitieombudsmannen. (95.) 1897 den 21 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna. g.yr.!, ff; > )(.. ' /-J, r ; 2:o. Kongl. utrikesdepartementet. 31:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj 1897, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje lnifvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet. (73.) 1897 den 28 maj föredragen, hvarvid beslöts, att statskontoret skulle för utbetalning till vederbörande af de å riksstatens tredje hufvudtitel för år 1898 uppförda summor genom bref om Riksdagens berörda skrifvelse underrättas. 32:o af den 17 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående med Ryssland afslutad konvention om samfäldt brukande af svenska och ryska kronornas laxfiske i Torneå älf. (107.) 1897 den 28 maj föredragen, hvarvid beslöts, att Kongl. Maj:ts ratifikation af ifrågavarande konvention skulle på öfligt sätt utfärdas och genom ministerns för utrikes ärendena försorg utväxlas mot kejserliga ryska regeringens ratifikation af samma konvention. 33:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition rörande deklaration med Frankrike angående ordnande af de Förenade rikenas traktatförhållanden med regentskapet Tunis. (117.) 1897 den 18 augusti föredragen, hvarvid beslöts, att Kongl. Maj:ts ratifikation af ifrågavarande deklaration skulle i enlighet med det protokollet bilagda förslag för de Förenade rikenas del utfärdas, och uppdrogs åt ministern för utrikes ärendena att om ratifikationens utväxling mot franska regeringens ratifikation i behörig ordning draga försorg. 13 3:o, Kongl. landtförsvarsdepartementet. 34:o Riksdagens skrifvelse af den 5 maj 1897, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap m. m. (70.) 1898

140 14 Den 21 maj 1897 anmäld inför Kong].' Maj:t, som fann skrivelser) icke till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda. 35:o af den 11 maj, i anledning af Kongl. Majrts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 4 i lagen den 24 maj 1895 angående anskaffande af hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot. (93.) Anmältes inför Kongl. Maj:t den 21 maj, därvid beslöts lag i ämnet; och kommer skrifvelsen icke att till vidare åtgärd föranleda. 36:o af den 17 maj, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående ersättning för naturaportion till underofficerare och vederlikar vid armén. (102.) Anmältes inför Kongl. Maj:t den 28 maj, därvid erforderlig åtgärd beslöts; och kommer skrifvelsen icke att till vidare åtgärd föranleda. 37:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godkännande af ett med Malmö stad ingånget aftal m. m. (110.) Anmältes inför Kong], Maj:t den 28 maj, därvid beslut fattades; och kommer skrifvelsen icke att till vidare åtgärd föranleda. 38:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förbättrad pension åt två från marinregementet till Blekinge bataljon öfverflyttade fanjunkare. (101.) Sedan, vid anmälan inför Kong]. Maj:t den 28 maj, beslut med anledning af skrifvelsen fattats, kommer densamma icke att till vidare åtgärd föranleda. 39:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel i hvad den afser landtförsvarsdepartementet. (79.), Anmältes inför Kongl. Maj:t den 18 juni, därvid erforderliga åtgärder beslötos; och kommer skrifvelsen icke att till vidare åtgärd föranleda. 40:o af den 18 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde hufvudtitel för år (74.) Anmältes inför Kongl. Maj:t den 28 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos; och kommer skrifvelsen icke att till vidare åtgärd föranleda. 4:o. Kongl. sjöförsvarsdepartementet. 41Riksdagens skrifvelse af den 21 april 1897, i fråga om öfverlåtande å Karlskrona stad af kronans vattenledning därstädes jämte därtill hörande vattenfall, fastighet och byggnader m. m. (33.) Den 30 april 1897 anmäld inför Kongl. Mnj:t, som beslöt remiss till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län för inhämtande af yttrande från stadsullmäktige i Karlskrona, hvarefter och sedan sådant yttrande den 15 påföljande juli inkommit,

141 Srendet den 23 i samma månad ånyo anmältes samt föreskrifter meddelades om verkställighet af i ämnet fattade beslut. 42:o af den 12 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel. (75.) *, ( "' : Den 28 maj 1897 föredragen inför Kong!. Maj:t och innehållet af skrifvelsen del- Ön-ifvet vederbörande till kännedom och efterrättelse äfvensom föreskrifter meddelade om verkställighet af i ämnet fattade beslut. t i- i..-' -L'1:;;,uiKi f, M 'it': 15 5:0. Kongl. civildepartementet. 43:o Riksdagens skrifvelse af den 16 februari 1897, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag till reseunderstöd åt, arbetare för besökande af 1897 års allmänna konst- och industriutställning i Stockholm. (3.) Anmältes den 19 februari, därvid erforderliga åtgärder beslötos. 44:o af den 12 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar. (9.) Anmältes den 19 mars, då beslut i ärendet fattades. 45:o af den 21 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till staden Sundsvall af viss, statens järnvägar tillhörig mark. (32.) Anmältes den 7 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos. 46:o af den 28 april, angående införande i flottningsstadgan af bestämmelse att val af styrelse i flottningsförening skall inom viss tid anmälas hos Konungens befallningshafvande. (43.) Anmältes den 14 maj, därvid kammarkollegium anbefaldes att, efter Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i länen hörande, i ärendet afgifva utlåtande. Detta utlåtande hav ännu icke inkommit. 47:o af den 30 april, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommuuikationer och torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande. (52.) Anmältes den 7 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos. 48:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande statens järnvägstrafik. (53.) Anmältes den 14 maj, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades. 49:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda 1898

142 16 framställningar om anslag till uppräkning af Kalmar sund och ombyggnad af Väddö kanal. (54.) Anmältes den 14 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos. 50:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsbidrag för utrotande af ollonborrar. (55.) Anmältes den 21 maj, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades af samma dag, angående nedsättning af räntan å uteblifna inbetalningsbelopp för lån från riksgäldskontoret till understödjande af enskilda järnvägsanläggningar. (56.) Anmältes den 14 maj, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades. 52:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring i bestämmelserna rörande ett Uddevalla 'Venersborg Herrljunga järnvägsaktiebolag beviljadt statslån. (58.) Anmältes' den 14 maj, då beslut i ärendet fattades. 53:o af den 13 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel. (76.) Anmältes den 28 maj, därvid beslut i anledning af skrifvelsen fattades. 54:o af den 17 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (79.) Anmältes den 1 juli i de delar, som tillhörde civildepartementets handläggning, därvid erforderliga åtgärder beslötos..*».. 55:o af den 8 maj, angående utredning, huruvida ej föreskrift borde meddelas därom, att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig fosfor ingår, ej må till riket införas eller där utbjudas eller hållas till salu. (81.) Anmältes den 1 juli, då medicinalstyrelsen anbefaldes att i ärendet afgifva utlåtande; hvarefter och sedan detta utlåtande inkommit, ärendet den 16 oktober remitterades till kommerskollegium med befallning att, efter det vederbörande tillverkare af sådana tändstickor, som i Riksdagens skrifvelse afses, lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet, till Kongl. Maj:t inkomma med de yttranden, som kunde varda afgifna, jämte eget utlåtande. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. 56:o af den 13 maj, i anledning af Riksdagens år 1896 församlade revisorers berättelse angående verkstad granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år (97.) Sedan landtbruksstyrelsen, till följd af Kongl. Maj:ts remiss, inkommit med utlåtande i anledning af skrifvelsen i hvad den afsåg Ultuna landtbruksinstitut, anmältes ärendet i denna del den 10 september 1897, därvid erforderlig åtgärd beslöts

143 57:o af den 15 maj, angående ändring af gällande bestämmelser i fråga om handeln med vin och maltdrycker i stad. (112.) Anmältes den 11 juni, då öfverståthållareämbetet och Kougl. Maj:ts befallningshafvande i länen anbefaldes att till Kong!. Maj:t afgifva utlåtanden i anledning af skrifvelsen. Dessa utlåtanden hafva ännu ej fullständigt inkommit. ; 58:o af den 18 maj, angående lönereglering för personalen vid statens järnvägar. (114.) Sedan vid anmälan af skrifvelsen den 11 juni järnvägsstyrelsens yttrande infordrats, samt detta utlåtande inkommit, utfärdades den 15 oktober aflöningsreglemente för tjänstemän ocli betjänte vid statens järnvägar. 59:o af samma dag, angående järnvägsanläggningar för statens räkning. (120.) Anmältes den 28 maj, därvid beslut i ärendet fattades. 60:o af samma dag, angående anslag till verkställande åt undersökning för anläggning af statsbana från Gellivare till norska gränsen. (121.) Anmältes den 28 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos. 61:o af den 20 maj, angående afsättning till arbetareförsäkringsfonden. (126.) Anmältes den 11 juni, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades. 0 ;_--, ('. 6:o. Kongl. finansdepartementet i. ii.:'.- : rf.:!.dnv sila»! 62:o Riksdagens skrifvelse af den 17 mars 1897, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående postverket. (14.) Vid föredragning den 19 mars af ifrågavarande skrifvelse bar Kongl. Maj:t dels faststält. stater för postverket, att lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1898, dels bemyndigat generalpoststyrelsen att för postverkets räkning afsluta köp om tomterna n:ris 1, 2, 3, 8 och 10 i kvarteret Riddaren inom Klara församling äfvensom att för nämnda verks räkning uthyra nyssberörda tomter n:ris 2 och 8, intill dess de behöfde användas till utvidgning af det nya posthuset, dels förordnat, att tomten n:o 9 i berörda kvarter finge för uppförande af nytt posthus förvärfvas af postverket iden ordning, kongl. förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof bestämde, att tillträdas senast den 1 april 1898, dels förklarat, att postsparbanken skulle i det nya posthuset inrymmas, dels ock anbefalt generalpoststyrelsen ej mindre att till Kougl. Maj:t inkomma med förslag till anordnande af pristäflan rörande hufvudritningar till det nya posthuset än äfven att afgifva yttrande i anledning af det utaf Riksdagen gjorda uttalande i fråga om lämpligheten af förändrad förläggning af distriktsinspektionerna i mellersta och östra distrikten. Efter det generalpoststyrelsen afgifvit infordradt förslag till pristäflan samt öfver- Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättélse till 1898 års Riksdag. 3

144 18 intendentsämbetet inkommit med utlåtande hav Kongl. Maj:t den 12 juli fattat beslut i ämnet och bemyndigat generalpoststyvelsen att anordna berörda pristäflan. 63:o af den 26 mars, angående förhöjning af tullsatserna å vissa slag af hudar och skinn samt skodon. (16.) Sedan i anledning af denna skrifvelse kommerskollegium och generaltullstyrelsen gemensamt afgifvit utlåtande, har Kongl. Maj:t den 3 april låtit utfärda kungörelse i ämnet. 64:o af den 30 mars, angående stämpelafgiften. (17.) Sedan statskontoret och kammarrätten blifvit i ärendet hörde, har Kongl. Maj:t vid föredragning af denna skrifvelse, i sammanhang hvarmed anmältes Riksdagens skrifvelse den 17 maj i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften, den 12 november låtit utfärda kungörelse angående stämpelafgiften. 65:o af den 2 april, angående val af två fullmäktige i riksbanken och tre suppleanter för Riksdagens samtlige fullmäktige i samma bank. (18.) 66:o af samma dag, angående val af två fullmäktige i riksgäldskontoret och tre suppleanter för Riksdagens samtliga fullmäktige därstädes. (19.) Den 9 april äro dessa två skrivelser för Kongl. Maj:t anmälta och, såsom icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna. 67:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag för tillbyggnad af det åt telegrafverket upplåtna hus vid Skeppsbron i Stockholm. (24.) Vid föredragning den 9 april af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t dels med fastställande af ritningar till tillbyggnad af omförmälta hus anbefalt öfverintendentsämbetet att gå i författning om utförande för en kostnad, icke öfverstigande 113,730 kronor, af ifrågavarande byggnadsarbete, med rätt för ämbetet att härför disponera det å extra stat för år 1898 för ändamålet anvisade anslag, dels bemyndigat telegrafstyrelsen att på rekvisition af öfverintendentsämbetet af telegrafverkets tillgängliga medel förskjuta den del af byggnadssumman, som behöfde utgå redan under år 1897, mot ersättning från nyssnämnda, till öfverintendentsämbetets disposition stälda anslag, dels ock förordnat, att sedan tillbyggnadsarbetet blifvit afslutadt, telegrafstyrelsen skulle öfvertaga vården och underhållet af det ifrågavarande huset, hvilket i likhet med andra telegrafverket tillhöriga byggnader skulle i verkets räkenskaper uppföras bland verkets tillgångar. 68:o af den 6 april, angående upphäfvande af förbudet mot införsel af bränvin till lappmarkerna. (25.) Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens och Vesterbottens län afgifvit infordrade utlåtanden samt därefter på befallning inkommit med yttranden från vederbörande kommuner, har Kong]. Maj:t vid ärendets föredragning den 31 december

145 förordna!, att det genom kong!, blefven den 3 december 1740, den 29 november 1743, den 29 november 1839 och den 15 december 1848 stadgade förbud mot införsel och försäljning af bränvin i lappmarkerna skall upphöra att gälla. 69:o af den 21 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition af förra militiebostället lvs mantal Åsmundgården n:o 1 i Jämtlands län. (26.) Vid föredragning den 30 april af denna skrifvelse bar Kong]. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 70:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse af mark från förra militiebostället s/s mantal n:o 3 Sunnanå eller Strömsholm för en vattenledning till Skellefteå stad. (27.) Vid föredragning den 30 april af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse bar Kongl. Maj:t förordnat att, hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 71:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af två under förra militiebostället Tima n:o 1 om 5 Vs mantal i Östergötlands län lydande lägenheter. (28.) Vid föredragning den 30 april af ifrågavarande skrifvelse har Kong]. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut i hvad det skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning i ämuet, förordnat, att hvad sålunda blifvit beslutet skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 72:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter änkan Anna Kristina Lindblom. (30.) Vid föredragning den 30 april af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 73:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af den kronan såsom danaarf tillfallna lägenheten Lilla hyddan å Örebro stads område. (31.) «fi. ; ; Vid föredragning den 30 april af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, äfvensom anbefalt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län att i vederbörlig ordning föranstalta om auktion å lägenheten. 74:o af den 24 april, angående tullbevillningen. (34.) Sedan i anledning af denna skrifvelse kommerskollegium och generaltullstyrelsen gemensamt afgifvit infordradt utlåtande, har Kong]. Maj:t vid föredragning af förevarande skrifvelse den 4 juni dels låtit utfärda ny tulltaxa, att lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1 898, dels ock, med godkännande af Riksdagens beslut om till

146 20 lämpa ing redan under innevarande år från och med den 13 juli af den utaf Riksdagen beslutade tullfriheten för kryddad skarpsill (hvassbuk) i tunnor och saltad torskrom, oarbetad, i tunnor, låtit utfärda kungörelse rörande detta ämne. 75:o af den 30 april, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående det i statens tjänst använda papper m. m. (46.) Vid föredragning den 18 juni af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t anbefalt statskontoret att i anledning af berörda skrifvelse afgifva utlåtande, hvilket utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 76:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af kongl. dramatiska teatern och inköp för statsverkets räkning af fastigheten n:o 41 i kvarteret Blasieholmen i Stockholm. (59.) Den 7 maj är denna skrifvelse för Kongl. Majrt anmäld och, såsom icke påkallande någon åtgärd, lagd till handlingarna. 77:o af den 3 maj, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition angående beredande af lånemedel till utveckling af statens telefon väsende, dels ock Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag för anläggning af vissa telefonledningar. (60.) Riksdagens i berörda skrifvelse anmälta beslut äro den 7 maj meddelade telegrafstyrelsen till kännedom, därvid styrelsen bemyndigats att för anläggning af telefonledningarna Stockholm Göteborg och Hernösand Piteå, hvilka borde i första rummet till utförande förekomma och för hvilka anläggningskostnaden beräknats till 395,000 kronor, disponera det af Riksdagen för anläggning af telefonledningar på extra stat för år 1898 anvisade belopp af 395,000 kronor. 78:o af den 5 maj, i anledning af väckt motion angående ändrade grunder för den kommunala beskattningen. (65.) Vid föredragning den 15 oktober af denna Riksdagens skrifvelse har Kongl. Majrt tillsatt en komité med uppdrag att verkställa den i Riksdagens berörda skrifvelse omförmälta utredning samt att afgifva förslag till ändringar i gällande bestämmelser om kommunalbeskattningen i syfte dels att genom upplösning af det bestående sambandet mellan bevillningen till ståten och den kommunala skattskyldigheten utväg måtte beredas till vidtagande af sådana förändringar i bevillningslagstiftningen, hvilka ur statsbeskattningens synpunkt ansåges önskvärda, men för hvilka den af nämnda samband beroende hänsynen till kommunernas skatteintresse för närvarande lade hinder i vägen, och dels att de för fyllandet af kommunernas behof erforderliga skattemedel måtte kommunerna beredas i den för de skattskyldiga minst betungande och efter kommunernas egna förhållanden i möjligaste mån afpassade ordning; i sammanhang hvarmed komitén borde afgifva förslag till de ändringar, som af eu sålunda förändrad anordning af kommunalbeskattningen kunde påkallas ej mindre i öfriga delar af kommunallagarne än äfven i andra författningar

147 79:o af den 12 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första bufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna. (71.) Den 28 maj har innehållet af berörda skrifvelse meddelats riksmarskalksämbetet och statskontoret till kännedom och efterrättelse, hvarjämte riksmarskalksämbetet bemyndigats att gå i författning om utförande af de arbeten för yttre restaurering af Stockholms slott, för Indika medel af Riksdagen beviljats, med rätt för ämbetet att härför disponera det å extra stat för år 1898 för ändamålet anvisade anslag.. IraoT! ib i. ' mu>. 80:o af den 13 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde lrafvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (77.) Vid föredragning af denna skrifvelse den 28 maj här Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln i hvad besluten skilde sig frän Kongl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnät, att Riksdagens ifrågavarande skrifvelse skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på detta ämbetsverk ankomme, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delar, som rörde andra ämbetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas. 81 ro af den 17 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (79.) Vid anmälan den 28 maj af berörda skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att densamma skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än finansdepartementet, för sådant ändamål till vederbörande departement öfverlämnas, samt att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse. 82:o af den 11 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag för Sveriges riksbank äfvensom enskilda i detta ämne väckta motioner. (85.) Vid föredragning den 1 2 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t, sedan de enligt 1896 års Riksdags beslut hvilande, i skrifvelsen omförmälta förslag till ändringar i rikets? grundlagar, som Riksdagen för sin del godkänt och antagit, blifvit förut samma dag af Kongl. Maj:t gillade och antagna, med godkännande af Riksdagens i fråga om berörda proposition fattade beslut i hvad de skilde sig från Kong]. Maj:ts framställning i ämnet, låtit utfärda lag för Sveriges riksbank. 83:o af den 10 maj, angående ändring i instruktionen för Riksdagens revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken. (86.) Den 14 maj bär Kongl. Maj:t förordnat, att om hvad Riksdagen i detta ämne beslutat skulle utfärdas kungörelse. 84:o af den 12 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändring af 4 i kongl. förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 2 december (94.) Vid föredragning af denna skrifvelse den 21 maj bär Kong]. Maj:t låtit utfärda kungörelse i ämnet v

148 22 85:o af den 13 maj, i anledning af Riksdagens år 1896 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år (97.) Den 28 maj hafva statskontoret och kammarrätten anbefalts att gemensamt afgifva utlåtande i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse under rubriken marinförvaltmngen gjorda framställning angående marinförvaltningens räkenskaper, hvilket utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. Därjämte har Kongl. Maj:t förordnat, att transsumt af berörda skrifvelse skulle jämte protokollsutdrag öfverlämnas till sjöförsvarsdepartementet, i hvad skrifvelsen rörde nyssnämnda framställning, till civildepartementet, så vidt skrifvelsen afsåge framställningen beträffande Ultima landtbruksinstitut, och till ecklesiastikdepartementet, i hvad skrifvelsen anginge framställningen beträffande konsistorierna och läroverken. 86:o af samma dag, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående disposition af en del till kronoparker afsätta områden inom Kristianstads län. (98.) Kong]. Maj:t bär vid föredragning den 28 maj af förevarande skrifvelse förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 87:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af tre till förra hospitalshemmanet 78 mantal Stäfvie n:o 19 i Malmöhus län hörande lägenheter. (99.) Den 28 maj har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kong], Maj:t och Riksdagen i förevarande ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 88:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående restaurering af det s. k. Gamla kungshuset i Stockholm. (100.) Den 28 maj har Kongl. Maj:t anbefalt öfverintendentsämbetet att till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till sådana jämkningar i den uppgjorda planen till yttre restaurering af kungshuset, att utgifterna för arbetet kunde nedbringas till det af Riksdagen därför anvisade belopp, 73,000 kronor. Sedan öfverintendentsämbetet i skrifvelse af den 15 december 1897 inkommit med det infordrade förslaget i ämnet, har Kongl. Maj:t vid föredragning den 31 i samma månad af Riksdagens förevarande skrifvelse funuit godt att med godkännande af det af öfverintendentsämbetet nu framlagda förslaget till restaurering utvändigt af det s. k. Gamla kungshuset i Stockholm bemyndiga ämbetet att gå i författning om arbetets utförande i enlighet med berörda förslag. 89:o af den 17 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående byte af mark mellan kronan och Vesterviks stad. (104.) Vid föredragning den 28 maj af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut, i hvad det skilde sig från Kongl. Maj:ts fram

149 ställning i ämnet, förordna!, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 90:o af samma dag, i anledning af tre särskilda framställningar af Kongl. Maj:t om efterskänkande af kronans rätt till vissa danaarf. (105.) Vid föredragning den 28 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärenden beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 91:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning till Fridafors fabriks aktiebolag af ett område af förra häradshöfdingebostället 1 mantal Karsahult n:o 1 i Kronobergs län. (106.) Vid föredragning den 28 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut, i hvad det skilde sig från Kongl, Maj:ts framställning i ämnet, förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 92:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning till Hvetlanda bysamhälle af viss del utaf förra häradshöfdingebostället 1 mantal Hvetlanda Thomas- och Kullagården n:ris 4 och 6 i Jönköpings län. (108.) Den 28 maj vid föredragning af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 93:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning till Vexjö stad af mark hörande till förra landshöfdingebostället Kronobergs kungsgård n:o 1 om 3 mantal i Kronobergs län. (109.) Den 28 maj vid föredragning af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 94:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående rätt för Kongl. Maj:t att för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark disponera köpeskillingarne för vissa kronoegendomar. (111.) Den 28 maj har Riksdagens i denna skrifvelse anmälta beslut meddelats domänstyrelsen till kännedom. 95:o af samma dag, angående de i 63 i regeringsformen föreskrifna kreditivsummor. (115.) Den 28 maj har Riksdagens i denna skrifvelse anmälta beslut meddelats statskontoret till kännedom. ; ' :o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften. (116.)

150 24 Vid föredragning af denna skrifvelse, i sammanhang hvarmed anmältes Riksdagens skrifvelse den 30 mars angående stämpelafgiften, har Kongl. Maj:t den 12 november låtit utfärda kungörelse angående stämpelafgiften. 97:o af den 18 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge. (118.) Vid föredragning af denna skrifvelse den 28 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda förordning i ämnet. 98:o af den 20 maj, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (119.) Innehållet af förevarande skrifvelse har den 28 maj meddelats statskontoret till kännedom och efterrättelse. 99:o af samma dag, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret. (122.) Den 28 maj är denna skrifvelse för Kongl. Maj:t anmäld och, såsom icke påkallande någon åtgärd, lagd till handlingarna. 100:o af samma dag, med ny riksstat. (123.) Vid föredragning den 28 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att, jämte meddelande af det i Riksdagens skrifvelse anmälta beslut, berörda riksstat skulle till kännedom och efterrättelse öfverlämnas till statskontoret. 101:o af den 18 maj, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (124.) Den 4 juni har Kongl Maj:t i anledning af Riksdagens i denna skrifvelse gjorda anhållan låtit utfärda kungörelse i ämnet. 102:o af den 20 maj, angående statfsregleringen för år 1898 och sättet för anvisande af vissa anslagsbelopp. (127.) Vid föredragning den 28 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att Riksdagens däld anmälta beslut skulle meddelas statskontoret till; kännedom och efterrättelse. Därjämte har Kong]. Maj:t förordnat, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse, i hvad den rörde sättet för anskaffande af medel till påbörjande afen statsbana från Krylbo till Örebro och låneunderstöd för enskilda järnvägar, skulle jämte protokollsutdrag öfverlämnas till civildepartementet; och kommer denna skrifvelse icke vidare att på finansdepartementets föredragning för Kongl. Maj:t anmälas. 103:o af den 19 maj, angående allmänna bevillningen. (128.) Sedan på grund af Kong]. Maj:ts befallning statskontoret och kammarrätten gemensamt afgifvit utlåtande öfver Riksdagens i dess skrifvelse omförmälta beslut, så vidt de afveke från Kongl. Maj:ts proposition i ämnet af den 26 februari 1897, bär Kongl. Maj:t den 3 december 1897 i anledning af Riksdagens beslut låtit utfärda förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst jämte därvid fogade formulär och instruktion för taxeringsmyndigheterna

151 25 7:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet. 104:o Riksdagens skrifvelse åt den, 21 april 1897, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ett jordbyte å förra kronojagbacken Skämbylöth eller Åkerbyhult n:o 1 i Södermanlands län. (29.) Kongl. Maj:t har den 24 april meddelat beslut i ärendet. 105:o af den 24 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förändrad lydelse åt 11 2 moment i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli (36.) Kongl. Maj:t har den 28 maj utfärdat förordning i ärendet. 106:o af den 28 april, angående vissa bestämmelser rörande den dagliga undervisningstiden i folkskolorna. (45.) Kongl. Maj:t bar den 10 december utfärdat förnyad stadga angående folkundervisningen i riket. 107:o af samma dag, angående undervisningen i geografi vid de allmänna läroverken. (44.) Anmältes i sammanhang med de under 114:o och 115:o här nedan anmärkta skrivelser inför Kongl. Maj:t den 4 juni, därvid beslöts tillsättande af en komité för afgifvande af betänkande och förslag i samtliga ärendena. 108:o af den 5 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts till Riksdagen gjorda framställningar dels med förslag till förordning angående skyddskoppympningen i riket, dels ock om höjning af anslaget därtill. (68.) Kongl. Maj:t har den 3 december beslutit till Riksdagen aflåta preposition i ämnet. 109:o af samma dag, i anledning af, bland annat, Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning med afseende å delning af Hernösands stift. (69.) Anmältes den 28 maj inför Kongl. Maj:t, som fann skrifvelsen i ofvanberörda del ej till någon åtgärd föranleda. 110:0 af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående lönereglering för lärare vid småskolor m. m. (67.) Kongl. Maj:t har den 28 maj utfärdat kungörelser i ämnet. lll:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändring i presterskapets aflöuingsförhållanden. (62.) Anmältes inför Kongl. Maj:t den 22 oktober, därvid beslöts tillsättande af eu komité för afgifvande af betänkande och förslag i ärendet. 112:o af den 8 maj, angående vidtagande af åtgärder för kontroll öfver vården och förvaltningen af fromma stiftelser inom landet. (82.) Bil. till justitieombudsmannens Embetsberättelse till 1898 års Riksdag. 4

152 26 Anmältes inför Kongl. Maj:t den 4 juni, därvid beslöts att i ärendet infordra utlåtande från justitiekanslersämbetet. Detta utlåtande har ännu ej afgifvits. 113:o af den 11 maj, i anledning af väckta motioner med förslag till förordning angående köttbesigtning och slagttvång m. m. (89.) Kongl. Maj:t har utfärdat, dels den 22 december lag angående köttbesigtning och slagthus, dels ock den 31 samma månad förordning angående åtgärder mot missbruk i vissa fall vid bedrifvande af slagterirörelse m. m., kungörelse angående förändrad lydelse af 15 moment 3 i hälsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874 samt kungörelse rned särskilda föreskrifter om besigtning och stämpling af kött enligt lagen angående köttbesigtning och slagthus. 114:o af den 13 maj, i anledning af Riksdagens revisorers berättelse angående verkstad granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år (97.) Anmältes inför Kongl. Maj:t den 4 juni i fråga om revisorernas framställning angående formulär för de allmänna läroverkens kataloger. Se i öfrigt uppgiften under 107:o här ofvan. 115:o af den 17 maj, angående afskaffande af lärareprof inför domkapitlen. (113.) Se uppgiften under 107:o här ofvan. 116:o af samma dag, angående reglering af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel. (7 8.) Kongl. Maj:t har den 21 och 28 maj meddelat beslut i ärendet, som i vissa punkter ännu är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 117:o af samma dag, angående reglering af utgifterna under riksstatens nionde hnfvudtitel. (79.) Anmältes den 1 juli inför Kongl. Maj:t, som nämnda dag meddelat erforderliga föreskrifter i ärendet. 118:o af samma dag, i anledning.af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring från förra regementschefsbostället Tegnaholm, l1/, mantal, i Tegnaby socken och Koöga härad af Kronobergs län till utvidgning af skolhusplan. (103.) Kongl. Maj:t har den 28 maj meddelat beslut i ärendet

153 II. Särskild förteckning öfver de under l här ofvan upptagna ärenden, hvilka vid utgången af är 1897 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande. Kongl. justitiedepartementet. 5:o Riksdagens skrifvelse af den 13 mars 1897, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af förordningen angående patent den 16 maj 1884, dels ock väckt motion om ändrad lydelse af 25 i samma förordning. (10.) 8:o af den 24 april, i anledning af väckt motion om ändrade föreskrifter rörande bestämmande af arvode åt konkursförvaltning. (37.) 13:o af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till 26 moment 1 i lagen angående tillsättning af presterliga tjänster. (42.) 17:o af den 5 maj, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser angående styrkande af hinderslöshet för ingående af äktenskap. (63.) 22:o af den 8 maj, angående beredande af ordnade förhållanden med afseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne. (80.) 26:o af den 11 maj, i anledning af väckt motion angående ändring i lagarne om aktiebolag och om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet af den 28 juni (88.) 28:o af samma dag, i anledning af väckt motion om föreskrift att aga eller annat kroppsstraff skall exekveras under lämplig offentlig kontroll. (91.) Kongl. civildepartementet. 46:o Riksdagens skrifvelse af den 28 april 1897, angående införande i flottningsstadgan af bestämmelse att val af styrelse i flottningsförening skall inom viss tid anmälas hos Konungens befallningshafvande. (43.)

154 28 55:o af den 8 niaj, angående utredning, huruvida ej föreskrift borde meddelas därom, att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig fosfor ingår, ej må till riket införas eller där utbjudas eller hållas till salu. (81.) 57:o af den 15 maj, angående ändring af gällande bestämmelser i fråga om handeln med vin och maltdrycker i stad. (112.) Kongl. finansdepartementet. 62:o Riksdagens skrifvelse af den 17 mars 1897, i anledning af Kongl. Majrts i ' statsverkspropositionen gjorda framställningar angående postverket. (14.) 75:o af den 30 april, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående det i statens tjänst använda papper m. m. (46.) 78:o af den 5 maj, i anledning af väckt motion angående ändrade grunder för den kommunala beskattningen. (65.) 85:o af den 13 maj, i anledning af Riksdagens år 1896 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år (97.) Kongl. ecklesiastikdepartementet. 107:o Riksdagens skrifvelse af den 28 april 1897, angående undervisningen i geografi vid de allmänna läroverken. (44.) lll:o af den 5 maj, i anledning af väckta motioner angående ändring i presterskapets aflöningsförhållanden. (62.) 112:o af den 8 maj, angående vidtagande af åtgärder för kontroll öfver vården och förvaltningen af fromma stiftelser inom landet. (82.) 114:o af den 13 maj, i anledning af Riksdagens revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år (97.) 115:o af den 17 maj, angående afskaffande af lärareprof inför domkapitlen. (113.) 116:o af samma dag, angående reglering af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel. (78.) 1898

155 III. Förteckning ä de genom skrivelser, som vid Riksdagar före år 1896 till Kongl. Maj:t afldtits, anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1896 års slut voro i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda, jämte uppgifter om de åtgärder, som under är 1897 blifvit i samma ärenden vidtagna*): Kongl. justitiedepartementet. l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1879, angående förändrad lagstiftning om skilnad i trolofning och äktenskap. (54.) Sedan högsta domstolens utlåtande inhämtats öfver ett inom justitiedepartementet upprättadt förslag till lag om ändrad lydelse af 13 kapitlet 4 giftermålsbalken, är proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den 22 december :o af den 17 mars 1885, om ändrade stadgandeu angående den så kallade allmänna strömränsningen. (20.) Ärendet har, sedan sista förteckningen afgafs, ej undergått vidare behandling. 3:o af den 11 april 1890, angående utredning huruvida och under hvilka vilkor statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af ämbetsmän genom felaktig ämbetsförvaltning vållas. (30.) Öfverståthållareämbetets och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län enligt uppgift i sist afgifna förteckning infordrade utlåtanden hafva numera afgifvits; hvarefter och sedan kammarrätten inkommit med infordradt utlåtande öfver de i samma förteckning omförmälta förslag till lag angående ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada, förorsakad af ämbets- eller tjänsteman, som med utsökningsmål har befattning, högsta domstolens utlåtande i ärendet infordrats.») De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffror visa akrifyelsena nummer i tionde samlingen af bihanget till vederbörande Riksdags protokoll

156 30 4:o af den 14 maj 1890, angående ändring i gällande stadganden om fängelsestraffs verkställande. (68.) Ärendet bär, sedan sista förteckningen afgafs, ej undergått vidare behandling. 5:o af den 20 maj 1892, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser i fråga om den troslära, hvari barn, födda uti äktenskap emellan vissa olika trosbekännare, skola uppfostras. (90.) Öfver ett i anledning af Riksdagens skrifvelse inom justitiedepartementet uppgjordt lagförslag har högsta domstolens utlåtande blifvit infordradt. 6:o af den 3 mars 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 105 skiftesstadgan. (7.) Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 7:o af den 2 maj 1893, om undersökning och förslag, åsyftande ett bättre ordnande af förhållandet mellan lappar och jordägare i vissa trakter nedanför lappmarksgränsen. (86.) Sedan de enligt sist afgifna förteckning från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens, Vesterbotteus och Jämtlands län infordrade utlåtanden inkommit, hafva inom justitiedepartementet vissa ändringar vidtagits i komiterades förslag till lag om de svenska lappames rätt till renbete i Sverige, hvarefter Kongl. Maj:t anbefalt högsta domstolen att öfver det sålunda ändrade förslaget äfvensom öfver komiterades förslag till lag om renmärken afgifva yttrande. 8:o af den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (90.) Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 9:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud mot frälseruntas skiljande från hemman, hvarmed den förenats. (99.) Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning. 10:o af den 7 maj 1893, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser rörande oäkta barns försörjning. (107.) Öfverlämnad från ecklesiastikdepartementet. Öfver Riksdagens förevarande framställning bär justitiekanslersämbetet afgifvit infordradt utlåtande, och beror ärendet på Kon<4. Maj:ts pröfning. 11:0 af den 2 maj 1894, i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande byggande och underhåll af utfarts- och byvägar. (55.) Ärendet är fortfarande på Kongl Maj:ts pröfning beroende. 12:o af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till 1 kapitlet 6 giftermålsbalken. (58.) Sedan högsta domstolens utlåtande inhämtats öfver ett inom justitiedepartementet utarbetadt

157 förslag till lag om anteckning i kyrkobok af utrikes slutna äktenskap, är proposition i ämuet till Kiksdagen afbiten den 22 december :o af den 10 maj 1894, i anledning af väckt motion angående framläggande af förslag till föreskrifter i syfte att vid'verkställande af frihetsstraff tillämpa s. k. vilkorlig frigifning. (98.) Fångvårdsstyrelsens i ämnet infordrade utlåtande bar ännu icke afgifvits. 14:o af den 11 maj 1894, i anledning af väckta motioner ej mindre om ändring af dels vissa paragrafer i 17 kapitlet rättegångsbalken, dels 2 i 23 kapitlet rättegångsbalken, dels 2 i 1 kapitlet rättegångsbalken och dels 9 i förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872, än äfven om antagande af lag om sakkunniga biträden åt domstolarne. (125.) Proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den 9 januari :o af den 3 maj 1895, i anledning af justitieombudsmannens framställning om fullständigande och förtydligande af gällande bestämmelser förande verkställighet af frihetsstraff. (38.) Sedan högsta domstolens utlåtande inhämtats öfver särskilda inom justitiedepartementet upprättade förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om beräkning af strafftid, och till lag om ändrad lydelse af 1 i lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 29 juli 1892, är proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den 22 december :o af samma dag, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder till förekommande af obehörigt bruk af sådana inteckningar, som enligt 23 i förordningen angående inteckning i fast egendom må utan uppvisande af inteckningshandlingen dödas. (46.) Sedan det enligt sist afgifna förteckning från högsta domstolen infordrade utlåtande afgifvits, är proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den 22 december :o af samma dag, i anledning af dels väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och förslag i fråga om den legala annonseringen, dels ock väckta motioner angående ändrad lydelse af 10 i förordningen om lagfart å fång till fast egendom. (47.) Proposition i ämnet är till Riksdagen aflåten den 9 januari :o af den 24 april 1896, angående föreskrifter i syfte att vid slagt af hemdjur minsta möjliga lidande måtte tillfogas djuren. (26.) Sedan infordradt utlåtande af justitiekanslersämbetet inkommit, har Kongl. Maj:t förordnat, att förevarande ärende skulle till civildepartementets handläggning öfverlämnas. 19:o af den 25 april 1896, angående åtgärder för beredande af lämplig uppfostran

158 32 åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende försummade barn. (37.) Den af Kongl. Maj:t den 16 oktober 1896 tillsatta komité har ännu icke afgifvit betänkande i ämnet. 20:o af den 13 maj 1896, i anledning af justieombudsmannens framställning angående stämningstidernas förkortande m. m. (58.) Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 21:o af samma dag, om ändrad lydelse af 69 och 71 konkurslagen. (60.) Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning. 22:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof. (73.) Från öfverståthållareämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län enligt sist afgifna förteckning infordrade utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit. 23:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 17 kapitlet 10 handelsbalken. (99.) Sedan det enligt sist afgifna förteckning från högsta domstolen infordrade utlåtande inkommit, är proposition i ämnet till iiiksdagen aflåten den 22 december :o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser angående utöfvande af uppfinning, hvarå patent erhållits. (101.) Öfverlämnad från civildepartementet. Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning. 25:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i visst syfte af förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni (102.) Öfver upprättade förslag till: l:o lag, innefattande vissa bestämmelser i fråga om förändring af tomts område; 2:o lag om ändrad lydelse af 18 i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875; och 3:o lag om hvad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöfver tomtgräns, har högsta domstolens utlåtande infordrats. 26:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud mot vadhållning genom s. k. totalisator. (103.) Kongl. Maj:t har vid föredragning häraf den 17 december 1897 förordnat, att ärendet skulle för vidare handläggning till civildepartementet öfverlämnas. 27:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser angående förlust af medborgerligt förtroende. (105.) Ärendet beror fortfarande på Kongl. Majrts pröfning. 28:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändringar i förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december (112.) Det enligt senast afgifna förteckning från kommerskollegium infordrade utlåtande har 1898

159 inkommit, hvarefter och sedan Eongl. Maj:t bemyndigat chefen för justitiedepartementet att för den vidare förberedande behandlingen af förevarande fråga påkalla biträde af vissa med hithörande förhållanden kunnige män, högsta domstolens utlåtande infordrats öfver upprättadt förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december <!,-.v :: ;:?r ; :to>t Af dessa ärenden voro alltså vid utgången af år 1897 de under l:o, 12:o, 14:o till och med 17:o samt 23:o upptagna af Kongl. Maj:t slutligen afgjorda, de under 18:o och 26:o upptagna till annat departement öfverlämnade, de under 3:o, 5:o, 7:o, 25:o och 28:o upptagna föremål för granskning i högsta domstolen, de under 13:o, 19:o och 22:o upptagna föremål för behandling af annan myndighet eller komité, samt de öfriga på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 33 Eongl. landtförsvarsdepartementet. l:o Riksdagens skrifvelse af den 20 april 1886, i anledning af Riksdagens år 1885 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år (30.) Arméförvaltningens och statskontorets i ämnet infordrade utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 2:o af den 17 maj 1892, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år (41.) Arméförvaltningens iufordrade utlåtande beträffande ifrågasatt inskränkning af förskottsväsendet inom nämnda ämbetsverk har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 3:o af den 9 maj 1894, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om uppförande af nya kasernetablissement m. m. (85.) Sedan erforderliga åtgärder i anledning af denna skrifvelse numera vidtagits, kommer densamma icke att blifva föremål för Kongl. Maj:ts-vidare pröfning. 4:o af den 15 maj 1895, i fråga om framläggande af förslag till ändring af allmänna garnisonssjukhusets organisationsförhållanden. (77.) Sedan i ärendet infordrade utlåtanden numera inkommit, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. Af dessa ärenden voro alltså vid 1897 års slut det under 3:o upptagna hos Kongl. Bil. till j us tit korn budsmannens ämletsberättelse till 1898 års Riksdag. 5

160 34 Maj:t slutligen afgjordt, de under 1 ro och 2:o upptagna föremål för behandling af annan myndighet samt det under 4:o upptagna beroende på Kong!. Maj:ts pröfning. Kongl. civildepartementet. l:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens år 1881 församlade revisorers berättelse angående verkstad granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år (75.) Den 20 oktober 1882 blef denna skrifvelse, i hvad den rörde Ultuna och Alnarps landtbruksinstitut, föredragen, och anbefaldes komitén för afgifvande af förslag till den lämpligaste organisationen af rikets landtbruksläroverk att, i sammanhang med fullgörande af sitt uppdrag, jämväl yttra sig om Riksdagens framställning i fråga om bokföringssättet vid instituten. Komiténs förslag i ämnet anmältes den 19 september 1884 och remitterades till Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande att, efter vederbörande hushållningssällskaps hörande, afgifva utlåtanden. Sedan dessa sig yttrat och jämväl öfriga vederbörande myndigheter blifvit i ärendet hörda, beslöt Kongl. Maj:t den 12 januari 1889 proposition till Riksdagen angående förändrad organisation af Ultuna landtbruksinstitut. Beträffande Alnarps landtbruksinstitut har dess styrelse, till följd af Kongl. Maj:ts befallning, inkommit med förslag till nya stadgar för institutet, öfver hvilket förslag landtbruksstyrelsen den 16 september 1897 anbefalla att afgifva utlåtande. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. 2:o af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel. (49.) I anledning af hvad denna den 30 maj 1884 anmälta skrifvelse, bland annat, innehöll, tillsattes den 3 oktober 1884 en komité med uppdrag ej mindre att utreda om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet emellan arbetsgivare och arbetare beträffande olycksfall i arbetet äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jämförliga personel, än äfven att därefter afgifva de förslag, hvartill utredningen gåfve anledning. Under år 1889 inkom komitén med utlåtande och förslag till ändringar i reglementena för sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt, hvilket utlåtande anmältes den 25 januari 1889, då kommerskollegium anbefaldes att, efter inhämtande af yttranden öfver förslaget från direktionerna för sjömanshusen i riket äfvensom från direktionen öfver förenämnda pensionsanstalt, inkomma med dessa yttranden och eget utlåtande. Sedan detta utlåtande och åtskilliga i anledning däraf infordrade yttranden inkommit, 1898

161 hafva handlingarna i fråga om ändringar i reglementet för sjömaushusen i riket öfverlämnats till särskilda komiterade för afgifvande af förslag i ärendet. 3:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari 1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och begagnande iakttagas bör. (46.) Anmältes den 25 maj 1888 och öfverlämnades, så vidt den afsåg ompröfning af de i passagerarefartyg befintliga ångpannor, till de personer, hvilka af Kongl. Maj:t erhållit uppdrag att inom civildepartementet biträda med utredning af frågan om hvilka kontrollföreskrifter lämpligen borde meddelas till förekommande af ångpannors exploderande; hvarjemte Kongl. Maj:t förklarade sig framdeles vilja besluta om de åtgärder, hvartill skrifvelseu i öfrigt borde föranleda. Sedan bemälta personer inkommit med förslag till förordning angående kontroll å ångpannor, samt tekniska högskolan och järnvägsstyrelsen afgifvit infordrade utlåtanden, nämnda styrelse efter styrelsernas för de enskilda järnvägarne hörande, har kommerskollegium anbefalts att, sedan vederbörande föreningar och enskilde, som kunde vara af frågau intresserade, lämnats.tillfälle att sig yttra, samt yrkesinspektörerna blifvit hörda, i ärendet afgifva utlåtande. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. Vid förnyad anmälan den 31 oktober 1896 af förevarande ärende har Kongl. Maj:t uppdragit åt chefen för civildepartementet att förordna sakkunniga personer att utarbeta förslag till förändrade bestämmelser angående de räddningsinrättningar och eldsläckningsredskap, hvilka ångfartyg under resor med passagerare böra medhafva; och har Kongl. Maj:t vidare den 29 december 1896 bemyndigat chefen för civildepartementet att åt de personer, som af honom redan tillkallats eller komme att tillkallas, uppdraga att veikställa revision af ifrågavarande förordning i dess helhet. Sedan de utsedde komiterade till fullgörande af en del af det dem lämnade uppdrag afgifvit förslag till bestämmelser rörande de räddningsinrättningar och eldsläckningsredskap, hvilka ångfartyg under resor böra medhafva, har detta förslag den 1 september 1897 remitterats till kommerskollegium, hvars utlåtande ännu icke inkommit. 4:o af den 22 april 1892, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars (33.) Anmältes den 12 maj 1892; och sedan domänstyrelsen afgifvit då infordradt utlåtande, anbefaldes kammarrätten och statskontoret den 29 november 1893 att afgifva yttrande i ärendet, så vidt det rörde frågan om ändring i förordningen angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. Efter det berörda yttrande inkommit, anmältes ärendet ånyo den 10 december 1897, därvid proposition till Riksdagen beslöts. 5:o af den 9 maj 1892, i anledning af väckta motioner om tillägg dels till 70 i såväl förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 som förordningen om kommunalstyrelse i stad samma dag, dels ock till 11 i för

162 36 ordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 iuli (44.) J Anmältes den 20 maj 1892, då kammarkollegium och statskontoret anbefaldes att, efter vederbörandes hörande, afgifva utlåtande i anledning af skrifvelsen. Sedan detta utlåtande inkommit, anmältes ärendet, i hvad det tillhörde civildepartementets handläggning, ånyo den 16 juli 1897, därvid beslöts utfärdande af särskilda kungörelser i ämnet. 6.0 af den 19 maj 1892, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga för hafsfisket vid rikets västkust. (85.) Anmältes den 29 juli 1892, då åt en komité uppdrogs att, efter utredning af hithörande förhållanden, så vidt de anginge Göteborgs och Bohus län, afgifva det förslag i ämnet, hvartill utredningen kunde gifva anledning. Sedan denna komité afgifvit betänkande i ämnet, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län anbefalts att häröfver infordra yttranden af länets landsting och hushållningssällskap samt därmed jämte eget utlåtande till Kongl. Maj:t inkomma. Sedan detta utlåtande inkommit, är ärendet beroende på vidare handläggning. f:o af den 11 april 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 6 i regeringsformen. (31.) Anmältes den 9 augusti 1894, då åt en komité uppdrogs att verkställa utredning, huruvida landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen kunde och borde till ett departement förenas och i så fall under hvilka vilkor detta kunde ske, samt att till Kongl. Maj:t inkomma med det betänkande och de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda. Sedan denna komité den 17 december 1895 inkommit med betänkande i ämnet, är ärendet beroende på vidare handläggning. 8: af den 9 maj 1893, i fråga om nedsättning i afgifterna för persontrafiken å statens järnvägar. (116.) Ärendet, som den 22 december 1893 remitterades till järnvägsstyrelsen för utlåtandes afgifvande, är, enligt hvad beinälta styrelse senast i skrifvelse den 18 november 1897 anmält, föremål för utredning inom styrelsen. 9.0 af den 9 maj 1894, angående utredning rörande den kommunala rösträtten. (97.) Anmältes den 14 juni 1894, därvid statistiska centralbyrån anbefaldes att gå i författning om utåt betande af eu hela riket, såväl stad som land, omfattande statistisk utredning rörande den kommunala rösträtten efter hufvudsakligen enahanda plan, som följdes vid den statistiska utredning, hvilken ägt rum med föranledande af Riksdagens skrifvelse den 15 maj 1872, men afseende de på 1892 års bevillning grundade förhållanden och, bland annat, så uppstäld att däri jämväl redogjordes för bolags rösträtt

163 Sedan statistiska centralbyrån inkommit med den sålunda anbefalda utredningen, har Kongl. Maj:t den 6 november 1896 uppdragit åt en komité att inkomma med yttrande och förslag, i hvilken mån en begränsning af den kommunala rösträtten på landet lämpligen borde äga rum. Efter det komitén den 9 maj 1897 afgifvit betänkande och förslag i ämnet samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen blifvit däröfver hörde, är ärendet beroende på vidare handläggning. 10:o af den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom i vissa delar af landet m. m. (119.) Anmältes den 2 november 1894, då laudtbruksstyrelsen anbefaldes att, efter det uppgifter i ämnet blifvit från vederbörande länsstyrelser inhämtade, afgifva utlåtande. Sedan detta utlåtande inkommit, samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i de nordliga länen, till åtlydnad af dem lämnadt uppdrag, inkommit med förnyade uppgifter i ämnet, har statistiska centralbyrån den 29 oktober 1897 anbefalts att skyndsamt verkställa och till trycket befordra sammanfattning och bearbetning af de i ärendet senast insamlade uppgifterna. 11 :o af den 3 maj 1895, i anledning af väckt motion om fjärdingsmäns tillsättande och aflönande. (43.) Anmältes den 24 maj 1895, då kammarkollegium anbefaldes att, efter det Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande blifvit i ärendet hörde, till Kongl. Maj:t inkomma med utlåtande i anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. 12:o af den 10 maj 1895, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete. (7 0.) Sedan inom civildepartementet med biträde af särskilt förordnade personer utredning vetkstälts och särskilda lagförslag i ämnet utarbetats, bar Kongl. Maj:t den 31 december 1897 anbefalt postsparbanksstyrelsen att skyndsamt afgifva utlåtande i anledning af förslagen. 13:o af den 16 maj 1895, angående omarbetning utaf gällande resereglemente af den 11 februari 1881 i syfte att åstadkomma större sparsamhet med statens medel. (87.) Anmältes den 31 maj 1895, därvid arméförvaltningen, marinförvaltningen samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen anbefaldes att afgifva utlåtanden i anledning af skrifvelsen. Efter det dessa utlåtanden inkommit, hafva statskontoret och kammarrätten erhållit befallning att afgifva utlåtande i ärendet. Sistnämnda utlåtande har ännu ej inkommit

164 38 14:o af samma dag, om utarbetande och framläggande af förslag till lag angående in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet i Sverige. (88.) Anmältes den 7 juni 1895, då åt en komité uppdrogs att utarbeta förslag till fullständig och, så vidt möjligt, betryggande lagstiftning rörande in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet. Sedan komitén afgifvit betänkande i ämnet, anmältes detsamma den 22 oktober 1897 och remitterades till öfverståthållareämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen med befallning att, efter det styrelserna för försäkringsanstalter jämte andra, som af frågan kunde vara intresserade, lämnats tillfälle att i ämnet sig yttra, med dessa yttranden äfvensom med egna utlåtanden till Kongl. Maj:t inkomma. Dessa utlåtanden hafva ännu ej inkommit. 15:o af samma dag, angående kontroll å tillverkningen af och handel med margarinost. (90.) Anmältes den 7 juni 1895 och remitterades till landtbruksstyrelsen att i ärendet afgifva utlåtande. Sedan detta utlåtande inkommit, anmältes ärendet ånyo den 21 september samma år, då landtbruksstyrelsen anbefaldes att taga under öfvervägande, hvilka ändringar i förordningen den 11 oktober 1889 angående kontroll å tillverkningen af margarin samt å handeln därmed kunde finnas påkallade, äfvensom att i ett förslag till förordning sammanfatta de föreskrifter beträffande tillverkningen af och handeln med margarin och margarinost, styrelsen funne böra blifva gällande, samt med detta förslag till Kongl. Maj:t inkomma. Efter det landtbruksstyrelsen afgifvit det sålunda infordrade förslaget samt medicinalstyrelsen, till följd af Kongl. Maj:ts remiss, inkommit med yttrande i ämnet, är frågan beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. 16:o af samma dag, om utarbetande och framläggande af förslag till lärlingslag. (91.) Anmältes den 7 juli 1895, därvid kommerskollegium anbefaldes att, efter det Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande lämnat sådana föreningar och näringsidkare, som omförmältes i 13 af förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864, arbetareföreningar och andra, som kunde vara af frågan intresserade, tillfälle att yttra sig öfver Riksdagens ifrågavarande skrifvelse samt till kommerskollegium inkommit med de yttranden, som sålunda kunde varda afgifna, jämte egna utlåtanden i ämnet, till Kongl. Maj:t inkomma med utlåtande och förslag i anledning af Riksdagens i skrifvelsen gjorda framställning. Kommerskollegium har ännu icke afgifvit utlåtande i detta ämne. 17:o af den 24 april 1896, angående föreskrifter i syfte att vid slagt af hemdjur minsta möjliga lidande måtte tillfogas djuren. (26.) Anmältes den 13 augusti 1897 och remitterades till öfverståthållareämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen med befallning att afgifva utlåtanden, huruvida, för vin

165 f nande af det i Riksdagens skrifvelse afsedda ändamål, föreskrifter borde utfördas rörande förfaringssättet vid slagt, där denna yrkesmässigt bedrifves. De sålunda infordrade utlåtandena hafva ännu ej fullständigt inkommit. 18:o af den 7 maj 1896, angående vissa föreskrifter rörande försäljning af konstgjorda gödningsämnen och beredda foderämnen. (52.) Anmältes den 22 maj 1896, då landtbruksstyrelsen anbefaldes att i anledning af skrifvelsen afgifva utlåtande. Sedan detta utlåtande inkommit, samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen, efter vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskotts hörande, afgifva infordrade utlåtanden i ärendet, har landtbruksstyrelsen, till följd af Kongl. Maj:ts remiss, inkommit med hushållningssällskapens ombuds vid deras i november 1897 hållna möte afgifna yttrande; och är ärendet beroende på vidare handläggning. 19:o af den 13 Maj 1896, i anledning af väckta motioner om upphäfvande af vissa undantagsbestämmelser rörande tiden för anförande af besvär öfver kommunaloch kyrkostämmobeslut i Jämtlands, Yesterbottens och Norrbottens län. (61.) Anmältes den 22 maj 1896, då ej mindre Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands, Yesterbottens och Norrbottens län anbefaldes att, efter vederbörande landstings hörande, inkomma med utlåtanden i anledning af skvifvelsen, än äfven yttrande i ämnet infordrades från domkapitlet i Hernösands stift. Sedan de sålunda infordrade yttrandena inkommit, har vid förnyad anmälan den 10 december 1897 beslut i ämnet fattats. 20:o af samma dag, med förslag till lag om ändrad lydelse af 56 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars (62.) Anmältes den 22 maj 1896, därvid Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen anbefaldes att afgifva utlåtanden i anledning af skrifvelsen. Sedan dessa utlåtanden inkommit, anmältes0 ärendet å nyo den 9 januari 1897, därvid beslöts utfärdande af författning i ämnet. 2l:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående tillägg till 5 iförordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars (63.) Anmältes den 22 maj 1896, då utlåtanden i anledning af skrifvelsen infordrades från Kongl. Majrts befallningshafvande i länen, hvilka utlåtanden äfven inkommit. Sedan Kongl. Maj:t vid ärendets förnyade anmälan den 11 juni 1897 bemyndigat chefen för civildepartementet att tillkalla två personer för att inom departementet biträda vid uppgörandet af det af Riksdagen uti dess förevarande skrifvelse begärda förslag, är ärendet beroende på vidare handläggning. 22:o af den 11 maj 1896, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i Göteborgs och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.) Anmältes den 29 maj 1896, då Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län anbefaldes att i anledning af denna skrifvelse afgifva förslag, huru den ifrågasatta

166 40 utredningen lämpligast borde kunna åstadkommas. Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande inkommit med yttrande i berörda hänseende, har Kongl. Maj:t den 19 februari 1897 bemyndigat sin bemälte befallningshafvande att tillkalla tre sakkunniga personer för biträdande vid ifrågavarande utredning. 23:o af den 11 maj 1896, angående föreskrifter rörande barns och minderåriges användande vid offentliga förevisningar och teaterföreställningar. (74.) Anmältes den 29 maj 1896, då utlåtanden i anledning af skrifvelsen infordrades från öfverståthållareämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen. Sedan dessa utlåtanden inkommit och justitiekansler!! jämväl afgifvit yttrande, anmältes ärendet ånyo den 10 december 1897, därvid förordning i ämnet utfärdades. 24:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill börande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år (76.) Anmältes den 9 juli 1896, i hvad skrifvelsen rörde framställningen beträffande Nya Trollhätte kanalbolag, och anbefaldes justitiekansler!! att i ärendet afgifva utlåtande. Sedan detta utlåtande inkommit samt särskilde af Kongl. Maj:t den 29 december 1896 förordnade komiterade inkommit med den af Riksdagen begärda utredningen, har Kongl. Maj:t den 16 september 1897 dels infordrat Nya Trollhätte kanalbolags yttrande i ämnet, dels ock anbefalt öfverståthållareämbetet att föranstalta därom, att fordrings- och redovisningsanspråk i saken blefve å Kong]. Maj:ts och kronans vägnar, för krafrätts bibehållande mot bolaget, hos dess direktion tillkännagifna. 25:o af den 13 maj 1896, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser angående utöfvande af uppfinning, hvarå patent erhållits. (101.) Anmältes den 29 maj 1896, då kommerskollegium samt patent- och registreringsverket anbefaldes att, sedan svenska teknologföreningen och därefter tekniska högskolan blifvit hörda, samt efter det andra, som kunde vara af frågan intresserade, lämnats tillfälle att däri sig yttra, afgifva utlåtande i anledning af skrifvelsen. Sedan detta utlåtande inkommit, öfverlämnades ärendet den 16 september 1897 till vidare handläggning af justitiedepartementet. 26:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud mot vadhållning genom s. k. totalisator. (103.) Ärendet, som den 17 december 1897 öfverlämnats till civildepartementet, är beroende på vidare behandling. 27:o af den 13 maj 1896, i anledning af väckt motion om vissa ändringar i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj (110.) Anmältes den 22 maj 1896, då öfverståthållareämbetet anbefaldes att, efter inhämtande af Stockholms stadsfullmäktiges yttrande, afgifva utlåtande i anledning af skrifvelsen

167 Efter det detta utlåtande inkommit, anmältes ärendet ånyo den 5 november 1897, därvid proposition till Riksdagen beslöts. 28:o af den 15 maj 1896, angående vissa förändringar i lagstiftningen om försäljninig af vin och maltdrycker. (120.) Anmältes den 22 maj 1896, då Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen anbefaldes att i anledning af skrifvelsen afgifva utlåtanden. Sedan dessa utlåtanden inkommit, anmältes ärendet ånyo den 16 juli 1897, då kungörelse i ämnet beslöts., Af dessa ärenden voro alltså vid utgången af år 1897 de under 4:o, 5:o, 19:o, 20:o, 23:o, 27:o och 28:o upptagna hos Kongl. Maj:t slutligen afgjorda, de under l:o till och med 3:o, 8:o, 10:o till och med 17:o samt 22:o upptagna föremål för åtgärd af myndigheter eller särskilde komiterade, det under 25:o upptagna öfverlämuadt till annat departement samt de öfriga beroende på pröfning. 41 Kongl. finansdepartementet. l:o Riksdagens skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt till krononybyggen. (109.) Sedan ett af landshöfdingen E. Poignant enligt uppdrag utarbetadt förslag till förordning om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jämte däröfver af länsstyrelserna afgifna yttranden, remitteradt till kammarkollegium, och kollegium inkommit med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 2:o af den 11 maj 1888, angående tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk. (78.) I anledning af denna Riksdagens skrifvelse hafva kammar- och kommerskollegierna, efter förnyad utredning med särskild hänsyn till utfärdade stadganden rörande stenkolsfyndigheters eftersökande och bearbetande, gemensamt afgifvit infordradt utlåtande beträffande frågan, huruvida Höganäs stenkolsverk vore i åtnjutande af några sådana privilegier eller förmåner, livilkas upphörande borde göras till vilkor för eftergift af den stenkolsverket åliggande tiondeskyldighet, hvarefter Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län på grund af remiss från Kongl. Maj:t inkommit med inliämtadt yttrande från Höganäs stenkolsaktiebolag. Sedan därefter bolaget, som genom Kongl. Maj:ts bemälte befallningshafvande anmodats att till Kongl. Maj:t inkomma med yttrande, huruvida bolaget vore villigt att mot det att den Höganäs stenkolsverk åliggande tiondeskyldighet definitivt förklarades upphörd samt ett arbetsområde, bestående af den jordrymd, bolaget själft ägde eller eljest med grufvearbete belagt, och hvad som därutöfver för ett ändamäls- JJil. till justitieombudsmannens umletsberättelse till 1898 års Riksdag. G

168 42 enligt bestämmande af arbetsområdet tilläfventyrs kunde, i enlighet med uppgift, som bolaget i sådant afseende ägde meddela, anses erforderligt, blefve för bolaget faststäldt beträffande rättigheten att inom Luggude och Rönnebergs härad i öfrigt eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter afstå från sina privilegier, inkommit med det sålunda infordrade yttrandet, samt kammar- och kommerskollegierna i anledning af detsamma gemensamt afgifvit infordradt utlåtande, är detta ärende beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. 3:o af den 20 april 1889, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter. (35.) Sedan, i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan om utarbetande af förslag till förändrade bestämmelser rörande bevillningsafgifter af utländingar för konserter eller dramatiska och andra föreställningar, inom finansdepartementet upprättats förslag i det af Riksdagen angifna syfte samt statskontoret och kammarrätten, efter öfverståthållareämbetets och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län hörande, öfver samma förslag gemensamt afgifvit infordradt utlåtande, har chefen för nämnda departement, enligt Kongl. Maj:ts bemyndigande den 3 juni 1892, tillkallat två sakkunniga personer att biträda vid den fortsatta behandlingen af föreliggande fråga. Och hafva de sålunda tillkallade inkommit med förslag till ändrade bestämmelser rörande omförmälta bevillningsafgifter, hvarefter statskontoret och kammarrätten på grund af Kongl. Mnj:ts befallning gemensamt afgifvit utlåtande öfver sistnämnda förslag. Vid föredragning af detta ärende den 12 juli 1897 har Kongl. Maj:t icke funnit skäl godkänna sagda förslag; och har Kongl. Maj:t ej heller funnit skäl att för närvarande vidtaga någon ytterligare åtgärd i anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse. 4:o af den 16 maj 1889, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (70.) Vid föredragning den 19 augusti 1889 af förevarande skrifvelse, i hvad den innefattade framställning rörande civilstatens pensionsinrättning, har Kongl. Maj:t tillsatt en komité med uppdrag att verkställa utredning af nämnda pensionsinrättnings ställning och behof samt i sammanhang därmed taga under öfvervägande, huruvida genom förändrade bestämmelser angående pensionsinrättningen äfvensom i fråga om det inbördes förhållandet emellan densamma och allmänna indragningsstaten minskning i statens utgifter för pensionering af civila ämbete och tjänstemän måtte kunna beredas. Sedan kommen, som jämlikt af Kongl. Majrt den 6 augusti 1891 meddeladt beslut erhållit i viss mån utvidgadt uppdrag, den 28 maj 1894 afgifvit betänkande angående ordnande af pensionsväsendet för statens civila tjänsteinnehafvare och för deras änkor och barn, samt inspektören öfver försäkringsanstalterna äfvensom åtskilliga myndigheter och verk på grund af Kongl. Maj:ts befallning afgifvit yttranden 1898

169 i ärendet, sä har direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning på grund åt remisser från Kongl. Maj:t ej mindre med eget utlåtande öfverlämnat från fullmäktige för delägarne i pensionsinrättningen infordradt yttrande öfver betänkandet, i hvad detsamma berörde civilstatens pensionsinrättning samt änke- och pupillkassa, än äfven, efter det statskontoret afgifvit infordradt utlåtande i ärendet och däri, bland annat, framlagt grunder för omdaning i angifvet syfte af civilstatens änke- och pupillkassa, jämte eget yttrande öfverlämnat från bemälte fullmäktige infordradt förnyadt utlåtande jämte förslag till reglemente för en i enlighet med de af statskontoret angifna grunder organiserad änke- och pupillkassa för civilstaten. Därjämte har Kongl. Maj:t den ti augusti 1897 förordnat, att generalpoststyrelsen skulle afgifva utlåtande i ärendet; och har sådant utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. ö:o af den 17 april 1894, med anhållan om utredning angående beskaffenheten och omfattningen af åtskilliga öfverklagade olägenheter i afseende å Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden m. m. (86.) Sedan i anledning af denna Riksdagens skrifvelse kommerskollegium och generaltullstyrelsen på grund af Kong]. Maj ds befallning gemensamt afgifvit utlåtande samt landtbruksstyrelsen inkommit med infordradt utlåtande angående vissa delar af ifrågavarande ämne, har Kongl. Maj;t öfverlämnat berörda skrifvelse jämte de öfver densamma afgifna utlåtanden till de af Kongl. Maj:t den 6 september 1895 utsedda svenska ombud för deltagande i förhandlingar om nya bestämmelser rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, att vid nämnda förhandlingar tagas i öfvervägande. Bemälta ombud hafva sedermera inkommit med berättelse öfver fullgörandet af deras uppdrag, och har Kongl. Maj:t den 23 april 1897 beslutit aflåtande af proposition till Riksdagen med förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge. 6:o af samma dag, med anhållan om utredning af frågorna om frilagersinstitutionens införande samt om frihamnsanläggningar i Sverige. (37.) Efter det den med anledning af förevarande skrifvelse tillsatta komité afgifvit betänkande med förslag till förordning om frilager och frihamn jämte förslag till vissa ändringar i tullstadgan, samt kommerskollegium och generaltullstyrelsen på grund af Kongl. Maj:ts befallning inkommit med gemensamt utlåtande öfver omförmälta betänkande och förslag, är detta ärende på Kong]. Maj:ts pröfning beroende. 7:o af den 7 maj 1894, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år (76.) I anledning af förevarande skrifvelse, för så vidt den anginge Riksdagens framställning beträffande flottans pensionskassa, har Kongl. Maj:t den 24 januari 1896 an

170 44 befalt statskontoret att inkomma med yttrande i sammanhang med afgifvande af det under den 13 december 1895 från statskontoret infordrade utlåtande öfver komiténs för utredning af civilstatens pensionsinrättnings ställning och behof m. m. förslag angående ordnande af det civila pensionsväsendet. Sedan statskontoret afgifvit det infordrade utlåtandet, är ofvan omförmälta fråga beroende på Kong]. Maj:ts pröfning. 8:o af den 9 maj 1894, om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning angående riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna. (90.) Sedan inom finansdepartementet uppgjorts förslag till lag för Sveriges riksbank och Kong!. Maj:t vid föredragning den 24 januari 1896 af Riksdagens berörda skrifvelse uppdragit åt chefen för justitiedepartementet att låta utarbeta förslag till de grundlagsändringar, som utgjorde förutsättning för antagandet af förstnämnda förslag, beslöts på föredragning af sistnämnda departementschef den 7 februari 1896 aflåtande af proposition till Riksdagen med förslag till ändringar i 50, 70, 71, 98, 109 och 111 i regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 i riksdagsordningen. Efter det Riksdagen i skrifvelse till Kong], Maj:t den 13 påföljande maj anmält, att Riksdagen funnit sig icke böra bifalla förslaget oförändradt, men såsom hvilande för vidare grundlagsenlig behandling antagit ett förslag till ändrad lydelse af nämnda grundlagsparagrafer, har Kong], Maj:t dels den 9 januari 1897 på föredragning af chefen för finansdepartementet beslutit aflåta proposition till Riksdagen med förslag till lag för Sveriges riksbank, dels ock den 5 februari samma år på föredragning af chefen för justitiedepartementet beslutit aflåta proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt, så ock angående forum för riksbanken, till ansvarighetslag för fullmäktige i riksbanken samt till ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid riksbankens afdelningskontor. 9:o af den 13 maj 1895, med anhållan om uppsägning af förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890 samt om inledande af underhandlingar med norska regeringen angående nya bestämmelser i ämnet. (72.) Med anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kong!. Maj:t den 12 juli 1895, med tillämpning af 18 i berörda förordning, för Sveriges del fattat beslut om förordningens upphäfvande, i följd hvaraf densamma upphört att gälla den 12 juli 1897, samt i sammanhang därmed förordnat, att förhandlingar mellan de båda rikena skulle oförtöfvadt företagas i syfte att utarbeta förslag till nya bestämmelser rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, att föreläggas de båda rikenas representationer, och att för sådant ändamål från hvardera riket skulle utses tre ombud, hvarefter Kongl. Maj:t den 6 september 1895 förordnat ombud att för Sveriges del föra omförmälta underhandlingar. De sålunda utsedda ombuden hafva därefter vid flera tillfällen sammanträdt med de för ena

171 hända ändamål utsedda norska ombuden, hvarjemte förhandlingar ägt rum emellan delegerade af de båda ländernas regeringar. (Se vidare femte punkten i denna förteckning.) 10:o af den 16 maj 1895, i fråga om utredning angående statstjänsters förening med andra tjänstebefattningar. (93.) Sedan chefen för finansdepartementet, enligt Kong!. Maj:ts uppdrag, från vederbörande verk och myndigheter infordrat de uppgifter, som erfordrades för verkställande af den åt Riksdagen begärda utredningen, äfvensom låtit utarbeta en sammanfattning åt de infordrade uppgifterna, hvilken sammanfattning blifvit till trycket befordrad, har Kongl. Maj:t, enär såsom vilkor för åtnjutande af de med ämbeten eller tjänster vid vissa ämbetsverk eller stater förenade löneförmåner blifvit genom särskilda af Kongl. ilaj:t gifna föreskrifter stadgadt, att med innehafvande ämbete eller tjänst icke finge med vissa angifna undantag förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommunens stat, ej heller annan tjänstebefattning, med mindre den befunnes icke vara hinderlig för fullgörandet af tjänstgöringen i förstnämnda befattning, men allmänt gällande föreskrift saknades rörande det sätt, hvarpå tillstånd till sådan förening borde af ämbets- eller tjänsteman sökas, genom kungörelse den 3 december 1897 funnit godt förordna, att ämbets- eller tjänsteman vid något af ofvan omförmälta ämbetsverk eller stater, som önskar med innehafvande ämbete eller tjänst förena annan tjänstebefattning, för hvilken lön eller arfvode erhålles, skall skriftligen begära tillstånd härtill, chef för verk eller stat hos Ivongl. Maj:t, ledamot i kollegium eller annat ämbetsverk hos verkets chef samt annan ämbets- eller tjänsteman hos den myndighet, under hvilken han lyder; äfvensom att, i de fall då beslut i fråga, hvarom nu blifvit sagdt, meddelas af annan än Kongl. Maj:t, anteckning om beslutet bör hos vederbörande myndighet göras. 11 :o af den 13 maj 1896, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående tillsyn å vissa s. k. folkbanker m. m. den 29 juli (59.) Sedan bankinspektören i ämnet afgifvit ämbetsutlåtande, samt i anledning af hvad i detta utlåtande anförts yttranden infordrats från öfverståthållareåmbetet och Kong]. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län, har Kongl. Maj:t vid föredragning af ärendet den 5 november 1897 funnit förevarande skrifvelse icke till någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda. 12:o af samma dag, i anledning af väckt motion om förbud mot utlämnande af spirituösa mot efterkraf. (75.) Den 20 maj 1896 erhöllo öfverståthållareämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län befallning att i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse, hvar för sig, afgifva utlåtande. Sedan dessa utlåtanden inkommit, har Kongl. Maj:t vid föredragning af detta ärende den 25 september 1897 låtit utfärda kungörelse angående ändring i

172 46 och 42 i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den 24 maj :o af den 11 maj 1896, i anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år (76.) Sedan statskontoret, som den 29 maj 1896 anbefalts att afgifva utlåtande i anledning af Riksdagens under rubriken ecklesiastikdepartementet gjorda framställning om meddelande af särskilda föreskrifter till förekommande däraf, att allmänna verks och inrättningars medel blefve på redogörarens namn i bankinrättning insatta, inkommit med det infordrade utlåtandet, har Kongl. Maj:t vid föredragning af ärendet den 19 mars 1897, med afseende å hvad statskontoret anfört, funnit Riksdagens ifrågavarande framställning icke till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda. 14:o af den 13 maj 1896, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anskaffande af tomt till nytt posthus i Stockholm m. m. (98.) Sedan generalpoststyrelsen på grund af Kongl. Maj:ts befallning inkommit med utredning och förslag i fråga om lämpligaste sättet att anskaffa tomt till nytt posthus i Stockholm, har Kongl. Maj:t i proposition till Riksdagen angående statsverkets tillstånd och behof den 16 januari 1897 gjort framställning i ämnet. 15:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om åtgärder till befrämjande af hushållningen med enskildes skogar. (107.) Vid föredragning den 16 oktober 1896 af denna Riksdagens skrifvelse har Kongl. Maj:t tillsatt en komité med uppdrag att verkställa den utredning och uppgöra de förslag, som afsåges i förevarande skrifvelse. 16:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändrade bestämmelser rörande afgäld från jordafsöndringar. (111.) Vid föredragning den 20 maj 1896 af ifrågavarande skrifvelse har kammarkollegium erhållit befallning att efter Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i länen hörande till Kongl. Maj:t afgifva utlåtande; och bär sådant utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. Af dessa ärenden voro alltså vid 1897 års slut de under 3:o, 5:o samt 8:o till och med 14:o upptagna hos Kongl. Maj:t slutligen afgjorda, de under 4:o, 15:o och 16:o föremål för åtgärd af ämbetsmyndighet eller komiterade samt de öfriga på Kongl, Maj:ts pröfning beroende

173 47 Kongl. ecklesiastikdepartementet. ko Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående afgifter. (53.) Anmältes inför Kongl. Maj:t den 31 december 1897, hvarvid beslöts aflåtande af proposition i ämnet till Riksdagen. 2ro af den 22 maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel af kyrkofonden, som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels till akademier eller andra stiftelser. (71.) Anmältes inför Kongl. Maj:t den 31 december 1897, hvarvid beslöts aflåtande af proposition i ämnet till Riksdagen. 3:o af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examens- och studieväsendet vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet. (75.) Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning. 4:o af den 14 maj 1888, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af offentliga arkiv. (84.) Den 14 januari 1897 beslöt Kongl. Maj:t aflåtande till Riksdagen af proposition i fråga om anordnande af ett landsarkiv i Vadstena; och hafva åtgärder vidtagits för utredande af frågan om anskaffande af lokaler för landsarkiv i TJpsala och Lund. Sedan de i senaste förteckning omformälta yttranden öfver utarbetadt förslag till stadga angående offentliga arkiv numera inkommit, beror ärendet i denna del på Kongl. Maj:ts pröfning. 5:o af den 6 maj 1891, i fråga om helgonskyldens afskaffande. (41.) Anmältes inför Kongl. Maj:t den 31 december 1897, hvarvid beslöts aflåtande af proposition i ämnet till Riksdagen. G:o af samma dag, i fråga om upphörande af den i Göteborgs och Bohus län utgående landsskylden. (42.) Anmältes inför Kongl. Maj:t den 31 december 1897, hvarvid beslöts aflåtande af proposition i ämnet till Riksdagen. 7:o af den 2 maj 1893, i fråga om utredning och förslag angående afskrifning af den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser utgående kyrkotionden. (77.) Anmältes inför Kongl. Maj:t den 31 december 1897, hvarvid beslöts aflåtande af proposition i ämnet till Riksdagen. 8:o af den 7 maj 1893, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser rörande oäkta barns försörjning. (107)

174 48 Sedan komitén för ordnande af fosterbarnsväsendet yttrat sig i ärendet, har detsamma den 1 mars 1897 öfverlämnats till justitiedepartementet. 9:o af den 16 maj 1895, i fråga om omarbetning af kungörelsen den 21 oktober 1864, angående förändrade instruktioner för direktioner, läkare ocli syssloman vid länens lasarett och kurhus. (85.) Sedan det i senaste förteckning omförmälta yttrande numera från medicinalstyrelsen inkommit, beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning. 10:o af den 11 maj 1896, i fråga om ett andra ålderstillägg åt ordinarie lärare vid folkskola. (68.) Sedan de i senaste förteckning omförmälta utlåtanden numera inkommit, beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning. 11 :o af samma dag, i fråga om reglering af aflöningen för biträdande lärare vid folkskolor m. in. (69.) Anmältes å nyo inför Kongl. Maj:t den 14 januari 1897, hvarvid beslöts aflåtande af proposition i ämnet till Riksdagen. 12:o af den 15 maj 1896, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel. (47.) Kongl. Maj:t har under år 1897 meddelat beslut i ärendet, för så vidt detsamma vid årets början berodde på Kongl. Maj:ts pröfning. Af dessa ärenden voro alltså vid utgången af år 1897 de under 1 :o, 2:o, 5:o, 6:o, 7:o, 11 :o och 12:o upptagna hos Kongl. Maj:t slutligen afgjorda, det under 8:o upptagna öfverlämnadt till handläggning inom annat departement samt de öfriga på Kong!. Maj:ts pröfning beroende. 1898

175 Tabell, utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1897 aflåtna, i tionde samlingen af Riksdagens protokoll för samma år införda skrivelser finnas upptagna i den under I här ofvan införda förteckning. (Första siffertalet ntvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet numret i förenämnda förteckning.) , 54, 81, *) no 37 7 *) , 82 in 94 8 *) **\ 87 tf) in * **\ no , *) , 85, *) *) *) v *) 49 t) *) *) Utfärdade förordnanden. **) Skrifvelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. ***) Skrifvelse till fullmäktige i riksbanken, t) Skrifvelse till justitieombudsmannen. tf) Skrifvelse till fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret. Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag.