JUSTITIEOMBUDSMANNENS ÄMBETSBERÄTTELS E, afgifven vid lagtima riksmötet år 1896; samt. T ryckfri hetskom iterades berättelse.

Transkript

1 JUSTITIEOMBUDSMANNENS ÄMBETSBERÄTTELS E, afgifven vid lagtima riksmötet år 1896; samt T ryckfri hetskom iterades berättelse. STOCKHOLM IVAR H A5GGSTRÖMS BOKTRYCKERI 1896.

2 INNEHÅLL. Sid. Inledning Redogörelse för åtal, anbefalda mot: 1) borgmästaren S. Vigelius m. fl., för det de underlåtit att förklara sig jäfvige ) landshöfdingen grefve G. Wachtmeister och landssekreteraren C. E. Christopherson, för obehörigt förordnande af nytt riksdagsmannaval (forts, från ämbetsber. till 1894 års Riksdag, sidd ) ) e. o. notarien T. Ahlström, för oriktig stämpelbeläggning ) häradshöfdingen P. G. Runbäck, för visad försumlighet i egenskap af ordförande i egodelningsrätt...; ) borgmästaren G. Åkerblom m. fl., för fel vid beräkning af ränta å utdömd vexelfordran ) rådmannen A. N. Rothman m. fl., ang. underlåten tillsyn öfver spirituosaförsäljning ) landshöfdingen grefve M. G. De la Gardie och landssekreteraren F. W. T. Ehrenborg, i fråga om olaga hållande i häkte ) e. o. notarien G. Hamrin, för fel vid ådömande af straff för tjufnadsbrott ) borgmästaren S. Vigelius, ang. försumlighet i redovisning af kommunalskatterestlängder m. m ) kyrkoherden E. Ström, i fråga om felaktigheter i egenskap af ordförande i kyrkostämma ) kronolänsmannen A. Eriksson, för obehörigt nedläggande af åtal ) kyrkoherden M. Ullman, för brott mot tryckfrihetsförordningen ) häradshöfdingen J. G. Horney och docenten H. Antell, i fråga om offentlighet vid ransakning (forts, från ämbetsber. till 1895 års Riksdag sidd ) ) borgmästaren S. Vigelius, för vägran att utlämna expedition (forts, från ämbetsber. till 1894 års Riksdag sidd ) ) t. f. kronofogden L. Dahllöf och kronolänsmannen S. Gedda, för fel i fråga om verkställighet af utslag m. m ) landshöfdingen L. W. S. Lothigius m. fl., ang. expeditionslösen ) kyrkoherden L. Hegardt, för obehörig anteckning å afskedsbetyg Ärenden, som ej föranledt åtal Ang. lagskipningens tillstånd i riket Anmärkningar rörande hithörande frågor: I. Tillämpningen af kongl. förordningen den 19 juli 1872, i fråga om den tid, för hvilken nämndemän väljas II. Meddelande af särskild underrättelse, när ransakningsfångar frigifvas... 84

3 Sid. Utdrag af högsta domstolens minnesbok Framställningar till Riksdagen i lagstiftningsärenden: I. Ang. lösen för gravationsbevis II. Ang. stämningstidernas förkortande m. m Redogörelse för två framställningar till Kongl. Maj:t Inspektioner år Underdomstolarnes arkiv Uppgift å antalet af de under år 1895 inkomna klagomål och anstälda åtal Ang. lagförklaring enligt 19 regeringsformen Ang. i bilagan intagna uppgifter från statsdepartementen BILAGA. Uppgifter från statsdepartementen på de af Riksdagen år 1895 aflåtna skrivelser och i anledning af dessa vidtagna åtgärder Förteckning å de i berörda skrivelser omförmälda ärenden, som ännu icke blifvit slutligen afgjorda Uppgifter rörande sådana genom föregående Riksdagars till Kongl. Maj:t aflåtna skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1894 års slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda Tabell rörande Riksdagens år 1895 till Kongl. Maj:t aflåtna skrivelser Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård

4 r ruffc*.,'v t«ri Till Riksdagen. n ;i Arno T! * i i ördsarat får jag härmed öfverlämna redogörelse för min ämbets* förvaltning under den tid, som förflutit, sedan min senast afgifna berättelse till Riksdagen afläts. Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1890' års Riksdag. 1

5 2 Innan jag börjar den sedvanliga redovisningen för anstälda åtal, har jag trott mig äga skäl att i korthet angifva de grunder, som ledt mina åtgärder i anledning af hos mig gjorda angifvelser. Denna del af justitieombudsmannens verksamhet torde nämligen af flera skäl följas med ett allmännare intresse än hans arbete i öfrigt; och efter föredömet af åtskillige bland mina företrädare har äfven jag velat inför Riksdagen, som äger att af mig fordra räkenskap för det mig anförtrodda ämbetets förvaltning, redogöra för, huru jag, i väsentlig öfverensstämmelse med förut följda grundsatser, uppfattat ämbetets pligter i förevarande hänseende. Den hufvudsakliga grunden för denna uppfattning har jag haft att söka i den för justitieombudsmannen den 1 mars 1830 gifna instruktion och förnämligast i följande paragrafer af densamma:»1. Rikets ständers justitieombudsman skall hafva en allmän tillsyn öfver lagars, författningars och instruktioners efterlefnad af domare, ämbets- och tjänstemän, samt, om de i sina ämbetens utöfning, af våld, mannamån eller annan orsak någon olaglighet begå, eller underlåta att sina ämbetspligter behörigen fullgöra, dem vid vederbörliga domstolar, i laglig ordning, därför tilltala eller tilltala låta. Konungens justitiekanslers göromål och förhållande må justitieombudsmannen dock icke i något fall åtala; likasom ock justitieombudsmannens göromål och förhållande ej äro af egenskap att kunna af justitiekanslern åtalas. 2. Justitieombudsmannen bör förnämligast anmärka och beifra sådana af domare, ämbets- och tjänstemän begångna fel, som synas honom antingen härröra från egennytta, vrångvisa, vald eller grof försumlighet, eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter. 3. Förmärker justitieombudsmannen, att någon domare, ämbetseller tjänsteman, utan vrång afsigt, endast af ovarsamhet, felat, må han sådant Konungens justitiekansler vid handen gifva; likväl utan att sitt tillkännagifvande med något påstående beledsaga. 7. Skulle, emot förmodan, justitieombudsmannen någon domare, ämbets- och tjänsteman utan skäl tilltala eller tilltala låta, eller genom obehöriga tillmälen och olagliga påståenden förolämpa, vare han till ansvar och plikt därför, lika med aktörer i allmänhet, efter lag och författningar, skyldig. För åtal och påståenden, som vederbörande fiskaler enligt med, och således icke utöfver justitieombudsmannens föreskrifter, anföra, vare han ansvarig. 9. Klagar någon hos justitieombudsmannen öfver domares, ämbetsoch tjänstemäns åtgärder, och sin klagan, skriftligen författad, med fullständiga handlingar och bevis söker styrka, må justitieombudsmannen,

6 om han, efter de i 1 och 2 bestämda grunder, finner sakens beskaffenhet och vigt det fordra, åtala eller åtala låta sådana åtgärder, eller i annat fall skriftligen anvisa den klagande, att, där honom så godt synes, Konungens justitiekansler om laga rättelse ansöka; börande vid alla tillfällen, då klaganden sådant äskar, justitieombudsmannen låta meddela honom bevis, att han klagoskriften emottagit.» Af dessa bestämmelser har jag i likhet med alla mina företrädare ansett framgå, att justitieombudsmannens tillsyn är inskränkt till statens ämbets- och tjänstemän. Åtskilliga angifvelseskrifter hafva på. grund af denna uppfattning ansetts icke kunna föranleda någon justitieombudsmannens åtgärd, och uppfattningens riktighet har mig veterligen icke ifrågasatts. Men väl har en och annan gång uttalats den mening, att justitieombudsmannen borde äga att skärskåda och, i händelse af anledning därtill, åtala jämväl handlingar af kommunala myndigheter och tjänstemän, samt gode män och syssloman äfvensom rättens ombudsmän i konkurser. I justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1870 års Riksdag (sidd. 103 och följ.) äro emellertid skäl angifna mot en sådan utsträckning af justitieombudsmannens verksamhetsområde, hvilken utsträckning dåvarande justitieombudsmannen betecknade såsom hvarken tidsenlig, ändamålsenlig eller behöflig. Det faller vidare starkt i ögonen, hurusom instruktionen, efter det 1 gifvit justitieombudsmannen ganska fria händer vid utöfningen af hans åklagaremyndighet, sedermera i 2 anvisar honom att förnämligast i fråga om svåra, i synnerhet uppsåtliga, ämbetsfel med sin myndighet ingripa, medan enligt 3 mindre förseelser må till justitiekanslerns bedömande hänskjutas. För en hvar, som tagit någon kännedom om justitieombudsmannens ämbetsberättelser, är det uppenbart, att nu af mig omförmälda bestämmelser aldrig fattats så, som skulle det vara justitieombudsmannen förment att åtala äfven mindre betydande fel. Tvärtom' hafva åtalen för sådana städse varit öfvervägande. Ingen lärer heller vilja påstå, att justitieombudsmannen, då han anhängiggjort dessa åtal, öfverskridit sin befogenhet. Och med skäl torde justitieombudsmannen, som lyckligtvis icke ofta haft anledning att åtala grofva ämbetsbrott, funnit olämpligt att, helt och hållet eller till öfvervägande del, betunga justitiekansler!! med utförandet af de obetydligare åtalen. Innan jag härefter öfvergår till frågan, huruvida justitieombudsmannen inå anses under alla förhållanden skyldig att, når han efter gjord anmälan finner utredt, att en ämbetsförseelse föreligger, föranstalta om åtal emot den felande, vill jag här nämna några ord i ett, ämne, 3

7 4 som onekligen är ganska ömtåligt. Jag afser den i 9 af instruktionen gifna föreskriften, att en anmälan skall, för att af justitieombudsmannen upptagas till någon åtgärd, vara åtföljd af fullständiga handlingar och bevis. Detta är en förutsättning, som i princip fasthållits. Men fordran på bevis är ej i 9 uppstäld såsom alldeles ovilkorlig och torde ej heller alltid kunna upprätthållas. Om någon åtgärd i regeln till en början infordrande åt vederbörandes förklaring skolat vidtagas, har någon gång måst bero på en pröfning af i öfrigt förefintliga omständigheter, som talat för angifvelsens trovärdighet. Det är denna pröfning, som är ytterst grannlaga, ej minst därför, att förklaringens infordrande kunnat fattas såsom ett tvång på den anmälde att angifva sig själf, att själf tillhandahålla materialet för ett eventuelt åtal. Betänkligheterna härutinnan hafva dock i antydda undantagsfall fått vika, därvid främst hänsyn tagits därtill, om angifvaren synts vara af en eller annan anledning urstandsatt att anskaffa erforderlig bevisning. Vidkommande den ofvan af mig vidrörda frågan, om justitieombudsmannen är ovilkorligen skyldig att, under angifven förutsättning, föranstalta om åtal, synes mig en sträng fordran härpå icke med nödvändighet framgå af instruktionens bestämmelser i detta hänseende. Så har densamma ej heller plägat tolkas. Af flera skäl har jag, i likhet med mina^ företrädare, icke ansett mig skyldig att i hvarje fall, då ett ämbetsfel funnits vara begånget, befordra den felande till ansvar, utan förmenat mig vara oförhindrad att vid obetydligare ämbetsfel pröfva, om åtal borde, i betraktande af omständigheterna, anställas eller icke. Det är därför ingalunda sällsynt, att ett åtal uteblifvit, ehuru ett mindre ämbetsfel kunnat konstateras. De omständigheter, som därvid i olika fall varit bestämmande för mitt handlingssätt, hafva varit, att felet ej för någon medfört kostnad, skada eller olägenhet, eller att godtgörelse härutinnan lämnats, att antagliga ursäkter kunnat förebäras för ett begånget misstag, att angifvelsen återkallats, att den angifne förklarat sig inse det begångna felet och vilja för framtiden undvika detsamma, m. m. dylikt. Å andra sidan kunna, såsom redan af det anförda torde framgå, särskilda förhållanden föranleda, att justitieombudsmannen stundom nödgas anställa åtal för fel, som med hänsyn till sin egen beskaffenhet helt visst måste erkännas vara obetydliga. Till en början bör man ihågkomma, att vissa ämbetsmän hos oss ej kunna af enskilde åtalas för ämbetsfel. Om enskilde förmena, att en sådan ämbetsman genom fel i ämbetet vållat dem förlust eller annan skada och ansenlig skada kan orsakas af ett i sig själfö ringa fel

8 miste de för att af vederbörande vinna den upprättelse och ersättning, som till äfventyra bör tillkomma dem, vända sig med en anmälan till någon af vissa myndigheter, bland hvilka justitieombudsmannen är eu. Endast om någon af dessa myndigheter finner sig böra understödja ett framstäldt anspråk, är någon utsigt för den, som anser sig hafva blifvit förnärmad, att få sin förlust ersatt eller skadan godtgjord. Detta förhållande kan i för öfrigt tveksamma fall blifva afgörande för justitieombudsmannens handlingssätt i fråga om en hos honom gjord anmälan. Äfven i de fall, i hvilka den enskilde har åtalsrätt i fråga om ett begånget ämbetsfel, måste den omständigheten, att felet vållat ekonomisk förlust, innebära en särskild maning för justitieombudsmannen att icke undandraga den sin hjälp, som vändt sig till honom i sådant hänseende. Det inträffar ock, att en felande ämbetsman ej inser eller vill erkänna ett enligt justitieombudsmannens mening alldeles tydligt fel. Med hänsyn till den uppenbara faran att, om felet lämnades opåtaldt, en oriktig praxis kunde komma att utveckla sig, som tilläfventyrs skulle medföra olägenheter och bringa oreda i rättskipningen eller förvaltningen eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter, kan det då blifva nödvändigt för justitieombudsmannen att åtala ett i och för sig ganska obetydligt fel. Det anförda synes mig innefatta goda skäl för den mening, att justitieombudsmannen vid ringare ämbetsbrott bör i viss utsträckning äga att efter särskilda förekomna omständigheter pröfva, huruvida åtal bör anställas eller icke. En synpunkt, som i detta sammanhang jämväl torde böra framhållas, är svårigheten att i ett eller annat fall, då en ämbetsman i något hänseende förfarit oriktigt, afgöra, huruvida detta förfarande bör uppfattas såsom ämbetsbrott eller ej. Vid bedömandet af dylika fall har också inträffat, att domstolarne väl funnit utredt, att ett fel förelupit, men tillika förklarat, att felet ej vore af beskaffenhet att till ansvar eller ersättningsskyldighet föranleda. Efter dessa anmärkningar öfvergår jag till redovisningen för åtalen, därvid jag, i öfverensstämmelse med hvad tillförene varit vanligt, allenast upptager de åtal, hvilka under den tid, hvarom fråga är, blifvit pröfvade af åtminstone en domstol. 5

9 6 Underlåtenhet Med bifogande af rådstufvurättens i Åmål protokoll och utslag i fänta för- mål mellan drätselkammaren i nämnda stad och stadsfiskalen J. Wennerkiara sig feldt, den senare å tjänstens vägnar, å ena, samt järnhandlanden F. J" v>3' Weinberg, å andra sidan, angående å Weinberg yrkadt ansvar för åtskilliga åtgärder såsom drätselkammarens förut varande ordförande och kassör, läto E. J. Lundgren, A. Söderberg, S. P. Gerdin och G. Janson, ä drätselkammarens vägnar, hit ingifva en skrift, däri de förmälde sig anse åtskilliga af rådstufvurätten i målet meddelade beslut och åtgärder vara af beskaffenhet att böra bringas till min kännedom. Hvad klagandena i sådant hänseende androgo fann jag endast i nedan nämnda del böra till åtal mot rådstufvurätten föranleda. De vid skriften fogade handlingarna utvisade: att drätselkammaren efter stämning till rådstufvurättens sammanträde den 25 april 1892 yrkat, att, enär Weinberg, som från början af år 1885 till den 7 januari 1891 varit drätselkammarens ordförande och kassaförvaltare, under nämnda tid undanhållit staden och för egen räkning användt åtskilliga af honom i omförinälda egenskap uppburna penningebelopp, hvilka, med undantag af trettio kronor, han dock under loppet af år 1891 redovisat, samt Weinberg sökt dölja detta sitt tillvägagående genom oriktig bokföring och vid bokföringen i öfrigt förfarit slarfvigt, Weinberg måtte dömas till ansvar för hvad han sålunda låtit komma sig till last samt förpligtas att godtgöra staden dels nämnda trettio kronor, dels ock den ränteförlust, staden genom Weinbergs ofvannämnda brottsliga förfarande lidit, hvarjämte Wennerfeldt, i egenskap af allmän åklagare, under målets handläggning biträdt drätselkammarens ansvarstalan samt Weinberg yrkat ansvar å Lundgren, Gerdin, Söderberg och Janson, hvilka såsom ledamöter i drätselkammaren beslutit åtalets anställande, för de beskyllningar, stämningen i målet innebure; att drätselkammaren och dess nämnde ledamöter såsom jäf emot rådstufvurättens ledamöter anfört, att, enär drätselkammaren hos Konungens befallningshafvande i Elfsborgs län emot magistraten i Åmål, hvilken utgjordes af rådstufvurättens samtlige ledamöter, väckt talan angående redovisning af medel till stadens kassa, samt denna sak ännu vore oafgjord, rådstufvurättens ledamöter vore drätselkammarens och dess enskilde ledamöters vederdeloman; att rådstufvurätten genom beslut den 7 juni 1892, enär äfven om det förhållande, att drätselkammaren hos Konungens befallningshafvande i nämnda län mot magistraten i Åmål, af hvilken rådstufvurättens ledamöter vore medlemmar, väckt talan rörande redovisning af medel till stadens kassa, skulle kunna innebära jäf rådstufvurättens ledamöter

10 hade sig bekant, att berörda sak då blifvit af Konungens befallningshafvande afgjord, förklarat rådstufvurättens ledamöter icke vara af laga jäf hindrade att fortsätta handläggningen af förevarande mål; att rådstufvurätten därefter i utslag den 19 december 1892 af anförda skäl förklarat hvarken drätselkammarens af Wennerfeldt biträdda ansvarspåstående eller den emot Weinberg förda talan om ersättning kunna till pröfning upptagas, samt, jämlikt 16 kapitlet 4 strafflagen, dömt Lundgren, Gerdin, Söderberg och Janson till ansvar för falsk angifvelse äfvensom förpligtat dem godtgöra Weinbergs rättegångskostnad; samt att Göta hofrätt, på besvär ej mindre af drätselkammaren och dess bemälde ledamöter än äfven af Wennerfeldt, genom utslag den 28 juni 1893 sig utlåtit, att hofrätten af företedda handlingar inhämtat, att magistraten i Åmål enligt erhållen besvärshänvisning hos Kongl. Maj:t fullföljt underdånig talan emot Konungens befallningshafvandes den 20 maj 1892 meddelade utslag i ofvannämnda redovisningstvist emellan drätselkammaren och magistraten, hvilken anhängiggjorts den 27 nästföregående februari, samt att Kongl. Maj:t i nådig resolution den 25 november samma år, med undanrödjande af sagda besvärshänvisning, förelagt magistraten, vid talans förlust, att inom sextio dagar därefter anmäla sig hos Konungens befallningshafvande för erhållande af ny laglikmätig besvärshänvisning; och enär sålunda rådstufvurättens ledamöter, hvilka tillika vore ledamöter uti magistraten, i omförmälda redovisningstvist varit drätselkammarens och dess ifrågavarande ledamöters vederdeloman under hela den tid, förevarande mål vid rådstufvurätten handlagts, pröfvade hofrätten, jämlikt 13 kapitlet 1 rättegångsbalken enligt detta lagrums lydelse i kongl. förordningen den 24 maj 1872, lagligt att, med upphäfvande af rådstufvurättens beslut den 7 juni 1892, förklara, att rådstufvurättens ledamöter varit jäfvige att taga domarebefattning med förevarande mål; i följd hvaraf rådstufvurättens i öfrigt däri meddelade beslut och vidtagna åtgärder af hofrätten undanröjdes. Detta utslag hade, enligt hvad upplyst blifvit, vunnit laga kraft. I den till mig ingifna skriften anfördes i afseende å rådstufvurättens berörda, den 7 juni 1892 meddelade beslut, att af handlingarna i målet framginge, att så uppenbara skäl förelegat för jäfvet emot rådstufvurättens ledamöter, att de redan vid början af målets handläggning bort själfmant träda från rätten. Ty då målet första och andra gången förekom till handläggning, hade redovisningstvisten mellan drätselkammaren och magistraten redan varit hos Konungens befallningshafvande anhängig. Konungens befallningshafvande hade meddelat utslag i samma tvist den 20 maj 1892, och detta utslag hade icke varit laga kraftvunnet den 7 7

11 8 därpå följande juni, då rådstufvurätten förklarade sig ojäfvig. Men icke nog härmed. Efter meddelande af sistnämnda beslut hade magistraten, fortfarande bestående af samma ledamöter som rådstufvurätten, hos Kongl. Maj:t fullföljt talan uti sagda redovisningstvist, hvilken talan icke varit slutligen pröfvad, då utslaget i förevarande mål den 19 december 1892 meddelades, hvadan rådstufvurättens ledamöter under målets hela handläggning obestridligen varit drätselkammarens och dess särskilde ledamöters vederdeloman. Icke förty och i fullt medvetande om detta förhållande hade bemälde ledamöter fortsatt att i målet vara domare. Dessutom vore att märka, att hvad särskildt anginge rådmannen A. F. Lindgren, som deltagit i förevarande måls hela handläggning, denne varit ledamot i drätselkammaren från 1886 till 1890, samtidigt med Weinberg, och således, då drätselkammaren ännu ej fått decharge för sin förvaltning under nämnda tid, haft ytterligare anledning att träda från rätten. Nu anmärkta förfarande hade åsamkat drätselkammaren och dess enskilde ledamöter högst betydliga kostnader för målets utförande samt besvärs anförande hos hofrätten, uppgående enligt skriften bilagda räkningar till 1,262 kronor; och ansåge sig drätselkammaren därför fullt befogad påfordra att för sagda kostnader erhålla ersättning af rådstufvuråttens ledamöter. Klagandena öfverlämnade åt mig att efter tagen del af handlingarna företaga den åtgärd, hvartill lag och sakens beskaffenhet kunde föranleda; uppgifvande därjämte att de rådstufvurättens ledamöter, som handlagt målet, vore borgmästaren S. Vigelius, förenämnde rådmannen Lindgren och rådmannen P. A. Olsson. Sedan jag lämnat rådstufvurätten tillfälle att yttra sig i ärendet, anförde borgmästaren Vigelius å rådstufvurättens vägnar i afgifven förklaring hufvudsakligen följande: I sin klagoskrift hade drätselkammaren utgått från en alldeles felaktig förutsättning, nämligen att rådstufvurättens ledamöter i fullt medvetande därom, att laga jäf ägde rum emellan dem och drätselkammaren, fortsatt att vara domare uti ifrågavarande, af drätselkammaren mot Weinberg väckta åtal. Så vore likväl icke förhållandet, ty rådstufvurätten kunde ej, trots hofrättens utslag i jäfsfrågan, frångå den mening, att drätselkammarens redovisningstvist med Åmåls magistrat icke innebure laga jäf för Åmåls rådstufvurätt att taga domarebefattning med målet emellan drätselkammaren och Weinberg, fastän rådstufvurättens ledamöter tillika vore medlemmar af magistraten, en mening, som rådstufvurätten visat sig hafva genom dess fortsatta behandling af målet, och hvilken mening härledde sig ur den efter rådstufvurättens antagande riktiga uppfattningen, att tvist för att medföra jäf skulle vara riktad och inne-

12 fatta yrkande mot tjänsteinnehafvarens person. Men här vore fallet så långt ifrån detta, att tvisten, åtminstone i den mån magistraten ämnat fullfölja densamma, afsett endast en föga väsentlig skiljaktighet i fråga om sättet för redovisningen, eller huruvida magistraten vid redovisningen af en restlängd vore skyldig att specifikt eller, efter äldre sed, blott summariskt uppgifva de restbelopp, som berodde på indrifning af från samhället utflyttade personer. Tvist hade sålunda ägt rum emellan drätselkammaren såsom förvaltningsmyndighet och magistraten såsom ärnbetsmyndighet, oberoende af de personer, som för tillfället utgjorde magistraten. Då lagen upptoge bland jäf:»om domaren är parts vederdeloman», torde detta stadgande, för att ej erhålla alltför vidsträckta gränser, böra tolkas efter ordalydelsen, och här ägde ostridigt icke tvist rum emellan rättens ledamöter och drätselkammaren eller dess ledamöter. Droge man däremot ut från stadgandet dess hårfina konsekvenser, så blefve rättens ledamöter i deras egenskap af magistratspersoner mycket lätt föremål för hvarjehanda invändningar mot deras behörighet som domare. Då jäfsfrågan afgjordes, ämnade ej magistraten fullfölja besvär mot Konungens befallningshafvandes utslag, och därför gafs åt beslutet den form, det fick i protokollet, hvilken form rådstufvurätten ock ansåge vara den riktigaste; ty rådstufvurätten hade den uppfattning, att, sedan Konungens befallningshafvande afgjort tvisten med drätselkammaren, skäl till jäf icke kunnat ifrågakomma, förrän sig visat, om besvär emot utslaget anförts. Vederdelomannaskap mellan magistraten och drätselkammaren upphörde med utslagets afkunnande och började på nytt med den rättegång, fullföljda besvär inledde. Under tiden hade ingen verklig tvist varit mellan parterna, blott en möjlighet därtill, men en sådan möjlighet förefunnes alltid, äfven innan rättegång på något sätt anhängiggjorts. I sammanhang härmed ville rådstufvurätten fästa uppmärksamhet därvid, att, sedan magistratens besvärstalan i följd af oriktig besvärshänvisning återförvisats, magistraten låtit Konungens befallningshafvandes utslag vinna laga kraft, hvadan besvär i laga ordning aldrig blifvit af magistraten fullföljda mot Konungens befallningshafvandes utslag. Slutligen kunde rådstufvurätten icke underlåta att framhålla, att, ehuru det varit och ej kunnat vara annat än högst motbjudande att pröfva och afgöra det äreröriga målet emellan samhällets framskjutna personer, som haft och hade dess förtroende, rådstufvurätten icke ansett sig kunna, utan att vara öfvertygad om lagligen bindande skäl därför, undandraga sig domarebefattningen och låta parterna vidkännas de betydande kostnader, som vore förenade med extra rådstufvurätt. Ett Justitieombudsmannens ämbelsbcrättelse till IS JO års Riksdag. 2 9

13 10 annat förfarande af rådstufvurätten, skulle, enligt rådstufvurättens förmenande, hafva gifvit vida bättre förevändning till ersättningsanspråk. Beträffande omförmälda redovisningstvist inhämtade jag genom infordrande af handlingarna till Kongl. Maj:ts ofvanberörda resolution den 25 november 1892, att drätselkammaren i en till Konungens befallningshafvande i Elfsborgs län ingifven ansökning anhållit, att som drätselkammaren, hvilken till magistraten för indrifning i laga ordning öfverlämnat restlängd å 1890 års oguldna kommunalutskylder, uppgående till 5,657 kronor 67 öre, efter utgången af den i lag bestämda tid för redovisning flere gånger affordrat magistraten redovisning för ifrågavarande restlängd, utan annan påföljd, än att drätselkammaren den 21 januari 1892 med eu skrifvelse från magistraten fått mottaga dels kontant 2,915 kronor 35 öre och dels en förteckning å i restskyldiges konkurser bevakade kommunalutskylder till ett belopp af sammanlagdt 884 kronor 61 öre, hvaremot återstoden af ifrågavarande utskylder, utgörande 1,857 kronor 71 öre, hvarken genom afkortnings- eller handräckningslängd eller på annat sätt blifvit då eller sedermera annorledes redovisad, än att magistraten uti berörda skrifvelse under rubriken»balans, beroende på framtida redovisning» upptagit sistnämnda belopp Konungens befallningshafvande alltså måtte vidtaga de åtgärder, som kunde finnas lagligen påkallade, i ändamål att förmå magistraten att till drätselkammaren, som ansåge nödigt, att hvarje restlängd för sig i behörig tid redovisades, fullgöra sin redovisningsskyldighet; samt att, sedan såsom ostridigt förekommit, att magistraten den 3 mars 1892 å resterande beloppet redovisat dels kontant och dels annorledes tillsammans 742 kronor 59 öre, Konungens befallningshafvande genom ofvanberörda utslag den 20 maj 1892 sig utlåtit, att, som det, jämlikt 9 2 momentet i kongl. förordningen angående förändrade föreskrifter om utmätning för kronooch kommunalutskylder m. m. den 12 juli 1878, ålåge magistraten i stad, där, såsom i Åmål, stadsfogde icke funnes, att, inom tre månader efter det handräckning för dylika utskylders indrifning blifvit i föreskrifven ordning begärd, redovisning afgifva, samt af denna bestämmelse, jämförd med innehållet i nådiga kungörelsen den 16 september 1887, måste anses följa förpligtelse för magistraten att vid öfverlärnnandet af likvid för influtna resterande kommunalutskylder tillika aflämna förteckning å dem, från hvilka likvid då ej influtit, med anteckning om de hinder, som mött för medlens indrifning; alltså och då magistraten, som af drätselkammaren den 12 oktober 1891 för indrifning emottagit, restlängd å oguldna kommunalutskylder till Åmåls stad för år 1890, slutande å ett belopp af 5,657 kronor 67 öre, och däraf redovisat kontant

14 och annorledes sammanlagdt 4,542 kronor 55 öre under uppgift, att redovisning af återstående restbeloppet 1,115 kronor 12 öre vore beroende på handräckning mot från Åmål till annan ort afflyttade personer, icke till stöd för denna uppgift företett sådan förteckning, som ofvan omförmälts, eller eljest visat, att hinder för dessa medels uttagande inom behörig tid mött, samt följaktligen icke kunde anses hafva fullgjort sin redovisningsskyldighet, funne Konungens befallningshafvande skäligt förpligta magistraten vid äfventyr såsom för tjänstefel att inom en månad efter af utslaget erhållen del den sålunda bristande redovisningsskyldigheten fullgöra. 11 * * * Af hvad sålunda förekommit framgick, såsom ock hofrätten fann, att magistraten, som bestått af samma ledamöter som rådstufvurätten, varit drätselkammarens vederdeloman i det hos Konungens befallningshafvande anhängiggjorda redovisningsmålet under hela den tid, målet mellan drätselkammaren och Wennerfeldt, å ena, samt Weinberg, å andra sidan, vid rådstufvurätten handlades. Hvad rådstufvurätten anfört därom, att berörda vederdelomannaskap skulle hafva upphört, då Konungens befallningshafvande meddelade sitt utslag, och börjat på nytt, då magistraten fullföljde besvär däremot, ansåg jag icke förtjäna afseende; och i fråga om rådstufvurättens anmärkning, att tvisten hos Konungens befallningshafvande ägt rum mellan drätselkammaren såsom förvaltningsmyndighet och magistraten såsom ämbetsmyndighet och icke mellan drätselkammarens ledamöter och magistratens ledamöter personligen, samt att vid sådant förhållande rådstufvurättens ledamöter icke varit jäfvige att handlägga det till rådstufvurätten instämda målet, fann jag, att drätselkammaren hos Konungens befallningshafvande yrkat, att denna myndighet måtte vidtaga laga åtgärder för att förmå magistraten att fullgöra sin länge eftersatta skyldighet att redovisa den till magistraten för indrifning lämnade restlängd å 1890 års oguldna kommunalutskylder. Frågan gälde således eu tjänsteförsummelse af magistraten, för hvilken försummelse påföljden icke kunde drabba andra än just de personer, som till försummelsen gjort sig skyldiga. Ehuru Konungens befallningshafvande genom sitt utslag förpligtade»magistraten» att inom viss tid fullgöra den bristande redovisningsskyldigheten vid äfventyr såsom för tjänstefel, är tydligt, att sådant ansvar endast skulle kunnat drabba de ledamöter af magistraten, som brustit i sin redovisningsskyldighet. Målet hade således, i

15 12 motsats till hvad rådstufvurätten ville göra gällande, angått magistratens ledamöter personligen och hade för dem det mest omedelbara intresse. Vid sådant förhållande ansåg jag för rådstufvurätten hafva förelegat så uppenbara skäl till jäf att taga domarebefattning med det därstädes anhängiggjorda målet, att jag ej kunde undgå finna, det rådstufvurätten genom sitt ofvan ornförmälda beslut den 7 juni 1892 gjort sig skyldig till oförstånd och oskicklighet i domareämbetets utöfning, hvarigenom drätselkammaren drabbats af kostnader för målets utförande vid rådstufvurätten och i hofrätten. Jag uppdrog därför åt advokatfiskal i Göta hofrätt att anhängiggöra och utföra åtal mot rådstufvurättens ofvanbemälde ledamöter, borgmästaren Vigelius samt rådmännen Lindgren och Olsson, med yrkande om ansvar å dem för hvad de sålunda låtit komma sig till last, därvid advokatfiskalen tillika borde i mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk, klagandena, sedan de blifvit i målet hörde, komtne att framställa. Efter slutad skriftvexling, därunder drätselkammaren anmälde sina ersättningsanspråk, meddelade hofrätten den 11 januari 1895 utslag på advokatfiskalsämbetets åtal, i hvilket utslag hofrätten utlät sig: Enär, såsom handlingarna visade, rådstufvurättens ledamöter i omförmälda hos Konungens befallningshafvande i Elfsborgs län anhängiggjorda redovisningstvist varit drätselkammarens och dess ledamöters vederdeloman under hela den tid, ofvannämnda mål vid rådstufvurätten handlagts; alltså och då rådstufvurättens ledamöter, jämlikt 13 kapitlet 1 rättegångsbalken, enligt detta lagrums lydelse i kongl. förordningen den 24 inaj 1872, uppenbarligen varit af jäf hindrade att med sagda mål taga domarebefattning, men Vigelius, Lindgren och Olsson, hvilka sålunda bort själfmant träda från rätten, sådant uraktlåtit och i stället genom beslutet den 7 juni 1892 förklarat sig icke vara af jäf hindrade att fortsätta med handläggningen af målet, pröfvade hofrätten, jämlikt 25 kapitlet 17 strafflagen och med hänsyn till de i ofvannämnda mål förekomna omständigheter, rättvist döma dem att för det oförstånd i domareämbetets utöfning, de sålunda låtit komma sig till last, höta, Vigelius ett hundra kronor samt Lindgren och Olsson hvardera femtio kronor. I målet vore upplyst, att sedan drätselkammaren till sitt ombud i rättegången mot Weinberg antagit vice häradshöfdingen E. Sparre, stadsfullmäktige i Åmål den 28 oktober 1892, med godkännande af denna drätselkammarens åtgärd, beslutit, att ersättningen till ombudet och dess kostnader skulle af stadens medel gäldas; och som drätselkammaren och dess ledamöter icke, såvidt visadt blifvit, erhållit stadsfullmäktiges upp-

16 drag att af Vigelius ocli hans medparter återfordra, hvad af stadens kassa enligt detta beslut utbetalts, funne hofrätten den mot Vigelius och hans medparter härutinnan förda talan icke kunna bifallas; hvaremot hofrätten förpligtade Vigelius, Lindgren och Olsson att, gemensamt eller hvilken af dem gälda gitte, ersätta drätselkammaren och dess ledamöter kostnaden i målet med tjugufem kronor jämte hvad som åtgått till stämpel å ett exemplar af hofrättens utslag. Med detta utslag ansåg jag mig böra åtnöjas. Men såväl drätselkammaren som Vigelius och hans medparter hafva öfverklagat detsamma hos Kongl. Maj:t. Utslag på de anförda besvären har ännu icke meddelats. 13 I min ämbetsberättelse till 1894 års Riksdag redogöres (sidd )Frågaomoteför ett af mig anbefaldt åtal mot landshöfdingen i Blekinge län grefve*"'^ ^åfzyu G. Wachtmeister och landssekreteraren i samma län C. E. Christopherson riksdagsi fråga om oriktig tillämpning af riksdagsordningen. Konungens befall- mannaial ningshafvande hade nämligen efter det rådstufvurätten i Karlshamn gjort anmälan, att häradshöfdingen V. N. Ekenman, hvilken vore vald till ledamot af Riksdagens andra kammare för valkretsen Karlshamn Sölvesborg Ronneby för en tid af tre år, räknade från den 1 januari 1894, vid rådstufvurätten stälts under tilltal för brott mot 22 kapitlet 1 strafflagen genom beslut den 25 november 1893, under åberopande af 26 riksdagsordningen, förordnat, att nytt val af riksdagsman till andra kammaren skulle för sagda tre år inom nämnda valkrets äga rum, hvarefter annan person i Ekenmans ställe blifvit utsedd till riksdagsman. Sedan anmälan om Konungens befallningshafvandes berörda beslut hos mig skett, uppdrog jag, som ansåg Konungens befallningshafvande hafva öfverskridit sin befogenhet, åt advokatfiskalen i hofrätten öfver Skåne och Blekinge att åtala landshöfdingen grefve Wachtmeister och landssekreteraren Christopherson för fel i ämbetet. På det åtal, som advokatfiskalen i följd häraf anstälde, har hofrätten den 14 januari 1895 meddelat utslag. Hofrätten har däruti utlåtit sig: Enär det lagligen icke tillkommit Konungens befallningshafvande att ingå i bedömande af, huruvida häradshöfdingen Ekenman till följd af det mot honom anstälda åtal blifvit obehörig att träda i utöfning af riksdagsmannabefattningen, samt Konungens befallningshafvande följaktligen genom ofvan anmärkta beslut öfverskridit sin befogenhet, pröfvade hofrätten, jämlikt 25 kapitlet 17 strafflagen, rättvist döma grefve Wachtmeister och landssekreteraren Christopherson, hvilka voro för samma

17 14 beslut ansvarige, att för det fel i ämbetet, de sålunda låtit komma sig till last, höta hvar för sig femtio kronor. Mot detta utslag hafva grefve Wachtmeister och landssekreteraren Christopherson anfört underdåniga besvär, som äro på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. Oriktig stämpelbeläggning. I en till mig ingifven skrift anförde J. Eklund, Oscar Nilsson, Carl Cedergren och O. L. Burström följande: Sedan klagandena och deras hustrur af sin fader och svärfader Nils Petter Andersson genom särskilda gåfvobref, dagtecknade den 10 mars 1894, erhållit hvardera en fjärdedel af Anderssons ägande hemman 1 mantal n:r 1 Guttorp, beläget i Stranda härad och bevillningstaxeradt till 27,000 kronor, hade de den 12 mars 1894 till Stranda häradsrätt inlämnat gåfvobrefven för erhållande af lagfart å fången. Härvid hade t. f. domhafvande!), e. o. notarien T. Ahlström i stämpelafgift affordrat dem 160 kronor 80 öre, hvilket belopp genast erlagts. Då klagandena sedermera den 8 maj 1894 vid tredje allmänna sammanträdet med berörda härad skulle utlösa lagfartsexpeditionerna, hade Ahlström affordrat dem, förutom vanlig expeditionslösen, ytterligare stämpelafgift med 32 kronor 40 öre för bvartdera af de fyra gåfvobrefven. På framstäld fråga om anledningen härtill hade Ahlström gifvit till svar, att han funnit sig föranlåten att handla så, enär gåfvan afsåge icke blott skyldeman i rätt nedstigande led, utan äfven dylik skyldeman make, hvilken icke vore att hänföra annorledes än under rubriken»i annat fall» i det moment af 8 i konad. förordningen angående stämpelafgiften den 5 september 1890, som handlade om gåfva af fast egendom, på grund hvaraf sådan makes andel i gåfvan författningsenligt måste åsättas den högre stämpelafgiften. Klagandena ansåge emellertid, att Ahlström i förevarande hänseende förfarit oriktigt och affordrat dem vida högre stämpelafgift, än omförmälda kongl. förordning gåfve vid handen. Ingen boskilnad makarna emellan hade ägt rum. Klaganden Oscar Nilssons hustru vore svärdotter och öfriga klagandena vore, såsom män till gifvarens döttrar, svärsöner till gifvaren. Då klagandena aflede, skulle gåfvolotterna öfvergå till de i äktenskapen födda barnen, med afseende å hvilka ingen tvekan kunde uppstå rörande deras egenskap af att vara gifvarens skyldeman i rätt nedstigande led. Enligt klagandenas förmenande borde äfven den omständigheten beaktas, att de af klagandena, som genom äktenskap blifvit beslägtade med gifvaren, i rättsligt hänseende till honom intoge en helt annan ställning än oskylda personer, ty, därest förnärmelser mot svär-

18 föräldrar skulle ifrågakomma, räknades sådant såsom en försvårande omständighet, och, i händelse fråga om underhåll för dem skulle uppstå, vore mågar och sonhustrur därtill pligtskyldiga framför samhällena. Klagandena kunde därför icke inse, att Ahlström vid behandlingen af detta ärende förfarit i öfverensstämmelse med lagens rätta förstånd. Denna klagandenas uppfattning vunne enligt deras förmenande stöd af Kongl. Maj:ts den 30 oktober 1891 gifna utslag, hvaraf syntes framgå, att, när fast egendom gifvits gemensamt åt makar, af hvilka den ene varit gifvarens skyldeman i rätt nedstigande led, gåfvohandlingen, äfven beträffande den andra makans andel i gåfvan, borde stämpelbeläggas endast med 60 öre för 100 kronor af värdet. Klagandena ville härjämte erinra dels om den omständigheten, att Ahlström vid handlingarnas mottagande för stämpelbeläggning icke fordrat högre belopp än 160 kronor 80 öre, dels ock om det förhållandet, att kongl. förordningen angående stämpelafgiften icke uttryckligen gåfve vid handen, att make till barn af gåfvogifvare vid ifrågavarande fall skulle behandlas annorlunda än barnet. Med hänsyn till den egendomsgemenskap, som enligt lag vore rådande mellan makar, kunde ock med skäl påstås, att gåfvobrefven för den del af fastigheten, som belöpte sig å svärdottern och svärsönerna, icke bort beläggas med den för gåfva åt vissa aflägsnare skyldeman och oskylda stadgade högre stämpelafgift. Om för öfrigt lagstadgandet vore otydligt, så att en tolkning af detsamma erfordrades, borde härvid fördelen räknas den svagare parten till godo geut emot den starkare, som här vore staten, och domaren hellre»fria än fälla». På grund häraf anhölle klagandena, att, därest deras klagan hade stöd af lagens rätta mening och förstånd, jag måtte förhjälpa dem att återbekomma de stämpelmedel, som utöfver ofta nämnda förordnings föreskrift blifvit dem affordrade, hvarjämte de yrkade, att, därest några kostnader i och för denna sak för dem skulle uppstå, den det vederborde måtte förpligtas ersätta desamma. Vid skriften voro fogade dels de däruti omnämnda fyra gåfvobrefven, af hvilka hvardera var belagdt med stämplar till belopp af 72 kronor 60 öre, dels ett taxeringsbevis, dels ock utdrag af lagfartsprotokollet, hållet vid andra allmänna sammanträdet under vårtinget med Stranda härad den 12 mars 1894, samt fyra lagfartsbevis. Ahlström, som lämnades tillfälle att afgifva yttrande öfver hvad sålunda blifvit angifvet, androg följande: I egenskap af t. f. domhafvande i Stranda härad hade Ahlström den 12 mars 1894 före sessionens början af Eklund uppburit stämpelafgift med 40 kronor 20 öre för hvarje af de fyra ifrågavarande gåfvo- 15

19 16 trefven, eller tillhopa 160 kronor 80 öre. Enär Ahlström själf, såsom varande utan biträde, verkstält tingslösen och kartering af handlingar, hade han under den rådande brådskan ej kommit att gifva akt därpå, att för de företedda gåfvobrefven rätteligen bort affordras Eklund högre stämpelafgift, än som blifvit förhållandet. Då Ahlström vid sin hemkomst från tingssammanträdet genomsett handlingarna, hade han emellertid funnit sig hafva af Eklund uppburit mindre stämpelbelopp än vederbort, med anledning hvaraf den resterande stämpelafgiften debiterats å lagfartsexpeditionerna. Då Eklund vid tredje allmänna sammanträdet under vårtinget med häradet begärde att få utlösa de af honom inlämnade lagfartshandlingarna, hade Ahlström gjort honom uppmärksam å den högre stämpelafgiften, hvarvid Eklund erlagt det debiterade beloppet, men samtidigt påvisat ofvanberörda af Kong], Maj:t den 30 oktober 1891 gifna utslag samt förklarat, att stämpelafgiften enligt hans uppfattning af Ahlström icke behörigen beräknats; och hade Ahlström med anledning häraf hänvisat Eklund att, för den händelse honom skett orätt, i vederbörlig ordning anföra klagomål öfver Ahlströms åtgärd. Ahlström kunde emellertid icke inse annat, än att han handlat i fullkomlig öfverensstämmelse med föreskrifterna i 8 af ofvanberörda kongl. förordning angående stämpelafgiften, då han pålagt de särskilda gåfvobrefven stämplar till de belopp, samma handlingar utvisade. Enär beträffande bestämmelsen, att vid gåfva af fast egendom till skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led afhandling därom skulle, då den för lagfart företeddes, vara försedd med stämpel till 60 öre för hvarje fulla etthundra kronor af egendomens värde, ännu icke gifvits någon förklaring eller något tillägg af innehåll, att äfven maken eller makan till gifvarens skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led ägde vid dylik gåfva tillgodoräkna sig förmånen af samma låga stämpelafgift, hade Ahlström ej ansett sig, mot förordningens föreskrift, att denna lägre stämpelafgift endast finge tillgodonjutas af»skyldeman i rätt upp- och nedstigande led», böra fästa vidare afseende vid Kongl. Maj:ts ofvannämnda, af klagandena åberopade utslag, och detta så mycket mindre, som synnerligen stor meningsskiljaktighet förekommit i det mål, utslaget afsåge. Hofrätten hade nämligen utlåtit sig i enlighet med den af Ahlström omfattade åsigten, hvaremot högsta domstolen, med fyra röster mot tre, afdömt målet på sådant sätt, att klagandena därigenom funnit sig hafva anledning till anmälan mot Ahlström för felaktigt förfarande. Efter hvad Ahlström hade sig bekant, omfattades fortfarande af hofrättens stämpelpapperskontrollant samma mening, som hofrätten uttalat,

20 angående tillämpningen af ifrågavarande bestämmelse; och hade Ahlström med anledning däraf skäl att förmoda, det anmärkning kommit att ske, huru Ahlström i detta afseende än förfarit. Genom hvad Ahlström sålunda anfört ansåge sig Ahlström till fullo hafva ådagalagt, att han i anmärkta hänseendet handlat i enlighet med lagen samt med iakttagande af statens rätt, på grund hvaraf Ahlström anhölle, att klagandenas mot Ahlström gjorda anmälan måtte af mig lämnas utan afseende. 17 Vid öfvervägande af hvad i ärendet förekommit fann jag de skäl, Ahlström i sitt svaromål anfört, icke innefatta tillräckligt stöd för hans åtgärd att belägga ifrågavarande gåfvobref med stämplar till högre belopp, än som i nämnda förordning föreskrefs för det fall, att egendom gifvits till skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led. Enligt ifrågakomna gåfvobrefs ordalydelse skänktes i dem afsedda fastigheter, genom ett af gåfvobrefven till gifvarens son och hans hustru samt genom hvart och ett af de tre öfriga till en gifvarens dotter och hennes man. Fastigheterna, som sålunda gåfvos, icke med vilkor, att de till någon viss del skulle blifva hvardera makens enskilda egendom, utan till man och hustru gemensamt, blefvo till följd däraf deras samfälda egendom, däri båda makarne skulle äga giftorätt. Den rättsliga följden af gåfvan hade emellertid blifvit densamma, därest gifvaren i gåfvobrefven utsatt allenast sonens och döttrarnas namn och icke nämnt deras makar. Om så tillgått, torde icke någon domare vid lagfartssökandet ansett sig skyldig eller befogad att fordra bevis, huruvida gåfvotagaren vore gift eller icke, och beräkna stämpeln olika, allt efter som härmed förhölle sig. Vid sådant förhållande syntes mig den i rättsligt afseende betydelselösa omständigheten, att gifvaren i gåfvobrefven omnämnt svärdottern och svärsönerna, icke böra verka därhän, att gåfvobrefven i afseende å stämpelbeläggningen behandlades annorlunda, än om deras namn icke varit däri utsatta. På dessa grunder ansåg jag den tolkning af stäinpelpappersförordningen, som Ahlström velat göra gällande, vara oriktig och stridande mot förordningens anda och mening. Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att hos hofrätten anhängiggöra och utföra talan mot Ahlström med yrkande, att honom måtte varda ålagdt att till klagandena återställa det belopp, han af dem i stämpelafgift för mycket uppburit, äfvensom att ersätta klagandena de utgifter, som de, i målet hörde, visade sig hafva för vinnande af rättelse uti nämnda hänseende måst, vidkännas. Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1 Si) (J ars Riksdag. 3

21 Försummelser af ego delning s- rätts ordförande. 18 Den 12 mars 1895 meddelade hofrätten utslag på det af advokatfiskal i följd af berörda uppdrag mot Ahlström anstälda åtal. Hofrätten utlät sig i utslaget: Enär med hänsyn till den egendomsgemenskap, som enligt lag vore rådande mellan makar, de i kongl. förordningen den 5 september 1890 meddelade stadganden angående stämpelafgift för afhandling om gåfva af fast egendom icke föranledde därtill, att där, såsom här vore fallet, den ena af två makar, som gemensamt erhållit sådan gåfva, vore gifvarens skyldeman i rätt nedstigande led, gåfvobrefvet skulle för den hälft af fastigheten, som belöpte å andra makan, beläggas med den för gåfva åt vissa aflägsnare skyldeman och oskylda stadgade högre stämpelafgift af en krona 60 öre för hvarje fulla 100 kronor af fastighetens värde; alltså och då ifrågakomma gåfvobref följaktligen bort förses med stämpel till belopp af allenast 40 kronor 20 öre hvardera, eller tillsammans 160 kronor 80 öre, men Ahlström affordra! Oscar Nilsson, Eklund, Cedergren och Burström och af dem uppburit för hvartdera gåfvobrefvet 72 kronor 60 öre eller tillhopa 290 kronor 40 öre, pröfvade hofrätten lagligt ålägga Ahlström att till Oscar Nilsson, Eklund, Cedergren och Burström återbetala hvad de sålunda fått. i stämpelafgift erlägga för mycket, eller 129 kronor 60 öre; och ägde Ahlström att dels mot utgifvande! af nyssnämnda belopp erhålla de stämplar n:r 1 till belopp af 290 kronor 40 öre, hvarmed gåfvobrefven belagts, och dels hos advokatfiskalsämbetet, därest han styrkte, att gåfvobrefven försetts med annat stämpelpapper till belopp af 160 kronor 80 öre, återbekomma de för gåfvobrefven med renovation af häradsrättens lagfartsprotokoll till hofrätten insända kontrollstämplar å tillhopa 290 kronor 40 öre. Oscar Nilssons och hans medparters af advokatfiskal biträdda ersättningsanspråk bifölles allenast på det sätt, att hofrätten förpligtade Ahlström att godtgöra Oscar Nilsson, Eklund, Cedergren och Burström hvad de kunde visa sig hafva utlagt i lösen för ett exemplar af hofrättens utslag. Detta utslag har vunnit laga kraft. Kommissionslandtmätaren E. Mebius, hvilken förordnats att verkställa laga skifte i Lufveryds by i Rydaholms socken, hade i sammanhang med detta skifte verkstält ett egoutbyte. I anledning af framstäf begäran om fastställelse af nämnda egoutbyte meddelade Östbo härads egodelningsrät-t utslag den 22 december Öfver detta utslag anförde Mebius underdåniga besvär, hvilka ingåfvos till Konungens befallningshafvande

22 i Jönköpings län den 20 januari 1893 och samma dag öfversändes till ordföranden i egodelningsrätten, domhafvanden i Östbo och Vestbo härads domsaga, f. d. hofrättsassessorn P. G. Runbäck. När ännu i början af år 1894 de underdåniga besvären ej af Runbäck insändts till Kongl. Maj:ts nedre justitierevision, gjorde A. J. Petersson in. fl. delägare i Lufveryds skifteslag skriftlig anmälan hos mig om förhållandet, hvilket enligt deras uppgift förorsakade dem stora förluster, därigenom att laga skiftets afsilande sålunda fördröjdes. Klagandena anhöllo fördenskull, att Runbäck måtte åläggas att ofördröjligen till behörig ort insända ifrågavarande besvärshandlingar samt åtalas för den försummelse i ämbetet, hvartill han gjort sig skyldig. Vid berörda anmälan, hvari ofvan omförmälda förhållanden meddelades, voro fogade handlingar till styrkande af desamma; och inhämtades däraf, bland annat, att besvärshandlingarna ännu den 18 januari 1894 icke inkommit till justitierevisionsexpeditionen. I infordradt yttrande anförde Runbäck, att ifrågavarande besvärshandlingar inkommit till honom den 23 januari 1893, men af orsak, som han icke förmådde uppgifva, blifvit undanlagda och först den 6 april 1894 återfunnits, samt att besvären dåmera vore utstälda till förklaring af vederbörande. Innan detta yttrande af Runbäck afgafs, hade den 3 mars 1894 en ny mot honom riktad klagoskrift hit inkommit. I denna anförde A. J. Nilsson i Kolfvarp, att han tre gånger fruktlöst sökt att af Runbäck, såsom ordförande i Östbo härads egodelningsrätt, utfå egodelningsrättens utslag för den 1 september 1893 angående laga skifte i Kolfvarps by. I följd häraf hade Nilsson icke kunnat fullfölja de besvär, han reservationsvis anfört öfver berörda utslag. Nilsson anhölle därför om åläggande för Runbäck att gifva honom del af utslaget. Vid Nilssons angifvelseskrift var fogadt utdrag af diarium å landskansli i Jönköping den 18 september 1893, utvisande att Nilsson sagda dag till Konungens befallningshafvande inlämnat underdåniga besvär öfver Östbo härads egodelningsrätts ofvannämnda utslag. I anledning häraf anförde Runbäck: Vid sammanträde i Kolfvarps by den 1 september 1893 hade östbo härads egodelningsrätt meddelat utslag i anledning af besvär öfver laga skifte å samma bys egor, och den 19 i samma månad hade Runbäck genom Konungens befallningshafvande i Jönköpings län mottagit Nilssons underdåniga reservationsbesvär öfver utslaget. De af egodelningsrätten bedömda frågorna både varit många och af invecklad beskaffenhet. På eftersommaren och hösten år 1893 hade Runbäck varit öfverhopad af extra 19

23 20 förrättningar, bland hvilka utom boställssyner, en kyrkobesigtning för ansökan om kollekt och stambok, ransakningar och konkurssammanträden kunde nämnas 6 särskilda egodelningsrättssammanträden, därvid 31 ärenden, flera af vidlyftig och svår beskaffenhet, blifvit handlagda, samt 4 besvärliga vattensyner. Runbäcks arbetsförmåga hade under många år varit af sjukdom ytterligt försvagad, och han hade nödgats ensam verkställa alla till domareämbetet hörande göromål af någon vigtigare eller mindre vanlig beskaffenhet samt ensam uppsätta protokollen och besluten vid dylika göromål. Med hänsyn till dessa förhållanden och då Runbäck af vana och princip icke kunde underlåta att använda mycken möda och tid vid sitt arbete, för att få detsamma så form- och sakriktigt som möjligt, hade Runbäck icke ännu yttrandet afgafs den 21 april 1894 medhunnit att till Nilsson expediera protokollet och beslutet angående laga skiftet i Kolfvarp. Expeditionen vore emellertid under utarbetande, hvadan Runbäck hoppades kunna innan april månads utgång tillställa Nilsson hans exemplar däraf. * * Sedan i 134 af kongl. skiftesstadgan den 9 november 1866 meddelats bestämmelser därom, att den, som vill söka ändring i egodelningsrätts utslag, skall inom föreskrifven tid hos ordföranden i egodelningsrätten tvefaldt ingifva sina underdåniga besvär, samt att missnöjd part äfven äger att inom besvärstidens slut inlämna besvärshandlingarna till Konungens befallningshafvande i länet, som genast skall öfversända dem till egodelningsrättens ordförande, föreskrifver 135 hvad denne har att iakttaga, sedan besvären till honom inkommit. Han bör genast låta ena exemplaret af besvärshandlingarna tillställas vederbörande parter att, vid förlust af vidare talan i målet, inom en månad deras underdåniga förklaring afgifva. Sedan förklaring inkommit eller därtill förelagd tid tilländalupit, utan att förklaring afgifvits, åligger det ordföranden att ofördröjligen till justitierevisionsexpeditionen insända besvärshandlingarna jämte kartor, protokoll och öfriga skifteshandlingar. Mebius besvär kommo Runbäck tillhanda den 23 januari 1893, men först i april månad 1894 utstäldes de till förklaring. Såsom anledning till detta långa dröjsmål uppgaf Runbäck, att besvärshandlingarna blifvit förlagda. Detta kunde så mycket mindre lända Runbäck till befrielse från ansvar, som tvifvelsutan afsevärda olägenheter vållats skifteslaget därigenom, att den slutliga pröfningen af laga skiftet undanskjutits genom det uppskof med besvärens afgörande, som Runbäcks vårdslöshet vållat. Hvad vidare beträffade Nilssons anmälan fann jag densamma inne-

24 fatta en anklagelse mot Runbäck för fel mot den i 16 af kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 förekommande bestämmelse, att expedition, som utfärdas till part, hvilken endast på grund af egen begäran är skyldig att lösa densamma, skall, därest den ej för vissa fall bör förr hållas tillgänglig, vara att tillgå inom 14 dagar, efter det den blifvit begärd. Nu saknades visserligen upplysning om, när Nilsson framstäf begäran att få lösa expedition, men att en försummelse å Runbäcks sida förelåge hade Runbäck icke förnekat. Hvad Runbäck föreburit såsom orsak till sin försummelse ansåg jag icke kunna befria honom från ansvar därför. Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskal i Göta hofrätt att ställa Runbäck under åtal inför hofrätten samt att därvid yrka ansvar å honom för de försummelser, han låtit komma sig till last i omförmälda afseenden, äfvensom, därest Nilsson fortfarande vore i saknad af expedition, föreläggande af lämpligt vite för densammas tillhandahållande åt Nilsson inom viss kort tid; hvarjämte advokatfiskal borde, därest klagandena, i målet hörde, mot Runbäck framstälde ersättningsanspråk, i mån af befogenhet understödja desamma. Sedan under skriftvexlingen i hofrätten blifvit upplyst, att Nilsson den 15 maj 1894 bekommit den af honom äskade expedition, meddelade hofrätten den 15 mars 1895 utslag på åtalet, därvid hofrätten pröfvade lagligt, jämlikt 25 kapitlet 17 och 4 kapitlet 2 strafflagen, döma Runbäck för den försumlighet i ämbetets utöfning, han i anmärkta hänseendena låtit komma sig till last, att bota för underlåtenhet att inom behörig tid infordra vederbörandes förklaring öfver Mebius besvär femtio kronor och för uraktlåtenheten att inom föreskrifven tid tillhandahålla Nilsson expedition femtio kronor, eller tillhopa ett hundra kronor. Beträffande mot Runbäck framstälda ersättningspåståenden funne hofrätten, då Nilsson och ofvannäinnde åboar i Lufveryd ej förtecknat sina kostnader å målet eller i någon mån styrkt sina anspråk i öfrigt, ersättningsskyldighet ej kunna åläggas Runbäck i vidare mån, än att denne förpligtades godtgöra dels Nilsson hvad han kunde visa sig hafva utgifvit till stämpel å ett exemplar af utslaget och dels nämnde åboar hvad de kunde visa sig hafva erlagt till stämpel å ett gemensamt exemplar däraf. Hofrättens utslag har vunnit laga kraft. 21

25 22 Fråga om I en till mig ingifven skrift anmälde firman Carl Schiitz i:r i Stockoriktig dom. i i r.. t i 0 * holm följande. Till den 8 januari 1894 hade klaganden låtit uttaga stämning till rådstufvurätten i Örnsköldsvik å J. Westman därstädes för utbekommande af 474 kronor 80 öre jämte ränta och kostnader, enligt en af Westman accepterad, i behörig ordning protesterad vexel å 951 kronor 20 öre, att betalas den 11 augusti 1892, å hvilken vexel den 27 november 1893 af betalts 476 kronor 40 öre. Enligt dom den 8 januari 1894 hade klaganden tillerkänts, förutom omstämda beloppet jämte expenser, ränta efter sex procent från vexelns förfallodag den 11 augusti 1892, dock endast å återstående kapitalskulden, i stället för, såsom rätteligen bort ske, å hela vexelsumman 951 kronor 20 öre från sagde dag till den 27 november 1893, då afbetalningen verkstäldes, och därifrån å återstående beloppet 474 kronor 80 öre, tills likvid skedde. Genom denna, hvad räntan beträffade, felaktiga dom hade klaganden tillskyndats förlust; och yrkade klaganden att om möjligt genom min bemedling få sin förlust ersatt af den eller dem, som vederborde. Vid nämnda skrift fanns fogad afskrift af utdrag utaf domboken vid rådstufvurätten i Örnsköldsvik den 8 januari 1894, däri stämningsansökningen i målet var i transsumt intagen, så lydande: i»till Rådstufvurätten i Örnsköldsvik. Härmed anhåller jag om stämning å Joll. Westman i Örnsköldsvik med påstående, att honom måtte åläggas till mig genast utgifva fyra hundra sjuttiofyra kronor 80 öre enligt en af mig utstäld och af Westman accepterad vexel pr. den 11 augusti 1892 å kr. 951: 20, hvarå afbetalts kr. 476: 40; hvarjämte fordras ränta, vexelprovision samt ersättning för protest och rättegångskostnader, nämligen Stockholm den 2 Januari Carl Schiitz J:or.» Protokollsutdraget innehöll jämväl omförmälda dom, enligt hvilken Westman förpligtats att genast vid äfventyr af laga utmätning till klaganden såsom innehafvare af vexeln, emot densammas återbekommande jämte påtecknadt kvitto, gälda omstämda beloppet 474 kronor 80 öre jämte sex procent årlig ränta därå från förfallodagen den 11 augusti 1892 till dess betalning skedde, äfvensom provision till en tredjedel för hundra af beloppet 951 kronor 20 öre, hvarjämte Westman ålagts att ersätta klagandens rättegångs-1 och protestkostnader.

26 Enligt af mig infordradt bevis från Svea hofrätt hade vad mot domen icke blifvit inom laga tid hos hofrätten fullföljdt. Vid klagandens skrift var tillika fogad en uträkning, så lydande:»vår ränteersättning skulle hafva varit: 6 % ränta från 11 aug till 27 nov å kronor 951: 20 (l år 3 mån. och 16 dagar)... Kronor 73: 86 6 lo ränta från 27 nov till 8 febr å kronor 474: SO (2 mån. och 11 dagar)...» 5: 62 Kronor 79: 48; i stället hafva vi bekommit: 6% ränta från 11 aug till 8 febr å kronor 474: 80 (1 år 5 mån. och 27 dagar)...» 42: 66 oss tillgodo Kronor 36: 82. Stockholm den 24 Maj Carl Schutz J:or.» I anledning af berörda klagomål infordrade jag yttrande från rådstufvurätten. Dess ordförande, borgmästaren G. Åkerblom, inkom i följd däraf med förklaring, till hvilken rättens öfrige ledamöter, rådmännen G. A. öhgren, O. Strandberg och H. G. P. Öhngren, uti särskild skrifvelse hänförde sig; och var Åkerbloms förklaring af hufvudsakligen följande innehåll: Af det klagoskriften i afskrift bifogade domboksutdraget syntes, att klaganden i målet yrkat utbekommande hos Westman af 474 kronor 80 öre på grund af en utaf klaganden utstäld och af Westman accepterad vexel å 951 kronor 20 öre, hvarå afbetalts 476 kronor 40 öre; hvarjämte klaganden fordrat ränta, vexelprovision samt ersättning för protest- och rättegångskostnader. Det framginge således icke af de å klagandens sida gjorda påståendena, att ränta fordrats å annat än det omstämda beloppet, 474 kronor 80 öre, vid hvilket förhållande rådstufvurätten saknat anledning ålägga Westman utgifva ränta å mer än detta belopp. Åkerblom heinstälde fördenskull, att den ingifna klagoskriften icke måtte till vidare åtgärd föranleda. Klaganden, som härefter ingaf påminnelser, anmärkte däruti, att det finge anses vara eu själfklar sak, att, då i en stämning endast yrkades ränta utan angifvande af från hvilken dag eller å hvilket belopp densamma skulle beräknas, därmed afsåges den ränta, som lag stadgade; och då 52 vexellagen föreskrefve rätt för öfverlåtare, som inlöst återgången vexel, att vid återgångskraf erhålla»hela det belopp, han jämlikt 50 och 51 varit nödgad att betala, jämte ränta dåra efter sex för 23

27 24 hundra om året från betalningsdagen'», syntes det vara höjdt öfver allt tvifvel, att rådstufvurätten ägt icke allenast behörighet utan äfven skyldighet att utdöma ränta å hela vexelbeloppet för tiden, intill dess afbetalningen skett. * * * Hvad af klaganden sålunda anmärkts mot rådstufvurättens dom fann jag vara befogadt. Då klaganden till stöd för sin talan i målet åberopade ifrågavarande vexel, syntes mig hans i stämningen utan inskränkning framstälda anspråk på ränta uppenbarligen hafva afsett utbekommande af den ränta, hvartill han på grund af vexeln var berättigad. I sådant afseende var otvifvelaktigt den af klaganden gjorda beräkning stödd på riktig grund; och ansåg jag således, att rådstufvurätten förfarit oriktigt, då rådstufvurätten utdömt ränta allenast å oguldna kapitalbeloppet.' På grund af hvad jag anfört och då jag fann nämnda felaktiga förfarande vittna om vårdslöshet eller oförstånd i utöfning af domareämbetet, uppdrog jag åt advokatfiskal i Svea hofrätt att, för hvad jag lagt rådstufvurätten till last, inför hofrätten lagligen tilltala rådstufvurättens ofvanbemälde ledamöter, hvilka, så vidt upplyst blifvit, samtlige deltagit uti ifrågavarande saks afgörande, samt att därvid ej mindre yrka ansvar å dem efter lag äfvensom förpligtelse för dem att till klaganden utgifva den af honom fordrade och af förklarandena utan anmärkning i afseende å beloppet lämnade godtgörelse för icke utdömd ränta än äfven i öfrigt understödja de ersättningsanspråk, som klaganden, i målet hörd, kunde komma att framställa. Sedan advokatfiskal till följd häraf anstalt åtal mot rådstufvurättens ofvanbemälde ledamöter och därvid yrkat, att de måtte dömas till ansvar samt förpligtas ersätta klaganden för den ränteförlust, han lidit, med 36 kronor 82 öre äfvensom att till klaganden, som i en till advokatfiskal ingifven skrift fordrat godtgörelse för kostnader i ärendet med 13 kronor 25 öre, i sådant hänseende utgifva det belopp, hofrätten kunde finna skäligt bestämma, meddelade hofrätten utslag den 27 mars 1895, i hvilket utslag hofrätten utlät sig, att, enär hvad i målet lagts borgmästaren Åkerblom samt rådmännen Öhgren, Strandberg och Öhngren till last icke vore af beskaffenhet att till ansvar eller ersättningsskyldighet föranleda, funne hofrätten advokatfiskal^ i målet förda talan icke kunna bifallas. öfver detta utslag anbefalde jag advokatfiskalen att anföra underdåniga besvär, med yrkande om nådigt bifall till advokatfiskalens inför

28 hofrätten i målet förda talan. I den skrifvelse, jag i ärendet aflat till advokatfiskal, yttrade jag bland annat: Då det syntes icke kunna bestridas, att firman Carl Schiltz j:r på grund af den ifrågakomna vexeln varit berättigad till ränta efter den i klagoskriften angifna beräkningsgrund, och firman icke i rättegången på något sätt inskränkt sitt befogade anspråk i detta afseende, kunde rådstufvurättens förfarande att tilldöma firman ränta allenast å oguldna vexelbeloppet icke bero på annat än ett förbiseende eller ock bristande förmåga att uppfatta stämningens och vexelns innehåll. Om man, såsom onekligen läge närmast till hands, antoge, att rådstufvurätten vid domens affattande gjort sig skyldig till förbiseende och vårdslöshet, kunde jag icke finna, att någon omständighet förelåge, som kunde fritaga rådstufvurätten från att bära följderna af sitt fel. Utginge man åter därifrån, att rådstufvurätten verkligen, såsom den själf påstått, med fullt aktgifvande på vexelns och stämningens innehåll dömt så, som skett, måste jag anse den uppfattning, rådstufvurätten därvid ådagalagt, vittna om sådant oförstånd i ämbetet, att jag äfven i detta fall ansåge mig böra lämna klaganden bistånd att söka få den vållade skadan ersatt. De af advokatfiskal anförda besvär äro på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 25 På sätt af ämbetsberättelsen till 1894 års Riksdag (sid. 63) inhämtas Underlåten hade rådmännen A. N. Rothman och C. W. Willde anfört underdåniga(i7'j.".(r "_de besvär öfver Göta hofrätts den 21 november 1893 meddelade utslag, hvar- försäljning. igenom klagandena, såsom ledamöter af magistraten i Skeninge, i förmågo af 25 kapitlet 17 strafflagen dömts att för underlåten tillsyn rörande spirituosaförsäljning höta, Rothman 30 kronor och Willde 10 kronor. Genom utslag den 5 april 1895 har Kongl. Maj:t förklarat sig ej finna skål att i hofrättens utslag göra ändring. Vid härstädes verkstäld granskning af inkomna fångförteckningar för Fråga om år 1893 iakttogs, att, sedan Grimstens häradsrätt genom utslag den 20oXa9 ' januari 1893 förordnat, att en den 24 juni 1878 född yngling, Per Nilsson från Södra Mellby socken i Kristianstads län, hvilken ansetts förvunnen att hafva begått olofligt tillgrepp, skulle insättas i allmän uppfostringsanstalt, om tillgång därtill funnes, och annars rättas med aga i hemmet, samt vidare föreskrifvit, att Per Nilsson skulle förpassas till Konungens befallningshafvande i Örebro län, men ej hållas häktad vidare än i den Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1HU(! års Riksdag. 4

29 26 man Konungens befallningshafvande funne skäligt kvarhålla Per Nilsson för att kunna honom å uppfostringsanstalt införskaffa, hade Per Nilsson blifvit af Konungens befallningshafvande i Örebro län, som ej kunde införskaffa Per Nilsson å uppfostringsanstalt, öfversänd till länscellfängelset i Kristianstad, dit han ankommit den 26 januari Sedan därefter Konungens befallningshafvande i Kristianstads län på framstäld förfrågan erhållit meddelande, att plats ej kunde Per Nilsson beredas å uppfostringsanstalten vid Hall förr än i slutet af påföljande april månad, bestämde sistbemälde befallningshafvande genom beslut den 17 februari 1893, att Per Nilsson skulle kvarstanna i fängelset, till dess han kunde aflföras till Hall, dit han afsändes den 11 april. I anledning häraf infordrade jag afskrift af häradsrättens utslag samt anhöll, att Konungens befallningshafvande i Kristianstads län måtte till mig insända afskrift af sitt omförmälda beslut och därvid tillika afgifva yttrande öfver den vid granskningen af fångförteckningarna gjorda anmärkning, att samma beslut skulle sakna stöd af lag. Konungens befallningshafvande öfverlämnade till följd häraf afskrift af sagda beslut samt af Konungens befallningshafvandes i Örebro län skrifvelse angående Per Nilssons öfversändande äfvensom af den med direktören vid Hall förda skriftvexling. Tillika afgaf Konungens befallningshafvande det begärda yttrandet, däri Konungens befallningshafvande hufvudsakligen anförde: Af ransakningshandlingarna angående Per Nilsson framginge, att Per Nilsson gjort sig skyldig till en mängd stölder, och att han redan en gång förut blifvit, enligt domstols beslut, i kronobetjänts närvaro i hemmet agad. Dessutom hade efter Per Nilssons ankomst till Kristianstad från två olika håll gjorts anmälan om ransakning med honom för olofliga tillgrepp, ehuru därefter såväl åklagare som målsägare afstått från dessa åtal, sedan de erhållit upplysning därom, att Per Nilsson såsom minderårig icke kunde ådömas straff. Så snart Kristianstads läns fångvårdssällskap, hvars ändamål vore att från återfall i brott söka bevara företrädesvis yngre brottslingar tillhörande länet, erhållit kunskap om Grimstens häradsrätts utslag angående Per Nilsson, hade sällskapet hos Konungens befallningshafvande framstäf erbjudande att bestrida kostnaden för Per Nilssons intagande och vård å uppfostringsanstalten vid Hall, därest annan vederbörande icke funnes villig därtill. I följd häraf och då Per Nilsson förut ådömd aga visat sig icke hafva medfört åsyftad verkan, hade Konungens befallningshafvande icke dragit i betänkande att å anstalten efterhöra plats för honom och, sedan sådan erhållits, låta dit afföra honom.

30 Genom Konungens befallningshafvandes berörda förfarande hade Per Nilsson fått kvarstanna i länscellfängelset omkring två och en half månad, under hvilken tid dock derstädes beredts honom undervisning såväl i åtskilliga läroämnen som ock i slöjd och handtverksarbeten. Konungens befallningshafvande förmodade, att detta kvarhållande i fängelset vore hvad som i denna sak skulle kunna anses såsom lagstridigt. Men då staten icke inrättat någon uppfostringsanstalt, där minderåriga brottslingar kunde i enlighet med domstols beslut intagas utan dröjsmål och utan fordran, att någon iklädde sig ansvaret för kostnaden, kunde Konungens befallningshafvande icke inse, att den verkställande myndigheten rätteligen bort i förevarande fall handla annorlunda, än som Konungens befallningshafvande gjort. Skulle en motsatt åsigt göra sig gällande, torde föreskriften i 5 kapitlet 1 strafflagen om minderårig brottslings intagande å allmän uppfostringsanstalt vara en död bokstaf, som under nuvarande förhållanden icke kunde komma att tillämpas. På grund af hvad Konungens befallningshafvande sålunda andragit ansåge Konungens befallningshafvande sina åtgärder i detta fall icke hafva saknat stöd i lag utan stått i full öfverensstämmelse såväl med lagens anda i nyss åberopade lagrum som ock med föreskriften i Grimstens häradsrätts ofvan anmärkta utslag. Af Konungens befallningshafvandes den 17 februari 1893 hållna, hit insända protokoll inhämtades, att, efter det direktören vid åkerbrukskolonien Hall, på därom af Konungens befallningshafvande gjord förfrågan, meddelat, att plats därstädes kunde Per Nilsson beredas i slutet af nästföljande april månad, hade Konungens befallningshafvande genom beslut samma dag förordnat, att Per Nilsson skulle å nämnda uppfostringsanstalt intagas, samt att han skulle å länscellfängelset förblifva, intill dess han kunde till anstalten afföras; och skulle Per Nilsson under den tid, han sålunda å länscellfängelset kvarstannade, beredas den undervisning, där kunde vara att tillgå såväl i religion, läsning, skrifning och räkning som ock i slöjd och handtverksarbeten. Vidare framgick af de inskickade afskrifterna, att Konungens befallningshafvande i Örebro län i skrifvelse till Konungens befallningshafvande i Kristianstads län den 24 januari 1893 anmält, att, då Per Nilsson icke af Konungens befallningshafvande i Örebro län kunde beredas tillfälle att varda å uppfostringsanstalt intagen, samt han, därest sådant ej heller kunde i hemorten ske, borde i hemmet agas, Konungens befallningshafvande läte med nästa fångtransport sända honom till Kristianstad för vidare förordnande af Konungens befallningshafvande därstädes; att Konungens befallningshafvande i Kristianstads län i skrifvelse till direktören 27

31 28 för åkerbrukskolonien vid Hall den 27 januari 1893 anhållit om upplysning, huruvida plats därstädes kunde beredas Per Nilsson; att Konungens befallningshafvande den 14 februari förfrågat sig, om den förra skrifvelsen framkommit, och när svar kunde vara att förvänta; att direktören i skrifvelse den 15 februari 1893 meddelat, att, om fullständiga ansökningshandlingar inom de närmaste veckorna insändes, plats vid Hall skulle Per Nilsson beredas i slutet af påföljande april månad, då flera ledigheter kornme att uppstå inom det af Kongl. Maj:t faststälda maximiantalet af 175 elever; samt att Konungens befallningshafvande sedermera, med öfverlämnande af erforderliga handlingar, i skrifvelse till styrelsen för åkerbrukskolonien vid Hall anhållit, att Per Nilsson måtte varda å kolonien intagen. * * * Sedan Konungens befallningshafvande i Örebro län, som i första hand för verkställighet mottagit ifrågavarande utslag, förklarat sig icke kunna bereda Per Nilsson inträde å uppfostringsanstalt och af sådan anledning förpassat honom till Konungens befallningshafvande i Kristianstads län, inom hvilket län Per Nilsson hade sitt hemvist, på det att han, därest han icke heller i hemorten kunde intagas å uppfostringsanstalt, måtte varda agad i hemmet, ålåg det således Konungens befallningshafvande i Kristianstads län att i laga ordning bringa utslaget till verkställighet. Då emellertid detta, i öfverensstämmelse med vanlig ordning för verkställighet af utslag i brottmål, icke kunde äga ruin, förr än utslaget vunnit laga kraft, hade Konungens befallningshafvande först att taga i öfvervägande, huruvida Per Nilsson i afvaktan därå borde hållas häktad eller genast frigifvas. Domstolens utslag föreskref i sådant hänseende, att Per Nilsson för nu ifrågavarande brott icke skulle hållas häktad vidare än i den mån, Konungens befallningshafvande själf funne skäligt kvarhålla Per Nilsson för att kunna honom å uppfostringsanstalt införskaffa. Konungens befallningshafvande, som af flera skäl ansåg önskvärdt att kunna välja det i domstolens utslag först nämnda alternativ eller Per Nilssons insättande i uppfostringsanstalt, kvarhöll emellertid Per Nilsson i häkte, ända till dess han kunde afsändas till sådan anstalt. De skäl, Konungens befallningshafvande i sin förklaring anförde för denna sin åtgärd, gingo i själfva verket endast ut på att visa lämpligheten af att å Per Nilsson tillämpa bestämmelsen om hans intagande å uppfostringsanstalt framför det senare alternativet eller hans agande i hemmet; och då plats på sådan anstalt icke omedelbarligen kunde anskaffas, ansåg sig Konungens befallningshafvande icke hafva kunnat handla

32 på annat sätt än att i häkte kvarhålla Per Nilsson, till dess plats för honom erhölls, hvilket tillvägagående enligt Konungens befallningshafvandes åsigt stod i full öfverensstämmelse såväl med lagens anda i 5 kapitlet 1 strafflagen som med bestämmelsen i häradsrättens utslag. I det åberopade lagrummet saknas emellertid hvarje antydan om, att minderårig brottsling, som af domstol förklarats skola insättas i uppfostringsanstalt, bör hållas i fängsligt förvar, intill dess utslaget kan gå i verkställighet, och ordalagen i häradsrättens utslag kunde ingalunda anses lämna något stöd för Konungens befallningshafvandes förfarande. Att Per Nilsson under fängelsetiden beredts undervisning, ådagalade visserligen, att Konungens befallningshafvande sökt därunder främja det ändamål, som åsyftades med insättande i uppfostringsanstalt, men denna omständighet, som kunde vara af betydelse vid bedömande af förfarandets större eller mindre lämplighet för den unge brottslingen; kunde icke i någon mån inverka på frågan om Konungens befallningshafvande handlat i öfverensstämmelse med lag eller icke. Såsom jag redan antydt, ansåg jag, att för Konungens befallningshafvandes förfarande icke kunde anföras stöd af lag, och då detta förfarande haft till följd, att Per Nilsson varit beröfvad friheten under så lång tid som från den 26 januari, då han ankom till Kristianstads länscellfängelse, och till den 11 april, då han afsändes till Hall, ansåg jag mig icke kunna underlåta att härför ställa Konungens befallningshafvande under tilltal. Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen i hofrätten öfver Skåne och Blekinge att hos hofrätten väcka åtal mot landshöfdingen grefve M. G. De la Gardie och landssekreteraren F. W. T. Ehrenborg, hvilka handlagt ifrågavarande ärende, med yrkande om ansvar för hvad de låtit komma sig till last; och jag föreskref tillika, att advokatfiskalen borde ej mindre i mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som Per Nilsson eller hans målsman, sedan dem lämnats tillfälle att yttra sig i målet, kunde komma att framställa, än äfven yrka förpligtelse för landshöfdingen och landssekreteraren att till Kongl. Maj:t och kronan utgifva ersättning för Per Nilssons underhåll under den tid, han obehörigen hållits häktad. Sedan Per Nilssons fader hörts i målet utan att framställa några påståenden, yrkade advokatfiskalen ansvar å landshöfdingen och landssekreteraren jämlikt 25 kapitlet 17 strafflagen samt förpligtelse för dem att till kronan utgifva vederbörlig ersättning; och meddelade hofrätten utslag i målet den 9 april 1895, därvid hofrätten utlät sig, att, enär hvad i anmärkta hänseendet blifvit lagdt landshöfdingen grefve De la Gardie 29

33 30 och landssekreteraren Ehrenborg till last icke voro af beskaffenhet att böra för dem föranleda ansvar för fel i ämbetet eller ersättningsskyldighet, funne hofrätten advokatfiskal^ talan icke kunna bifallas. Detta utslag innefattade tre ledamöters mening. En ledamot yttrade:»jag finner väl Kongl. Maj:ts befallningshafvandes åtgärd att kvarhålla Per Nilsson i häkte i afbidan på svar å dess den 27 januari 1893 till Hall aflåtna skrifvelse med förfrågan, huruvida plats kunde därstädes beredas Per Nilsson, icke vara af beskaffenhet att böra för herr landshöfdingen grefve De la Gardie och landssekreteraren Ehrenborg medföra ansvar eller ersättningsskyldighet, hvadan åtalet, så vidt det afser tiden före den 17 februari samma år, af mig icke bifalles; men enär det af Kongl. Maj:ts befallningshafvande sistnämnda dag, efter det svar ankommit från Hall, af innehåll att plats därstädes kunde beredas Per Nilsson först i slutet af påföljande april, fattade beslut, att Per Nilsson skulle å länsfängelset förblifva, intill dess han kunde till anstalten afföras, för hvilket beslut stöd ej kan hämtas af ordalagen i Grimstens häradsrätts utslag den 20 januari 1893, står i sådan strid med lag, att, då till följd af beslutet Per Nilsson varit beröfvad friheten till den 11 april samma år, herr landshöfdingen grefve De la Gardie och landssekreteraren Ehrenborg måste anses hafva genom samma beslut ådragit sig ansvar och skyldighet att ersätta statsverket kostnaden för Per Nilssons underhåll för tiden från den 17 februari till den 11 april 1893, pröfvar jag rättvist att, jämlikt 25 kapitlet 17 strafflagen, döma herr landshöfdingen grefve De la Gardie och landssekreteraren Ehrenborg att hvar för sig höta tjugufem kronor till kronan äfvensom att, gemensamt eller hvilkendera gälda gitter, till Kongl. Maj:t och kronan utgifva ersättning i berörda afseende med aderton kronor 6 öre.» En annan ledamot anförde:»enär Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som enligt Grimstens häradsrätts ifrågavarande utslag varit oförhindrad att försätta Per Nilsson på fri fot omedelbart efter hans ankomst till Kristianstad, icke med stöd af något stadgande i lag ägt hålla Per Nilsson kvar i häkte under tiden från den 26 januari till den 11 april 1893, pröfvar jag rättvist att, jämlikt 25 kapitlet 17 strafflagen, döma herr landshöfdingen grefve De la Gardie och landssekreteraren Ehrenborg, för det de sålunda felaktigt förfarit, att bota till kronan en hvar trettio kronor, hvarjämte jag förpligtar herr landshöfdingen grefve De la Gardie och landssekreteraren Ehrenborg att, en för båda och båda för en, ersätta kronan kostnaden för Per Nilssons underhåll i fängelset under sagda tid med tjugufem kronor 8 öre.»

34 Med utslaget ansåg jag mig icke böra åtnöjas. Jag uppdrog därför åt advokatfiskal att öfver detsamma anföra besvär. Dessa äro nu beroende på pröfning. 31 Till följd af anmärkning vid granskning af de från länscellfängelset^0^ domi Hernösand hit insända fångförteckningar för år 1894 infordrade jag afskrift af Sollefteå tingslags häradsrätts den 7 april 1893 meddelade utslag angående kakelugnsmakaren Karl Fredrik Isaksson; och inhämtade jag af samma utslag, att häradsrätten, under åberopande af 1, 8 1 mom. och 12 i 20 kapitlet strafflagen, fält Isaksson, hvilken, rätten veterlig^ ej förut varit för tjufnadsbrott straffad, att för å särskilda tider och ställen föröfvade snatteribrott af gods till sammanlagdt värde af 27 kronor 34 öre hållas till straffarbete i två månader och att efter utståndet straff vara förlustig medborgerligt förtroende under ett år. Vid bestämmande af straffet för omförmälda af Isaksson begångna olofliga tillgrepp hade häradsrätten förutom att tiden för förlust af medborgerligt förtroende icke blifvit bestämd i enlighet med föreskriften i 2 kapitlet 19 strafflagen, d. v. s. intill dess viss tid förflutit från det den dömde, efter utståndet straff, blifvit frigifven, hvilken felaktighet jag dock ej ansåg mig böra göra till föremål för åtal * låtit komma sig till last ett fel af allvarsammare art. Isaksson hade å särskilda tider och ställen föröfvat snatteri, därför han på en gång lagfördes, och sammanlagda värdet af det tillgripna uppgick till 27 kronor 34 öre. Enligt 20 kapitlet 8 strafflagen skall den, som under en lagföring varder förvunnen att hafva å särskilda tider eller ställen föröfvat snatteri, om det tillgripnas värde öfverstiger 15 riksdaler, straffas för stöld. Jämlikt 1 af samma kapitel skall för stöld dömas till straffarbete, eller, i fall omständigheterna äro synnerligen förmildrande, till fängelse i högst sex månader, hvarjämte i 14 af samma kapitel föreskrifves, att den, som för brott, hvarom kapitlet förmäler, gjort sig skyldig till straffarbete, äfven skall dömas medborgerligt förtroende förlustig. Häradsrätten hade visserligen bestämt Isakssons straff till straffarbete och förlust af medborgerligt förtroende,, men häradsrätten hade, enligt utslagets ordalydelse, dömt honom endast för å särskilda tider och ställen föröfvade snatteribrott och icke, såsom rätteligen bort ske, för stöld. Häraf syntes mig följa, att, om Isaksson, som är född år 1866, efter utståndet straff tilläfventyrs beginge stöld hvarför han skulle, därest han redan blifvit af häradsrätten dömd för stöld, enligt bestämmelserna

35 32 i 20 kapitlet strafflagen dömas för andra resan stöld han icke kunde dömas annorlunda än för första resan stöld. På samma sätt torde han, i händelse han efter utståndet straff beginge snatteri, därför han, om häradsrätten dömt honom för stöld, skolat dömas till straff för andra resan stöld, endast kunna dömas för andra resan snatteri. Skulle Isaksson än ytterligare föröfva tillgrepp, komme verkningarna af den felaktiga domen att äfven i dylik händelse blifva märkbara. Det förbiseende, hvartill häradsrätten i förevarande fall gjort sig skyldig, vittnade, enligt mitt förmenande, om en vårdslöshet, som jag ansåg höra medföra ansvar för häradsrättens t. f. ordförande, e. o. notarien G. Hamrin. Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskal i Svea hofrätt att inför hofrätten tilltala Hamrin för omförmälda ämbetsfel samt att därvid å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. På det åtal, advokatfiskalen med anledning häraf mot Hamrin anstälde, meddelade hofrätten den 17 april 1895 utslag, däruti hofrätten sig utlät, att, ehuru häradsrättens utslag rätteligen bort innehålla uttryckligt förklarande, att ansvar ådömdes Isaksson för stöld, likväl, enär med afseende å ej mindre de utaf häradsrätten till stöd för utslaget åberopade lagrum, än äfven beskaffenheten af det straff, som häradsrätten ådömt Isaksson, uppenbart vore, att denne enligt samma utslag dömts för stöld, ty funne hofrätten hvad emot afifattningen af utslaget anmärkts ej kunna till ansvar för Hamrin föranleda. Betydelsen och vigten af ett riktigt och fullständigt uttryckssätt i ifrågavarande hänseende framträder, såsom jag ofvan nämnt, särskildt om Isaksson efter utståndet straff ånyo begår tjufnadsbrott. Hofrätten uttalade såsom sin uppfattning, att det vore uppenbart, att Isaksson genom ifrågavarande utslag blifvit dömd för stöld, och ansåg således utslagets felaktiga affattning icke kunna föranleda någon tvekan eller olägenhet. För min del anser jag åter, att det med skäl kan ifrågasättas, om icke, därest Isaksson i framtiden föröfvar tjufnadsbrott och därför ställes till ansvar, vederbörande domstol, långt ifrån att finna det uppenbart, att han genom ifrågavarande utslag blifvit dömd för stöld, fast hellre, i tvekan om utslagets rätta betydelse, skall känna sig manad att tolka detsamma på det för den dömde fördelaktigaste sätt och sålunda anse honom därigenom endast hafva blifvit dömd för snatteri. Det synes mig påtagligt, att, om den felaktighet, hvartill Hamrin gjort sig skyldig, skulle blifva allmän några liknande fall hafva vid skedd fångförteckningsgranskning härstädes iakttagits mycken osäkerhet i lagskipningen skulle på detta område uppstå.

36 På grund af denna min uppfattning om betydelsen af det begångna felet ansåg jag, att Hamrin borde underkastas ansvar för vårdslöshet i domareämbetets utöfning. Jag fann äfven ett särskildt skäl härför i den omständigheten, att Svea hofrätt genom utslag den 29 mars 1892, beslutadt å samma division, som dömt i nu förevarande mål, på förd talan mot en t. f. ordförande i Åsele lappmarks tingslags häradsrätt förklarat ett af nämnde domstol meddeladt utslag af enahanda innehåll som det af Sollefteå tingslags häradsrätt nu gifna vara i det anmärkta hänseendet stridande mot lag och förty dömt häradsrättens t. f. ordförande till ansvar för tjänstefel. * Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen att anföra underdåniga besvär öfver hofrättens berörda utslag den 17 april 1895 samt att härvid yrka, att Kongl. Maj:t måtte, med ändring af hofrättens utslag, döma Hamrin till det ansvar, hans fel kunde anses förtjäna. Utslag å dessa besvär har ännu ej meddelats. 33 Revisorerne för granskning af Åmåls stads räkenskaper för år 1890^ ^ hade i sin den 13 juli 1891 afgifna revisionsberättelse anmärkt, bland hommunliannat, att de vid 1890 års slut af magistraten oredovisade restlängder skatterettå kommunalskatter från och med år 1873 till och med år 1889 och å prestskatter från och med år 1875 till och med år 1890 numera vore sammanförda till ett konto, magistratens redovisningar, slutande med en balans å 22,676 kronor 86 öre. Revisorerne påpekade nödvändigheten af, att restlängderna slutredovisades, så att balansen utginge. I anledning af revisionsberättelsens innehåll yttrade stadens drätselkammare, bland annat, att magistraten efter ingången af år 1891 dels kontant dels genom aflemnande utaf afkortningslängder redovisat belopp, utgörande tillhopa 16,541 kronor 82 öre, hvarjämte från balansen borde afräknas vissa i konkurser bevakade skattebelopp, som, enligt hvad sedan upplystes, skulle uppgå till en summa af 354 kronor 32 öre. Ett belopp af 5,780 kronor 72 öre var sålunda enligt drätselkammarens förmenande ännu oredovisadt. Då magistraten sedermera med skrifvelse den 28 september 1891 till stadsfullmäktige öfverlämnade revisionsberättelsen och drätselkammarens yttrande, uppgaf magistraten, att samtliga mottagna restlängder blifvit slutredovisade med undantag för några mindre belopp å 1888, 1889 och 1890 års skatterestlängder, tillhopa 288 kronor 40 öre. För möjliga skiljaktigheter mellan drätselkammarens räkenskaper och magistratens redovisningshandlingar ville magistraten icke bära ansvar. Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelsc till 1896 års Riksdag. ä

37 34 Den 13 oktober 1891 föredrogs revisorernes berättelse jämte drätselkammarens och magistratens yttranden inför stadsfullmäktige. Därvid yrkades, under åberopande af, bland annat, att magistraten sedan en lång följd af år ständigt stått på uppbördsbalans, till följd hvaraf samhället måst upplåna penningar och sålunda lidit skada, att stadsfullmäktige måtte hos justitieombudsmannen anhålla om åtal mot magistraten. Detta yrkande blef af stadsfullmäktige bifallet, och stadsfullmäktiges ordförande öfverlämnade med anledning häraf till justitieombudsmannen utdrag af fullmäktiges vid nyssnämnda sammanträde förda protokoll. Sedan justitieombudsmannen lämnat magistraten tillfälle att yttra sig i detta ärende, inkom magistraten med en skrifvelse, däruti densaidma meddelade, att stadsfullmäktiges nyssnämnda beslut öfverklagats hos Konungens befallningshafvande i Elfsborgs län, hvadan magistraten förmenade, att justitieombudsmannen tillsvidare, i afbidan på Konungens befallningshafvandes utslag, icke påkallade någon förklaring. Efter därtill af justitieombudsmannen lämnadt rådrum inkommo stadsfullmäktige sedermera med en skrift, i hvilken framhölls, dels att magistraten försummat att i rätt tid uttaga och redovisa skatterestmedel och därigenom åsamkat staden förluster, däribland särskilt en ränteförlust, som af stadsfullmäktige enligt en företedd uträkning upptogs till 5,289 kronor 68 öre för åren , och ett belopp af minst 1,400 kronor, utom ränta, som magistraten försummat uttaga hos en sedermera i konkurs försatt person, dels att magistraten fortfarande stode i uppbördsbalans; hvarjämte påpekades, att de rådmän, som med borgmästaren i Åmål S. Vigelius bort dela ansvaret i denna sak, vore döde, hvadan ansvaret uteslutande hvilade på Vigelius. Vid denna skrift voro fogade åtskilliga utdrag ur stadens räkenskaper samt handlingar angående ett af stadsfullmäktige enligt beslut den 27 april 1891 hos Konungens befallningshafvande anhängiggjordt mål rörande bristfällig och oskäligt fördröjd redovisning från magistratens sida af restlängder å kommunaloch prestskatter; uti hvilket mål Konungens befallningshafvande enligt beslut den 8 december 1891, enär magistraten under skriftvexlingen aflämnat af behöriga verifikationer styrkt redovisning för ifrågavarande medel, funnit hvad i målet förekommit icke vara af beskaffenhet att föranleda till någon Konungens befallningshafvandes åtgärd enligt 10 kapitlet 27 rättegångsbalken, hvarföre stadsfullmäktiges framställning lämnades utan vidare afseende; vederbörande obetaget att efter stämning vid domstol i laga ordning klandra magistratens sagda redovisning i fall af befogenhet. * * *

38 I en till advokatfiskalen i Göta hofrätt aflåten skrifvelse anförde sedermera justitieombudsmannen: Kongl. förordningen angående förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller ' kommunalutskylder, allmänna afgifter in. m. den 12 juli 1878 innehölle i 9 föreskrift därom, att, när hos magistrat handräckning begärdes för indrifning af andra utskylder eller afgifter än kronoutskylder och andra i sammanhang med dem debiterade utskylder och afgifter, skulle det åligga magistraten att afgifva redovisning sist inom tre månader, efter det handräckning blifvit i föreskrifven ordning begärd. Under dessa föreskrifter folie tydligen indrifning af kommunal- och prestskatter. Före denna förordnings tillkomst syntes icke någon bestämd föreskrift rörande tiden för redovisning i ty fall funnits; men det vore dock uppenbart, att redovisning icke saklöst kunde fördröjas i åratal, efter det restlängd till magistraten öfverlämnats till indrifning. Beträffande restlängderna å kommunalskatter i Åmål funnes icke bestämda uppgifter i handlingarna rörande de tider, då dylika för åren till magistraten öfverlämnats. Någon anledning att antaga, att detta öfverlämnande skulle hafva oskäligt fördröjts, förelåge dock icke, och magistraten hade icke heller, så vidt af de tillgängliga handlingarna kunde skönjas, framstält något sådant påstående. I en revisionsberättelse öfver 1880 års räkenskaper funnes omtalade utestående restmedel å kommunalskatter bland annat för åren , i fråga hvarom magistratens exekutiva biträde yttrat sig. För restlängder å kommunalskatter för åren funnes i en af magistraten den 20 april 1891 afgifven s. k. revisionsräkning, intagen i stadsfullmäktiges protokoll den 27 april 1891, bestämda uppgifter om de dagar under åren 1880, 1881 och 1882, då dessa restlängder till magistraten ankommit. Slutligen innehölle en i afskrift företedd, af Vigelius genom åtecknadt intyg till riktigheten styrkt, förteckning å restlängder, hvilka magistraten erhållit för indrifning, uppgifter å de dagar, då restlängderna å kommunalutskylderna för åren till magistraten ankommit. Angående redovisningen af nu omförmälda restlängder hade justitieombudsmannen inhämtat, att magistratens ofvan nämnda revisionsräkning upptoge å ena sidan, bland annat, kommunalskatterester för åren samt restlängdsbeloppen för åren 1879, 1880 och 1881, medan å andra sidan antecknats magistratens behållning i 1883 års räkenskaper, vissa belopp å 1879, 1880 och 1881 års restlängder, understigande för hvarje år restlängdens summa, samt levereringar af kontanta medel under år 1880 och den 23 mars 1891, då redovisningen af nu ifrågavarande restlängder enligt magistratens förmenande skulle omsider varit 35

39 36 fullgjord. Det syntes vara uppenbart, att magistraten härutinnan gjort sig skyldig till ett synnerligen anmärkningsvärdt dröjsmål. I fråga om restlängder å kommunalutskylder för åren åberopade stadsfullmäktige Den afskrift af en förteckning öfver levererade restmedel å skatter i Amåls stad, hvilken förteckning syntes innefattad under ofvan omförmälda, af Yigelius meddelade intyg. En jämförelse mellan denna förteckning och den förutnämnda förteckningen å restlängder för åren gåfve vid handen, att den i kongl. kungörelsen den 12 juli 1878 föreskrifna tid för redovisnings afgifvande ingalunda af magistraten iakttagits, utan oftast med åratal öfverskridits. Rörande särskildt 1882 års kommunalutskylder utvisade en af magistraten hos Konungens befallningshafvande åberopad, af magistratens exekutiva biträde den 14 mars 1891 upprättad och till drätselkammaren öfverlämnad redovisning, att 180 kronor 55 öre å samma restlängd med nämnda redovisning kontant levererats såsom slutlig rest. Vidkommande härefter restlängderna å prestskatter saknades för åren bestämd uppgift om de dagar, då de till magistraten öfverlämnats. Den af magistraten åberopade redovisningen af den 14 mars 1891 upptoge emellertid i debet balanserade prestskatter å tillhopa 865 kronor 52 öre för nyssnämnda sex år och i motsvarande kredit, bland annat, ett belopp af 863 kronor 91 öre, som i en af magistraten upprättad verifikationsredogörelse uppgafs vara godtgjordt i ett belopp af 8,939 kronor 40 öre, hvilket magistraten i ofvannämnda revisionsräkning den 20 april 1891 upptoge såsom magistratens behållning i drätselkammarens räkenskaper för år Häraf framginge, att restlängderna för längesedan till magistraten öfverlämnats. Den af Vigelius styrkta förteckningen öfver restlängder angåfve de tider, då dylika längder å prestskatter för åren ankommit till magistraten. Meranämnda den 14 mars 1891 af magistratens exekutiva biträde uppgjorda redovisning upptoge, såsom nämndt, balanserade prestskatter för åren till ett belopp af 865 kronor 52 öre. Redovisningen innehölle, att till godtgörande af den rest, som efter frånräkning af ofvannämnda 863 kronor 91 öre uppstode,»kontant betalas» en krona 61 öre. Äfven i här ifrågavarande afseende hade magistraten påtagligen gjort sig skyldig till obehörigt dröjsmål. Af förutnämnda förteckning å levererade restmedel, jämförd med förteckningen öfver restlängder, framginge, att redovisningen af restlängderna å prestskatter för åren ingalunda skett inom föreskrifven tid, utan ofta i anmärkningsvärdt hög grad fördröjts. Redovisningen af den 14 mars 1891

40 angåfve jämväl, att först då såsom slutrester å 1881, 1882 och 1884 års prestskatterestlängder levererats vissa uppgifna belopp. Det syntes sålunda framgå, att magistraten försummat att i behörig tid redovisa de till densamma för indrifning öfverlämnade restlängderna å kommunalskatter för åren och å prestskatter för åren Magistratens felaktighet härvid vore uppenbarligen större, ju längre försummelserna fortgått. I ett särskildt afseende syntes magistraten hafva gjort sig skyldig till försummelse därutinnan, att magistraten, som, på sätt redan nämnts, till framtida redovisning inlevererat ett belopp af 8,939 kronor 40 öre, hvilket belopp i drätselkammarens räkenskaper för år 1883 upptagits såsom magistratens behållning, först i en skrifvelse den 22 december 1890 angifvit fördelningen af detta belopp på restlängder å prestskatter för åren och å kommunalskatter för åren I hvilken mån magistraten fortfarande stode på verklig uppbördsbalans eller genom felaktig redovisning häftade i skuld till stadsk.assan i Åmål, ansåge justitieombudsmannen icke kunna utan utredning vid domstol utrönas. Vid en sådan utredning kunde stadsfullmäktige ock få tillfälle att tillhandahålla de upplysningar, som erfordrades för bedömande af frågan, huruvida magistraten genom sin försummelse att i rätt tid indrifva och afleverera restlängdsmedel gjort sig förfallen till ersättningsskyldighet för staden tillskyndad förlust och skada. Magistratens mångåriga försummelse att fullgöra sin ifrågakomna redovisningsskyldighet fann justitieombudsmannen förtjäna allvarlig näpst. Fördenskull och då magistratens ordförande, borgmästaren Vigelius, enligt hvad stadsfullmäktige upplyst ensam vore i lifvet af.de magistratens ledamöter, som varit i berörda försummelser delaktige, uppdrog justitieombudsmannen åt advokatfiskalen att inför hofrätten lagligen tilltala Vigelius för den del, han haft i de tjänsteförsummelser, som läge magistraten till last, samt att därvid a honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet; och borde de ersättningsyrkanden och andra anspråk, stadsfullmäktige i Åmål, i målet hörde., kunde komma att däruti mot Vigelius framställa, af advokatfiskalen i mån af befogenhet understödjas. Under skriftvexlingen i hofrätten framstälde, efter af advokatfiskalen afgifvet memorial den 21 september 1892, stadsfullmäktige yrkanden om åläggande för Vigelius att till stadskassa!! utgifva, utom godtgörelse för kostnaderna i målet, dels 1,896 kronor 57 öre jämte ränta såsom skadestånd för den förlust, staden lidit därigenom, att magistraten försummat att i rätt tid hos telegraf kommissarien C. F. Bergström uttaga och till 37

41 38 stadskassan leverera denne påförda komunalskatterester för åren och prestskatterester för åren , hvilka skatterester, tillhopa utgörande 1,896 kronor 57 öre, sedermera icke kunnat af Bergström, som under 1877 råkat i konkurs, utbekommas, dels 1,471 kronor 73 öre jämte ränta å detta belopp, hvilket enligt stadsfullmäktiges förmenande återstode oredovisadt för 1878 och 1879 års restlängder å kommunalskatter med 147 kronor 8 öre å den förra och 1,324 kronor 65 öre å den senare restlängden, samt dels 5,289 kronor 68 öre såsom ersättning för den ränteförlust, staden tillskyndats därigenom, att magistraten icke inom behörig tid till stadskassan levererat indrifna rester å kommunalskatter för åren och prestskatter för åren I afgifven förklaring anförde Vigelius jämte det han lämnade uppgift om de. tider, då redovisningen för de i målet ifrågakomna restlängder af magistraten aflämnats att han väl icke förnekade, att han låtit dröjsmål komma sig till last beträffande redovisning af samtliga restlängderna, men invände, att magistratens förfarande i afseende på flertalet af restlängderna läge bakom tiden för advokatfiskalsämbetets åtalsrätt, hvarjämte Vigelius, under bestridande af ersättningsyrkandenas befogenhet, i fråga om dem tillika anförde, att tiden för klander af redovisningarna, jämlikt 18 kapitlet 9 handelsbalken och 56 af kongl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet, vore försuten, äfvensom att i allt fall tioårig preskription förelåge särskilt beträffande anspråket på ofvan omförmälda 1,896 kronor 57 öre jämte ränta, såsom icke bevakadt sedan år Advokatfiskalsämbetet anförde sedermera i slutligt memorial den 18 juli 1894: l:o i fråga om det å Vigelius yrkade ansvar: att, enligt hvad handlingarna utvisade, ifrågavarande restlängder till magistraten aflämnats, beträffande kommunalskatterna: för år 1873 den 1 oktober 1875, för 1874 den 10 mars 1876, för 1875 den 2 mars 1877, för 1876 den 1 oktober 1878, för 1877 den 13 november 1878, för 1878 den 6 september 1879, för 1879 den 1 november 1880, för 1880 den 15 juni 1881 och den 6 september samma år, för 1881 den 9 september 1882, för 1882 den. 16 november 1883, för 1883 den 16 februari 1885, för 1884 den 6 april 1886, för 1885 den 25 november 1886, för 1886 den 17 november 1887, för 1887 den 28 februari 1889, för 1888 den 23 oktober 1889 och för 1889 den 15 juli 1890, samt beträffande prestskatterna: för åren under juli 1878, för 1878 den 29 oktober 1878 och den 11 mars 1879, för 1879 den 7 oktober 1879 och den 9 mars 1880, för 1880 den 3 november 1880 och den 10 mars 1881, för

42 1881 den 4 oktober 1881 och den 3 april 1882, för 1882 den 25 september 1882 och den 27 februari 1883, för 1883 den 11 oktober 1883 och den 1 mars 1884, för 1884 den 1 oktober 1884 och den 23 februari 1885, för 1885 den 29 september 1885 och den 1 mars 1886, för 1886 den 4 oktober 1886 och den 7 april 1887, för 1887 den 6 oktober 1887 och den 1 mars 1888, för 1888 den 5 oktober 1888 och den 25 februari 1889 och för 1889 den 30 september 1889 och den 24 mars 1890; att enligt advokatfiskalsämbetets åsigt en restlängd icke vore behörigen redovisad, förr än såväl skriftlig redovisning aflämnats som de indrifna resterna till fullo levererats, i följd hvaraf advokatfiskalsämbetet ej kunde tillmäta betydelse åt hvad Vigelius i förklaringen uppgifva därom, att restlängderna å kommunalskatter för åren 1879, 1880 och 1881 blifvit till fullo samt restlängderna å prestskatter för åren 1881, och 1884 hufvudsakligen redovisade genom leveranser tidigare än de skriftliga redovisningarna afgifvits, nämligen kommunalskatterestlängderna senast den 30 december 1884 samt 1881 års restlängder å prestskatter den 3 april 1884 och de öfriga restlängderna den 2 december 1886; att i öfverensstämmelse med denna advokatfiskalsämbetets uppfattning och hvad Vigelius i förklaringen i öfrigt uppgifvit redovisningar för de i målet ifrågakomna restlängder måste anses hafva af magistraten aflämnats, beträffande restlängderna å kommunalskatter: för åren den 23 mars 1891, för 1882 den 30 december 1884, för 1883 den 22 april 1886, för 1884 den 4 maj 1888, för 1885 likaledes den 4 maj 1888, för 1886 den 1 oktober 1889, för 1887 den 29 december 1890, för 1888 den 7 mars 1891 och för 1889 den 4 september 1891, samt beträffande restlängderna å prestskatter: för åren den 14 mars 1891, för 1883 den 2 december 1886, för 1884 den 14 mars 1891, för 1885 den 21 oktober 1886, för 1886 den 1 oktober 1887, för 1887 den 6 mars 1889, för 1888 den 1 oktober 1889 och för 1889 den 31 december 1890; att vid bestämmandet af de särskilda tiderna för redovisningarnas afiämnande hänsyn icke tagits till så kallade handräckningsmedel hvarmed i handlingarna förstodes sådana skatterester, hvilka måste utsökas från utflyttade personer enär den slutliga redovisningen för dessa restinedel vore beroende på andra exekutiva myndigheters åtgöranden och stadgandet i kongl. förordningen den 12 juli 1878 om redovisnings afgifvande inom tre månader, efter det handräckning begärts, vid sådant förhållande icke kunde vara med afseende å sagda slag af restinedel gent emot magistraten tillämpligt; att emellertid af Vigelius förklaring framginge, att magistraten visat försummelse i fråga om de i restlängden å 1882 års kommunalskatter 39

43 40 ingående handräckningsmedel, hvilka enligt förklaringen till följd af fel från exekutors sida blifvit slutredovisade först den 14 mars 1891 genom leverering af 180 kronor 55 öre; att, enär, hvad anginge invändningen, att magistratens förfarande i afseende på flertalet af restlängderna läge bakom tiden för advokatfiskalsämbetets åtalsrätt, magistratens försumlighet i redovisningen beträffande hvarje särskild restlängd upphört den dag, då redovisningen för restlängden blifvit afgifven, samt straff för de försummelser, som ägt rum i fråga om redovisning af restlängder å kommunalskatter för åren 1882, 1883, 1884 och 1885 och å prestskatter för åren 1883, 1885 och 1886, för hvilka restlängder redovisningar aflämnats mera än fem år före den 9 september 1893, då Vigelius erhållit del af memorialet den 21 september 1892, alltså vore jämlikt 5 kapitlet 18 strafflagen förfallet, utom hvad beträffade förutnämnda försumlighet vid redovisning af handräckningsmedel å 1882 års kommunalskatterestlängd, advokatfiskalsämbetet funne invändningen förtjäna det afseende, att ämbetet frånträdde sitt förut framstälda ansvarspåstående, så vidt det rörde redovisning af kommunalskatterestlängder för åren och prestskatterestlängder för åren 1883, 1885 och 1886; och att, då redovisning för en restlängd på intet sätt vore beroende af att redovisning för andra, tidigare mottagna restlängder afgifvits, de försummelser, hvartill magistraten gjort sig skyldig, icke kunde anses såsom ett eller fortsättning af ett och samma brott, utan försummelsen att i rätt tid redovisa hvarje särskild restlängd vore att anse såsom ett alldeles fristående brott, Vigelius för de förseelser, han låtit komma sig till last beträffande redovisning för restlängderna å kommunalskatter för åren samt och å prestskatter för åren , 1884 samt , borde dömas till ansvar jämlikt 25 kapitlet 17 och 4 kapitlet 2 strafflagen; 2:o) i fråga om stadsfullmäktiges yrkande att utfå 1,896 kronor 57 öre jämte ränta: att, då restlängderna å kommunalskatter för åren 1876 och 1877 samt å prestskatter för åren öfverlämnats till magistraten för indrifning, först efter det telegraf kommissarien Bergström i slutet af år 1877 kömmit i konkurstillstånd, någon försumlighet vid indrifning af de å dessa restlängder Bergström påförda skatterester, tillhopa 787 kronor 79 öre, icke kunde läggas magistraten till last; att beträffande invändningen om tioårig preskription någon preskriptionstid för stadsfullmäktiges anspråk med afseende å en hvar af Bergströms skatterester, enligt advokatfiskalsämbetets åsigt, icke kunde hafva

44 börjat löpa före den dag, då redovisning för den restlängd, hvarå resten uppförts, af magistraten afgifvits; att i enlighet med denna åsigt visserligen anspråket beträffande den skatterest, 115 kronor 82 öre, som påförts Bergström i 1872 års restlängd å kommunalskatter, vore preskriberadt, hvaremot, då magistraten först den 23 mars 1891 afgifvit redovisning för restlängderna å kommunalskatter för åren , å hvilka Bergström påförts rester till sammanlagdt belopp af 992 kronor 96 öre, däraf 327 kronor 42 öre för år 1873, 274 kronor 34 öre för år 1874 och 391 kronor 20 öre för år 1875, Vigelius måste anses skyldig hålla staden skadeslös för dess förlust i följd af att dessa rester icke blifvit i rätt tid indrifna och till stadskassan levererade, i hvilket afseende Vigelius borde förpligtas utgifva resternas belopp äfvensom fem procent ränta å hvarje restbelopp från den dag, då det senast bort vara levereradt; och att, enär, äfven om först genom kongl. förordningen den 12 juli 1878 stadgats viss tid för afgifvande af redovisning för restlängd, det vore uppenbart, att jämväl innan denna förordning blef till efterlefnad gällande indrifning och redovisning af skatterester bort ske med största möjliga skyndsamhet, och intet skäl funnes, hvarför indrifning och redovisning då icke skulle kunnat fullgöras lika skyndsamt, som genom nämnda förordning blef uttryckligen stadgadt, eller inom tre månader från mottagandet af restlängden, magistraten finge anses hafva varit skyldig att äfven för en hvar af nu ifrågavarande restlängder för åren 1873, 1874 och 1875, hvilka magistraten för indrifning mottagit den 1 oktober 1875, den 10 mars 1876 och den 2 mars 1877 och således före förordningens utfärdande, afgifva redovisning inom tre månader efter mottagandet af restlängden, i följd hvaraf advokatfiskalsämbetet på det sätt understödde stadsfullmäktiges anspråk i denna del, att ämbetet hemstälde om åläggande för Vigelius att till stadskassan utgifva 992 kronor 96 öre jämte ränta å 327 kronor 42 öre från den 1 januari 1876, å 274 kronor 34 öre från den 10 juni 1876 och å 391 kronor 20 öre från den 2 juni 1877, allt till dess betalning komme att ske; 3:o) i fråga om stadsfullmäktiges yrkande att utfå 1,471 kronor 73 öre jämte ränta: att, hvad anginge häri ingående 147 kronor 8 öre, anspråket på detta belopp, hvilket i stadsräkenskaperna betecknades såsom»orätt påförda stämmoböter» för 1878 års restlängd å kommunalskatter och syntes vara grundadt på förment skyldighet för magistraten att redovisa stämmoböter, icke kunde af advokatfiskalsämbetet understödjas, då det icke visats, att magistraten hade sådan skyldighet, och hand- Justitieombudsmannens ämbete berättelse till 1890 års Riksdag. 6 41

45 42 lingarna ej heller innefattade bevis, att staden på annan grund hade att för nämnda restlängd fordra ytterligare redovisning af ifrågavarande belopp; och att, enär, beträffande återstående 1,324 kronor 65 öre, anspråket härutinnan vore beroende af den omständighet, huruvida magistraten haft skyldighet att för 1879 års restlängd å kommunalskatter redovisa restlängdens hela belopp 5,311 kronor 49 öre eller endast, såsom skett, 3,986 kronor 84 öre i hvilket afseende Vigelius i förklaringen hade yttrat, att stadsexekutorn C. Dahlström i egenskap af drätselkammarens sekreterare, redan då restlängden den 1 november 1880 öfverlämnades till magistraten för indrifning, uppburit åtskilliga rester till sammanlagdt belopp af 1,324 kronor 65 öre, och att vid sådant förhållande magistratens handräckning ej kunde anses hafva begärts för indrifning af mera än det återstående, af magistraten uttagna och redovisade beloppet 3,986 kronor 84 öre men Vigelius icke visat eller det kunde antagas, att Dahlström i sin nämnda egenskap varit behörig att å drätselkammarens vägnar uppbära och kvittera ifrågavarande rester, och det därjämte vore upplyst och ostridigt, att dessa rester icke heller af Dahlström inbetalts till stadskassa^ vid hvilket förhållande den omständigheten, att desamma, såsom af anteckningar å restlängden syntes framgå, af Dahlström uppburits, icke lagligt kunde befria magistraten från skyldighet att till drätselkammaren redovisa restlängdens slutsumma, advokatfiskalsämbetet på det sätt biträdde stadsfullmäktiges anspråk i denna del, att ämbetet yrkade åläggande för Vigelius att till stadskassan utgifva ifrågavarande belopp 1,324 kronor 65 öre jämte skälig ränta därå från den 1 februari 1881, då beloppet bort vara redovisadt, tills betalning komme att ske; och 4:o) i fråga om stadsfullmäktiges anspråk på 5,289 kronor 68 öre såsom ersättning för ränteförlust: att Vigelius på grund af 6 kapitlet 1 strafflagen vore skyldig utgifva ersättning uti ifrågavarande hänseende, därvid den räntefot, fem procent, enligt hvilken ersättningsanspråket af stadsfullmäktige beräknats, med hänsyn till grunderna för 9 kapitlet 8 och 10 handelsbalken, icke kunde anses för hög; att advokatfiskalsämbetet enligt verkstäld uträkning därvid följts samma förfaringssätt, som användts vid upprättandet af en utaf stadsfullmäktige företedd redogörelse öfver ifrågavarande ränteförlust, eller att å ena sidan debitera fem procent ränta å levererade eller bristande medel från den dag, då redovisning för vederbörande restlängd bort vara afgifven eller tre månader från dess mottagande, till den 30 december

46 1890 och å andra sidan kreditera enahanda ränta å hvarje särskild^ före nyssnämnda dag levereradt belopp från den dag, då det levererats, likaledes till den 30 december 1890 emellertid funnit en minskning i fordrade beloppet böra ske med 1,626 kronor 93 öre, beroende, frånsedt rättelse af vissa smärre räkne- och skriffel i stadsfullmäktiges redogörelse, hufvudsakligen därpå, dels att, enär ränteberäkning för handräckningsmedel af enahanda skäl, som advokatfiskalsämbetet med afseende å sådana medel anfört beträffande ansvarsfrågan, icke borde i allmänhet ifrågakomma, ämbetet från stadsfullmäktiges ifrågavarande redogörelse affört handräckningsmedel med undantag dock af ofvannämnda å 1882 års restlängd å kommunalskatter den 14 mars 1891 levererade 180 kronor 65 öre, dels att, då ränteanspråket vore preskriberadt, så vidt det afsåge sådana belopp, som levererats minst tio år, innan anspråket hos Vigelius framstälts, hvilket skett senast den 19 november 1891, de belopp, som levererats före den 19 november 1881, likaledes från redogörelsen afförts, dels ock att därifrån vidare afförts ej mindre 178 kronor 62 öre, som drätselkammaren å 1880 års kommunalskatterestlängder uppburit af skattskyldige, än äfven vissa afkortade eller afskrida men det oaktadt af stadsfullmäktige i dess redogörelse upptagna belopp; och att advokatfiskalsämbetet, som vid afförandet af nyss uppräknade rester iakttagit, att i de fall, då för samma år två restlängd er aflämnats, samma rester, enär upplysning saknades i hvad mån de inginge i ena eller andra restlängden, afförts från den tidigare restlängden i likhet med hvad i stadsfullmäktiges redogörelse ägt rum i fråga om öfriga afskrida eller i konkurser bevakade rester, alltså funnit sig höra endast på det sätt biträda stadsfullmäktiges erättningsanspråk härutinnan, att ämbetet yrkade, det Vigelius måtte förpligtas till stadskassan utgifva 3,662 kronor 75 öre; och yrkade advokatfiskalsämbetet därjämte åläggande för Vigelius att ersätta stadsfullmäktiges utgifter å målet, hvaremot ämbetet hemstälde om rätt för Vigelius att från den ersättning, han kunde varda förpligtad att i ofvannämnda hänseenden utgifva, afdraga ett belopp af 40 kronor 54 öre, som han enligt lämnade redovisningar på grund af öfverleverering hade till godo af stadskassan. Vigelius anförde sedermera i förklaring öfver advokatfiskalsämbetets sista memorial, bland annat, att magistraten före inställelsedagen i telegrafkommissarien Bergströms konkurs, som börjat den 5 december 1877, till drätselkammaren lämnat uppgift om och sålunda redovisat de Bergström påförda resterna, hvilka sedermera af drätselkammaren i konkur- 43

47 44 sen bevakats, i följd hvaraf och då staden icke inom tio år från redovisningsdagen hos magistraten bevakat sitt anspråk på skadestånd för den försummelse, magistraten påståtts hafva låtit komma sig till last beträffande ifrågavarande rester, samma anspråk vore preskriberadt. Efter slutad skriftvexling meddelade hofrätten utslag i målet den 23 april 1895, därvid hofrätten först förklarade sig låta bero vid advokatfiskalsämbetets frånträdande af ansvarspåståendet, i hvad det afsåge redovisning af kommunalskatterestlängder för åren och prestskatterestlängder för åren 1883, 1885 och 1886; hvarefter hofrätten vidare yttrade: Enär, beträffande återstoden af de uti målet ifrågakorana restlängder, Vigelius medgifvit, att desamma öfverlämnats till magistraten för indrifning å de af advokatfiskalsämbetet uppgifna tider, samt ämbetets uppgifter om de tider, då restlängderna blifvit slutligen redovisade, jämväl måste anses riktiga; alltså och då magistraten i fråga om de restlängder, som till magistraten aflämnats efter den dag kongl. förordningen angående förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder m. m. den 12 juli 1878 trädde i kraft, sålunda åsidosatt samma förordnings stadgande om redovisnings afgifvande inom tre månader efter det handräckning begärts, och magistraten äfven beträffande redovisning af öfriga restlängderna måste anses hafva visat försummelse, pröfvade hofrätten, som lämnade den af Vigelius härutinnan gjorda invändningen om preskription utan afseende, lagligt att, med stöd af 25 kapitlet 17 strafflagen, döma Vigelius, för det han sålunda gjort sig skyldig till försummelse vid utförande af sin ämbetspligt såsom ordförande i magistraten, att bota två hundra femtio kronor. Hvad därefter ersättningsfrågorna vidkomme så, enär det enligt lag icke tillkommit stadsfullmäktige att handhafva eller öfvervaka förvaltningen af de i målet omförmälda prestskattemedel, samt icke heller vore visadt, att stadsfullmäktige på annan grund ägde befogenhet att beträffande samma medel föra talan, lämnade hofrätten i målet framstälda ersättningsanspråk, i hvad de afsåge sagda medel, utan vidare afseende, hvarjämte hofrätten funne Vigelius invändning därom, att tiden för klander af ifrågavarande redovisningar jämlikt 18 kapitlet 9 handelsbalken och 56 af kongl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet vore försuten, icke heller förtjäna afseende; och som, hvad anginge yrkandet om förpligtande för Vigelius att utgifva skadestånd för magistratens förmenta försummelse att indrifva telegrafkommissarien Bergström påförda kommunalskatterester, någon försumlighet vid indrifning af sådana rester, som påförts Bergström å de först efter hans den 5 december 1877 började konkurs till magistraten öfverlämnade

48 restlängderna, icke visats ligga magistraten till last; alltså och då magistratens befattning med indrifning af öfriga ifrågavarande skatterester upphört vid Bergströms försättande i konkurs, samt det mot Vigelius bestridande icke visats, att förevarande skadeståndsanspråk, som mot magistraten bevakats år 1879, blifvit inom tio år därefter ånyo bevakadt, vid hvilka förhållanden anspråket, i hvad det afsåge sistnämnda rester, jämlikt kongl. förordningen om tioårig preskription m. in. den 4 mars 1862 vore preskriberadt, pröfvade hofrätten lagligt ogilla den mot Vigelius härutinnan förda talan. Hvad vidare anginge stadsfullmäktiges anspråk att af Vigelius utfå 147 kronor 8 öre jämte ränta, hvilket belopp skulle återstå oredovisadt för 1878 års restlängd å kommunalskatter, blefve samma anspråk såsom obestyrkt af hofrätten underkändt, likasom enär 1879 års restlängd å kommunalskatter vid dess öfverlämnande till magistraten för indrifning ostridigt varit försedd med anteckningar af drätselkammarens sekreterare därom, att rester till sammanlagdt belopp af 1,324 kronor 65 öre guldits, samt magistraten på grund häraf haft skälig anledning antaga, att handräckning begärts endast för restlängdens återstående belopp, hofrätten äfven ogillade stadsfullmäktiges af advokatfiskalsämbetet biträdda yrkande om åläggande för Vigelius att utgifva ifrågavarande 1,324 kronor 65 öre jämte ränta. I fråga slutligen om fordrad ersättning för den ränteförlust, staden lidit därigenom, att magistraten icke inom behörig tid till stadskassa!! levererat indrifna kommunalskatterester, så och enär restlängderna å kommunalskatter för åren aflämnats till magistraten för indrifning förr än omförmälda förordning den 12 juli 1878 trädde i kraft; alltså och då före samma förordnings tillkomst viss tid för redovisnings aflämnande icke varit bestämd, samt utredning saknades, när ifrågavarande rester hos de skattskyldige indrifvits, pröfvade hofrätten rättvist ogilla anspråket på ersättning för ränteförlust, så vidt det afsåge nämnda restlängder; hvaremot hofrätten, som lämnade Vigelius invändning om tioårig preskription utan afseende, funne honom icke lagligen kunna undgå att i öfrigt uti ifrågavarande hänseende gälda skadestånd, därvid hofrätten emellertid ansåge detsamma icke kunna skäligen beräknas efter högre räntefot än två procent. På grund af denna pröfning beträffande ränteanspråket funne hofrätten, som i öfrigt gillade de grunder, enligt hvilka advokatfiskalsämbetet verkstält sin ifrågavarande uträkning, endast följande ändringar och tillägg böra däri göras, nämligen att ränta ej debiterades å 1879 och 1880 års till belopp af 475 kronor 11 öre och 27 kronor 17 öre upp- 45

49 46 tagna prestskatterester, och att ränta icke vare sig debiterades eller krediterades beträffande prestskatteresterna för åren , hvarigenom den af advokatfiskalsämbetet debiterade ränteförlusten komme att nedsättas till 1,272 kronor 10 öre, men att däremot ränta ytterligare dels debiterades å 427 kronor 64 öre från den 6 december 1879, å 2,268 kronor 48 öre från den 1 februari 1881 och å 2,343 kronor 41 öre från den 15 september 1881 med 979 kronor 86 öre, och dels krediterades å 427 kronor 64 öre och 316 kronor 42 öre från den 23 december 1880, å 500 kronor från den 31 december 1880, å 1,000 kronor från den 31 januari 1881, å 452 kronor 6 öre från den 6 oktober 1881, å 147 kronor 70 öre från den 8 april 1881, å 947 kronor 77 öre från den 12 augusti 1881 och å 1,247 kronor 94 öre från den 6 oktober 1881, med ett sammanlagdt belopp af 967 kronor 96 öre; och förpligtade alltså hofrätten Vigelius att emot kvitto till staden Åmål utgifva 1,284 kronor, med rätt för Vigelius att härifrån afdraga 40 kronor 54 öre, hvilket belopp han på grund af öfverleverering hade tillgodo af stadskassan. Såsom godtgörelse för stadfullmäktiges kostnader å målet ålades Vigelius utgifva ett hundra kronor. Öfver hofrättens utslag hafva Vigelius och stadsfullmäktige, hvar för sig, anfört underdåniga besvär, hvilka äro beroende på pröfning. Felaktigheter I en hit ingifven, af två personer till riktigheten bestyrkt, skriftlig llylkt{tämlm dnm'^a'ri aneaf Oscar Ehrnberg kyrkoherden i Vombs och Veberöds församlingars pastorat E. Ström för det denne såsom ordförande vid eu med omförmälda församlingar den 4 juli 1894 hållen kyrkostämma för behandling af väckt fråga om förpligtelse för kantorn G. W. Lindelöf att fullgöra honom ålagd byggnadsskyldighet vid hans boställe dels, utan angifven grund och trots däremot framstälda protester, upplöst kyrkostämman, dels ock underlåtit att föranstalta om protokolls förande vid stämman; i hvilket sistnämnda afseende angifvelsen styrktes af ett därvid fogadt, af vice pastorn i berörda pastorat A. T. Larsén den 17 ofvannämnde juli utfärdadt intyg, innehållande att protokoll öfver ifrågavarande kyrkostämma icke funnes i protokollsboken. Beträffande denna angifvelse anförde Ström i afgifvet yttrande: Då diskussionen å kyrkostämman alltmer tilltog i hetsighet mellan de två partier, som där gjorde sig gällande, och då därtill kom, att det ena partiet uppträdde med växande djärfhet och, hvad en af dess anhängare C. G. Nordström beträffade, ohöflighet och oskickligt förhållande i öfrigt, samt då slutligen Ströms lugnt och vänligt uttalade

50 varning att upplösa kyrkostämman endast hade den verkan, att Nordström, allt ifrigare och med biträde af Ehrnberg, syntes nästan vilja betaga Ström den honom i egenskap af ordförande tillkommande pröfningsrätt och handlingsfrihet, fann sig Ström, ur stånd att afstyra den uppkomna oordningen, ej blott föranlåten utan äfven pligtig att på grund af 20 i kongl. förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862 förklara kyrkostämman upplöst. Knappt hade Ström hunnit uttala förklaringen härom, förr än»nämnde herrar» under hotelser rusade ut ur pastorsexpeditionen, hvarest stämman hölls, så att endast det andra partiet, nämligen bönderna, kvarblef; i anledning hvaraf, och då protokollet sålunda icke kunde justeras af andra än sistnämnda partis anhängare, Ström i den allmänna bestörtningen underlåtit att skrifva protokoll, troende sig därigenom undvika beskyllning för partiskhet. I afgifna påminnelser genmälde Ehrnberg härå: Troligen i afsigt att tillbakavisa påståendet, att han utan angifven grund afbrutit kyrkostämman, sökte Ström i förklaringen förvandla stämman till ett tumultuariskt uppträde, där ohöfliga personer med hotelser sökt tvinga honom till hvad de önskade och där oordningen slutligen stigit till en sådan höjd, att. Ström ej kunnat afstyra den, hvarför Ström nödgats upplösa stämman. Häremot ville Ehrnberg åberopa ett påminnelseskriften bifogadt intyg. Hvad Ström menade, då han påstod, att»nämnde herrai-» under hotelser rusade ut ur lokalen, kunde Ehrnberg ej förstå. Af intyget framginge, att de vid stämman närvarande lugnt och stilla aflägsnade sig ur kyrkostämmolokalen. Alla hade nästan samtidigt afiägsnat sig från stämman, Ström själf en af de allra förste. Visserligen hade Ehrnberg sport, att, sedan han jämte några andra af stämmans ledamöter lämnat prestgården, hvarest pastorsexpeditionen vore inrymd, Ström samlat de återstående i sin våning. Möjligen afsåge Ström detta, då han omförmälde, att»bönderna» blefvo kvar, så att han ej kunde få protokollet justeradt, Det vore dock att märka, att justeringen bort verkställas eller ock justeringsmän väljas, innan stämman upplöstes. Det åberopade intyget lydde i hithörande delar sålunda:»undertecknade, hvilka såsom röstberättigade medlemmar i stämman voro närvarande under hela förloppet af den för Vombs och Veberöds socknar gemensamma kyrkostämma, hvilken hölls i Vombs prestgård sistlidne 4 juli, intyga härmed under edspligt: 2:o) Att herr Nordström, som under stämman ofta hade ordet, men därunder ej rörde sig från sin plats, utom då han höfligt reste sig upp under sina anföranden, hela tiden iakt.t.og ett lugnt och i alla afseende!! 47

51 48 fullt värdigt uppförande, och att hvarken han eller herr Ehrnberg uttalade några som helst hotelser; 3:o) Att, sedan stämmans ledamöter en gång intagit sina platser, de bibehöllo dem under hela stämman, hvilken förlopp utan någon som helst oordning, och gaf ingen stämmans ledamot genom sitt uppförande anledning till dennas upplösning; 4:o) Att herr ordföranden ej stödde sitt upplösande af stämman å någon som helst lagparagraf, utan gjorde han detta utan angifvande af någon grund; och 5:o) Att, sedan stämman upplösts, stämmans medlemmar lugnt och stilla aflägsnade sig ur den lokal, där stämman hållits., Vomb den 12 november Nils Ohlsson, n:r 29. Nils Jönsson, nämndeman. Jöns Svensson, n:r 43. Nils Mårtensson, n:r 41. P. Persson, Bruksgården, ledamot i kommunalnämnden. G. B. Lindelöf, organist i Vomb.» Af hvad Ström sålunda medgifvit och i öfrigt i ärendet förekommit framgick, att han afbrutit och upplöst ifrågavarande kyrkostämma, samt att han underlåtit att föra eller låta föra protokoll vid stämman. Härigenom hade Ström, enligt min uppfattning, gjort sig skyldig till ämbetsfel. Hvad först beträffade Ströms åtgärd att upplösa stämman åberopade han till stöd därför 20 i kyrkostämmoförordningen, hvilket lagrum gåfve ordföranden i en kyrkostämma makt att, om oordning uppstode, som han. icke förmådde afstyra, upplösa stämman. Ström hade likväl icke på ringaste sätt sökt styrka sitt påstående, att sådana omständigheter förekommit, som berättigat upplösningen; hvaremot Ehrnberg till bevis för sitt bestridande däraf åberopat sex namngifna personers vittnesbörd. Vid sådant förhållande kunde jag icke tillerkänna Ströms påstående vitsord, utan måste anse honom hafva utan laga skäl upplöst kyrkostämman. Ännu mindre kunde jag fästa något afseende vid hvad Ström anfört till ursäkt för sin underlåtenhet att, på sätt jämlikt 17 i kyrkostämmoförordningen varit hans ovilkorliga skyldighet, föra eller låta föra protokoll vid kyrkostämman. Om verkligen uppkomna oordningar nödgat Ström att upplösa stämman, hade det för honom legat särskild vigt uppå att anteckna sådant till protokoll samt genom dess justering förskaffa vitsord åt detsamma. För de ämbetsfel, hvilka jag sålunda ansåg ligga Ström till last, stälde jag honom under tilltal inför domkapitlet i Lund, med yrkande att han, sedan, om så erfordrades, vittnesförhör med de af Ehrnberg

52 uppgifva personer blifvit genom domkapitlets försorg vid vederbörlig domstol anstäldt, måtte jämlikt 5 i lagen om straff för ämbetsbrott af prest m. in. den 8 mars 1889 dömas till det ansvar, som däri vore sagdt och domkapitlet funne hans fel förskylla. Sedan vittnesförhör blifvit inför Färs häradsrätt anstäldt med såväl de af Ehrnberg hos mig uppgifna som ock af Ström hos domkapitlet åberopade vittnen, meddelade domkapitlet utslag den 29 maj 1895-, däruti domkapitlet utlät sig, att, då hvarken genom det i målet anstälda vittnesförhör eller eljest vore ådagalagdt, att vid ifrågavarande gemensamma kyrkostämma med Vombs och Veberöds församlingar den 4 juli 1894 sådan oordning förekommit, att kyrkoherden Ström haft giltigt skäl att, utan att hafva begagnat sig af den honom såsom stämmans ordförande i 20 af kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 medgifna rätt att efter varning låta från stämman utvisa en hvar, som därvid måtte hafva sig oskickligt förhållit, jämlikt sagda lagrum skrida till upplösning af stämman, och då härtill komme, att han underlåtit att, jämlikt stadgandet i 17 samma förordning, vid berörda stämma föra eller låta föra och senast inom fjorton dagar därefter låta justera protokoll öfver stämmans förhandlingar, så och enär han måste anses därmed hafva gjort sig skyldig till oförstånd och försummelse i sitt ämbete, pröfvade domkapitlet rättvist att för hvad han sålunda låtit komma sig till last, jämlikt 5 i lagen om straff för ämbetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889, döma Ström till varning, hvarjämte han förpligtades att till statsverket återgälda den kostnad, som jämlikt häradsrättens beslut af allmänna medel utgått till de af åklagaren i målet instämda vittnen, samt att jämväl vidkännas den faststälda ersättningen till de på hans begäran i målet hörda vittnen. Häröfver anförde Ström besvär hos hofrätten öfver Skåne och Blekinge, som genom utslag den 21 oktober 1895 förklarade sig finna skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i öfverklagade utslaget. Underdåniga besvär äro af Ström anförda och bero på Kongl. Maj:ts pröfning. 49 Med bifogande af handlingarna i ett vid Rättviks tingslags hä-^f fäe' radsrätt handlagdt mål emellan kronolänsmannen i Ore distrikt A gande af åtal. Eriksson, å tjänstens vägnar, å ena, och handlanden P. J. Johansson i Dalbyn, å andra sidan, angående ansvar för förfalskning af ett intyg, angaf E. R. Thunberg i Ore i en hit ingifven skrift Eriksson till Justitieombudsmannens ämbeteberättelse till lslttj års Riksdag. 7

53 50 åtal, för det denne skulle hafva begått fel i tjänsten därutinnan, att han, som, efter angifvelse, tilltalat Johansson för nämnda brott, sedermera, oaktadt häradsrätten genom utslag, som icke öfverklagats, dömt Johansson till värjemålsed och således ansett åtminstone half bevisning mot Johansson föreligga, frånträdt sin mot Johansson förda talan. Af handlingarna i nämnda mål inhämtade jag, bland annat, att Finn Erik Ersson i Ofvanmyra och hans moder enkan Nisnis Anna Andersdotter i Sörboda hos Eriksson skriftligen anmält, att Johansson vid sökandet af lagfart å fastigheter i Sörboda och Sunnanhed, som han köpt af i Amerika boende O. E. Andersson, begagnat sig af ett i Erik Erssons och Anna Andersdotters namn falskeligen skrifvet, den 20 juli 1889 dagtecknadt intyg af innehåll, att nämnde O. E. Andersson skulle vara samma person som Nisnis Olof Ersson i Sörboda; att Eriksson på grund af denna angifvelse instämt Johansson till Rättviks tingslags häradsrätt och yrkat ansvar å honom för förfalskning af nämnda intyg; att, sedan Johansson å sin sida yrkat ansvar å Eriksson för olaga häktning, häradsrätten genom utslag den 23 juni 1892 förklarat sådana omständigheter och liknelser mot Johansson hafva i målet förekommit, att häradsrätten med stöd af 17 kapitlet 30 rättegångsbalken pröfvade lagligt ålägga Johansson att, om han förmådde, med ed inför häradsrätten betyga, att han icke å ifrågavarande, den 20 juli 1889 dagtecknade intyg därom, att O. E. Andersson vore samma person som Nisnis Olof Ersson, ritat enkan Anna Andersdotters bomärke; för hvilken edgång målet uppsköts till viss dag af näst därefter infallande ting, då Johansson, vid äfventyr att anses hafva åt eden brustit, skulle vid häradsrätten iakttaga inställelse, försedd med föreskrifvet bevis af sin själasörjare; samt att å den utsatta edgångsdagen, sedan Erik Ersson, för egen del och å sin moders vägnar, återkallat den mot Johansson gjorda angifvelsen, ej mindre åklagaren förklarat sig vid sådant förhållande afstå från fullföljd af det mot Johansson väckta åtalet, än ock Johansson återkallat sina mot åklagaren framstälda påståenden, samt Erik Ersson åtagit sig att godtgöra hvad åklagaren fått sig ålagdt att af allmänna medel förskjuta till i målet hörda vittnen; i anledning hvaraf häradsrätten, som härvid låtit bero, afskrifvit målet från vidare handläggning. Eriksson anförde i afgifven förklaring öfver angifvelsen, att, då det under rättegången blifvit ådagalagdt, att Johansson icke gjort bruk af ifrågavarande intyg inom Erikssons distrikt utan inom Leksands socken, dit intyget med posten afsändts till häradsrättens t. f. ordförande, hade Eriksson ansett sig icke äga rätt, än mindre skyldighet att fullfölja åtalet, sedan angifvarne återkallat angifvelsen; och hemstälde

54 därför Eriksson, att den mot honom gjorda anmälan måtte lämnas utan afseende. * * # Frågan, huruvida Eriksson, såsom han påstått, varit obehörig att i målet föra talan, på den grund att brottet skulle hafva blifvit begånget utom hans tjänstgöringsområde, sammanhängde med och var beroende af frågan, huruvida Rättviks tingslags häradsrätt varit behörig att till handläggning upptaga målet; och då i sådant hänseende förekom, att Eriksson anhängiggjort målet vid nämnda domstol, att icke någon anmärkning ägt rum rörande domstolens behörighet, och att domstolen genom att upptaga och behandla målet samt däri döma till edgång visat sig hafva den uppfattning, att det åtalade brottet hörde under dess domsrätt, ansåg jag redan på dessa skäl Erikssons först nu framkastade påstående om sin obehörighet att i målet föra talan icke förtjäna afseende. Det lider heller icke något tvifvel, att den af domstolen ådagalagda uppfattningen om sin behörighet att upptaga målet och således äfven om Erikssons befogenhet att däri uppträda såsom åklagare var fullkomligt riktig. Att angifvelsens återkallelse skulle hafva lagt hinder i vägen för åklagaren att i målet fullfölja talan, syntes Eriksson icke ens vilja påstå, och detta kunde så mycket mindre ifrågasättas, som det åtalade brottet hörde under allmänt åtal. Då brottet var af sådan beskaffenhet, hade åklagaren enligt 19 i kongl. förordningen om strafflagens införande den 16 februari 1864 skyldighet att tala därå. En åklagares skyldighet i detta hänseende är icke på annat sätt inskränkt än af hänsynen till att vid anställande och fullföljande af åtal tillräckliga skäl och bevis icke må saknas. Då Eriksson anhängiggjort och vid flera rättegångstillfällen fullföljt målet, måste man antaga, att han ock ansett sig äga skäl därtill; och att denna hans uppfattning delats af domstolen framgick däraf, att edgång blifvit den tilltalade förelagd. I den omständigheten, att ett, såvidt upplyst var, laga kraftvunnct edgångsutslag i målet förelåg, syntes mig Eriksson hafva haft det starkaste skäl att icke låta sin väckta talan falla; och då han det oaktadt, utan angifvande af laga skäl, nedlagt densamma, ansåg jag honom därigenom hafva gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten. Denna försummelse, för hvilken någon urskuldande omständighet hvarken kunnat anföras eller framgick af hvad som i målet förekommit, syntes mig vara af beskaffenhet att icke böra lämnas utan åtgärd från min sida. Jag uppdrog därför åt Konungens befallningshafvande i Kopparbergs län att förordna åklagare att vid vederbörlig domstol mot Eriksson an- 51

55 52 hängiggöra och utföra åtal för ifrågavarande tjänstefel samt att därvid yrka ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet. Med anledning däraf anstäldes åtal mot Eriksson inför Rättviks tingslags häradsrätt, hvilken den 8 juli 1895 meddelade utslag i målet, af innehåll att häradsrätten funne det ej vara, genom hvad i målet förekommit, ådagalagdt, att Erikssons frånträdande af det emot Johansson väckta åtal för förfalskningsbrott föranledts af andra omständigheter, än att Eriksson under handläggningen af berörda åtal börjat draga i tvifvelsmål åtalets befogenhet, att de personer, hvilkas angifvelse legat till grund för åtalet, återkallat densamma och utfäst sig att godtgöra statsverket hvad Eriksson fått sig ålagdt att af allmänna medel förskjuta till vittnen i målet, samt att Eriksson varit fullt öfvertygad, att, om åtalet fortgått, Johansson skulle med föreskrifven värjemålsed befriat sig från ansvar och ersättningsskyldighet i målet; och enär Eriksson således finge antagas hafva vid åtalets nedläggande handlat i god tro, och skada genom åtgärden icke tillskyndats statsverket eller enskild person, funne häradsrätten Eriksson icke böra till ansvar såsom för tjänstefel eller till ersättningsskyldighet i målet dömas. Öfver detta utslag äro, efter förordnande af mig, besvär hos Svea hofrätt anförda af advokatfiskalen i hofrätten, hvilka besvär för närvarande äro på pröfning beroende. Brott mot tryckfrihetsförordningen Utgifvaren af tidningen»varbergsposten» J. Högborg anmälde hos.mig, med åberopadt stöd af tryckfrihetsförordningen, kyrkoherden i Varberg M. Ullman till åtal, för det denne vägrat att själf meddela upplysningar eller tillåta Högborgs ombud att ur kyrkoböckerna göra anteckningar om afkunnade lysningar till äktenskap samt ingifna anmälningar om födde och döde inom Varbergs församling, hvilka uppgifter Högborg begärt för införande i»varbergsposten». Högborg anmärkte därjämte, att de uppgifter, som förvägrats honom, lämnades till en annan i Varberg utgifven.tidning,»norra Hallands tidning Vestkusten». Vid angifvelseskriften var fogadt ett af E. G. Torgny den 18 oktober 1894 utfärdadt intyg, som innehöll, bland annat, att, sedan Torgny åtskilliga gånger fått själf i pastorsexpeditionen från kyrkoböckerna göra anteckningar angående födde och döde samt lysningar, Ullman vid besök af Torgny den 17 september nämnda år förklarat sig icke vara villig att lämna några uppgifter för tidningen»varbergsposten»; att Torgny därpå till Ullman aflämnat en skrifvelse af följande innehåll:»till pastorsämbetet i Varberg! Med stöd af tryckfrihetsförordningen 2, 4:e punkten,

56 anhålles få ur kyrkoböckerna på tid och under vilkor, sou) af pastorsämbetet må bestämmas, låta göra anteckningar om till pastor under förflutna veckan anmälde födde och döde äfvensom i- söndags afkunnade lysningar till äktenskap, allt för offentliggörande i 'Varbergsposten. Varberg den 17 sept Johan Högborg, utgifvare af 'Varbergsposten»; samt att Ullman emellertid fortfarande bestämdt nekat att lämna några uppgifter till en sådan»skandaltidning» som»varbergsposten», hvarjämte han uttalat den förhoppning, att tidningen måtte blifva så kortlifvad som möjligt. Vidare var bilagdt ett 'intyg af medarbetaren i»norra Hallands tidning Vestkusten» H. F. Löhr, af innehåll, att han sedan lång tid tillbaka för denna tidnings räkning fått å pastorsexpeditionen i Varberg ur kyrkoböckerna göra anteckningar om antalet födde, vigde, döde in. in., men att Ullman under september månad 1894 förklarat sig ej vidare kunna tillåta sådant. Ullman hade dock sagt sig skola själf tillsända redaktionen af tidningen»vestkusten» nämnda uppgifter. Uti infordradt yttrande i anledning af den gjorda anmälan anförde Ullman hufvudsakligen: Alldenstund såväl Högborg som hans medarbetare vore för Ullman så godt som obekante, hade Ullman ansett sig hvarken skyldig eller berättigad att upplåta pastors hus och arkiv till deras fria disposition, och detta så mycket mindre som han ej ägde rättighet att lämna oinskränkt tillträde till ifrågavarande ministerialböcker för andra än honom öfverordnade myndigheter. Enär det vore Ullman i lag förbjudet att lämna uppgift t. ex. om, att en kvinna födt ett oäkta barn, eller om vissa jäf mot utfärdade lysningars afkunnande eller om anrfiälda hinder för vissa personers kristliga jordfästning, innan vederbörande myndighet därom besluta, framginge redan häraf tydligt och klart, att det vore Ullman förbjudet att lämna böcker, som äfven innehölle sådana uppgifter, till tidningsman för publikation. De af Högborg omförmäla uppgifter angående födde, vigde och döde plägade nästan alltid lämnas tidningarna af församlingarnas klockare eller kyrkvaktare i enlighet med de tillkännagifvanden eller kungörelser, som därom hvarje söndag från predikstolen upplästes. Ullman ville ej i hufvudsak bestrida innehållet af klagoskriften bilagda intyg, men han bestrede, att däraf kunde framgå, det han handlat i strid mot sin pligt som ämbetsman och gällande lagbud. Ullman hemstälde därför, att ifrågavarande klagomål måtte lämnas utan afseende. Högborg inkom därefter med påminnelser, hvaruti han, bland annat, anmärkte, hurusom Ullman, som förmenade sig icke vara skyldig eller 53

57 54 berättigad att gifva Högborgs inedarbetare tillträde till kyrkoböckerna, likväl vid upprepade tillfällen tillförene därtill lämnat medgifvande. Högborg ansåge obehöfligt att inlåta sig på tolkning af grundlagens mening i förevarande fråga. Men han ville anmärka, att hvarken han eller hans ombud framstält några önskningar angående sättet för erhållande af ifrågavarande kyrkliga notiser, utan hade pastorsadjunkten i församlingen, tydligen i egenskap af expeditionshafvande, tillsagt Högborgs ombud att infinna sig å expeditionen på tider, då den ej vore öppen, för att på egen hand göra anteckningar ur böckerna. Landets öfriga tidningar innehölle i allmänhet uppgifter af omförmälda beskaffenhet, men dessa kunde icke hafva lämnats i enlighet med de kungörelser, som från predikstolarne upplästes, då tidningarna vecka för vecka äfven innehölle uppgifter om födde, och några sådana uppgifter ej upplästes från predikstolarne annat än vid nyåret. Högborg vidhölle sitt yrkande om ansvar å Ullman. I öfverensstämmelse med den grundsats om tryckfrihet, som i 86 af regeringsformen och 2 1 mom. af tryckfrihetsförordningen är uppstäld, innehåller 4 momentet 1 punkten af sistnämnda paragraf, att det, med vissa undantag, skall vara en hvar tillåtet att i allmänt tryck utgifva alla offentliga handlingar, af hvad namn och beskaffenhet de vara må, och stadgas tillika, att till den ändan icke allenast alla sådana handlingar vid domstolar och andra uppräknade verk och ämbeten böra mot lösen utlämnas åt hvem det äskar, antingen han har i saken del eller ej, vid ansvar såsom för tjänstens försummelse, om sådant af någon publik tjänsteman vägras eller obehörigen fördröjes, utan äfven, vid samma ansvar, i alla arkiv, hvar och en fri tillgång lämnas att få på stället afskrifva eller afskrifva låta, eller, om därvid betydande hinder vore, i bevittnad afskrift, emot vederbörlig lösen, utbekomma alla slags handlingar i hvad ämne som helst. Till ytterligare bekräftelse af den rättighet, som sålunda blifvit lämnad, heter det i sista stycket af 2 4 mom. af tryckfrihetsförordningen, att, som det blefve för vidlyftigt att alla förekommande ämnen, mål och ärenden med noggrannhet utsätta, skall det stå hvar och en fritt att i tryck allmänt kunnigt göra allt hvad som i denna lag icke finnes uttryckligen förbjudet. Ehuru bland de i 2 4 mom. 1 punkten uppräknade verk och ämbeten icke återfinnas pastorsämbetena eller kyrkoarkiven, måste dessa dock anses inbegripna under de föreskrifter, som i sagda lagrum meddelas. Detta framgår redan af den allmänna omfattning, som lagstiftaren

58 tydligen genom de använda ordalagen velat gifva dessa bestämmelser, och bekräftas dessutom af det undantag, som stadgas i afseende å kyrkoböckerna och dylika handlingar. Detta undantag, hvars innehåll och omfattning synes mig vara afgörande för bedömandet af förevarande sak, innehåller»att ingen må tillåtas att, i andra fall än allmänna lagen och nu gällande författningar utstaka, meddela eller till tryck utlämna utdrag af kyrkoböcker eller af andra själavården och kyrkodisciplinen rörande handlingar, i afseende på enskilda personers lefverne och seder, så vidt de lända dem till skada eller förklenande. Den häremot bryter, böte trettiotre riksdaler sexton skillingar.» Häraf är, såsom redan blifvit sagdt, tydligt, att kyrkornas och pastorsämbetenas arkivhandlingar i regeln skola vara tillgängliga för allmänheten och kunna af trycket utgifvas. Nyssnämnda undantag innefattar visserligen, enligt ordalydelsen, endast ett förbud att meddela och till tryck utlämna utdrag ur kyrkoböcker och andra sådana handlingar i afseende på enskilda personers lefverne och seder, såvidt de lända dem till skada eller förklenande. Men man torde icke göra sig skyldig till afvikelse från regeln om grundlagarnas tillämpning efter ordalydelsen, om man anser, att genom förbudet att meddela utdrag ur kyrkoböckerna och andra dylika handlingar i nämnda delar dessa böcker och handlingar blifvit i sådana delar helt och hållet undandragna offentligheten. Af denna uppfattning torde följa, att kyrkoböcker och andra sådana handlingar,^ såvidt de icke angå enskilda personers lefverne och seder eller, om så vore, ej lända dem till skada eller förklenande, få till trycket befordras, för hvilket ändamål en hvar äger rätt att, med nämnda inskränkning, antingen själf taga del åt desamma eller ock erhålla utdrag ur dem. Då emellertid kyrkoböckerna icke lära vara så förda, att de delar, som få publiceras, äro strängt skilda från de delar, som icke få offentliggöras, blifver det ofta i praktiskt hänseende synnerligen svårt att tillgodose allmänhetens rätt att själf taga del af kyrkoböckerna i först nämnda delar. Men uppenbart är att, därest den, hvilken har vård om dessa böcker, icke vill underkasta sig det ansvar _ och de svårigheter, som måste vara förenade med att låta allmänheten själf taga del åt kyrko böckerna i tillåtna delar, han är skyldig att på annat sätt, d. v. s. genom meddelande af utdrag ur böckerna, sätta den, det önskar, i tillfälle att till tryck befordra sådana delar af dem. _ Af handlingarna uti ifrågavarande ärende framgick, att Högborg anhållit att få taga del af Varbergs församlings kyrkoböcker för att därur röra anteckningar om födde och döde samt lysningar, samt att Ullman 55

59 56 vägrat att för ändamålet tillhandahålla böckerna eller meddela uppgifter i nämnda hänseenden. Då de uppgifter, som af Högborg äskades, i och för sig ej voro af sådan beskaffenhet, att deras offentliggörande var förbjudet, ansåg jag Ullman hafva genom sin vägran gjort sig skyldig till ämbetsfel. För detta ämbetsfel, som innebar en kränkning af tryckfriheten, öfver hvars skyddande det är mig särskildt anbefaldt att vaka, stälde jag Ullman till ansvar inför domkapitlet i Göteborg, jämlikt 5 i lagen om straff för ämbetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål den 8 mars På detta, åtal meddelade domkapitlet den 21 augusti 1895 utslag, däri domkapitlet yttrade: Då enligt 2 mom. 4 af tryckfrihetsförordningen endast vissa delar af kyrkoböckerna vore undantagna från den allmänna regeln, att en hvar hade rätt att i allmänt tryck utgifva alla offentliga handlingar, men de uppgifter om födde och döde samt lysningar, som Högborg af Ullman begärt, ej tillhörde de undantagna delarne, hvarför ock Ullman varit pligtig, vid ansvar såsom för tjänstens försummelse, antingen att låta Högborg själf ur kyrkoböckerna hämta dessa uppgifter, om Ullman ansett sig kunna göra detta utan fara för att sådana anteckningar, som ej finge bekantgöras, skulle blifva kända af obehörig person, eller i motsatt fall att själf meddela Högborg de upplysningar och utdrag, han begärt, så och då Ullman förvägrat Högborg de begärda upplysningarna, pröfvade domkapitlet rättvist, på grund af 5 af lagen om straff för ämbetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål, att döma Ullman till varning för ämbetsfel. Häröfver besvärade sig Ullman hos Göta hofrätt, som, enligt utslag den 12 november 1895, förklarade sig finna skål icke hafva förekommit till ändring i domkapitlets utslag. öfver hofrättens utslag har Ullman anfört underdåniga besvär, hvilka äro på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. Offentlighet vid underdomstolarne. I min senast afgifna ämbetsberättelse redogöres (sidd ) för ett af mig anbefaldt atal mot häradshöfdingen J. G. Horney och docenten H. Antell, under hvilkas ordförandeskap Luggude häradsrätt den 1 och den 21 mars vid ransakning med pigan Hilma Sofia Jönsson och Sven Jonasson, tilltalade den förra för mordbrand och den senare för anstiftande af nämnda brott, utvisat tingsmenigheten för att hålla enskildt förhör med Hilma Sofia Jönsson. Såsom motiv härför åberopades särskildt

60 af Horney i till mig afgifvet yttrande, att all anledning förefunnits, att Hilma Sofia Jönsson läte sig af blyghet eller rädsla i menighetens närvaro afhållas från afgifvande af fullständig och sanningsenlig berättelse angående brottet, samt att härtill komme, att Hilma Sofia Jönsson vid polisförhör uppgifvit, att Sven Jonasson sökt närma sig henne i osedligt hänseende. Enligt hvad det mig från Horney tillhandakomna protokollstranssumt för den 1 mars, då Horney fört ordet i häradsrätten, utvisade, hade Hilma Sofia Jönsson hörts vid enskiidt förhör om sina lefnadsomständigheter, om sin tjänst hos Sven Jonasson och hennes behandling i tjänsten, om Sven Jonassons första försök att tubba Hilma Sofia Jönsson till att anlägga mordbrand, om hans förnyade försök därutinnan, om hennes besök i sitt hem kort före mordbrandens anläggande m. m. Först därefter uppgaf Hilma Sofia Jönsson»med anledning af uppgiften i polisförhörsprotokollet» på fråga, att Sven Jonasson vid ett tillfälle bedt henne»om en kyss». Det under åtalets fortgång företedda fullständiga protokollet gaf vid handen, att Hilma Sofia Jönsson vidare fått afgifva en längre detaljerad berättelse om själfva brandanläggningen. Redogörelsen i protokollet för förhöret med Hilma Sofia Jönsson rörande alla dessa omständigheter förekom i ett enda stycke och inleddes med följande ord:»sedan tingsmenigheten äfvensom Sven Jonasson och dennes hustru under förhöret med Hilma Sofia Jönsson fått taga afträde, berättar Hilma Sofia Jönsson». Det torde icke kunna bestridas, att denna affattning af protokollet utmärkte, att förhöret med Hilma Sofia Jönsson rörande alla omförmälda omständigheter, och ej endast i fråga om något osedligt förhållande, verkstälts i enrum. Att afsigten med förhörets hållande i enrum varit att utforska allt, som angick den väckta anklagelsen, syntes ock bekräftas genom hvad Horney i främsta rummet förebar såsom skäl för vidtagande af den anmärkta åtgärden, nämligen att Hilma Sofia Jönssons rädsla och blyghet gåfve anledning till hållande af enskiidt förhör med henne hvilken synpunkt Horney under åtalets fortgång i sin förklaring till hofrätten öfver Skåne och Blekinge ytterligare framhöll, under uttalande att nämnda åtgärd afsett att bringa sanningen i dagen och att förskona en femtonårig tilltalad från ökadt lidande, hvarjämte Horney förmenade, att 1881 års förordning om offentlighet vid underdomstolarne ej borde tydas så, att ett förhör måste hållas offentligt, äfven om sanningens uppdagande däraf skulle förhindras, och att ett fel mot offentlighetens princip ej kunde anses vara begånget, när den anklagades hörande i enrum på giltiga grunder kunnat anses nödigt för sanningens uppdagande. Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1996 års Riksdag. 8 57

61 58 Enligt min uppfattning hade Horney och Antell, hvilken sistnämnde var ordförande i häradsrätten den 21 mars, då Hilma Sofia Jönsson under ransakningens fortgång enskildt förhördes, gjort sig skyldige till fel mot kong], förordningen den 22 april 1881 angående offentlighet vid underdomstolarne, hvilken författning ej tillåter menighetens utvisande i andra fall, än då rätten skall hålla enskild öfverläggning, eller rätten finner förekommande mål vara för anständigheten och sedligheten stötande. Något annat undantag från offentlighetens grundsats, vare sig till befrämjande af sanningens uppdagande eller för annat ändamål, känner icke författningen. Vid den granskning af förslaget till 1881 års förordning, som gjordes af högsta domstolen, yttrade ett justitieråd:»genom förslaget skulle vara underrätt betaget att till sanningens uppdagande, när part eller vittne af räddhåga, blygsel eller annan dylik orsak undandrager sig att i en menighets närvaro afgifva fullständig och tydlig redogörelse för ett sakförhållande, begagna den icke sällan lämpliga och ändamålsenliga utvägen att under förhöret utvisa menigheten, i hvars närvaro den till domstolens protokoll tagna berättelsen om förloppet sedermera uppläses». Denna anmärkning 'om en förment brist hos förslaget föranledde likväl icke någon ändring däraf; uppenbarligen af den anledning att man icke ville lämna utrymme för det sålunda antydda förfarandet. När Horney grundade sitt försvar för den anmärkta åtgärden förnämligast på behofvet af sanningens uppdagande, saknade han således stöd härför i 1881 års förordning. I det ifrågavarande mordbrandsmålet förekom emellertid en biomständighet, rörande hvilken domstolen må hafva ägt att hålla enskildt förhör med Hilma Sofia Jönsson. Men, på sätt jag i min åtalsinstruktion för advokatfiskal anmärkte, får icke det förhållande, att en på målet mer eller mindre inverkande omständighet anses vara af beskaffenhet, att en offentlig undersökning däraf vore olämplig, medföra att hela förhöret med den tilltalade i ett mål, där anklagelsen icke afser någon för anständigheten och sedligheten stötande förbrytelse, hålles i enrum, såsom i förevarande fall just ägde rum, enligt hvad protokollet syntes utvisa. I anledning af det utaf mig mot Horney och Antell anbefalda åtal utlät sig hofrätten, att, enär häradsrätten med afseende å ifrågakomna måls beskaffenhet icke enligt kongl. förordningen den 22 april 1881 ägt att., på sätt som skett, besluta, att tingsmenigheten under handläggningen af målet skulle afträda, pröfvade hofrätten rättvist att, jämlikt 25 kapitlet 17 strafflagen, för nämnda felaktiga förfarande döma Horney och Antell att bota en hvar 25 kronor.

62 Med hofrättens utslag lät Antell sig åtnöjas, hvaremot Horney anförde underdåniga besvär däröfver. Horney vidhöll därvid, att utvisningsåtgärden måste anses hafva varit lämplig och nödvändig för sanningens uppdagande. Men Horney påstod tillika, att förhöret, hvilket skulle afsett väsentligen att vinna upplysning angående det antydda osedliga förhållandet, leddes i detta syfte, ehuru Hilma Sofia Jönsson icke yttrade något om det osedliga närmandet, förr än hon uttryckligen därom tillspordes, efter åtskilliga frågor angående förhållandet i allmänhet mellan henne och Sven Jonasson. Och Horney, hvilken på hittills angifna grunder försvarat sin åtgärd att hålla»förhöret» med Hilma Sofia Jönsson i enrum, uppgaf nu hvad förut icke på minsta sätt af honom antydts att, efter det Hilma Sofia Jönsson yttrat sig om ifrågakomna förhållande, så att någon vidare upplysning därom icke kunde vid tillfället förväntas, menigheten åter erhållit tillträde till tingssalen och således fått afhöra målets fortsatta handläggning. Genom denna Horneys uppgift kom målet i ett helt och hållet förändradt skick, uppenbarligen afgörande för den slutliga utgång, det beträffande honom fick genom Kongl. Maj:ts utslag den 27 september Detta utslag innehöll, att, enär beskaffenheten af ifrågavarande mål icke utgjort lagligt hinder för klaganden att vid förhör med Hilma Sofia Jönsson angående omständigheter, hvilka varit för anständighet och sedlighet stötande, tillsäga åhörarne att afträda, samt klaganden icke, såvidt visats, öfverskridit den befogenhet, honom i sådant hänseende tillkommit, funne Kong]. Maj:t, med upphäfvande af hofrättens utslag, den af advokatfiskalen mot klaganden förda talan icke kunna bifallas*). *) Om detta utslag voro fyra justitieråd ense. Skiljaktiga meningar uttalades af tre justitieråd, af hvilka ett ej fann skäl att i hofrättens utslag göra ändring. Ett justitieråd yttrade:»i betraktande af de utaf häradshöfdingen Horney i detta mål anförda särskilda omständigheter anser jag hvad i målet lagts honom till last ej vara af beskaffenhet att föranleda till ansvar för ämbetsfel och finner förty med ändring af hofrättens utslag åtalet ej kunna bifallas». Slutligen yttrade ett justitieråd:»enär, med afseende å hvad Hilma Sofia Jönsson vid polisundersökning rörande det henne och Sven Jonasson tillvitade brott uppgifvit därom, att Sven Jonasson sökt närma sig henne i osedligt syfte, anledning förefunnits till antagande, att Hilma Sofia Jönsson vid ransakningen inför häradsrätten skulle komma att yppa omständigheter, de där voro för anständigheten och sedligheten stötande, samt i betraktande häraf och då, enligt klagandens obestridda utsago, tingsmenigheten endast under det häradsrätten förhört Hilma Sofia Jönsson angående berörda, af henne uppgifna förhållande förvägrats att vid ransakningen närvara, något lagstridigt förfarande i det af advokatfiskalsämbetet anmärkta hänseende icke kan anses ligga klaganden till last, pröfvar jag rättvist att, med ändring af hofrättens utslag, förklara advokatfiskalsämbetets i målet förda talan icke kunna bifallas». 59

63 60 att^utlämna * m n arbetsberättelse till 1894 års riksdag redogöres (sidd ) aprotokollför ett af mig anbefaldt åtal mot borgmästaren i Åmål S. Vigelius, hvilken vägrat att utlämna en expedition. Göta hofrätt dömde Vigelius att härför bota tio kronor. Af skäl, som i nämnda berättelse angifvas, fann jag mig böra draga målet under Kongl. Maj:ts pröfning i ändamål att få det ådömda straffet höj dt. De af advokatfiskal^ i enlighet med af mig lämnad föreskrift, anförda underdåniga besvären äro numera afgjorda genom Kong]. Maj:ts utslag den 21 oktober 1895, enligt hvilket Kongl. Maj:t pröfvat rättvist på det sätt ändra hofrättens utslag, att beloppet af de böter, hvartill Vigelius för ifrågavarande försummelse i ämbetet gjort sig förfallen, bestämts till tjugufem kronor. 7/ZZ/gi l n t[l} m\s insä?d anförde A. Lundgren följande: man. Sedan Lundgren den 21 mars 1892 å exekutiv auktion från Ellen Hulander inköpt i mät tagna egendomen Reutersberg med underlydande hemman, och efter det Lundgren vid köpeskillingslikviden den 2 maj samma år fullgjort sin betalningsskyldighet, anhöll Lundgren hos vederbörande kronofogde om handräckning för att få Ellen Hulander och hennes man E. N. Hulander afhysta från gården. Då kronolänsmannen S. Gedda efter vederbörligt uppdrag den 18 maj 1892 instälde sig å Reutersberg för verkställande al makarna Hulanders vräkning, bestred E. N. Hulander befogenheten af den äskade handräckningsåtgärden, på den grund att han och hans hustru enligt kontrakt den 22 februari 1892 till H. Wettervik, A. Andersson och A. Bengtsson upplåtit fastigheten på arrende under ett års tid från och med den 14 mars samma år, och att Hulander jämlikt fullmakt af arrendatorerna ägde under arrendetiden förvalta fastigheten. I anledning af hvad sålunda förekommit förklarade Gedda den begärda handräckningen icke kunna äga rum, hvilket beslut Lundgren, under fullföljande af handräckningsansökningen, öfverklagade hos Konungens befallningshafvande i Elfsborgs län, därvid Lundgren tillika yrkade, att, utan hinder af förenämnda arrendekontrakt, de föregifna arrendatorerna måtte skiljas från all befattning med egendomen. Genom resolution den 24 augusti 1892 förklarade sig emellertid Konungens befallningshafvande finna målet icke vara af beskaffenhet att därmed kunde handräckningsvis förfaras. Göta hofrätt åter utlät sig genom utslag den 23 december 1892 på Lundgrens i målet anförda besvär, att, då Lundgren ostridigt erlagt köpeskillingen för ifrågavarande af honom å exekutiv auktion inropade fastighet, samt

64 det icke blifvit visadt, att det åberopade arrendekontraktet tillkommit, innan fastigheten utmättes, alltså och då vid sådant förhållande kontraktet lagligen ej utgjorde hinder för Lundgren att komma i besittning af fastigheten, funne hofrätten lagligt att, med upphäfvande af Konungens befallningshafvandes resolution, förordna, att vederbörande exekutor ägde att efter anmodan af Lundgren afhysa E. N. Hulander och hans hustru jämte husfolk samt tillhörigheter från ifrågavarande fastighet och däri inrymma Lundgren. När Lundgren därefter hos exekutor anhöll om verkställighet af hofrättens utslag, förklarade länsmannen Gedda, som erhållit detta uppdrag, vid sin inställelse å Reutersberg, att han mot E. N. Hulanders bestridande icke ansåge sig kunna verkställa handräckningsåtgärden; med anledning hvaraf Hulander fortfarande satt i besittning af egendomen till medlet af mars månad 1893, då han omsider afflyttade därifrån. Under den tid af ett år, hvarunder Hulander sålunda för arrendatorernas räkning innehade egendomen Reutersberg, hade han till den grad förstört och vanvårdat densamma, att Kinds häradsrätt, hvarest Lundgren väckte anspråk om skadeersättning, genom utslag den 12 mars 1894 tillerkände honom dylik ersättning till belopp af 3,290 kronor. Men då hvarken Hulander eller arrendatorerna ägt tillgångar att gälda ersättningen, hade Lundgren helt och hållet gått miste om densamma. Lundgren anmälde därför hos mig den efter hans förmenande oriktiga tillämpning af utsökuingslagens föreskrifter, som i berörda mål ägt rum, och hvarigenom, därest den skulle allmänt göra sig gällande, köpare af exekutivt försåld fastighet i slika fall äfventyrade att lida stor skada och förlust. Vid klagoskriften voro till bekräftelse af Lundgrens i densamma meddelade uppgifter, fogade, bland andra handlingar, protokoll, hållet vid exekutiv förrättning å Reutersberg den 18 maj 1892, Konungens befallningshafvandes den 24 påföljande augusti gifna resolution samt styrkt afskrift af hofrättene utslag den 23 december samma år, äfvensom eu så lydande handling:»att hemmansegaren A. Lundgren för verkställighet hit ingifvit Göta hofrätts utslag den 23 sistlidne december, rörande vräkning af E. N. Hulander från egendomen Reutersberg, men att samma utslag icke kunnat till verkställighet befordras, enär Hulander öfver samma utslag anfört underdåniga besvär, intygas, Ulricehamn i Kinds fögderis kronofogdekontor den 4 februari L. Dahllöf.» Vidare förefans Konungens befallningshafvandes resolution den 9 mars 1893, hvarigenom Konungens befallningshafvande, då enligt hot- 61

65 62 rättens utslag den 23 december 1892 ofvan omförmälda arrendekontrakt icke utgjorde hinder för Lundgren att komma i besittning af ifrågavarande fastighet, jämlikt 113 utsökningslagen förordnat kronofogden i Kinds fögderi att utan afseende å E. N. Hulanders mot berörda utslag fullföljda talan skyndsamt bringa detsamma till verkställighet på sätt hofrätten i utslaget föreskrifvit. Sedan klagoskriften med därvid fogade handlingar delgifvits vederbörande, afgåfvos yttranden af Dahllöf och Gedda, af hvilka den förre med förmälan att han under tiden från och med den 1 oktober 1892 till den 1 juli 1893 tjänstgjort såsom kronofogde i Redvägs och Kinds fögderi anförde: Han hade tagit befattning med ifrågavarande utsökningsmål allenast vid det tillfälle, då Lundgren i slutet af januari eller början af februari månad 1893 tiden kunde Dahllöf i saknad af tillgång till fögderiets utsökningsdagbok icke närmare angifva för verkställighet till Dahllöf inlämnat Göta hofrätts den 23 december 1892 meddelade utslag rörande afhysning af E. N. Hulander från hemmanet Reutersberg. Huruvida Dahllöf remitterat utslaget till Gedda för verkställighet, så att Gedda denna gång haft någon befattning med målet, kunde Dahllöf icke erinra sig. I allt fall kunde Dahllöf icke finna annat, än att utslaget, enligt utsökningslagens föreskrift, kunnat utan vidare till verkställighet af utmätningsman befordras, endast för så vidt det vunnit laga kraft, och då tvärtom Hulander behörigen styrkt, det han emot utslaget anfört underdåniga besvär, hade Dahllöf ansett sig lagligen förhindrad meddela den af Lundgren begärda handräckningen. Sedan Lundgren hos öfverexekutor anhållit om afhysningens verkställande, samt öfverexekutor uti resolution den 9 mars 1893 härom förordnat, hade Hulander, innan afhysning medhunnits, i midten af samma månad godvilligt afflyttat från Reutersberg. Gedda åter yttrade: Lundgrens klagoskrift syntes antyda, att felaktigt förfarande å Geddas sida skulle ägt rum vid två särskilda tillfällen, nämligen först den 18 maj 1892, då Gedda på anförda skäl förklarat, att begärd vräkning af E. N. Hulander och hans hustru Ellen Hulander med deras husfolk och bohag från egendomen Reutersberg icke kunde verkställas, och sedermera vid något annat tillfälle, då Gedda, som haft i uppdrag att verkställa Göta hofrätts handlingarna i saken bifogade utslag af den 23 december 1892, skulle förklarat, att mot Hulanders bestridande den i utslaget omförmälda handräckningsåtgärden icke kunde verkställas. Hvad sistnämnda påstående beträffade vore detta alldeles stridande

66 mot sanna och verkliga förhållandet. Lundgren hade visserligen infunnit sig hos Gedda med begäran om verkställighet af utslaget, men som Gedda icke ägt fog att utan kronofogdens i orten order företaga handi-äckningsåtgärden, hade Gedda hänvisat Lundgren till kronofogden. Enligt dennes handlingarna närslutna bevis af den 4 februari 1893 hade han funnit'utslaget icke kunna verkställas, enär Hulander däröfver anfört underdåniga besvär. Sedan Gedda med anledning af Konungens befallningshafvandes resolution den 9 mars 1893 erhållit order att verkställa handräckningsåtgärden, hade Gedda för sådant ändamål oförtöfvadt instält sig å Reutersberg. Då hade emellertid Hulander med hustru och husfolk redan afflyttat från egendomen. Lundgren hade själf uppgifvit, att afflyttningen ägt rum i midten af mars månad 1893, och det borde alltså vara uppenbart, att någon försummelse beträffande verkställighet af hofrättens berörda utslag icke kunde läggas Gedda till last. Ifråga om sin klandrade åtgärd den 18 maj 1892 vidhölle Gedda, att, äfven om de af Hulander vid förklaringen åberopade handlingar, nämligen arrendekontraktet af den 22 februari 1892 och den af arrendatorerna af egendomen meddelade fullmakten, icke kunnat anses för besittaren af egendomen medföra rätt till fardag, berörda handlingar likväl gjorde saken så tvistig, att densamma icke borde handräckningsvis pröfvas. Kronofogden i orten och Konungens befallningshafvande i länet hade äfven, såsom af handlingarna inhämtades, gillat Geddas åtgärd. Att Göta hofrätt genom ofvanberörda utslag, hvilket, såvidt handlingarna utvisade, ej vunnit laga kraft och blifvit exekutivt endast därigenom, att Lundgren enligt 42 utsökningslagen stält borgen för möjligt skadestånd, undanröjt Konungens befallningshafvandes beslut, borde vid bedömande däraf, huruvida saken vid tiden för Geddas klandrade åtgärd varit af tvistig natur, icke kunna mot Gedda åberopas. Ty att Gedda öfverordnade myndigheter stannat i olika beslut, måste enligt Geddas mening utvisa, att lian såsom underordnad tjänsteman haft giltig grund för sitt omdöme om sakens beskaffenhet. Att eu åtgärd, som Gedda i en underordnad befattning företagit, och som gillats af den honom öfverordnade myndigheten, öfverexekutor, skulle kunna ådraga Gedda ansvar, syntes honom i allt fall omöjligt. Af hvad i ärendet anmälts ansåg jag endast vederbörande utmätningsmans uraktlåtenhet att till verkställighet befordra hofrättens utslag af den 23 december 1892 vara så uppenbart felaktig, att ansvar därför kunde ifrågakomma. Hvem som i nämnda hänseende bordo bära ansvaret fann jag likväl erfordra ytterligare utredning. Jag förskaffade mig därför 63

67 64 genom Konungens befallningshafvande utdrag af dagboken i utsökningsmål hos kronofogden i Kinds fögderi för år 1893, i hvad beträffade omförmälda mål. Sedan detta utdrag till mig inkommit, inhämtade jag däraf, att Lundgren den 2 januari 1893 till kronofogden med begäran om verkställighet ingifvit Göta liofrätts ofvan omförmälda utslag den 23 december 1892, och att verkställigheten den 9 nyssnämnde januari öfverlämnats till Gedda; innehållande utdraget i den kolumn, som är afsedd för uppgifter om förrättningsmannens åtgärder, hinder för verkställigheten m. m. endast följande anteckning: )d/3 93 återtagningsbevis (l:a qvart.)». O o Sedan i 51 af utsökningslagen lämnats föreskrifter om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit någon ålagd, stadgas i 52 :»Annat beslut i utsökningsmål gånge i verkställighet, ändå att beslutet öfverklagas», hvarvid undantag göres endast för vissa fall, som i nu förevarande mål ej voro i fråga. På grund af stadgandet i 113 utsökningslagen hade Lundgren sökt utmätningsmans handräckning för att få makarne Hulander och deras husfolk afhysta från ifrågavarande fastighet. Utmätningsmannen hade afslagit den begärda handräckningen, och Konungens befallningshafvande, hos hvilken utmätningsmannens beslut öfverklagats, hade förklarat målet icke vara af beskaffenhet, att därmed kunde handräckningsvis förfaras. På klagandens besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut förklarade emellertid hofrätten genom sitt utslag den 23 december 1892, att vederbörande exekutor ägde att efter anmodan af klaganden verkställa afhysningen och i fastigheten inrymma klaganden. Denna föreskrift var uppenbarligen ett sådant beslut, som enligt 52 utsökningslagen kunnat och bort, ehuru detsamma ej vunnit laga kraft, af utmätningsman verkställas. Att så ej ägt rum, fann jag innebära ett fel, hvarför vederbörande ej borde undgå ansvar, helst felet tilläfventyrs förorsakat Lundgren skada och förlust. Det var emellertid fortfarande outredt, hvem som bar ansvaret för sagda fel. Lundgren uppgaf, att Gedda haft uppdrag att verkställa afhysningen, och enligt anteckning i det insända dagboksutdraget hade Dahllöf den 9 januari 1893 lämnat Gedda detta uppdrag. Gedda skulle, då i detta fall ej var fråga om utmätning, jämlikt 3 utsökningslagen i allo vara ansvarig för utförandet däraf. Han förnekade dock, att han mottagit uppdraget, förr än Konungens befallningshafvandes resolution den 9 mars 1893 meddelats, och Dahllöf, som i sitt yttrande till en början förklarade sig icke kunna minnas, huruvida i detta, o

68 likasom i föregående fall, då fråga varit om afhysningen, Dahllöf till Gedda öfverlämnat verkställigheten, yttrade sedermera, att han»ansett sig lagligen förhindrad meddela den af Lundgren begärda handräckningen». Vidare gjorde äfven den omständigheten, att Dahllöf utfärdat ofvan intagna bevis af den 4 februari 1893, i hög grad ovisst, huruvida berörda anteckning i dagboken öfverensstämde med verkliga förhållandet. I anseende härtill syntes ytterligare utredning i denna punkt erforderlig. Då denna utredning icke kunde af mig åstadkommas, såg jag mig nödsakad att i en till Konungens befallningshafvande i Elfsborgs län aflåten skrifvelse anhålla om förordnande af en åklagare, hvilken skulle till vederbörlig domstol inkalla såväl Dahllöf som Gedda och, sedan undersökning i nu omförmälda afseende ägt rum, å den af dem, som funnes bära skulden för nu ifrågavarande fel, yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet samt därvid tillika i mån af.befogenhet understödja de ersättningsanspråk, som Lundgren, efter det honom lämnats tillfälle att i målet yttra sig, kunde komma att framställa. Skulle det visa sig, att Dahllöf, i strid med hvad dagboksanteckningen utvisade, icke lämnat Gedda uppdraget i fråga, borde åklagaren yrka ansvar å Dahllöf för den felaktiga anteckningen. Ehuru icke af Lundgren till beifran anmäldt kunde ett annat fel, som genom förevarande ärende kom till min kännedom, icke af mig lämnas åsido. När hinder möter för en hos utmätningsman äskad åtgärd, skall sådant jämlikt 9 utsökningslagen antecknas i den dagbok, utmätningsmannen är skyldig föra, och ur hvilken han är pligtig att meddela skriftligt intyg, när sådant begäres. Någon anteckning i dagboken af det förmenta hinder för verkställigheten, som omförmäldes i Dahllöfs bevis af den 4 februari 1893, hade icke ägt rum. Därutinnan förelåg sålunda ett förbiseende, och det var tillika ett fel att utfärda ett sådant på dagboken icke grundadt bevis som det nyss omförmälda. Därjämte fann jag anmärkningsvärd^ att Lundgren genom Dahllöfs förfarande att utfärda nämnda bevis, hvarför lösen och stämpel utgått med tillhopa två kronor, ådragits en visserligen obetydlig, men dock onödig kostnad af en krona utöfver hvad afgiften för ett utdrag ur dagboken lagligen kräft, eller en krona. Det förbiseende, hvartill Dahllöf i nu omförmälda afseende gjort sig skyldig, saknar, efter livad jag erfarit, icke alldeles exempel från andra fögderier i riket, och jag hade däri en särskild anledning att icke lämna detsamma obeifradt, då befaras kunde, att det skulle blifva allmänt, om det förblefve opåtaldt. Fördenskull föreskref jag i min nyssnämnda skrifvelse, att Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till' 1896 års Riksdag. 9 65

69 66 åklagaren i rättegången skulle framställa yrkande om ansvar å Dahllöf för hvad jag i sist berörda hänseende lagt honom till last, Lundgren öppet lämnadt att jämväl i denna del af åtalet yttra sig. Åtal anstäldes härpå mot Dahllöf och Gedda vid Kinds häradsrätt, som genom utslag den 14 december 1895 i målet utlät sig: Hvad först anginge åtalet mot kronolänsmannen Gedda, så enär Gedda genom det honom till last lagda förfarande att icke verkställa Göta hofrätts i målet ifrågakomna utslag af den 23 december 1892 icke med afseende å handräckningsärendets beskaffenhet kunde anses hafva begått sådant fel i sin tjänst såsom utmätningsman, att ansvar därför skäligen borde ifrågakomma, blefve den emot Gedda förda ansvarstalan af häradsrätten ogillad samt i följd häraf ock Lundgrens emot Gedda framstälda ersättningsanspråk lämnadt utan vidare afseende. Beträffande därefter åtalet emot t. f. kronofogden Dahllöf funne häradsrätten väl Dahllöf icke hafva låtit komma sig till last någon försummelse eller felaktighet vid förandet af den dagbok i utsökningsmål, honom ålegat att hålla; men enär ostridigt vore, att i målet ifrågakomna, af Dahllöf den 4 februari 1893 å tjänstens vägnar till Lundgren mot lösen utfärdade bevis rörande det hinder, som mött för verkställighet af Göta hofrätts ofvan omförmälda den 23 december 1892 meddelade utslag, icke grundats på den af Dahllöf förda dagbok utan allenast på muntliga uppgifter, dem han utom tjänsten erhållit, samt Dahllöf genom att å tjänstens vägnar utfärda och uppbära lösen för ett dylikt bevis visat oförstånd i sin tjänst såsom kronofogde, pröfvade häradsrätten rättvist döma Dahllöf för det tjänstefel, han sålunda låtit komma sig till last, att jämlikt 25 kapitlet 17 strafflagen bota femton kronor. Då häradsrätten sålunda genom sitt utslag förklarat Gedda hafva begått ett fel i sin tjänst genom att icke verkställa Göta hofrätts utslag den 23 december 1892, ehuru häradsrätten icke ansett felet vara sådant, att ansvar därför skäligen borde ifrågakomma, och då vidare klaganden icke vid häradsrätten på något sätt utredt eller styrkt sitt ersättningsanspråk, har jag icke funnit skäl att draga målet under högre rätts pröfning. Däremot har Dahllöf hos Göta hofrätt anfört besvär öfver häradsrättens utslag. Fråga om 8iö8a'utslag Sedan Mölneby aktiebolag hos Konungens befallningshafvande i flottningsmåi. Elfsborgs län anhållit, att allmän flottved i Dalstorps sjö och de vatten-

70 drag, som, framflytande genom Dalstorps, Nittorps, Tranemo och Örsås socknar, förenade nämnda sjö med ån Ätran, måtte blifva ordnad i enlighet med kongl. förordningen om allmän flottled den 30 december 1880, samt att Konungens befallningshafvande måtte förordna om syn å vattendraget jämte öfriga erforderliga åtgärder, uppdrog Konungens befallningshafvande åt landtmätare att med biträde af gode män förrätta synen, som efter föregångna kungörelser hölls vid sammanträden i ofvannämnda socknar under särskilda dagar af november månad 1890, därvid åtskillige rättsägare voro tillstädes. I anledning af hvad vid berörda syn förekommit köllos ånyo sammanträden i ornförmälda socknar under december månad 1890, hvarvid, jämte förrättningsmännen och ombud för sökandebolaget samt krono-, regements- och konsistorieombud, åtskillige strandägare samt bro-, fiskeoch vattenverksägare instälde sig; hvarefter Konungens befallningshafvande genom den 16 september 1893 i ärendet meddeladt utslag förordnade, att i vattendraget skulle vara allmän flottled, och meddelade i sådant hänseende erforderliga bestämmelser. Utslaget var beslutadtaflandshöfdingen L. W. S. Lothigius på föredragning af landssekreteraren M. Zachrison. Med företeende af handlingarna rörande ifrågavarande ärende anmälde i en ingifven klagoskrift ordföranden i Tranemo sockens kommunalnämnd Augustinus Karlsson, att ett exemplar af utslaget blifvit, på sätt en vidfogad afskrift däraf utvisade, för Tranemo socken utskrifvet, samt att för det åsätta stämpelbeloppet, 27 kronor, utmätning af Tranemo socken tillhörig egendom ägt rum; och då Tranemo kommun ej ansåge sig på ringaste sätt hafva med ärendet angående flottningsleden att skaffa och ej heller, såsom kommun betraktad, varit kallad eller anmodad att å flottleden rörande sammanträden närvara samt ej genom ombud å dem bevakat någon förment rätt, funne sig kommunen, såsom varande hvarken kärande- eller svarandepart, böra vara befriad från hvarje utgift för ifrågavarande sak, hvarför Karlsson, å Tranemo sockens vägnar, anhölle, att jag måtte vidtaga de åtgärder, hvartill anledning kunde finnas. Vid klagoskriften var fogad styrkt afskrift af instrumentet öfver eu den 17 januari 1894 af vederbörande länsman med biträden i Tostarp förrättad utmätning, och inhämtades däraf, att förrättningen, därvid bemälde Karlsson, såsom ordförande i Tranemo sockens kommunalnämnd, på kallelse tillstädesvarit, haft till ändamål att sedan Karlsson vägrat betala stämpelafgiften för Konungens befallningshafvandes ifrågavarande, till Tranemo socken utskrifna utslag utmätningsvis uttaga nämnda stämpelafgift samt utmätnings- och delgifningskostnad 16 kronor 74 öre, eller 67

71 68 tillhopa 43 kronor 74 öre, samt att, då Karlsson fortfarande vägrat att betala, under uppgift att vid inom socknen hållen kommunalstämma beslut fattats, att afgiften ej skulle godvilligt erläggas, Tranemo sockens sockenstuga blifvit, efter Karlssons anvisning, för skulden ifråga utmätt. Sedan jag infordrat yttrande i ärendet från Konungens befallningshafvande i Elfsborgs län, anförde landssekreteraren Zachrison och landskamreraren O. H. Wibom, å landshöfdingeämbetets vägnar, att, som Tranemo socken, enligt 11 i kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883, hade skyldighet att lösa expeditionen i fråga, klagomålen syntes vara obefogade. Till upplysning angående ofvan omförmälda utmätning insände landshöfdingeämbetet utdrag af Konungens befallningshafvandes diarium, utvisande, att, sedan Karlsson anfört besvär öfver utmätningen, hade Konungens befallningshafvande genom resolution den 2 februari 1894 yttrat, att, som Tranemo socken, enligt 11 i kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883, hade skyldighet att lösa den ifrågakomna expeditionen och följaktligen varit underkastad utmätning för stämpelafgiften därför, funne Konungens befallningshafvande besvären ej förtjäna afseende. Denna resolution var undertecknad af landsböfdingen Lothigius och kontrasignerad af länsnotarie! J. A. Almqvist. Vidare tillkännagåfvo förklarandena, att expeditioner in flottningsärendet blifvit utskrifna jämväl åt Dalstorps, Nittorps och Örsås kommuner, hvilka godvilligt utlöst desamma. Hvad sistberörda uppgift beträffar framgick emellertid af en af ordföranden i Örsås sockens kommunalstämma P. O. Lagerqvist hit ingifven klagoskrift, att nämnda socken först efter föregången utmätning och däröfver hos Konungens befallningshafvande anförda besvär guldit stämpelbeloppet för det åt denna socken utskrifna exemplar af Konungens befallningshafvandes utslag. I omförmälda skrift androg Lagerqvist, att örsås kommun, som ej vore part eller blifvit i något hänseende i målet hörd, hade ansett sig ej hafva med saken att skaffa, hvarför den vägrat utbetala den fordrade, handlingen åsätta stämpelafgiften, 27 kronor. Med anledning häraf hade socknens ena fattighus tagits i mät för ifrågavarande belopp. Socknen hade härefter anfört besvär öfver denna utmätning, men Konungens befallningshafvande hade ogillat besvären och under åberopande af 11 i förordningen om expeditionslösen förklarat kommunen skyldig lösa handlingarna. Ehuru kommunen ansett, att detta lagrum ej kunde

72 äga någon som helst tillämpning på ifrågavarande ärende, hade dock beslutits, att kommunen borde tillsvidare utbetala afgiften. Då emellertid kommunen hade den uppfattningen, att Konungens befallningshafvande i detta fall förfarit oriktigt och genom obehöriga åtgöranden förorsakat kommunen obehöfliga utgifter, nödgades densamma anmäla förhållandet under hemställan, det jag måtte mot Konungens befallningshafvande vidtaga laga åtgärder samt besörja, att vederbörande ålades återbetala icke mindre den utlagda stämpelafgiften än äfven öfriga kostnader i detta mål, uppgående enligt räkning till 40 kronor 53 öre. Vid skriften voro fogade följande handlingar: 1) utdrag af protokoll vid kommunalstämma med Örsås socken den 30 mars 1894, innefattande uppdrag åt kommunalstämmans ordförande att till min pröfning hemställa frågan om skyldighet för kommunen att gälda omförmälda stämpel belopp m. m.; 2) det för Örsås socken utskrida exemplar af Konungens befallningshafvandes utslag den 16 september 1893; 3) Örsås sockens till Konungens befallningshafvande ingifna besvär öfver den socknen öfvergångna utmätningen jämte Konungens befallningshafvandes öfver besvären den 21 december 1893 meddelade resolution af likartadt innehåll som Konungens befallningshafvandes ofvan anförda resolirtion den 2 februari 1894 på Karlssons besvär; varande jämväl resolutionen den 21 december 1893 undertecknad af landshöfdingen Lothigius och kontrasignerad af länsnotarien Almqvist; samt 4) två kvittenser och en uppgift rörande postporto m. m., till styrkande däraf, att örsås kommun i ärendet drabbats af utgifter om tillhopa 40 kronor 53 öre. Efter det jag genom advokatfiskalen i Göta hofrätt inhämtat, dels att de besvär, som, enligt hvad upplyst blifvit, af Karlsson hos liofrätten anförts öfver Konungens befallningshafvandes resolution den 3 april 1894, i meddeladt utslag lämnats utan afseende af det skäl, att Karlsson icke visat sig behörig att å socknens vägnar föra talan i saken, hvilket sistberörda utslag vunnit laga kraft, dels att besvär öfver Konungens befallningshafvandes resolution den 21 december 1893 ej anförts, infordrade jag vederbörandes yttrande jämväl öfver Lagerqvists anmälan och anhöll därvid tillika, att Konungens befallningshafvande måtte särskildt angifva, på hvilken grund nämnda myndighet, såsom af dess förstberörda yttrande framgick, ansåg socknen hafva i flottledsfrågan del och således enligt ofvan omförmälda förordning vara skyldig att lösa ifrågavarande expedition. I det yttrande, som med anledning häraf till mig afgafs, åberopades 69

73 70 hvad i ofvannämnda yttrande rörande den af Augustinus Karlsson väckta klagan anförts. Då Konungens befallningshafvande, hette det vidare i yttrandet, hade att förordna om flottleds inrättande endast i det fall, att det kunde medföra väsentligt gagn för orten eller eljest lända till nytta för det allmänna, sedan de vederbörande, hvilkas rätt kunde vara af frågan beroende, blifvit socknevis hörde vid sammanträden på sätt 3 och 4 i flottningsstadgan närmare föreskrefve, ansåges frågan för menigheterna inom de socknar, där flottleden funnes, vara af så allmän betydelse, att samma menigheter ansåges berättigade föra talan mot beslutet i flottledsfrågan. Genom kammarkollegii kungörelse den 1 februari 1808 vore för sådant fall, äfvensom i allmänhet, då ett beslut rörde så många personer, att en bestyrkt afskrift däraf icke kunde hvarje person utan större kostnad och besvär tillställas, stadgadt, att beslutet skulle delgifvas genom uppläsande i sockenkyrkan och afkunnande i socknen af ett exemplar af beslutet. När nu delgifvandet i förevarande fall skulle ske i sådan ordning, syntes häraf enligt 11 i expeditionstaxan följa, att ett exemplar af beslutet skulle för hvarje socken utskrifvas. I 10 af kongl. förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen meddelas stadganden angående skyldighet att lösa expedition. Att denna paragraf är afsedd att omfatta alla fäll, i hvilka sådan skyldighet äger rum, utan att expedition blifvit begärd, visas af paragrafens slut, som, hänförande sig till orden:»i öfrigt utlöses», har följande lydelse:»annan expedition, än vederbörande, enligt hvad nu blifvit stadgadt, är skyldig utlösa, af den som begärt expeditionen». Emellertid har Konungens befallningshafvande till stöd för sin åsigt, att vederbörande socknar varit skyldiga att lösa ifrågavarande utslag, åberopat 11 i nyssnämnda förordning, hvars af Konungens befallningshafvande afsedda första moment är af följande lydelse:»för parter, hvilka föra gemensam talan, bör gemensam expedition utfärdas; dock skall i sak, däri socknar hafva del och beslutet enligt lag bör genom vederbörande myndighets försorg delgifvas, ett exemplar af beslutet utskrifvas åt hvarje socken.» Detta moment innehåller tydligen en regel med ett därifrån stadgadt undantag. Regeln innebär, att för parter, som föra gemensam talan, skall gemensam expedition utfärdas. Denna regel sluter sig naturligen till föregående paragraf och afser således parter, som enligt 10 äro skyldiga att lösa expedition. Då regeln endast afser lösenskyldiga parter,

74 lärer undantaget icke kunna afse några andra. Det först använda uttrycket»parter» betyder detsamma som det senare använda»hafva del i en sak». Ifrågavarande undantag innebär således, att i sak, däri flera socknar såsom parter föra gemensam talan och, enligt hvad i 10 stadgas, äro skyldiga att lösa expedition, ett exemplar af beslutet bör irtskrifvas för hvarje socken. Riktigheten af denna uppfattning bekräftas af en blick på tillkomsten af ifrågavarande stadgande. I 10 af kongl. förordningen den 30 november 1855 angående expeditionslösen stadgades, att kärande, klagande eller sökande i allmänhet vore skyldige att lösa expedition, och vidare bestämdes i denna paragraf, att allenast ett exemplar af dom eller utslag m. m. borde utskrifvas för parter, som förde gemensam talan, utom i mål angående väg-, skjutsnings- eller andra dylika frågor, däri flera socknar vore delaktiga, då ett exemplar af utslaget finge utskrifvas åt hvarje socken. Konungens befallningshafvande i ett län fäste emellertid i underdånigt memorial Kongl. Maj:ts uppmärksamhet därpå, att i fråga om tillämpningen af dessa stadganden olika åsigter yppat sig, huruvida i mål af ekonomieller politinatur, däri flera socknar vanligen vore delaktiga, hvarje socken, äfven om den icke hos vederbörande myndighet ingifvit ansökning i dylikt mål och således icke i egentlig mening kunde kallas sökande, vore pligtig utlösa ett exemplar af utslaget, eller om endast i det fall, att flera socknar gemensamt anhängiggjort eller med andra ord till vederbörande myndighet ingifvit ansökning i dylika mål, hvarje sålunda sökande socken ålåge att utlösa ett exemplar af utslaget; och hemstälde Konungens befallningshafvande, att Kongl. Maj:t täcktes meddela oförtydbar föreskrift, huru ifrågavarande lagrum rätteligen borde tillämpas. Sedan kammarkollegium och justitiekanslern afgifvit utlåtanden i anledning af denna framställning, utfärdade Kongl. Maj:t nådiga kungörelsen af den 9 maj 1862, hvarigenom förklarades, att, där flera socknar hade del i mål angående väg-, skjutsnings- eller andra dylika frågor, ett exemplar af själfva utslaget skulle utskrifvas för hvarje socken, äfven om socknen icke vore kärande, klagande eller sökande. Om ock den affattning, sist nämnda stadgande sålunda erhöll, vid första påseendet kunde lämna rum för tvekan angående hvilken annan delaktighet i en sak än såsom kärande, klagande eller sökande eu socken skulle äga för att vara skyldig att däri lösa utslag, lärer dock redan af de allmänna grunderna för lösenskyldighet följa, att stadgandet innebar, att socken, som vore svarande eller förklarande i mål af omförmälda beskaffenhet, voro pligtig att litsa utslag, likaväl som om 71

75 72 socknen vore kärande, klagande eller sökande. Detta blef fullt klart genom nu gällande expeditionsförordning, där det genom 1862 års kungörelse särskild! beträffande socknar meddelade stadgande inrymmes under bestämmelsen i 10, att svarande eller förklarande i allmänhet är skyldig att lösa sådant beslut, som enligt lag bör genom vederbörande myndighets försorg honom delgifvas. Då enligt sist nämnda paragraf svarande eller förklarande i allmänhet och följaktligen äfven socknar i denna ställning äro pligtige att lösa expedition i mål af nyss nämnda slag, kan nämligen icke antagas, att med stadgandet i 11 skulle afses att upprepa samma förpligtelse särskild! för socknar, utan 11 afser endast, såsom jag förut yttrat, att bestämma, huru många exemplar af en expedition böra utskrifvas för parter, som föra gemensam talan. Komiterades motiv till förslaget till nu gällande förordning angående expeditionslösen gifva fullt stöd för hvad jag nu anfört, och jag hänvisar i detta afseende till förslaget, sidd Den af Konungens befallningshafvande i dess ofvan återgifna senare utlåtande påpekade bestämmelse i flottningsstadgan, att synemännen böra hålla sammanträde i hvarje socken, som gränsar till ett vattendrag, hvars upplåtande till allmän flottled är i fråga, har, såsom där säges, till ändamål att lämna dem, som anse frågan kunna å deras rätt inverka, tillfälle att tillstädeskomma och anföra hvad de akta nödigt, men kan icke göra dessa socknar till parter i ärendet, såvida icke socknarna såsom sådana haft något intresse att i ärendet bevaka. Att till följd af den allmänna vigt, ett ärende af denna beskaffenhet äger, menigheterna inom socknarna skulle anses berättigade att föra talan mot beslutet i flottningsfrågan, livilket måste vara liktydigt med, att socknarna skulle vara att anse såsom parter i saken, anser jag ohållbart, och jag har mig icke bekant, att i något fall så beskaffade besvär blifvit af högre myndighet till pröfning upptagna. På grund af allt detta ansåg jag, att vederbörande expeditionshafvande gjort sig skyldig till felaktigt förfarande, då han låtit för de fyra socknarna utskrifva och hos en hvar af dem uttagit stämpelbeloppet för Konungens befallningshafvandes utslag, samt att Konungens befallningshafvande, som på det i dess resolution anförda skäl underlåtit undanrödja de af Tranemo och Örsås socknar öfverklagade utmätningsförrättningar, likaledes ådagalagt en felaktig uppfattning. T förra afseende! stod landssekreteraren Zachrison i ansvar, i det senare åter landshöfdingen Lothigius och länsnotarien Almqvist. Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att ställa landshöfdingen Lothigius, landssekreteraren Zachrison och länsnotarien Almqvist under tilltal inför hofrätten, med yrkande att de måtte förpligtas

76 att till Tranemo och Örsås socknar utgifva ersättning för stämpelbeloppen till de för nämnda socknar utskrida exemplar af Konungens befallningshafvandes utslag äfvensom för utmätningskostnaden; därvid advokatfiskalen borde i mån af befogenhet understödja ej mindre de öfriga ersättningsanspråk, dessa socknar kunde komma att i målet framställa, än äfven den ersättningstalan, Dalstorps och Nittorps socknar, sedan dem lämnats tillfälle att i målet yttra sig, kunde komma att väcka. Efter slutad skriftvexling, därunder jämväl Dalstorps och Nittorps socknar framstälde anspråk på att återfå stämpelafgifterna å de till dem utskrida exemplar af Konungens befallningshafvandes utslag, hvarjämte Dalstorps socken yrkade att erhålla ränta å den afgift, som af denna socken utbetalts, meddelade hofrätten utslag den 18 december Hofrätten utlät sig däruti: Emedan beslut rörande ordnandet af allmän flottled, enligt kammarkollegii kungörelse den 1 februari 1808, grundad å Kongl. Maj:ts skrifvelse den 5 januari samma år, borde genom Konungens befallningshafvandes försorg vederbörande svarandeparter delgifvas och af dem följaktligen, enligt 10 i kongl. förordningen om expeditionslösen, lösas, samt strand-, bro-, fiske- och vattenverksägare eller andra, hvilka verkligen bevakat eller kunnat hafva någon särskild rätt att bevaka, därest de borde anses skyldige att lösa expedition, enligt 11 i nämnda kongl. förordning endast samtlige gemensamt hade sådan skyldighet, med ansvarighet för lösen, en för alla och alla för en, i följd hvaraf ock, enligt 9 af förordningen, å expeditionen borde antecknas, för hvilka den utfärdats, där ej expeditionens innehåll sådant tydligen utmärkte, funne hofrätten detta expeditionssätt i mål rörande inrättandet af flottled endast undantagsvis kunna användas, enär namnen å det betydande antal personer, som hade enskild rätt att bevaka vid ordnandet af flottled, i allmänhet icke fullständigt kunde vara kända och än mindre finnas upptagna i expeditionen. Enär vid berörda förhållanden förordningen om expeditionslösen icke kunde tillämpas på det sätt, att ofvannämnde rättsägare vore skyldige att såsom svarandeparter lösa expedition, samt, enligt kongl. kungörelsen den 9 maj 1862, kommuner i mål beträffande anläggning af vägar därinom, ordnandet af skjutsning därstädes och dylika frågor såsom svarande ansetts däri hafva del och således varit skyldige att utgifva expeditionslösen, i hvilken skyldighet uppenbarligen icke gjorts någon inskränkning genom nu gällande bestämmelser om expeditionslösen, ehuru t. ex. i vägfrågor icke socknarna såsom sådana utan de väghålluingsskvldige i egentlig mening vore parter; alltså'och då i 3 af kongl. J ustitieombudmannens ämbetsberättelse till 1896 urs Riksdag. 1U 73

77 74 förordningen om allmän flottled vore stadgadt såsom vilkor för ordnandet af sådan led, att den skulle vara af nöden och medföra väsentligt gagn för orten eller eljest lända till nytta för det allmänna, därvid med nytta afsetts icke allenast tillfällen för innebyggarne att tillgodogöra sig egna skogseffekter utan äfven andra fördelar i ekonomiskt hänseende af flera slag såsom ökad arbetsförtjänst och varuomsättning, samt ordnandet af en flottled genom en socken följaktligen berörde långt flera intressen än dem, som betingades af äganderätt till strand, bro, fiske och vattenverk, i följd hvaraf och då en sådan angelägenhet kunde anses beträffande det kommunala intresset vara likstäld med frågan om anläggningen af en allmän väg eller ordnandet af skjutsningsskyldighet, hofrätten ansåge, att landssekreteraren icke förfarit felaktigt i åtalade hänseendet samt förty ogillade den emot honom samt landshöfdingen och länsnotarien förda talan. Obehörig anteckning a afskedsbetyg för folkskole lärarinna. I en till mig den 2 februari 1895 ingifven skrift anförde Hilda Charlotta Hansson: Klagoskriften i afskrift bilagdt betyg af den 27 -maj 1894 visade, att på klagandens ansökan om afsked från lärarinnetjänsten vid Kilanda församlings småskola och vitsord öfver hennes tjänsteutöfning under de sju år, hon innehaft befattningen, skolrådet utfärdat ett för klaganden synnerligen hedrande och berömmande betyg, men att skolrådets ordförande, kyrkoherden L. Hegardt, tillåtit sig att efter betyget foga en så kallad reservation, däruti han beskylde klaganden för att hafva bedrifvit sin lärareverksamhet»i en snedvriden separatistisk anda». Emot denna ovanliga åtgärd af skolrådets själfskrifne ordförande påkallade klaganden min ämbetsåtgärd. För den, som kände tillvägagångssättet vid folkskoleläraretjänsters tillsättande vore det tydligt, att Hegardt genom detta tillägg alldeles omintetgjort hela kraften och nyttan för klaganden af det lagliga, utaf hela skolrådet utfärdade betyget. Den öppet uttalade beskyllningen för osund separatim hade gjort det för klaganden omöjligt att åter erhålla anställning såsom lärarinna. Klaganden såge sig således genom Hegardts åtgärd beröfvad möjligheten att såsom hittills förtjäna sitt uppehälle och sålunda hotad med verklig nöd. Klaganden ville i främsta rummet fästa uppmärksamheten därpå, att reservationen vore till sitt innehåll alldeles oriktig och osann. Klaganden tillhörde nämligen icke något annat religionssamfund än statskyrkan och hade icke tidigare tillhört något sådant, vore ej heller medlem af någon friförsamling eller annan sammanslutning af religiös

78 art, på grund hvaraf man skulle kunna med något fog stämpla henne såsom separatist eller fiende till statskyrkan. Och det bästa beviset härpå torde vara, att klaganden, enligt hvad klagoskriften bifogade, af Hegardt själf utfärdade intyg innehölle, brukat inom statskyrkan begå H. H. nattvard, något som de frireligiöse i allmänhet icke ansåge sig för sitt samvete kunna göra. Icke heller visste klaganden med sig att i sin undervisning i skolan hafva gjort sig skyldig till framställande af något slags religiösa villomeningar eller från statskyrkans läror afvikande åsigter. Hegardt kunde så mycket mindre med någon sanning framställa denna beskyllning, som han under de senare åren högst två eller tre gånger besökt skolan och vid den examen, lian senast bevistat, i smickrande ordalag till klaganden uttalat sin tillfredsställelse öfver klagandens undervisning. Utan närmare undersökning hade alltså Hegardt framstält sin för klaganden _ ödesdigra beskyllning. Och då de öfrige skolrådsledamöterna, hvilka icke torde af någon kunna misstänkas för separatistiska böjelser, lämnat klaganden ett så vackert och obetingadt vitsord om pligttroget arbete i skolan, torde detta i sak betyda mera i fråga om arten af klagandens religionsundervisning än den af Hegardt uttalade beskyllning, helst båda skolrådsledamöterna, kammarherren G. von Schéele på Kilanda samt hemmansägaren N. Karlsson i Bräcke, hvilka vore bosatte inom den skolrote, där småskolan vore belägen, hade i motsats till Hegardt ganska ofta besökt skolan och alltid varit tillfullo belåtne med klagandens undervisning. Man kunde för öfrigt med skäl förvånas öfver Hegardts fruktan, att klaganden skulle ens vara i stånd att hos barn om 6 8 år inympa religiösa villomeningar. Men äfven om kyrkoherden Hegardt skulle kunna inför sitt samvete försvara innehållet af sin reservation, kunde klaganden icke finna, att densamma tillkommit i laga ordning. Betyget hade efter öfverläggning inom skolrådet blifvit af detta till sin ordalydelse bestämdt och därpå af skolrådet såsom korporation utfärdadt. Svårligen kunde då dess ordförande, som icke i lag tillagts större befogenhet än öfrige ledamöter med undantag af honom tillerkänd utslagsröst äga befogenhet att medelst en tillfogad reservation i rak strid mot den pluralitetens mening faktiskt omintetgöra all verkan af pluralitetens beslut. Hegardt hade utan tvifvel varit i sin fulla rätt att i. skolrådets protokoll angående betygets utfärdande låta anteckna sin afvikande mening till den kraft och verkan det hafva kunde, men själfva det af skolrådet beslutade betyget vore icke en handling af den art, 75

79 76 att han ägt att på eget beråd därvid göra tillägg, alldeles stridande mot dess af skolrådet beslutade innehåll.. På således Hegardt i denna sak, såvidt klaganden förstode, öfverskridit sin lagliga befogenhet samt därigenom tillskyndat klaganden den allra största skada och gjort det för klaganden, efter mångårig samvetsgrann och framgångsrik lärareverksamhet, nästan omöjligt att vidare förvärfva sitt uppehälle, hemstälde klaganden, att jag ville vidtaga lämpliga åtgärder i syfte att åt klaganden utverka afskedsbetyg i enlighet med skolrådets lagligen fattade beslut. Vid klagoskriften var fogad en styrkt afskrift af det för klaganden utfärdade, med kyrkoherden Hegardts reservation försedda betyget, så lydande: 17&»Som examinerade lärarinnan vid nedanskrifna församlings småskola, Hilda Charlotta Hansson, hvilken sedan den 31 maj 1887 innehaft nämnda ordinarie befattning, till skolrådet denna dag ingifvit ansökan om afsked därifrån och vitsord öfver sin tjänst, så lämnas henne härmed det intyg, att hon under de gångna åren med stor skicklighet, nit och drift samt synnerlig omsorg, kärleksfullhet och välvilja mot sina elever skött sin befattning, äfvensom att hon därjämte fört en i allo sedlig, allvarlig och hedrande vandel, hvadan hon med församlingens tacksamhet för pligttroget arbete önskas all framgång i sin blifvande verksamhet. Å Kilanda församlings skolråds vägnar och enligt dess uppdrag, Kilanda skolhus den 27 maj 1894: L. Hegardt, ordförande, med nedanstående reservation. Götrik von Schéele, ledamot. N. Karlsson ledamot. Innan jag underskrifver ofvanstående ampla vitsord, på skolrådets uppdiag affattadt af ofvanskrifne tvenne dess medlemmar, anser jag mig af samvete och pligt manad att med afseende på den tillönskade framgången i lärarinnans blifvande verksamhet tillägga den önskan, att denna häi efter matte bedrifvas i mera sund kyrklig och icke i den snedvridna separatistiska riktning, som hittills varit fallet, och som föranledt min önskan om hennes afgång». Därjämte var klagoskriften bilagdt ett af Hegardt den 2 november 1894 utfärdadt intyg därom, att klaganden enligt intyg af trovärdiga personer kommunicerat i kyrkan under de år, hon vistats i Kilanda. Öfver denna klagoskrift infordrade jag yttrande från Hegardt, som anförde: Af protokollet vid skolrådets i Kilanda sammanträde den 27 maj 1894 framginge, att skolrådet beslutat uppdraga åt Hegardt såsom ord-

80 förande i skolrådet samt åt ledamöterna von Schéele och Karlsson att utfärda det af klaganden begärda betyget. Då de ej kunde enas om affattningen, och Hegardt ju omöjligen kunde tvingas att underskrifva ett betyg, hvars innehåll han ogillade, samt då Hegardt å andra sidan ej ansett sig i sin ställning kunna undandraga sig i fråga varande uppdrag, fans för honom intet annat att göra än att å klagandens betyg teckna sin afvikande åsigt. Något oberättigadt i sitt handlingssätt i afseende å formen hade Hegardt sålunda ej företagit sig. Beträffande åter själfva uttalandet om klagandens verksamhet, kunde Hegardt icke heller finna, att något kunde läggas honom till last. Det vore bekant, att i vår tid inom vår troslära funnes en mängd olika riktningar, bland hvilka en benämndes den separatistiska, som ginge därpå ut, att dess anhängare mindre deltoge i den allmänna gudstjänsten och i brukandet af nådemedlen på det sätt, som skedde inom statskyrkan, än ägnade sig åt enskilda andaktsöfningar; och då nu Hegardt för sin del hade den åsigten, att kristendomen på det sättet icke rätt öfvades, samt att det förty måste anses olämpligt, om särskildt en skollärarinna, som hade att leda barnens uppfostran, tillhörde en dylik religiös riktning, hade Hegardt ej kunnat finna annat, än att han varit icke blott fullt befogad utan af sitt samvete förpliktad till att i afgångsbetyget. i fråga till ledning för de församlingar, där klaganden tilläfventyrs kunde komma att söka sig en ny plats, helt äidigt och öppet nämna om berörda förhållande, helst som Hegardt gjorde det i den milda form, att han blott uttalade den önskan, att klagandens verksamhet för framtiden måtte gå i en mera kyrklig riktning. För öfrigt läge det ju i och för sig intet direkt förklenligt uti att vara s. k. separatist på många ställen i vårt land torde kanske till och med den omständigheten tillmätas betydelse såsom rekommendation vid antagande af en lärarinna. För sin del hade Hegardt, som sagdt, en motsatt uppfattning och kunde därför ej finna annat, än att han hade skyldighet omnämna en i hans tycke så vigtig omständighet, till den kraft och verkan hans yttrande i berörda afseende i den enes eller andres omdöme kunde hafva. Hegardt hade endast handlat såsom pligt och samvete manade honom, och att han skulle handlat af något annat motiv trodde han ej, att någon ville tillvita honom, hvars åriga oförvitliga presterliga ämbetsverksamhet torde vara åtminstone hans ämbetsbröder och förmän nära bekant. Hvad slutligen anginge det af Hegardt uppgifna förhållandet med afseende på klagandens religiösa uppfattning förnekade hon ej detta 77

81 78 i sin klagoskrift, ocli detsamma kunde för öfrigt med trovärdiga intyg styrkas. Att klaganden syntes i detta fall handla mera af önskan att förorsaka Hegardt obehag än af de motiv, hon uppgifvit, syntes Hegardt för öfrigt framgå däraf, att Hegardt tillbjudit klaganden att utbyta det erhållna betyget mot ett annat, därå Hegardt antecknat sin från de öfrige två skolrådsledamöternas vitsord afvikande mening i en något annan form än å det betyg, hvarom nu vore fråga. Protokollet vid skolrådets sammanträde den 27 maj 1894, däraf eu afskrift på min begäran hit insändes jämte Hegardts yttrande, innehöll, att därvid föredragits en ansökning af klaganden om afsked från befattningen såsom småskolelärarinna samt om vitsord öfver hennes tjänst vid skolan, och hade skolrådet beviljat henne afsked samt uppdragit åt ledamöterna kammarherren von Schéele och hemmansägaren N. Karlsson att jämte ordföranden utfärda och å skolrådets vägnar underskrifva det blifvande afskedsbetyget. För att gifva stöd för sitt uttalande angående klagandens verksamhet åberopade Hegardt ett af komministern i Kilanda, tillika vice ordförande i skolrådet, utfärdadt intyg af innehåll, att klaganden med åsidosättande af allmänna gudstjänsten under sin vistelse inom församlingen flitigt besökt af lekmän anordnade religiösa sammankomster, äfvensom att hon utan af kyrkorådet erhållet tillstånd anordnat sådana inom den åt henne anförtrodda skollokalen. Vidare och för att visa, att Hegardt erbjudit klaganden ett betyg, därå han affattat sin reservation i något annan lydelse än den af klaganden klandrade, ingaf Hegardt ett med det i ärendet ifrågavarande lika lydande betyg, därå Hegardt tecknat:»innan jag såsom ordförande i skolrådet undertecknar mitt namn å förestående af tvenne andra skolrådets ledamöter uppsatta betyg, anser jag mig af pligt och samvete manad att uttala den önskan, att bemälda lärarinnas verksamhet framdeles måtte gå i en mera sund och kyrklig riktning än den, i hvilken densamma, efter mitt förmenande, hittills blifvit bedrifven. L. J. Hegardt.» O o ;é Då Hegardt och de två personer, som vid skolrådets sammanträde den 27 maj 1894 erhöllo uppdrag att utfärda och underskrifva afskedsbetyget för klaganden, vid fullgörande af detta uppdrag handlat å skolrådets vägnar, måste för deras omröstning angående detta ärende gälla samma bestämmelser, som äro stadgade i fråga om om-

82 röstning i skolråd. I sådant afseende stadgas i 27 af kongl. förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma m. m., att hvarje röstande tillkommer en röst och att, om rösterna äro lika delade, gäller den mening, ordföranden biträder. Vid omröstningen om betygets affattning röstade, enligt hvad upplyst blifvit, von Schéele och Karlsson sammanstämmande för den lydelse, betyget utvisade. Denna mening hade således pluralitet. Hegardt, som önskade gifva betyget ett annat innehåll, blef följaktligen öfverröstad. Ville han hafva sin afvikande mening förvarad, ägde han att föranstalta om protokolls förande, något som nu icke syntes hafva ägt rum. Däremot ägde han icke att å afskedsbetyget, som icke enligt skolrådets beslut skulle utfärdas och faktiskt ej heller utfärdades i form af protokollsutdrag, göra anteckning om sin mening, hvilken vid den lagligen skedda omröstningen icke kunnat mot de två andras sammanstämmande mening göra sig gällande. Det borde och kunde icke vara Hegardt obekant, att enligt allmänt antagna former minoritetens åsigt i slika fall icke kunde blifva synlig annat än i protokollet. I det fullt jämförliga fall, att ett ämbetsverk eller korporation hade att afgifva tjänstgöringsbetyg för underlydande, skulle betyget affattas enligt majoritetens mening, och minoriteten, som tilläfventyrs, i likhet med Hegardt, ansåge sig af pligt och samvete manad att rösta annorlunda, finge åtnöja sig med att till protokollet anteckna sin mening. På grund af hvad jag anfört ansåg jag, att Hegardts åtgärd att å det i vederbörlig ordning till sitt innehåll bestämda betyget anteckna sin afvikande mening varit obehörig, och att den vittnade om oförstånd och själfrådighet i ämbetets utöfning, ehuru jag alldeles icke förutsatte, att Hegardt låtit sig ledas af andra bevekelsegrunder än sådana, som synts honom goda och riktiga. Hegardt hade genom sin åtgärd omintetgjort verkan af pluralitetens beslut att väl vitsorda klagandens verksamhet, och det syntes mig uppenbart, att klaganden därigenom kunde lida stor skada. Men det var icke endast i nu antydda hänseende, som jag ansåg Hegardts handlingssätt vara felaktigt. Då han, ehuru öfverröstad, trott sig kunna och höra låta sin mening i fråga om klagandens tjänsteutöfning få uttryck i betyget, hade han bort af omsorg om ämbetets värdighet icke hafva i sin reservation användt uttryck, hvilfca, utan att vara upplysande i sak, med skäl kunnat anses såsom smädelse!- mot klaganden och andra, som möjligen icke i allo delade Hegardts uppfattning. Att Hegardt själf funnit formen för sin reservation 79

83 80 mindre lycklig, framgick däraf, att han erbjudit klaganden att göra ändring däri. Jag stälde därför Hegardt under tilltal inför domkapitlet i Göteborg, med yrkande att han, jämlikt 5 i lagen om straff för ämbetsbrott af prest och om laga'domstol i sådana mål den 8 mars 1889, måtte dömas till ansvar för oförstånd i ämbetets utöfning och förpligtas ofördröjligen foga anstalt därom, att klaganden måtte erhålla sådant afskedsbetyg, som pluraliteten af de af skolrådet för ändamålet utsedda personer beslutat, hvilket betyg borde vara underskrifvet jämväl af Hegardt utan anteckning om hans särskilda mening. Därjämte yrkade jag, att Hegardt måtte förpligtas ersätta klaganden för den skada, hon kunde visa sig hafva lidit genom hans förvållande och för alla däraf härflytande kostnader. A detta åtal meddelade domkapitlet utslag den 18 december Domkapitlet yttrade däruti: Då Hegardt i egenskap af skolrådets ordförande vid det i fråga varande betygets afgifvande icke föranstaltat om protokolls förande och sålunda själf beröfvat sig möjligheten att gifva officielt uttryck åt sin från pluralitetens afvikande mening, men det oaktadt å själfva det för klaganden utfärdade betyget antecknat denna sin mening och därvid användt ordalag, som i hög grad förringade det å skolrådets vägnar meddelade betygets värde, hvarigenom han måste anses hafva tillfogat klaganden skada, funne domkapitlet Hegardt hafva visat oförstånd i sitt ämbetes utöfning och pröfvade på grund häraf rättvist att döma honom till skriftlig varning samt förpligta honom dels att ofördröjligen foga anstalt därom, att klaganden erhölle sådant afskedsbetyg, som pluraliteten af de af skolrådet för ändamålet utsedde personer den 27 maj 1894 besluta, utan att därå anteckning om hans särskilda mening under någon form*ifrågakomme, dels ock att ersätta klagandens i målet häfda kostnader med af henne fordrade femtio kronor. Hvad åter anginge klagandens yrkande om ersättning för skada, som hon uppgåfve sig genom Hegardts åtgärd hafva lidit, lämnade domkapitlet detsamma utan afseende, då det icke ens blifvit styrkt, att klaganden efter det ofta nämnda betygets utfärdande sökt anställning som lärarinna, än _ mindre att hon på grund af Hegardts anteckning å detsamma icke erhållit sådan anställning. Ärenden, som ej föranledt åtal. I det följande redogöres dels för ett fall, då genom min åtgärd vederbörande, utan att åtal ägt rum, beredts skadeersättning för ett

84 begånget ämbetsfel, dels ock för en enligt mitt förmenande felaktig ämbetsåtgärd, som på min hemställan blifvit rättad, innan någon skada däraf följt. Uti hit insänd skrift uppgaf arbetaren Olof Alfred Dufva från Degerfors, att han skulle två särskilda gånger hafva obehörigen bötfälts för utevaro från beväringsmönstring, hvarför han till åtal anmälde befälhafvaren för kompaniområdet n:r 145, hvilken enligt Dufvas förmenande vållat Dufvas bötfällande, och yrkade Dufva i sammanhang därmed godtgörelse med uppgifvet belopp för kostnader och besvär, som han måst vidkännas för att vinna befrielse från de obehörigen ådömda böterna. Skriften bilagda handlingar och af mig infordrade yttranden utvisade, att, sedan Dufva hösten 1892 flyttat från kompaniområdet n:r 145 till kompaniområdet n:r 122 och inom sistnämnda område inskrifvits, hade han, ehuru han fullgjort den anmälningsskyldighet ifråga om flyttningen, honom ålegat, kvarstått bland förstnämnda områdes beväringsmän, uppförd å afgångs- och restlängden. Då han sålunda fanns upptagen bland beväringsmännen inom kompaniområdet n:r 145, blef han, som åren 1893 och 1894 icke infann sig vid beväringsmönstringarna därstädes, fäld till böter. Såsom befälhafvaren för kompaniområdet n:r 122 medgaf, hade det fel af honom begåtts, att han ej, på sätt honom ålegat, afsändt flyttningssedel om Dufva till kompaniområdet n:r 145. Då denna försummelse i främsta rummet vållat Dufvas bötfällande och sålunda varit orsak till de kostnader och det besvär, hvarför Dufva sökt att genom min bemedling vinna ersättning, samt det belopp, Dufva fordrat, syntes vara skäligt, ansåg jag mig böra lämna Dufva mitt biträde till att af befälhafvaren för kompaniområdet n:r 122 utfå samma belopp. Innan likväl annan åtgärd för sådant ändamål af mig vidtogs, lämnade jag bemälde befälhafvare rådrum att tillfredsställa Dufvas ersättningsanspråk. Sedan därefter till mig inkommit en af Dufva utfärdad handling, hvari han, under förklarande att han blifvit till fullo godtgjord, återkallade sitt yrkande om ansvar, lät jag därvid bero. Genom utslag den 18 augusti 1893 dömde Medelstads häradsrätt snickaren A. G. Lindholm att, för hemfridsbrott, hållas till fängelse i sex månader och, för det han farit öfverdådigt fram å allmän väg, att höta 50 kronor, och skulle Lindholm i brist af tillgång till berörda och honom tillförene ådömda böter af 70 kronor, tillhopa 120 kronor, hållas i fängelse ytterligare 15 dagar. På grund af detta utslag undergick Justitieombudsmannens ämbetsberätlelse till 180b' års Riksdag

85 82 Lindholm från den 24 augusti 1893 till den 11 mars påföljande år fängelse i sex månader 15 dagar. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge, där åklagaren besvärat sig, ändrade emellertid genom utslag den 6 december 1893 häradsrättens utslag och dömde Lindholm att för omförmälda förbrytelser i en bot hållas till straffarbete i tre år en månad samt att vara medborgerligt förtroende förlustig under viss tid, hvarjämte föreskrefs, att Lindholm, därest han saknade tillgång till gäldande af ofvannämnda böter, 70 kronor, skulle undergå straffarbete i ytterligare 5 dagar. På underdåniga besvär af Lindholm förklarade Kongl. Maj:t genom utslag den 6 mars 1894 sig ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring. Konungens befallningshafvande i Blekinge län, som hade att verkställa Kongl. Maj:ts utslag, förklarade genom resolution den 17 mars 1894, att Lindholm skulle befordras till tre år en månad 5 dagars straffarbete, hvilket, efter det afdrag med tre månader 7 dagars straffarbete först ägt rum för det af honom afränta fängelsestraff, sex månader 15 dagar, skulle börja den 17 mars 1894 och, med stadgadt afdrag för strafftiden i enrum, sluta den 30 april 1896, då Lindholm skulle frigifvas. Denna strafftid syntes mig icke varit riktigt beräknad. Från hela den ådömda strafftiden, tre år en månad 5 dagar, borde enligt min åsigt först afdragits en fjärdedel för straffets utstående i enrum, då såsom slutdag erhållits den 13 juli 1896; men som Lindholm skulle tillgodoräknats såsom aftjänt strafftid tre månader 7 dagar, borde slutdagen tillbakaflyttats till den 6 april Enligt Konungens befallningshafvandes resolution skulle Lindholm sluta sitt straff först den 30 april Anledningen till denna skilnad i fråga om slutdagen var uppenbarligen att söka däruti, att den tid af tre månader 7 dagar, som svarade mot det aftjänade fängelsestraffet, enligt min åsigt bort frånräknas den verkliga strafftiden, sådan denna efter stadgadt afdrag för straffets verkställande i enrum kunnat blifva bestämd, men däremot af Konungens befallningshafvande frånräknats den ådömda strafftiden oafkortad, så att först efter sålunda skedd frånräkning den verkliga strafftiden blifvit bestämd. Följden af Konungens befallningshafvandes sätt att verkställa beräkningen af Lindholms strafftid blef, att Lindholm ej skulle få njuta något afdrag från nyssnämnda strafftid af tre månader 7 dagar, hvartill han likväl syntes mig berättigad. På grund, häraf hemstälde jag till Konungens befallningshafvande, att, med ändring af resolutionen den 17 mars 1894, förordna, att Lindholms bestraffning skulle sluta den 6 april 1896.

86 Med anledning häraf ändrade Konungens befallningshafvande sin resolution i enlighet med min här ofvan uttalade åsigt. 83 I afseende på lagskipningens tillstånd i riket hänvisar jag till en^j'^ d början till de åtal, för hvilka jag nu redogjort. De, som blifvit under näst föregående år anbefalda, hafva icke varit många, och de.åtalade förseelserna kunna icke anses angifva några mera allmänna brister på lagskipningens område. I öfrigt vill jag här framlägga följande iakttagelser, som torde vara förtjänta af uppmärksamhet. I. Under det att förut nämndemän valdes för obestämd tid, med rätt j2d?ml likväl att efter två års tjänstgöring afgå, stadgades genom kongl. för- kvarsittande ordningen den 19 juli 1872, hvarigenom, bland annat, 2 af 1 kapitlet utö^renval' rättegångsbalken fick ändrad lydelse, att nämndeman skall väljas för sex år, dock fortfarande med rätt för den valde att efter två år afgå, men med skyldighet i hvarje fall vid afgåendet att tjänsten fortfarande bestrida, till dess besked till domaren inkommit, att annan blifvit vald. I afseende å tillsynen öfver att sålunda för viss tid vald nämndeman icke i andra fall än nu är sagdt, i nämnden kvarsitter utöfver den tid, för hvilken han blifvit vald, innehåller förordningen icke något uttryckligt stadgande. I följd däraf har eu olika praxis i detta hänseende utbildat sig på särskilda orter. Eu del domhafvande anse nämnda tillsyn icke vidkomma dem, utan åligga vederbörande valkrets. På andra ställen åter anser domhafvanden sig skyldig att öfvervaka, det nämndemän, som tjänat ut sin tid, blifva behörigen ersatte. Då denna sist omförmälda praxis synes mig öfverensstämma med den ställning, lagen anvisat domhafvanden såsom rättens ordförande, och otvifvelaktigt är mest ägnad att betrygga god ordning i nu omförmälda afseende, har jag särskildt under mina ämbetsresor fäst vederbörande domhafvandes uppmärksamhet på lämpligheten af att genom förande af förteckningar öfver nämndemännen och tiderna för deras val bereda sig möjlighet att utöfva en verksam kontroll därutinnan. Jag har ansett mig äga så mycket större anledning härtill, som det, bland annat genom en hos mig gjord anmälan, visat sig vara ganska vanligt, att i häradsrätterna sitta nämndemän, som tjänstgjort, stundom mycket lång tid, utöfver de sex år, för hvilka de blifvit valde, hvilket förhållande möjligen kan leda till förvecklingar och i alla händelser icke öfverensstämmer med gällande lag. I eu och annan häradsrätt kvar-

87 84 sitta äfven nämndemän, hvilka varit valde redan innan 1872 års förordning trädde i kraft. Dessa hafva i allmänhet ansetts oberörde af förordningens stadgande om, att val skall ske för viss tid. Denna uppfattnings riktighet vågar jag icke bestrida, ehuru det kan ifrågasättas, huruvida den öfverensstämmer med den karakter af förtroendeuppdrag, nämndemansbefattningen äger. Genom en i administrativ väg den 8 juni 1888 meddelad resolution har Kongl. Maj:t gillat den mening, att nämndemän,, som blifvit valde före utfärdandet af 1872 års förordning, icke vore pligtige att inom viss tid afgå. om/åjgltfrl.. ^d härstädes skedd granskning af de från rikets fängelser ingifning. sända fångförteckningar har iakttagits, att svårigheter stundom mött för vederbörande myndighet att kunna i förteckningarna behörigen redovisa fångar, som från fängelserna utsändts till ransakning inför underdomstol å annan ort. När nämligen vid sådan ransakning en fånge af rätten, satts på fri fot, har rätten, vare sig fången frikänts eller målet uppskjutits, icke alltid om frigifningen underrättat fängelsemyndigheterna, och om fången dömts till bestraffning men frigifvits, och utslag för verkställighet således icke expedierats inom den för utslag.angående, häktad föreskrifna tid, har det händt, att nämnda myndigheter, ej fått besked om anledningen till fångens uteblifvande i så god tid, att behörig anteckning i vederbörande fånglista kunnat göras. Emellertid, hafva sådana fångar icke kunnat månad efter månad öfverföras i förteckningarna, såsom kvarsittande i fängelserna; och då de fördenskull måst ur förteckningarna afföras, har saknaden af erforderliga upplysningar gjort, att de anteckningar, som bort vid fånges afgång verkställas i förteckningarna, antingen icke alls eller ock blott efter mer eller.mindre tillförlitliga uppgifter kunnat göras. Dessa nu omförmälda svårigheter skulle undvikas, därest vederbörande domstolar iakttoge att under alla förhållanden ofördröjligen gåfva fängelsemyndigheterna del af frigifningsbeslutet. För sådant ändamål är dock ej tillräckligt att, såsom stundom sker, å det exemplar af fångförpassningen, som aterställes till fanggevaldigern, teckna bevis om fångens frigifvande, ty därigenom är. icke med säkerhet sörjdt för, att fängelsemyndigheterna så ofördröjligen, som önskvärdt är, få underrättelse om orsaken därtill, att fången ej till fängelset återkommit. Det är därför af vigt, att städse särskild underrättelse om fångens lösgifvande omedelbart insändes till Konungens befallningshafvande eller tillsyningsmann vid kronohäkte. I detta afseende finnes en uttrycklig föreskrift, som dock synes hafva fallit i glömska, och om hvars tillvaro jag därför

88 ansett mig böra erinra. Denna föreskrift återfinnes i Kong]. Maj:ts bref till hofrätterna rörande fånglistors förbättrande och domares åliggande vid fångars utsändande till kronohäkten den 7 juni 1810, hvilket bref är af följande innehåll:»hos Oss har Vårt justitiekanslersämbete i underdånighet anmält, att i de fall, då fångar utsändas till ransakning vid domstolar och antingen befrias och lössläppas eller undergå straff, så att ytterligare häkte ej erfordas, eller ock, då de från ena till andra domstolen afsändas i anseende till ransaknings undergående å annor ort, det icke blifver möjligt att kontrollera, huruvida domare eller krono- och exekutionsbetjänte deras åliggande pligter iakttaga, med mindre från domstolarne, dit fångarne afsändas, underrättelse meddelas och i fånglistorna antecknas, af hvad anledning fångarnes återsändande till häktet ej erfordras; och som Vi med nödigt afseende å den angelägenhet, hvaraf en sådan kontroll är, funnit godt förordna, det böra underdomare, då häktade personer, hvilka från kronofängelserna utföras till ransaknings undergående, men af förekomne anledningar ej genast varda dit återförpassade, skyndsamligen till vederbörande Vår befallningshafvande inberätta orsaken därtill, ehvad den angifne blifvit frikänd, eller ock till sådant straff dömd, att vidare häkte ej erfordras, eller till annan domstol försänd, äfvensom Våre befallningshafvande och kommendanterne å fästningarne böra låta sådant i de fånglistor, som upprättas, ordentligen anteckna; alltså hafve Vi i nåder velat Eder till egen efterrättelse och vederbörandes förständigande sådant härmed tillkännagifva». Detta kongl. bref blef till efterrättelse kungjordt genom Svea hofrätts universal den 3 juli I den hos högsta domstolen förda minnesbok hafva under år 1895 följande domslut antecknats: 1) Sedan en person, som år 1888 dömts till straff för fjärde resan stöld, stälts under tilltal, för det han år 1894, efter det berörda straff blifvit till fullo verkstäldt, ånyo föröfvat stöld, samt underrätten, där upplysning vunnits, att det första af de utaf den tilltalade föröfvade tjufnadsbrott blifvit begånget, innan han fyllt aderton år, under åberopande af, bland andra lagrum, 5 kapitlet 4 strafflagen, för det nya brottet dömt honom till ansvar för fjärde resan stöld; Utdrag ur högsta domstolens minnesbok.

89 86 men hofrätten, på besvär af den tilltalade, vid ofvan upptagna förhållande ansett straffet för andra resan stöld, som innefattat tillgrepp af penningar till värde af endast en krona, icke kunna tagas i beräkning såsom straff för stöld samt förty, och då således endast de två resor stöld, för hvilka den tilltalade därefter varit straffad, hade inverkan i fråga om återfall i sådant brott, dömt den tilltalade för nu åtalade brottet till ansvar allenast för tredje resan stöld, har högsta domstolen, på besvär af åklagaren, enär det utslag, hvarigenom den tilltalade blifvit dömd till straff för andra resan stöld, afsett tjufnadsbrott, som af honom föröfvats, efter det han fyllt aderton år, samt vid sådant förhållande detta straff, jämlikt grunderna för 12 af förordningen om nya strafflagens införande med mera den 16 februari 1864, borde, på sätt underrätten stadgat, tillräknas den tilltalade till förhöjning af det straff för återfall, hvartill han genom nu åtalade stölden gjort sig skyldig, pröfvat lagligt att, med ändring af hofrättens utslag, gilla underrättens i målet meddelade beslut. (Utslag den 15 januari 1895 emellan länsmannen H. Holmström, å tjänstens vägnar, å ena, samt förre stensättaren Ernst Josef Adolf Svensson, å andra sidan, om ansvar för stöld.) 2) Sedan en person, hvilken hyrt en bostadslägenhet i stad för tre år, räknade från den 1 oktober 1890, aflidit den 25 augusti 1892, och härefter hyresgästens ende arfvinge under åberopande af dödsfallet uppsagt lägenheten den 28 september 1892 att afträdas den 1 april 1893, samt rådstufvurätten hvarest husägaren yrkat att af arfvingen utfå förfallen hyra äfven för tiden efter den 1 april 1893 enär arfvingen, hvilken vore ansvarig för den aflidnes i lifstiden ingångna förbindelser, icke genom uppsägningen kunde anses frikallad från skyldighet att fullgöra kontraktets bestämmelser, samt arfvingen ej heller visat laga förfall för befrielse från sin berörda skyldighet, förty förpligtat arfvingen utgifva den fordrade hyran; men hofrätten förklarat att hyresgästens timade död för arfvingen måste anses innebära sådant laga förfall för fullgörande af hyresaftalet, som i 16 kapitlet 11 jordabalken afsåges, samt därför ogillat husägarens talan; så har högsta domstolen jämlikt grunderna för det af hofrätten åberopade lagrum pröfvat rättvist fastställa hofrättens beslut. (Dom den 15 mars 1895 emellan löjtnanten, friherre Johan Beck-Friis, å ena, samt Sven Hellerström, å andra sidan, angående hyresfordran.) 3) På begäran af J. A. Thelander hade inteckning i dennes hemman meddelats till säkerhet för hans myndlings, K. H. Thelanders, inne-

90 stående mödernearf ett tusen fem hundra nittio kronor s/i öre med ränta, enligt en af J. A. Tkelander utgifven handling. J. A. Thelander sålde därpå hemmanet till S. J. Olsson för belopp, som enligt köpebref skulle betalas genom öfvertagande af ofvanberörda och annan intecknad gäld, hvarefter Olsson enligt köpebref den 26 oktober 1885 sålde hemmanet till A. Håkansson med enahanda vilkor beträffande ifrågakomna inteckning. Till följd af underlåten förnyelse förföll inteckningen i februari 1888; och genom försäljning afhände Håkansson sig sedermera hemmanet utan att göra något förbehåll i afseende å K. H. Thelanders anfordran. Sedan länsmannen C. E. Fransén, som blifvit innehafvare af berörda utaf J. A. Thelander utfärdade handling och därjämte den 9 februari 1893 fått Olssons ende arfvinges på köpebrefvet den 26 oktober 1885 grundade rätt i afseende å samma handling å sig öfverlåten, efter stämning vid Södra Möre häradsrätt yrkat åläggande för Håkansson att till Fransén gälda berörda ett tusen fem hundra nittio kronor 3/4 öre med ränta, samt, efter det häradsrätten af anförda skäl funnit denna talan icke kunna bifallas, Göta hofrätt, der Fransén fullföljt talan, enligt dom den 10 november 1893, enär ifrågavarande inteckning fått förfalla, och Fransén icke visat, att Håkansson till innehafvare!! af fordringen iklädt sig personlig ansvarighet, samt, äfven om Olsson haft personlig skyldighet att till innehafvaren af fordringen gälda densamma, öfverlåtelsen af Olssons arfvinges rätt jämlikt 29 i inteckningsförordningen icke kunde inverka på Håkanssons betalningsskyldighet, ej funnit skäl ändra det beslut, hvartill häradsrätten i sitt utslag kommit, har högsta domstolen faststält hofrätttens dom. (Dom den 23 december 1895 emellan tillförordnade länsmannen C. E. Fransén, å ena, samt Anders Håkansson i Applerum, å andra sidan, angående fordringsanspråk.) 87 Upprepade gånger har Riksdagen sysselsatt sig med frågan om förändring af kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 i afseende å bestämmelserna angående lösen för gravationsbevis. Ehuru meningarna om sättet för frågans lösning varit delade, hafva de dock varit eniga så till vida, att alla erkänt och utgått från, att en förändring i det bestående borde ske. Att denna uppfattning allmänt delas af landets domarekår, hvilken frågan så nära angår, har jag varit i tillfälle att erfara under de senare årens ämbetsresor. Jag Lösen för gravationsbevis.

91 88 liar därför trott mig hafva anledning att ånyo upptaga denna vigtiga fråga för att om möjligt söka bringa densamma närmare sin lösning. 3 af nyss nämnda kongl. förordning stadgar, att lösen för gravationsbevis rörande inteckningar i fast egendom skall beräknas sålunda: l:a afd. (underdomstolar i stad m. fl.) 2:a afd. (underdomstolar på landet). 4:e afd. (rikets hofrätter m. fl.) a) för tio år: på landet: för hvarje hemman, hemmansdel eller lägenhet, till och med 3... öfver 3 till och med 6... öfver 6... dock att lösen ej må öfverstiga... År beviset grundadt på derå häradsrätters inteckningsprotokoll, beräknas lösen särskild! för den inom hvarje härad eller tingslag liggande del af egendomen. i stad: angående gård eller obebygd tomt, jämte sådan jord, som ej får därifrån söndras eller särskild! intecknas, för hvarje tomtnummer till och med 3... öfver 3 till och med 6... öfver 6... angående annan jord, om till och med 3 hektar... för hvarje hektar däröfver... Hvad som öfverskjuter helt hektartal räknas för helt hektar. Lösen för gravationsbevis å fastighet i stad må dock ej öfverstiga... b) för kortare tid än tio år: för hvarje år, beviset omfattar, Vio af hvad ofvan är bestämdt; dock vare lägsta lösen Kr. Ö. Kr. ö. Kr. ö It A ' fj J _ 4

92 Vid 1888 års Riksdag väcktes i Andra kammaren motion (n:r 152) om att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, bland annat, om tillägg till eller förklaring af berörda kongl. förordning, innefattande bestämmelse om skälig lösen för gravationsbevis, som afsåge längre tid än tio år. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, som hade att behandla motionen, yttrade i ifrågavarande hänseende hufvudsakligen, att utskottet af hithörande bestämmelser i förordningen angående expeditionslösen trodde sig kunna draga den slutsats, att man vid författningens utfärdande icke tänkt sig, att gravationsbevis kunde behöfva omfatta längre tid än tio år. På grund häraf och då saknaden af lagbestämmelse härom jämväl, enligt hvad utskottet inhämtat, föranledt olika praxis, föreslog utskottet i denna del, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om tillägg till eller förklaring af nyssnämnda förordning, innefattande bestämmelse om skälig lösen för gravationsbevis, som afsåge längre tid än tio år. Andra kammaren antog emellertid icke detta förslag, utan beslöt hemställa, att lösen för gravationsbevis, som afsåge längre tid än 10 år, icke borde särskildt erläggas. J Efter hemställan af sitt tillfälliga utskott n:r 2 beslöt Första kammaren bifalla hvad Andra kammarens ofvannämnda utskott föreslagit; och då hvardera kammaren vidhöll sitt beslut, förföll frågan. I sin berättelse till 1890 års Riksdag väckte dåvarande justitieombudsmannen förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om ändring i expeditionsförordningens bestämmelser i fråga om lösen för gravationsbevis. Han erinrade till en början, att vid den tid, då nämnda förordning trädde i tillämpning, den 1 januari 1884, gravationsbevis icke behöfdes för längre tid än 10 år, men att andra förhållanden inträdt, som föranledde, att gravationsbevis, i vissa hänseenden omfattande mer än 10 år, vore af nöden, samt att till följd af stadgandena i 43, 54 och 55 i kongl. förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875 därom, att inteckning för nyttjanderätt, rätt till afkomst af fast egendom och servitutsaftal gäller fortfarande utan förnyelse, sedan den blifvit införd i den i förordningens 61 omförmälda bok (vid häradsrätt inteckningsbok och vid rådstufvurätt fastighetsbok), de bevis, hvilka numera utfärdades angående inteckningsförhållanden i fastigheter, borde omfatta icke blott de 10 sista åren utan, hvad beträffade nyss nämnda slag af inteckningar, jämväl tiden därförut från början af år Praxis i fråga om beräkning af lösen för ett sålunda fullständigt gravationsbevis vore synnerligen vacklande. Fn och annan domare plägade för sådana gravations- Justitieomhudxmannens iimhetsleruueue till 18.90' ärs Riksdag. 12

93 90 bevis icke taga högre lösen än för vanliga gravationsbevis, omfattande 10 år, enär bestämmelserna i förordningen angående expeditionslösen syntes afse endast gravationsbevis för 10 år eller därunder. Enahanda praxis följdes i Stockholms rådstufvurätt. Andra domare plägade, på en i allmänhet framstäld begäran om gravationsbevis, expediera sådant för 10 år, men, i fall uttryckligen anhölles att få gravationsbevis för längre tid än 10 år, utfärda ett gravationsbevis för de 10 sista åren mot vanlig lösen enligt tariff a) och därjämte ett särskildt, på fastighetsboken grundadt bevis för den öfriga tiden från 1876 års början, hvilket senare bevis några domare tecknade å det hufvudsakliga gravationsbeviset, andra å särskildt papper. I båda fallen beräknades lösen för det senare beviset till 1 krona och åberopades såsom stöd härför bestämmelsen under tariff b). Några häradshöfdingar plägade, i likhet med de sist nämnde, utfärda två bevis, men för det bevis, hvilket afsåge tiden från ingången af år 1876 till tioårsperiodens början, beräknades lösen till 50 öre, då beviset tecknades å det egentliga gravationsbeviset, och till 75 öre, då det expedierades såsom särskild handling. För detta förfarande åberopades de i förordningen angående expeditionslösen förekommande allmänna bestämmelser rörande lösen för bevis. Andra domare förfore sålunda, att de utfärdade ett gemensamt gravationsbevis, hvilket afsåge tiden ända från den 1 januari 1876, och beräknade lösen härför på det sätt, att de, utom vanlig lösen för ett 10-års gravationsbevis, toge Vjo af denna lösen för hvarje Överskjutande år. Den skiljaktighet i beräkning af lösen för gravationsbevis, afseende längre tid än 10 år, som sålunda ägde rum, utvisade, att någon lagbestämd grund för dylik lösens beräknande icke funnes, eller åtminstone att af gällande bestämmelser i ämnet icke tydligen framginge, huru i förevarande afseende rätteligen borde förfaras. Härefter sökte justitieombudsmannen genom en undersökning angående uppkomsten af bestämmelsen under tariff b) visa, att samma bestämmelse icke afsåge någon period tidigare än den för de vanliga 10-årsgravationsbevisen, utan tvärtom en tid, som följde efter dessa 10 år, och att bestämmelsen följaktligen icke vore tillämplig å sådana särskilda bevis, som i sammanhang med gravationsbevis för 10 år enligt fastighetsböckerna meddelades för tiden före denna 10-årsperiods början. Och, om så vore förhållandet, kunde dessa bestämmelser ännu mindre åberopas af de domare, hvilka icke utfärdade särskilda bevis dels för de 10 sista åren och dels för tiden dessförinnan, utan meddelade ett gemensamt bevis för hela tiden från 1876 års början och därför beräknade, utom vanlig lösen för ett 10-års gravationsbevis, ytterligare Vio af denna lösen för hvarje

94 Överskjutande år. Sedan justitieombudsmannen i sammanhang härmed ytterligare erinrat, att inteckning för nyttjanderätt, afkomst af fast egendom eller servitutsaftal icke behöfver förnyas, sedan den blifvit införd i fastighetsboken, men att, om inteckningen icke blifvit införd i nämnda bok, den måste förnyas inom 10 år vid påföljd, att inteckningen eljest förfaller, uttalade han såsom sin mening, att en domare, för att få reda på, om några inteckningar, som ej anmärkts i de 10 sista årens inteckningsprotokoll, gravera en egendom, således icke behöfde granska äldre inteckningsprotokoll utan allenast egendomens upplägg i fastighetsboken, en granskning, som i de flesta fall torde upptaga föga tid; och fann justitieombudsmannen häri ytterligare ett skäl för den uppfattningen, att komiterade, som utarbetat förslag till kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883, ej afsett, att stadgandet under b) skulle gälla det fall, hvarom fråga vore, enär i sådan händelse säkerligen föreslagits en lägre tariff än för hvarje år 1/i0 af lösen för 10-års gravationsbevis och särskildt stadgats, huru lösen skulle beräknas, då framdeles bevis erfordrades för längre tid än 10 år före den sista tioårsperioden. Vidare anförde justitieombudsmannen, att enligt gällande förordning angående expeditionslösen en domare visserligen icke torde vara berättigad att, om han utfärdade gravationsbevis, omfattande längre tid än 10 år, därför erhålla förhöjd lösen, men att å andra sidan domaren hvarken enligt denna förordning eller enligt annan författning hade ovilkorlig skyldighet att meddela sådant gravationsbevis, omfattande längre tid än 10 år. Otvifvelaktigt ägde han rätt att, då gravationsbevis af honom begärdes, utfärda ett vanligt gravationsbevis för de sista 10 åren och därjämte ett särskildt bevis enligt fastighetsböckerna för tiden dessförinnan, vare sig detta bevis tecknades å det egentliga gravationsbeviset eller expedierades å särskildt papper. I hvilketdera fallet som helst måste han vara berättigad att därför erhålla särskild lösen, och de landtdomare, som så förfore, att de i dylika fall utfärdade två bevis och för det bevis, som afsåge tiden från ingången af år 1876 till 10-årsperiodens början, beräknade lösen till 75 öre, då detta bevis expedierades såsom särskild handling, syntes vara därtill fullt berättigade enligt de allmänna stadgandena om lösen för bevis. Emellertid vore nödigt att genom en uttrycklig lagbestämmelse vinna enhet i tillvägagåendet härutinnan. Billigt vore att, om domare förpligtades utfärda ett gemensamt gravationsbevis för längre tid än 10 år, någon förhöjning i lösen blefve dem tillerkänd för det ökade arbete och besvär, som därigenom tillskyndades dem, och livilket, om än tillsvidare i allmänhet icke af synnerlig betydenhet, efter loppet 91

95 92 af några år, i den män anteckningarna i fastighetsböckerna ökades, icke sällan kunde blifva rätt afsevärdt. På dessa och öfriga anförda skäl föreslog justitieombudsmannen, att Riksdagen måtte till Konungen aflåta skrifvelse med anhållan, dels att förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 måtte ändras därhän, att förordningen komme att afse äfven gravationsbevis för längre tid än 10 år, dels ock att lägsta lösen för gravationsbevis, omfattande 10 år eller därutöfver, måtte i fråga om hemman på landet bestämmas till 2 kronor 25 öre, samt att i förhållande härtill jämkning måtte äga rum af de belopp, hvilka i 3 af nämnda förordning vore i första och andra afdelningarna bestämda såsom lösen för gravationsbevis, omfattande 10 år. I anledning af denna framställning anförde lagutskottet hufvudsakligen, att, då enligt hvad utskottet kunde finna, domaren lika litet i fråga om inteckning för nyttjanderätt och därmed likstälda rättigheter som beträffande inteckning för fordran torde kunna grunda ett gravationsbevis uteslutande på inteckningsboken, han alltså, såvida vederbörande icke åtnöjdes med ett gravationsbevis, som uttryckligen förklarades vara i omförmälda afseende grundadt endast på inteckningsboken, måste genomgå inteckningsprotokollen så långt tillbaka som till 1876 års början. _ På detta och öfriga anförda skäl hemstälde utskottet, att Riksdagen ville, med anledning af justitieombudsmannens framställning, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att i 3 af förordningen angående expeditionslösen måtte införas bestämmelser om lösen för gravationsbevis, omfattande längre tid än tio år, efter sådan grund, att, beträffande gravationsbevis för hemman, hemmansdel eller lägenhet på landet, den i hvarje särskildt fall i andra afdelningen litt. a) för sådant bevis bestämda lösen förhöjdes med eu tiondedel för hvarje år utöfver tio, hvilket beviset omfattade, äfvensom att i förhållande härtill de i första afdelningen litt. a) såsom lösen för gravationsbevis angående fastighet i stad faststälda särskilda belopp jämväl blefve förhöjda. Ärendet återförvisades till lagutskottet af båda kamrarne. I förnyadt utlåtande anförde utskottet, bland annat, att, enligt hvad de i kamrarne förda diskussionerna gåfve vid handen, återremissen föranledts af den uppfattning, att lösen för gravationsbevis, omfattande längre tid än tio år, enligt utskottets förslag blefve allt för hög. På sätt utskottet i sitt förra utlåtande anfört och i kamrarne jämväl framhållits, torde i motsats emot den förutsättning, från hvilken justitieombudsmannen, hvars åsigt delats af flere talare, utgått, goda skäl förefinnas för den mening, att fullt säker upplysning om befintliga inteck-

96 ningar i en fastighet endast kunde vinnas af inteckningsprotokollet. Då alltså gravationsbevis fortfarande kunde äskas, hvilka för hela tiden i fråga grundade sig på inteckningsprotokollet, hemstälde utskottet, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att förordningen angående expeditionslösen måtte ändras dels sålunda, att lösen för gravationsbevis rörande inteckningar i fast egendom på landet för hvarje hemman, hemmansdel eller lägenhet till och med tre bestämdes när beviset omfattade så väl de tio näst före bevisets utfärdande förflutna åren som ock, hvad beträffade upplysning enligt inteckningsboken angående de däri införda inteckningar för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom samt för servitut, tid bortom berörda tio år till 1876 års början till 2 kronor 25 öre, samt när beviset på uttrycklig begäran därom utfärdades på grund af inteckningsprotokollet jämväl för tid bortom de sist förflutna tio åren till 15 öre för hvarje år, dock att i detta fall lösen ej måtte öfverstiga tre kronor; dels ock sålunda, att i förhållande härtill jämkning i öfrig! ägde rum af de belopp, hvilka i 3 af nämnda förordning vore i första och andra afdeluingarna bestämda såsom lösen för gravationsbevis. Denna hemställan bifölls af Första kammaren med 60 röster mot 25. Minoriteten röstade för bifall till en af åtskillige ledamöter af lagutskottet afgifven reservation, däri uttalades den åsigt att gravationsbevis, beträffande inteckningar för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom samt för servitut, för tiden från början af år 1876 till de tio år, som förflutit näst före bevisets utfärdande, lagligen kunde grundas på inteckningsboken, hvarför domaren följaktligen vid utfärdande af sådant bevis icke för nämnda tid behöfde genomse inteckningsprotokollet, på grund hvaraf och då det i allt fall måste anses olämpligt att i expeditionstaxan införa bestämmelse om två slag af samma handling, af hvilka det ena skulle innebära större trygghet än det andra, reservanterne med hufvudsaklig anslutning till det af justitieombudsmannen i ämnet väckta förslag, hemstälde, att Riksdagen ville till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse med anhållan, dels att kongl. förordningen angående expeditionslösen måtte ändras sålunda, att lösen för gravationsbevis rörande inteckningar i fast egendom på landet för hvarje hemman, hemmansdel eller lägenhet till och med tre bestämdes, då beviset omfattade de tio år, som förflutit näst före det beviset utfärdades, och därutöfver beträffande inteckningar för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom samt för servitut, tiden från början af år 1876, till 2 kronor 93

97 94 25 öre samt, då beviset afsåge kortare tid, till 15 öre för hvarje år, dock att i detta fall lösen ej finge öfverstiga 2 kronor 25 öre, men ej heller understiga 1 krona, dels ock att i förhållande härtill jämkning i öfrigt iakttoges af de belopp, hvilka i 3 af nämnda kongl. förordning vore i första och andra afdelningarna bestämda såsom lösen för gravationsbevis. Andra kammaren afslog utskottets hemställan efter votering med 95 röster mot 92, som afgåfvos för bifall till reservationen. Frågan hade således förfallit. Ännu en gång, nämligen år 1894, har Riksdagen förehaft frågan om gravationsbevisen. I Första kammaren väcktes nämligen då motion (n:r 17) om utarbetande af förslag till lagbestämmelse i syfte, att antingen fullt vitsord måtte tillerkännas inteckningsbok, eller beståndet af inteckning för nyttjanderätt, undantag och servitut göras beroende af inteckningens förnyelse. I motiveringen till denna motion anfördes hufvudsakligen: Af inteckningsförordningens föreskrift, att inteckning för nyttjanderätt, för undantag och för servitut vore gällande utan förnyelse, sedan den införts uti inteckningsboken, blefve en följd, att i gravationsbevis, grundande sig på inteckningsprotokoll för tio år, ej kunde inflyta inteckningar af nyss angifven beskaffenhet, som vore mera än tio år gamla, då beviset utfärdades. Detta ansåge man emellertid kunna hjälpas genom ett tilläggsbevis från inteckningsboken, och därest inteckningsboken var riktig, vore saken därmed på det klara. Men nu vore förhållandet på flera ställen sådant, att inteckningsböckerna ej öfverensstämde med protokollen, och hvad böckerna innehölle, hade ej laga vitsord, utan sådant tillkomme uteslutande protokollen. Den, som erhölle ett gravationsbevis med dylikt tilläggsbevis, riskerade under sådana förhållanden att ej få fullständig upplysning om fastigheten besvärande inteckningar för nyttjanderätt, undantag och servitut. På grund häraf hade man icke vågat nöja sig med ett tilläggsbevis, grundadt på inteckningsboken, utan begärt sådant bevis, grundadt på inteckningsprotokollen. Detta tillvägagående medförde den önskade säkerheten, men vållade andra olägenheter, som, ju längre tiden framskrede, allt mera ökades. Lösen för tilläggsbevis, utfärdade efter protokollen, vore densamma, som för vanliga gravationsbevis, och för hvarje år, ett sådant bevis omfattade, blefve alltså lösen 15 öre. Ännu hade visserligen denna lösen ej vuxit till något afskräckande belopp, men då tilläggsbevisen, för att vara uttömmande, måste afse tiden från 1876 års början, vore denna lösen redan nu ej

98 obetydlig- och växte, som sagdt, med hvarje år. En annan olägenhet vore det i hög grad ökade besvär, som härigenom tillskyndades dem, som skulle utfärda bevisen. Lagutskottet, till hvars behandling motionen öfverlämnades, yttrade i afgifvet betänkande, bland annat: Utskottet, som erkände befintligheten utaf de olägenheter, som motionären påpekat, funne sig likväl icke kunna tillstyrka någon af de utvägar till desammas afhjälpande, som han ifrågasatt. Att åter införa skyldigheten att förnya inteckning för nyttjanderätt, undantag och servitut skulle vara ett steg i motsatt riktning af hvad man både ur principiel och praktisk synpunkt hittills ansett vara riktigt. Ej heller torde det låta sig göra att under nuvarande förhållanden gifva inteekningsboken fullt laga vitsord. Så länge protokoll öfver inteckningar skulle föras, torde detta böra tillerkännas vitsord framför boken, därest skiljaktighet dem emellan skulle förefinnas. De omständigheter, motionären åberopat, torde för öfrigt ej medföra större svårigheter, än att man skäligen torde böra afvakta ett beslut af den högsta dömande myndigheten angående de olika tolkningar af i ämnet befintliga lagbestämmelser, innan man vidtoge någon åtgärd, som, därest en dylik tolkning skulle utfalla mot motionärens mening, skulle visa sig vara obehöflig. Utskottet hemstälde på grund däraf, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Denna hemställan blef af båda kamrarne bifallen. Diskussionen i Riksdagen vid frågans behandling såväl 1888 som 1890 och 1894 rörde sig hufvudsakligen om, från hvilken källa iuteckningsprotokollen eller fastighetsboken - domaren har att hämta uppgifterna i gravationsbevisen angående nyttjanderätts- och med dem likstälda inteckningar, beviljade före de sista 10 åren. Denna frågas besvarande beror på tolkningen af 43 inteckningsförordningen. Det är dock icke paragrafens tolkning i vanliga fall, då boken öfverensstämmer med protokollen, som vållar svårighet, utan frågan gäller, huru paragrafen i händelse af tvist skulle tillämpas i sådana, af erfarenheten bekräftade fall, då domaren, som enligt protokollet beviljat eller förnyat en inteckning af ifrågavarande slag, uraktlåtit att därom göra anteckning i fastighetsboken eller verkstält anteckningen på orätt ställe. Gäller i sådana fall inteckningen fortfarande utan förnyelse eller måste den, för att fortfarande gälla, förnyas inom hvart tionde år? Inom Riksdagen framhölls å ena sidan, att domarens underlåtenhet af sin pligt icke kunde beröfva inteckningshafvaren en rätt, som eljest skulle hafva tillkommit honom och som han icke genom någon sin försummelse förverkat. 95

99 96 Däremot gjordes gällande, att enligt 43 paragrafens ordalag införandet i boken hvarmed endast kunde förstås införandet på riktigt ställe just utgör vilkoret för befrielse från skyldighet att låta förnya dessa inteckningar, och att således, om en inteckning faktiskt icke blifvit rätteligen införd i boken, densamma måste förnyas inom 10 år. Med denna senare åsigt följer, att inga andra inteckningar anses besvära en egendom än de, som finnas upptagna i de 10 sista årens inteckningsprotokoll, samt de ny ttj anderätts- och dylika inteckningar, som finnas införda å fastighetens upplägg i fastighetsboken. Jag tvekar icke att ansluta mig till denna senare åsigt och vill, för att stödja densamma, återkalla i minnet 43 paragrafens tillkomst. Denna paragraf lydde i lagbyråns förslag:»inteckning för nyttjanderätt, som beviljas, sedan denna förordning trädt i kraft, gälle fortfarande utan förnyelse. Nyttjanderättsinteckning, som finnes, då denna förordning träder i kraft, skall därefter, vid påföljd att inteckningen eljest förfaller, en gång förnyas inom den tid och i den ordning, som är stadgad angående inteckning för fordran, men vare sedan gällande utan vidare förnyelse.» I lagbyråns motiv till detta stadgande yttrades, bland annat, att genom införande af de i förslagets 61 omförmälda böcker, hvari alla inteckningsåtgärder skulle antecknas, möjlighet bereddes att för framtiden utan svårighet erhålla kännedom om nyttjanderättsaftalen. Inom högsta domstolen framstäldes emellertid vid förslagets granskning anmärkningar mot denna paragraf, hvilken i följd däraf erhöll den lydelse, som paragrafen med uteslutande af ett sedermera tillagdt moment ännu äger:»inteckning för nyttjanderätt gälle fortfarande utan förnyelse, sedan clen blifvit införd uti den i 61 omförmälda bok. Den inteckning af nyttjanderätt, som icke är i nämnda bok införd, skall, vid påföljd att inteckningen eljest förfaller, förnyas inom den tid och i den ordning, som är stadgad angående inteckning för fordran.» Vid lagförslagets framläggande inför Kongl. Maj:t i statsrådet yttrade dåvarande justitiestatsministern:»i 43 meddelas föreskrift, att inteckning för nyttjanderätt, som beviljas eller förnyas, sedan förordningen trädt i kraft, skall gälla fortfarande utan förnyelse. Skälen till denna föreskrift äro i motiven vid samma paragraf anförda. Borttagandet af skyldigheten att förnya nyttjanderättsinteckningar har emellertid blifvit af högsta domstolen ogilladt under yrkande, att hvad som blifvit stadgadt om förnyelse med afseende å inteckning för fordran måtte föreskrifvas jämväl i fråga om nyttjanderättsinteckningar. Såsom skäl härför har anförts, af fyra ledamöter, att i fråga om skyldigheten att förnya inteckningar olika stadganden för särskilda slag af inteckningar icke

100 syntes vara lämpliga utan kunna föranleda till misstag och förvecklingar, samt att, då den inteckningsbok, som enligt förslaget skulle upprättas, icke komme att blifva af den beskaffenhet, att ensamt å denna bok gravationsbevis kunde grundas, utan domaren för att kunna afgifva ett sådant bevis äfven hädanefter måste granska protokollen, en dylik granskning icke skäligen kunde sträckas längre än till protokoll för tio år; samt af tre ledamöter, att, då gravationsbevis måste upptaga jämväl den nyttjanderätt, hvarför en fastighet är intecknad, och ett sådant bevis väl alltid måste utfärdas efter den normala urkunden och ej efter en sådan bok, som den i förslaget omförmälda, äfven om en sådan öfverallt komme att genast från början föras, grundsatsen att inteckning för nyttjanderätt skulle gälla utan förnyelse icke kunde godkännas. Med anledning af hvad sålunda blifvit vid förevarande paragraf anmärkt har den förändring däri blifvit vidtagen, att befrielsen från skyldigheten att förnya en nyttjanderättsinteckning gjorts beroende därpå, att anteckning om nyttjanderätten ägt rum i den bok, hvilken enligt förslaget skall föras öfver hvad i inteckningsprotokollet blifvit intaget. Härigenom torde den svårighet vid gravationsbevisens utfärdande, som af det ursprungliga stadgandet kunde blifva förorsakad, vara afhulpen, och...» Häraf framgår, att det just var den af högsta domstolens ledamöter påpekade svårigheten i afseende å gravationsbevisens utfärdande, som föranledde paragrafens omredigering, eller, med andra ord, omredigeringen skedde, för att domaren vid utfärdande af gravationsbevis skulle kunna i fråga om ny ttj anderätts- och med dem likstälda inteckningar, som vore äldre än 10 år, grunda gravationsbevis å fastighetsboken och icke behöfva gå tillbaka till protokollen. Att den vidtagna ändringen i paragrafens lydelse verkligen var afsedd att utgöra en ändring i sak, framgår tydligt af justitiestatsministerns anförda yttrande. Men om man tolkar 43 så, att en inteckning, som icke blifvit införd i boken eller införd på orätt ställe, det oaktadt bör gälla utan förnyelse, emedan domarens fel icke kan betaga inteckningshafvaren hans rätt, synes mig detta innebära, att man tillerkänner paragrafen alldeles samma betydelse, som om någon ändring i dess ursprungliga affattning icke blifvit gjord. De olika åsigter, hvilka sålunda, såsom nämndt är, gjorde sig gällande beträffande domarens skyldighet vid utfärdande af gravationsbevis för längre tid tillbaka än 10 år, föranledde yrkande om, att genom lag måtte bestämmas, huru gravationsbevis borde utfärdas. Då emellertid i begreppet af gravationsbevis måste ingå, att sådant bevis skall innehålla fullständig uppgift på en egendoms gravationer, och Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1890 års Riksdag

101 98 domaren, som skall utfärda beviset, måste kunna bedöma, hvar sådan uppgift står att finna, synes nämnda yrkande i själfva verket gå ut på att erhålla en förklaring af inteckningsförordningens stadganden i ifrågavarande hänseende. Men, då lagen icke, såvidt jag har mig bekant, gifvit anledning till olika tillämpning, synas mig de uttalade olika åsigterna om dess rätta förstånd icke utgöra tillräckligt skäl för eu lagförklaring. I själfva verket har också icke under debatten i Riksdagen uttryckligen påståtts, att 43 skulle vara otydlig. Fast hellre har den fara för rättssäkerheten, som ansetts ligga däri, att i följd af paragrafens tillämpning en inteckningshafvare, genom domarens underlåtenhet att införa inteckningen i fastighetsboken, ginge miste om en förmån, som eljest skulle hafva tillkommit honom, framhållits såsom skäl för päragrafens upphäfvande eller ändring. Denna fara motverkas dock väsentligen af föreskriften i 62 inteckningsförordningen därom, att å protokollsutdrag i inteckningsärende skall tecknas afskrift af hvad om ärendet blifvit infördt i fastighetsboken, hvilken föreskrift är tillkommen för att bereda de rättssökande tillfälle att själfva utöfva kontroll öfver bokens förande. Dessutom torde väl de flesta af de felaktigheter, som iakttagits i böckerna, numera hunnit rättas, och, sedan större erfarenhet vunnits i afseende å deras förande, samt vederbörande allt mer kommit till insigt om vigten och nyttan af desamma, torde de befarade svårigheterna icke böra tillmätas alltför stor betydelse. På dessa skäl anser jag, att man vid ordnande af frågan om lösen för gravationsbevis för längre tid tillbaka än 10 år kan och bör utgå därifrån, att domaren för att kunna lämna uppgift om de nyttjanderättsoch därmed likstälda inteckningar, som äro beviljade för längre tid tillbaka än 10 år före bevisets utfärdande, endast behöfver genomgå egendomens upplägg i fastighetsboken. År man ense i fråga om sättet för gravationsbevisens utfärdande, kunna meningarna angående hvad, som skäligen bör utgöra lösen för dessa bevis, ej gerna väsentligen afvika från hvarandra. Om den af mig nyss angifna utgångspunkt i detta hänseende af Riksdagen uttryckligen godkännes, föreställer jag mig, att Riksdagen anserj lämpligast att till Kongl. Maj:ts bedömande öfverlämna frågan om beloppet af den lösen, som för så beskaffad! gravationsbevis skäligen bör tillkomma domaren. Äfven på en annan ofullständighet i kongl. förordningen angående expeditionslösen har jag fäst min uppmärksamhet. Dess stadganden angående lösen för gravationsbevis synas mig nämligen icke vara till

102 lämpliga på gravationsbevis rörande inteckning i järnväg. Då enligt kongl. förordningen, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning af järnväg m. m. den 15 oktober 1880 ärenden angående inteckning i järnväg upptagas och pröfvas af rådstufvurätten 1 någon af städerna Stockholm, Jönköping eller Kristianstad, är det närmast vid dessa tre domstolar, utfärdande af gravationsbevis angående inteckning i järnväg kan ifrågakomma. Alla tre rådstufvurätterna hafva varit eniga att söka sitt stöd för beräkningen af lösen för ifrågavarande gravationsbevis i expeditionsförordningens bestämmelser angående lösen för sådana bevis rörande fast egendom i stad, men resultatet har det oaktadt blifvit, att lösen debiteras olika på alla tre ställena. Förordningens stadganden, som här ofvan äro återgifna, upptager lösen för gravationsbevis för 10 år rörande inteckningar i fast egendom i stad under två kategorier, nämligen»angående gård eller obebygd tomt, jämte sådan jord, som ej får därifrån söndras eller särskilt intecknas» och»angående annan jord». Det är dessa senare bestämmelser»angående annan jord», som man sökt lämpa på ifrågavarande slag af gravationsbevis. Bestämmelserna innehålla, att lösen för gravationsbevis»angående annan jord om till och med 3 hektar utgör vid rådstufvurätt 3 kronor och för hvarje hektar därutöfver 1 krona med iakttagande, att hvad som öfverskjuter helt hektartal räknas för helt hektar, och må lösen för gravationsbevis å fastighet i stad ej öfverstiga 20 kronor». Därefter förekommer den likaledes förut återgifna bestämmelsen, att lösen för gravationsbevis för kortare tid än 10 år utgör»för hvarje år, beviset omfattar, 1/w af hvad ofvan är bestämdt; dock vare lägsta lösen» vid underdomstol i stad 2 kronor. Vid Stockholms rådstufvurätt beräknas lösen för gravationsbevis å järnväg till det lägsta beloppet enligt förestående tariff, eller 3 kronor. Vid båda de andra rådstufvurätterna beräknas lösen till det högsta beloppet, eller 20 kronor, och åberopas till stöd härför bestämmelsen angående lösens beräknande efter hektar, samt att till järnvägens utläggande användts så många hektar jord, att den högsta lösen anses kunna debiteras. Men nu stadgas i kongl. förordningen den 15 oktober 1880, 13, att inteckning, som till säkerhet för tryckta eller graverade obligationer blifvit faststäld i järnväg, gäller fortfarande utan förnyelse, ändå att den fordran, hvarför inteckningen meddelats, ej blifvit så bevakad, som i 1 af förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning sägs. På grund af detta stadgande måste ett gravationsbevis angående järnväg omfatta icke allenast de tio sista åren utan, därest järnvägen varit längre tid till begagnande upplåten, hela 99

103 100 denna tid. Vid rådstufvurätten i Jönköping anses dock bestämmelsen därom, att lösen för gravationsbevis å fastighet i stad ej må öfverstiga 20 kronor, lägga hinder i vägen för debiterande af högre belopp, äfven om beviset afser längre tid än 10 år. Däremot lärer vederbörande expeditionshafvande vid rådstufvurätten i Kristianstad i sist nämnda fall debitera, förutom 20 kronor, ytterligare Vio däraf, eller 2 kronor för hvarje år före de 10 sista, som beviset omfattar. Gravationsbevis angående två särskilda järnvägar, som varit upplåtna till begagnande 15 år, kostade sålunda, enligt hvad till min kännedom kommit, under förra året i lösen 30 kronor hvartdera. Redan af ordalagen i kongl. förordningen angående expeditionslösen synes mig tydligt framgå, att dess stadganden icke afse gravationsbevis angående järnväg, och i komiterades förslag till samma förordning antydes ej heller, att stadgandena skulle gälla för detta slag af gravationsbevis. Denna ofullständighet i förordningen synes mig, särskildt med afseende å de olika beräkningssätt, som gjort sig gällande, vara af beskaffenhet att böra afhjälpas. På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag vördsamt: att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, dels att då kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 icke innehåller bestämmelser om lösen för gravationsbevis för längre tid än 10 år, men, till följd af stadgandena i 43, 54 och 55 af kongl. förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875 därom, att inteckning för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom eller servitut, fortfarande gäller utan förnyelse, sedan den blifvit. införd i den i 61 af sistnämnda kongl. förordning omförmälda bok, ett gravationsbevis, för att lämna fullständig upplysning om de i en egendom gällande inteckningar, måste upptaga, förutom de inteckningar, som angifvas i de 10 sista årens inteckningsprotokoll, jämväl de inteckningar för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom eller servitut, hvilka därförut allt från början af år 1876 blifvit i nämnda bok antecknade i kongl. förordningen angående expeditionslösen måtte införas bestämmelser om skälig lösen för gravationsbevis, omfattande icke allenast de 10 sista åren utan jämväl därutöfver, beträffande inteckningar för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom eller servitut, tiden från 1876 års början;

104 101 dels ock att i kongl. förordningen angående expeditionslösen jämväl måtte införas bestämmelse om skälig lösen för gravationsbevis rörande järnväg. I en hit ingifven skrift har vice häradshöfdingen C. J. Ljunggren, i egenskap af ordförande uti styrelsen för Sveriges advokatsamfund, å tidernas farnämnda samfunds vägnar hemstält, att jag måtte hos Riksdagen väckaw< n<ie m m- förslag i syfte, dels att nu gällande bestämmelser om stämningstid måtte ändras i den riktning, att sådan tid för svarande, boende utom staden eller häradet, där domstolen är, måtte väsentligen förkortas, dels ock att förenkling må vinnas i sättet för delgifning af stämningar och kommunikationshandlingar. Vid skrifvelsen var fogadt ett utdrag af advokatsamfundets protokoll, hållet vid dess sammanträde den 9 juni 1894, af hvilket protokollsutdrag inhämtades, att samfundets Stockholmsafdelning, som till samfundet gjort framställning i förevarande hänseende, såsom skäl för sin framställning anfört följande:»bland de många föråldrade stadganden, som förekomma i 1734 års lag och ännu äga giltighet, oaktadt de förhållanden, som uppenbart utgjort lagens grund, helt och hållet förändrats, torde bestämmelsen om stämningstid höra till dem, som minst stå tillsammans med nutidens samfärdselförhållanden. Gällande bestämmelser i detta fall tillkommo på en tid, då för eu resa från norra delen af riket till den södra torde åtgått omkring en månads tid och då naturligtvis äfven postgångens långsamhet stod i förhållande därtill. Att under sådana förhållanden en ganska utsträckt stämningstid betingades för aflägset boende var naturligt. Skälen för en dylik lång stämningstid hafva emellertid numera förfallit. Och med hänsyn till de praktiska olägenheterna af denna långa stämningstid, hvilken medför en alldeles onödig tidsutdräkt i en förut allt för långsam rättsskipning, torde det därför icke kunna bestridas, att en förändring i lagstiftningen härom vore särdeles önsklig, hvartill kommer att en förändring i bestämmelserna härom icke väsentligt bör ingripa i lagstiftningen i öfrigt och fördenskull bör kunna lätt genomföras. Förändringen torde nämligen blott behöfva innefatta en gemensam bestämmelse för stämningstid, när svaranden bor utom staden eller häradet, så att, jämte det att nu gällande stämningstider af åtta och fjorton dagar bibehållas, då svaranden bor inom staden eller häradet,

105 102 det stadgande allenast behöfde förekomma att, om svaranden bor därutom, stämningstiden skulle vara en månad, hvarförutom någon längre stämningstid för utom Europa boende borde förefinnas. I sammanhang med denna fråga framter sig behöflighet af ändrade bestämmelser för delgifning af stämning och kommunikationshandlingar. Formerna för delgifning af de senare kunna nämligen för närvarande betecknas såsom rent af outhärdliga, i synnerhet, då det ifrågakommer att delgifva besvären med flera motparter, med styrelse i bolag eller dylikt. Någon ändring härutinnan vore ur praktisk synpunkt alltså att anse såsom synnerligen nödig och nyttig.» w o v Vidkommande först frågan om förkortad stämningstid innehållas de nu gällande bestämmelserna angående tiden för stämnings delgifvande i tvistemål i 11 kapitlet 4 och 5 rättegångsbalken, sådana dessa lagrum lyda genom kong], förordningen den 18 april har följande lydelse:»käranden vare skyldig att låta svaranden få étämning fjorton dagar förut, där han inom häradet bor: utom häradet eller i annan stad, tre veckor: utom länet, sex veckor: i tredje eller fjärde länet, eller längre bort, nio veckor. Stockholms stad räknas för särskildt län. År den utom riket, som stämmas skall, hafve sex månaders tid ifrån det han stämningen fick. Där stämning genom offentligt anslag sker å rättens dörr, skall ock sex månaders dag föreläggas. Om stämning i konkursmål är särskildt stadgadt. I alla dessa fall, där stämning fordrar längre tid, än om lysning till ting stadgadt är, må den svarande stämmas till viss månad, och underrätte han sig sedan själf å hvad dag tinget hållas skall.» I 5 föi'eskrifves, att»till rådstufvurätt stämmes åtta dagar förut; utan så är, att målet ej tål uppskof och därå förr svaras kan». Stämningstiderna afse enligt vår rätt ej mindre att lämna den stämde lämpligt rådrum för beredelse till svaromål än äfven, därest domstolen har sitt säte å annan ort, än där den stämde bor, att gifva honom behöflig tid för resan till domstolen. Stämningstiderna måste därför i viss mån rätta sig efter samfärdselförhållandena, och då våra nu stadgade stämningstider i hufvudsak äro desamma, som gält i 200 år eller allt sedan tillkomsten af den»stadga och Förordning, innehållande någre mål til vidl/ftigheters afkortande och lindring uti Rättegångar for the Stridige Parter, både vid Öfver- och Under-Rätterna», som den 4 juli

106 1695 utfärdades och hvars föreskrifter i detta hänseende upptogos i 1734 års lag, torde knappast kunna förnekas, att dessa tider, tillmätta efter helt andra samfärdselförhållanden än nutidens, lämpligen kunde betydligt förkortas. Advokatsamfundet har ansett nu gällande stämningstider af åtta dagar i stad för svarande, bosatt i staden, och fjorton dagar på landet för svarande, som bor inom häradet, böra bibehållas. Då vid stämning till stadsdomstol den tid, som åtgår för att förflytta sig från hemvistet till rättens lokal, icke kan tagas i beräkning, skulle ett bibehållande af åtta dagars stämningstid till rådstufvurätt innebära, att just denna tid utgjorde det anstånd, som skäligen bör förunnas den stämde att bereda sig till svaromål. Med denna beräkning skulle en stämningstid af fjorton dagar till häradsrätt för den, som bor inom häradet, således lämna den stämde så lång tid för resan till domstolen, att den äfven inom de i afseende å kommunikationer sämst lottade delarne af landet torde vara mera än tillräcklig. Då emellertid den stora olikheten i detta afseende mellan särskilda delar af landet eu olikhet, som säkerligen länge kommer att fortfara gör det omöjligt att finna en för alla förhållanden lika passande stämningstid, men en likhet måste anses önskvärd ur synpunkten af reda och enhet i lagstiftningen, måste tiden tilltagas så lång, att den under alla omständigheter blir tildäcklig. Mot bibehållande af stämningstiderna af åtta och fjorton dagar för svarande, som bor inom staden eller häradet, synes mig alltså någon befogad anmärkning icke kunna göras. Men 11 kapitlet 5 innehåller äfven, att, där målet ej tål uppskof och därå förr svaras kan, den eljest stadgade stämningstiden af åtta dagar kan förkortas. Domaren, som utfärdar stämningen, har alltså här pröfningsrätt i afseende å stämningstidens längd. Saknaden af hvarje bestämmelse, i hvilka slag af mål en förkortning af den normala stämningstiden må kunna medgifvas, gör dock, att stadgandet knappast någonsin torde komma till användning. Om stadgandet bibehålies, torde däri böra intagas bestämmelse om hvilka mål, som äro att hänföra till dem, som»icke tåla uppskof». Lagkomitén föreslog i detta hänseende följande bestämmelse:»vill man söka någon för vexelbref eller annan löpande förbindelse vid rätten i den domsaga, där han finnes, vare han skyldig till svars komma, ändå att stämning honom ej kungöres förr än å dagen näst före den, som i stämningen utsatt är». Såsom skäl härför åberopades allmänna kreditens kraf. Äldre lagberedningen ansåg, att. stadgandet borde utsträckas äfven 103

107 104 till de mål, där talan fördes om återställande af besittning eller annat förhållande, som blifvit rubbadt, då nämligen käromålet ej rörde tvist om bättre rätt till det, som skulle återställas, äfvensom till de fall, då fråga vore om hyresmans flyttning i eller ur hus, om tjänstehjons rättighet eller skyldighet att flytta i eller ur tjänst eller om någons berättigande att af annan njuta försörjning. I fråga om vexel- och sjöi ättsmål hänvisades till vexel- och sjölagarne. I sammanhang härmed må erinras, att om stämning i vexelmål är nu, genom 5 mom. 3 i kongl. förordningen om nya vexellagens införande och hvad i afseende därå iakttagas skall den 7 maj 1880, stadgadt, att stämning i dylikt mål skall, där sökanden det äskar, meddelas till samma dag, som den sökes, om rätten då sitter och svaranden är så till hands, att han kan före rättegångstimmans slut sig infinna. För dem, som bo utom staden eller häradet, men inom riket, vexla nu stämningstiderna mellan tre och nio veckor, och för den, som är utom riket, är stämningstid sex månader. För samtliga dessa kategorier, med undantag möjligen af utom Europa boende, anser advokatsamfundet en gemensam stämningstid af en månad kunna fastställas. Att den för stämningstidens längd nu gällande beräkningen efter andra, tredje eller fjärde länet bör, såsom föråldrad och i vissa fall otydlig, utbytas mot annan, torde icke kunna bestridas, men att stadga lika lång stämningstid för alla, som bo utom häradet eller staden, med undantag möjligen af utom Europa boende, synes mig vara att gå för långt i sträfvan efter likformighet i detta hänseende och skulle dessutom då en sådan stämningstid ju måste tilltagas så lång, att den äfven för utomlands aflägse boende vore tillräcklig i vissa fall icke leda till förkortande utan till förlängning af nu gällande stämningstid. Lagkomitén föreslog, bland annat, olika långa stämningstider, allt efter som svaranden hade sitt hemvist inom rättens domsaga, inom den öfverrätts domsaga, hvarunder rätten lydde, eller inom annan öfverrätts domsaga och yttrade för öfrigt:»i afseende på tiden för stämnings kungörande är således föreslaget: att den skall räknas efter den ort, där svaranden har sitt hemvist, ehvar han för öfrigt må uppehålla sig, vore det än utomlands, så vida hans utrikes vistande beror af hans eget fria val, ty eljest skulle käranden mista sin talan, om svaranden behagade resa öfver riksgränsen mot stämningstidens slut: att den åter som måst öfvergifva sitt hemvist, för att utomlands tjäna konungen eller riket, skall åtnjuta lika lång stämningstid, som verklig utländing, hvilken ej inom riket finnes, och att stämning å den, som intet veterligt hemvist äger och hvars vistande man ej känner, skall så tidigt kungöras, att

108 man skäligen kan vänta, det den kommer till hans vetskap, hvar helst han må uppehålla sig». Äldre lagberedningen gillade lagkomiténs förslag härutinnan, dock att, såsom redan är nämndt, rätten att förkorta den vanliga stämningstiden ansågs böra utsträckas äfven till andra mål än de af lagkomitén föreslagna. I fråga om utom riket boende är naturligtvis svårigheten att finna en för alla förhållanden någorlunda lämplig stämningstid större än eljest, och det kan därför ifrågasättas, huruvida icke i detta fall den fixa stämningstiden borde öfvergifvas och åt domaren, som utfärdar stämning, öfverlämnas att pröfva stämningstidens längd. En dylik bestämmelse återfinnes t. ex. i danska lagen af den 11 april 1890, och, såsom redan är påpekadt, är ett öfverlämnande åt domaren att pröfva stämningstidens längd icke alldeles främmande för vår egen lagstiftning. Ett i 11 kapitlet 4 af rättegångsbalken förekommande stadgande, som advokatsamfundet icke vidrört, är, att, där stämning sker genom offentligt anslag å rättens dörr, sex månaders dag skall föreläggas. Det torde vara tvifvelaktigt, om detta stadgande nu äger någon tillämplighet. I 1734 års lag slöt sig omedelbart därtill en punkt af denna lydelse:»hvad den åligger att fullgöra, som låter dess borgenärer således instämma, sägs i 16 kapitlet handelsbalk en.» Vid granskning af lagkommissionens förslag till 1734 års lag anmärktes härvid, att»det borde utsättas i livilka mål edictal citation äger rum». Därtill svarade lagkommissionen:»de mål, hvari edictal stämning sker, finnas i 16 kapitlet handelsbalken, 8 kapitlet 2 rättegångsbalken samt 13 kapitlet 4 och 6 giftermålsbalken alla casus kunde ej i lagen införas, utan komme af domaren efter förenämnda kapitel eller sakens beskaffenhet att därmed förfaras.» Då nu om stämning i konkursmål, hvarom förut funnos bestämmelser i 16 kapitlet handelsbalken och 8 kapitlet 2 rättegångsbalken, är särskilt stadgadt, skulle ifrågavarande föreskrift vara tillämplig allenast på 13 kapitlet 4 och 6 giftermålsbalken; men, ehuru enligt dessa lagrum en offentlig kallelse dock ej genom anslag å rättens dörr skall ske, synes stadgandet om sex månaders stämningstid dock icke tillämpligt. Det kan äfven ifrågasättas, att stadgandet skall gälla, då en hel menighet stämmes enligt kongl. resolutionen den 29 maj 1752 och Svea hofrätt^ bref den 27 september 1753, men denna mening har blifvit ogillad genom eu Kongl. Maj:ts dom den 21 juli Skulle ifrågavarande stadgande, såsom jag för min del på nu anförda skäl är böjd att anse, Justitieombudsmannens ämbetuberättelse till års Riksdag

109 106 numera icke äga någon tillämplighet, borde detsamma ur lagen borttagas för att icke föranleda misstag. Om ock, såsom advokatsamfundet yttrar, frågan om stämningstidernas förkortning icke väsentligen ingriper i lagstiftningen i öfrigt, torde dock redan det anförda visa, att ett utbyte af nu gällande stämningstider mot kortare icke kan äga rum, utan att åtskilliga därmed sammanhängande spörsmål samtidigt vinna en lösning. I sådant hänseende må vidare erinras, att vår gällande lag lämnar obestämdt, huruvida delgifningsdagen och inställelsedagen skola inräknas i de stadgade stämningstiderna, en brist, som både i teori och praxis gifvit anledning till olika meningar, och hvars undanrödjande därför är af behofvet påkalladt. I det kapitel, som handlade om behörig domstol i hvarje mål, hade lagkomitén, för att undanrödja det tvifvelsmål, som stundom yppat sig om hvad lagen rätteligen menar med bo och hemvist, föreslagit, att den ort skulle anses för hemvist, hvarest man för sin person vore skattskrifven. Därmed var ock en säker grund lagd för beräkning af stämningstiden i de fall, då denna skulle rätta sig efter svarandens hemvist. Vår gällande lag bestämmer i 10 kapitlet 1 rättegångsbalken, i fråga om laga domstol i mål, som röra någons person, att dessa skola instämmas till den rätt, hvarunder han sitt bo och hemvist häfver. I 11 kapitlet 4 samma balk stadgas olika stämningstider för svarande, som bor inom eller utom häradet eller staden. Ehuru man i praxis tämligen allmänt tillämpat förstnämnda lagrum så, att bo och hemvist vore att anse lika med mantalsskrifningsorten, är saken dock ej oomtvistad, och ännu mindre kan anses klart, att uttrycket»bor» i 11 kapitlet 4 rättegångsbalken syftar på mantalsskrifningsorten. Då i detta senare lagrum säges:»a> den utom riket, som stämmas skall», synes väl detta uttryck afse den faktiska uppehållsorten, men, för att detta ej skall leda till orimligheter, måste man antaga, att med uttrycket åsyftas icke ett tillfälligt utan ett mera stadigvarande förhållande. Äfven i detta fall synes lagen behöfva förtydligas. Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten på den vigtiga frågan om hvilken påföljd, uraktlåtandet att iakttaga de stadgade stämningstiderna bör medföra. Nya lagberedningen yttrar i detta hänseende i sitt förslag till rättegångsväsendets ombildning:»enligt nu gällande lag är uttagen stämning ogin, om den ej tillställes svaranden inom den i lag föreskrifna tiden. Detta stadgande innebär en oskälig stränghet emot käranden och föranleder gång efter annan därtill, att hans talan, till följd af mellankommen preskription, afskäres. Den enda rimliga påföljden

110 däraf, åt,t svaranden icke fått åtnjuta föreskrifven stämningstid, synes vara, att han ej må anses pligtig att inlåta sig i svaromål å den inställelsedag, hvarå stämningen lyder, utan först å efterföljande rättegångstillfälle, sedan uppskofsbeslutet blifvit honom inom laga stämningstid kungjordt och han sålunda fått åtnjuta det honom tillkommande rådrum för svars afgifvande. Målet bör följaktligen icke förfalla, utan endast uppskjutas till det sistnämnda tillfället.» Då jag, såsom redan är antydt, anser en förkortning af stämningsti derna vara af behofvet påkallad, men tillika finner, att samtidigt med denna fråga böra behandlas vissa andra frågor, som därmed äga nära sammanhang, och en fullständig utredning häraf lämpligast torde ske genom Kongl. Maj:ts försorg, hemställer jag vördsamt, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till förändrade föreskrifter i afseende på stämningstid och därmed sammanhängande frågor, särskildt i syfte att stämningstiderna må varda förkortade. I sammanhang med frågan om stämningstidernas förkortande har advokatsamfundet framhållit såsom önskvärdt, att förenkling kunde vinnas i sättet för delgifning af stämning och kommunikationshandlingar, särskildt delgifning af de senare med flera motparter och med styrelse i bolag. En högst vigtig förenkling i dessa hänseenden har vunnits genom de stadganden därutinnan, som influtit i de nya bolagslagarne. Så innehåller lagen om handelsbolag och enkla bolag i 17, att»stämning eller annat offentlig myndighets bud skall anses hafva kommit handelsbolag till hända, då någon bolagsman, som ej är från rätten att företräda bolaget utesluten, i laga ordning erhållit del däraf». Lagen om aktiebolag stadgar i 41, att»stämning eller annat offentlig myndighets bud skall anses hafva kommit aktiebolag till hända, då någon af styrelsens ledamöter i laga ordning erhållit del däraf»; och lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet, 24, innehåller, att delgifning med någon af styrelsens ledamöter är giltig mot hela föreningen. Jag antager emellertid, att advokatsamfundet äfven, och kanske närmast, syftat på det onekligen ofta ytterst betungande däri, att en klagande i besvärsmål, då han enligt föreskrift i kommunikationsresolutionen skall delgifva flera vederparter besvärshandlingarua, därvid nödgas för hvarje vederpart göra en afskrift icke allenast af besvären med därvid fogade 107

111 108 mtyg. och därmed jämförliga handlingar, utan äfven af underrättens samtliga protokoll, huru vidlyftiga dessa än må vara. Denna fråga sammanhänger med frågan om förändrade föreskrifter i afseende på fullföljd af talan mot domstols utslag, hvilken, enligt hvad mig blifvit meddeladt, i den närmaste framtiden lärer blifva föremål för lagbyråns arbete, och det kan så mycket hellre antagas, att lagbyrån skall ägna uppmärksamhet åt förenkling i föreskrifterna om delgifning af besvärshandling^-, som en af nya lagberedningens ledamöter i särskildt yttrande, vidfogadt beredningens den 31 december 1890 afgifna förslag till lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols utslag, uttalat såsom sin åsigt, att»för underlättande af delgifningsbesväret, särdeles i de fall, då förklaring från flera motparter erfordras, klaganden endast borde åligga att gifva dem del af besvärsskriften med därtill hörande bevis i hufvudskrift eller besannad afskrift.» Sist nämnda del af advokatsamfundets skrift bär jag på dessa skäl ansett icke föranleda någon åtgärd från min sida. Två hos Kongl. Maj:t gjorda underdåniga framställningar, aflåtna den ena af min företrädare i justitieombudsmansämbetet, den andra af mig, hafva under år 1895 varit föremål för pröfning. verkställighet Den f?rsta af dessa framställningar, intagen i ämbetsberättelsen till af vissa utslag 1892 års Riksdag (sidd ), rörde vidtagande af åtgärder till åstad- ; brottmål, kommande af skärpt kontroll å verkställighet af utslag, hvarigenom urbota bestraffning ådömts icke häktade personer. Sedan Konungens befallningshafvande i länen inkommit med infordrade underdåniga utlåtanden häröfver, har Kongl. Maj:t den 5 juli 1895 utfärdat nådig kungörelse i ämnet. Enligt denna kungörelses föreskrifter skall från och med början af innevarande år hos Konungens befallningshafvande föras särskild årlig förteckning, enligt faststäldt formulär, öfver ärenden angående verkställighet af domstols utslag, hvarigenom någon, som icke hålles häktad, blifvit till frihetsstraff dömd. Efter utgången af hvarje år skola anteckningarna rörande de ärenden, som ej under året slutbehandlats, till nästkommande års förteckning öfverföras. Afskrift af hvad sålunda till den nya förteckningen öfverförts skall inom februari månads utgång till justitiekanslersämbetet insändas. utfärdande af..den andra af nyssnämnda båda framställningar, hvilken finnes intagen klockare- i min senast afgifna ämbetsberättelse (sidd ), innefattade hemfulm.am r stallaib huruvida icke uttryckliga bestämmelser i fråga om utfärdande af fullmakter eller antagningsbevis för klockare i Lunds stift vore er-

112 forderliga, samt huruvida icke därvid enhet i fråga om utfärdande af antagningsbevis för klockare öfver hela riket borde åvägabringas. I anledning däraf har Kongl. Maj:t den 26 april 1895 utfärdat nådig kungörelse, däruti Kongl. Maj:t med förklarande att den i vissa delar af riket vedertagna ordning, att fullmakter för klockare utfärdas af biskop eller domkapitel skall upphöra i fråga om meddelande af antagningsbevis för klockare, organist och kyrkosångare eller, då dessa befattningar äro sins emellan eller med folkskoleläraretjänst förenade, för innehafvare af sålunda förenade befattningar i nåder förordnat: att antagningsbevis för innehafvare af organist- eller klockarebefattning eller af båda dessa befattningar, om de äro förenade, skall meddelas af församlingens kyrkoråd; att, där organist- eller klockarebefattning eller båda dessa befattningar enligt fattadt beslut skola vara med folkskoleläraretjänst förenade, antagningsbevis för innehafvare af de förenade tjänsterna skall meddelas af församlingens kyrkoråd och skolråd såsom ett gemensamt kyrko- och skolråd; att hvad sålunda blifvit stadgadt i fråga om klockaretjänst skall äfven äga tillämpning å kyrkosångarebefattning; att här ofvan omförmäldt antagningsbevis skall meddelas utan lösen; samt att, där vid meddelande af patronatsrätt särskilda bestämmelser rörande ordningen för utfärdande af antagningsbevis af nu afsedd beskaffenhet finnas gifna, desamma skola lända till efterrättelse. 109 Mina ämbetsresor under år 1895 hafva omfattat Göteborgs och Ämbetsresor Bohus samt Värmlands äfvensom en del af Gäfleborgs län. Därunder har jag besökt läns- och stiftsstyrelserna, stadsdomstolarne, domarena på landet och deras arkiv samt fängelserna. I afseende å hvad härvid förekommit får jag hänvisa 'till resediarierna. I likhet med mina företrädare har jag särskildt ägnat tillsyn åt vården af underdomstolarnes arkiv, såväl i afseende å lokalernas lämp- omå )J vrnet lighet som beträffande handlingarnas ordnande och inbindning. Under de föregående årens resor hafva förteckningar öfver arkivhandlingarna, efter jämförelse med anteckningarna från näst föregående inspektion i samma ort, intagits i resediariet. Med anledning af en från lagutskottet under senaste Riksdag inig tillstäld promemoria, däruti framhölls önskvärdheten af, att öfver arkiven upprättades ett register, i hvilket för hvarje

113 Ilo domstol under särskilda rubriker upptoges de till dess arkiv hörande handlingar, grupperade efter deras olika innehåll eller beskaffenhet och ordnade i tidsföljd samt med lämnadt utrymme för införande i registret af handlingar, som framdeles tillkomme m. m., har jag under år 1895 låtit upplägga ett dylikt register, till en början omfattande allenast de domstolar, hvilkas arkiv jag under min senaste ämbetsresa besökt, men afsedt att i sitt fullbordade skick innehålla arkivförteckningar för samtliga underdomstolarne i riket. Genom detta registers uppläggande kunna anteckningarna i resediariet inskränkas till anmärkande af de olikheter, som arkiven förete i jämförelse med registret. Vid granskningen af underdomstolarnes handlingar har jag ej kunnat undgå att fasta uppmärksamhet vid en omständighet, som synes mig vara af stor vigt, nämligen beskaffenheten af det papper, som användes till domböcker och protokoll. Det är nämligen uppenbart, att all omsorg om arkivens vård är nästan förspild, därest själfva materialet för handlingarna är sådant, att de icke äfven med bästa vård kunna under någon längre tid bevaras från förgängelse. Om äfven måhända vid de flesta domstolar, jag varit i tillfälle att besöka, till själfva stommen för domböcker och protokoll användes godt papper, är föga därmed vunnet i anseende till det vidt utbredda bruket att, för lättnad och bekvämlighet i arbetet, såsom bilagor till domböcker och protokoll använda af parterna ingifna handlingar, alldeles utan afseende på deras beskaffenhet, och att på bilagor, ofta af det sämsta papper, låta afskrifva så vigtiga handlingar som t. ex. köpebref och inteckningshandlingar. I den män jag, med stöd af gällande lagbestämmelser om arkivens vård, ansett mig kunna ingripa, har jag sökt verka för en förbättring i dessa förhållanden, som helt visst innebära en stor fara för arkivens bestånd. Men utan särskilda lagstiftningsåtgärder kan denna fara icke på verksamt sätt aflägsnas, och jag har därför ansett saken förtjänt af mera allmän uppmärksamhet. Diarierna öfver ämbetsresorna jämte ofvan omförmälda påbörjade register samt justitieombudsmansexpeditionens diarium och registratur skola för granskning öfverlämnas till Riksdagens lagutskott. Inkomna klagomål och anstälda åtal. Vid 1895 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande under handläggning härstädes Under året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af Summa 112

114 Af dessa hafva såsom återkallade afskrifvits... 2 efter vederbörandes hörande fått förfalla efter annorledes verkstäld utredning afskrifvits hänvisats till åtal... 4 till annan myndighet öfverlämnats... 1 vid årets slut varit utstälda till förklaring eller påminnelser... 10»»»» beroende på pröfning Summa 112 Under år 1895 hafva sju åtal mot ämbets- och tjänstemän blifvit anstälda, nämligen: på grund af förd klagan i följd af anmärkning vid härstädes verkstäld granskning af inkomna fångförteckningar... 2 i följd af anmärkning vid ämbetsresa... 1 Summa 7 in Herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet har på förfrågan meddelat, att någon förklaring öfver lagen, i den ordning 19 regeringsformen föreskriver, icke blifvit afgifven under den tid, som förflutit från det min senaste ämbetsberättelse afgafs. Angående lagförklaring enligt 19 regeringsformen. För fullgörande af den i 14 af instruktionen för justitieombudsmannen lämnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar har jag från kongl. statsdepartementen förskaffat mig uppgifter : dels om de af Riksdagen år 1895 aflåtna skrivelser samt om de åtgärder, hvilka i anledning af dem blifvit vidtagna; varande, i enlighet med lämnade upplysningar, förteckning upprättad öfver de genom nämnda skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande; dels ock rörande sådana genom föregående Riksdagars till Kongl. Maj:t aflåtna skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1894 års slut voro i sin helhet eller till någon del oafgjorda; och hafva beträffande dessa ärenden meddelats uppgifter om de åtgärder, hvilka må Angående de i bilagan intagna uppgifter från statsdeparteraenten.

115 112 hafva blifvit med dem vidtagna under den tid, som förflutit efter senast lämnad redogörelse. Omförmälda uppgifter och förteckning, tillika med en tabell öfver de skrivelser, Riksdagen år 1895 till Kongl. Maj:t aflåtit, finnas i bilagan till denna berättelse. Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen i januari AXEL THOLLANDER. y- Knut von Matern.

116 BILAGA till Riksdagens justitieombudsmans ämbetsberättelse till 1896 års Riksdag. Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till f 8.9b' års Riksdag. 15

117 t få J-;.:. rfion. A i'tv \ 1 liv. > 4«i-

118 I. Uppgifter från de särskilda kongl. statsdepartementen på de af Riksdagen under år 1895 till Kongl. Maj:t aflåtna skrivelser, jämte anteckningar om de åtgärder, som i anledning däraf blifvit vidtagna*). l:o. Kongl. justitiedepartementet. l:o Riksdagens skrifvelse af den 23 februari 1895, angående val af justitieombudsman och suppleant för honom. (1.) 1895 den 1 mars i kongl. regeringen anmäld och lagd till handlingarna. " 2:o af den 27 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till allmänna barnhusinrättningen af oinskränkt ägande- och dispositionsrätt till tomten n:o 17 kvarteret Barnhuset samt uppförande af nytt cellfängelse för Stockholms län m. m. (14.) 1895 den 31 maj i statsrådet anmäld och beslut i ämnet meddeladt. 3:o af den 4 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel. (28.) 1895 den 31 maj i statsrådet anmäld och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade. 4:o af den 3 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående Värmlands och Gotlands läns skiljande från Svea hofrätts och förläggande under Göta hofrätts domvärjo m. m. (37.) Angående den af Riksdagen uti förevarande skrifvelse ifrågasatta öfverflyttning af en division från Göta hofrätt till Svea hofrätt hafva bemälda hofrätter inkommit med infordrade utlåtanden; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning. *) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll.

119 116 o:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning om fullständigande och förtydligande af gällande bestämmelser rörande verkställighet af frihetsstraff. (38.) öfverståthållareämbetet och Kong!. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län hafva inkommit med infordrade utlåtanden i anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning. 6:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående hvad till fast egendom är att hänföra samt lag om ändrad lydelse af 1 i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom. (40.) Lagar j ämnet utfärdade den 24 maj : af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser rörande utseende af rättens ombudsman i konkurs. (42.) 1895 den 15 november i statsrådet anmäld och beslut meddeladt. 8:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning om tillägg till lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni (44.) Efter högsta domstolens hörande har Kong). Maj4 den 15 november 1895 utfärdat lag i ämnet. 9.o af samma äag, i afledning af justitieombudsmannens framställning rörande upphäfvande af forum privjlegiatum för utländska adelsmän, som i riket inkommit- (45.) Efter det högsta domstolen blifvit hörd har Kongl. Maj:t den 29 november 1895 utfärdat lag i ämnet. IQiO af samma dag, i anledning af vackt motion om vidtagande af åtgärder till förekommande af obehörigt bruk af sådana inteckningar, som, enligt 23 i förordningen angående inteckning i fast egendom, må utan uppvisande af inteckningshandlingen dödas. (46.) öfverståthållareämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län äro anbefalda att inkomma med utlåtande i anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse. 11 :o af samma dag, i anledning af dels väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och förslag i fråga om den legala annonseringen, dels ock väckta motioner angående ändrad lydelse af 10 i förordningen om lagfart å fång till fast egendom. (47.) öfver Riksdagens ifrågavarande framställningar har justitiekanslersämbetet inkommit med infordradt utlåtande; och beror ärendet på Kongl. Majrts pröfning. 12:o af den 15 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om handelsbolag och enkla bolag, lag om aktiebolag, lag om vissa föreningar för ekonomisk verksamhet, lag om aktiebolag, som drifva för-

120 117 säkrjpgsrörelse, lag angående ändring i vissa delar af strafflagen, lag flin ändring i vissa delar af förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855, lag angående ändring i 10 af förordningen om tioårig preskription och om årsstämning den 4 mars 1862, lag om registrering af bankaktiebolag samt lag om ändring i vissa delar af lagen angående handelsregister, firma och prokura den 13 juli (76.) Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver de i Riksdagens förevarande skrifvelse omförmälda lagförslag, hvilka afveke från Kongl. Maj:ts proposition i dessa ämnen, har Kongl. Maj:t den 28 juni 1895 utfärdat lagar i samtliga hithörande ämnen. Stockholm den 31 december Albert Petersson. 2:o. Kongl. utrikesdepartementet. 13:o Riksdagens skrifvelse af den 15 maj 1895, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje liufvudtitel, omfattande anslagen till kongl. utrikesdepartementet. (28.) 1895 den 11 juni i underdånighet föredragen, hvarvid beslöts att statskontoret skulle för skeende utbetalningar till vederbörande af de sålunda anvisade medlen om Riksdagens berörda skrifvelse genom nådigt bref underrättas, äfvensom förordnades att transsumt af nyssberörda skrifvelse i hvad densamma innefattade Riksdagens uttalande med anledning af Kongl. Maj:ts proposition den 22 sistlidne mars angående förskott för bestridande af kabinettskassans utgifter skulle tillställas chefen för justitiedepartementet. Detta ärende kommer ej vidare att, för hvad på utrikesdepartementets föredragning ankommer, blifva föremål för Kong]. Maj:ts pröfning. Stockholm den 19 december Arvid Taube, Kabinettssekreterare. 3:o. Kongl. landtförsvarsdepartementet. 14:o Riksdagens skrifvelse af den 4 maj 1895, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde liufvudtitel. (30.) Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 24 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos. 15:o af den 10 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om disposition af indragna militieboställot '/» mantal»sjöleden n:o 1 och /s mantal Lökshus n:o 1 i Kristianstads län. (57.)

121 118 Vid underdånig föredragning den 17 maj beslötos de för bringande till verkställighet af Riksdagens beslut nödiga åtgärder. 16:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utvidgning af Marma skjutfält. (63.) Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 17 maj, därvid erforderlig åtgärd beslöts. 17:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behof samt att till krigsbruk afstå hästar och fordon. (69.) Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 24 maj, därvid beslöts utfärdande af lagar dels angående skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behof, och dels angående anskaffande af hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot, hvarjämte uppdrogs åt t. f. chefen för generalstaben att till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till de närmare föreskrifter, som för verkställigheten af lagarna kunde anses erforderliga. Ett sådant förslag har af t. f. chefen för generalstaben afgifvits den 9 december 1895, men ännu icke blifvit inför Kongl. Maj:t anmäldt. 18:o af den 15 maj, i fråga om framläggande af förslag till ändring af allmänna garnisonssjukhusets organisationsförhållanden. (77.) Sedan, på grund af därom vid underdånig föredragning den 24 maj meddeladt uppdrag, inspektören för trängen, efter chefens för Svea ingeniörbataljon hörande, till Kongl. Maj:t afgifvit yttrande i ämnet, har direktionens öfver nämnda sjukhus underdåniga utlåtande jämväl infordrats, men ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. Stockholm den 31 december Edv. Cassel. 4:o. Kongl. sjöförsvarsdepartementet. 19:o Riksdagens skrifvelse af den 16 maj 1895, om vidtagande af åtgärder till förekommande af förvexling mellan den nya blänkfyren vid Sandhammaren och andra i grannskapet befintliga fyrar. (86.) Den 24 maj 1895 i underdånighet anmäld inför Kongl. Maj:t, hvarvid beslöts remiss till lotsstyrelsen, som den 28 därpå följande augusti afgaf underdånigt utlåtande, hvarefter ärendet vid förnyad underdånig anmälan den 6 sistlidne september, med afseende å hvad lotsstyrelsen anfört, förklarades icke för närvarande föranleda vidare åtgärd. 20:o af den 4 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel. (31.)

122 Den 24 maj 1895 i underdånighet föredragen inför Kong]. Maj:t och innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet vederbörande till kännedom och efterrättelse äfvensom föreskrifter meddelade om verkställighet af i ämnet fattade beslut. 119 Stockholm den 31 december August Wall. 5: o. Kongl. civildepartementet. 21 :o Riksdagens skrifvelse af den 23 mars 1895, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och förbättring, bro och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande. (6.) Anmäldes den 30 mars, därvid erforderliga åtgärder beslötos. 22:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar. (9.) Anmäldes den 30 mars, då beslut i ärendet fattades. 23:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen å sjätte hufvudtiteln, under rubriken extra anslag, gjorda framställningar rörande statens järnvägstrafik och statens järnvägsbyggnader. (10.) Anmäldes den 30 mars, då erforderliga åtgärder beslötos. 24:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte hufvudtitel. (32.) Anmäldes den 31 maj, därvid beslut i anledning af skrifvelsen fattades utom i afseende å 17 och 36 punkterna. Den 7 juni fattades beslut beträffande sistnämnda punkt och den 1 november i anledning af Riksdagens anmälan under 17 punkten. 25:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (35.) Anmäldes den 5 juli i de delar, som tillhörde civildepartementets handläggning, därvid erforderliga åtgärder beslötos. 26:o af den 3 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillägg till lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj (41.) Anmäldes den 13 december och beslöts utfärdande af lag angående tillägg till ifrågavarande lag. 27:o af samma dag, i anledning af väckt motion om fjärdingsmans tillsättande och aflönande. (43.)

123 120 Anmäldes den 24 maj, då kammarkollegium anbefaldes att, efter det Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande blifvit i ärendet hörde, till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande i anledning af Kiksdagens ifrågavarande skrifvelse. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. 28:o af den 10 maj, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående tillstånd för apotekaren F. Lillja att tillbyta sig ett område af länsmansbostället Tara Stommen n:o 9 i Vara socken och Skaraborgs län. (58.) Anmäldes den 31 maj, då beslut i ärendet fattades. 29:o af samma dag, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående lindring i vilkoren för ett åt Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag af staten beviljadt lån å 2,000,000 kronor. (59.) Anmäldes den 17 maj, därvid beslut i anledning af skrifvelsen fattades. 30:o åt samma dag, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående anslag för anläggning af en bibana från norra stambanan vid Vännäs till Fmeå och vidare till Storsandskär. (60.) Anmäldes den 21 juni, därvid beslut i ärendet fattades. 31 ro åt samma dag, angående vissa ändringar i och tillägg till de för erhållande af lån från odlingslånefonden stadgade vilkor och bestämmelser. (62.) Anmäldes den 17 maj, då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen anbefaldes att afgifva underdånigt utlåtande i anledning af skrifvelsen. Sedan detta utlåtande inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 29 juli, då kungörelse i ämnet beslöts. 32ro af samma dag, i anledning af Kongl. Majrts proposition med förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete. (7 0.) Ärendet är beroende på Kongl. Majrts pröfning. 33:o af den 13 maj, angående godtgörelse till länsmannen C. G. Svenonins för mistad åklagareandel i förbrutet gods. (71.) Anmäldes den 31 maj, då åtgärd i anledning af skrifvelsen beslöts. 34:o af den 15 maj, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående ändring i stadgadt vilkor för åtnjutandet af de pensioner, som vid 1894 års riksdag beviljats åtskilliga vid statens järnvägsbyggnader anstälda tjänstemän. (82.) Anmäldes den 7 juni, därvid erforderlig åtgärd beslöts. 35ro af den 16 maj, angående omarbetning utaf gällande resereglemente af den 11 februari 1881 i syfte att åstadkomma större sparsamhet med statens medel. (87.)

124 121 Anmäldes den 31 maj, därvid arméförvaltningen, marinförvaltningen samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen anbefaldes att afgifva underdåniga utlåtanden i anledning af skrifvelsen. De sålunda infordrade utlåtandena hafva ännu icke fullständigt inkommit. 36:o af samma dag, om utarbetande och framläggande af förslag till lag angående in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet i Sverige. (88.) Anmäldes den 7 juni, då åt en komité uppdrogs att utarbeta förslag till fullständig och, så vidt möjligt, betryggande lagstiftning rörande in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet. Denna komité har ännu icke afgifvit betänkande i ämnet. 37:o af samma dag, angående kontroll å tillverkningen af och handel med margarinost. (90.) Anmäldes den 7 juni och remitterades till landtbruksstyrelsen att i ärendet afgifva underdånigt utlåtande. Sedan detta utlåtande inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 21 september, då landtbruksstyrelsen anbefaldes att taga under öfvervägande, hvilka ändringar i förordningen den 11 oktober 1889 angående kontroll å tillverkningen af margarin samt å handeln därmed kunde finnas påkallade, äfvensom att i ett förslag till förordning sammanfatta de föreskrifter beträffande tillverkningen af och handeln med margarin och margarinost, styrelsen funne böra blifva gällande, samt med detta förslag till Kongl. Maj:t inkomma. Landtbruksstyrelsens yttrande har ännu icke inkommit. 38:o af samma dag, om utarbetande och framläggande af förslag till lärlingslag. (91.) Anmäldes den 7 juni, därvid kommerskollegium anbefaldes att, efter det Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande lämnat sådana föreningar af näringsidkare, som omför* mäldes i 13 af förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864, arbetareföreningar och andra, som kunde vara af frågan intresserade, tillfälle att yttra sig öfver Riksdagens ifrågavarande skrifvelse samt till kommerskollegium inkommit med de yttranden, som sålunda kunde varda afgifna, jämte egna utlåtanden i ämnet, till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande och förslag i anledning af Riksdagens i skrifvelsen gjorda framställning. Kommerskollegium har ännu icke afgifvit utlåtande i detta ämne. 39:o af samma dag, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående förvärfvande för statens räkning af vissa enskilda järnvägar. (92.) Anmäldes den 7 juni, därvid erforderliga åtgärder beslötos. 40:o af samma dag, angående dispositionen af nettobehållningen å vissa järnvägars trafikinkomster år (95.) Anmäldes den 7 juni, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades. Justitieombudsmannens ämbelslerättelse till 1896 års Riksdag. 16

125 :o af den 17 maj, angående statsregleringen för år 1896 och sättet för anvisande af vissa anslagsbelopp. (96.) Anmäldes den 21 juni i de delar, som rörde civildepartementet, därvid beslut i ärendet fattades. Stockholm den 31 december Hjalmar West ring. 6:o. Kongl. finansdepartementet. 42:o Riksdagens skrifvelse af den 27 februari 1895, angående inlösen till statsverket af skattefrälseräntor, som inom viss tid till staten bembjudas. (4.) Den 8 mars bar Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående utsträckning af tiden för anmälan om inlösen af skattefrälseräntor. 43:o af den 23 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende. (7.) Riksdagens i berörda skrifvelse anmälda beslut är den 30 mars meddeladt telegrafstyrelsen till kännedom. 44:o af den 27 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förböjning af tullen å spannmål m. m. (16.) Sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen i anledning af förevarande skrifvelse afgifvit infordradt gemensamt underdånigt utlåtande, bar Kongl. Maj:t den 1 april låtit utfärda nådig kungörelse angående förböjning af tullen å spannmål m. m. 45:o af den 5 april, angående val af fullmäktige i riksbanken. (17.) 46:o af samma dag, angående val af fullmäktige i riksgäldskontoret. (18.) Den 19 april äro dessa två skrivelser för Kongl. Maj:t i underdånighet anmälda och, såsom icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna. 47:o af samma dag, angående inskränkning af jagttiden beträffande tjäder- och orrhönor. (23.) Sedan i anledning af denna skrifvelse domänstyrelsen på grund af nådig befallning afgifvit underdånigt utlåtande, bar Kongl. Maj:t denna dag låtit utfärda nådig kungörelse i ämnet. 48:o af den 23 april, angående upphörande af utgående nederlagsafgiftens utgörande. (25.) Efter det generaltullstyrelsen i anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, bar Kongl. Maj:t den 28 juni låtit utfärda nådig

126 i st kungörelse angående förändrad tydelse af 80 och 81 i nådiga tullstadgan den 2 november 1877, att lända till efterrättelse från och med den 1 januari :o af den 26 april, med begäran om utarbetande och framläggande till Riksdagens antagande af visst tillägg till gällande myntlag. (26.) Den 10 maj erhöll myntdirektören befallning att i anledning af förevarande skrifvelse afgifva underdånigt utlåtande. Sedan det sålunda infordrade utlåtandet inkommit, har jämväl statskontoret erhållit befallning att i anledning af samma skrifvelse afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 50:o af den 4 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första hufvudtitel. (27.) Den 24 maj har innehållet af denna skrifvelse meddelats riksmarskalksämbetet och statskontoret till kännedom och efterrättelse. 51:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel. (33.) Vid föredragning den 24 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t med godkännande af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad besluten skilde sig från Kongl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnat, att skrifvelsen skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse i hvad på detta ämbetsverk ankomme, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delar, som rörde andra ämbetsverk och myndigheter, skulle dem meddelas. 52:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (35.) Vid underdånig anmälan den 24 maj af berörda skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att densamma skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än finansdepartementet, för sådant ändamål till vederbörande departement öfverlämnas, samt att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle till kännedom och efterrättelse meddelas statskontoret, hvarjämte pensionsresolutioner utfärdats för f. d. generalpostdirektören Adolf Wilhelm Roos änka Sophia Maria Roos, född Nordenfalk, samt för följande vid Ottenby stuteri förr anstälde tjänare, nämligen stovaktaren Johan Pettersson, stalldrängen Göran Larsson, brandvakten Olof Petersson, arbetsdrängarne Petter Eriksson, Olof Petter Pettersson och Johannes Johansson samt torparne Carl Bogren, Magnus Svensson, Carl Ström och Älfving Svensson. 53:o af den 6 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning till Borgholms stad af ett jordområde om 2 hektar 52 ar från Borgholms kungsladugård. (48.) Vid anmälan den 17 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande 123

127 I 124 till kännedom och efterrättelse, hvarjämte domänstyrelsen bemyndigats att, sedan köpeskillingen för ifrågavarande jordområde blifvit erlagd, å området utfärda köpebref. 54:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse åt enskilde af ett invid Långträsks järnvägsstation beläget område af Piteå kronopark i Norrbottens län. (51.) Vid föredragning den 17 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende besluta skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 55:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter Ulrika Charlotta Thorsberg. (52.) Den 17 maj har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärende besluta, skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 56:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 65 i kongl. förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket. (53.) Den 17 maj erhöll domänstyrelsen nådig befallning att i anledning af denna skrifvelse afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 57:o af samma dag, angående stämpelafgiften. (54.) Sedan i anledning af förevarande skrifvelse statskontoret och kammarrätten gemensamt afgifva infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 12 juli låtit utfärda nådig kungörelse angående stämpelafgiften. 58:o af den 10 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om utarrendering af jagträtten å kronoparker m. m. (55.) Den 17 maj erhöll domänstyrelsen nådig befallning att i anledning af förevarande skrifvelse afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 59:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition af förra länsmansbostället 1/2 mtl Fintorp n:o 1 i Göteborgs och Bohus län. (56.) Vid föredragning den 17 maj af denna skrifvelse bär Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut, i hvad det skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning i ämnet, förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 60:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1894 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år (61.) Den 16 maj har denna skrifvelse öfverlämnats till ecklesiastikdepartementet.

128 61 :o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse åt enskilde af ett invid Jörns järnvägsstation beläget område af kronoparken Vestra Jörnsmarken i Jörns socken af Vesterbottens län. (66.) Vid föredragning den 17 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende besluta skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse. 62:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning till TJpsala stad af kronolägenheten Slottstegelhagen och en del af kronolägenheten Slottshumlegården. (67.) Vid anmälan den 17 maj af denna Riksdagens skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut, i hvad det skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning i ämnet, förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen sålunda besluta skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, hvaijämte domänstyrelsen bemyndigats att, sedan köpeskillingen för ifrågavarande område blifvit erlagd, å området utfärda köpebref. 63:o af den 9 maj, angående tullbevillningen. (68.) Sedan i anledning af förevarande skrifvelse kommerskollegium och generaltullstyrelsen gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 28 september förordnat, att ny tulltaxa skulle utfärdas, att lända till efterrättelse från och med den 1 januari :o af den 13 maj, med anhållan om uppsägning af förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890 samt om inledande af underhandlingar med norska regeringen angående nya bestämmelser i ämnet. (72.) Med anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t den 12 juli, med tillämpning af 18 i berörda förordning, för Sveriges del fattat beslut om förordningens upphäfvande, i följd hvaraf densamma komme att upphöra att gälla den 12 juli 1897, samt i sammanhang därmed förordnat, att förhandlingar mellan de båda rikena skulle oförtöfvadt företagas i syfte att utarbeta förslag till nya bestämmelser rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, att föreläggas de båda rikenas representationer, och att för sådant ändamål från hvardera riket skulle utses tre ombud, hvarefter Kongl. Maj:t den 6 september förordnat generaldirektören och chefen för kommerskollegium Anders Richard Åkerman, öfverdirektören och chefen för landtbruksstyrelsen Albrecht Theodor Odelberg och vice konsuln Axel Svartling att i egenskap af Sveriges ombud föra omförmälda förhandlingar. De sålunda utsedda svenska ombuden hafva under innevarande års höst i Stockholm sammanträdt med de för enahanda ändamål utsedda norska ombuden. 125

129 126 65:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om vissa förändringar i gällande förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker. (73.) Vid föredragning den 24 maj af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut i hvad de afveke från Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, låtit utfärda förnyad nådig förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker. 66:o af samma dag, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (74.) I enlighet med Riksdagens därom gjorda anhållan har Kongl. Maj:t den 11 juni låtit utfärda nådig kungörelse i anledning af Riksdagens beslut angående riksbankens styrelse och förvaltning. 67:o af den 15 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om uppgörelse med Stockholms stad angående öfverlåtande på staten af den rätt, staden må äga till vissa delar af Helgeandsholmen. (78.) Den 24 maj har Kongl. Maj:t anbefalt kammarkollegium att i angifna hänseende uppgöra aftal med Stockholms stad i enlighet med de af Kongl. Maj:t och Riksdagen faststälda grunder. 68:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning till aktiebolaget Yisby cementfabrik af ett område af Visborgs kungsladugård i Gotlands län. (83.) Vid anmälan den 24 maj af denna Riksdagens skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse samt bemyndigat domänstyrelsen att, sedan köpeskillingen blifvit erlagd, utfärda köpebref å området. 69:o af den 16 maj, i fråga om utredning angående statstjänsters förening med andra tjänstebefattningar. (93.) Den 28 juni erhöll chefen för finansdepartementet nådigt uppdrag att från vederbörande verk och myndigheter infordra de uppgifter, som erfordrades.för verkställande af den utaf Riksdagen begärda utredningen; varande åtskilliga af de uppgifter, som på grund af detta nådiga uppdrag af departementschefen infordrats, ännu icke till finansdepartementet inkomna. 70:o af den 17 maj, angående statsregleringen för år 1896 och sättet för anvisande af vissa anslagsbelopp. (96.) Vid föredragning den 24 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att Riksdagens däruti anmälda beslut skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse. Därjämte har Kongl. Maj:t förordnat, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse, i hvad den rörde afsättning af medel för försäkring för beredande af pension vid var

130 aktig oförmåga till arbete samt sättet för anskaffande och bestridande af anslag för ny rörlig materiel vid statens järnvägar och låneunderstöd för enskilda järnvägar äfvensom sättet för anvisande af det för anläggning af en bibana från norra stambanan vid Yännäs till Umeå och vidare till Storsandskär och denna bibanas utrustning med trafikmateriel beviljade belopp skulle jämte protokollsutdrag öfverlämnas till civildepartementet; och kommer denna skrifvelse icke vidare att på finansdepartementets föredragning för Kongl. Haj:t anmälas. 71 :o af samma dag, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (97.) Sedan statskontoret och kammarrätten med anledning af förevarande skrifvelse gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 12 juli, i enlighet med Riksdagens därom framstälda begäran, låtit utfärda dels kungörelse angående den vid 1895 års riksdag åtagna bevillning af fast egendom samt af inkomst, dels ock förordning angående en särskild tilläggsbevillning för år :o af samma dag, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (98.) Innehållet af berörda skrifvelse har Kongl. Maj:t den 24 maj meddelat statskontoret till kännedom och efterrättelse. Därjämte bar Kongl. Maj:t med anledning däraf, att, enligt hvad Riksdagen i förevarande skrifvelse anmält, Riksdagen bifallit Kongl. Maj:ts framställning, att det å femte hufvudtiteln under anslagsrubriken»båtsmansindelningen, indelning och därmed jämförlig anvisning, på förslag» uppförda belopp af friheter, 2,600 kronor, i rundt tal motsvarande det i jordeboken kvarstående belopp af tillgiftsräntorna i Södra Möre härad, måtte från och med år 1896 ur riksstaten uteslutas, förordnat, att omförmälda tillgiftsräntor skulle från och med nästkommande år afföras jämväl ur jordeböcker och öfriga statsverkets räkenskaper. 73:o af samma dag, angående de i 63 regeringsformen föreskrifna kreditivsummor. (99.) Den 24 maj har Riksdagens i denna skrifvelse anmälda beslut meddelats statskontoret till kännedom. 74:o af samma dag, med ny riksstat. (100.) Vid föredragning den 24 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att, jämte meddelande af Riksdagens i skrifvelsen anmälda beslut, berörda riksstat skulle tillställas statskontoret till kännedom och efterrättelse. 75:o af samma dag, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret. (101.) Den 24 maj är denna skrifvelse i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande åtgärd, lagd till handlingarna. 127 Stockholm den 31 december Hans I Vachtrneister.

131 128 7:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet. 76:o Riksdagens skrifvelse af den 27 mars 1895, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående upplåtelse till allmänna barnhusinrättningen af oinskränkt ägande- och dispositionsrätt till tomten n:o 17 kvarteret Barnhuset samt uppförande af nytt cellfängelse för Stockholms län m. m. (14.) Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 31 maj 1895, i hvad skrifvelsen afsåg upplåtelse till allmänna harnhusinrättningen af oinskränkt ägande- och dispositionsrätt till nämnda tomt, hvarvid Kongl. Maj:t godkänt det tomtutbyte emellan Stockholms stad och barnhusinrättningen äfvensom den af inrättningen gjorda utfästelse till fångvårdsstyrelsen, hvarom Riksdagens skrifvelse förmäler. 77:o af den 20 april, i anledning af Kongl. Maj:ts under åttonde hufvudtitelns anslagsrubrik»domkapitlens expeditioner» gjorda framställning. (24.) Anmäldes den 26 april 1895 inför Kongl. Mai:t, hvarvid beslöts nådig proposition till Riksdagen angående anslag å extra stat till beredande af löneförbättring under år 1896 åt tjänstemännen vid domkapitlens expeditioner samt till betäckande af brister i domkapitlens expeditionskassor. 78:o af den 3 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts till Riksdagen gjorda framställningar dels angående godkännande af grunder för blindundervisningens ordnande, dels ock om anslag till förskola för blinda i Vexjö samt till uppförande af en byggnad för förskola för blinda å Tomteboda m. m. (36.) Sedan direktionen för institutet för blinda vid Tomteboda samt styrelsen för blindskolan i Yexjö afgifvit infordrade utlåtanden, beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning. 79:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående kyrkovärdars tillsättande för viss tid. (39.) Kongl. Maj:t har den 31 maj utfärdat lag angående ändrad lydelse af 23 i förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862 äfvensom lag angående ändrad lydelse af 25 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november :o af den 6 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring från indragna mönsterskrifvarebostället 3U mantal Silleberg n:o 3 Börje Olofsgård med V* mantal Åker n:o 2 i Skaraborgs län. (49.) Kongl. Maj:t bar den 24 maj meddelat beslut i ärendet. 81:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring af jord från den under Sundbyholms kungsgård lydande kronolägenheten Sundbyås n:o 1 i Södermanlands län. (50.) Kongl. Maj:t har den 24 maj meddelat beslut i ärendet.

132 82:o af den 10 maj, i anledning af Riksdagens år 1894 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år (61.) Efter det i anledning af revisorernes anmärkning vid granskning af Danviks hospitals räkenskaper för år 1893, direktionen för nämnda hospital afgifvit infordradt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 19 juli meddelat direktionen föreskrift i ämnet. 83:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående rätt för Eslöfs köpings skoldistrikt att öfvertaga ett från förra militiebostället n:ris 15 och 17 Eslöf i Vestra Sallerups socken af Malmöhus län afsöndradt område. (64.) Kongl. Maj:t har den 24 maj meddelat beslut i ärendet. 84:o af samma dag, i anledning af Kong], Maj:ts proposition angående jordafsöndring från indragna militiebostället Gettnabo n:o 1 i Kalmar län. (65.) Kongl. Maj:t har den 24 maj meddelat beslut i ärendet. 85:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel. (34.) Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 31 maj; och är ärendet i vissa punkter ännu beroende på Kongl. Maj:s pröfning. 86:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (35.) Anmäldes den 5 juli inför Kongl. Maj:t, som dels sistnämnda dag, dels den 11 september meddelat föreskrifter i ärendet, hvilket i viss punkt ännu är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. 87:o af den 15 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor. (79.) Anmäldes den 24 maj inför Kongl. Maj:t, som fann skrifvelsen icke föranleda någon åtgärd. 88:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af kronan tillhöriga halfva gården n:o 71 med halfva tomten n:o 127 a inom kvarteret Stor- och Vretjorden m. m. i Arboga. (80.) Kongl. Maj:t har den 31 maj meddelat beslut i ärendet. 89:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes änkeoch pupillkassa. (81.) Anmäldes den 31 maj inför Kongl. Maj:t, som fann skrifvelsen ej föranleda någon åtgärd. 90:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jord- Jusliticomludsmanncns ämbetsberättdse till 18!)f! års Riksdag

133 130 afsöndring från förra kronolänsmansbostället Va mantal Pintorp n:o 1 i Göteborgs och Bohus län. (84.) Kongl. Maj:t har den 31 maj meddelat beslut i ärendet. 91:o af den 16 maj, i fråga om omarbetning af kungörelsen den 21 oktober 1864, angående förändrade instruktioner för direktioner, läkare och syssloman vid länens lasarett och kurhus. (85.) Anmäldes den 24 maj inför Kongl. Maj:t, som låtit anbefalla öfverståthållareämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen att lämna landstingen i de särskilda länen äfvensom stadsfullmäktige i de städer, som ej i landsting deltaga, tillfälle att, efter det direktionerna öfver vederbörande sjukvårdsinrättningar blifvit i ämnet hörda, i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse afgifva yttranden samt att med dessa yttranden jämte egna utlåtanden till Kongl. Maj:t inkomma; varande yttranden ännu ej inkomna från samtliga dessa myndigheter. 92:o af samma dag, om åtgärders vidtagande för åstadkommande af en fortskyndad och ändamålsenlig folkskolestatistik. (89.) Anmäldes den 31 maj inför Kongl. Maj:t, som med afseende därå att anordning då redan vidtagits för uppnående af det i Riksdagens skrifvelse afsedda syfte, fann skrifvelsen icke till någon vidare åtgärd föranleda. * Stockholm den 31 december F. Holmquist.

134 Förteckning öfver de i förestående uppgifter upptagna, genom Riksdagens skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka vid. utgången af år 1895 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande. Kongl. justitiedepartementet. 4:o Riksdagens skrifvelse af den 3 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående Värmlands och Gotlands läns skiljande från Svea hofrätts och förläggande under Göta hofrätts domvärjo m. m. (37.) 5:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning om fullständigande och förtydligande af gällande bestämmelser rörande verkställighet af frihetsstraff. (38.) 10:o af samma dag, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder till förekommande af obehörigt bruk af sådana inteckningar, som enligt 23 i förordningen angående inteckning i fast egendom, må utan uppvisande af inteckningshandlingen dödas. (46.) 11 :o af samma dag, i anledning af dels väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och förslag i fråga om den legala annonseringen, dels ock väckta motioner angående ändrad lydelse af 10 i förordningen om lagfart å fång till fast egendom. (47.) Kongl. landtförsvarsdepartementet. 17:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra rekvi

135 132 sitioner för krigsmaktens behof samt att till krigsbruk afstå hästar och fordon. (69.) 18:o af den 15 maj, i fråga om framläggande af förslag till ändring af allmänna garnisonssjukhusets organisationsförhållanden. (77.) Kongl. civildepartementet. 27:o Riksdagens skrifvelse af den 3 maj, i anledning af väckt motion om fjärdingsmäns tillsättande och aflönande. (43.) 32:o af den 10 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete. (70.) 35:o af den 16 maj, angående omarbetning utaf gällande resereglemente af den 11 februari 1881 i syfte att åstadkomma större sparsamhet med statens medel. (87.) 36:o af samma dag, om utarbetande och framläggande af förslag till lag angående in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet i Sverige. (88.) 37:o af samma dag, angående kontroll å tillverkningen af och handel med margarinost. (90.) 38:o af samma dag, om utarbetande och framläggande af förslag till lärlingslag. (91.) Kongl. finansdepartementet. 49:o Riksdagens skrifvelse af den 26 april, med begäran om utarbetande och framläggande till Riksdagens antagande af visst tillägg till gällande myntlag. (26.) 56:o af den 6 maj, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 65 i kongl. förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket. (53.) 58:o af den 10 maj, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om utarrendering af jagträtten å kronoparker m. m. (55.) 64:o af den 13 maj, med anhållan om uppsägning af förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30

136 133 maj 1890 samt om inledande af underhandlingar med norska regeringen angående nya bestämmelser i ämnet. (72.) 69:o af den 16 maj, i fråga om utredning angående statstjänsters förening med andra tjänstebefattningar. (93.) Kongl. ecklesiastikdepartementet, 78:o Riksdagens skrifvelse af den 3 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts till Riksdagen gjorda framställningar dels angående godkännande af grunder för blindundervisningens ordnande, dels ock om anslag till förskola för blinda i Yexjö samt till uppförande af en byggnad för förskola för blinda i Tomteboda m. m. (36.) 85:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel. (34). 86:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (35.) 91:o af den 16 maj, i fråga om omarbetning af kungörelsen den 21 oktober 1864, angående förändrade instruktioner för direktioner, läkare och syssloman vid länens lasarett och kurhus. (85.)

137 II. Förteckning å de vid Riksdagarne före är 1895 till Kongl. May.t aflåtna skrifvelser, hvilka vid 1894 års slut voro i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda, jämte uppgift å de åtgärder, som sedermera blifvit med dem vidtagna*). l:o. Kongl. justitiedepartementet. l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1879, angående förändrad lagstiftning om skilnad i trolofning och äktenskap. (54.) Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning. 2:o af den 26 april 1882, om lagbestämmelser angående de rättsförhållanden, som uppstå genom samegendom i stadsfastighet, samt beträffande delning af sådan fastighet. (31.) 1895 den 15 januari i statsrådet slutligen behandlad. 3:o af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående den så kallade allmänna strömrensningen. (20.) Ärendet har, sedan sista förteckning afgafs, ej undergått vidare behandling. 4:o af den 12 maj 1885, angående utredning af hvad som bör vara att till fast eller lös egendom hänföra. (50.) Proposition i ämnet till Riksdagen afbiten den 29 januari :o af den 20 maj 1885, om framläggande af förslag till ny lag om aktiebolag. (71.) Proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den 15 januari *) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffror visa skrifvelsens nummer i tionde samlingen af bihanget till vederbörande Riksdags protokoll. De romerska siffrorna hänvisa till de i andra bandet af bihanget till 1892 års urtima Riksdags protokoll intagna skrifvelser.

138 6:o af den 11 april 1890, angående utredning huruvida och under hvilka vilkor statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af ämbetsmän genom felaktig ämbetsförvaltning vållas. (30.) Kongl. Maj:t har den 8 mars 1895 uppdragit åt en komité att utreda, huruvida och under hvilka vilkor statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för skada och förluster, som kunna varda enskilde samhällsmedlemmar tillskyndade genom felaktig ämbetsförvaltning af de myndigheter, hvilka jämlikt 1 kap. utsökningslagen den 10 augusti 1877 med utsökningsmål hafva befattning. 7:o af den 14 maj 1890, angåehde ändring i gällande stadganden om fängelsestraffs verkställande. (68.) Ärendet har, sedan sista förteckning afgafs, ej undergått vidare behandling. 8:o af den 20 maj 1892, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser i fråga om den troslära, hvari barn, födda uti äktenskap mellan vissa olika trosbekännare, skola uppfostras. (90.) öfver ett inom justitiedepartementet utarhetadt förslag till lag i ämnet är högsta domstolens utlåtande infordradt. 9:o af den 3 mars 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 105 skiftesstadgan. (7.) öfver ett inom justitiedepartementet utarhetadt förslag till lag i ämnet har högsta domstolen inkommit med infordradt utlåtande; och är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 10:o af den 25 april 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 3 kap. 1 handelsbalken. (59.) Öfver ett inom justitiedepartementet upprättudt förslag till lag i ämnet har högsta domstolen afgifvit infordradt utlåtande; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning. 11 :o af den 2 maj 1893, om undersökning och förslag, åsyftande ett bättre ordnande af förhållandet mellan lappar och jordägare i vissa trakter nedanför lappmarksgränsen. (86.) Kongl. Maj:t har den 1 april 1895 uppdragit åt en komité att vidtaga en revision af gällande lagbestämmelser angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige och angående renmärken. 12:o af den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (30.) Ärendet har sedan tiden för sist afgifna förteckning ej undergått behandling. 13:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud mot frälseräntas skiljande från hemman, hvarmed den förenats. (99.) Kammarkollegii i sist afgifna förteckning omförmälda utlåtande har numera afgifvits; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning. 135

139 136 14:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning i fråga om sättet för testamentes delgifning i vissa fall m. m. (100.) Öfver ett inom justitiedepartementet upprättadt förslag till lag i ämnet har högsta domstolen afgifvit infordradt utlåtande; och är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 15:o af den 7 maj 1893, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser rörande oäkta barns försörjning. (107.) Öfverlämnad till ecklesiastikdepartementets handläggning. 16:o af den 2 maj 1894, i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande byggande och underhåll af utfarts- och byvägar. (55.) Kong]. Maj:ts befallningshafvandes i sist afgifna förteckning omförmälda utlåtanden hafva numera afgifvits; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning. 17 :o af samma dag, i anledning af väckt motion angående upphäfvande af föreskriften i 27 disciplinstadgan för krigsmakten den 7 oktober (57.) Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 november :o af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till 1 kap. 6 giftermålsbalken. (58.) Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning. 19:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11 kap. 2 jordabalken. (59.) öfver ett inom justitiedepartementet utarbetadt förslag till lag i ämnet har högsta domstolen afgifvit infordradt utlåtande; och beror ärendet på Kong]. Maj:ts pröfning. 20:o af samma dag, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring af 4 kap. 10 strafflagen och 35 i strafflagen för krigsmakten den 7 oktober (60.) Öfver särskilda inom justitiedepartementet upprättade förslag till lagar i dessa ämnen har högsta domstolen inkommit med infordrade utlåtanden; och är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 21 :o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 99 utsökningslagen. (69.) Sedan högsta domstolen inkommit med infordradt utlåtande öfver ett inom justitiedepartementet upprättadt förslag till lag i ämnet, är ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 22:o af den 10 maj 1894, i anledning af väckt motion angående framläggande af förslag till föreskrifter i syfte att vid verkställande af frihetsstraff tilllämpa s. k. vilkorlig frigifning. (98.) Fångvårdsstyrelsens i ämnet infordrade utlåtande har ännu icke afgifvits.

140 23:o af den 11 maj 1894, i anledning af väckta motioner ej mindre om ändring af dels vissa paragrafer i 17 kap. rättegångsbalken, dels 2 i 23 kap. rättegångsbalken, dels 2 i 1 kap. rättegångsbalken och dels 9 i förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872, än äfven om antagande af lag om sakkunniga biträden åt domstolarne. (125.) Öfver särskilda inom justitiedepartementet utarbetade förslag till lag angående bevisning inför rätta jämte därmed sammanhängande författningar m. m. har högsta domstolens utlåtande blifvit infordradt. 24:o af samma dag, i anledning af väckt fråga om utsträckning af tiden för boupptecknings upprättande och ingifvande till domstol. (128.) Öfver ett inom justitiedepartementet utarbetadt förslag till lag i ämnet har högsta domstolen afgifvit infordradt utlåtande; och beror ärendet på Kougl. Maj:ts pröfning. Stockholm den 31 december Albert Petersson :o. Kongl. landtförsvarsdepartementet. 1 ro Riksdagens skrifvelse af den 20 april 1886, i anledning af Riksdagens år 1885 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år (30.) Vid anmälan inför Kongl. Maj:t den 21 maj 1886 af denna skrifvelse hafva, i anledning af den utaf Riksdagen i fråga om arméförvaltningens räkenskaper gjorda hemställan, arméförvaltningen och statskontoret blifvit anbefalda att med gemensamt utlåtande i ämnet inkomma. Sådant utlåtande har ännu icke blifvit till Kongl. Maj:t afgifvet. 2:o af den 17 maj 1892, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna model bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år (41.) Arméförvaltningens infordrade underdåniga utlåtande beträffande ifrågasatt inskränkning af förskottsväsendet inom nämnda ämbetsverk har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 3:o af den 26 november 1892, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni (IV.) Är ännu delvis beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. Justitieombudsmannens ämbetsbcrättelse till 1896 års Riksdag. 1H

141 «138 4:o af den 26 november 1892, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående den förbättrade härordningen. (I.) De med anledning af Riksdagens beslut för år 1895 erforderliga åtgärder i och för den förbättrade härordningens genomförande hafva af Kongl. Maj:t blifvit anbefalda. 5:o af den 5 maj 1894, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till Jämtlands fältjägareregementes mötesplats af mark, tillhörig f. d. militiebostället Kungsgården n:o 1 i Jämtlands län. (77.) Sedan arméförvaltningen och domänstyrelsen afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden, anmäldes ärendet inför Kongl. Maj:t den 13 juli 1894, därvid beslöts, att vid förnyadt utarrenderande af Kungsgården skulle iakttagas, att uti arrendekontraktet förbehölles rätt för Jämtlands fältjägareregemente att disponera visst jordområde. 6:o af den 8 maj 1894, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändring i 32 värnpligtslagen i fråga om värnpligtiges mönstring. (87.) T. f. chefen för generalstaben har den 25 november 1895 afgifvit infordradt underdånigt yttrande i ärendet, som ännu icke blifvit inför Kongl. Maj:t anmäldt. 7:o af den 9 maj 1894, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om uppförande af nya kasernetablissement m. m. (85.) Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 31 december, då beslut fattades om andra Svea artilleriregementes förläggning till Upsala, hvaremot ärendet i öfrigt är beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. Stockholm den 31 december Edv. Cassel. 3:o. Kongl. civildepartementet. l:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens år 1881 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år (75.) Den 20 oktober 1882 blef denna skrifvelse, i hvad den rörde Ultuna och Alnarps landtbruksinstitut, föredragen, och anbefaldes komitén för afgifvande af förslag till den lämpligaste organisationen af rikets landtbruksläroverk att, i sammanhang med fullgörande af sitt uppdrag, jämväl yttra sig om Riksdagens framställning i fråga om bokföringssättet vid instituten. Komiténs förslag i ämnet anmäldes den 19 september 1884 och remitterades till Kongl. Maj:ts samtliga befallningshafvande att, efter vederbörande hushållningssällskaps hörande, afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan dessa sig yttrat och jämväl

142 öfriga vederbörande myndigheter blifvit i ärendet hörda, beslöt Kongl. Maj:t den 12 januari 1889 proposition till Riksdagen angående förändrad organisation af Ultima landtbruksinstitut. Beträffande Alnarps landtbruksinstitut, hvars styrelse den 21 juli 1893 undfått nådig befallning att inkomma med förslag till nya stadgar för institutet, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. 2:o af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjätte hufvudtitel. (49.) I anledning af hvad denna den 30 maj 1884 anmälda skrifvelse, bland annat, innehöll, tillsattes den 3 oktober 1884 en komité med uppdrag ej mindre att utreda om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande olycksfall i arbetet äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jämförliga personer, än äfven att därefter afgifva de förslag, hvartill utredningen gåfve anledning. Under år 1889 inkom komitén med utlåtande och förslag till ändringar i reglementena för sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt, hvilket utlåtande anmäldes den 25 januari 1889, då kommerskollegium anbefaldes att, efter inhämtande af yttranden öfver förslaget från direktionerna för sjömanshusen i riket äfvensom från direktionen öfver förenämnda pensionsanstalt, inkomma med dessa yttranden och eget underdånigt utlåtande. Sedan detta utlåtande inkommit samt ångfartygsbefälhafvaresällskapet i Stockholm, sjömannaföreningen i Stockholm, Göteborgs fartygsbefälhafvareförening, kanalflottans ångfartygsbefälhafvaresällskap i Göteborg och Gäfle fartygsbefälhafvaresällskap lämnats tillfälle att afgifva yttrande i anledning af kommerskollegii utlåtande i frågan och med sådana yttranden inkommit, hafva utlåtanden i ämnet infordrats från generalpoststyrelsen äfvensom från direktionerna för sjömanshusen i Stockholm, Göteborg, Uddevalla, Malmö, Helsingborg, Gäfle och Sundsvall. Dessa utlåtanden hafva ännu ej inkommit. 3:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari 1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och begagnande iakttagas bör. (46.) Anmäldes den 25 maj 1888 och öfverlämnades, så vidt den afsåg ompröfning af de i passagerarefartyg befintliga ångpannor, till de personer, hvilka erhållit nådigt uppdrag att inom civildepartementet biträda med utredning af frågan, om hvilka kontrollföreskrifter lämpligen borde meddelås till förekommande af ångpannors exploderande; hvarjämte Kongl. Maj:t förklarade sig framdeles vilja besluta om de åtgärder, hvartill skrifvelsen i öfrigt borde föranleda. Sedan bemälde personer inkommit med förslag till förordning angående kontroll å ångpannor samt tekniska högskolan och järnvägsstyrelsen afgifvit infordrade utlåtanden, nämnda styrelse, efter styrelsernas för de en 139

143 140 skilda järnvägame hörande, har kommerskollegium anbefalts att, sedan vederbörande föreningar och enskilde, som kunde vara af frågan intresserade, lämnats tillfälle att sig yttra, samt yrkesinspektörerne blifvit hörda, i ärendet afgifva utlåtande. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. 4:o af den 22 april 1892, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars (33.) Anmäldes den 12 maj 1892; och sedan domänstyrelsen afgifvit då infordradt underdånigt utlåtande, anbefaldes kammarrätten och statskontoret den 29 november 1893 att afgifva yttrande i ärendet, så vidt det rörde frågan om ändring i förordningen angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. Efter det berörda yttrande inkommit samt därefter särskilde komiterade den 2 november 1894 afgifvit förslag till ny förordning angående inkomstbevillning, hvilket förslag ännu ej slutligen pröfvats, är förevarande därmed i samband stående ärende fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 5:o af den 9 maj 1892, i anledning af väckta motioner om tillägg dels till 70 i såväl förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 som förordningen om kommunalstyrelse i stad samma dag, dels ock till 11 i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli (44.) Anmäldes den 20 maj 1892, då kammarkollegium och statskontoret anbefaldes att, efter vederbörandes börande, afgifva underdånigt utlåtande i anledning af skrifvelsen. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. 6:o af den 19 maj 1892, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga för hafsfisket vid rikets vestkust. (85.) Anmäldes den 29 juli 1892, då åt en komité uppdrogs att, efter utredning af hithörande förhållanden, så vidt de anginge Göteborgs och Bohus län, afgifva det förslag i ämnet, hvartill utredningen kunde gifva anledning. Sedan denna komité afgifvit betänkande i ämnet, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län anbefalts att häröfver infordra yttrande af länets landsting och hushållningssällskap samt därmed jämte eget underdånigt utlåtande till Kongl. Maj:t inkomma. Detta utlåtande har ännu ej inkommit. 7:o af den 11 april 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 6 regeringsformen. (31.) Anmäldes den 9 augusti 1894, då åt en komité uppdrogs att verkställa utredning, huruvida landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen kunde och borde till ett departement förenas och i så fall under hvilka vilkor detta kunde ske, samt att till Kongl.

144 Maj:t inkomma med det underdåniga betänkande och de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda. Sedan denna komité den 17 december 1895 inkommit med betänkande i ämnet, är ärendet beroende på vidare handläggning. 8:o af den 2 maj 1893, om utredning rörande lämpligaste sättet för åstadkommande genom statens försorg af en svensk arbetsstatistik m. m. (85.) Anmäldes den 22 december 1893, då kommerskollegium och statistiska centralbyrån anbefaldes att afgifva gemensamt underdånigt utlåtande i ärendet. Sedan detta utlåtande inkommit, är ärendet fortfarande beroende på vidare handläggning. 9:o af den 9 maj 1893, i fråga om nedsättning i afgifterna för persontrafiken å statens järnvägar. (116.) Anmäldes den 22 december 1893 och remitterades till utlåtande af järnvägsstyrelsen, som i skrifvelse den 15 sistlidne juni, med anmälan att utredningar och försök i frågan påginge, tillkännagifvit sig ännu icke vara beredd inkomma med det infordrade utlåtandet. 10:o af den 7 maj 1894, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år (76.) Anmäldes den 22 juni 1894 i hvad skrifvelsen afsåg järnvägsstyrelsen; och anbefaldes dels nämnda styrelse, dels ock justitiekanslern att i ärendet afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan dessa utlåtanden inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 12 juli innevarande år, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades. ll:o af den 9 maj 1894, angående utredning rörande den kommunala rösträtten. (91.) Anmäldes den 14 juni 1894, därvid statistiska centralbyrån anbefaldes att gå i författning om utarbetande af en hela riket, såväl stad som land, omfattande statistisk utredning rörande den kommunala rösträtten efter hufvudsakligen enahanda plan, som följdes vid den statistiska utredning, hvilken ägt rum med föranledande af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 15 maj 1872, men afseende de på 1892 års bevillning grundade förhållanden och, bland annat, så uppstäld att däri jämväl redogöres för bolags rösträtt. Statistiska centralbyrån har numera inkommit med den sålunda anbefalda utredningen. 12:o af den 10 maj 1894, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj (93.) Anmäldes den 1 juni 1894, då kommerskollegium anbefaldes att, efter yrkesinspektörernas hörande, afgifva underdånigt utlåtande i ämnet. Sedan detta utlåtande inkommit samt fångvårdsstyrelsen, armétörvaltningen, marin- 141

145 142 förvaltningen, järnvägsstyrelsen, myntdirektören och telegrafstyrelsen äfvensom fullmäktige i riksbanken afgifvit yttranden, anmäldes ärendet ånyo den 22 mars innevarande år, därvid proposition till Riksdagen beslöts. 13:o af den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom i vissa delar af landet m. m. (119.) Anmäldes den 2 november 1894, då landtbruksstyrelsen anbefaldes att, efter det uppgifter i ämnet blifvit från länsstyrelserna inhämtade, afgifva underdånigt utlåtande. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. Stockholm den 31 december Hjalmar Westring. Kongl. finansdepartementet. 1: Riksdagens skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt till krononybyggen. (109.) Sedan ett af landshöfdingen E. Poignant enligt nådigt uppdrag utarbetadt förslag till förordning om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jämte däröfver af länsstyrelserna afgifna yttranden, remitteradt till kammarkollegium och kollegium inkommit med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 2:o af den 11 maj 1888, angående tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk. (78.) Sedan i anledning af denna Riksdagens skrifvelse kammar- och kommerskollegierna, efter förnyad utredning med särskild hänsjm till utfärdade stadganden rörande stenkolsfyndigheters eftersökande och bearbetande, gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande beträffande frågan, huruvida Höganäs stenkolsverk vore i åtnjutande af några sådana privilegier eller förmåner, hvilkas upphörande borde göras till vilkor för eftergift af den stenkolsverket åliggande tiondeskyldighet, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län, på grund af nådig remiss, till Kongl. Maj:t inkommit med inhämtadt yttrande från Höganäs stenkolsaktiebolag. Detta ärende är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 3:o af den 20 april 1889, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter. (35.) Sedan, i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan om utarbetande af förslag till förändrade bestämmelser rörande bevillningsafgifter af utländingar för konserter eller dramatiska och andra föreställningar, inom finansdepartementet ^upprättats förslag i det af Riksdagen angifna syfte, samt statskontoret och kammarrätten, efter öfverståthållareämbetets och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i

146 rikets samtliga län hörande, öfver samma förslag gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har chefen för nämnda departement, enligt Kongl. Maj:ts bemyndigande den 3 juni 1892, tillkallat två sakkunniga personer att biträda vid den fortsatta behandlingen af föreliggande fråga. Och hafva de sålunda tillkallade inkommit med ett förslag till ändrade bestämmelser rörande omförmälda bevillningsafgifter, öfver hvilket förslag statskontoret och kammarrätten erhållit befallning att afgifva gemensamt underdånigt utlåtande; varande.sådant utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommet. 4:o af den 16 maj 1889, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (70.) Vid underdånig föredragning den 19 augusti 1889 af förevarande skrifvelse, i hvad den innefattade framställning rörande civilstatens pensionsinrättning, har Kongl. Maj:t tillsatt en komité med uppdrag att verkställa utredning af nämnda pensionsinrättnings ställning och behof samt i sammanhang därmed taga under öfvervägande, huruvida genom förändrade bestämmelser angående pensionsinrättningen äfvensom i fråga om det inbördes förhållandet mellan densamma och allmänna indragningsstaten minskning i statens utgifter för pensionering af civila ämbets- och tjänstemän måtte kunna beredas. Sedan komitén, som jämlikt nådigt beslut den 6 augusti 1891 erhållit i viss mån utvidgadt uppdrag, den 28 maj 1894 afgifvit betänkande angående ordnande af pensionsväsendet för statens civila tjänsteinnehafvare och för deras änkor och barn, samt inspektören öfver försäkringsanstalterna äfvensom vederbörande myndigheter och verk på grund af nådig befallning afgifvit underdåniga yttranden i ärendet, hvarjämte direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning, med öfverlämnande af infordradt yttrande från fullmäktige för delägarne i pensionsinrättningen, för egen del afgifvit underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 13 innevarande december anbefalt statskontoret att till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande i ärendet. 5:o af den 11 april 1893, om ändring i kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den 31 december (33.) Sedan öfverståthållareämbetet och Kongl. Majt:s befallningshafvande i rikets samtliga län, hvar för sig, afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver den af Riksdagen beslutade ändring af 10 mom. 1 i nämnda förordning, har Kongl. Maj:t den 8 mars innevarande år, i sammanhang med anmälan af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 9 maj 1894 angående vilkoren för försäljning af bränvin i hvad densamma innefattade ifrågasatt ändring af gällande bestämmelser angående bildande af bränvinsförsäljningsbolag, aflåtit nådig proposition i ämnet till Riksdagen. G:o af den 28 april 1893, i anledning af väckt motion i fråga om förvaltning och användning af den Längmanska donationsfonden. (66.) 143

147 144 Sedan justitiekanslersämbetet på grund af nådig befallning afgifvit underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse samt statskontoret inkommit med infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 22 november innevarande år funnit samma skrifvelse icke för närvarande till någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda. 7:o af den 17 april 1894, med anhållan om utredning angående beskaffenheten och omfattningen af åtskilliga öfverklagade olägenheter i afseende å Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden m. m. (36.) Sedan i anledning af denna Riksdagens skrifvelse kommerskollegium och generaltullstyrelsen på grund af nådig befallning gemensamt afgifvit underdånigt utlåtande samt landtbruksstyrelsen inkommit med infordradt underdånigt utlåtande angående vissa delar af ifrågavarande ämne, har Kongl. Maj:t öfverlämnat berörda skrifvelse jämte de öfver densamma afgifna utlåtanden till de af Kongl. Maj:t den 6 september innevarande år utsedda svenska ombud för deltagande i förhandlingar om nya bestämmelser rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden att vid nämnda förhandlingar tagas i öfvervägande. 8:o af samma dag, med anhållan om utredning af frågorna om frilagersinstitutionens införande samt om frihamnsanläggningar i Sverige. (37.) Efter det den med anledning af förevarande skrifvelse tillsatta komité afgifvit betänkande med förslag till förordning om frilager och frihamn jämte förslag till vissa ändringar i tullstadgan, har Kongl. Maj:t den 28 juni innevarande år anbefalt kommerskollegium och generaltullstyrelsen att gemensamt afgifva underdånigt utlåtande öfver omförmälda betänkande och förslag; och har detta utlåtande ännu icke till Kong]. Maj:t inkommit. 9:o af den 7 maj 1894, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år (76.) Sedan med anledning af förevarande skrifvelse, för så vidt den anginge framställning beträffande hofstallets nybyggnad, öfverintendentsämbetet, jämte anmälan att ämbetet från professoren E. A. Jacobsson infordrat redovisning för användningen af det till hans disposition under år 1892 stälda anslag af 1,000 kronor till arfvoden åt tillfälliga biträden vid utförandet af berörda nybyggnad, öfverlämnat af Jacobsson afgifven förklaring, har Kongl. Maj:t den 18 januari innevarande år med afseende å hvad i ärendet förekommit låtit vid den af Jacobsson afgifna förklaring bero. I anledning af Riksdagens framställning beträffande flottans pensionskassa har Kongl. Maj:t ännu icke meddelat beslut. 10:o af den 9 maj 1894, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle att bilda egna jordbruk. (86.)

148 Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse, i hvad den afsåge medgifvande i vissa fall till styckning af och afsöndring från kronoegendomar, har Kongl. Maj:t den 13 juli 1894 anhefalt domänstyrelsen att till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till de närmare bestämmelser beträffande ifrågavarande upplåtelser, som kunde finnas erforderliga; och har förslag till sådana bestämmelser ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 11 :o af den 8 maj 1894, i anledning af väckt motion angående viss ändring i förordningen om utvidgad näringsfrihet den 18 juni (88.) Sedan i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse Kongl. Maj ris befallningshafvande i Kopparbergs, Gäfleborgs, Vesternorrlands, Jämtlands, Yesterbottens och Norrbottens län, hvar för sig, afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t vid föredragning den 22 november innevarande år af detta ärende funnit Riksdagens förevarande skrifvelse icke till någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda. 12:o af den 9 maj 1894, om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning angående Riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna. (90.) Ärendet är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 13:o af samma dag, om ändring i 16 af gällande jagtstadga. (92.) Sedan domänstyrelsen efter vederbörande Kongl. Maj:ts befallningshafvandes och landstings hörande öfver Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda framställning afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 15 mars innevarande år låtit utfärda kungörelse angående förändrad lydelse af 16 i nådiga jagtstadgan den 21 oktober :o af samma dag, angående vilkoren för försäljning af bränvin. (110.) Vid föredragning den 8 mars innevarande år af denna skrifvelse, i hvad den innefattade ifrågasatt ändring af gällande bestämmelser angående bildande af bränvinsförsäljningsbolag, har Kongl. Maj:t, i sammanhang med anmälan af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 11 april 1893 om ändring i kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den 31 december 1891, aflåtit nådig proposition till Riksdagen med förslag till ändrad lydelse af 7, 8, 9, 10, 11, 15, 17, 18, 20, 21, 22, 38 och 41 i nämnda förordning. 15:o af den 10 maj 1894, angående skyldighet för ämbets- och tjänstemän att i vissa fall anlita riksbanken m. m. (118.) Sedan statskontoret på grund af nådig befallning afgifvit underdånigt utlåtande öfver Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda framställning, har Kongl. Maj:t den 3 maj innevarande år utfärdat nådigt cirkulär till samtliga penningeförvaltande allmänna verk och inrättningar angående skyldighet för ämbets- och tjänstemän att i vissa fall anlita riksbanken och verkställa utbetalningar med riksbankens sedlar. J ustitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1896 års Riksdag

149 146 16:o af den 11 maj 1894, med begäran om utredning angående ändamålsenligheten af grunderna för nu gällande lagstiftning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen. (123.) Detta ärende är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 17:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ny förordning angående stämpelafgiften. (128.) Sedan i anledning af Riksdagens i berörda skrifvelse gjorda anhållan, att Kongl. Maj:t ville tillse, huruvida icke samtliga arfsskatten rörande bestämmelser skulle kunna särskilt för sig sammanföras, äfvensom hvilka åtgärder för öfrigt borde vidtagas i syfte att i riksstaten arfsskatten måtte kunna såsom särskild inkomsttitel upptagas, ej mindre statskontoret afgifva infordradt underdånigt utlåtande än äfven hofrätterna på grund af nådig befallning, hvar för sig, inkommit med underdånigt yttrande i ärendet, bar Kongl. Maj:t den 10 april innevarande år funnit Riksdagens ifrågavarande framställning icke föranleda till annan åtgärd, än att Kongl. Maj:t meddelat vissa ändringar uti bestämmelserna i nådiga bréfvet till statskontoret angående statistiska uppgifter öfver inkomsten åt stämpelpapper, som användes till beläggning af lagfarts- och intecknings- med flere handlingar den 12 september Stockholm den 31 december Hans Wachtmeister. 5:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet. l:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående afgifter. (53.) Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning. 2:o af den 22 maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel af kyrkotionden, som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels till akademier eller andra stiftelser. (71.) Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning. 3:o af den 16 maj 1876, angående beredande af ökad kontroll å arbetare, som utom deras hemort taga anställning i arbete. (74.) Sedan den af Kongl. Maj:t den 7 december 1888 tillsatta komité för ordnandet af kyrkoskrifningen i riket den 3 mars 1891 inkommit med utlåtande i ämnet, samt åtskilliga myndigheter i anledning däraf blifvit hörda, har Kongl. Maj:l den 1 november 1893 i ärendet infordrat yttrande från kommerskollegium, hvilket yttrande ännu icke inkommit.

150 4:o af den 12 maj 1885, rörande de enskilda högre skolorna för kvinlig ungdom. (47.) Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning. 5:o af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examens- och studieväsendet vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet. (75.) Kongl. Maj:t har den 17 april 1891 utfärdat kungörelse angående ändring af vissa paragrafer i universitetsstatuterna, nådig stadga angående filosofie kandidat- och licentiatexamina äfvensom kungörelse angående ändring i gällande bestämmelser rörande teologisk-filosofisk examen. Sedan kanslern för rikets universitet med eget underdånigt utlåtande till Kongl. Maj:t insändt af fakulteterna vid universiteten i Upsala och Lund upprättade förslag till förändring af examensväsendet inom juridiska fakulteten och om en del andra i samband därmed stående ändringar af vissa universitetsexamina, hafva sakkunnige personer, enligt nådigt bemyndigande den 6 november 1895 tillkallade af chefen för ecklesiastikdepartementet, yttrat sig öfver den föreslagna examensordningen, särskildt dess lämplighet såsom grund för ämbets- och tjänstemannabildningen. 6:o af den 5 maj 1888, angående åstadkommande af en allmän pensionsinrättning för barnmorskor. (47.) Anmäldes den 18 januari 1895 inför Kongl. Maj:t, som beslöt aflåtande af nådig proposition till Kiksdagen i ämnet. 7:o af den 14 maj 1888, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af offentliga arkiv. (84.) Sedan det i senast öfverlämnade förteckning omförmälda, från riksarkivarien infordrade yttrande numera inkommit, beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning. 8:o af den 6 maj 1891, i fråga om helgonskyldens afskaffande. (41.) Kongl. Maj:t har den 5 juni 1891 låtit anbefalla kammarkollegium att i ärendet afgifva utlåtande, hvilket ännu ej inkommit. 9:o af samma dag, i fråga om upphörande af den i Göteborgs och Bohus län utgående landsskylden. (42.) Sedan det i senast afgifna berättelse omförmälda, från kammarkollegium infordrade yttrande numera inkommit, beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning. 10:o af den 2 maj 1893, i fråga om utredning och förslag angående afskrifning af den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser utgående kyrkofonden. (77.) Den 24 maj 1893 har Kongl. Maj:t låtit anbefalla kammarkollegium och statskontoret att, efter vederbörandes hörande, i ärendet inkomma med underdånigt utlåtande, hvilket ännu ej afgifvits. 147

151 :o af den 6 maj 1893, om förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes änke- och pupillkassa. (101.) Anmäldes den 8 mars 1895 inför Kongl. Maj:t, som beslöt aflåtande af nådig proposition till Riksdagen i ämnet. 12:o af samma dag, angående reglering af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel. (41.) Ärendet är ännu i vissa punkter beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. 13:o af den 7 maj 1893, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser rörande oäkta barns försörjning. (107.) Anmäldes den 28 juni 1895 inför Kongl. Maj:t, som beslöt, att skrifvelsen skulle öfverlämnas till komitén för ordnande af fosterbarnsväsendet m. m. för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af det komitén lämnade uppdrag. 14:o af den 9 maj 1893, om afskaffande af öfversättningsprofvet från svenska till latin i mogenhetsexamen. (117.) Kongl. Maj:t har den 22 mars 1895 utfärdat dels kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar af stadgan för rikets allmänna läroverk den 1 november 1878, dels ock nådig stadga angående mogenhetspröfning vid rikets högre allmänna läroverk. 15:o af den 7 april 1894, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till Gäfle stad af den kyrkoherden därstädes på lön anslagna åker eller vretjord. (21.) Anmäldes den 4 maj 1894 inför Kongl. Maj:t, som anbefalde sin befallningshafvande i Gäfleborgs län och domkapitlet i Upsala att med Gäfle stad upprätta skriftligt aftal angående upplåtande till staden af ifrågavarande jord, hvarefter och sedan kammarkollegium hörts öfver det i anledning häraf upprättade kontrakt, detsamma blifvit den 8 februari 1895 af Kongl. Maj:t faststäldt. 16:o af den 2 maj 1894, i anledning af väckta motioner, afseende dels ändring af 23 i förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862, dels ock tillägg till 25 3 mom. i förordningen angående kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november (51.) Kongl. Maj:t har den 14 januari 1895 låtit utfärda särskilda kungörelser angående ändrad lydelse af omförmälda båda lagrum. 17:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående kyrkovärdars tillsättande för viss tid. (70.) Kongl. Maj:t har den 18 januari 1895 aflåtit nådig proposition till Riksdagen i ämnet. 18:o af den 5 maj 1894, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande af ökadt utrymme för tekniska skolan i Stockholm m. m. (75.) Kongl. Maj:t har den 29 januari 1895 meddelat nådig föreskrift i ärendet.

152 19:o af den 10 maj 1894, i anledning af väckta motioner dels om ändring af 1 kap. 2 rättegångsbalken, dels ock om ändrad lydelse af vissa paragrafer i kommunallagarna. (97.) Sedan i anledning af berörda skrifvelse, i hvad den afsåg ändring af 24 i förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862 äfvensom af 26 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863, samtlige Kongl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlen äfvensom öfverståthållareämbetet samt Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium afgifvit infordrade utlåtanden, har Kongl. Maj:t vid föredragning den 14 januari 1895 af samma skrifvelse förklarat sig icke kunna godkänna de af Riksdagen antagna förslag till ändring uti ifrågavarande lagrum. 20:o af den 11 maj 1894, angående upphäfvande af cirkuläret den 14 juni 1820 om förbud mot skådespels uppförande å vissa dagar. (130.) Sedan i anledning af denna skrifvelse samtliga domkapitlen, Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium äfvensom öfverståthållare ämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen afgifvit infordrade utlåtanden, har Kongl. Maj:t den 4 oktober 1895 utfärdat nådig kungörelse i ämnet. Stockholm den 31 december F. Holmquist. 149

153 150 Tabell, utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1895 aflåtna, i tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll för samma år införda skrivelser finnas upptagna i de från statsdepartementen afgifna förteckningar. (Första siffertal utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet numret i förenämnda förteckning.) *) *) **) , 52, , **) , *) *) , *) *) ***) *) Utfärdade förordnanden. **) Skrifvelse till herrar fullmäktige i riksgäldskontoret. ***) Skrifvelse till herrar fnllmäktige i riksbanken.

154 151 Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård, afgifven år 1896, Till Riksdagen. Under den tid, som förflutit efter afgifvandet af senaste berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård, har något ärende af beskaffenhet att påkalla komiterades åtgärd icke förekommit; hvilket komiterade skolat för Riksdagen härmed anmäla. Stockholm i januari AXEL THOLLANDER. CARL GUSTAF MALMSTRÖM. A. E. NORDENSKIÖLD. OSCAR MONTELIUS. J. SJÖBERG. F. KROOK. C. G. STYFFE. Knut von Matérn.