En hälsning från oss på ABRIGO Rainha Sílvia Plusgiro 90 40 45 2 Abrigo Kära Vänner och Medarbetare, Jag skriver det här brevet en kylig midvinterkväll i Rio. Jag förstår att 16 grader inte imponerar på er därhemma, men det är nästan lika svalt inne som ute. De kalla och regniga juninätterna gör livet svårt för gatubarn och uteliggare. När jag för en stund sedan återvände hem lade jag märke till en grupp barn som söker skydd i porten till grannhuset. De har krupit ihop under en filt och några pappkartonger. När jag ser dem frågar jag mig varför det skall vara så omöjligt att komma tillrätta med problemen. Resurser saknas inte. Brasilien befinner sig i snabb ekonomisk utveckling vars främsta drivkraft är de stora fynd av olja som gjorts utanför Rio de Janeiros kust. Börsen har stigit med långt över 100%. De redan rika har naturligtvis blivit ännu rikare, flera miljoner brasilianare har med hjälp av socialbidrag lyckats ta sig över hungergränsen, och minst lika många har lämnat kåkstäderna och börjat en klassresa via utbildning, engagemang och ansvar. De flesta klassresenärer är medlemmar i någon av de nya kyrkorna, som växer med samma kraft som landets ekonomi. Om tio år kan Brasilien - världens största katolska land - ha en protestantisk befolkningsmajoritet! Också på Abrigo märker vi av den landsomfattande väckelsen. Många söker dop i vår församling. De flesta kommer från fattiga områden, från trasiga miljöer och familjer. Det handlar om nåd för onådda. Det förhållandet att barnets pappa sitter i fängelse, har stuckit eller kanske är okänd hindrar oss inte att döpa. Men vi ställer krav på dopundervisning och att mamman och faddrarna är döpta. Det leder ibland till att både mor och barn blir döpta. I bifogade rundbrev finner Du en berättelse med lyckligt slut. Det är förunderligt hur ofta de kvinnor vi möter får sina liv förändrade. Men alla berättelser slutar inte lyckligt. Ibland kan vi uträtta så litet, eller till synes inget alls; vi möter kvinnor som vänder tillbaka till droger, till en man som misshandlar, till kriminalitet eller gänget på gatan. Abrigo fick inte bli mer än en rastplats under veckorna kring en förlossning. Vi fick för en tid sedan ta emot en ung kvinna, vi kan kalla henne Bianca. Hon hade haft en svår barndom, en gravt alkoholiserad mamma och en uppväxt i en av Rios tuffaste områden. Hennes historia har jag hört många gånger förr: Våld, övergrepp, kriminalitet och droger. Men med samma uppväxt och bakgrund har hennes bror lyckats ta sig ur misären och skapa sig ett liv med arbete, hem och familj. Bianca beundrar honom gränslöst, men vill inte inse att hans livsval kan bli hennes. Hon valde att stanna kvar i slummen, och kämpa för att överleva där. Så träffade hon en man, lika hård som hon själv vill vara; en småhandlare i knarkbranchen med framgång, hus och pengar. Han erbjuder henne att flytta hem till honom. Hon accepterar med stolthet. Efter några månader övergår förhållandet i misshandel, då är hon redan gravid. Först en månad före förlossningen söker hon sig till en mödravårdscentral, där en rutinkontroll avslöjar att manen som gjort henne gravid också har smittat henne med HIV. Ingen vill veta av henne. De organisationer som
arbetar med HIV-smittade tar inte emot gravid kvinnor, de som arbetar med gravida vill inte ta emot en HIV-smittad. Så kom hon till Abrigo. Det vore osant att påstå att vi tog emot henne med öppna armar. Vi har stor erfarenhet att arbeta med hiv-infekterade gravida kvinnor, det var hennes bakgrund i kriminalitet och droger oroade oss. Det var ett hopplöst fall det insåg vi och det bekräftades av hennes uppträdande. Hon såg alla hon mötte som fiender, var uppfylld av hat och hämnd. Hon förklarade att hon skall slå ihjäl sin man och döda sitt barn, bekräftelsen på hennes olycka. Hon hotade personal och de andra kvinnorna på Abrigo, och spred olust och rädsla omkring sig. Frågan var om vi skulle klara av att behålla henne de två veckorna fram till förlossningen. Men visst kunde jag förstå henne; allt hade tagits ifrån henne, hennes framtid, hennes förhoppningar. Hon hade lämnats ensam med en oönskad graviditet och ett obotligt virus. Men hon hade kommit under behandling i tid. Vår gynekolog, dr. Juarez, hade vidtagit alla förberedelser. En fredagsförmiddag förlöstes henens barn, en pojke. På söndagen hölls bön i kyrkan för henne och barnet, och sedan åkte Allan, vår präst, till sjukhuset för att se hur hon hade det. Han kom tillbaka och berättade att han hade kommit in i sjuksalen och funnet Bianca med barnet i sin famn. Sjuksköterskan hade kammat hennes ostyriga hår och hon såg glad ut. Hej, sa hon Har du sett så fin han är? Vill du hålla honom? Hon visste att barnet inte var smittat. De skuldkänslor hon burit på kunde läggas åt sidan. Hon stannade på Abrigo. Såren efter kejsarsnittet måste ju läka, styngnen efter operationen tas bort, och sedan vat det problem med mjölkstockning, hon fick ju inte amma barnet på grund av sitt virus. Hon såg genast till att registrera barnet i sitt eget namn. Dagarna blev till veckor. Men så en dag kom hon och berättade att hon skulle besöka sin bror. Hon ville visa honom barnet. Jag kände att det var ett avsked, att hon skulle lämna barnet hos sin bror och gå tillbaka till sin värld av droger. Det kändes vemodigt. När jag kom tillbaka till Abrigo på måndagen såg jag henne sitta på bänken under det stora mangoträdet. Är du här! sa jag förvånad. Var kulle jag annars vara. Jag bor här. Har du glömt det? Vi sitter tysta en lång stund. Jag tänker på det förunderliga, att ett litet oplanerat och oönskat barn har kunnat bryta ner murar av hårdhet, hat och hopplöshet och öppnat dörren för ett bättre liv. Plötsligt inser jag att jag har fått vara med om något stort. Till en nyinrättad tjänst som psykolog har Abrigos styrelse utsett leg. psykologen Bernadete de Oliveira. Det Rio de Janeiro, den 2 juni 2011 med många hälsningar Direktor beyder mycketför oss att vi nu har en psykolog som kan följa kvinnor och barn, inte minst förskolebarnen, i deras vardagsliv för att observera, handleda och ingripa. Många kvinnor bär på svåra minnen av våld och övergrepp. Många av barnen har fått se sina mamor misshandlas. Resultatet har blivit att de själva tar till våld i mötet med andra barn, och rädsla när de möter vuxna. Bernardetes uppgift är att bygga upp förtroende och trygghet. Samtal och behandling sker utifrån varje barns behov och förutsättningar Hyllningsblad och Minnesblad Många har redan upptäckt hur enkelt det är att själv skriva ut ett minnes- eller gratulationsblad. Så här gör Du: Gå till vår hemsida www.abrigo2000.org Tryck på fliken Minnesblad och följ sedan anvisningarna Minnesblad kan också beställas genom: Sven-Börje Andersson, tel: 0303-93129, e-post: svenborje@gmail.com Anna Nilsson, tel 0340 661309, Ragnhild Johansson, tel: 0524-23005 Ange på inbetalningskortet Minnesblad sänt
Brevet från Jaqueline Jaqueline var en av de första flickor som skrevs in på Abrigo. Mer än 20 år har gått, men jag har aldrig kunnat glömma den unga gravida flicka, som satt franför mig med händerna knäppta över den stora magen och försagd undrade om det fanns rum för henne. Någon hade sagt henne, att Abrigo var en plats för kvinnor som hon. Under åren har vi av och till haft kontakt med henne, och följt hennes svårigheter och framgångar. För en tid sedan ringde hon: Jag har sänt dig ett brev, men egentligen är det inte till dig utan till de flickor som just nu bor på Abrigo. Kanske finns det någon som behöver få höra att det finns vägar genom alla svårigheter. Jag läste brevet och tänkte, att vi kanske är fler som behöver bli påminda om det. Här följer brevet, översatt så nära originalet som jag förmått. Jag heter Jaqueline och är 29 år, och jag skriver det här brevet för att berätta om den avgörande roll som Abrigo har haft i mitt liv. Egentligen började mitt liv den dagen jag kom till Abrigo. Allt som hände dessförinnan är som en ond dröm. Jag kan ärligt och uppriktigt påstå att hela min barndom togs ifrån mig. Min mor, Dona Maria Lúcia, var ingen bra mamma för mig och mina fyra systrar. Hon gav oss aldrig någon kärlek, visade oss ingen ömhet eller omsorg och slog oss för minsta förseelse. Det händer ibland att jag frågar mig varför hon var så hård och elak, men jag inser att det finns frågor som man aldrig kan få svar på. När jag var sju år gammal överlämnade hon mig till min morbror, som var ogift och levde ensam. Jag fick veta att jag nu skulle ta hand om hans hem och hushåll. Han bodde i ett litet samhälle som heter Visconde. På den tiden, det är över 20 år sedan, var det en bondby, där de flesta husen saknade elektrisk ljus. Min morbror behandlade mig som en slav. Han förväntade sig att jag skulle sköta allt i huset; städa, tvätta, laga mat och inte minst se till att det överhuvudtaget fanns mat. Han tog ingen hänsyn till att jag bara var ett barn. Han drack mycket och de pengar som han tjänade genom tillfälliga arbeten gick till sprit. Ändå krävde han att det alltid skulle finnas mat på bordet. Jag kan inte räkna alla gånger som jag väcktes i gryningen när han kom hem, full och arg och skrek att jag skulle laga mat. Jag grät när jag försökte få eld på vedpinnarna i spisen för att värma maten, medan jag överöstes av svordomar och ibland också slag för att det inte gick tillräckligt fort. Jag kunde bara smyga iväg till skolan när min morbror var borta eller låg och sov ruset av sig. Der blev det inte mycket med min skolgång. Jag lärde mig att skriva mitt namn och att läsa, men inte mycket mer. Det fanns många fruktträd i närheten av morbrors hus och för att skaffa mat plockade jag frukt som jag försökte byta mot livsmedel. Det fanns ingen i byn som var intresserad av ett sådant byte, alla hade ju sina egna fruktträd, och därför fick jag gå till staden, Itaborai, sju kilometer från Visconde. Det är en lång väg för ett barfotabarn med en säck frukt på ryggen. Livet var svårt. Och det skulle bli värre. När jag var tolv år våldtog min morbror mig, och det upprepades med jämna mellanrum. Det händer fortfarande att jag drömmar mardrömmar om honom och vad han gjorde mot mig. I mitt minne finns han inpräntad som ett monster, den hemskade människa jag mött. Efter en tid förstod jag att jag väntade barn, hans barn. Jag hade ingen som jag kunde anförtro mig åt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. En natt då han kommit hem redlöst berusad och genast somnat rymde jag. Jag gick hela natten för att ta mig hem till min mamma, och när jag i gryningen kom fram kunde jag först inte säga något. Jag bara grät. Så småningom fick hon ur mig vad som hade hänt och jag bad henne att gå med mig till polisstationen för att göra en anmälan. Till min förtvivlan vägrade hon att lyssna på mig. Hon ville inte höra talas om att jag skulle anmäla hennes bror och medverka till att han hamnade i svårigheter. När jag som mest behövde
henne vände hon mig ryggen. Hon körde ut mig och skrek efter mig att hon aldrig ville se mig igen. Om jag gjorde en anmälan skulle det bli värst för mig själv. Jag var nu hemlös och övergiven av alla. Men när jag hade det som allra svårast och när människor tänkte och handlade ont mot mig, så vände Gud det till något gott. För här börjar ett nytt kapitel i mitt livs historia. Det är en historia om kärlek, omtänksamhet och uppmuntran. Det är berättelsen om hur Gud lät mig, gravida och övergivna Jaqueline, finna en ny och bättre familj. Den familjen heter Abrigo Rainha Sílvia. Jag känner tacksamhet, glädje och stolthet när jag tänker på de år jag tillbringade på Abrigo. Här mötte jag människor som lyssnade på mig och uppmuntrade mig, som gav mig möjlighet att studera och finna framtidstro och sjävförtroende. Jag var ju själv bara ett barn när min son föddes. Många trodde att jag skulle lämna bort honom till adoption, men jag bestämde mig för att behålla min lille pojke, som jag gav namnet Wanderson. Jag var fast besluten att kämpa för att hålla kvar den välsignelse, som kommit till mig genom mitt barn och vars betydelse jag ännu bara anade. Trots att jag var så ung var jag medveten om hur mycket arbete och ansvar som väntade mig som mor till ett litet barn, som inte bett om att få komma till världen. Jag lovade mig själv, att han skulle slippa en barndom så eländig som min egen. Det löftet har jag hållit. Jag stannade fyra år på Abrigo och fick hjälp att avsluta grundskolan. Jag hade gärna fortsatt att studera, men jag visste att jag måste ut i livet och finna min egen väg. Mitt första arbete var som hembiträde hos en äldre dam. Lönen var låg, men jag fick bo i pigkammaren och ha min son med mig. Det var det viktigaste för mig, att få vara tillsammans med mitt barn. Efter några år kunde jag skaffa egen bostad, men fortsatte att arbeta som städerska och tvätterska. Jag klarade att försörja oss båda. Inget överflöd. men inte heller någon nöd. Åren gick utan stora förändringar. Jag funderade aldrig på att gifta mig, men efter många år mötte jag en man som jag fick förtroende för. Efter en tid bestämde vi oss för att vi ville gifta oss och hyrde ett litet hus. Några år senare föddes vår dotter, Alexandra. Det var ofta svårt att få ihop till både hyra och allt annat vi behövde. Men vi hade så vi klarade oss. När jag väntade Alexandra, och såg fram emot hennes födelse, drabbades vi av en svår motgång. Fabriken där min man arbetade gick i konkurs och han blev arbetslös. Bara några månader senare kom ytterligare ett slag. Kvinnan jag arbetade hos vägrade ge mig den föräldraledighet på fyra månader som lagen gav mig rätt till. Hon tyckte att det var fullt tillräckligt med en Besök från Abrigo Bokning pågår för nästa föredragsresa 15 september till 30 oktober Hör av er via mail: abrigo2000@hotmail.com månad, och avskedade mig. Men när allt var som mörkast var hjälpen som närmast. Min mans faster erbjöd oss att dela hus med henne. Och snart hade vi båda nya jobb. Det är väl inte alltid lätta att dela hushåll med andra, men jag vill inte klaga. Och hela familjen är medlemmar i en protestantisk kyrka. Där har vi våra vänner och hjälper varandra. Våra barn klarar sig bra i skolan, Wanderson tar studenten i år. Min man uppmuntrar mina studier. Han satte sina egna ambitioner åt sidan för att jag skulle få utbildning som frisör och hjälpte mig sedan att öppna en egen salong. När jag så småningom började tjäna pengar blev det min tur att hjälpa honom. Han har just avslutat en utbildning som svetsare med inriktning på oljeindustrin där det just nu finns många arbeten med bra lön. Det ökar våra chanser att ge våra barn en god utbildning. Nästa år kan vi börja bygga oss ett eget hus. Vi har redan köpt en tomt. Jag hoppas att jag genom detta brev har kunnat förmedla något från en före detta abrigoflickas liv, en flicka som idag är en kvinna som känner sig trygg och nöjd och till och med framgångsrik. Jag är tacksamt medveten om den betydelse som Abrigo har haft för mig. Gud hjälpte mig att finna vägen till Abrigo när alla dörrar var stängda och gav mig en ny familj.
Jag bevarar i mitt hjärta varje dag jag tillbringade på Abrigo, och tänker ofta tillbaka på den tiden. Jag ber för er som arbetar där och de kvinnor och barn som får hjälp hos er. Jag hoppas att Abrigo nu och för framtiden skall få hjälpa ensamma mammor i svårigheter, så att de med lyfta huvuden kan möta livet i kamp för sina barn, för rättvisa och en bättre morgondag. Sju av årets konfirmander bränner energi under en paus Abrigo Rainha Sílvia Plusgiro: 90 40 45 2 Av. Hermínio Morerira 178 24.800-970 Itaboraí, Brasilien e-post: abrigo2000@hotmail.com hemsida: www.abrigo2000.org