Jakten Idas förlisning vid Långören Sammanställd av Håkan Bergström, Långören Exempel på jakt Den 19 april 1903 inträffar en svår olycka vid Långörens Lotsplats. Tre sjömän och lotsförmannen på Långören omkommer. Vi låter de berättelser som finns tala för sig själva. Först den officiella rapporten av lotskapten R von Rosen sedan hur den muntliga traditionen berättar åttio år senare och därefter berättelsen om sjömännen och deras anhöriga. Berättelsen om Jakten Idas förlisning vid Långören den 19 april 1903 Lotskapten friherre R von Rosens rapport om händelsen: Den 18 dennes på aftonen låg jag vid Långören i och för tjänsteförrättningar följande dag. Under natten tilltog en orkanartad snöstorm hvarför även styrbords ankare fälldes. På morgonen den 19 nerekom styrman Sjöberg i min hytt och sade att kalkslupen Ida från Degerhamn drifvit på grund samt att vi och lotsförman Borgström önska segla dit för att tag manskapet därifrån. Jag svarade gör det om ni så kunna och vilja. Därefter steg jag genast upp och klädde mej samt gick upp på däck. Jag såg då lotsbåten återvända från slupen med det bärgade folket samt tillsade det på Kalmar kvarvarande folket att göra kaständar klara såväl för som akter. Lotsbåten fortsatte 100 m styrbord om Kalmar men gick ej genom vind och kantrade då i vändningen. Som båten var försedd med barlast sjönk den genast och folket kom i sjön. Med det kvarvarande folket ombord, 3 man, lättade genast ankare och försök till hjälp, men till följd av den hårda strömmen och snöstormen kunde intet uträttas. I fara att själf komma på grund ankrade jag, nedfirade ena båten, utkastade lifbojar samt 3 st ombordvarande stora prickar för att dess möjligen skulle kunna komma de nödställda till hjälp, ehuru till följd av snöstormen intet spår syntes av desamma men allt var förgäfves. Under hela tiden blåstes med lämpliga mellanrum i båda ånghvisslorna för att påkalla hjälp från Långören. Båt utkom också därifrån bemannad med lotsar, fiskare och lyckades de. Dock i mycket medtaget tillstånd rädda styrman Sjöberg som ilandsättes och behandlades på lämpligt sätt. Af lotsförman Borgström, matrosen Berg och de två männen från Ida syntes inte etet spår. Det var ett ögonblicks verk. Den sjunkna lotsbåten blev den 20:e upptagen.. De drunknade hafva ej återfunnits. Draggning hafva påbörjat.. Så långt lotskapten R von Rosens rapport som jag fick del av tack vare Bertil Petersson, släktforskare i Föreningen Långörasläkten. Lotsförman Borgström och matrosen Berg hittades vid draggning den 25 april 1903.
Den muntliga traditionen berättar genom Lotsförman Petter Sjöström följande: Ja, det var så att det förliste en kalkslup här vid Sibbören 19 april 1903. Lotsångaren från Kalmar låg här ute till ankars och lotsförmannen var där, han hette Borgström. Så blir det ett förskräckligt väder och kalkslupen förliser och besättningen kommer i vattnet. Då går Borgström ut med lotsbåten från lotsångaren för att rädda besättningen. Det går bra man tar ombord två man och så seglar man tillbaka till lotsfartyget. Just som man ska lägga till så kommer det en by och välter båten och alla kommer i vattnet. Två man från Ida, en matros från lotsfartyget och så Lotsförman Borgström drunknar. Man söker etter de drunknade och hittar alla utom Borgström. Men Borgström låter sin inte nöja med detta!? Om natten oroar han en fru på Ungskär av någon anledning och så en natt så stör han Mattsson på Långören. Han är där och ryster i hans hottestänger och Mattson ropar Va e de? Va vill du? Borgström svarar, varför har ni inte tagit upp mej? Nej svarar Mattsson vi har vatt o letat etter dej men kan inte hitta dej. Jag ligger där vid den stora hällen, säger Borgström. På morgonen går Mattsson till Anders-Petter som är känd för att ha förstånd på sådana här mystiska saker och berättar om händelsen. Ja, säger Anders-Petter, där finns det bara en stor häll, där vid Gäddeflöten. Så ror man bort till den stora hällen vid Gäddeflöten och hittar Borgström. Han ligger nu på Torhamns kyrkogård. Det var den siste som hette Borgström på Långören. Så långt den muntliga traditionen om denna mycket sorgliga händelse. Men vilka var det som drunknade och vilka var det som seglade med kalk i en slup förbi vår Ö? Berättelsen har en sorglig fortsättning som Martina Nilsson, Ölandsbladet berättar om, läs vidare här nedan. Exempel på hur en jakt kunde se ut.
BERÄTTELSEN OM JOSEFINA HÅRT PRÖVAD SJÖMANSHUSTRU Av Martina Nilsson, Ölandsbladet Livet som sjömanshustru och sjömansmor var ingen dans på rosor. Det fick Josefina Olsdotter erfara. Flera gånger om. Två äkta män och tre söner förolyckades på havet. Den första mars 1882 övertar sjömannen Henrik Andersson, Nedre Västerstad, kontraktet för Gåsesten No 1 av skeppare A Lundgren. Tomtarrendet förhandlades till fjorton kronor per år. Någon byggnad stod då inte på tomten. Den muntliga traditionen gör gällande att Henrik flyttade ett större boningshus från Fröbygårda vid Beijers hamn till Gåsesten. När huset långt senare renoverades framkom att plankorna var numrerade, vilket styrker teorin att det tidigare varit monterat på annan plats. Kanske gick Henrik i giftastankar med Josefina Olsdotter när han anskaffade tomt och hus? Den sjuttonde december samma år vigdes nämligen de tu. Josefina var då 25 år, Henrik 35. Deras hus var byggt i två våningar den nedre med kök plus tre rum och en liten hall, den övre bestående av tre rum och hall. Som värmekälla hade man två halvrunda och två fyrkantiga mindre kakelugnar. Belysningen var givetvis fotogenlampor. Ett hem att trivas i. 1885 införskaffar Henrik jakten Sofia av S L Pettersson från Mörbylånga köping. Året därpå köper han och Josefina Hemmansdel No 2 för 1400 kronor i kontanter. Marken ligger i anslutning till bostadshuset och höslinder liksom andra mindre ekonomibyggnader uppförs ganska snart. Jakten Sofia gick visserligen med bandkäppar till cementtunnor och lera från Påboda samt med returlaster av cementtunnor, men det troliga var att Henrik hade för avsikt att överge sjömansyrket för lantbruket och sedermera använda jakten för bondeseglation enbart. Han räknade säkert med lönsam avsättning för sina jordbruksprodukter på fastlandet där byteshandel med ved och virke ingick. Framtiden såg ljus ut. ÄNKA FÖR FÖRSTA GÅNGEN Paret fick tre barn inom loppet av fyra år. Den yngste, Henrik, föddes den 17 augusti 1888, dagen före olyckan, den som rycker barnens far och Josefinas älskade make ifrån dem. Skeppare Henrik Andersson drunknar utanför Risinge i Kalmarsund. Han återfinns tre veckor senare och begravs den trettonde september. Vad som orsakade olyckan står inte beskrivet i Ölands Smedbys kyrkbok. Vid den tiden var det däremot inte ovanligt att sjömän på mindre fartyg spolades överbord vid hårt väder. Räddningsaktionerna vid sådana tillfällen var lätträknade. Den nyfödde sonen får sitt namn efter den avlidne fadern. Förmyndare för de tre små barnen blir nämndeman Per Olsson, Hulterstad. LIVETS MYSTERIER Josefina beslutar att sälja jakten Sofia. Denna försäljning blir början till ett nytt liv för den tappra änkan. Köpare av jakten blir Axel Johansson. En ung sjöman som redan vid tjugo års ålder prövats hårt av livet. Vid fem års ålder miste han sin far, sjömannen John Pettersson, i en sjöolycka i trakterna av USA. Samma år avlider hans enda syster. När Axel är sju år gifter modern, Emma Olofsdotter, om sig och han får två halvbröder och två halvsystrar varav en bror går bort fem år gammal och en syster vid fjorton års ålder. 16 år fyllda flyttar Axel till Stockholm, för att fyra år senare återvända till föräldrahemmet i Övre Västerstad som sjöman. 1890 flyttar han igen, men inte så långt den här gången, han blir då skriven i Ölands Smedby. Om Josefina vid försäljningen av jakten till Axel hade någon aning om att denne skulle bli hennes andre make två år senare är höljt i dunkel. 1890 vigs den 33-åriga Josefina med elva år yngre Axel. Tillsammans får de sex barn, fyra pojkar och två flickor. De båda töserna dör dock bara någon månad efter respektive födsel. Diagnosen löd slaganfall. BARNEN SATTES I ARBETE Redan vid sju åtta års ålder fick barnen hjälpa till vid de flitigt förekommande vedlossningarna i Gåsestens hamn. Att få ledigt från skolan var aldrig något problem. Veden användes sedan inom bygden, men fraktades också ända till motsvarande sidan på östra Öland. Barnen från Josefinas första, och till synes mycket lyckliga äktenskap, börjar nu blir vuxna. Arthur mönstrar genast efter avslutad skolgång på först lite mindre fartyg, senare större som trafikerar
utlandet. Theresia emigrerar som fjortonåring till Nordamerika (1900). Henrik stannar tills vidare hemma och hjälper till med hemmabrukets skötsel. NYA SÅR I HJÄRTAT Tiden har fått läka en del sår. Då drabbas Josefina återigen.1903 mister hon sin andra make i havets djup. Den 19 april 1903 råder det oväder, det värsta i mannaminne. Kraftig nordlig och nordostlig vind ställer till med olyckor på både land och hav. Orkanen sträcker sig från Småland-Öland ner till Skåne. Det var en fasans natt för havets söner. Och för dem som väntade på dem hemmavid. Jakten Ida från Degerhamn med tre man ombord, däribland skeppare Axel Johansson strandar vid Långören i Blekinge skärgård. Lotsångaren Kalmar kommer till undsättning med sin mindre båt. Ett farofyllt uppdrag, men plikten kallar. En person, mycket tyder på att det var Axel Johansson, lyckas de få ombord, men på vägen tillbaka kantrar den lilla lotsbåten i de rytande vågorna. Den ende som klarar sig är styrman Sjöberg från lotsångaren. Axel begravs i Karlskrona den 28 maj. Efter tretton års äktenskap har Josefina förlorat ännu en äkta man, ironiskt nog på hennes 46:e födelsedag. Jakten Ida förblev för övrigt ett olycksfartyg. Den första december 1903 sprang hon läck i Kalmarsund under stormiga förhållanden, hon strandade och blev vrak utanför Halltorp på Öland. Denna gång klarade sig besättningen med livet i behåll. Nu utses hemmansägare P A Johnstone, Hammarby, till förmyndare för Josefinas minderåriga barn. EN SVÅR TID Efter olyckan väntar en svår tid för Josefina som nu är ensam med fem hemmavarande barn, pojkar i åldrarna fem till femton år. Något socialt skyddsnät fanns inte på denna tid, familjen fick förlita sig på vad de kunde få ut av jord och djur på gården. Ett värdefullt stöd kom Ida Johansson/Eriksson, 22 år, att bli. Efter fem år i Nordamerika återvänder hon till grannbyn Hammarby 1903. Ida kommer från en sjömansfamilj och antog erbjudandet om att bli hamnfogde på Gåsesten. Hon förblev Josefinas vän livet ut. Sonen Arthur emigrerar vid nitton års ålder till Nordamerika. De fyra sönerna Josefina fick med Axel tar samtliga efternamnet Axelsson. Året är 1910 och familjen har så smått hämtat sig från Axels bortgång. Valfred, 20, börjar som sjöman, men blir snart skeppare. Albin, 15, är snickare. Thure, 14, seglar på samma fartyg som sin bror, Valfred, och Oskar, 12, är i slutskedet av sin skolgång. Då inträffar den tragedi som Josefina blir märkt av för resten av sitt liv. BLIR ÄNNU VÄRRE Den nionde maj 1910 seglar skeppare Valfred Axelsson samt hans bröder Thure och Oskar med jakten Elida från Degerhamn till Lyckeby med kalk. Den yngste ska hälsa på brodern Albin som tillfälligt är i Karlskrona. En svår storm med kraftiga regnbyar överraskar de unga männen. Det häftiga regnet gör det omöjligt för lotsarna att lokalisera fartyget medan det ännu flyter. Istället når de fram först när bara masten syns över ytan. Elida sjunker på tolv meters djup. Med sig tar hon tre bröder Axelsson. De två äldsta pojkarna återfinns och begravs i Torhamn. Den yngste får dock sin sista vila i Ölands Smedby efter osannolika turer. Vindar och strömmar för nämligen, sju veckor efter olyckan, stoftet av tolvåringen i land vid hembygdens strand. En kvinna som arbetat på en åker får ingivelsen att gå ner till vattnet, där finner hon Josefinas yngste son. Hon kontaktar omgående hemmet och Henrik får det tunga uppdraget att med häst och vagn hämta hem sin förolyckade bror. Josefinas känslor när hon återser sin döde son insvept i ett vitt lakan går antagligen inte att beskriva. Ingen människa förtjänar så oändligt mycket sorg. Ortsbefolkning har också vittnat om att Josefina aldrig blev helt återställd efter förlusten av sina tre söner. Josefina hade nu förlorat två äkta män, tre söner och två döttrar under sin tid i Gåsesten. Arthur och Theresia fanns i Amerika sedan de emigrerat. Något de båda återstående barnen, Henrik och Albin, också planerar för. Vid 53 års ålder kunde livet tett sig ljusare för vår hårt prövade sjömansänka. LÄMNAR GÅSESTEN Hon bestämmer sig för att sälja sina egendomar i Gåsesten. Ett byte äger rum.
Väninnan Ida med maken John Eriksson, som är skeppare, flyttar till Gåsesten. Josefina övertar deras fastighet i Hammarby. Samma dag som försäljningen av Gåsesten 1:2 undertecknas, 15/6 1911, emigrerar Henrik, 23 år, till Amerika. Hans plan är att tjäna så mycket pengar att han kan återvända och skaffa sig ett eget lantbruk, vilket han med facit i hand lyckas med. Albin är nu 16 år och flyttar med modern till Hammarby. Tre år senare (4/3 1914) emigrerar också han. Josefina är nu helt ensam. 1920 återvänder dock en annan son, Arthur. Han övertar Hammarby 2:4 av Josefina och gifter sig med John Erikssons syster, ungdomskärleken Ellen Eriksson. Detta sedan Josefina gift sig för tredje och sista gången. Hon är nu 63 år och hennes nyblivne make, Johan Göransson, 67. Även han har två äktenskap bakom sig. Josefinas nya hem blir i Nedre Västerstad där maken är lantbrukare. De får nio år tillsammans. Johan går ur tiden 1929. När Josefinas hälsa börjar svikta på ålderns höst tar sönerna Arthur och Henrik, som också han återvänt från Amerika, väl hand om henne. Hon får växelvis vara i Hammarby och Lindby till sin död 1936. Hon blir begravd i Ölands Smedby, efter ett hårt liv fyllt av tunga sorger. FYRA VUXNA BARN Hur gick det då för Josefinas fyra efterlevande barn? Arthur återvände ju till hembygden och anlitades flitigt som snickare. Han och Ellen fick inga barn. Henrik återkom också han från Amerika och köpte ett eget lantbruk i Lindby, Ventlinge. Han gifte sig med Elma och fick två söner. Theresia bosatte sig för gott i Amerika. Hon gifte sig och drev en farm för uppfödning av får. Både Arthur och Henrik besökte henne när de bodde i det stora landet. Om hon fick några barn förtäljer inte historien. Albin stannade också han i Amerika där han gifte sig och arbetade som snickare/byggmästare. Paret fick inga barn. Han återvände en enda gång till sin hembygd, under 50-talet, för att återse sin barndoms trakter och hälsa på bröderna Arthur och Henrik. EN HÄNDELSERIK ORT Gåsesten, denna fina plats med så många minnen får ej falla i glömska, konstaterar Gösta Wahlgren i sin dokumentation som har sammanställt med hjälp av släktforskaren Anita Jaensson och Mats Gustavsson, vilken tillsammans med sina föräldrar var de sista permanentboende på Gåsesten. Hur ska ett sådant grymt levnadsöde kunna falla i glömska? MARTINA NILSSON FOTNOT: Under åren 1897-1920 finns nio dödsfall på sjön registrerade i Ölands Smedbys kyrkbok. FAKTA/ Josefina Olsdotter Levnadsår: 19 april 1857-6 mars 1936. Bodde: Uppvuxen i Svibo. 1882-1911 Gåsesten. 1911-1920 Hammarby. 1920-1929 Nedre Västerstad. 1929-1936 Hammarby/Lindby. Familj: Fadern var hemmansägare Olaus Jaensson, född i Ventlinge 1813 (död 1886), modern Britta Andersdotter född i Kalmar 1817 (död 1894). De vigdes 1843. Josefina hade tre systrar och lika många bröder. Familjen var jordbrukare i Svibo. Josefina gifte sig första gången den 17 december 1882, med Henrik Andersson, skeppare och virkeshandlare. Född i Stenåsa den åttonde februari 1847. De fick tre barn; Arthur (18/12 1884), Theresia (6/7 1886), Henrik (17/8 1888). Maken Henrik avled 1888. Andra äktenskapet ingick hon 1890, den 29 november, med Axel Johansson, också han sjöman. Född i Övre Västerstad, 1868. De fick sex barn; Valfred (9/12 1890), Alexia (8/3 1892), Alice (8/3 1894), Albin (11/2 1895), Thure (8/9 1896), Oskar 18/10 1898). Axel omkom 1903. Tredje äkta maken var Johan Göransson med vilken hon fick nio år sedan de gift sig den fjortonde februari 1920. Sysselsättning: Sjömanshustru, mor och till viss del lantbrukare. Nu. Gåsesten har blivit en by för sommargäster. Så här ser Josefinas Gåsesten ut i dag, nu är den livliga hamntrafiken ett minne blott. HAVET BLEV DERAS SISTA VILOPLATS Många var de ölänningar som gick till sjöss redan i unga år. Flera av dem fick dessvärre sin grav i havet eller på främmande platser. I kyrkböckerna finns sjömännens öde bevarade. Kyrkans tjänare var ofta de som fick meddela föräldrar och syskon när deras anhöriga mist livet på det stora blå. Sjömanspräster, generalkonsulat och fartygsrederier hade kyrkorna som kontakt och förmedlingsorgan. Prästerna var också noga med att anteckna varje död församlingsmedlem och omständigheterna kring bortgången, kanske förliste fartyget eller så skedde en olycka ombord eller i hamn. Dessa kyrkböcker är skatter för Gösta Wahlgren och hans medarbetare. I Södra Möckleby kyrkbok finns sjutton förolyckade sjömän registrerade mellan åren 1900 1929. En av dem var Karl Norberg som inledde denna artikelserie. En annan var Göstas farbror, Ernst
Wahlgren, som var eldare på ångaren Mercia. Fartyget ingick i en konvoj på väg från Göteborg till England under det första världskriget (1918), men halkade lite på efterkälken. Skeppet gick ett grymt öde till mötes och sänktes av tyskarna. Alla ombord förolyckades. SJU DÖDA ÖLÄNNINGAR Ventlinge kyrkbok redovisar sju avlidna i samband med sjöolyckor mellan åren 1894-1920, Ås fyra (1902 1917). I Gräsgårds kyrkbok finns 15 namn återgivna (1895-1931). Prästen i Gräsgård har den 15 april 1857 beskrivit en olycka i mer än vanligt utförliga ordalag. I stormigt och byigt väder förliste denna dag ett fartyg med sju personer ombord: Jöns Persson, hemmansägare och före detta nämndeman i Össby, 50 år. Göran Nilsson, ålderman i Össby, 47 år. Peter Olsson, hemmansägare i Össby, 31 år. Anders Peter Jönsson, hemmansägare i Össby, 25 år. Peter Gustaf Larsson, inhyse i Össby, 25 år. Jonas Nilsson, torpare i Nygärde, 59 år. Andreas Månsson, inhyse i Svibo, 34 år. Männens uppdrag var att köpa virke på Småland. Prästen i Gräsgård skriver: Dessa förestående fem (Össbyborna) allmänt aktade, av de sina ömt älskade, nu djupt saknade personer omkomna under segling från Grönhögen till Småland den 15 april 1857. Väderleken var stormig och byaktig. Ingen av de på farkosten varande sju personer av vilka två voro från Ventlinge blev räddade. Allmän äro sorgen, djup förkrossning inom denna församling i följd av olyckshändelsen. Måhända var det denna tragiska olycka som bidrog till att Gräsgårds sjöräddningsstation fick ett sådant positivt bemötande av ortsbefolkningen när den etablerades den fjärde maj 1860, säger Gösta Wahlgren. PÅ FRÄMMANDE HAV Vi avslutar med Segerstads kyrkbok där tre namn mellan 1912-1923 finns nedskrivna som sjöolyckor. En av dessa var sjöman Henry Birger Louis Hagström från Segerstads fyr, född 1897, som drunknade utanför Nicaraguas kust den tredje maj 1915. Enligt en skrivelse från Norska konsulatet i Kingston Jamaica omkom Hagström i samband med ett norskt barkskepps förlisning. Öländska söner finns begravda i världens alla hörn. Avlidna i tjänst. Havet ger och havet tar. MARTINA NILSSON