Svensk Hundkapp 50 år

Svensk Hundkapp 50 år En minnesbok utgiven i samband med Stockholms Hundkapplöpningssällskaps 50-års jubileum 2003 Redigerad av Nanna Nordlander och Bo Norevik Utgiven av Stockholms Hundkapplöpningssällskap 1

Innehåll De första åren... 3 Skarpnäck och 1960-talet... 14 Hundkappen under 1970-talet... 33 Hundkappen i dataåldern 1980-talet... 70 1990-talet sista amatöråren?... 123 Vägen till totalisatorspel... 201 2000-talet och Riksspelet startar... 210 Övriga klubbar och banor... 268 Vinnare av täcken Skarpnäck 1981... 282 Klassiska lopp... 311 Årets hundar... 333 Björn Zellingers Minnesfond... 334 SHS-ordförande genom tiderna... 334 Förhistoria och kuriosa... 335 Medverkande i denna bok har varit Jan Halldoff, Ros-Marie Löfgren, Lennart Håkansson, Lars Wicander, Bo Ländin samt artiklar tagna från hundkapptidningar genom åren. Foton i huvudsak från hundkappare genom tiderna. Omslagsbilden, lopp från Skarpnäck från början av 90-talet. Foto: Luboslav Petko Tryck: Tryckindustri Information, Solna 2003. 2

De första åren Den 1 maj 1953 skulle Sportjournalisternas klubb fira ett jubileum med en stor gala på Stockholms Stadion. De villle då bjuda på ovanliga sporter och hundkapp blev ett förslag. Man skrev då under sommaren 1952 till Kennelklubben, som vidarebefordrade detta till Svenska Vinthundsklubben. Vinthundsklubben tillsatte en kommitté på hösten 1952. Det var Ingrid af Trolle, Bror Nilsson och Lars Köhler. Det företogs två studieresor till Norge för att få veta mer om hundkapp, eftersom norrmännen redan var igång med hundkapplöpning vid den här tiden. Vintern 1952 53 ägnades åt att ta fram utrustning till tävlingar, staketstolpar, brytplåtar för linan och startbox. En som var med berättar: I slutet av april testkörde vi på Stadion, och en del saker fungerade inte, brytrullarna byttes ut mot stora mjölkkannor som lånades från Mjölkcentralen. De fylldes med vatten och användes i kurvorna i stället för brytrullar. Till att driva linan användes en vedkap, som ställts upp på ett lastbilsflak. Sen hade vi problem med att få tag på hundar, vi hade 6 whippets, lika många afghaner och saluki, men bara 2 greyhounds. Vi var utlovade ett gage om 3 000 kr för tävlingen, det var myc-ket pengar 1953. Så vi ville ju göra rätt för oss. Det visade sig att de flesta av våra tillgängliga hundar inte hade intresse för hartrasan. Vi förslog då Sportjournalisterna att vi skulle bjuda in norska hundar och ordna en landskamp, detta uppskattades av journalisterna. Starten har gått i det första loppet på Stadion, 1953. Defilering på Stadion 1953. Det var inte hundägarna som defilerade. För att vi skulle få ett bra lag kallade vi på hjälp från Göteborg, som hade hundar, som kunde springa. Den 1 maj 1953 gick tävlingarna av stapeln. När göteborgarna skulle sätta in sina hundar i boxen, så backade dom in hundarna framifrån. Det visade sig att dom aldrig sett en startbox förut, utan de hade bara kört handsläpp med sina hundar. Ett av loppen var ett whippetlopp. Den mångtusenhövdade publiken jublade när starten gick för denna historiska första tävling och 4 hundar rusade iväg i bredd ner mot första kurvan, men jublet tystnade för mitt i kurvan svängde hela heatet till höger och försvann ut genom porten mot Valhallavägen, det var nästan så pumpen stannade på oss i klubben. Men så dyker hundarna upp igen och springer under publikens jubel vidare mot målet, nu utan hare. Succén var fullständig och resten 3

gick som en dans. Norrmännen vann landskampen före stockholmshunden Aristokrat och sen kom göteborgarna. Tävlingarna blev en succé och vi fick nya medlemmar, engagemang i Folkparkerna och på hösten samma år ett nytt stort arrangemang på Stadion med Svenska Kennelklubben. Svenska Hundkapplöpningssällskapet bildas Den 22 april 1953 hölls ett sammanträde med interimskommittén för bildandet av Svenska Hundkapplöpningssällskapet, ekonomisk förening i Stockholm. Närvarande var Gösta Lindhé, Georg af Trolle, Bror Nilsson, Erik Kinnander, Harald Almér och Bengt Tönnesen. Det beslöts att klubben skulle bildas och stadgar antogs. Vid nästa möte den 26 april valdes styrelse och övriga funktionärer. Styrelsen kom att bestå av: Gösta östa Lindhé indhé, ordf, Erik Furuby, v ordf, Georg af Trolle, sekr, Erik Kinnander, kassör. Ordinarie ledamöter var också Nils Obel och Harald Almér, till yrket professor vid Veterinärhögskolan resp advokat. Årsavgiften beslöts till 50 kr. Ett arbetsutskott bildades vid nästa möte den 9 maj. Styrelsen skulle själv handlägga följande frågor: Inval av nya medlemmar, register över hundar, utformning av tränings- och tävlingsreglemente samt ekonomiska frågor. Det nybildade arbetsutskottet hade mycket att bestyra. Det skulle kontakta och förhandla angående löp, utse domare och funktionärer, utse och godkänna tävlingsdeltagare, ordna träningsmöligheter, fastställa priser och funktionärsarvoden, inköpa material, förhandla med myndigheter, Kennelklubben och Sv Vinthundklubben, verka för riksförbund, skicka ut cirkulär till alla vinthundsägare samt försöka få fram DM och SM! I AU satt styrelsens kärna Lindhé, af Trolle och Uppvisningslopp på Malmö Stadion, 1953. Hundarna är Douglas Vinkelsvans, Flying Arrow, Arisocrat och Bamba. Kinnander samt suppleanterna Bror Nilsson och Birger Frölinger. AU skaffade under året fram bl a två portabla startboxar, en cykel monterad att dra haren, en elmotor utrustad med trumma för lina, bromsanordning m m, kontrolltorn för hare samt två slangtrummor för upplindning av stängselrep. Uppvisningslopp i Eskilstuna, Örebro, Stockholm och Oslo Under 1953 anordnades uppvisningstävlingar i Eskilstuna i juni, där ett heat vardera med greyhounds, afghaner och whippets samt ett finalheat med greyhounds, afghaner, salukis och deerhounds visades. I Pressens rundtur i Örebro den 21 aug blev det lopp mellan fyra greyhounds från Stockholm och lika många från Göteborg. Den 1 sept var det gratisuppvisning för Hammarby idrottsförening och den 5 sept visades återigen hundkapp på Stadion på Sv Kennelklubbens night-show i samband med höstutställningen. Det första svenska hundkappåret avslutades med Nor ordiskt Mästerskap den 12 sept på Bislet i Oslo, där två svenska greyhounds från Göteborg fick delta. Då sällskapets verksamhet är något alldeles nytt för landet, har sällskapet närmast prövat sig fram för att finna bästa vägen att uppnå det mål vi strävat efter, heter det bl a i årsberättelsen. Där framgår också att löpträningar ordnats på motorstadion vid Handen, på Hammarby idrottsplats samt i viss mån även på Solvalla. Vid årets sista styrelsemöte den 8 dec 1953 framkom bl a att Greyhoundsällskapen i Danmark och Norge föreslagit att ett Nordiskt Mästerskap skulle ordnas i Sverige hösten 1954 och att det skulle vara öppet enbart för greyhounds. Vid det första och enda styrelsemötet 1954, som hölls den 5 mars valdes följande följande styrelse: ordf Erik Fur urub uby, vice ordf Birger Frölinger, sekr Bror Nilsson och kassör Erik Kinnander. Övriga styrelseledamöter var Nils Obel, Harald Almér, Åke Kramér och Lars Köhler. Det var alltså bara ett styrelsemöte detta år, men hela nio AU-sammanträden. AU beslöt den 20 mars fastställa följande organisation: 1. Tränings- och tävlingsledare: den förste blev Birger Frölinger. 2. Domaravdelning: chef Erik Furuby. 3. Mekanisk avd: chef Åke Kramér. 4. Depåavd: chef Erik Kinnander samt 5. Starteravd: med Lars Köhler som chef. Samtliga avdelningschefer skulle stå till tävlingsledarens förfogande för samordning av arbetet. 4

Sällskapets andra verksamhetsår präglades mest av arbete med att förbättra den tekniska utrustningen och trimma funktionärer för tävlingar och engagemang. Bilden från en kolstybbsbana i Göteborg 1954. Vilka jagar haren här? Urpremiär för hundkapp i Göteborg inför 5 000 begistrade åskådare Den 16 maj 1954 genomfördes en stort upplagd uppvisning i Göteborg, där det som tidigare gällde att presentera regelrätt hundkapplöpning enligt engelskt mönster. Det gällde en trestadsmatch Oslo Göteborg Stockholm, som föregåtts av uttagningstävlingar i respektive städer. Stockholm bidrog med 10 hundar. Det var urpremiären för den västsvenska publiken med Pressens rundtur som arrangör och med 5 000 begeistrade åskådare, enligt pressen. Uppgiften sporrade till stora ansträngningar, vilka också ledde till gott resultat, står det i årsberättelsen. Med 1953 års engagemang har nu premiärer hållits i alla landsändar utom i Norrland, allt i pressens regi. Pressfolket, som på detta sätt utnyttjat nyhetsvärdet i vår verksamhet, har gett oss en mycket god start. Men den nya uppgiften, att erövra svensk sportpublik och hundsportintresserade för hundkapplöpningssporten, är fortfarande endast påbörjad. Säsongen fortsatte med en rad uppvisningar i samband med speedwaytävlingar i Hammarby i samarbete med Motorsällskapet. Dessa var värdefulla med hänsyn till träning av funktionärer, men ekonomiskt gav de mindre utbyte. En värdig avslutning fick säsongen med Nor ordiska Mästerskapstävlingar för greyhounds den 8 okt 1954 på Stockholms Stadion. Tävlingarna arrangerades som förprogram till en speedwaymatch England Sverige. Norge segrade för andra gången med Frisco King och Sverige kom på andra plats med Frisco Flying Arrow. Finalheatet fick dela på 500 kr i pris. I NM-arrangemanget ingick också tre uppvisningslopp för vardera greyhounds, saluki och whippets samt ett inbjudningslopp för greyhounds. Något som tillmättes stor betydelse var kontakter som tagits med S:t Eriksmässans förgrundsfigur Folke Claesson i samband med planerandet av en ny stor mässhall på Storängsbotten för bl a idrottsevenemang. Även under 1954 fick hundkapparna disponera ett större inhägnat område på Hammarby idrottsplats för träning och uppställning av banmaterielen, vilket de var mycket tacksamma för trots det synnerligen trånga förrådsskjulet där. Under hela säsongen hölls träning i Hammarby för alla vinthundraser varje onsdag, men intensivast vår och höst och den gällde hundar som passerat nybörjarstadiet. När det gällde unghundsträning var läget mer bekymmersamt. Det var brist på såväl funktionärer som lämpliga gräsplaner, men man var väl medveten om frågans vikt. Det är anslutningen av nybörjare som i hög grad bestämmer takten för sportens utveckling, står det i årsberättelsen, där krafttag utlovades kommande år. Beträffande utrustning hade 31 banrullar av en nykonstruerad typ beslutat tillverkas och beräknades bli klara till nästa säsongsstart i april 1955. I centrum på rullen skulle en stötta för att bära upp avskärmningsrep kunna anbringas. Även en transportvagn med trumma för stängselrep skulle införskaffas. En ny startbox hade tillverkats och skänkts av en medlem. Det verkar som många av pionjärerna var tekniskt kunniga och själva tillverkade det mesta som behövdes. Dessutom hade tävlings- och träningstäcken tillverkats och gula funktionärsoveraller inköpts. Ekonomin var inte särskilt god. Sällskapet gick med förlust och måste ibland låna pengar av styrelsemedlemmarna. Sällskapet hade 14 medlemmar 1954. Antalet hundar som tävlat och/eller tränat under 1954 var 19 greyhounds, 18 whippets, 5 saluki, 3 afghaner och 3 ryska vinthundar. 1955 års styrelse var densamma som året innan, likaså AU. Dessutom blev årsavgiften fortsatt 50 kr. Styrelsen godkände invalet av tre nya medlemmar i sällskapet vid ett möte den 26 jan: Torsten Ståhlbröst, Rune Sjölund och Börje Frölinger samt ytterligare två den 9 nov: Birger Åkesson och Jan Halldoff. Under detta tredje verksamhetsår gick strävandena i stort ut på att ytterligare förbättra den tek- 5

Birger Frölinger med tre greyhounds som var med och tävlade på kolstybb. niska utrustningen samt att möjliggöra detta ur ekonomisk synpunkt genom anskaffning av flera och mer givande engagemang. Övriga ambitioner var: ytterligare träning och samövning av funktionärer, värvning av fler medlemmar, försök att stimulera för ytterligare hundanskaffning samt att försöka få en egen träningsbana eller åtminstone en mindre materielbod. Framgången hade varit mer eller mindre stor beträffande allt utom det sistnämnda, där inga framsteg kunnat göras. Visserligen har sällskapet fortfarande kunnat disponera Hammarby idrottsplats, men för att inte öka irritation över lösspringande hundar på gräsmattorna måste hundarna i framtiden hållas kopplade mellan löpen. De nya rullarna har varit årets största behållning, enligt årsberättelsen. De blev visserligen avsevärt dyrare än beräknat, men torde vara en mycket god lösning på det tekniska problemet. Engagemangsfrågan sägs ha fått en lycklig lösning sedan sällskapets förbindelse med de i slutet på 1954 uppdykande mässorganisatörerna konsoliderats. Bl a hade hundkappuppvisningar i Nordiska Mässors regi kunnat genomföras i Uddevalla den 7 8 maj och den 21 22 maj i Malmköping. Vårsäsongen avslutades med framträdanden i Borås och Stockholm i juni. Höstsäsongen inleddes i Sundsvall 13 14 aug, fortsatte med Borlänge 3 4 sept, Kalmar 19 sept första gången på rundbana och avslutades i Sala 25 sept. Nor ordiskt Mästerskap ägde rum i Köpenhamn 20 aug, men blev, enligt en knapphändig årsrapport sportsligt sett ur svensk synpunkt en besvikelse, men gav en tydlig fingervisning om vad avsaknad av ordentliga tävlingsbestämmelser kan leda till. 6 Det som hade hänt i finalen var förvirring bland hundarna pga bristande harkontakt. Kanske därför att danskarna använde sig av ytterhare, medan de norska och svenska hundarna var vana vid innerhare. En diskningssituation med en svensk hund uppstod, kanske fanns oklarheter i reglementet. I NM hade hittills endast svenska, danska och norska hundar deltagit, men sommaren 1955 hade sällskapet brevledes fått kontakt med den finska hundkapplöpningsorganisationen. Men den hade ett absolut krav på anslutning till den internationella organisationen UICL, vilket åtminstone svenskarna var tveksamma till. Stockholms Hundkapplöpningssällskap föreslås bildas För att de surt förvärvade pengarna i största möjliga utsträckning skulle undanhållas de långfingrade skattemyndigheterna föreslog styrelsen att verksamheten skulle övergå till att bli en ideell förening under namnet Stockholms Hundkapp undkapp- löpningssällskap. Beträffande den ekonomiska ställningen hade den då och då varit sådan att den givit styrelsens medlemmar (utom möjligen den optimistiske vice ordf och tävlingsledaren Birger Frölinger) avsevärda ekonomiska olustkänslor, heter det avslutningsvis i årsberättelsen. Vid årsstämman i Svenska Hundkapplöpningsällskapet ek för, SHKS, den 8 febr 1956 beslutades enhälligt bilda den ideella föreningen Stockholms Hundkapplöpningssällskap. Som villkor för medlemskap i SHS skulle gälla medlemskap även i SHKS. Till interimstyrelse för att utarbeta stadgar utsågs styrelsen i SHKS. Styrelsen omvaldes för andra året i följd. Enda ändringen var att Lars Köhler blev t f sekreterare pga att den ordinarie, Bror Nilsson, vistades på annan ort halva året. Årsavgiften var även detta år 50 kr och i slutet av 1956 var medlemsantalet 21, enbart män. Detta fjärde verksamhetsår genomfördes bl a tävlingar i Sala 3 juni, med premiär för Salatoto, en gissningstävlan för publiken med presentkorts-priser. I Axvalla 9 10 juni med en rekordpublik på 25 000 personer i samband med lantbruksmöte och Kennelklubbsutställning. I Målilla 16 juni som förprogram till speedway. I

Norrköping 24 juni resp 1 juli, enligt uppgift med usla banor. Höstsäsongen inleddes 5 aug för första gången med två tävlingar samma dag: i Enköping och Mariestad. Hundkappens första SM gick i Linköping 26 aug med stadens Brukshundsklubb som arrangör. Trots intensiv reklam uteblev den väntade storpubliken pga ihållande regn före start. SM-vinnare: Frisco Pir irat at, ägare Åke Kramér, SHS. Juniormästare: Zsa-Zsa, ägare Gunnar Löfgren, SHS. När hundkapplöpningssporten i Sverige nått samma popularitet som fotbollen har Svenska hundkapplöpningssällskapet nått ett högt uppsatt mål, skrev Bror Nilsson, sekr i SHKS i programbladet till SM 1956. Onekligen! Vidare tävlades det i Spånga den 2 sept, vilket blev ett fiasko: pga en dryg meters höjdskillnad mellan startboxen och första kurvan rev hundarna kurvrullarna i heat efter heat. Övriga tävlingsorter: Kristianstad 9 10 sept och Askim, Norge 29 sept. NM i Oslo 1956 annulerades efter harmiss svensk titel försvann Nor ordiska Mästerskapet gick av stapeln på Bislet i Oslo den 30 sept, för första gången även med finska deltagare. Tyvärr blev det ett tekniskt misslyckande: den nyinköpta utrustningen hade inte hunnit sluttrimmas med påföljd att haren inte hann passera mållinjen före hundarna i försöksheaten. Den nybildade Nordiska hundkapplöpningskommittén, med en representant från vardera SHS 2:a bana låg på Ryttarstadion. Här syns Lars Köhler med Devil Mike, 1955. Kanalplan på Södermalm, med Hammarbys gamla klubbhus i bakgrunden. Detta var SHS första permanenta bana. Loppen kördes på Speedwaybanan, kolstybb. Snygga dräkter på snygga killar. Sverige, Norge, Danmark och Finland, beslutade vid ett extramöte annullera hela tävlingen. Som kuriosum kan nämnas att en av de två svenska representanterna var Åke Kramér från SHKS styrelse, vars hund vann finalen men fråntogs titeln. Hundkapp på Ryttarstadion 14 okt 1956 upptakt till ny fast bana Vid ett styrelsemöte i SHKS 20 sept meddelades att Stockholms Fältridklubb önskade ett samarbete. Avsikten var att anordna en uppvisning på Ryttarstadion i Stockholm den 14 okt. Skulle den falla väl ut planerades en fortsättning året därpå. Tävlingen genomfördes till belåtenhet på en bra bana med centralt läge och oanade utvecklingsmöjligheter. Den 21 okt tävlades det på Charlottenlunds travbana i Köpenhamn i samband med en utställning av Dansk Kennelklubb. SHS-hunden Flor lorry, ägd av Claes Sandberg, vann. På en avslutningsfest anordnad av Dansk Greyhoundklubb fick disponent Sigvard Stokstad från Askim i Norge ta emot ett magnifikt pris. Han startade hundkapplöpningarna här i Norden och har uppfött goda hundar under kennelnamnet Frisco. SHS är honom stor tack skyldig för alla tips han gav när sällskapet startade, heter det i en rapport från den aktuella tiden. Hundkappsäsongen 1956 avslutades den 4 nov med en tävling där SHS var engagerat av Lidingö Ryttarförening. 1957 var det femte verksamhetsåret för SHKS, Svenska Hundkapplöpningssällskapet, som hade 8 styrelsesammanträden och 1 AU-möte. Styrelsen var i stort sett densamma som de två senaste 7

Rune Sjölund med Master, Smookey, Gipsy, Malou, Rita och Arrow. Bilden är från Ryttarstadion. åren: ordf Erik rik Fur urub uby, v ordf Birger Frölinger, kassör Erik Kinnander, sekr Lars Köhler, ledamöter Bror Nilsson, Åke Kramér, Nils Obel och Nils Norman. Den sistnämnde var enda nyvalet som erättning för Harald Almér. Årsavgiften var fortfarande 50 kr, men nu för de tre första medlemsåren, därefter 10 kr. SHS, Stockholms Hundkapplöpningssällskap, höll också ett första konstituerande sammanträde den 14 febr 1957 med i huvudsak samma ledamöter som i SHKS. 1957 hade i många avseenden varit det händelserikaste året i klubbens tillvaro både på gott och ont. Vid årets början var de ekonomiska utsikterna go-da. Därför kunde en varvstegsreglerad motor av kommutatortyp inköpas för ca 1 400 kr. Det visade sig var bra placerade pengar, då motorn väl motsvarade förväntningarna. SM-vinnare 1956, Pirat, Åke Kramér, SHS. Täcket är nog från uppvisningslopp. 8 SM 1957 på Ryttarstadion vanns av ZsaZsa Den 19 maj och den 2 juni arrangerades uppvisningar på Ryttarstadion på Östermalm tillsammans med Stockholms Ryttarsällskap. I samband med den sistnämnda anordnades också SM, där 18 greyhounds deltog, varav 13 från den egna klubben och 5 från Sala Hundkapplöpningssällskap. Vid denna tid fanns ytterligare en svensk klubb, Göteborgs Hundkapplöpningssällskap, som tyvärr inte kunde delta p g a en valpsjukeepidemi. Den hund som skulle delta i SM måste nu vara minst 15 månader gammal. SM 1957 vanns av Zsa-Zsa, ägd av Gunnar Löfgren, SHS. På vårsäsongen hade klubben även engagemang i Karlskrona, Finspong och Motala, samtliga lyckade. Sista söndagen i juli drabbades klubben av ett mycket hårt slag, då materialboden i Hammarby brann. Eftersom ingen försäkring fanns blev den ekonomiska förlusten svidande. Den 1, 8 och 15 sept hölls tävlingar på Ryttarstadion. Den 8 sept var den viktigaste tävlingsdagen detta år: då hölls Nor ordiska Mästerskapet med deltagare från Norge, Danmark, Finland och Sverige. På svensk hemmaplan hade den föregåtts av tre uttagningstävlingar. Varje land fick ha fyra deltagare. Nordisk Mästare blev Devil Mike ike, ägd av Brita Köhler, SHS. På grund av dåligt väder blev det ekonomiska utbytet, enligt årsberättelsen, inte lika gott som det sportsliga. Höstsäsongen fortsatte med uppvisningar i Bollnäs, Ljusdal och Kalmar. Under hösten påbörjades förhandlingar med Stockholms stads idrotts- och friluftsstyrelse för att undersöka möjligheterna att gemensamt arbeta för att få igång tävlingar på Johanneshov med totospel som mål. Kontakt hade även tagits med Sala och Göteborgs Hundkapplöpningssällskap för bildandet av ett centralförbund. Antalet hundar hade ökat under året, konstaterade styrelsen, som ansåg det vara ett livsvillkor för sällskapet att uppfödning och import av

kapplöpningshundar intensifieras. Något som också behövdes var fler medlemmar och därmed fler funktionärer. Men kvinnor var man skeptiska till denna tid, det visar bl a följande: Vice ordf och tävlingsledaren Birger Frölinger undrade om han fick använda sin fru Margit som tävlingssekreterare. Styrelsen tillstyrkte denna begäran först efter votering och tillståndet gällde bara för innevarande år! Johanneshov ny SHS-bana 1958 Stridigheter i klubben Vid årsmötet i SHKS den 14 febr 1958 meddelade Birger Frölinger att han inte kunde åta sig något uppdrag under 1958 och något senare lämnade han klubben. Till ny ordf valdes Erik rik Kinnander. Vice ordf blev Erik Furuby, sekr Lars Köhler, kassör Erik Gregestam. Övriga ledamöter var Gunnar Löfgren, som utsågs att sköta evenemangsanskaffningen, Torsten Ståhlbröst, som blev tävlingsledare samt Rune Sjölund, träningsledare. Under året hade klubben, som fortfarande var uppdelad på två, SHKS och SHS, 11 styrelsesammanträden. Tendensen var att allt mer verksamhet bedrevs i SHS:s namn. Klubben fick 1958 en ny fast bana, nämligen Johanneshovs idrottsplats, där under året tre tävlingar, varav en tvådagars, 11 12 okt, arrangerades. Under våren bedrevs träning som förut i Hammarby, men på hösten flyttades även den till Johanneshov. Anledningen till att klubben lämnade Ryttarstadion var bl a av ekonomisk art. Ryttarförbundet hade nämligen begärt att SHS skulle betala halva nöjesskatten för de tävlingar klubben medverkat med vid Ryttarstadion 1957. Det sade SHS bestämt nej till. Även ett annat skäl fanns: en majoritet inom klubben ville ha verksamheten förlagd till de södra stadsdelarna. En mindre grupp, däribland veterinären Erik Furuby, föredrog Ryttarstadions gräs framför Johanneshovs kolstybb. Centralförbund bildat 1958 med SHS, GHK och Sala HK Under den gångna vintern hade Svenska Hundkapplöpningssportens Centralförbund, SHCF, bildats. Till SHCF hade förutom SHS, Göteborgs- och Sala-klubbarna anslutit sig. Men SHCF räknar inte 1958 utan 1960 som sitt startår. Det beror förmodligen på att det bara fanns tre anslutna klubbar, inga stadgar, inget reglemente. Vid ett styrelsemöte den 15 aug framkom att två SHS-medlemmar av vilken den ene var Janne Halldoff lovat ställa sina hundar till den nybildade Stockholm Greyhound Clubs (SGC) förfogande för tävlingar i Enköping. Detta stred mot SHS:s intressen, menade flera medlemmar. Styrelsen beslutade efter omröstning att hundar, som tävlade för en klubb, som inte var ansluten till SHCF och inte fått dispens av SHS:s styrelse, skulle avstängas från tävling och träning en månad. Mot detta beslut reserverade sig Erik Furuby, som fann det olagligt och inte förenligt med sunt bedrivande av hundkapplöpningssporten. För att de två aktuella medlemmarna inte skulle behöva bryta redan ingångna löften, beslutade styrelsen ge dispens. Mot dispensen reserverade sig Lars Köhler, som ansåg att medlemmar ska vara lojala mot sin egen klubb. Stridigheterna fortsatte. Vid ett möte den 22 okt beslutade styrelsen, med anledning av att några medlemmar deltagit med hundar på en uppvisning i Vasaparken arrangerad av SGC, skriva till dem samt rekommendera Erik Furuby och Jan Halldoff att begära utträde ur klubben. Hösten 1958 fanns det 39 kapplöpningshundar registrerade av SHCF i Sverige, var-av 16 från Stockholm, 12 från Göteborg och 11 från Sala. SM-vinnaren 1957, ZsaZsa, med Gunnar Löfgren, SHS. 9

1958 en intensiv kapplöpningssommar Vi tar del av Lars Köhlers betraktelser över säsongen 1958, publicerad i Vinthunden. Vi startade den 27 april med en uppvisning på idrottsplatsen i Råsunda. Det var Barnens Dags arrangemang. 12 hundar sprang i 3 heat och sen höll vi en final. Den 15 och 18 maj arrangerade SHS tillsammans med Lions club två stora tävlingar på Johanneshovs idrottsplats. Det var första gången i Stockholm, som hundkapplöpningar arragerades utan kombination med andra aktivteter. Det var med stor spänning vi såg oss an detta. Tyvärr föll det mycket regn över bägge dagarna. Men det fanns gott om tak för oss att vara under. Värre var det för publiken. Det hade ändå kommit så mycket folk att tävlingarna gick ihop och lämnade ett litet överskott. Vi körde 6 heat med 6 hundar varje dag. Det var Salas och Stockholms hundar som deltog. Den 15 juni fick vi i uppdrag att för DNs räkning visa hundkapp som förspel till en av VMmatcherna i fotboll på Råsunda fotbollsstadion. Detta uppskattades av publiken och bidrog till att vi fick erbjudanden om flera uppvisningslopp. O Key vann både SM och NM 1958 för Janne Halldoff, SHS Den 31 aug hölls SM i Sala med deltagare från Stockholm, Göteborg och Sala. Fint väder och mycket publik. En värdig segrare blev Jan Halldoffs O K Key ey, som sedan också blev Nordisk Mästare i Köpenhamn. Det var andra året i rad som en svensk vann Nor ordiska Mästerskapet ästerskapet. Vi ordnade sen tävlingar på Johanneshov den 28 aug samt 7 och 28 sept i samarbete med IFK Stockholm. I dessa tävlingar startade 18 hundar i 3 heat, och sedan kördes 2 finaler. Tävlingarna gick ekonomiskt bra och det blev även tillfälle för våra hundar att få tävla och få rutin till kommande stortävlingar. Säsongen avslutades sen med S:t Eriks Cup den 11 och 12 okt. För första gången stod SHS som ensam arrangör. Det blev en lyckad tillställning både ekonomiskt och sportsligt. 12 norska, 3 danska och 21 svenska hundar tävlade på lördagen i semifinaler. I A-finalen på söndagen segrade den svenska hunden Dixie, B-finalen togs hem av den norske hunden Grey ey. På lördagskvällen hade en supé anordnats på Hotell Malmen, där delades ut pris för de bästa hundarna under höstens tränings-tävlingar. Första pris gick till Tang ang, ägare Erik Gregestam. Dubbla tävlingsledare i 1959 års SHS-styrelse stan och landsorten Vid årsmötet den 30 jan 1959 utsågs följande ordinarie ledamöter: Erik Kinnander, Lars Köhler, Olle Axelsson, Elof Eriksson och Otto Fredendahl. Vid konstitueringen den 13 mars besattes posterna i stort sett som året innan: ordf Erik rik Kinnan- der, sekr Lars Köhler, kassör Erik Gregestam. Skillnaden var att Erik Furuby, som 1958 var vice ordf och dessförinnan ordf i en följd av år inte längre tillhörde SHS utan konkurrentklub- SM på Ryttarstadion 1957. Gunnar Löfgren, ZsaZsa I, Jan Halldoff, Okey I, Arne Sjöberg, Dry Martini, Claes Sandberg, Sally, Henny Gregestam Tang och Rose- Marie Löfgren, Zorro I. Alla utom Dry Martini är från samma kull. 10

ben Stockholms Greyhound Club liksom Birger Frölinger, Jan Halldoff m fl. På ett AU-möte 3 april utsågs Rune Sjölund till träningsledare, Lars Köhler blev tävlingsledare för Stockholm, Torsten Ståhlbröst uppvisningsledare för landsorten samt Gunnar Löfgren evenemangsanskaffare med bistånd av sekr Lars Köhler. Frågan om Stockholms Greyhound Club borde diskuteras på ett SHCF-möte ansåg SHS:s styrelse den 16 april. SHCF måste ha sammanträtt och fattat beslut i frågan, eftersom i aug när SM avgjordes såväl Stockholm Greyhound Club som den nystartade klubben Kungsbacka Hundkapplöpningsklubb i Fjärås, deltog och således måste ha blivit invalda i SHCF. 1959 började också SHS:s interna stencilerade tidning Kapplöpningshunden komma ut med åtminstone två nummer. Redaktör var Otto Fredendahl. Tyngdpunkten på Johanneshov Färre landsortsuppvisningar 1959 Tävlingsåret inleddes den 7 maj med 18 hundar och fortsatte med Stockholm Greyhound Cup up den 30 31 maj med 48 hundar. Bägge tävlingarna ägde rum på SHS nya fasta bana vid Johanneshovs idrottsplats, som 1959 är centrum för merparten av SHS:s tävlingsverksamhet samt all träning. Även den 11 juni var det tävling på hemmaplan. Uppvisningarna i landsorten verkar ha varit något färre än tidigare. I Kapplöpningshunden nr 2 står bl a: Man måste ur hundägarsynpunkt erkänna att en uppvisning i landsorten på kanske en hård, ojämn bana aldrig kan ge hunden samma rättvisa bedömning som en större bana som mer passar hundens byggnad. I samma notis sägs också att Johanneshov är en tillgång. Skribenten är Erik Gregestam, klubbens kassör. Men den 24 maj var det i alla fall uppvisningslopp i Avesta i samband med en idrottsmässa. Det var också hunduppvisningar på flera andra platser från Malåträsk i norr till Falkenberg i söder. Den 9 aug deltog 18 hundar i en uppvisning i Valdemarsvik. SHS ställde även upp i Fredrikstens Grey ey- hound Cup i Halden i Norge den 23 24 maj. Ovriga utrikes tävlingar var NM i Åbo, som vanns av den finländska hunden Onyx of Courte- san. Dessutom deltog SHS med nio greyhounds i EM i Amsterdam den 20 sept. Under höstsäsongen var den stora begivenheten på hemmaplan SM den 29 30 aug på Johanneshov. SM-vinnare var Loffy Boy, ägd av Elof SM-vinnare 1958, Okey, ägare Jan Halldoff, SHS. Eriksson, SHS. Första tävlingsdagens kväll var det SM-fest för ca 40 50 personer i Tranebergsstugan i Bromma. Höstsäsongen avslutades med tävlingar på hemmabanan Johanneshov 11 12 okt samt 24 25 okt (30 hundar). Anmälan till Veterinärstyrelsen Motgång som slutade i framgång I aug 1959 inlämnades en anmälan till Veterinärstyrelsen av Arne Sjöberg, f d SHS-are: Vid SM den 31 aug 1958 på Silvervallen i Sala, vars bana mätte 460 m, fick hundarna springa upp till tre gånger i följd denna distans utan att vila. Vidare fick en del hundar springa distansen fem gånger på en dag, vilket hade till följd att två hundar störtade av utmattning på banan. På grund av de många löpen åsamkades de flesta hundarna svåra skador å trampdynorna, som blev alldeles söndertrasade. Anmälaren ville, för att förhindra en upprepning av liknande djurplågeri, att Veterinärstyrelsen skulle fastställa regler för hur hundkapplöpning i Sverige skulle få utövas. T ex att hundarna ska vila minst en halvtimme innan de får starta på nytt, att de inte får startas mer än två gånger samma dag, samt inte delta i tävling mer än två gånger i veckan. Dessutom ville anmälaren att SM den 29 30 aug 1959 på Johanneshov skulle kontolleras, vilket också skedde. Inspektionen gjordes av en hälsovårdsinspektör och en stadsveterinär. Samtliga 39 hundar besiktades före och efter loppen av stadsveterinären samt banveterinär Erik Furuby. Det framkom att 16 hundar, dvs 41 %, fått diverse skador, framför allt rivsår på tassarna. Det torde möjligen bero på banans beskaffenhet, kolstybb. En gräsbana kan kanske vara mera skonsam för hundarnas tassar. Erik Furuby berättar senare: Inspektionsrapporten blev vårt tyngsta argument, när SHS skul- 11

Defilering på Johanneshov (nuvarande Söderstadion) 1959. B Hammarkvist, Sten E Åman och Per Englutsen, Halden, Norge. le föra vidare önskemålet om en egen kapplöpningsbana hos de kommunala myndigheterna, vilket till slut resulterade i tillkomsten av Skarpnäcksbanan 1960. Summering av 1950-talet Svensk hundkapps debutårtionde 1953 bildas i Stockolm landets första klubb, den ekonomiska föreningen Svenska Hundkapplöpningssällskapet, som 1956 övergår till att bli den ideella föreningen Stockholms Hundkapplöpningssällskap, SHS. Redan från början har klubben tillgång till Hammarby idrottsplats vid Kanalplan för träning, men även en del tävlingar. Största delen av verksamheten de första åren ägnas dock åt uppvisningslopp både i Stockholm och ute i landet, ofta i samband med idrottsevenemang och mässor. Avsikten är dels att sprida kännedom om hundkapplöpningssporten till alla delar av Sverige, men framför att få in pengar för att driva, förbättra och utöka verksamheten. I början deltar alla slags vinthundsraser i uppvisningsloppen: salukis, afghaner, deerhounds, men ganska snart sker en fokusering på greyhounds och i viss mån whippets. I mitten på 50-talet bildas även Göteborgs Hundkapplöpningsklubb och Sala Hundkapplöpningssällskap och i slutet av decenniet kom Stockholms Greyhound Club i Stockholm och Kungsbacka Hundkapplöpningsklubb i Fjärås. Dessutom bildas (förstadiet till) Svenska Hundkapplöpningssportens Centralförbund, SHCF, vintern 1958. SHS får hösten 1956 en ny fast bana på Ryttarstadion, men byter sedan till Johanneshovs idrottsplats våren 1958. Nordiska Mästerskap äger rum årligen under Johanneshov ca 1959. Starten har gått! Det är verkligen en öppen bur, inget golv och nät mellan boxarna. hela 50-talet med start redan 1953. SM för greyhounds inleds 1956. Tankar och förhoppningar om totospel finns redan från början hos hundkappfolket, men de mest initierade inser att det krävs att man först genom avel och import skaffar fram en betydligt större hundstam. Dessutom behövs fler medlemmar. Men inom kort kan det vara dags! Birger Frölinger tävlingsledare och uppvisningsarrangör Lars Köhler, som bl a var SHS sekr större delen av 50-talet, skriver om denna tid: SM-vinnare 1959, Loffy Boy, Elof Eriksson, SHS. 12

För att öka de ekonomiska resurserna så åtog sig klubben en mängd uppvisningar i landsorten. Ett omfattande och givande arbete gjordes av Birger Frölinger, som organiserade denna del av verksamheten. Han var en stor fixare av det mesta och tillsammans med sin hustru Margit en samlingspunkt och inspirationskälla genom sitt alltid goda humör. Att Birger Frölinger fortfarande en marsdag 2002 hade kvar sitt goda humör och sitt skämtlynne kunde även vi som iordningställt denna bok konstatera, när vi tillsammans med Janne Halldoff besökte honom i hans lägenhet på Kungsholmen. Han var då en liten pigg man i 90-årsåldern, som väl mindes hundkappens pionjärår på 1950- talet. T ex hur man kuskade omkring ute i olika landsändar ofta sittande uppe på lastbilsflak för att övervaka hundarna som satt i burar. Birger Frölinger ansåg också att hundkapparna borde vara väldigt tacksamma mot Hammarby idrottsklubb. För utan denna klubbs generösa inställning att upplåta banor för träning och tävling trodde han inte att det hade funnits möjlighet att starta, åtminstone inte 1953. Varför var det så mycket stridigheter i SHS 1958, det år då flera av klubbens nyckelfigurer, bl a Erik Furuby och Birger Frölinger själv, valde att lämna klubben? Det handlade inte om några principfrågor och det hade heller ingenting att göra med att klubben den här tiden byter bana från Ryttarstadion till Johanneshov. Enligt Birger Frölinger var det helt enkelt för mycket tjafs om allting, troligen beroende på stridande viljor och fel personkemi. Därför kom Stockholms Greyhound Club till. Den bildades av avhoppare från SHS, däribland Birger Frölinger. Denna klubb blev dock inte så långvarig, den upphörde i början på 60-talet, sedan Skarpnäck byggts. Därmed avslutades också Birger Frölingers hundkappsår. Birger Frölinger såg verkligen fram emot att få läsa boken om hundkappens 50-åriga historia. Det sade han både till oss när vi besökte honom och till sina vänner. Tyvärr fick han aldrig göra det, eftersom han lämnade jordelivet under vintern 2003. Janne Halldoff ende aktive SHShundkappare från pionjärtiden Janne Halldoff, filmregissören, är den ende hundkappare som varit med ända sedan starten 1953. Han var då bara 13 år gammal och för ung för att få bli medlem. Det fick han bli först 1955. Det började med att han hade turen att få en whippet, som hette Sir Kenny, till skänks av en gammal granntant, som var änka och skulle flytta till ett ålderdomshem, dit hon inte fick ta sin hund med sig. Hon hade sett att Janne alltid brukade klappa och prata med hunden när han gick förbi. Hans klasskompisar tyckte han hade skaffat sig en benig, ynklig jycke och undrade varför han inte hade valt en schäfer istället. Men Janne, som bodde vid Nytorget, började träna sin whippet med hundkapparna på Hammarbys Kanalplan. 1954 fick han följa med till SM i Göteborg, där Sir Kenny vann. Killarna i klassen blev mäkta imponerade när Janne kom till plugget, dängde en prisbuckla i skolbänken med orden: Sveriges snabbaste hund! Efter denna succé köpte Janne Halldoff sin första greyhound. Det har sedan dess blivit åtskilliga genom åren. Några har han haft stora framgångar med, bl a O K Key ey, som vann SM 1958 och NM samma år samt GW Jätten ätten, som vann Greyhound Derby 1977. Alldeles i början på 60-talet kom hans fru Kerstin, av sin man kallad Kärran, in såväl i Jannes liv som i hundkappen. Kerstin Halldoff är dessutom en mycket viktig person inom SHS. Hon är professionell finsömmerska och det är hon som i flera decennier sytt alla de vackra täcken, som varenda hundkappare drömmer om att just deras hund ska lyckas erövra. Familjemedlemmar hos Halldoffs är f n gamla Jolie Pearl kallad Tjejen, Feel The Gold och unghunden Syster Yster. Slutkläm över 1950-talet från sekreterare Lars Köhler Jag minns många som under denna tid lade ner ett stort och osjälviskt arbete för det gemensamma bästa. Namn som Erik Kinnander, Erik Furuby, Åke Kramér, Torsten Ståhlbröst, Gunnar Löfgren, Rune Sjölund, Bror Nilsson, Loffe Eriksson, Janne Halldoff, Otto Fredendahl, Nils Norman, Gösta Lindhé m fl bör icke förglömmas då svensk hundkapplöpnings historia en gång kommer att nedtecknas. Lars Köhler är helt visst också ett namn att lägga till. Den främsta sporren vi under denna tid hade var att skapa bättre förhållanden så att våra hundar i ädel kamp utan yttre störning skulle få kämpa om vem som var bäst. Detta ledde via Hammarby idrottsplats, Ryttarstadion, Johanneshovs idrottsplats till Skarpnäcksfältet. 13