Appendix. Ur minnet från år som gått från 1857 till 1907 Nedtecknade av Carl Johan Ericsson

1 Appendix Ur minnet från år som gått från 1857 till 1907 Nedtecknade av Carl Johan Ericsson Efter anskaffande av till stånd och efter pålysning i Frösunda kyrka, Seminghundra härad, Sthlms län, Sverige, att inträda i det Heliga ståndet tre söndagar i rad i januari och lysningsmiddag hållits av Matts Mattssons i Fogelsunda den tredje söndagen och även tid för sång, bön och tal med ledning utifrån Guds Ord. Från denna tid räknade kusin Otto L. Johansson på Toftesta, Garns socken, sin frälsning av nåd i Jesu namn. Efter allt detta träffade vi den 16 febr. på förmiddagen släktingar och vänner från två familjer på Backa herrgård och efter en stunds vila och arrangemang kom Matts Mattsson ut från kammaren och ledde sin äldsta dotter Wilhelmina Charlotta klädd som brud till en stor hall. Brudgummen Carl Johan gick och mötte dem vid brudbänken och sedan brudtärnorna intagit sina platser, förenades Carl Johan Ericsson och Matts dotter Wilhelmina Charlotta i äktenskap av kyrkoherde Skoglund i Kårsta församling. Efter vigseln gratulationer. Sedan serverades ett glas sött vin med kakor. Sedan brudparet satts i en av patron Åkerlunds i Backa släde till vilken hans Nåds svarta kaross hästar var förspända och hans gamla kusk Jan Jansson satt på kuskbocken. Sedan föräldrar, syskon och gäster hade satt sig i sina slädar startade ett ganska stort slädparti sin färd till brudens föräldrahem vid Fogelsunda, Frösunda församling, en svensk mil bort. Vid ankomsten mottogs hela sällskapet och sedan ytterkläderna tagits av, visades var och en sin plats att sitta vid riligt dukade bord med tilltalande och välsmakande mat och att som fint folk förtära en sen middag. Eloge till kockarna Tant Pettersson från Skrefsta och Fru Lundblad från Melins, Illinois även mamsell Sparling. När festen var slut, var det kväll och mörkt. Mycket folk hade samlats, en del långväga ifrån, för att se hur ett bröllop kunde firas utan starka drycker och dans ty ryktet hade spritts, att ingendera skulle tillåtas och även för att se bruden. Detta var det första bröllop i dessa trakter, som hölls utan sprit, dans eller kort. Orsaken var troligen, att värden, hans dotter och brudgummen sedan en tid blivit Guds barn. Detta bröllop var därför, vid denna tiden, anmärkningsvärt ty sprit, dans och kortspel förekom ej, istället ägde mycket av intresse rum. Några av gästerna blev törstiga efter det, som ej tillhandahölls (Whisky) och gick ut för att se, om de kunde finna en styrketår, men fann ingenting. De som gick var sannolikt främlingar, vilket kan vara anledningen till att de inte fann något.

2 Bröllopet fortsatte i två dagar och den senare delen upptogs av sång, bön och predikan och maningsord med utgångspunkt från Guds ord. Och Gud välsignade det så, att från denna dag även en man vid namn Onkel Pettersson i Skrefsta räknade sin frälsning. Han döptes senare och blev en av de ledande baptisterna på platsen. Kollekt för de fattiga upptogs båda dagarna vid middagsborden, jag kommer inte ihåg summan. Vi stannade ett år i brudens föräldrahem och arbetade hos dem, men vi bodde hos brudens mormor i Rickeby, Kårsta, vilket hennes svärson och dotter hyrde, d v s brudens far och mor hyrde Rickeby av deras mor. Julen 1857 utlyste patron Åkerlund, pastor Sparrman och baron Möllersvärd ett möte för en missionsresa. Nyårsdagen 1858 på kvällen på Walla, Skepptuna socken, andra kvällen i Östanå prästgård (Ska förmodligen vara Östuna prästgård) och tredje kvällen på Sparrmans Wallby, Vaksala församling. Patron Åkerlund mottog ett brev från Stockholm, att han måste resa till Stockholm genast, för att ta hand om några affärsangelägenheter, Baron Möllersvärd och pastor Sparrman for med honom. Jag fick meddelande, att jag måste resa till tre platser, för att i deras ställe leda gudstjänster. I samråd med svärfar beslöts, att han skulle föra mig till Östuna. Broder M. Österman for med oss nyårsdagen 1858. När vi kom till Walla, Skepptuna socken, en timme före gudstjänsttiden, hade så mycket folk samlats att vi gick genom ett fönster in i ett rum hellre än att armbåga oss genom folkhopen framför dörren. Sedan kaffe hade serverats och vi samtalat en stunds, var det tid att öppna mötet. Sedan jag meddelat varför Åkerlund, Sparrman och Möllersvärd inte kunde komma, började vi mötet med sång och några böner. Österman och jag talade en stund var över ämnet: vad som var meningen med tidens förändring eller nyåret. Sedan vi slutat, sjöngs några sånger och folket var mycket mindre otillfredsställt än vid början. Jansson i Jaby (Ska sannolikt vara Täby i Östuna) var där men hade så många som for med honom att svärfar följde oss. Vännerna Jansson hade utlyst ett möte till eftermiddagen. En hel del folk kom, även fröken Wattman, dotter till kyrkoherden i Östuna församling, var där. Vi undrade om vi kunde slippa gå till prästgården, men det ville hon inte lyssna på. Sedan kom man överens om att Jansson skulle föra mig till prästgården och följande dag till Vaksala. Min svärfar och Österman red hem. På kvällen red en hel laddning av oss till prästgården. Vid vår ankomst fann vi mycket folk samlade. Nu, eftersom platsen var belägen i Lagga pastorat, där folk var gästfria, stannade Jansson och en av männen med hästarna. Jag gick in med de övriga och blev väl mottagen av änkan Wattman och hennes dotter och undfägnades med kaffe o s v tills det var tid att börja mötet Efter tillkännagivande varför skäl till frånvaro för - Åkerlund, Sparrman och Möllersvärd inte kunde komma sjöng vi några sånger och jag, som bett till Gud, tillkännagav texten, som var bönen Jesus lärde sina lärjungar

3 Fader vår. En man ur hopen ropade: Den kan vi, har ni ingenting annat? Jag svarade: Så mycket bättre. Sedan jag talat en stund började mössorna tas av huvudena, ty männen hade behållit mössorna på. Efter talet sjöng vi några få sånger och folket samlades uti hallen, så att flickorna måste klättra upp på bord, byråer och skänkbord. Folket ville inte gå, de ville höra mer. Vi fortsatte mötet med vittnesbörd, då åtskilliga deltog i vittnande, bön och sång. Efter tre timmars möte skiljdes vi och for hem till Täby, glada och lyckliga och prisande Gud. Följande dag körde Jansson mig till Vaksala och stannade hos hans föräldrar vid Slafsta, där vi fick middag och vilade en stund. Sedan körde Jansson d v s fadern Erick Jansson, oss till Wallby. Mycket folk samlades även där. Några slädlass kom också från Uppsala. Fabrikör Widmans gav mig god hjälp, likaså hemskräddaren herr Julin. Vi hade ett härligt möte och Gud välsignade oss rikt. Jag måste stanna hos hans Nåds familj Sparrmans över natten. En av hans tjänare körde mig till Slafsta nästa dag, där vi hade ett möte på kvällen. Här drev inte folk gyckel med den som skulle tala Mycket folk kom och Gud välsignade Ordet. Här blev jag bekant med kapten Sjolström på Stora Wallby. Han for senare till Canada. Han var kväkare den enda jag någonsin mött. Följande dag inbjöds vi till middag hos broder Sjolström och på kvällen möte, kapten Sjolström talade även Guds Ord, när Anden rörde, annars inte. Nästa dag körde farbror på Slafsta oss till Uppsala på middag hos Widmans. Några vänner var där och på eftermiddagen hade vi ett möte. Följande dag for Jansson och jag till Täby, stannade där några dagar, hade möten där och i Årby, Janssons svågers hem, och även i Långhundra, Husby-Långhundra pastorat. Under denna tid hade Åkerlund och Sparrman kommit från Stockholm till Rolsta i Frösunda socken där de höll ett möte på Trettondagen, Min hustru var även där. När Sparrman hälsat på henne, frågade han henne, om jag var hemma, men hon svarade, att hon inte hört något från oss. (Svärfar for hem och Österman for hem till sig utan att träffa Mina) Sparrman sade till henne: Han kanske kommer med fångkärran? (d v s under arrest) Småningom kom jag emellertid hem till Mina. Snart skickades jag dock på liknande färd till platser, dit Åkerlund och Sparrman skulle ha rest. Nu for vi till Täby, nära Stockholm, till Carl Wahlgrens föräldrar. Och systern, fru Wahlgren, nästan svimmade av oro, för att Åkerlund och Sparrman inte kom utan skickade mig, ty detta var det första mötet i sin art, som hölls i pastoratet. Intet under att så mycket folk samlades. Men Gud vakade över Ordet och mötet blev rikt välsignat. Vi hade möten nästan varje kväll den vintern. Den 26 januari predikade Åkerlund och Möllersvärd i Brosenius hem i Kippinge, Närtuna socken. Min svärfar kom för att hämta oss och vi for med honom till Kippinge. Efter mötets slut inbjöds vi att stanna till kvällsvard. Medan kvällsvarden förbereddes och borden dukades, skrev patron Åkerlund

4 (av?) sången 214 i Pilgrimssånger och organisten Ljunggren komponerade (harmoniserade?) en melodi och gjorde musik till och hennes Nåd Åkerlund spelade den på pianot. Efter kvällsvarden for vi hem. När vi kom hem, sade min hustru, att det inte var någon idé, att ställa märren i stallet, då jag skulle fara till fru Hök (barnmorskan) och ta henne med tillbaka. Kl 2 på morgonen den 27 januari mottog vi vår förstfödde son, Carl Wilhelm Chrysostomos. Eftersom vi hyste separatistiska åsikter men ännu tillhörde lutherska statskyrkan, började vi överväga och studera, om det, som katekesen lär beträffande barndop och faddrar, frälsning från det onda etc. och givande av evigt liv genom begjutning av en handfull vatten tre gånger av prästen, var sant. Mina och jag bad till Gud om kunskap, nåd och styrka och i Hans namn beslöt vi att inte ha några faddrar till vårt barn. Något senare for jag till prästgården i Frösunda, ty vi var kyrkobokförda i Frösunda och jag mottogs väl vid ankomsten av kontraktsprosten och pastor Alner, kyrkoherde i Frösunda. När jag framförde mitt ärende, gratulerades och lyckönskades jag, varefter jag lämnade honom barnets namn och födelsedag, vilka han införde i kyrkoregistret. Sedan frågade han mig, vilka som skulle vara faddrar (gudförsäldrar). Jag sade: Vi tänkte att vi inte skulle ha några. Vad, sade han utan faddrar kan jag inte döpa honom. Jag svarade: Vi finner ingenting i Bibeln angående faddrar, därför kan vi inte samtycka till det. Därpå följde ett långt samtal. Så snart som möjligt rekommenderade Alner till domkapitlet, att förordna hans pastorsadjunkt till vice pastor eller hjälppräst, vilket skedde inom två veckor. En söndagseftermiddag kom han till oss och öppnade ett samtal med oss om barndop. Slutligen sade han, i det han pekade på barnet, som låg i vaggan: Så länge han är odöpt, tillhör han djävulen. Detta skar djupare i våra samveten, då vi började att studera dopet, särskilt barndopet, med det resultatet att vi inte bara vägrade faddrar utan även barndopet självt. Resultatet av detta blev, att samma vice pastor kom till oss den första veckan i april med kallelse, daterad den 31 mars, från domkapitlet i Uppsala att vi enligt lag skulle infinna oss den 20 april kl 11 för att höras och mottaga instruktioner inför presidium. Den 19 april reste jag ensam till Wallby Vaksala, och stannade där över natten hos pastor Sparrmans. På morgonen den 20:de for jag in till Uppsala, ställde min häst hos Widmans och gick över till biskopshuset. Vi visades trappuppgång och dörr av en vaktmästare. Vi lyssnade och hörde röster, som om någon var inne. Jag gick in i ett litet rum till vänster, skakande och rädd: i det jag föll ner bland kläderna bad jag till Gud och blev styrkt. Dörren öppnades och tre män kom ut och en stannade. Jag gick fram och hälsade på dem och frågade efter ärkebiskopen. Jag är här var svaret. Sedan presenterade jag mig och han bad mig stiga in och frågade var jag lämnat hästen. Jag talade om det och han sade, att jag kunde ha tagit den upp

5 till biskopens loge. På en klockringning kom en tjänare in och förde mig in till en matsal, där jag fick middag. Vi möttes igen kl 1 em. i biskopens arbetsrum och började ett samtal, som varade i tre timmar. Avgiften som jag måste betala för måltiden (Supoena) återbetalades till mig. Fastän jag framhärdade i min dårskap, inbjöd biskopen mig att stanna över natten i hans hem, eftersom jag hade så långt att fara och sade även, att han skulle sammankalla domkapitlet till en extra session nästa dag. Jag tackade honom - men lät mig gå. Vi hade ett härligt möte i Täby. Medan vi bodde i Rickeby, köptes mark och byggdes ett möteshus till Guds ära av separatisterna, vilket senare blev baptisternas egendom, när baptistkyrkan bildades. Och vi hade förmånen att vara med dem från början. Farmor dog, jordfästes och hennes ägodelar såldes på auktion. När detta var avslutat, flyttade vi till Bolby, Rö socken, där vi började arbeta som underinspektor våren 1858. Omkring mitten av maj mottog vi kallelser att infinna oss vid Uppsala domkapitel för förhör att svara inför den och mottaga instruktioner. Mina for med mig så långt som till Backa, varifrån jag fortsatte resan ensam. Viod min ankomst fördes jag in i domssalen, där jag placerades vid den lägre änden av ett långt bord. Preses satt vid den andra änden och sex professorer på var sin sida om bordet. Där var även en sekreterare vid ett litet bord till höger om preses. Efter förhöret som varade i tre timmar utan några resultat, beordrades professor Thorén och jag av konsistoriet att mötas på hans arbetsplats från kl 4 till kl 6 samma eftermiddag. Mötet med Thorén fortsatte till nästan kl 8, när kaffe och skorpor serverades. Sedan for jag till professor Backman, överlämnade brevet från Thorén och gav skälet till min sena ankomst. Efter några få ord försökte han kasta ut mig, men gjorde det inte. Att återge i detalj diskussionerna under alla dessa möten skulle bli för långt och otillräckligt. Vi förblev orubbligt fasta i vår tro. Nästa dag reste jag hem, stannade i Täby och höll ett möte där. Någon tid därefter kom kyrkoherde Wallinder i Rimbo på anmodan eller order av domkapitlet till oss. Han fann Mina hemma och talade med henne, men eftersom han hänvisade till kyrkan och katekesen och hon till Bibeln, kom de inte överens. Efter en liten tids uppehåll kom ledaren för Bolbys katekesdistrikt med en stämning till oss att infinna oss vid Rimbo prästgård för att stå till svars för och mottaga vidare instruktioner av Wallinder. Jag reste dit, men resultatet förblev detsamma. Några veckor senare kom densamme officiellt med kallelse från Uppsala domkapitel att vi skulle möta kyrkoherde Wallinder i Rimbo igen, men denna gång i Rö skolhus för att förhöras, instrueras och förmanas. Även denna gång reste jag ensam. Vid min ankomst till skolhuset fann jag Wallinder redan där. Båda satte vi oss vid bordet. Då sade jag: Ursäkta mig, herr kyrkoherde, eftersom det nu är tredje gången kyrkoherden måste sammanträffa med oss på order av Uppsala ärade domkapitel, föreslår jag att

6 vi, innan kyrkoherden börjar, förenar oss i bön till Gud om hans hjälp och om den Helige Andes vägledning. Ja, min gode man, sade han. Då tog han psalm- och handböcker, som fanns på bordet och läste morgonbönen, Herrens bön och Välsignelsen tryckt i boken. Innan han började läsa sade han: Om Ericsson önskar, kan han böja knä, det gör ingenting just som hjärtats knä är böjt. Sedan han slutat läsa sin bön, rörde den Helige Ande mig till bön. Sedan samtalade vi över ämnet barndop eller begjutning och tillhörande ämnen. När vi skildes voro vi mer delade än när vi möttes. Kyrkoherde Wallinder hade bett skolrådet vara närvarande vid hans möte med underinspektor G. J. Ericsson på Bolby och hur han skulle tillintetgöra honom. Rådet var anvisat att stanna i ett angränsande rum och jag visste ingenting om det förrän nu. Och de sade till mig: På grund av resultatet av detta möte och förmaning av Ericsson tändes den första gnistan av pris i bådas våra hjärtan. Många gånger ha vi tackat Gud för detta möte, därför att kort tid efteråt mottog vi nåden att tro och den frid, som bara Gud kan ge. Och nu är vi lyckliga Guds barn. Och Carl Persson föll mig om halsen och grät av glädje. Men enligt Wallinder framhärdade min hustru och jag i vår villfarelse och voro förlorade och utan hjälp. Bland de många saker som hände under den tid som vi var i Bolby var en angående en broder, C J Nilsson, som arbetade på en gård i Kuddby i Rimbo socken, som tillhörde en Caro Jansson i Ledinge, Kårsta socken. Nilsson rådslog med mig att komma och hålla möte på hans ställe. Tidigt en söndag morgon for jag över och ställde min häst i stallet på en gård i Findby, tillhörig min kusin och gick över till Nilssons. Nils Jonsson, en ämbetsman (länsman?), bodde i Kuddby, vars äldste son var sängliggande. På förmiddagen gick Nilssons och jag upp till hans gård och pratade med den sjuke och bad och sjöng. Vi inbjöds till middag och mottog inbjudan. Under samtalet fann jag, att han och jag var sysslingar, ty min far och hans far var kusiner. Tiden för mötet var satt till kl 3 em. Kl 2 em. gick Nilsson och jag till hans hem och fann att mycket folk hade redan kommit. De kom från alla håll. Kyrkoherde Wallinder kom också farande i en täckt vagn, men han for förbi och stannade vid länsmannens hem. Orsaken till den stora folksamlingen var troligen, att Wallinder i sin predikan på morgonen hade uppmanat sina åhörare att närvara vid mötet i C J Nilssons hem i Kuddby kl 3 em, där den förlorade själen, underinspektoren på Bolby skulle predika. Han sade till dem: Ni behöver inte frukta för att störa eller upplösa mötet, ty det kostar inte mer än två öre att slå ihjäl en läsare etc. Nilsson hade grävt en brunn i trädgården och fraktat hem sten för att mura upp brunnen. Kl 3 em. gick Nilsson och jag ut på gången, sjöng en sång,

7 öppnade Bibeln för att läsa texten: Herren är min herde, när hopen ropade: Om du inte är tyst, är du dödens! Huset var fullt av folk, taket och gården var också fulla, långt ut en tjutande hop. Stenhögen kastades ned i brunnen. Nilsson ryckte mig i armen och bad mig att vara tyst. Hopen skrek: Gå hem med dig, annars dödar vi dig, för kyrkoherden har sagt, att du och alla läsare har förklarats fredlösa, och att det bara kostar två öre att slå ihjäl en läsare. Lösryckta tegelstenar från en skorsten på taket kastades ned och en befallning kom till Nilsson: Om du inte skickar hem inspektoren på Bolby, skall vi riva ned hela huset och döda er alla. Nilsson tog min arm. Jag bad honom stanna hos sin hustru Lovisa, som var lämnad ensam. Han svarade: Gud skyddar henne. Jag går med dig till Findby. Skulle du bli dödad här på ängen, vill jag dö med dig. När vi kom till en liten bäck och gick över spången, vände hopen och gick tillbaka. På min begäran återvände även Nilsson, sedan vi en kort stund tackat Gud på våra knän. När jag kom till min sysslings gård han hade kommit hem före mig gick jag in i rummet där hans husbonde, krymplingen låg. När han såg mig, ropade han: Jag skulle döda dig här på fläcken, om jag kunde, eftersom hopen var feg nog att låta dig gå. Det är bäst för er gamle man att ni inte kan göra det, sade jag och talade med honom litet om Jesus, sjöng en sång mm. Några dagar senare sände krymplingen bud, att han önskade att jag skulle komma och hålla möte på hans gård, och två veckor senare stod jag vid hans säng och predikade Guds ord för en stor församling. Från den tiden var det huset öppet för möten, Och nu är där en baptistkyrka i Rimbo, Rö, en dotterkyrka till Kårsta baptistkyrka. Under den här tiden hade Östermans i Backa och Jan Janssons i Gillberga, Kårsta, fått var sin son och vägrade att låta prästen döpa barnen efter staskyrkans ordning. Då skickade Uppsala domkapitel sin president, ärkebiskop Reuterdahl, till Svenska kyrkans överhuvud, nämligen kung Carl XV, och lade fram hela saken för honom. Kungen fällde utslaget att C J Ericsson och hans hustru Wilhelmina Charlotta Mattsdotter och alla andra skulle behandlas enligt den svenska, evangeliska-lutherska kyrkans ordning, vilken säger: Konungen skall icke tvinga ej heller tillåta någon att tvinga någon annans samvete. Så nu kunde vi gå i frid och lämnades ensamma. Och när andra barns födelser anmäldes, namn och födelsedata uppgavs och registrerades sade prästen alltid: Jag förstår att barnet inte skall döpas. Sent på sommaren, jag minns inte exakt datum, inbjöds min hustru och jag till Solsta, Frösunda socken, till ett kalas, som gavs i samband med tillkännagivandet av lysning till äktenskap för en kusin till min hustru.

8 Kalaset ägde rum på söndagseftermiddagen. Och på kvällen predikades Guds ord. Sedan stannade vi hemma på Fogelsunda över måndag. På kvällen var byns folk där och vi hade en timmes andaktsstund, varefter jag stannade och hade ett samtal med kusin Erik Persson. När vi gick till Hall, var min hustru och Johansson i Backa där och väntade, ty svärmor hade dukat bordet med något av hennes bästa åt oss. Bordet stod mellan två fönster. Mina satt vid bordssidan vid ett fönster, Johansson gick över golvet. När jag kom in sade han: Vi blev hungriga, så vi började. Och som han gick fram och tillbaka mumsade han på en smörgås. Det är bra, svarade jag och satte mig vid den andra sidan av bordet vid det andra fönstret. Just som jag yttrade en suck av tack till Gud, hörde jag en knall och jag kände en stickande smärta i mitt ansikte på den lägre sidan av håret så att jag förde handen till stället. Sedan tog jag ljusstaken och stängde fönstret. Svärmor kom hastigt in från ett rum till oss och sade: Barn, vad gör ni? Skjuter ni över bordet? och blåste sedan ut ljuset. Även svärfar kom in till oss. Johansson sprang ut genom dörren, men allt var lugnt och ingen sågs. Efter en liten stund gick vi till sängs. Nästa dag fann vi, att skottet och en glasbit, som gjorde skråman i mitt ansikte, had korsat rummet och fastnat i dörren till ingången. Ett annat skott hittades på golvet. Ett annat skott hade kommit in genom fönstret, där Mina satt och hittades under en säng, som stod på rummets andra sida. Utanför på väggen i fönsterramen, fann vi 22 skott bara 12 tum från mitt bröst och i samma höjd. Broder Johansson, som var en god jägare, sade att skotten avlossats från ca 100 fots avstånd. T o m efter dessa många år har vi inte kunnat gissa eller misstänka vem som kunde ha utfört dådet. Samma natt, ja vid samma timme, sköt fienderna på Wallberg, när han i sällskap med några vänner gick längs vägen. Där vägen gick genom en skogsbacke smällde skottet och gick genom Wallbergs rockskört. Även en kolportör kallad Rettnitsen, var på Gotland i Visby. Efter mötet gick han upp till husets andra våning och medan jungfrun gjorde iordning sängen, knäböjde han vid en stol, som stod mitt emot ett fönster och bad. Just som han slutade och skulle resa sig, kom en knall och ett skott kom smitande in genom fönstret över hans huvud. 22 skott plockades upp från golvet. Jag nämner dessa ting för att visa hur Gud tillstädjer faror komma nära men skyddar de sina. Beträffande nattvarden hyste vi separatister den åsikten, att den skulle hållas tillsammans med en måltid. Nu bodde två systrar på Beateberg och vi från Bolby och broder Johansson, som då var på Beateberg och snickare på patron Åkerlunds egendom, vi kom överens om att mötas hos varandra på detta sätt för att i kärlek fira Herrens nattvard. På detta sätt skulle vi ha nattvard (eller kärleksmåltid) i matsalen och efteråt brödsbrytelse i lady Bergströms rum. Det var ämnat att Johansson skulle bryta brödet.

9 Men när vi kom fann vi att Johansson hade gått. Eftersom jag nu var ende mannen närvarande, måste jag lova att tjäna. Medan jag gick omkring och åt (det var vad vi kallade gående bord ) kom en röst i mina öron en stämma mera mäktig än Wibergs, Palmqvists, Lindbloms Wallbergs eller andra baptisters. Den ropade och sade: Du hycklare! Det synliga vill du göra för nattvarden, men inte för dopet! Jag såg mig omkring för att se om någon annan hörde rösten, men märkte det inte hos någon. Med ett upprört samvete bröt jag brödet och behöll detta för mig sjäklv till den 5 juni. Då efter bekännelse av min tro på Jesus gick jag i sällskap med bröderna Johansson, Österman och två systrar från Röby, Backa, till sjön Sparren ovanför Röby kvarn och där begravdes jag med Kristus i dopet av broder Johansson att uppstå och gå in i ett nytt liv. När jag kom och berättade för min hustru, grät hon, därför att jag inte låtit henne veta tidigare, så att hon kunde gått med mig. Men jag sade henne, att jag inte alls hade tänkt att det skulle göras den dagen. Så hon lugnade sig och den 10 aug. efter hennes bekännelse i tron på Jesus Kristus lämnade ett litet sällskap Beateberg och gick till Hederviken, där hon och fem andra döptes av broder Wallberg. Sedan vi hade blivit döpta som troende, var jag en söndag i Torsholma, Frösunda, och predikade där Guds ord. Socknens präst var också där och sedan jag slutat, började han diskutera dopet. Och jag var bara en ung baptist. Sedan gick jag till Fogelsunda och hade sällskap med farbror Pettersson i Skrefsta en bit på vägen. Sedan vi hade skilts, blev han förvånad och undrade huruvida prästen eller jag hade rätt beträffande Guds ord. När han gick in på sitt område syntes en eldkvast från norr och gick söderut långsamt krypande över stigen framför Pettersson så tätt intill hans fötter att han gick ett steg baklänges. Och i detsamma mottog han ljus och glädje och frid i sin själ, så att han från denna tid var lycklig i Gud. En kort tid därefter blev han döpt och blev medlem i kyrkan. Många intressanta upplevelser kunde återges från denna tid: sådant som uppförandet av ett missionshus i Backa, patrons uteslutning ur separatistförsamlingen, beträffande separatisternas bönehus i Björkholmen, Kårsta, och dess överlämnande till baptisterna, först nedre våningen, senare hela egendomen inklusive barnhemmet, allt detta blev baptistkyrkans egendom. Men vi skall lämna detta och berätta om när vi flyttade till Risberga, Närtuna socken, Uppland, (ska vara Östuna socken) i slutet av 1860 för att ta upp våra plikter som uppsyningsman under baron August Stjernstedt, som hade skickat efter mig på rekommendation. När jag som svar på hans begäran, for för att träffa honom och anta anställningen, frågade han mig, om jag var läsare och om mina barn var döpta. Jag svarade, att jag var ett guds barn och likaså min hustru och att vi baptister och därför var våra barn odöpta, ty vi baptister döpte inte barn. Eftersom det nu grundades en liten församling i Täby, Östuna, bad vi om våra medlemsbrev från Björkholmen, Kårsta, och förenades genom brev

10 med församlingen i Täby. Vi måste även ha ett certifikat från statskyrkan i Rö att förvaras hos statskyrkan i Östuna. Arbetarna på Risberga var fientligt stämda mot de kristna och särskilt mot baptisterna, så det var inte lätt att behålla platsen som uppsyningsman (befallningsman?). Men broder Andersson, en betjänt på godset och hans hustru var baptister. I honom fann jag hjälp och tröst, tills jag blev bekant med platsen, arbetarna och förhållandena där. Vid sidan av åkermarken fanns där en siktmjölskvarn och en timmersåg, drivna av vattenkraft, som flöt genom en park och fruktträdgård. Jag hade överinseende även över dessa och över personalen på godset. Jag förvarade även dagböckerna och arbetslistorna. Baron själv förvarade de andra böckerna, huvudböckerna och liggarna hemma. I broder och syster Janssons hem i Täby, där församlingen höll sina möten hade jag förmånen att vittna om Herren både söndag mornar och kvällar, när ingen predikant besökte oss. Vi höll bönemöten på onsdagskvällar här och där i olika hem. På hösten 1861 besökte oss Gud i makt och många själar räddades och 18 ökade församlingen i tro och dop. Och medan jag nu läste New Weekly Mail (Nya Veckoposten) läste jag om ett möte på en plats där åhörarna hörde ett starkt ljud, varefter de såg två glittrande och skinande änglar framför dem på plattformen, man kunde knappast gå fram till dem. Detta påminde mig om syster Lotta, kopiga, och broder Hultman, tjänare på godset, sade att en kväll när vi hade ett möte i vårt kök, att Lotta såg ett tänt ljus på min axel och att Hultman samma kväll såg ett underbart klart ljus över mitt huvud. Och när jag 1895 besökte denne broder, nämnde jag detta i vårt samtal. Han sade, att det visst inte var fantasi utan visshet. Under de följande åren har detta varit en stor hjälp för mig. Sedan böjde han och jag knä och tackade Herren för hans nåd och hans underbara ledning och beskyddande av oss. (Åter till upplevelserna 1861) Vid denna tid kom kyrkoherde Wallinder från Rimbo till Lagga socken, som är moderförsamling till den i Östuna, och utlyste ett extra sammanträde med kyrkorådet (kyrkostämman?), som skulle hållas i Östuna skolhus. Baron Stjernstedt kom också till sammanträdet. Den viktigaste frågan på programmet var huruvida baron Stjernstedt skulle avskeda och sålunda befria sig från alla sina läsare. Två av hans släktingar, kapten Stjerström och löjtnant Nisbeth sade till honom: Om du inte gör dig fri från dina läsare August, som enligt kyrkoherdens utsago är farligt folk för samhället, vill inte vi, dina kusiner, ha något med dig att göra, vare sig umgängesmässigt eller eljest. Baron svarade: Om n i inte vill ha med mig att göra kan inte jag hjälpa det. Till dig Nisbeth vill jag säga, att det är ingen vinst för mig. Ty när du besöker Risberga, kommer du farande med din hustru i ett ekipage med kusk. Barnen och sköterska kommer i en annan vagn även förd av en kusk.

11 Men när jag kommer till dig, kommer jag ensam med en tjänare farande efter en häst. Följaktligen är varje besök en klar förlust för mig. Om du önskar bli kvitt, så var så god. Och vad beträffar kyrkoherden ägnar jag ingen uppmärksamhet vid vad han säger, men mina läsare behåller jag, ty de är fridfulla och säregna men bra människor, lika lata när jag kommer till ett arbetsfält som när jag inte är där, eller om jag är borta eller hemma. Jag önskar att alla vore sådana. En dag när vi tröskade, kom en betjänt ner till tröskmaskinen och sade: Uppsyningsmannen ska genast komma upp till baron, så jag bad Andersson ta min plats. När jag kom till baron, sade han: Förmannen säger, att tjänsteflickorna inte kunde göra någonting, ty de hade blivit läsargalna. Och nu också. Ja, vi har under en tid bett Gud om en mäktig väckelse. Nu har den kommit, men starkare än vi hoppades, och jag tror, att när arbetet är över, skall allt bli bra.. Då sade han till mig: Säg till Andersson att ta kommendantens (förmannens?) plats och ni, inspektorn, går och talar med flickorna och lugnar dem så att de inte misströstar. Detta blev gjort och inom kort var alla glada eller lyckliga. Följande sommar kom predikanten Helge Åkesson till oss. Då kom också Carl Lindquist, en ung man och skoflickare (nu känd som Charley Lee) och bad att bli döpt. Detta beviljades. Jag frågade baron, om han ville tillåta oss att ha ett möte i fruktträdgården och döpa i bäcken där. Han lät oss göra det. Då döpte Åkesson Lindquist i trädgården. En annan gång, sedan rågen skördats, visade kyrkoherde Wallinder i Lagga sitt herdeskap genom kungörelse en söndag morgon efter gudstjänsten, att idag, denna eftermiddag skall läsarna hålla möte på Wäsby med början kl 3. Uppsyningsman från Risberga, baptisten, skall vara där och en baptist från S(tockholm?) likaväl som andra skall vara där. Nu önskar jag, att mina åhörare och församlingsmedlemmar skall närvara och upplösa mötet. Och om det är nödvändigt, kom ihåg att det inte kostar mer än två öre att döda en baptist. Men innan ni går vill jag att ni kommer till prästgården. Jag önskar befria Lagga från detta kätteri. På morgonen samma dag hade han skickat sin stalldräng till Marma värdshus efter en kagge whisky (ca 7 ½ gallon, 15 kannor), detta hade fyllts på flaskor och gavs nu till folket. Två lass av oss med vänner for ut från broder Janssons i Täby, Östuna till Wäsby, Lagga för att närvara vid mötet. Men vi ansåg det klokast att fara till Christer i Lagga och lämna våra hästar där, ty Christer var svåger till Jansson i Täby. Vi gick därifrån ungefär 1 ½ svensk mil till mötesplatsen. Vid vår ankomst fann vi att mycket folk samlats. Kl 3 trängde vi oss fram genom hopen till ingången och sjöng en sång där, Åkesson gick ut på trappan och läste Davids psalm 2 v 11 och 12 som text och bad mig bedja. Som jag slutade, höjdes många händer, som höll whiskyflaskor. Folket skrek som en skock stora ulvar. Detta påminde mig om ropet i Ephesus: Stor är efesiernas Diana, vilket fortsatte i två

12 timmar. Detta tumult fortsatte och vi kunde inte förmå dem till tystnad. Åkesson föreslog, att vi skulle gå ut genom ett fönster och avvika men detta förslag antog vi inte, ty det skulle se ut som om vi vore rädda och då skulle mobben bli värre. I stället beslöt vi, att alla skulle gå ut mot ingången och jag gick ut på trappan och ropade till folket, att vi skulle gå, om de öppnade en gång för oss. De gjorde så och skrek: Skål på läsarna. Så gick vi, Åkesson tog min arm då vi gick. När vi kom ut på fältet såg jag en man hoppa tvärs över diket och plocka upp något långt från fältet. Jag gissade, att det var en sten. Mobben ropade efter oss, sjöng oanständiga visor och skrek. Den här mannen skrek till oss: Nu skall jag döda er, era djävlar och slog oss i nacken, men det kändes inte, fastän han slog oss med något hårt. Då upptäckte vi att han hade botten av en sko eller känga som vapen. Han följde efter oss, slog oss, sparkade oss i knävecken och knuffade oss i ryggen. Några i mobben ropade: kan du inte kasta omkull dem? Som vi gick, kom vi till en liten kulle täckt med snårskog och klippig. Där var en klippformation tvärs över ett dike, som bildade en damm. Regnet hade dagen innan fyllt diket med vatten. På denna plats tog mannen Åkesson i halsduken under hakan och ryckte honom ifrån mig. Han svor, att han skulle döpa Åkesson i diket och det på ögonblicket. När han upprepat det några gånger sade Åkesson till honom: Vad du gör, min vän, gör det snabbt. Här har du min hand. Då tog mannen ett kraftigt tag, men i samma ögonblick kom en stark arm ur mobben och tog tag i honom, så att han lät Åkesson gå. Sedan slogs dessa två som ilskna hundar och vi gick oförhindrade resten av vägen till Christers ställe, tog plats i vagnen och for iväg sjungande och prisande Gud, som befriat oss ur lejonets mun. Wallinders tjänare som hade gått efter whiskyn och slagit den på flaskor, kom två veckor senare och bekände allt för oss och bad om förlåtelse. Han bad oss också bedja till Gud för honom, att Gud också skulle förlåta honom. Något senare blev även denne man och andra frälsta, men blev inte medlemmar i församlingen medan jag var kvar på Risberga. Bladlund, hovslagaren på Risberga, var mycket fientlig mot oss, fastän hans hustru hörde till församlingen. Risberga hade ett stort område av ängar under brukning i skogslandet. Här höll jag kvinnor, flickor och småpojkar sysselsatta, vanligen kallade som extrahjälp. De tog upp torv och plöjde grunt. En dag när jag inte hade någon pålitlig man att se till dem, måste jag ta tid för att gå ned och se hur de gjorde. Medan jag var hos dem, gav jag dem genast 15 minuters rast, varefter de sattes i arbete igen. Sedan lämnade jag dem för att gå ned till fältet, där männen grävde och arbetade med täckdikning. Sedan jag kommit en bit in i skogen vände jag om samma väg och fann kvinnorna och barnen sittande eller liggande, alla utom en kvinna som arbetade. Jag varnade dem och lämnade dem, ty jag måste gå till fältet där männen arbetade. Men på min väg måste jag lämna stigen, som förde genom betesmarken och gå in i

13 småskogen för att knäböja och bedja till Gud om nåd att leda dessa människor rätt. Några månader senare vid slutet av ett möte reste sig hovslagare Bladlund och sade: Jag har varit ovänlig mot dig. Förlåt mig. Jag har alltid trott at pietism var nonsens, tills jag en dag, när jag var i oxhagen, hörde någon tala. Jag smög mig närmare platsen och såg förman på knä och hörde honom bedja för folket ha ledde och bad om nåd för sig själv och kraft att leda dem. Då kom jag ihåg, vad min hustru många gånger sagt: Det är inget nonsens utan Guds ord, en kraft till frälsning. Broder och syster Jansson i Täby hade en liten flicka, som blev sjuk och dog. Han skickade sina drängar till klockaren för att få en plats på kyrkogården anvisad, där en grav kunde grävas och även till Swan, komminister i Östuna församling. Dagen efter for ett litet sällskap av oss från Täby till kyrkogården för att begrava den döda. När vi kom dit, fann vi ett antal personer samlade där utanför stenmuren. Bland dem var pastor Swan. Jansson gick fram till honom och inbjöd honom att komma in, men han vägrade och sade att han varken hade rätt eller önskan att säga något vid en hednings grav. Vi sjöng några sånger före och efter det att jag hade talat och slutade med bön om Guds välsignelse både över oss och dem som stod utanför. Sedan gick vi hem. En annan händelse innan vi flyttar. En dag hade vi möte i Täby. En soldat vid namn Lager kom med sin hustru till mötet. Lager bad om och fick tillåtelse att tala. Då sade han: när Wallberg döpte min hustru där borta i ån, flög satan i mig med mångfaldig kraft, så att jag blev ett monstrum i mänsklig gestalt, särskilt mot min hustru, och åtskilliga gånger försökte jag bli mördare två gånger, när förman och Gustaf Rehn gick hem från Årby efter mötets slut, låg jag på vakt bakom en sten i en skogsbacke med ett laddat gevär. Och båda gångerna knäppte geväret till med brann inte av. En av dessa gånger sade Gustaf: vad var det? och du svarade: En nattfågel kanske? En annan gång när förman och Erik höll bönemöte i vårt hem, var Årmans också där, så ni gick tillsammans på vägen runt. Det gav m ig tillfälle att ta en genväg. Så jag tog det dubbelpipiga geväret med mig och valde en annan plats för att säkert fullborda mitt syfte och när ni kom inom skotthåll, höjde jag geväret och tog sikte. Men hela min kropp skakade som ett löv, jag är ändå en stark soldat, så jag kunde inte fyra av. Tänk, så mycket lidande min hustru fått utstå. Jag berättar allt det här i detalj. Nu önskar jag, att förman skall skriva till Stockholm och få allt publicerat i tidningen Evangelisten. Och så förlåt mig, om ni kan, ty ni har längtat efter detta. Min hustru prisar Gud för den stund, då jag mottagit hennes och Guds förlåtelse och nåd. Nu tror jag, att även jag är ett Guds barn. Och jag önskar att Wallberg skall komma och döpa mig på samma plats, som han döpte min hustru.

14 Detta blev gjort och Lager blev medlem i församlingen. Ända sedan dess i alla slags väder utom i tider av sjukdom voro de två närvarande vid alla våra möten. Där finns en annan händelse värd att minnas. Hallgren och broder predikanten kom till oss och bad några gånger och då gjorde vi i ordning till ett möte i Marma, Lagga församling. När vi kom dit för att uppfylla avtalet, hade fiender också gjort sina förberedelser, så att en soldat kom in och stod beredd vid dörren. När Hallgren sade Amen vid andaktens slut, skulle soldaten just gå fram till bordet där Hallgren stod, slävka ljusen, ta honom i armen och leda ut honom. De hade gjort i ordning en snara av rep vid ingångsdörren, i vilken de tänkte fånga Hallgren och springa med den och släpa honom. Nu fann vi det klokt att fara upp till Öhrby herrgård och ställa hästarna där. Mycket folk var samlat. Soldaten inbjöds att ta plats, men han avböjde med tacksamhet. Och när Hallgren hade sagt Amen, kom soldaten fram, släckte de två ljusen, de enda ljusen i rummet, vilka stod på ett bord, tog Hallgren i armen och ledde ut honom barhuvad genom bakdörren och så hela vägen till Öhrby. En kvinna gick i snaran, som var iordningställd för Hallgren, men när hon skrek, förstod de att det var en kvinna och lät henne gå. Efter en del uppståndelse samlades vi några vänner vid Öhrby och for hem. Detta var vid mörkrets inbrott och kvällarna var mörka. En ung man, bondson från Husby-Långhundra församling, kom åkande med en häst spänd för en kärra. Han var inte skadad. Några måste ha kastat stenar på honom men utan att träffa honom. Detta möte resulterade i frälsning av några, även soldaten, som släckte ljusen. Här vill jag berätta, vad kraften av Guds nåd kan göra för de svaga: ovannämnda Lager berättade för oss, bland andra saker som den Onde fick honom att göra, som följer: En natt stod jag upp ur sängen, tog min promenadkäpp från taket, gjord av krusigt fläckig björk och knotig, drog sängtäcket av min hustru och slog henne brutalt. Vår äldste son, som låg på en soffa började gråta: Pappa! Då gick jag till honom och slog honom två gånger med käppen och sade till honom att vara tyst. Då gick jag ut och tog några nässlor, som växte vid dörren och skrubbade min hustru med dem. En hink full med vatten stod nära dörren och den hällde jag över henne och sade: Jag skall döpa dig om igen. Sedan tog jag ett gevär från väggen och gick ut i avsikt att skjuta mig själv, men kunde inte. Efter en lång stund gick jag tillbaka och lade mig igen. Till slut kunde jag fråga min hustru: Kan och vill du förlåta mig för allt lidande jag har förorsakat dig? Hon svarade: Pris vare Gud, som har hört hans svaga tjänares bön. Jag har under lång tid bett, att denna stund skulle komma och att jag kunde säga dig, att jag har förlåtit och förlåter dig. Detta berättade han och mer därtill, hur de måste stiga upp, läsa Guds ord, bedja, sjunga och tacka Gud. Många andra intressanta händelser ägde rum under denna tid, men jag ska gå förbi dem.

15 Hösten 1862 hyrde (arrenderade) jag en liten gård i Frösunda socken, vilken jag ämnade börja arbeta på våren 1863. Samma höst flyttade vi från Risberga till Fiskeså, där vi hyrde rum för vintern. Detta var nära Björkholmen och gjorde det bekvämt att närvara vid möten. Även denna vinter förberedde vi jordbruk för egen räkning. På våren 1863 flyttade vi till Wreta, Frösunda församling. En gång hände det att våra svin brutit sig ur kätten och gick till grannens mark och bökade upp några potatisar för honom, innan de upptäcktes. Denne granne gick till en annan granne och bad honom komma och värdera skadan. Han satte den till 15 kronor, vilket jag betalade. Senare på hästen kom samme granne, som hade värderat skadan på potatisen, till oss med beklagande, att hans hästar hade gått igenom hans stängsel ut i vår nedlagda lilla hästhage och trampat ner rågen där. Han sade: Nå Ericsson, säg mig, hur stort skadestånd du vill ha. Ingenting, svarade jag. Men han framhärdade att få betala för skadan och sade, att han hellre vill betala än att jag skulle förlora. Då frågade jag honom, om han trodde att skadan var likvärdig med skadan på potatisen. Han sade, att det var den och mer till. Då sade vi till honom: Ni kan betala detsamma. Vi vill inte ha mer. Det gjorde han. Och här ägde en förändring rum beträffande ovänskap och fientligheter, ty från denna tid erfor vi en märkbar förändring till det bättre i grannarnas ovilja mot oss. Minas far dog, medan vi var i Wreta. Gården såldes och vi hyrde (arrenderade) en annan gård i Frösunda men flyttade inte dit utan till Kårstaby, Kårsta socken, 1865 där vi också hyrde (arrenderade) en gård under fyra år. Nu hade vi två gårdar, den ena arbetade vi på tillsammans med andra ett år. Den gården ägdes av ett dödsbo (konkursbo?) Sista hösten vi bodde på Wreta hölls husförhör i vårt hus.då kom en pojke med bud till mig, att jag just denna eftermiddag måste jag bevista vanhävdinspektion eller egendomsräkning. Jag talade om det för pastor Skoglund. Han hade också någon lagkännedom. Han rådde mig att åka dit och närvara och att noggrant anteckna, hur juryn värderade allting. Han sade: Om Ericsson finner, att värderingen inte är sann och riktig, skriv då inte på värderingspapperen, ty de skulle ha sagt upp er till flyttning om tre dagar. Även detta är en inspektion av villkoren för överlåtelse av värdepapperen lika väl som att flytta. Jag talade med honom senare och berättade vad som gjorts. Han rådde mig att gå till en advokat och öppna process mot dödsboet och begära en underhålls besiktning vid tillträdet och äganderätt (besittningsrätt?) som arrendator, vilket de vägrade. Då befallde rätten dem att gå till häradsrätten, som bestod av en domare och tolv jurymän. På detta kom de ut och gjorde upp med oss.

16 Vår närmaste granne i Kårstaby var en verklig fiende både andligen och lekamligen, religiöst och världsligt. Denne granne köpte gården vi hade arrenderat och fastän vi hade kontrakt och kunde stannat två år till, höll vi auktion och flyttade från platsen den 14 mars 1867 till C O Ericssons hem. Där vi stannade till maj. Då gick vi ombord på ett fartyg i Göteborg den 18 maj 1867 där vi hade förmånen att höra en mycket gripande predikan av dr Fjellstedt. Mycket, mycket mera kunde skrivas för att nedteckna det sista årets upplevelser i Sverige, men jag förbigår dem och lämnar dem med den anmärkningen, att vi inte önskade flytta och resa, men vi ville klart veta Huds vilja med oss. Så vi bad honom att, om det var hans vilja att vi skulle resa, alla möjligheter för oss att stanna skulle stängas. Detta skedde så långt vi kunde förstå, vi bad även att vi skulle få några kristna vänner och trofasta troende att följa med. Och C. A. Erikssson kom och talade om att han tänkte sälja sin egendom och resa till America. Vi sade: Om vi vore rotfasta som ni är, skulle vi inte våga resa. Då bad C. A.Erikssons, att americatankarna skulle tas ifrån honom. Men ju mer de bad, desto mer övertygade blev de, att det var Guds vilja att de skulle resa till America. Så resan bestämdes, ty vi hade mottagit allt vi hade bett om och såg klart, att det var Guds vilja. Den sista dagen i Sverige var en dag av hårt arbete för oss vi hade en liten Reinhold, som var sjuk vi packade färdigt det sista, flyttade över till ett annat förvaltarskap och två auktionslistor, sålde min päls och chiffonier, sålde min arvedel i Hall, efter min far, sålde min hustrus arvedel i Fogelsunda och Solsta och mottog köpehandlingen. Sedan sade jag: Nu är jag yr i huvudet. Sedan tog vi farväl, reste med spannet 3 ½ mil till nattkvarter vid Kullen i Danderyds församling och stannade första resnatten hos våra kristna vänner Lundquist. Våra bröder August Mattsson och Otto Carlsson körde åt oss. Följande dag kom vi till Stockholm, konsulterade en läkare där, som sade att resan över oceanen var det enda, som kunde rädda barnet. Vi låg i Stockholm den natten, tredje natten i Hallsberg och fjärde i Göteborg. Men lille Reinhold slutade sin resa lördagen den 19 maj och begrovs i havet den 29:de. Gud hade näpst Nordsjön, så att den var stilla och lugn. Skeppsklockan klämtade. En sång sjöngs. Kaptenen tog av hatten och alla övriga följde hans exempel. G. Lundquist och A. A. Linné predikade begravningspredikan och Lind ledde sången. Fartyget stod stilla under hela ceremonien och när tolken ga signal, att allt var slut, klämtade skeppsklockan igen. Kaptenen tog på hatten liksom de övriga och fartyget startade på sin resa. Nordsjön var stormig och några var sjösjuka. När vi kom till Hull i England tog vi tåget till Liverpool, där vi måste vänta ett tag. Sedan gick vi ombord

17 på ångaren London. Vi var 10 dagar på Atlanten. Den 3 juni kom vi till New York, där vi mötte kapten Jansson och lämnade brev till honom från A. Wiberg och han läste ett brev för oss, vilket han hade mottagit från P. U. Wallberg, av vilken jag fick felaktigt intryck av namnen Lansing, Allamakee Kane, Pennsylvania för general Mc Kane. Därför rådde ha oss att resa till Kane och bese marken och lämna familjerna under hans beskydd, tills vi kunde telegrafera efter dem. Vi gjorde så. Vi telegraferade nästan genast efter dem. I Kane mötte vi åtskilliga svenskar, som hade köpt jordlotter och byggde hus på dem. Några hus var färdiga. Medan vi väntade, for jag i sällskap med några svenskar, som hade arrenderat gårdar i New York, med tåg till Warren. Därifrån gick jag 30 miles under antydda instruktioner till en plats nära Jamestown och stannade en dag hos en bonde, som jag följt med. Vid varje måltid, som jag åt med dem, stod en stor hög glasskål fylld med sås på bordet. Ingen tog något av den, skickade inte den heller vidare, inte heller bjöds jag att ta av den, fastän jag trodde, att den skulle smaka gott. Då undrade jag: är det så här de gör i America? På vår återfärd till Kane gick vi ut i skogarna och såg mark, men på C. A. Erikssons förslag beslöts, att vi skulle resa till L (Lansing?), Allake, och finna Wallberg och få honom att resa med oss till Kane, köpa mark där och bosätta sig, alla vi skulle slå oss ner där. Så jag gav mig ut på resan. På vägen måste jag köpa biljett till Cgicago vid Erie, men det var inte lätt. Där gick jag hela dagen mellan två stora stationer och ville köpa biljett till Chicago, men kunde inte göra mig förstådd, förrän på kvällen. Då tog tjänstemannen fram en styv pappersbit av kartong och sade: Pengar, pengar. Jag förstod inte vad han menade. Han slog på sin rockficka, sedan tog han fram sin plånbok och visade mig pengar. Jag undrade: Vill ni ge mig pengar för att jag gått här hela dagen? Men då förstod jag att pappersbiten måste vara en biljett och att han ville ha pengar. Jag tog fram min plånbok och gav honom den. Han tog pengar ur den hur mycket vet jag inte. Sedan kom en annan man fram, tog mig i armen och förde mig till en järnvägsvagn och visade mig var jag skulle sitta. Efter en liten stund började vagnen röra sig och nästa morgon stannade den i Chicago. Jag och de övriga gick av tåget och lyssnade, om jag i hopen kunde förstå något av det som sades. Men nej, inte ett ord. Folket gick och alla vagnar utom en, ett tungt lass tycktes det för en sådan stor, brun häst, som såg utsvulten ut. Kusken var en ohyfsad trashank, ung. 18 år gammal. En man, som jag trodde var polis av uniformen han bar, tog mig i armen och anvisade mig en sittplats i vagnen. Piskan smällde och vi for iväg med ett ryck och jag undrade: Vart tar de mig nu? Gud hjälpe. Efter en stund, för mig tycktes det timslångt, satt vi fast i en lerpöl i gatans mitt och kunde inte komma ur. Jag måste hoppa ner i gyttjegropen och jag fick gyttja högt över knäna. Vi spände från hästen, tog ett rep från

18 vagnssätet, knöt det till skaklarna och till selen på hästen, vilken nu stod på torr mark, men han var inte stark nog att dra vagnen ur hålet. Många människor hade samlats runtom, men ingen ville förstå mig, när jag bad om hjälp. Sedan tog kusken tag i skaklarna och jag nere i gyttjegropen fick tag i ett bakhjul och en åskådare tog piskan, skrek någonting, jag vet inte vad, och piskade den stackars hästen. Så kom vagnen till slut på fast mark igen och vi for iväg. Men, oj, hur jag kände mig! Plötsligt såg jag Lundquist på en gräsmatta, som vi for förbi. Denne Lundquist hade varit en i vårt ressällskap från Sverige. Jag grep tag i min väska och hoppade ur vagnen i gång. Det råkade vara intill den enda svenska baptistkyrkan i Chicago. Jag hälsade på dem och en broder hjälpte mig att betala kusken, som stannat när jag lämnade vagnen, 1:50 för skjutsen. Sedan fördes jag till mrs Löfgren, som var miss Wattman i Östuna prästgård. Mr Löfgren var borta för att måla, vilket var hans yrke. Jag bytte mina leriga kläder och mrs Löfgren tvättade dem åt mig. Då hörde jag skjutande och skrikande nere på gatan och gick till fönstret för att se vad det var. Då blev det lugnt och jag såg en stor gädda (en fisk) ligga i en korg. Den drogs upop med lina och litet senare bjöds jag på middag där jag fick del av gäddan. Sedan vi pratat en stund om gamla tider och Guds beskydd och ledning över oss, gick jag för att vila en stund, men sova kunde jag inte. Då kom mrs Löfgren med mina kläder, rena och pressade. Nu var även Löfgren hemma och vi åt kvällsmat. Senare, eftersom jag hade missförstått namnen Lansing, Allamakee, gick han efter en syster till A. G. Swedberg, som gissade att jag hade felaktigt namn, och förde mig rätt. Ännu senare gick hon och mrs Löfgren med mig till stationen och köpte där en biljett åt mig till Prairee du Chion, Wisconsin. På tåget fick jag sällskap med en norsk familj. Fadern och hustrun i denna familj hade kommit från St. Paul, Minnesota, och mötte dem. Under samtalet nämnde han, att han natten förevarit nära att bli rånad i Prairee du Chion. Det fanns ingen båt i Prairee du Chion, när vi kom dit. Så folk som väntade, låg nere på golvet och vilade. Jag låg på en bänk vid dörren med min resväska till kudde och bad de andra att väcka mig, om jag somnade. Jag vaknade vid skrålet som antogs vara sång från två män, som såg ut som luffare. Jag rusade upp men såg att norrmännen hade gått och bara de två männen var kvar, som stod vid disken med ryggen åt mig. Då jag kom ihåg vad norrmännen berättat på tåget vad som hänt honom natten före, blev jag rädd och reste mig för att gå. Som jag gick ut genom dörren, kom en av männen efter mig, men jag skyndade mig till magasinet och in på kontoret bort från honom. Och här var den gamle norske fadern. Han kom och bad om ursäkt, att han helt och hållet glömt mig och var glad att jag var där. När jag kom till Lansing, hörde jag några tala och som jag förstod. Det var Arneson. Han tog mig till sitt hem, där jag fick frukost. Sedan hänvisades

19 jag till Lloyds. Jag bad honom att få någon, som kunde köra mig över till svenska kolonin, men hjan sade: Du är ung, du kan gå, det har jag gjort flera gånger. Jag svarade: Men jag är uttröttad av resan och har varit vaken två nätter. Jag har pengar att betala för en rig. Det är bara en liten bit och du kan gå, sade Lloyd, följ den här gatan tills du kommer till en kvarn, sväng där till vänster och sedan är du snart framme. När jag nådde Haney Valley var solen het för en trött resenär. Vid en plats såg jag aska och sot istället för grönska. Jag tänkte: Är det möjligt, att solen satt eld på den här fläcken och bränt av den? Det tycktes mig inte möjligt. Alldeles nedanför Marstens råkade jag ta av åt höger och fick se en besynnerlig stuga. Två hundar, en stor och en liten, mötte mig. Den stora hunden satte sina framtassar på mina axlar, medan den lilla nöp i mina byxben. Jag tänkte uppskrämd: Är det så här man blir mottagen i det här landet? I samma ögonblick hörde jag ett skarpt rop från en kvinna, som stod vid stugan. Hundarna sprang till henne. Jag gick fram till henne, hälsade och sade något, men vi kunde inte förstå varandra. Efter vad som tycktes mig en lång stund kom en pojke på 10 år ut, tog min hand och pekade ut för mig att gå upp genom skogen. Jag följde honom genom den ända tills vi såg Faegre kyrka. När jag kom dit, svängde jag mot Johannis Faegre, som trakterade mig med kakor och mjölk. Sedan fortsatte jag på min väg, som förde genom stenar och moras. Ingen väg var synlig, så jag vände tillbaka, gående och krypande och rädd för de berömda skallerormarna. När jag kom tillbaka upp på kullen, vände jag åt vänster och kom till en stuga, där en norsk kvinna gav mig mjölk och bröd och visade mig en kostig, som jag kunde följa, tills jag kom ner på vägen. Vid Swedbergs grind mötte jag mr och mrs Uppström, som gav mig de sista anvisningarna till kyrkan. Och när jag kom till kyrkan, kom de ut, som hade väntat på bibelklassen. Wallberg och Johansson kom och mötte mig. Jag kände dem och sedan vi hälsat på varandra, blev jag presenterad för vännerna och de för mig. Broder Swedberg inbjöd Wallberg och mig till middag. Detta var den första måltid jag åt i Center och det smakade gott. Så till slut efter en del små äventyr var jag här vid resans mål. Men jag kunde inte övertala Wallberg att resa med mig till Kane, Pennsylvania, ty han var förlovad med en syster till O. G. Andersson och skulle snart stå brudgum. Han bad mig skriva till familjerna i Kane att komma till Center. Under hela denna tid väntade folket i Kane på brev från mig. C. A. Eriksson och Janne gick till postkontoret varje gång ett tåg kom och frågade efter brev, men inget kom. Posten gick inte så snabbt då som nu. Då sade min hustru till dem, som hon en gång sagt i Sverige, när jag var ute på missionsresa: Vad är det för nytta med att tänka och vänta på honom mer? Låt oss sätta igång nu och göra någonting. Men sedan kom brevet och resan till Lansing påbörjades och även de hade en del ledsamma och roande äventyr t ex på Missisippibåten, när de hade

20 öppnat sina lunchlådor, kom en neger fram till dem och bet på. De trodde att han var hungrig, så de erbjöd honom att äta, men han avböjde och gick sin väg. Senare kom han tillbaka med en vit man, som genom tecken slutligen fick dem att förstå, att de hade 1:klassbiljetter och var berättigade att äta vid borden i matsalongen. Detta roade barnen mycket. När de kom till Lansing, gick Mina gatan fram och mötte stora indianer, som stirrade på henne. En man, som sopade en balkong, talade till henne på svenska eller norska. Då sprang hon tillbaka nerför gatan till floden, fann Janne och återvände och fann, att denne man förstod, vad de sade. Men hur de fick bud till mig, att de hade kommit, kommer vi inte ihåg. I varje fall kom jag till Lansing den kvällen. Vi stannade alla hos Lloyds över natten och sov på golvet. Nästa morgon kom Paulsson, en norrman, som ägde en gård, som Charles Ahlström nu äger, till Lansing med häst och vagn för att ta oss upp till svenskkolonin. Kistor och bagage lastades på vagnen, kvinnor och små barn gavs sittplats på lassets topp och män och större pojkar gick. Vi som gick, gick tvärs över Laegre prarien, men Paulsson måste köra runt gården, som Bergmans nu äger. Paulsson stannade för att vila vid Merrigals och gick hem för att byta hästar. När vi kom till Svenssons, var syjuntan samlad och vi inbjöds på kaffe. Svensson hade just planterat några bomullsträd och Frank Arvid bröt ett av dem under led, så att Svensson måste plantera ett annat i dess ställe, vilket inte växte så fort som de andra. Nyårsdagen 1907 gick jag ner för att ropa på mrs Svensson. Då kom hon ihåg och talade om denna händelse. C. A. Eriksson stannade hos Peter Larssons, tills han köpte den gård, där de bodde, tills de båda slutade sitt jordeliv. Vi bodde hos John Jonsons till nyårsafton 1867, då vi flyttade in i vårt eget blockhus. Det var t o m mer egendomligt än det första jag såg nedanför Marstons där hundarna hade skrämt mig. Vi bodde i det huset till den 5 okt. 1878. Här föddes fem barn och två dog. Här dog också en bror till mrs Ericsson, ett barn till G. Jansson och ett barn till C. J. Nilsson. Så vi hade en del bekymmer och prövningar. För att komma upp till baksidan av huset grävde jag 270 eller 370 (jag minns inte vilket) trappsteg på sidan av branten. Intet under att jag ville resa och se mig om efter annan mark. Så till sist reste jag omkring i sällskap med Peter Söderström, C. A. Ericsson och Carl Wahlgren för att titta efter mark Home-stead, land nära Sioux City. Adam Erickson återvände hem, men vi fortsatte. Vi reste med en norrman till Bracy Creek och gick därifrån till Vermillion och därifrån upp mot Sioux Falls till en svensk präst vid namn Brown, som var en drinkare och fyllbult. Men han kunde visa oss mark. När vi gått förbi all odlad mark, kom vi upp till en källa, som bildade en bäck, som rann ner och föll ut i Vermillion-floden. Där fanns plats för tolv familjer att slå sig ner längs bäcken, som skulle förse med vatten. Jag sade: Här tar