Upptäck Käringberget Fem kulturlämningar i Ekopark Käringberget, Fredrika EUROPEISKA UNIONEN Europeiska regionala utvecklingsfonden Gränsöverskridande samarbete över fjäll och hav
Området Käringberget i Fredrika och Bjurholms kommuner i Västerbottens län är idag ekopark ett område med höga naturvärden och naturvårdsambitioner och som ägs av Sveaskog. Området var länge skogssamiskt land och ingick troligtvis i två så kallade lappskatteland. Varje land brukades av ett hushåll. Det första kända nybygget i närområdet etablerades i mitten av 1700-talet och därefter tog kolonisationen fart. Omkring år 1800 hade området en fast, jordbrukande befolkning. Lappskattelanden fungerade dock parallellt med nybyggena under en tid och vissa nybyggen togs upp av de samer som innehade lappskatteland. Vi kan fortfarande se spår av den samiska närvaron i Käringberget. Här finns också kulturlämningar efter den jordbrukande befolkningen och från det tidiga skogsbruket. Inom ramen för projektet Kulturarvet i Nordskandinaviska Gammelskogar, KING 2, har arkeologer och skogskonsulenter gjort undersökningar och inventeringar i fält. Den här broschyren ger exempel på kulturlämningar som finns i området, som är väl värt ett besök. Välkommen ut på kulturarvsspaning i landskapet! Karin Johansson Projektledare Skogsstyrelsen Projekten Kulturarvet i Nordskandinaviska Gammelskogar, KING samt KING 2, har mellan 2011 och 2013 drivits av Skogsstyrelsen med stöd av EU:s fond Botnia-Atlantica och Region Västerbotten, i nära samarbete med Västerbottens museum, Skogsmuseet i Lycksele, Länsstyrelsen i Västerbotten, Helgeland Museum, Høgskolan i Nesna och Nordland Fylkeskommune.
1 2 3 4 5 STÅR DU NU Käringberget ligger cirka två mil sydost om Fredrika och nås frånhär väg 92, cirka 80 km från Umeå, ca 70 km från Lycksele och Åsele. För att besöka de fem kulturlämningarna behövs både bil och kraftiga skor, gärna stövlar. Med bilen tar du dig emellan de förhållandevis långa sträckorna, för att sedan gå den sista biten fram till respektive lämning. Du hittar informationstavlor om slingan vid rastplatsen där väg 92 korsar Lögdeälven samt vid rastplatsen Storaggan. Se röda prickar på kartan. När du börjat din resa håll utkik efter hänvisningsskyltarna. Den sista biten fram till lämningen är markerad med orange färg på träden. Daan biejjien Käringberget akte ekopark Vistegen jïh Bjurholmen tjïeltine. 1700-jaepiej gaske daate saemien dajve. Dïhte voestes spidtje maam daejrieh medtie jaepien 1742 tseegkesovvi. 1760-jaepijste dam dajvem eelkin gyrreldidh jïh 1700-jaepiej minngiegietjesne dajvem svïenske dajvine krööhkestin. Jeenemes dejstie kultuvremojhtesidie mah daennie dajvesne daelie gååvnesieh leah gïejh dejstie vuemien saemijste gïeh guhkiem daesnie årroejin.
1. Stubbe med ristningar/ STÅAMHPE TJAALEGIGUJ- MIE JÏH BÅERIES BAALKA Bredvid en gammal väg finns en stubbe med inristningar. Vägen kallas i folkmun för Prästvägen, men har också använts av bland annat getare. Ristningar i träd är av olika slag och har tillkommit av många olika anledningar. De har bland annat använts som gränsmarkeringar, eller för att märka ut särskilda platser och händelser. Ibland är ristningarna gjorda i bläckor och ibland direkt i barken. Det finns både enskilda bokstäver, hela ord och årtal. Mer sällsynt är det med figurer, men de förekommer. Daesnie båeries ståamhpe tjaalehtjimmiej gujmie. Dïhte akten båeries baalkan lïhke man mietie ryöjnesjæjjah
2. Fångstgropar/ VIJREMESVAALKH Mellan de branta bergen Skalberget och Käringberget finns sju fångstgropar. Fångstgropar var en effektiv metod för jakt på älg, och användes under lång tid. Flera gropar tillsammans bildar ett fångstgropssystem. Fångstgropar användes redan på stenåldern för att fånga älg. Metoden förbjöds 1864. I norra Sverige finns lämningar av omkring 40 000 fångstgropar, i Västerbotten känner man till fler än 9 000. Skalberget jïh Käringberget gaske naan vijremesvaalkh gååvnesieh. Dejtie guhkiem provhkin gosse sarvem vijredh.
3. Skogsarbetarkojor / SKÅAJJEBARKIJH GÅETIEH METTJÄRNBÄCKEN LÏHKE I början av 1900-talet bodde skogsarbetare i timrade kojor. Vid Mettjärnbäcken finns rester av två timmerkojor och ett stall. Skogskojor var då enkla, ofta hastigt timrade av det arbetslag som under vintern skulle jobba på avverkningsplatsen. I en större koja kunde det bo upp till 40 man. De sov sida vid sida på britsar täckta av halm eller granris, med huvudet mot väggen och fötterna mot eldstaden i rummets mitt. Golvet var vanligtvis ett enkelt, stampat jordgolv. Maten tillagades av var och en. Den bestod ofta av kolbullar gjorda på amerikafläsk, mjöl och vatten. 1919 års skogshärbärgeslag bidrog till att kojorna blev mer och mer moderna, så småningom till och med inredda med torkrum för blöta kläder. Från omkring 1930 blev det vanligt att anställa en kocka som tog hand om matlagningen. Daesnie göökte slaameldh tïmperegåetieh jïh akte slaameldh staellie mejtie maam 1900-jaepiej aalkosne provhkin gosse skåajjesne barkin.
4. Vinterväg och fällor/ BAARHKOESIJJIEH I myrkanten finns en del av en vinterväg, vars sträckning har markerats med bläckor i träden. Några av träden i närheten av vägen har andra kulturspår. Deras stammar har kluvits på ett speciellt sätt för att bilda fällor, vilka kan ha använts vid ekorrjakt. Fällorna är av en speciell typ som inte återfunnits på andra ställen. Flera tallar längs myren har ett hugget cirka fem centimeter djupt vågrätt jack i stammen. Längst in i jacket har en del av stammen kluvits ungefär en halvmeter nedåt. I några av träden sitter pinnar fastklämda mellan stammen och den utkluvna delen. Fångstanordningen har i källor från 1900-talets början beskrivits som en fälla för ekorrar, och benämnts ekorrklämma eller ekorrsmälla. Den utkluvna spjälkan verkade som en fjäder. Fällan gillrades med svamp. När ekorren tog betet, ramlade stickorna ner och spjälkan smällde igen. Saemieh dam muejsiem jïjnjh aejkien lissiehtahkine beapmose nuhtjeme. Dejtie aaj daelie jielije moerine göölvestahkine maahta vuejnedh.
5. Barktäkter/ SJALHKH JÏH BARTAH Tallens innerbark är rik på bland annat vitaminer och mineraler. Bark har varit ett mycket viktigt inslag i samernas kosthållning. Den åts färsk, torkad eller rostad. Torkad och hackad bark blandades framförallt i soppor. Att äta tallens innerbark är något som ofta förknippas med nödåren på 1800-talet. När skördarna slog fel blandade bönderna sitt mjöl med bark. Hela träd höggs då ner och all bark togs från trädet. Genom att bönderna skördade barken sent på året, då nöden var ett faktum, var också smaken och näringsinnehållet betydligt sämre. Spåren från en barktäkt syns än idag som gluggar i trädstammarna. Foto: Anna-Maria Rautio Daesnie baatsahtasse sjalhkeste, mejtie plihkine moeride mïerhkesjamme. Dan lïhke aaj bartah, mejtie sån provhkeme gosse åeruvh bivtin. veedtsin.