Några norrländska gravfynd från äldre folkvandrings tid.

Några norrländska gravfynd från äldre folkvandrings tid. ~ TOHHLANDS förhistoria har, i jämförelsc med det övriga Sveriges, 1 1 förhållandevis få fynd att uppvisa. I och för sig äro dock de förhistoriska fynden, vilka antingen rent tillfälligtvis påträffats Yid odlingsarbetcn e. d. eller kommit fram vid systematiska undersökningar ay boplatser och gravar, tillräckliga för att visa, au även No rrland från uråldrig tid varit befolkat och i verkligheten följt med i den allmänna kulturutyecklingen Yida påpassligare, än man kanske i allmänhet är böjd alt tro. Hedan under det äldsta skedet i vårt lands förhistoria, stenåldern, har, enligt vad hillills gjorda fynd utvisa, största delen av Norrland varit befolkad. Det därpå följande skedet, b1'onsåldem, vilket omkring ] 800 f. Kr. aylöscr stenåldern och till tiden sträcker sig fram till omkring 500 f. Kr" är betydligt svagare representerad i de norrländska fynden. Märkvärdigt nog ha de flesta bronsåldersfynd i Norrland blivit gjorda i Medelpad. Av de till något över ett dussin till antalet uppgående fynden falla enbart 10 st. på detta landskap, därav en del av rätt märklig art. Medelpad synes alltså redan tidigt ha bildat ett norrländskt kulturcentrum, ett förhållande, som tviyelsutan till stor del torde ha sin grund i att två stora älnv', Ljungan och Indalsälven, här ha sitt utlopp, och vilka bevisligen ända sedan stcnåldern ägt stor hetydelse för samfärdseln, Den del av den förhistoriska tiden, som följer närmast efter hronsåldern, och som omfattar dc fem århundradena närmast före Kr. f., den äldsta jmnålclern, bildar ett fullständigt tomrum i Norr-

ARVID ENQVIST. 2 ", ' ' c, o denna tid finnes härifrån ännu ej eh enda lands iorhls. tona, l l an " 'd k ' k så oförklarligt, då vi även - ' ch for S I U oc IC e fynd, Detta ar l o 0. k ha betydli f' l färre fynd än, S 'ge från ( 1enna epo ' i det övnga ven o l' förhistoria, En ytterligare, o o i hela var svens ~a o _ fran nagon annan ' d ' 'Ia"ndska fynden fran aldsta, 'Il l na lucka 1 e noll i'örklarmg tl ( en kl' tf '" a"ml"ln er vilken I!eologerna d r i den Ima 01 s o' ~ järnåldern tor e Igga arna och vilken skulle ha " studiet av torvmos s, konstaterat.oenom d I Norrland vid denna hd d d att stora e ar av varit så bet y an e, _ o r"i' d skedet av vår h ednatid t d Det darpa o lan e blivit avfolka e, - o d t efter Kr f. och som får omfattar artusen e ', dä remot, s?m, d d historiska tidens början omkring siu avslut11ln g I och ",le en d ", st före<tående fyndlösa h ' ' 'ämforelse me naima,.., " år 1000, al, I],.. t l ' k fornfv nd även for Norrd d tt uppvisa ratt a n a J, århun ra en, a 'bl' k på förhållandena mom 'dk de Kasta VI en IC lands VI omman.. ' o ' Yi att de tidigare århundradena av Västernorrlands lan, sa fmna, d' Medelpad under det att d ", rikast representera e I,, detta ske e alo, d k 'kin <tatiden en förskjutning l för slutet av h ednatiden, e~ s,, vl'li Å n <t er~anland s fördel. i t l tyckes ha a<tt rum 1 fyndens an a d år kristna o tideräkning sam- D f ra första århundra ena av v o d e y d b "mnin<ten rorne1'sk jän1ålcler pa grun man f a tt as numera un er ena l o kultm'en som <tör sig, ga -II an d e, fl t d från den romers <a,o, av det m y an ~ ',d D t är nu de ofta invid s]älva d.. har uppe l NOl en, e l i fyn en aven f.. tt l" a oss de vikti <taste upp ys- 1 som amn, t> byarna belägna grava el, f lk' 'dp.ssa trakter. Från denna, '" 'nålderns be o mng 1. d nmgarna om lai bl' 't ndersökta och lämnat go a, "[ d I d flera gravar lvi u tid ha 1 l~ e e pa o d lektor Adlerz i Sundså d "kte för en del ar se an resultat. S un erso, Rude b ar i Tuna socken, vall åtskilliga gravar yid vattlot,mllh~~h denna tid, Alla de underd.. drav<todset 1 Ola vilka att oma av o o, d f"r denna tid karaktäris-, 'oro brandgrav al me o,./ sökta gravailla \.. ', ch dräktspännen av brons, spjuttiska föremål, såsom re mso~jol o,.., amt ay ben pilspetsar och spetsar sko "ldb'" l g och k11l var av laln s vs a,d I fl era av dravar-,, d Ivis rätt vackert ornela e, o kammar, de senale o e d b" d benen björn klor, vilka anna påträffades ocksa bland d e b~ ~ ~ ~ d på vilken den döde vid l, t <t' ort rester aven ]01 n u, d.. kt tag Igen u 01 ' O " T h ört till den avlidnes ra', bränningen vilat eller ocksa" ~o,l I ge~ b ",' an omkrin" år 400 e, Kr, På romersk iärnålder follel me 0 1 1 ÄGRA NORRL. GRAVFYND FRÄN ÄLDRE FOLKV ANDRINGS'IID, ;{ en ny epok, som i historien går under namnet folkvancl1'ingsticlen, Del ti r en tid full a v brytningar, då de germanska folken på kontinenten riktade sina a nfall mot det romerska vä ldet och företogo sin a hä rjartåg in på romerskt område, Skandina'vien förbl ev inte hell er oberört av dessa omvä'lvningar i södern, Hell säkert,drogo många av nordmännen söderut för att bistå sina germanska fränder där nere i deras strider mot romarväldet. Dessa förhållanden :1\'spegla sig i, viss mån också i de nordiska fynden från denna tid, siirskilt i den ström av guld, som under det femte århundradet gå r hit upp till Norden, och vilken med sina utlöpare även når upp till Norrland. Så har i ~1ed e lpad vid olika tillfällen hittats trenne romerska guldmynt, som höra till denna tid, Det ena av dessa, till vilket jag senare å terkommer, är funnet i en gravhög i :'-Ijurunda socken, ' De två övriga mynten, vilka båda höra till 400- talet, äro hittade på samma å ker på Timrå Skottsgårds ägor i Timrå socken ehuru vid olika tillfällen, (Det första av dem inkom till statens samlingar redan år 18( 6), Båda dessa guldmynt äro försedda med öglor av samma m etall och ha varit avsedda ah bäras som prydnader, _. Ett annat fynd från samma gårds ägor inkom till s tatens historiska museum redan på 1R40-talet och består a v en halsring av silverblandat guld, s, k. elektron, med instämplade sirater, Även denna ring torde att döma av form och ornering få hänföras till samma tid som de ovannämnda guldmynten, - Ett ytterligare guldfynd från denna tid gjordes för några år sedan på Hornön i Nora socken. Här påträffades vid plöjningsarbete dels en hopböjd guldten, dels en massiv fingerring av guld och ett par pärlor av guldtråd, Det hela vägde nära 200 gram, Dessa fynd, m ynten och halsbanden från Timrå samt guldsakerna från Nora" h ärröra ej från gravar utan äro tydligen gömda skatter, ' vilka lagts ned utan alt några märken oyan jord ange deras förefintlighet, Beträffande gravar från folkvandringstidens ä ldsta skede, dess håda första århundraden, känna vi från Syeri ge förhållandevis få och i regel fattiga sådana, För dess senare del däremot, sjunde och åttonde århundradet, bli de allt talrikare och även med rikare utstyrsel. Det är då a\' så mycket större intresse att vi från

-I ARVID ENQVIST. Medelpad äga en del gravfynd, vilka med säkerhet kunna dateras till folkvandringstidens allra äldsta del. Våren 1916 hade jag tillfälle att på särskilt uppdrag utföra en undersökning aven större gravhög i Kvitsleby, Njurunua socken i. Medelpad. Jag skall här nedån lämna en kort redogörelse över grävningsarbetets förlopp och resultat samt därjämte en beskrivning av ett par liknande gravfynd från samma plats samt vidare genom jämförelse. med analoga gravfynd från annat håll lämna en antydan om, i vilken riktning de norrländs.ka kulturförbindelserna under dessa tidiga skeden gå. Den närmaste orsaken till undersökningen bestod däri, att den under byggnad varande Ostkustbanans utstakade linje kommit att skära en del av gravhögen. Då schaktningsarbetet saltes i gång i närheten, gjordes anmälan om graven samt begäran om undersökning av densamma. Arbetet påbörjades den 26 maj med 8 ~I 10 arbetare från järnvägsbygget och pågick med denna arbetsstyrka i 6 dagar. Omkring 2 km. norr om Njurunda kyrka gör Ljungan en skarp krök mot norr. Landsvägen Njurunda-Sundsvall går här över älven med en större bro, fortsätter sedan på östra sluttningen av Dingersjöberget, varpå den följer den här på sina ställen myc. ket branta och höga älvstranden fram till K vitsleby. Vid avvägen till Tuna går landsvägen över en c:a 300 m. lång i öster-väster gående sandås, av befolkningen kallad "Tingstajarlabacken", efter ett på åsens norra sluttning liggande gärde, Tingstagärdet. Strax söder om vägskälet ligga. på själva åsen 3 större gravhögar i en linje västerut från landsvägen räknat. Avståndet mellan de olika högarna är c:a 10 m. Den östligaste, till vilken jag senare återkommer, synes ha varit den minsta av de tre. Den förstördes vid byggandet av landsvägen. Den västligast liggande högen, som är den största, är ännu orubbad; den mellersta är den av mig undersökta. Dessa tre högar hilda en grupp för sig i ett större gravfält på sju gravar. De återstående fyra högarna, av vi lka en senare skall behandlas, ligga alldeles intill varandra c:a 500 m. sydväst om de här nu nämnda tre gravarna. Den av mig undersökta gravhögen (Grav 1) var, som framgår Fig. l. NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÅN ÄLDRE FOLKVANDRINGSTID. c......'... -/ Plan och pl'ol'ijer av gravhög vid I\vitsleby, Njurunda socken.,

6 ARVID ENQVIST. av pl anen (Fig 1), rund med en diameter ay 22 a 23 meter. Dess sidor sluttade å L norr, yäsler och söder tämligen jämnt. Däremot var sluttningen i öster mcl:a brant (se profil A--B). I högens östra kant fanns en utgrävd grop ay ung. 2 meters djup, ett minne av någon påbörjad grävning (angiyen på planen genom en prickad linje). Likaså hade i högen5 topp funnits en omkring 1,5 m: djup grop, vilken emell ertid av nuvarande markägaren sommaren 1915 igenfyllts, så ah toppen a\' högen nu bildade en tämligen plan yta med ;) a 6 meters diameter. Högens n!l\'arande höjd uppgick till 3,0 meter, men torde dock ursprungligen h a varit omkring 1 meter högre. Baslinjen för grävningen utlades i öster-väster med nollpunkten i västra kanten av högen på punkt m/ 905 av den utstakade järnvägslinjen. Den ursprungliga marknivån, på vilken högen blivit lagd, torde emellertid ha legat 1 :\ 1,5 meter högre än den utlagda nollinjen. Grävningen utfördes så alt från högens nordvästra kant upptogs ett schakt till en början med en bredd ay ;) il 6 meter, men vilket sedan vidgade sig inåt högen och så småningom nådde en bredd av 11 a 12 metcr (på planen äro grä nserna för detta schakt angivna med en prickad linje). I högens mitt påträffades ett av ganska stora stenar lagt oyalt röse av tämligen regelbunden kägelform. Dess längd i norr-söder utgjorde c:a 5 meter, dess bredd i öster-väster 3,~5 meter. Rösets högsta höjd i mitten yar 2,5 meter. Runt omkring detta röse på ett avstånd varierande mellan 0,6-1 m. följde en regelbunden stensättning a v på kant ställda stenar. Stensättningens längd var 8 meter och dess bredd ;) meter (se planen). Fyllningen i högen bestod, under ett täckande jordlager av c:a 3 dm. mäktighet, nästan helt och hållet av fin sand, på sina ställen uppblandad med smärre kullerslenar. Här och där i högens fyllning fanns smärre kolanhopningar. Närmast över stenröset var sanden ganska starkt lerblandad. Detta lager hade en tjocklek av 25 a 30 cm. På södra sidan a v stenröse t, mt ll a n dett a och den omgivande stensättningen påträffades inbäddat i delta lerlager ett större ob1'iint {Jjttrben (häs t '?) Tämligen centralt i stenröset låg själ va graykammaren. Den NÄGRA NORR L. GRAVFYND FRÄ N Ä LDRE FOLKVANDRINGsTID. 7 hes tod ay en liten stenkista av nästan kyadratisk form (O,ooXO,GO m), yars sid or bildades av sju på kant ställda stenar. Gra\'kammarens hö.id \'ar omkring 0,:'0 meter. Golve t i densamma utgjordes ay Lyännc med plana sidorna uppåt lagda hällar ay 1 dm:s tjockl ek. Kistan läcktes ay en 2 dm. tjock hä lla ' ay fyrsidig form (l ängd 1 m.). I denna kammare stod, "ilande direkt på go lvhälla n, en kittel av urons, nästan till brädden fylld med brända och "äl ren- 0j'orda ben (Fig. 2). Den var ovanligt "äl bibehåll en, frånse tt en '" lit en bräcka på cna sidan a y bukkanten. Kitteln hade ur s i>run g~ ligen som 'ikydd h aft ett ganska tjockt lager av björknäver, av Fig. 2. BroII skittel (m ed ännu delvis kvarsillande n ä\'er) från grav I, Kvitslcby, Nj urullda socken. ('",) Yilken en del ännu var yä l bevarad. Nävern h ade tydligen skurits i remsor, vilka sedan fl ä tats runt om kitteln. GoiYet i kammaren liksom också väggarna buro spå r ay en liknande näverbekl ädnad, \'ilken dock nu till största delen var förmultnad. Stenröset såväl som den omgivande stensättningen vilade på ett hrandlager,,vars tjocklek va rierade m ell a n 1 och 2 dm. Dess mäktighet var störst i mitten, d. v. s. under sjä lva gravkammaren, och avtog så småningom utåt perifcrien. Brandlagrets längd i norr-söder 9 meter, dess bredd i ösler - yästel' () meter. I dell a

10 ARVID ENQVIST. fylld med brända ben, vilka, sedan de hopsamlats från bålet och blivit väl rengjorda, nedlagts i densamma. Bland benen påträffades också Jl ågra pilspetsar av ben, en hel och fem fragment av sådana, (Fig. 3), vilka utgjort en del av den dödes utrustning. Pilspetsarna ha en tresidig genomskärning och ena ändan utbildad till en tånge. Den enda fullständiga av spetsal'l1a bar en längd av 14 cm. (Fig. 3 längst till vänster. De tvänne å samma plansch längst upp till höger avbildade härröra från urandlagret under röset). - Utom benspetsal'l1a lågo också' bland benen i kitteln 5, st. björnklor, hos vilka ge'nom bränningen endast den inre kärnan är kvar. (Fig. 4). Dessa björnklor utgöra förmodligen lämningar a\' den björnhud, på vilken elen avlidne \'ilat på bålet. De i brandlagret liggande krukskärvorna synas ha tillhört h å olika lerkärl, \'arav emellertid endast det ena kunnat någotsånär åter hopfogas. (Fig. 4 övre bilden). Kärlets form och ornering framgå tydligt av bilden. Halsen är hög och \'idgar sig uppåt mot mynningsranden. Gränsen mellan hals och kärl kropp markeras a\' en runtgående med snelt ställda fördjupningar försedd vulst. Kärlets "skuldra" är genom parvis ställda vertikala fördjupningar indelad i fält, vilka äro ornerade med omväxlande grupper av horisontella linjer och båglinjer. Ornamenten äro instämplade. Kärlets höjd är omkring 30 cm., dess diameter vid mynningsranden omkring 20 cm. Kärl av denna form ocb ornering förekomma i stort antal i norska fynd från folkvandringstiden, varför det här funna är av betydelse för fyndets datering till denna tid. I samma riktning peka också de i brandlagret funna bitarna av smält, färgat glas, vilka utgöra resterna av ett glaskärl. Hurudan formen på detta glaskärl ursprungligen varit, är naturligtyis nu omöjligt alt bestämma. Glaskärl av olika formel' äro vanliga i folkvandringstidens gravar. - De i denna grav funna fornsakerna hära i Statens Historiska ~1useum Inv. n:r 15,746. Under landsvägsbyggnaden l88!j --!)0 hortschaktades, som jag o\'an nämnde, en stor del av den öster om föregående grav liggande högen. (Grav JI). Vid mitt besök på platsen återstod ej mycket av den ursprungliga högen - det är egentligen endast dess sydligaste kant, som förblivit orubbad, och som nu ligger alldeles på NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÅN ÄLDRE FOLKV A DRI GSTID. 11 randen av den höga och urant slullande stramlhrinkeri. Att så litet å terstår av den ursprungliga högen, tonle delvis bero därpå, alt högens fyllning ända sedan landsvägsbygget bli\'it använd som grustag. Vid grävningen i högen påträffades, enligt uppgift a\' personer, som varit närvarande, "i mill en a\' högen ":iordagods", so m bestod aven kopparkittel (bronskittel), kol, aska och brända hen. Kitteln val' väl inhäddad och ommurad av sten", alltså ett. stenröse. Bronskitteln skänktes, sedan den under många år gått ge nom flera h~inder,. år l!j08 till Statens Historiska Museum (In\'. n:r 13,477 ), varemot lerkärlet förkommit.?\'ågra närmare uppgifter om gravens anläggning saknas, men av allt alt döma torde ä\'en denna ha varit fullt analog med den av mig undersökta högens, alltså en liten stenkista i ett röse, vilande på ett lager av bålmörja. Uppgiften om att kitteln varit "väl om murad av sten" sy nes närmast kunna avse förekomsten av ett mindre, särskilt uppmurat gravrum, men kan ju också tänkas endast syfta på det omgivande granöset. I högens skärning kunde man ännu (19W) iakttaga omkring 2 meter under högens yta eh lager ay sten och därunder ett brandlager, \'ilket här hade en mäktighet av omkring l dm. Vad som fanns kvar, utgjorde tydligen ytterkanten ay det ursprungliga gravröset. Inga fornsaker påträffades i detsamma. Fyllningen i högen bestod här liksom i den föregående graven av sand, och under brandlagret grus. Den i graven funna kitteln (Fig. 5) är av samma grundform som den föregående av mig framgräyda, ehuru den ej är så bibehållen som denna. En stor del av bottnen saknas. Även hos denna kittel felas hanken. Den tämligen skarpa profilering, som utmärkte den i grav I Junna kiltein, är hos denna senare betydligt utjämnad. De trekantiga öronen och den skarpt utvikta mynningsranden finna vi ä\'en här, men kittel\'äggen går hos detta kärl från randen i en mjukt svängd linje ned till den lågt liggande bukkanten, som här är betydligt mera anundad. Även i orneringen visa de båda kittlarna rätt stora skiljaktigheter. Medan hos den förra kitteln gränsen mellan den ö\'l'e \'ertikala och den nedre utåt slultande ytan markeras aven inpunsad ornamentslinje, tir den senare kitteln rikare ornerad. A nedre delen när-

12 ARVID ENQVIST. mast över uukkanten och upp till ett stycke över kärl väggens mitt är den prydd med fem paraielit löpande grupper av 2 till 4 inpunsade horisontella linjer, vilka med jämna mellanrum gå runt kitteln. Huruvida även bottnen haft sin särskilda ornering, vilket ofta förekommer hos kittlar av denna form, kan numera ej längre avgöras. Godset hos denna kittel är, i likhet med den förra kittelns, ganska tjockt och fast ; vid mynningsranden har det en tjocklek av omkring 6 a 7 mm. Kittelns diameter är 31,5 cm., dess höjd oberäknat öronen c:a 16 cm. Fig. 5. Bronskitlel ur gra\' II, K\'itsleby, Njul'unda socken. (,l l) Utom dessa båda nu nämnda kittelgravar ha vi ytterligare ett fynd från samma gravfält med ungefär liknande inventarium (Grav III). Detta gravfynd, som är det betydligaste av de tre, är i likhet med den närmast föregående beskrivna graven tyvärr icke heller sakkunnigt upptaget. (Inv. n:r 6,7i2). Några hundra meter sydväst om de två nu omtalade gravhögarna ligga ytterligare, som jag ovan nämnt, fyra gravhögar av betydande dimensioner. Ar 1881, då jordfyllningen i en av de största högarna bortgrävdes av markägaren, påträffades i den- NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÅN ÄLDRE FOLKVANDRINGSTID. samma "mellan och under tre uppresta stenhällar" en kittel av hrons, ungefär till hälften fylld med brända och väl rengjorda hen. Vidare uppgifter om anläggningen av graven har man icke, men man har skäl att antaga alt den även i denna hög i huvudsak är överensstämmande med de båda_föregående. Uppgiften om alt kitteln stod "mellan och under tre uppresta stenhällar" torde rå tolkas så, att en särskild liten gravkammare uppbyggts föl' upptagande av gravurnafl Den funna bronskitteln, vilken har' en diam. av 32,5 cm. och en höjd av 15 cm, är mycket tillbucklad och i illa medfaret skick (Fig. 6). Isynnerhet är kittelns övre parti mycket söndrigt. Godset, som är tunnare än hos de båda andra kittlarna, har på flera ställen erhållit mer eller mindre stora bräckor. På ett par ställen (på bilden längst upp till höger) har kitteln före nedläggningen i graven blivit lagad genom alt skivor av bronsbleck hlivit fastnitade på utsidan. l stort sett är denna kittel aven ålderdomligare prägel än de tvänne andra i Njurunda funna. Den avyiker också i någon mån vad formen beträffar från dessa. Den utvikta mynningsranden finnes även här. Däremot saknas här de för de föregående kittlarna så karaktäristiska trekantiga öronen. I stället för sådana har denna kittel haft särskilt pånitade öron (av järn), ett drag, som är karaktäristiskt för hronskärl, vilka höra till närmast föregående skede, den romerska järnåldern. I samma riktning pekar också den omständigheten, att kitteln har en tvär avsals på mitten. Ej heller är den yta, som från avsatsen går ned till bukkanten, så starkt utåtsvängd som hos de båda andra kittlarna. Denna kittel torde alltså till tiden ligga något före de båda ö\tiga. En antydan därom ger också det öniga gravgodset. På de i kitteln bevarade brända benen lågo en fingerring av guld och ett guldmynt. Dessutom påträffades i graven en remsölja av brons, 37 st. delvis smälta, på ytan iriserande glasklumpar samt en bit björknäver. Redan remsöjjan vi Ltnar om fyndets nära samband med ett ~ildre skede. Själva söljan, som är väl bibehållen, är till grund Jormen rektangulär med svagt inbuktade sidor, vilket föl' med sig att cle främre hörnen gå ut i spetsar, som äro avtrubbade..:\ ven 1il

1-j ARVID ENQVISi. NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÅN ÅLDRE FOLKVANDRINGSTID. t.i bakåt finnes antydan till dylika hörn. Söljan har en torne vilken baktill "id omfauningsstället ä r bredare. Bakåt går sö ljan ut i eli I ~i n g rc rem fäste. Gränsen mellan delta och själva söljan markeras aven tvärgående med t vänne längsgående fåror försedd lis!. ~ e t bakåtgående remfästebeslaget är genombrutet på så sätt, att ålta parvis med spetsarna mot varandra ställda Irianglar ullagil s, va ri genom det återstående bildar fyra li ggande romber inom en ram, vilken bakåt är öppen. Remfästet smaln ar sakta av ha kåt: Sö lja ns längd utgör 8,3 cm. (Fig. 6). Den i graven funna fingerringen av guld (Fig. G), har en inre diameter av 1,9 cm., dess yttre diam. 2,2 cm. Den är på insidan sltit och på utsidan knllrig, av ungefär samma form som " å r moderna tids vi gselringar. Guldet är blekt och har en halt av 88 proc. Ringens bredd är ung. 0,5 cm och dess vikt omkr. 7,5 gram..jämte guldringen låg, som ovan nämnts, i kitteln också ett romerskt guldmynt, en s. k. solidus, med ännu väl bibehållen prägling. Myntet är m ycket Ii tet nött och synnerligen väl bevarat, dess enda felaktighet utgöres aven kort spricka i underkanten (Fig. G nedtill). ~1 y ntet, såväl som guldringen och remsöljan, synas. ej ha varit med i bränningen utan nedlagts i kitteln först sedan de brända benen rengjorts och hopsamlats. Guldmyntets vikt är omkring 4,32 gram (1,0.1 ort) och guldets halt gr proc. På åtsidan av myntet: kejsarens bild i profil å t vänster, huvudet prytt med elt diadem ; omskrift: D. N VALENS. P. F. AUG (dominus Valens pius felix Augustus). Frånsidan: kejsarna Valens och Valentinianus sittande på en tron, vända en face; den ena av kejsarna h å ller i handen en bok, den andre en spira. Kejsarnas huvuden äro omgiv na aven gloria. Vid vardera kejsarens fötter ligger en fånge på knä m ed bakbundna händer. Inskription under kejsarbiiderna: S. M. I. Omskrift: VOTA. PUBLICA. Myntet är alltså präglat för den romerske kejsaren Valens, vi lken regerade åren 364-378 och var sam regent dels med kejsar Valentinianus (364-375) och dels med kejsar Gratianus (375-383). För dateringen av gravfyndet utgör alltså guldmyntet en kronologisk hållpunkt. Den tid, som har åtgått för dess hitförande till Norden, torde ej behöva uppskattas till så många å r. Fig. (j. Fynd ur gra\' III, Kvitsleby, Njurunda i'ocken. (Bronskilteln '/.. ; bronssiiijan, guldringen och guldmyntet i naturlig storlek).

16 ARVID: ENQvIST. Det är troligt, ah Yi här endast ha alt räkna med några få årtionden. Då myntet därtill är synnerligen väl bibehållet och tydligen mycke l litet använt, är det all sannolikhet för, att det kommit att följa sin ägare i grayen ganska snart efter sin hitkomst. Som vi sedan skola se genom jämförelser med analoga gravfynd från annat håll, torde man alltså med en viss säkerhet kunna hänföra detta gravfynd till tiden omkring år 400 e. Kr. eller i varje fall de allra närmaste årtiondena därefter. Gi"avskicket i den av mig undersökta högen är av ett Yisst intresse. Som jag förut påpekat, har den döde blivit bränd på bålet, varefter de brända benen omsorgsfullt rengjorts och nedlagts i ett gravkärl, Yilket sedan nedsatts i en särskilt uppbyggd kista. ()ver det hela har därefter på själva brandplatsen uppförts ett röse och en större gravhög. Detta begravningssätt utgör till en del en direkt fortsättning av gravskicket under närmast föregående skede, i det att under denna tid de brända benen också i regel uppsamlats i ett särskilt gravkärl, (en urna, ett träspann, ett bronskärlo. d.) utan någon blandning av bålmörja från själva brandplatsen. I stort ~ett är anläggningen av denna grav byggd på denna princip, men samtidigt utvisar dock gravskicket en avvikelse från det föregående skedets, i det att de övriga resterna från bålet ligga spridda i ett lager på bottnen av högen. Graven har alltså blivit lagd på den plats, där man bränt den döde. På så sätt ha vi här en blandningsform mellan tyenne olika begravningsskick: å ena sidan den nedärvda gravseden med dess krav på att benen skulle sättas ned i graven väl rensade och frigjorda från kol, bålmörja o. d., alltså den rena urnegrayen, å andra sidan en påverkan av nya gravseder, vilka fordra, att alla rester från bålet och bränningen därjämte skola ha sin plats i själva graven. Även de tre i Njurunda funna bronskittlarna äro värda en viss uppmärksamhet. I stort sett äro de alla av samma grundform, ehuru de i detaljerna skilja sig från varandra. Den äldsta av de tre torde vara den i grav III framgrävda, vilket också det övriga gravgodset ger en antydan om. Genom jämförelser med gravar från andra håll, där dylika bronskärl förekomma i stort antal och till vilka jag senare återkommer, torde denna kittel typo- NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÅN ÄLDRE FOLKVANDRINGSTID. 17 lo"isld kunna anses vara prototyp för de båda andra Njurundaki7t1arna. Med utgångspunkt från kittlar av denna form med särskilt pånitade öron och en tvär avsats på mitten samt i regel av tunnt och dåligt gods, torde utyecklingen närmast ha fört över till en kärlform av samma typ, som den av mig i Kvitsle fram "räyda kittelns. Den tvära avsatsen försvinner, men de båda ~torna. den övre vertikala och den undre utåtsluttande, kvarstå ~om skilda element, och gränsen mellan dem markeras genom en ornamentslinje (Grav 1). En ytterligare utveckling av denna form yisar den tredje av de här funna kittlarna (Grav II). Här ha de båda ytorna smält ihop och kärl väggen från mynningsranden ned till h~kkanten fått en mjuk svängd profil. Samtidigt har orne- I in "en också bli, it rikare. Kittlar av denna typ äro synnerligen tl vanliga (särskilt i Norge), medan däremot de två förstnämnda formerna äro sällsynta eller i varje fall icke så ofta förekommande. Vi skulle alltså i de tre här i Njurunda funna bronskittlarna ha en typologisk utvecklingsserie av bronskärl, som äro karaktäristiska för folkvandringstidens äldsta del, och där de olika formerna även kronologiskt torde ha följt på varandra i nu n~mild ordning. Fynd av bronskärl från de närmaste århundradena efter Kristi födelse äro ej så oyanliga i norra Helsingland och Medelpad. Från det förra området ha Yi eh par fynd av dylika kärl från Finnflo i Tuna socken och Bäling i.lättendals socken, vilka båda kittlar fön aras i Hudiksvalls museum (resp. n:o 187 och öl). Dessa båda kittlar höra till den romerska järnåldern. Från Medelpad ha vi utom Njurundakittlarna ytterligare en dylik funnen i Tuna socken, yilken, ehuru till formen något avvikande, torde vara samtidig med dessa. Från Timrå socken har också till Statens Historiska Museum för åtskilliga år sedan en bronskittel inkommit (Inv. n:r 10,740), funnen i en gravhög. Kitteln är av ung. samma form som den i grav II i Kvitsleby funna, med den skillnad dock, att Timråkärlet synes ha haft särskilt på nitade öron, vilket framgår av ett nilhål nedanför den utvikta mynningsranden på ena sidan. Kittelns kullriga botten är ornerad med koncentriska kretsar. Diam. 3:,8 cm, höjd omkr. 15 cm. - En gray från Harf i Attrnars socken, vilken utgrävdes redan år 1810, innehöll bl. a. ett prydligt

1X ARVID ENQVIST. NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÅN ÄLDRE FOLKVANDRINGS'IID. 19 fat av brons, som här använts som gravurna samt ett lerkärl med instämplade ornament och av ungefär samma form som det i Kvitslegraven I funna. Lerkärlet med sådan ornering är tillräckligt för (lateringen ay hela fyndet till folkvandringstiden. Norra Helsingland och Medelpad utgjorde redan tidigt ett enhetligt kulturområde och voro ej som nu avgränsade från yarandra. Att denna del av södra Norrland varit av särskild betydelse framgår av flera förhållanden. Särskilt pregnant visar detta sig under slutet av hednatiden genom den i jämförelse med Gestrik Iand och södra Helsingland ovanligt stora rikedomen på gravar. Förhållandena under historisk tid lämna oss också antydningar i samma riktning. Att den södra delen av Helsingland varit mindre befolkat eller i varje fall av jämförelsevis mindre betydelse, framgår klart och tydligt av den omständigheten, att vi här ej ha mer än ett Uppsala-ödsgods, under det att vi för Nordhelsingland och Medelpad för samma tid ha ej mindre än tre. Sydhelsingland bär under medeltiden namnet Alir, den norra delen a v landskapet kallas Sundedhe. Understundom får dock den sista benämningen gälla även för hela Helsingland, ett förhållande, som måste innebära en antydan om den nordliga delens större betydelse 1). Denna del av södra Norrland, närmare angivet landet omkring Ljungans nedre lopp och närmast söder därom, utgjorde i forna tider Norrlands huvudbygd. Detta har sin naturliga förklaring däri, att just i dessa trakter utmynnade en av de stora stråkvägarna för samfärdseln och handeln, som efter Ljungan förband Norge med Bottniska viken.. Till detta förhållande återkommer jag senare. De nu funna kittel gravarna i Njurunda, belägna som de äro just i närheten av Ljungans utlopp i Bottniska viken, ge ett ytterligare stöd för de uråldriga kulturförbindelser, som ägt rum mellan Norge och Norrland. Det visar sig nämligen, att det just är i Norge, som vi ha att söka analogierna till denna gravform. H. Schetelig har i sitt arbete: "Vestlandske graver fra jernalderen" 2) lämnat en översikt bl. a. av gravarna och gravskicket på Vestlandet från romersk tid och folkvandringstid. Det framgår ') Styrre: Skandinavien under unionstiden, sid. 293. 2) Bergens museums skril"ler. Ny rrekke. Bd II, n:o 1. Bergen 1912 ay hans framställning, att en hel del av gravarna på Vestlandet från den senare perioden, vilket särskilt i föreliggande fall intresserar oss, äro fullt analoga med de medelpadska kittelgravarna såyiil i själva anläggningen som till stor del också i fyndinventariet. Den övervägande delen av de i Norge funna och som granlrnor använda bronskittlarna från denna period är av ungefär samma form, som kittlarna från Njurundagravarna I och II. Gravar med bronskärl av sådan form har man på Vestlandet funnit i rätt stort antal. Schetelig upptar 24 säkra exemplar. - Jag återger här enligt Schetelig (o. a. a.) i huvuddrag beskrivningen på ett par dylika norska gravar, vilka visa en närmare överensstämmelse med Njurundagravarna. Ett stort röse på Prestegaards ego r,.londal, utgrävdes 1883. Det yar 15,5 m. i diameter och omkring 2 m. högt med en fotkedja av stora stenar. Röset var jordfritt men täckt med ett lager av mull och bestod särskilt i de djupare partierna av stora stenar. Själva graven var byggd som en liten kista, vars botten var belagd med små stenar, under det att väggarna voro hildade av större stenar och det hela täckt med en hälla. Kistan låg i öster-väster och var 0,52 m. lång och 0,47 m. bred. I kistan stod en väl bevarad bronskittel, fullständigt ompackad med näver och till 3/4 fylld med brända ben utan någon blandning av hålmörja. Bland benen hittades 6 stycken björnklor, fragment av två benkammar, stycken av bennålar, c:a 15 spelhrickor av ben, en liten gröngul glasskärva och tre små krukskär\'or. - Schetelig framhåller, att denna grav i hela sin anläggning är fullständigt analog med fynd från yngre romersk tid. Det kan endast i gravgodset nämnas ett enda drag, som går utom det som tidigare var allmänt, nämligen det på hålet brända lerkärlet och glasbägaren. - De i denna grav funna funna fornsakerna framgå av Fig. 7. Bronskitteln är av samma form som den i Njurunda i ' grav II fun'na, ehuru den saknar ornering. Ett annat liknande gravfynd omnämner Schetelig från Sreb0 på Borgund0en i SondhordIand, Fjelberg pgd, den s. k. Loptshallgen. Den var omkring 12 meter i diameter. Högen var lagd direkt på berggrunden och bestod av ett inre röse, täckt med ett

20 ARVID ENQVIST. tjockt lager av stenblandad jord. Ett stycke innanför högens kant fanns en ring ay stora stenar, helt dolda av högens fyllnad. På stenbottnen under röset fanns två tämligen \'idsträckta lager av bål mörja (kol, brända stenar o. d.), yilka nästan stötte samman i Fig. 7. - - -= ~.-;.. oj - I ' r::-- -~ ~ - -. Ss --t\._-_~=~..._,_..... ~.:.Y0!0 \--1'"[). ~. "Y:"-;C-J(',','".:, ~..' I --, "'. :; i Fynd ur grav på Prestegaards ego]", JoncIai (efter Schetel ig o. a. a.) NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÅN ALDRE FOLKVANDRINGSTID. 21 mitten av högen. ~tjitt i det södra lagret, som var det största, stod en liten kista hygd a v fyra stenar och täckt med en stor hä lla. Kistan mätte in vändigt omkring O,60XO,45 m. Rummet,'a r fyllt med samma bålmörja som i lagret omkring. Fullständi gt begravd i detta stod en bronskittel, inpackad i näver och fylld med rengjorda brända ben. Kitteln stod i en rund, särskilt i stengrunden uthuggen grop, över vilken sedan kistan var byggd. På benmassan i kitteln låg ett romerskt guldmynt, präglat föl' kejsar Gratianus (375-383) och försett med en ögla. Myntet \'ar mycket slitet. Det är obrändt och, frånsett själva gravkitteln, det enda stycke av gravgodset, som icke har varit med på bålet. Bland benen i kitteln kunde man också, utom människoben, på \'isa 16 björn klor, många fågelben, fragment av en ben kam och en ben platta med ornament. Spridda i kollagret lågo ytterligare åtskilliga rester av fornsaker, som alla hade varit hrända på bålet, nämligen spelbrickor av ben, två brottst~ken av ett förbränt silyerbeslag till ett rem spänne, dessutom en bronsring, en järnspik, ett järnbeslag, några ohestämbara järnfragment och skärvor ay tre förbrända lerkärl, nämligen ett "spandformet" och två lerkärl med öron (av samma huvudform som kärlet i Kvitslegraven I). Vidare kan det nämnas, att det i röset, alltså utan direkt förbindelse med själva graven, hittades åtskilliga hästtänder och andra obrända hästben. - En del av gravgodset återges efter Schetelig i Fig. 8. Bronskitteln är av samma form som den från Kyitslegraven II. Liksom denne har också den i S&b0 funna kitteln utsidan ornerad med grupper av runtgående horisontella linjer. Ä ven kittelns botten iir, som framgår av bilden, (upptill till höger) ornerad. Ehuru fyndinventariet i dessa tvänne norska gravar är rikare än det i Njurundagravarna, så äro dock överensstämmelserna i själva gravanläggningen mycket iögonenfallande. I synnerhet är likheten mellan S&b0graven och Kvitslegraven I mycket slor. Själva gra\'kammaren, omslutande en i näver inpackad kittel, gravröset, sten ringen runt om röset, lagret av bålmörja på högens botten, dc ohrända djurbenen på röset, allt har sin motsvarighet i den a\' mig undersökta graven i Kvitsle. Endast en omständighet tycks tyda på ett något yngre och mera utvecklat gravskick i S&b0-

22 ARVID ENQVIST. graven, nämligen bålmörjan i själva gravkammaren, vilket saknas i Kvitslegraven. Graven från S~b 0 har även ur en annan synpunkt sitt särskilda intresse i föreliggande fall, nämligen genom det i densamma funna guldmyntet. Detta var, som nämnts, präglat för kejsar Gratianus, vilken i tre år var medregent till kejsar Valens, för Fig. 8. Fynd ur Loptshaugen, Sreb0 (efter Schetelig o. a. a.). vilken det i Njurundagraven III funna guldmyntet var präglat. Emellertid måste Njurundagraven anses vara åtskilligt äldre än Sreb0graven. Den där funna bronskitteln torde, som jag ovan framhållit, både typologiskt och kronologiskt stå på ett tidigare NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÅN ÄLDRE FOLKVANDRINGSTID. 23 stadium än Sa~b 0 kitteln. En jämförelse mellan de båda ungefär sa mtidigt präglade mynten pekar i samma riktning. Sreb0myntet är, som framgår av fyndberättelsen, försett med en ögla, alltså a \'se tl att bäras, och myckd slitet, vilket visar, att det en längre tid varit i användning. Njurundamyntet däremot har ännu kvar sin utmärkta prägling och befinner sig i så gott som ofelbart ski ck, varför det förmodligen, som jag vid behandlingen av gravfyndet påpekade, rätt snart efter sin ankomst hit upp till Medelpad 'kommit att följa sin ägare i graven. Av denna orsak hänförd e jag Kvitslegraven III till omkring år 400 e. Kr., alltså på gränsen till yngre romersk tid eller i varje fall folkvandringstidens allra första årtionden. För att ytterligare belysa detta återger jag eft er Scheteligs ovan anförda arbete till jämförelse en kort redogö relse över ett par norska gravar från yngre romersk järnålder, där dylika kittlar använts som gravurnor och vilka kunna ge oss en antydan om dessa kittlars kronologiska ställning. Den ena av dessa gravar är en sedan gammalt känd från Stadeim, Vik pgd. i Sogn 1). Fyndberättelsen för denna är dock ej riktigt tillförlitlig. Så mycket tycks emellertid framgå av densamma, att hronskitteln stod i en liten hällkista nära bottnen i ett runt röse. I kitteln hittades en guldfingerring,.en bältesten med bronsinfattning, remspänne och bältebeslag av brons och en bältering av brons med två remhållare. Sakerna äro delvis skadade av eld och ge alltså själ\'a ett bevis för att de kommit ur en brandgrav. En del av de ur gravel1 upptagna fornsakerna återges här i Fig. 9. En annan liknande grav, ehuru med ännu rikare utstyrsel är funnen i Vinje, Stranden pgd., S0ndm0r. Ytterligare ett tredje gravfynd med bronskittel av denna karaktär har man från Aar0ien, Sogndal pgd., Sogn. I ett röse av slora stenar hittades, inpackad i näver, i en liten rund gravkammare, som var täckt med en hälla, en kittel av denna form. Kitteln var fylld med brända ben, varibland hittades några björn klor ; för övrigt funnos inga fornsaker. Vad det första av dessa tre gravfynd, det från Stadeim i Vik, ') Schetelig o. a: a. sid. 35.

/ 24 ARVID ENQVIST. beträffar, är likheten mellan detla och Njurundagraven III (Fig. (i) ganska slående. Det är icke endast formen på bronskitteln med den karaktäristiska tvära a\'satsen på mitten och frånvaron a\' de trekantiga öronen, som är densamma, även det övriga gra\'godset är, till en del åtminstone, analogt i båda gravarna. Detta gäller såväl fingerringarna av guld, som framför allt de båda remsöljorna, Fig. 9. 11;:--' m' _-'-',1.. \ " ~ I, t " Fynd lir grav frän Stadeim, Vik (efter Schetelig o. a. a.). vilka äro av samma karaktäristiska grundform, ehuruväl den norska är rikare utstyrd. Vid behandlingen av dessa gravar påpekar också Schetelig, att kittlar av denna form måste anses va ni. prototyper för de NÅGRA NORRL. GRAVFYND FRÅN ÄLDRE FOLKVANDRINGSTID. 2;) IJronskittlar med trekantiga öron, som senare ijli så allmänna under folkvandringstiden. Vad dessa gra\'ars närmare kronologiska. ställning beträffar, framhåller han \'idare, au man att döma av \'issa i dem funna fornsakstyper såsom fingerringarna av guld och \'issa former av lerkärl torde få hänföra dem till den romerska järnålderns allra sista skede, ö\'ergången lill den följande perioden. S.iälva gravskicket kan också enligt honom tydas i samma riktning. I de tvänne här senast återgivna gravarna hal' bronskärlet "arit aven yngre typ än föregående av honom upptagna kittlar frå n romersi, järnålder och samtidigt är gra\'godset också i påfallande grad rikare, en tendens, som i förhållande till föregående period alltmer gör sig gällande under folkvandringstiden. Genom jämförelser med de norska gra\'arna av samma karak!iir som Njurundagra\'en III torde man alltså kunna närmare fixera tidpunkten föl' denna senare grav till övergången mellan romersk järnålder och folkvandringstid, alltså omkring år 400 e. Kr. Njurundagravarna I och II, \'ilka båda innehålla kittlar av något yngre typer, torde alltså med viss sannolikhet kunna hänföras till mitten ell er senare hälften av det femte århundradet. Fynden av dessa kiuelgra\'ar i Njurunda och deras motsvarigheter såväl i gravskick som gra\'gods i Norge utvisa tydligt, att förbindelserna mellan Skandinaviens västra och östra kusttrakter redan under dessa tider \'arit ganska livliga. Just dessa gravars läge vid Ljungans utlopp bestyrker det förut omnämnda förhållandet, att vi här ha en urgammal färdeied, som förbinder Norge med södra Norrlands kustområden, enkan~erligen Nordhelsingland och Medelpad. I en uppsats: "Hur gammal är bygden i Helsingland?" l) har professor Oscar Montelius vid behandlingen av de helsingska fynden från folkvandringstid ytterligare understrukit detta faktum. Han skri\'er där (sid. 21 ): "Särskild uppmärksamhet förtjänar det förhållande, att många i Helsingland funna föremål från nu i fråga varande århundraden \'isa stor likhet med de samtida norska arbetena och således \'ittna om, att förbinde.lsen mellan Trondhjemsi) Helsillglallus Fornminnessällskaps årsskrift 1901.

2(j ARVID ENQVIsT. trakten och Bottniska vikens kust genom Jämtland och uppefter Ljungan redan vid den tiden var av slor betydelse". Detsamma gäller i lika hög grad för Medelpad som för Helsingland. Utom de nu omnämnda kittlarna, vilka oförtydbart stå i intim förbindelse med norska bronskärl från saipma tid, har man i lviedelpad flera gånger påträffat föremål, vilka tillhöra fornsaksformer, som nästan uteslutande återfinnas i Norge. Till sådana former höra bl. a. vissa spännen av brons som fig. 10, av vilka ett exemplar ä.r hittat ä ven i Njurunda, vid byn Helgom. Det torde alltså kunna anses säkert fastslaget, att förbindelserna mellan Norge ä ena och Medelpad-Helsingland å andra sidan, varom de här beskrivna gravarna lämna oss vittnesbörd, redan under folkvandringstid varit ganska starka. Från senare tider av vär förhistoria, hednatidens slut, ha vi redan skriftliga belägg för dylika förbindelser i de gamla kungasagorna. Vi vela av dem, att genom Jämtland förde frän dessa trakter a v Bottenhavets kuster en väg upp mot Norge, som ofta blivit använd. Sä förtäljer sagan om Olaf Helgel), att han från Gärdarike for till Norge ~enom.jämtland. -- Likaså Harald Sigurdsson, vilken efter slaget vid Stiklastad ge 'nom.jämtland for till Svitiod. - Om Magnus den gode berättar sagan 2), hur han frän Fig.10. Bronsspänne fr. Helgom. Njurunda s:n. Svitiod drog landsvägen till Helsingland och sedan därifrån öster om Kölen till Trondhjem. - Hösten 9(3 3 ) kom Häkan jarl Sigurdsson "ur ledungsfärd; till Helsingland, salte där upp sina skepp och drog landsvägen genom Helsingland och Jämtland och vidare i väster övef Köl en, tills han kom ned till Trondhjem". Sedan satt han oftast NÅ GRA NORRL. GRA y FYND FRÅN ÄLDRE FOLKVANDRINGsTID. 27 om vintrarna "uppe i Trondhem, men om sommaren drog han stundom österut till Helsingland, där han tog sina skepp och for i österväg att härja". Vi ha alltså flera tydliga bevis för dylika färder från Norge genom.jämtland till helsingekusten, färder, som av allt att döma, fört från Kölen över Storsjöområdet i.jämtland och därifrån vidare mot sydost längs vattendragen, huvudsakligen då Ljungan, ned mot kusttrakterna i Mellelpad och norra Helsingland. Visserligen kan den invändningen göras, att dessa av sagorna omtalade färder tillhöra en vida senare tid än den, till vilken de här återgivna gravfynden höra. Men å andra sidan synas dessa färder, när de i sagorna omtalas, ha betraktats såsom helt naturliga och ej förenade med några oöverkomliga svårigheter, varför de helt säkert redan då vilat på gammal tradition. Då ytterligare fynden från folkvandringstid och tiden därförut äro rätt vanliga i den del av det gamla Tröndelagen, de inre delarna av de här inträngande fjordarna, till vilka trakter vägen från.jämtland närmast ledde, så är det intet hinder för det antagandet, att även under det femte århundradet, alltså folkvandringstidens äldsta skede, samfärdseln följt samma vägar, som den sedan bevisligen gjort. De här i allra största huvuddrag behandlade gravfynden från Njurunda äro alltså av betydelse genom den fingervisning de lämna oss om de norrländska kul turförbindelserna under dessa tidiga tider och kunna därför ge ett - om också ringa - bidrag till kännedomen om Norrlands äldre kulturhistoria. Arvid Enqvisl. I) Snorres Konungabok, Olof helges saga, kap. 2, 11. ") Magnus godes saga kap. 2. 3) Harald grärälls saga, kap. 13 (Hildebrands översättning L s. 156, 157).