Europeiska kommissionen Generaldirektoratet för jordbruk Olivoljesektorn i Europeiska unionen Fact Sheet Olivolja är en produkt med många användningsområden. I områdena kring Medelhavet har olivolja under många årtusenden ansetts hälsobringande och varit en basprodukt i kosthållet. Numera används olivolja i hela Europa och runt om i världen och har ett välgrundat rykte på grund av dess näringsvärde, dess hälsofrämjande egenskaper och dess smak och doft. Europeiska unionen är världens största producent av olivolja dels producerar unionen 80 % av den olivolja som produceras i världen och dels konsumerar unionen 70 % av världsproduktionen. Olivoljeproduktionen är av stor ekonomisk betydelse för många regioner inom unionen och det är därför bra att efterfrågan ständigt ökar både inom EU och länder utanför unionen, delvis tack vare de informations- och marknadsföringskampanjer som EU och andra parter understödjer. Europeiska unionens politik på olivoljeområdet syftar till att befästa och stärka unionens position på världsmarknaden genom att främja produktion av olivolja av hög kvalitet, vilket gagnar både odlarna, bearbetningsföretagen, handeln och konsumenterna. 1. Europeiska unionen är världsledande när det gäller produktion av olivolja Olivoljeproduktionen är av stor betydelse för landsbygdens ekonomi Oliver odlas i hela Medelhavsområdet och är av stor betydelse för landsbygdens ekonomi, landsbygdens kulturarv och miljön. År 2000 omfattade olivodlingarna i EU en areal på nära 5 163 000 miljoner hektar ( 1 ) (cirka 4 % av jordbruksarealen), varav 48 % i Spanien och 22,5 % i Italien. Antalet producenter är cirka 2,5 miljoner, dvs. cirka en tredjedel av alla jordbrukare i EU, och av dessa finns 1 160 000 i Italien, 380 000 i Spanien och 130 000 i Portugal. Frankrike, som är unionens femte producent, har ett mycket mindre antal odlare. Olivproduktionen är i många producentregioner den främsta sysselsättningen och den ( 1 ) Faktablad från generaldirektoratet för jordbruk På väg mot en reform av olivoljesektorn, från oktober 1998: http://europa.eu.int/comm/agriculture/publi/fact/olive/index_sv.htm främsta inkomstkällan och själva odlingen har sedan sekler tillbaka gett landskapet i regionerna dess karaktäristiska utseende. I tabell 1 visas hur den produktionsstödsberättigande odlingen utvecklats inom EU. Olivoljesektorn i Europeiska unionen Sektorn består av odlare, kooperativ, utvinningsföretag, bearbetningsföretag och företag som hanterar de olika aspekterna av saluföringen. Tre olika produktionsformer kan urskiljas: först traditionella olivlundar, ofta med mycket gamla träd, därefter mer traditionellt förvaltade odlingar med större input och till sist nyare intensivt brukade odlingar där odlingen i högre grad är mekaniserad och präglas av teknik, som bevattningssystem och liknande. Förklaringen till de många olika formerna av ägandeskap, skiftande gårdsstorlek, bearbetningsstrukturer och egenskaper förklaras av denna blandning av gammal och ny teknik. Det förekommer dessutom stora skillnader mellan vilka produktionssystem som kan förekomma inom en och samma region. I Italien är genomsnittsgården på 1 hektar medan genomsnittsgården i exempelvis Spanien är större (cirka 6 hektar). Olivoljan Inom EU finns flera olika typer av olivolja och var och en av dessa har en egen kvalitet och ett eget marknadsvärde. Europeiska unionen har alltid strävat efter att klart definiera vilka olika oljekategorier som förekommer så att konsumenterna kan vara säkra på vad de köper och producenterna kan ta ut ett lämpligt pris om deras produkter håller en hög kvalitet. EU:s senaste klassificering av olivolja kommer att börja gälla den 1 november 2003. Europeiska unionen och världsmarknaden EU är världsledande när det gäller produktion av olivolja (mer än 2 miljoner ton), men länder som Tunisien, Turkiet (som ansöker om medlemskap i EU), Syrien och Marocko har också en avsevärd produktion som under regleringsåret 2000/2001 låg på sammanlagt 500 000 ton (cirka 25 % av produktionen inom EU och cirka 20 % av världsproduktionen). I övriga delar av världen är produktionen försumbar. Men även om EU är självförsörjande förekommer handel med olivolja Olivoljesektorn i Europeiska unionen > 1
mellan EU och tredje länder. Under 2000/2001 importerades 127 000 ton (mest i bulk), samtidigt som exporten uppgick till 290 000 ton och främst gick till Förenta staterna, Japan, Kanada och Australien. Den olja som exporteras från EU är huvudsakligen buteljerad. 2. Europeiska unionens politik på olivoljeområdet Politiken på olivoljeområdet har utvecklats under många år och är numera huvudsakligen inriktad på att skapa produkter av hög kvalitet och göra odlarna medvetna om konsumenternas önskemål. Budgeten för den gemensamma organisationen av marknaden för olivolja ligger på mer än 2,3 miljarder euro per år. Historik Politiken för att främja olivoljeproduktionen inom EU har förändrats avsevärt sedan den första gemensamma organisationen av marknaden utarbetades 1966 ( 2 ). Då var Italien i praktiken den enda producenten i den dåvarande gemenskapen, som bestod av sex länder. De tidiga åtgärderna avsåg bibehållande av marknadspriserna för olivolja, särskilt stöd till odlarna och särskilt till mindre odlare och främjande av konsumtionen av olivolja. EU fastställde vilka produktionsområden som var stödberättigade (maximala garantikvantiteter), fastställde minimipriser och antog bestämmelser om gränsskydd, privat och offentlig lagring för att minska överskottet och beviljade exportbidrag för att främja saluföringen av olivolja utanför EU. När Grekland (1981), Portugal och Spanien (1986) gick med i unionen förvandlades den från olivoljeimportör till olivoljeexportör och till en nyckelaktör på världsmarknaden för olivolja. Det visade sig då att de regler som fastställts i grundförordningen inte längre var lämpliga och ändringar infördes därför först 1984 och därefter under 1998 och 2001. 1998 års reform I februari 1997 rapporterade kommissionen om att det krävdes en reform av olivoljepolitiken och lade förslag ( 2 ) Rådets förordning nr 136/66/EEG av den 22 september 1966 om den gemensamma organisationen av marknaden för oljor och fetter (EGT L 172, 30.9.1966). till en ny ordning. Kommissionen visade att följande frågor behövde lösas: De statistiska uppgifterna om olivoljesektorn var inte tillräckligt pålitliga. Trots viss framgång med insamling av statistiska uppgifter som om antal träd, vilken areal som utnyttjades för olivodling och vilken metod som användes för beräkning av basavkastningen, krävdes mer exakta uppgifter. Det hade under många år förekommit problem när det gällde kontrollen av att stöd verkligen gick till odlarna oavkortat och utan fusk. Kontrollen av den särskilda ordningen för stöd till producenter med en produktion på mindre än 500 kg olivolja visade sig mer och mer komplicerad. Det var svårt att kontrollera produktionsnivåerna i de enskilda olivlundarna eftersom producenterna behöll stora delar av produktionen för egen användning. Detta gjorde att det var svårt att beräkna stödet till de enskilda producenterna. Den första etappen av reformen påbörjades således 1998 ( 3 ). Den var avsedd som en övergångsåtgärd men innehöll redan flera viktiga ändringar (se faktaruta 1). 2001 års reform Övergångsperioden som var tänkt att löpa från 1998 till slutet av regleringsåret 2000/2001 förlängdes 2001 till att gälla till och med regleringsåret 2003/2004 ( 4 ). Europeiska kommissionen genomför under övergångsperioden ytterligare en grundlig genomgång av sektorns och marknadens behov och tar i bedömningen hänsyn till de erfarenheter som gjorts under övergångsordningens första år och det faktum att det inte finns tillförlitliga uppgifter om olivodling att tillgå. Man har valt att prioritera en grundlig genomgång av frågor som rör kvalitet. Genomgången av kvalitetsfrågor resulterade i att kommissionen 2000 lade fram ett meddelande med titeln En kvalitetsstrategi för olivolja och i vilken följande slutsatser drogs: ( 3 ) Rådets förordning (EG) nr 1638/98 av den 20 juli 1998 om ändring av förordning nr 136/66/EEG (EGT L 210, 28.7.1998). ( 4 ) Rådets förordning (EG) nr 1513/2001 av den 23 juli 2001 om ändring av förordning nr 136/66/EEG och förordning (EG) nr 1638/98 vad gäller en förlängning av giltighetstiden för stödsystemet och kvalitetsstrategin för olivolja (EGT L 201, 26.7.2001). Olivoljesektorn i Europeiska unionen > 2
Det produceras numera mer extra jungfruolja och mindre bomolja, vilket delvis beror på att utvinnningsmetoderna förbättrats. Definitionerna för olivolja bör skärpas så att konsumenterna kan garanteras hög kvalitet. Om det inte tydligt klargörs vilka olika typer av olivolja som förekommer finns det en risk för att konsumenterna tappar förtroendet för produkten. Detta påverkar i sin tur de priser som odlare och bearbetare kan ta ut. I meddelandet fastställdes ett antal åtgärder vilka syftade till förbättrade kvalitets- och saluföringsstandarder. Medlemsstaterna bör finansiera program för att höja kvalitetsnivån och detta genom att en viss andel av produktionsstödet hålls inne. Ordningen skall ses över under 2004 mot bakgrund av vidare genomgångar och de erfarenheter som gjorts under loppet av övergångsordningen. 3. Den framtida ordningen för olivolja I likhet med andra reformer inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken är dessa åtgärder avsedda att göra sektorn mer konkurrenskraftig genom en bättre balans mellan utbud och efterfrågan. Ett annat mål är att förbättra oljekvaliteten, förenkla regelverket och att skapa bättre system för övervakning. Om inte den nuvarande ordningen ändras finns det en risk för att det skapas ett överskott på marknaden. Oron för överskott beror på att man planterat fler träd, att produktionen ökat och att konsumtionen ökar relativt långsamt. I 2001 års reform fastställdes att de träd och de odlingsområden som per den 1 november 2003 inte fanns registrerade enligt GIS (geografiskt informationssystem som bygger på flygfotografi) inte skulle vara stödberättigande. GIS använder uppgifter från odlingsregister och andra källor som samkörs med digitala flygfoton. Systemet kan användas för kontroll av att skördedeklarationer är korrekta, något som möjliggör striktare kontroll av produktionsstödet. Man hoppas att GIS i framtiden skall fungera som det huvudsakliga övervaknings- och kontrollsystemet. 4. Högre kvalitet Det främsta målet för den framtida ordningen för olivolja måste, med tanke på olivoljans starkt positiva image och goda rykte och dess betydelse för många medlemsstater och det faktum att EU är världsledande på marknaden, bli att stärka kvaliteten ytterligare. När övergångsordningen inrättades 1998 ändrades definitionerna för olivolja så att man kunde skärpa kvalitetskraven på grundval av moderna och effektiva analysmetoder. Definitionerna skärptes ytterligare under 2001 som ett led i den pågående kampanjen för att förmå producenterna att koncentrera sig på kvalitetsaspekterna. De standarder som nu gäller innehåller en ny definition av olivolja av pressrester och möjliggör en tydligare distinktion mellan sådan olja och bomolja. Reglerna har även anpassats för att möjliggöra förbättrade analysmetoder, fastställa kvalitetsnormer och för att förbereda producenterna inför de testpaneler som skulle inrättas ( 5 ). Handelsnormer I den nya förordningen om normer för märkning av olivolja fastställs normer för förpackning, märkning, presentation och marknadsföring vid saluföring inom EU ( 6 ), vilket ger konsumenterna ett välbehövligt skydd och producenterna möjlighet att maximera avkastningen. Förpackningsreglerna innebär att förpackningar avsedda för detaljhandeln (även direktförsäljning) högst får ha en kapacitet på fem liter, vilket främjar kvalitet eftersom mindre förpackningar minskar risken för oxidering och eftersom det är svårare att fuska med mindre förpackningar. En viktig ny regel är att förpackningar avsedda för detaljhandeln måste märkas med uppgift om vilken kvalitetsgrad oljan hålller (se faktaruta 2). Genom förordningen är det vidare möjligt för producenterna att saluföra jungfruolja och extra jungfruolja ( 5 ) Kommissionens förordning (EG) nr 796/2002 av den 6 maj 2002 (EGT L 128, 15.5.2002) om ändring av förordning (EEG) nr 2568/91 om egenskaper hos olivolja och olivolja av pressrester och om lämpliga analysmetoder och de kompletterande anmärkningarna i bilagan till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan. ( 6 ) Kommissionens förordning (EG) nr 1019/2002 av den 13 juni 2002 om saluföringsnormer för olivolja (EGT L 155, 14.6.2002). Olivoljesektorn i Europeiska unionen > 3
med uppgift om det geografiska ursprunget. Dessutom standardiseras uppgifter som första kallpressningen så att konsumenterna kan vara säkra på en produkt faktiskt är vad den utger sig för att vara. Några ord om kvalitet Kvalitetsaspekten är av avgörande betydelse när det gäller att stärka konsumenternas förtroende och öka konsumtionen både inom EU och utanför unionen. Olivoljan är en välkänd kvalitetsprodukt och det är av stor betydelse att det skapas en kvalitetsstrategi. Kvalitet är emellertid inte något som enbart åstadkoms genom lagstiftning. För hög kvalitet krävs att samtliga inblandade i produktionen strävar efter att åstadkomma denna, dvs. producenterna, utvinningsföretagen, bearbetningsföretagen och de personer som saluför produkten. 2001 års reform ger medlemsstaterna möjlighet att hålla inne en viss del av marknadsstödet och använda denna för att stödja branschorganisationer som vidtar åtgärder som marknadsundersökningar, åtgärder för att minska miljökonsekvenserna av olivoljeproduktionen och åtgärder för att förbättra kvaliteten och spårbarheten ( 7 ). lagring och avfallshantering. Branschorganisationerna förväntas också delta i arbetet med att minska miljöpåverkan. Säljfrämjande åtgärder för unionens olivolja EU finansierar informations- och marknadsföringskampanjer för att främja konsumtionen av livsmedel både inom unionen och i andra länder. I nyare lagstiftning, som även avser olivolja, fastställs regler för hur medlemsstaterna och de berörda sektorerna kan bidra till finansieringen ( 8 ). Stöd av detta slag kan beviljas när det gäller olivolja och bordsoliver. Vidare görs marknadsundersökningar för att vidga marknaden och producenterna deltar aktivt i arbetet. Ett flertal samarbetspartner deltar i forskningen och arbetet med att ta fram nya produkter och metoder, däribland olivoljesektorn inom EU och Internationella olivoljerådet. Internationella olivoljerådet genomför för EU:s räkning marknadsföringskampanjer i länder utanför unionen. Bordsoliver Det är inte alla oliver som pressas till olja, vissa oliver äts ju som bekant också (sk. bordsoliver). Inom ordningen för olivolja ges även stöd till producenter som marknadsför sin produktion som bordsoliver, genom att medlemsstaterna har rätt att avsätta en del av stödet för sådana producenter. EU kan även finansiera marknadsföringskampanjer för bordsoliver. Olivoljan och miljön Vissa former av olivoljeproduktion ger miljöproblem som erosion, utarmning av vattenresurserna och föroreningar på grund av överanvändning av kemiska ämnen, men i stora delar av unionen bidrar olivodlingen till bevarandet av både landskapet och naturresurserna. Man börjar nu använda sig av programmen för landsbygdens utveckling och miljöåtgärder inom jordbruket för att komma till rätta med miljöfrågor, exempelvis genom att man främjar förbättringar av växtförhållandena och metoderna för bekämpning av skadegörare, samt bättre metoder för skörd, bearbetning, ( 7 ) Kommissionens förordning (EG) nr 1334/2002 av den 23 juli 2002 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1638/98 vad gäller verksamhetsprogrammen för organisationer för aktörer inom olivsektorn för regleringsåren 2002/2003 och 2003/2004. ( 8 ) Rådets förordning (EG) nr 2826/2000 av den 19 december 2000 om informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter på den inre marknaden (EGT L 328, 23.12.2000), och kommissionens förordning (EG) nr 94/2002 av den 18 januari 2002 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 2826/2000 (EGT L 17, 19.1.2002). Olivoljesektorn i Europeiska unionen > 4
Faktaruta 1 Övergångsordningen för olivolja De ändringar som gjordes 1998 av förordningen från 1966 var huvudsakligen följande: Antalet åtgärder minskades och produktionsstödet blev kvar som främsta stödinstrument. Produktionsstödet kom att beviljas alla producenter utifrån deras faktiska produktion istället för antal träd och schablonavkastning (som föreskrevs i ordningen för mindre producenter och som upphörde att gälla 1998). De kvantiteter som berättigar till produktionsstöd inom ramen för de maximala garantikvantiteterna ökade med 31,6 % från 1,35 miljoner ton till 1,78 miljoner ton och fördelades bland de oljeproducerande medlemsstaterna i form av nationella garantikvantiteter. Produktionsstödet sänktes samtidigt från 142,2 euro/ton till 132,5 euro/ton. Den offentliga lagringen (intervention) ersattes av ett system med privata lagringsavtal som metod för att hantera allvarliga störningar på marknaden. Ett GIS-system för olivodling inrättades. Nya olivträd som planterats efter den 1 maj 1998 kommer inte att berättiga till marknadsstöd. De oljeproducerande medlemsstaterna gavs möjlighet att bevilja producenter av bordsoliver stöd inom ramen för de nationella garantikvantiteterna. Konsumtionsstödet utgick. Produktionsstöd Produktionsstöd beviljas 2,2 miljoner av de 2,8 miljoner registrerade olivoljeproducenter som finns i Europeiska unionen. Finansiellt är detta den viktigaste åtgärden inom ordningen för olivolja. Stöd beviljas uteslutande på grundval av den faktiska producerade kvantiteten. En viss procentandel av stödet hålls inne för åtgärder för att förbättra kvaliteten på olivoljeproduktionen och för att säkra att producentorganisationerna är fungerande. Vissa åtgärder tillämpas på nationell nivå. Om någon skulle bryta mot bestämmelserna för produktionsstödet, till exempel om den stödberättigande kvantiteten skulle vara mindre än vad producenterna deklarerat måste den berörda medlemsstaten utmäta påföljder för producenten eller producentorganisationen ifråga. Maximal garantikvalitet Produktionsstödet till var och en av medlemsstaterna måste ligga inom ramen för de nationella garantikvantiteterna. För de medlemsstater som överskrider de nationella garantikvantiteterna reduceras stödet till producenterna i proportion till överskridandet. Av de totala maximala garantikvantiteterna avsätts 42,8 % till Spanien, 30,6 % till Italien och 23,6 % till Grekland. Om produktionen i en medlemsstat underskrider de nationella garantikvantiteterna kan 20 % av underskridandet användas för att kompensera för ett överskott i en annan medlemsstat och resterande 80 % kan överföras till de nationella garantikvantiteterna för följande regleringsår. Detta görs med hänsyn till eventuella stora produktionsfluktuationer. Nationella garantikvantiteter (ton) inbegripet olivolja av pressrester Spanien Italien Grekland Portugal Frankrike Totalt 760 027 543 164 419 529 51 244 3 297 1 777 261 Olivoljesektorn i Europeiska unionen > 5
Faktaruta 2 Beskrivningar och definitioner för olivoljor och olivoljor av pressrester Extra jungfruolja Olivolja av hög kvalitet som utvunnits direkt ur oliver och uteslutande genom mekaniska processer. Jungfruolja Olivolja som utvunnits direkt ur oliver och uteslutande genom mekaniska processer. Olivolja sammansatt av raffinerad olivolja och jungfruolja Olja enbart innehållande raffinerad olivolja och olja direkt utvunnen ur oliver. Olivolja av pressrester Olja enbart innehållande oljor framställda genom behandling av den produkt som erhålls efter extrahering av olivolja, samt oljor direkt utvunna ur oliver eller olja som uteslutande innehåller oljor framställda genom behandling av pressrester av oliver samt oljor direkt utvunna ur oliver. Det finns även ett separat klassificeringssystem för olivolja som används för lagstiftningsändamål och som anger exakta produktionsmetoder och viktiga faktorer som syrahalter och liknande. Systemet återfinns i bilagan till rådets förordning (EG) nr 1513/2001 av den 23 juli 2001 (EGT L 201, 26.7.2001). Tabell 1 Olivoljeproduktion för vilken stöd utgår (*) Regleringsår Italien Spanien Grekland Portugal Frankrike Totalt 1989/90 585 000 573 000 316 372 35 100 2 825 1 512 297 1990/91 148 000 700 000 170 869 20 000 2 310 1 014 179 1991/92 650 000 610 000 430 147 34 992 3 400 1 728 539 1992/93 410 000 636 000 314 432 17 075 1 840 1 379 347 1993/94 550 000 588 000 323 161 27 486 2 407 1 491 054 1994/95 458 664 583 000 389 904 29 220 2 440 1 463 228 1995/96 625 000 375 000 445 000 34 000 2 450 1 481 450 1996/97 410 000 986 700 494 218 37 000 2 360 1 930 278 1997/98 712 847 1 147 000 492 364 39 600 2 480 2 394 291 1998/99 452 286 899 991 562 493 33 936 2 364 1 951 070 1999/2000 791 595 747 000 463 090 47 380 2 681 2 051 746 2000/2001 540 864 1 074 970 479 066 25 444 2 247 2 122 591 (*) Inbegripet olivolja av pressrester. Inbegriper bordsoliver uttryckta som olivoljeekvivalenter från och med regleringsåret 1998/1999. (ton) Europeiska kommissionen Generaldirektoratet för jordbruk Ansvarig utgivare: Eugène Leguen de Lacroix, EK, Generaldirektoratet för jordbruk. I samarbete med övriga enheter på GD Jordbruk. Kommissionen ansvarar inte för texterna i denna skrift. För övriga upplysningar: Rue de la Loi 200, B-1049 Bryssel Belgien Kontor: L/130-4/148A. Telefon: direktanknytning (32-2) 295 32 40, växel (32-2) 299 11 11, fax (32-2) 295 75 40. Télex: COMEU B 21877. Internet: <http://europa.eu.int/comm/agriculture/index_sv.htm>. Tryckt på återvunnet papper. KF-44-02-084-SV-D Texten skrevs i juni 2002.