CAMILLA CEDER & SANNA MANDER
1 Jag heter Sally och alla som känner mig vet att jag älskar djur. Mer än allt annat i hela världen. Ja, till och med sådana möss som övervintrar i väggarna i gamla hus tycker jag om. Jag ljuger inte! För hur ska mössen kunna veta att elsladdar går sönder om man gnager på dem? De tycker ju bara att de ser spännande och lite goda ut! Insekter kanske jag inte just älskar. Men jag gillar dem rätt så mycket ändå. Särskilt skalbaggar som glänser och små buckliga gråsuggor! Det är bara djur som bits som jag inte gillar alls. 9
En fördel med Torpasjö där jag bor är att det finns så många med djur. Nästan alla har ett eget. Hade min pappa inte varit allergisk mot päls så skulle jag haft en massa djur hemma. En annan sak som är bra är att det finns så mycket som är allmänt. Till exempel har vi en allmän vårlig Torpasjödag (som är snart). Och en allmän lekplats med sandlåda och gungor. På min gata ligger den allmänna boden för sopor och återvinning. Där brukar jag och mina kompisar sitta när vi vill vara ifred. Nadja är min bästa kompis av dem som går i min klass. Det finns ett Djurfik i hennes källare som vi själva har hittat på. Dit får alla djur och deras hussar och mattar komma och fika vissa söndagar. De som jobbar där är jag, Nadja och ibland hennes gulliga hund Sappo. Jag funderar faktiskt allvarligt på att ta ett arbete på Djurfik även när jag blir stor. Det passar perfekt med hur jag är, och då skryter jag inte 10
bara. Jag älskar ju att ta hand om djur. Tyvärr är Djurfiket inte öppet speciellt ofta. Det beror på många olika saker, mest på att jag och Nadja inte leker så mycket som man kanske skulle vilja. Men det gör inget. Jag har ju Sofia att tänka på också. Sofia som är min granne och har två kaniner som bor på altanen. Hon är ändå en väldigt bra kompis. Ja, lätt den bästa i Torpasjö, av dem som är yngre.
2 En söndagsmorgon sitter vi i vår familj alltså pappa, mamma, jag och min lillebror Sixten och äter frukost. Det verkar som att någon flyttar in i BLÅ, säger pappa uppmärksamt. På andra sidan allmänningen från vårt hus ligger lägenhetshuset som heter BLÅ HUSET. Det finns BLÅ och GUL. I BLÅ bor mest äldre personer. Så där är jag aldrig. Nu kånkas plötsligt en massa instrument och grammofonskivor över allmänningen. Och in i en av portarna. (Allmänningar är som vanliga gräsplättar, som inte är någons tomt). 12
Länge sitter vi och tittar på vad som händer utanför köksfönstret.
Det här är nog det första intressanta som händer BLÅ HUSET på väldigt väldigt länge. På gångbanan där man inte får köra står en skruttig gammal skåpbil. Någon med fantasi har målat på sidan av den. Två älvor rider på en drake. Vilken bra idé. En med skinnväst balanserar med en lång hylla i famnen. När han snubblar på min skateboard gör mamma en grimas. Gubben ha hästfans, säger Sixten. Kallar du den killen för gubbe? säger mamma. Hon tycker tydligen att det är roligt. Men självklart är det en gubbe. Och han har ju hästsvans. Jag tror att jag redan då misstänker att han är en Musiklärare. Pappa rör fortare i sin kaffekopp. Han är inte vidare förtjust i när folk bär tunga tramporglar utanför vårt fönster. Då känner han att han borde hjälpa till. Med en suck ställer han ned koppen. 14
Jag får väl gå ut och prata med dem, säger han. Jag är också snabb med att erbjuda min hjälp. Det dröjer inte många minuter innan jag snällt lyfter ut en enormt tung trätrumma ur skåpbilen och draaaar den över gräsmattan. Då kommer Musikläraren farande! Han är allt annat än tacksam. Det är MYCKET BÄTTRE om du tar MÖBLER, PORSLIN ELLER VAD SOM HELST ANNAT som jag inte är lika rädd om, säger han och nästan rycker trumman ur famnen på mig. Då blir jag såklart sur. 15
Som tack för bärhjälpen får pappa veta lite om Musiklärarens olika jobb. (Han är ju musiklärare.) Och så får pappa en cd-skiva i present. (Jag får ingenting). På omslaget står Musikläraren själv och svingar en yxa i en skinnpyjamas. Pappa tackar för presenten. Ja, han är rätt så väluppfostrad. Hela eftermiddagen väntar jag på att pappa ska lyssna på presenten. Men det gör han inte. Han lägger den i bokhyllan och verkar glömma bort alltsammans. Jag tror faktiskt inte ens att det är pappas musiksmak. Men jag tittar på cd:n igen. Det pirrar lite i magen. Musikläraren har svart färg i ansiktet, och blod i mungiporna. Vad tänker han göra där, i BLÅ HUSET, egentligen? Det är det som man blir nyfiken på. Jag bestämmer mig för att detta är något som jag och Sofia måste undersöka närmare. 16