Innehållsförteckning FÖRKORTNINGAR...3 1 INLEDNING...4 1.1 Presentation av ämnet...4 1.2 Syfte och frågeställningar...5 1.3 Metod och material...

Innehållsförteckning FÖRKORTNINGAR...3 1 INLEDNING...4 1.1 Presentation av ämnet...4 1.2 Syfte och frågeställningar...5 1.3 Metod och material...5 1.4 Avgränsning...9 1.5 Begreppsförklaring...9 1.6 Disposition...10 2 DET SVENSKA NÄMNDEMANNASYSTEMET...11 2.1 Inledning...11 2.2 Historisk tillbakablick...11 2.2.1 Urtid...11 2.2.2 Nutid...12 2.3 Fördelar och nackdelar med nämndemän...14 2.3.1 Fördelar...14 2.3.1.1 Rättvisa...14 2.3.1.2 Legitimitet och förtroende...15 2.3.1.3 Demokrati och insyn...16 2.3.1.4 Det allmänna rättsmedvetandet...17 2.3.1.5 Ett skydd mot teknokrati...18 2.3.1.6 Livserfarenhet i den dömande verksamheten...18 2.3.1.7 Bevisvärdering, straffvärdering (påföljdsval) och skälighetsbedömningar...19 2.3.1.8 Pedagogiska skäl...20 2.3.1.9 Kostnadsskäl...21 2.3.2 Nackdelar...21 2.3.2.1 Bristande juridisk kompetens...21 2.3.2.2 Bristande metodutveckling...22 2.3.2.3 Risk för subjektivism...23 2.3.2.4 Risk för politisering...23 2.3.2.5 Ineffektivitet...24 2.4 Den svenska uppbyggnaden...24 2.4.1 Inledande faktauppgifter...24 2.4.2 Rekrytering, nominering och val...25 2.4.2.1 Valet och nominering...25 2.4.2.2 Allsidig sammansättning...26 2.4.2.3 Valbarhet...27 2.4.2.4 Lämplighetskravet...28 2.4.2.5 Mandattiden...29 2.4.2.6 Särskilt om politiseringen...30 2.4.3 Rösträtt, överläggning och funktion...31 2.4.4 Domförhet och sammansättning...33 2.4.4.1 Tingsrätten...33 2.4.4.2 Hovrätten...36 2.4.4.3 Förvaltningsrätten...37 2.4.4.4 Kammarrätten...39 2.4.4.5 Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen...40 2.4.5 Entledigande och avstängning...41 2.4.5.1 Allmänt...41 2.4.5.2 Entledigande...41 1

2.4.5.3 Avstängning...44 2.4.5.4 Övrigt...45 2.4.6 Information och utbildning...46 2.4.6.1 Före tillträde...46 2.4.6.2 Efter tillträde...46 2.4.7 Arbetsvillkor...48 2.4.7.1 Ersättningsvillkor...48 2.4.7.2 Tjänstevillkor...49 2.5 Framtiden föreslagna förändringar...50 2.5.1 Straffprocessutredningen...50 2.5.2 Nämndemannautredningen...50 3 KOMPARATIVA STUDIER...54 3.1 Inledning...54 3.2 Inomnationell jämförelse...54 3.2.1 Annan lekmannamedverkan...54 3.2.2 Ordinarie domare (lagfaren domare)...56 3.3 Danmark...57 3.3.1 Förekomst och sammansättning...57 3.3.2 Rekrytering och val...58 3.4 Finland...59 3.4.1 Förekomst och sammansättning...59 3.4.2 Rekrytering och val...59 3.5 Norge...60 3.5.1 Förekomst och sammansättning...60 3.5.2 Rekrytering och val...61 3.6 England...62 3.6.1 Förekomst och sammansättning...62 3.6.2 Rekrytering och val...62 3.7 USA...63 3.7.1 Förekomst och sammansättning...63 3.7.2 Rekrytering och val...63 3.8 Egna kommentarer...63 4 EUROPARÄTTEN OCH EUROPAKONVENTIONEN...67 4.1 Inledning...67 4.2 Rätt till en rättvis rättegång...67 4.3 Relevanta rättsfall...68 5 ANALYS OCH DISKUSSION...71 5.1 En vägning av fördelar och nackdelar...71 5.2 Vilken funktion har nämndemän?...81 5.3 Allsidighet och politisk rekrytering...85 5.4 Reformer är nödvändiga...94 5.4.1 Varför?...94 5.4.2 Juristmodellen...94 5.4.3 Den lagfarna modellen...97 5.4.4 Den reformerade nämndemannamodellen...98 5.4.5 Valmodellen...99 5.4.6 Vilken modell är bäst?...100 6 SLUTSATSER...102 KÄLLFÖRTECKNING...103 2

FÖRKORTNINGAR Ds Dir. Europadomstolen Europakonventionen Ersättningsförordningen Departementsserien Kommittédirektiv FB Föräldrabalken (1949:381) Förvaltningsrättsinstruktionen Hovrättsinstruktionen Kammarrättsinstruktionen LAFD MIG NJA NRF Nämndemannautredningen Den Europeiska Domstolen för de mänskliga rättigheterna Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m. Förordningen (1996:382) med förvaltningsrättsinstruktion Förordningen (1996:379) med hovrättsinstruktion Förordningen (1996:380) med kammarrättsinstruktion Lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar Rättsfall från Migrationsöverdomstolen Nytt Juridiskt Arkiv Nämndemännens Riksförbund Nämndemannauppdraget - breddad rekrytering och kvalificerad medverkan (SOU 2013:49) Straffprocessutredningen Brottmålsprocessen (SOU 2013:17) Prop. Proposition RB Rättegångsbalken (1942:740) RF RH RÅ SOU Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform Rättsfall från hovrätterna Regeringsrättens årsbok Statens offentliga utredningar TF Tryckfrihetsförordningen (1949:105) Tingsrättsinstruktionen Förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion YGL Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469) ÄktB Äktenskapsbalken (1987:230) ÄL ÖFN Lagen (1996:242) om domstolsärenden Överklagandenämnden för nämndemannauppdraget 3

1 INLEDNING 1.1 Presentation av ämnet Den 25 juni 2013 överlämnade Nämndemannautredningen sitt betänkande angående nämndemannasystemet ("Nämndemannauppdraget - breddad rekrytering och kvalificerad medverkan ). 1 Strax innan, den 3 april 2013, överlämnade Straffprocessutredningen sitt betänkande ( Brottmålsprocessen ). 2 Mitt examensarbete innehåller en analys över det aktuella nämndemannasystemet, komparativa studier, Europarättsliga aspekter och en slutlig utförlig samt fristående diskussion om nämndemännens vara eller icke vara med särskild fokus på nämndemännens fördelar och nackdelar, funktion samt rekryteringsprocess. Diskussionen syftar dels till att se över huruvida det är tillfredsställande med dagens nämndemannasystem, dels om och i sådana fall vilka förändringar som bör genomföras för att bättre uppfylla syftet med ett modernt rättssamhälle eller om nämndemannasystemet bör avskaffas fullständigt. För att svara på den slutliga frågan är det nödvändigt att göra en fullständig genomgång av nämndemannasystemet. Ur historisk synvinkel har nämndemannasystemet sedan länge varit närvarande i svensk rätt. Nämndemän har historiskt sett saknat rösträtt. Idag är nämndemännens makt förstärkt. Frågan om nämndemännens vara eller icke vara har varit en pågående rättsfilosofisk och rättspolitisk debatt. Oftast framträder två starka åsikter från två olika grupper; juristerna och nämndemännen. Ämnet blev återigen aktuellt i samhällsdebatten när två nämndemän i Arbogamålet 3 uttalade sig om den tilltalades skuld och när en nämndeman visade sig vara jävig i Södertäljemålet 4. Det ska observeras att nämndemannasystemet för tillfället befinner sig i en dynamisk och osäker tillvaro. Nämndemännens vara är tydlig i svensk gällande rätt, men samtidigt har det nyligen kommit två utredningar - Straffprocessutredningen och Nämndemannautredningen. Det senaste betänkandet föreslår att ändringarna ska träda i kraft runt årsskiftet 2014/2015. Förslagen är fortfarande under beredning i Regeringskansliet och föremål för den fortsatta lagstiftningsprocessen. Examensarbetet kommer att ha avslutats före möjliga ändringar har hunnit träda i kraft. Examensarbetet har varit kombinerat med praktik vid Stockholms tingsrätt, vilket har möjliggjort en koppling till den praktiska verkligheten. Detta genom att jag som praktikant har fått skriva domsförslag/beslutsförslag, göra rättsutredningar, bereda mål till avgörande och närvara på förhandlingar som protokollförare m.m. Närvaron på förhandlingar i brottmål har inneburit att jag 1 SOU 2013:49. 2 SOU 2013:17. 3 Svea hovrätt ansåg inte nämndemännen vara jäviga, mål nr Ö 6962-08. 4 Tingsrättens dom kom att upphävas helt i Svea hovrätt, mål nr B 7342-12. Hela rättegången fick göras om. 4

regelbundet under tio veckors tid har kommit i kontakt med många olika nämndemän. Jag har upplevt t.ex. när en ny nämndeman svär domareden, sammansättningsförändringar p.g.a. förhinder hos nämndeman, om en nämndeman varit jävig i förhållande till ett vittne, hur nämndemän agerar i rätten m.m. Min praktik har med hänsyn till detta varit knuten till mitt uppsatsämne och medfört motivation att skriva hela tiden, nya idéer, problemformuleringar, infallsvinklar, metodträning m.m. 1.2 Syfte och frågeställningar Studieobjektet är nämndemannasystemet. Syftet med examensarbetet är att undersöka utformningen av dagens nämndemannasystem i Sverige och om detta medför anledning att bevara, ändra eller avskaffa det. För att uppnå syftet med uppsatsen kommer inte enbart förekomst av nämndemän att beröras utan även närliggande frågor som är relevanta för dagens system, så som nämndemännens rösträtt, arbetsvillkor, rekrytering, ansvar, utbildning m.m. Framställningen har till syfte att ge en övergripande helhetsbild av det svenska nämndemannasystemet. En förutsättning för att kunna diskutera och besvara huvudfrågan (3) nämndemännens vara eller icke vara är att undersökningen vilar på ett tillfredsställande material (1 och 2). Enbart då kan en slutlig och samlad bedömning presenteras på nedanstående huvudsakliga frågeställningar: 1) Vad är de bakomliggande motiven till det svenska nämndemannasystemet och hur är det utformat i svensk rätt? 2) Hur är nämndemannasystemet, med fokus på förekomst och rekrytering, utformat i jämförelse med utländska lekmannasystem och andra offentliga aktörer i Sveriges domstolar samt hur förhåller det sig till Europakonventionen? 3) Är det nuvarande nämndemannasystemet tillfredsställande eller måste åtgärder vidtas? 1.3 Metod och material Inledningsvis ska konstateras att juridisk metod i sig inte är preciserat eller tydligt. Juridisk metod har ständigt varit föremål för debatt och är det fortfarande. Den juridiska metoden är dock av yttersta relevans då det utgör själva hantverket för rättsvetenskapen. 5 Som utgångspunkt har den rättsvetenskapliga metoden, som ska ses som en bredare metod än de specifika grenarna som förekommer inom metodläran (se nedan), varit av särskild betydelse i arbetet. Sammanfattningsvis innebär det att analysen och argumentationen har varit beroende av nationella och internationella rättskällor, material som inte är att hänföra till de traditionella rättskällorna, rättsprinciper, rationalitet, logik, systematik, värderingar, moraliska överväganden, ändamålsöverväganden och ett 5 Korling, Fredric, Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, Studentlitteratur, Lund, 2013, s. 17 ff. 5

kritiskt förhållningssätt. 6 Att sätta en etikett på denna typ av rättsvetenskapliga analys är inte det minst komplicerade. Med den rättsvetenskapliga metoden som utgångspunkt förenklas dock saken när arbetet nedan ses mot bakgrund av de mer specifika metoderna som har tillämpats. Den rättsdogmatiska metoden har varit betydande, d.v.s. att alla relevanta klassiska rättskällor har tagits hänsyn till och behandlats enligt rättskälleläran. Författningar, förarbeten, praxis och doktrin har analyserats enligt den rangordning som följer av rättskälleläran. Författningarna har varit utgångspunkt på de områden där det funnits och när det förelegat utrymme för tolkning har förarbetena fått avgörande betydelse, d.v.s. subjektiv tolkning. Doktrin och praxis har beaktats när författningar och förarbeten inte varit tillräckliga för att klargöra gällande rätt. Metoden har innefattat att kategoriskt analysera de beståndsdelar som studieobjektet består av för att utröna bakomliggande syften, motiv och uppbyggnad. För att få ett grepp om helheten har metoden inneburit att varje beståndsdel av studieobjektet har studerats för sig. Då en rättskälla uteblivit i analysen innebär det inte att examensarbetet avvikit från den rättsdogmatiska metoden, utan att det inte finns något rättsligt relevant om studieobjektet i just den rättskällan. Den rättsdogmatiska metoden har mot bakgrund av dess innebörd fått störst betydelse vid analysen av gällande rätt. 7 Egna värderingar eller åsikter har i samband med analys av gällande rätt inte haft betydelse. För att beskriva studieobjektets uppbyggnad utifrån gällande rätt har det varit nödvändigt att göra tydlig åtskillnad mellan det deskriptiva och normativa. Detta innebär inte i sig att rättsdogmatismen inte tillåter ett kritiskt förhållningssätt; den kritiska rättsdogmatiska metoden tillåter att kritik mot bakgrund av ändamålsöverväganden får utrymme. Det förutsätter dock att kritiken vilar på den analys som gjorts av gällande rätt utifrån den rättsdogmatiska metoden. 8 Det sagda har varit delvis tillämpligt på detta arbete. En strikt uppdelning av deskriptiv analys och normativ analys har gjorts med hänsyn till studieobjektets särart och för tydlighetens skull. Det förekommer debattartiklar och tidskrifter samt annat material som inte är att hänföra till de klassiska rättskällorna som t.ex. myndighetspublikationer, remisser, rapporter, beslut m.m., vilket innebär att det i detta examensarbete även har använts en bredare och friare metod i form av den rättsvetenskapliga metoden (se ovan) i jämförelse med den rättsdogmatiska metoden. Material som inte har varit att hänföra till de klassiska rättskällorna har använts i syfte att fördjupa förståelsen i den rättsliga analysen och belysa studieobjektets samhällsförankring. Andra vetenskaper kan i princip äga giltighet på två sätt. Antingen genom att omnämnas i en formell rättskälla (författning, förarbeten, praxis eller doktrin) eller genom att acceptera att annan vetenskap är relevant för det 6 Se t.ex. Sandgren, Claes, Vad är rättsvetenskap?, Festskrift för Peter Seipel, Stockholms universitet, Juridiska fakulteten, Juridiska institutionen, Stockholm, 2006, s. 527-552, se s. 532 ff. 7 Kleineman, Jan, Rättsdogmatisk metod, i Korling & Zamboni, s. 21-45, se s. 21 ff.; Sandgren, festskrift, s. 532 ff. 8 Kleineman, s. 39. 6

spörsmål som ska analyseras trots att det inte omnämns i en formell rättskälla. Detta vidgade synsätt har tillämpats för att erhålla nödvändig kunskap om studieobjektet. 9 Examensarbetet innehåller komparativa studier och därmed jämförande rättsforskning, d.v.s. internationella och inomnationella komparativa studier. Med internationella komparativa studier har avsetts att jämföra det svenska rättssystemet med utländska rättssystem. Svenska och utländska rättskällor har beaktats för att beskriva förekomsten av lekmannasystem med fokus på rekrytering i sex andra länder. Med inomnationella komparativa studier har avsetts närliggande internrättsliga objekt som jämförs med studieobjektet och kan ha flera olika dimensioner. Inomnationellt har andra offentliga aktörer i Sveriges domstolar varit i fokus och i den kommande diskussionen har dessutom de rättspolitiska argumenten satts i förhållande till studieobjektets uppbyggnad och funktion; detta innefattar i sig en dimension av komparativa studier. Det har använts en jämförande metod på materialet för att finna generella skillnader eller likheter mellan det svenska nämndemannasystemet och utländska lekmannasystem samt mellan nämndemän och andra offentliga aktörer i Sveriges domstolar. Sammantaget syftar de komparativa studierna till att skapa ökad förståelse och bättre underlag för en diskussion om studieobjektet. Ämnet har varit väl lämpligt för komparativa studier och bidragande till diskussionen om alternativa modeller. 10 I de Europarättsliga studierna har Europakonventionen och tillkommande rättsfall från Europadomstolen tolkats mot bakgrund av orden och dess syfte. Det måste beaktas att konventionen ska ses utifrån ett helhetsperspektiv. De begrepp som används i artikel 6 Europakonventionen rätt till en rättvis rättegång ska och har tolkats autonomt i förhållande till de nationella begreppen. 11 Särskilt för den Europarättsliga metoden är att den tillåter en friare och öppnare inställning till de positiva rättskällorna. Det Europeiska perspektivet gör att den svenska klassiska juridiska metoden måste vidgas i och med att t.ex. Europakonventionen måste efterlevas. Särskilt tydligt är att den Europarättsliga metoden medfört rättslig pluralism och större krav rörande skyddet av de grundläggande mänskliga rättigheterna. 12 Den Europarättsliga metoden har mer konkret inneburit att materialet har belysts, analyserats och diskuterats i ljuset av Europakonventionen. Examensarbetet avslutas, efter beskrivning av nationell gällande rätt belyst i ljuset av internationella 9 Gräns, Minna, Användningen av andra vetenskaper, i Korling & Zamboni, s. 421-434, se s. 431 ff. 10 Kleineman, s. 40; Valguarnera, Filippo, Den komparativa metoden, i Korling & Zamboni, s. 141-173, se s. 141 ff. och 157 ff.; Asp, Petter, Om relationalistisk metod, i Asp, Petter, Nuotio, Kimmo, Konsten att rättsvetenskapa: Den tysta kunskapen i juridisk forskning, Iustus, Uppsala, 2004, s. 47-67, se s. 51 ff.; Bylander, Eric, Prövningstillstånd hovrätt kammarrätt ToR: Bidrag till en inomnationell diffusionsstudie över den svenska regleringen av prövningstillstånd till mellaninstans, Festskrift till Lotta Vahlne Westerhäll, Santérus Förlag, Stockholm, 2011, s. 17-41, se s. 20 ff. 11 Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, Norstedts Juridik AB, 4 u., Stockholm, 2012, s. 50 f. 12 Reichel, Jane, EU-rättslig metod, i Korling & Zamboni, s. 109-140, se s. 116 ff. och 135; Sandgren, festskrift, s. 534. 7

och Europarättsliga aspekter, med en normativ-kritisk rättsvetenskaplig analys. Diskussionen innefattar att genom det erhållna källmaterialet utläsa styrkor och svagheter i det studerade objektet, bestämma objektets funktion i rättssystemet och om detta föranleder anledning att bevara, förändra eller avskaffa objektet. 13 Sammanfattningsvis går det inte att säga att enbart en viss juridisk metod har varit av relevans för mitt rättsvetenskapliga arbete. Alla juridiska metoder har det gemensamma att det förutsätter en analys med hjälp av människans förnuft. Materialet har i huvudsak erhållits tillgång till genom Internet, vilket gäller författningar, förarbeten, praxis, litteratur/doktrin, tidskrifter, artiklar, rapporter, publikationer m.m. Det har funnits tillgängligt på juridiska webbtjänster som t.ex. Zeteo och Infotorg samt hemsidor. Övrigt material som har använts till examensarbetet har antingen innehafts av mig eller lånats på bibliotek. En fördel har varit att som juristpraktikant ha möjlighet att använda Stockholm tingsrätts interna bibliotek. Det bör särskilt observeras att det förekommer att en författare eller visst material är återkommande. Det beror på att materialet då är av central relevans och sätter studieobjektet i ett rättsligt sammanhang. 13 Gräns, Minna, Användningen av andra vetenskaper, s. 423; Sandgren, festskrift, s. 534 f. och 549 ff. 8

1.4 Avgränsning Kapitel 2 är relativt uttömmande och beskriver det svenska studieobjektet utifrån ett övergripande helhetsperspektiv. Examensarbetet avser inte att behandla lekmannadomare i allmänhet, som t.ex. särskilda ledamöter, intresserepresentanter, jurymän och andra offentliga aktörer i domstolen. Andra lekmän och/eller aktörer behandlas enbart i komparativt syfte. Jag vill klargöra att kapitlet avser att ge en övergripande helhetsbild av nämndemannasystemet. Materialet som har beaktats är omfattande och har sammanfattats i största möjliga mån. Det är viktigt att observera att svaret på huvudfrågan vilar på en övergripande helhetsbild av det nuvarande nämndemannasystemet. Kapitel 2 har varit föremål för omarbetning flera gånger i syfte att framställningen ska bli kort och koncis. Det har inte varit möjligt att vara mer sammanfattande utan att äventyra syftet med examensarbetet. Kapitel 3 med komparativa studier innehåller en begränsad studie i förhållande till andra offentliga aktörer i Sveriges domstolar och utländska länders lekmannasystem med särskild fokus på förekomst och rekrytering. Att fokus läggs på dessa två moment beror på utrymmesskäl och då de komparativa studierna syftar till att vara av största möjliga intresse vid den slutliga diskussionen. Arbetet i förhållande till utländska länder är avgränsad till de nordiska länderna, England och USA. Att studera utländska lekmannasystem i detalj har inte varit möjligt varken utrymmes- eller tidsmässigt. Syftet har varit att se generella likheter och skillnader i de undersökta momenten. Kapitel 4 behandlar Europarätten och Europakonventionen samt är avgränsad till artikel 6 rätt till en rättvis rättegång. 1.5 Begreppsförklaring Med begreppet lekmannadomare (lekmän) avses i den fortsatta framställningen en domare som inte uppfyller kravet på att vara en lagfaren domare (4 kap. 1 rättegångsbalken). Lekmannadomare kan därför vara sakkunniga ledamöter, nämndemän, jurymän, intresserepresentanter eller en annan offentlig aktör i domstolen. 14 Då begreppet lekmannadomare används avses en bredare definition. I de komparativa studierna avseende utländska lekmannasystem (kapitel 3) kommer begreppet lekmannadomare att utgöra motsvarigheten till nämndeman i Sverige. Med begreppet nämndeman avses en viss lekmannadomare, d.v.s. personer som deltar i den dömande verksamheten utan att ha avlagt en juristexamen. Skillnaden mellan en lekmannadomare och nämndeman är att den förstnämnda även innefattar andra aktörer. Med begreppet lagfaren domare avses en ordinarie eller icke ordinarie domare som har avlagt föreskriven juristexamen och som är anställd i domstol för att döma. Till de icke ordinarie domarna 14 Diesen, Christian, Lekmän som domare, Juristförlaget AB, Stockholm, 1996, s. 14 f. 9

hör fiskaler, assessorer och notarier (de är dock lagfarna p.g.a. sin juristexamen). Definitionen på rättssäkerhet kan variera i den allmänna rättsläran. I detta examensarbete avses den generella innebörden; t.ex. att alla individer ska ha ett garanterat skydd mot kränkning av de mänskliga rättigheterna från staten, att bli prövad av en opartisk och oberoende domstol, att likhet inför lagen ska råda och att det ska finnas möjlighet till upprättelse m.m. Förenklat innebär kravet på rättssäkerhet att det ska råda såväl formell som materiell rättvisa. Med förutsebarhet avses att ett unikt fall ska bedömas på kända normer, d.v.s. att en dom ska grundas på allmänna rättsprinciper för att kunna vinna legitimitet. Ett annat uttryck för detta är att lika fall ska bedömas lika, vilket i sin tur innebär att olika fall ska behandlas olika. 1.6 Disposition Dispositionen är upplagt enligt följande: Kapitel 2 innefattar en utförlig redogörelse av det svenska nämndemannasystemet. Kapitel 3 innehåller komparativa studier i förhållande till andra lekmän och/eller offentliga aktörer samt utländska lekmannasystem. Kapitel 4 är ett särskilt avsnitt ägnat åt mänskliga rättigheter i form av Europakonventionen och relevanta rättsfall från Europadomstolen. Examensarbetet avslutas med en diskussion och egna förslag i kapitel 5 som grundar sig på de tidigare kapitlen. Slutsatserna presenteras i kapitel 6. 10

2 DET SVENSKA NÄMNDEMANNASYSTEMET 2.1 Inledning Frågan om nämndemannens vara eller icke vara, vilket tar sikte på nämndemannasystemets uppbyggnad, är av rättspolitisk och rättsfilosofisk art. Det är därför av vikt att känna till bakomliggande syften med nämndemän och den historia med de olika epokerna och ideologierna som påverkat utvecklingen. Detta kapitel innefattar en kort historisk tillbakablick (avsnitt 2.2), centrala fördelar och nackdelar med nämndemän (avsnitt 2.3), hur nämndemannasystemet är uppbyggt (avsnitt 2.4) samt de föreslagna förändringarna (avsnitt 2.5). 2.2 Historisk tillbakablick Den historiska utvecklingen visar hur nämndemän varit ett maktlöst institut till att nå fullständig jämlikhet med den lagfarne domaren. Från 1983 till 2014 har nämndemän formellt sett haft ett betydande inflytande i den dömande verksamheten. 2.2.1 Urtid Användningen av nämndemän i Sverige kan spåras tillbaka ända till 800-talet. Från 800-talet till 1200-talet existerade det frändestämmor (skiljenämnder) för att slita tvister mellan familjer. Varje familj utsåg en ledamot till skiljenämnden. Frågor om brott och konflikter som i större utsträckning berörde allmänna intressen upptogs vid tinget (folkförsamling) som leddes av en inflytelserik häradshövding. Den bevisföring som användes vid denna tidpunkt var framförallt enving (tvekamp), järnbörd och ordalier (fysiska prover som t.ex. gå på glödande kol, jfr med häxprocesserna) samt edgärdsmän (en person gick i god för svaranden). 15 Under tidigt 1200-tal (landskapslagarnas tid) infördes nämnden som ersatte edgärdsmän i vissa straffrättsliga processer. Nämndens rekrytering var speciell genom att det var parterna i processen som utsåg sammansättningen med hälften vardera ifall inte nämnden godkändes. I mitten av 1200- talet fick nämndsmål större genomslagskraft och började användas i flera enskilda mål i häradsrätten. Nämnden var ett bevismedel och hade en utredningsskyldighet utöver rätten att döma. Den stora förändringen bestod i att nämnden nu utsågs av parterna gemensamt och inte längre utav svaranden själv. I städerna bestod domstolen av fogde, borgmästare och råd. 16 Under 1300-talet avskaffades slutligen järnbörd och ordalier och blev ersatt med nämnden. Av Magnus Erikssons allmänna landslag följde sedermera en fast nämnd i form av bisittare i förhållande till härads- 15 SOU 2002:61 s. 37 ff.; Diesen, 1996, s. 107 f. 16 SOU 2002:61 s. 37 ff.; Diesen, 1996, s. 108 ff. 11

hövdingen. Med Kristoffers landslag infördes en permanent nämnd som definitivt tog plats i den dömande verksamheten. Tinget på landet bestod därmed av en permanent nämnd. 17 Mellan 1500- talet och 1600-talet blev det allt vanligare med att häradshövdingarna blev ersatta av lagläsare (vikarier), vilket ledde till att nämnden tog över dömandet. Det ledde till ändringar 1680 i form av att häradshövdingen enbart fick sätta in sin vikarie vid förfall och att lagläsarna var tvungna att bli godkända av hovrätterna. Häradshövdingen var tvungen att vara bosatt inom domsagan. 18 Den stora förändringen skedde under 1700-talet då rättegångsbalken av år 1734 infördes. Enligt denna skulle häradsrätten bestå av tolv nämndemän, varvid sju krävdes för att domstolen skulle vara domför. De hade en kollektiv rösträtt och kunde enbart genom enighet överrösta domaren (de hade i princip en betydelselös roll). Nämndemän utsågs vid denna tidpunkt av häradshövdingen. Någon nämnd existerade inte i rådhusrätten, som i stället bestod av borgmästaren och fem rådmän. 19 Under tidigt 1800-tal infördes även jury i fråga om tryckfrihetsmålen. I slutet av 1800-talet utökades valrätten och möjligheten att bli vald till nämnden till att omfatta alla röstberättigade i kommunen. 20 1900-talet inleddes med att tremanstinget infördes i häradsrätten, vilket bestod av en lagfaren domare och två nämndemän, som kunde avgöra mål av mindre betydelse. I samband med nya rättegångsbalken (1948) förändrades nämndemannasystemet. I häradsrätten minskades nämndemännen från tolv till nio. Nämndemän infördes också i rådhusrätten i mål som rörde grova brott. Den kollektiva rösträtten bestod. Från 1959 förändrades sammansättningen till en lagfaren domare och tre nämndemän i brottmålen. Under 1971 infördes tingsrätterna och nämnden bestod av fem personer. Nämnden togs helt bort från civilrättsliga tvistemål förutom familjemålen. För att överrösta den lagfarne domaren krävdes enbart fyra röster. Reservationsrätten infördes. 1977 tog nämndemän plats i hovrätterna och kammarrätterna med individuell rösträtt. Från 1983 infördes den individuella rösträtten även i tingsrätterna och sammansättningen ändrades till tre nämndemän. 21 2.2.2 Nutid 1972 års utredning: Ledde till att nämndemän började delta i hovrätt och kammarrätt. 22 Det betonades att samhällets behov av insyn och demokratisk kontroll blev avgörande för utvidgningen av nämndemannamedverkan. Lagändringen baserades på betänkandet En öppnare domarbana. 23 1983 års reformer: Antalet nämndemän krympte från fem till tre. Möjligheten att ha fem nämnde- 17 Diesen, 1996, s. 111 f. 18 Diesen, 1996, s. 112 ff. 19 Diesen, 1996, s. 114 ff. 20 SOU 2002:61 s. 37 ff.; Diesen, 1996, s. 116 f. 21 Diesen, 1996, s. 118 ff. 22 Prop. 1975/76:153 s. 21 ff. 23 SOU 1974:96 s. 1 ff. 12

män kvarstod i vissa brottmål, men det öppnades även för möjligheten att en lagfaren domare skulle avgöra brottmål utan nämndemän. Den tidigare åldersgränsen på 70 år togs bort. Den individuella rösträtten för nämndemän infördes i tingsrätterna. Förvaltningsrätternas domförhetsbestämmelser anpassades till de som gällde för tingsrätterna. 24 1987 års reform: Ansvariga organ för val och rekrytering av nämndemän skulle i större utsträckning vara skyldiga att enligt lag se till mångfald i fråga om ålder, kön och yrke. 25 1990-talets utredning: Hade till syfte att särskilt utreda rekryteringsförfarandet. Nämndemän skulle vara kvar i domstolarna för att bevara folkets medverkan. Att nämndemän var aktiva i partipolitik ansågs inte vara olämpligt. Utredningen föreslog dock en öppnare rekrytering och ville utvidga möjligheten för icke partipolitiskt aktiva personer att väljas till nämndemän. Slumpmässiga val och tvångsrekrytering ansågs inte vara fullgoda alternativ. Val av nämndemän genom valförsamling ansågs lämpligast, men borde inte infalla samtidigt som den allmänna valperioden. 26 1997 års reformer: Efter flera år av diskussioner ledde 1997 års reform dels till att det skulle vara tre nämndemän i alla typer av brottmål, dels att möjligheten att utvidga sammansättningen i tingsrätten från en juristdomare till två enbart krävde att det fanns skäl. För förvaltningsrätterna infördes dels ökad möjlighet att som ensam lagfaren domare avgöra mål, dels rätten att utöka sammansättningen med en lagfaren domare då det förelåg särskilda skäl. 27 2000-talets Nämndemannakommitté: Lämnade ett betänkande 2002 med namnet Framtidens nämndemän. Återigen var rekryteringen av nämndemän i central fokus, men någon radikal ändring av valsystemet föreslogs aldrig. Lösningarna stannade dels vid att öka antalet åtgärder för att få en öppnare rekrytering, t.ex. via ökade informationsinsatser, dels att en fri kvot på 20 % skulle införas för personer utan partipolitisk bakgrund. 28 Den fria kvoten infördes aldrig, men det infördes en rad förändringar som syftade till att öka mångfalden bland nämndemän. Det infördes även ett lämplighetskrav samt regler för avstängning och entledigande. 29 2011 års utredning: Ett betänkande med namnet En reformerad domstolslagstiftning. Föreslog en gemensam lag om nämndemän. Inga radikala förändringar föreslogs, utöver att den enskilda domstolen skulle få möjlighet att själv avgöra antalet nämndemän som ska tjänstgöra. Ändringarna föreslogs börja gälla den 1 januari 2012, men är fortfarande under beredning i Regeringskansliet. 30 24 Prop. 1982/83:41 s. 1; Prop. 1982/83:126 s. 1 ff. 25 Prop. 1987/88:138 s. 1. 26 SOU 1994:99 s. 1 ff. 27 Prop. 1996/97:133 s. 1. 28 SOU 2002:61 s. 1. 29 Prop. 2005/06:180 s. 1. 30 SOU 2011:42 s. 15 ff. 13

2013 års straffprocessutredning och nämndemannautredning: Under 2010 kom ett kommittédirektiv från regeringen om att se över hela brottmålsprocessen. 31 Utredningens arbete presenterades i april 2013 i betänkandet Brottmålsprocessen. 32 Översynen har omfattat nämndemannamedverkan och domstolens sammansättning. Under 2012 kom ett kommittédirektiv från regeringen som syftade till att se över hela det svenska nämndemannasystemet. 33 De föreslagna ändringarna presenterades i juni 2013 i betänkandet Nämndemannauppdraget breddad rekrytering och kvalificerad medverkan. 34 De föreslagna ändringarna är under beredning i Regeringskansliet. 2.3 Fördelar och nackdelar med nämndemän 2.3.1 Fördelar 2.3.1.1 Rättvisa Att definiera rättvisa är omöjligt då det är ett relativt begrepp. Ett sätt att definiera rättvisa är genom att anse det vara vad som ger uttryck för att vara accepterat i den allmänna samhällsmoralen. Domstolens uppgift är inte enbart att söka sanningen utan även att skipa rättvisa i det enskilda fallet. Med andra ord åligger det domstolen, efter att ha hört parterna framföra sina argument, att genom en fri diskussion avgöra vad som är sant och ett rättvist utfall. 35 Det innebär inte att en rättvis dom per automatik också återspeglar verkligheten, vilket hänger samman med domstolens kapacitet att undvika felkällor. Då en lagfaren domare inte kan definiera rättvisa och avgöra vad som är sanning eller osanning kan det lika gärna vara nämndemän som dömer. Den juridiska kunskapen och metoden saknar betydelse för frågan om t.ex. en person har rätt till skadestånd i en tvist eller om en tilltalad har gjort sig skyldig till den av åklagaren påstådda gärningen. Detta är i stället fråga om rättvisa och fri bevisvärdering i det enskilda fallet, vilket grundas på mänskligt (o)sunt förnuft. 36 Den orättvisa som därigenom kan uppstå genom felaktigt meddelade domar blir då i stället ett kollektivt ansvar. 37 Sanningen kan enbart sökas genom att domstolen inhämtar information som är av betydelse i det enskilda målet, medan rättsvisan alltid kommer bero av det beslut som fattas. Då det föreligger en konkret risk för felkällor och felaktiga domar kan det leda till att förtroendet för rättsväsendet avsevärt försämras. Det kan då skapas en illustration av att rättvisan inte är perfekt. Av 31 Dir. 2010:78. 32 SOU 2013:17. 33 Dir. 2012:51. 34 SOU 2013:49. 35 SOU 1926:31 s. 86 f.; SOU 1974:96 s. 185 f.; SOU 2008:106 s. 71 ff.; Diesen, 1996, s. 21; Sandgren, festskrift, s. 538 ff. 36 SOU 1961:6 s. 54 f.; SOU 2008:106 s. 71 ff.; Diesen, 1996, s. 21; Diesen, Christian, Utevarohandläggning och bevisprövning i brottmål, Juristförlaget AB, Stockholm, 1993, s. 392 ff. och 433 ff.; Lindell, Bengt, Sakfrågor och rättsfrågor, Iustus förlag, Uppsala, 1987, s. 97 f.; Sandgren, festskrift, s. 538 ff. 37 Diesen, 1996, s. 21 f. 14

denna anledning kan det vara berättigat att låta allmänheten få vara en del av dömandet och påverka definitionen av rättvisa i det enskilda fallet. 38 Det skapar ett skydd åt statsmakten då fel kommer att bero på empirisk kunskap eller sunt förnuft, bevisvärderingen, och inte rättssystemet. Synen på rättvisa blir därmed likställd med ett politiskt beslut; beslutsunderlaget och vägen till beslutet är beroende av juridiska experter (advokater, åklagare och lagfarna domare) medan det slutliga beslutet fattas av de folkvalda representanterna (nämndemän). 39 Den enda skillnaden består i att folkrepresentanterna inte stiftar lagen utan verkställer och tillämpar den i domstolen. Genom att acceptera rättvisan som en subjektiv lära, beroende av politisk övertygelse, moral, religion, ideologi och andra mänskliga faktorer blir envar lämplig att döma i en domstol. Lagfarna domare är precis som alla nämndemän subjektiva i detta hänseende och det finns inget som skulle tyda på att denna formella skillnad i fråga om lagfarenhet leder till en rättvisare bedömning eller högre sanningshalt. 40 Axberger är av samma uppfattning i fråga om rättvisa och betonar att nämndemän inte utgör ett skydd mot orättvisa domar. Det ingår i nämndemännens uppgift att döma efter rättvisa och inte att kontrollera domstolen. 41 Axberger tydliggör det rättspolitiska intresset av att lägga ansvaret över domen hos folket. Nämndemän ska inte uppfattas som en rättvisans väktare utan i egenskap av människor som rättvisans företrädare. 2.3.1.2 Legitimitet och förtroende Den dömande verksamheten eftersträvar att bygga på samhälleliga värderingar, vilket innebär att deltagande från vanliga medborgare i form av nämndemän ger maktutövningen särskild legitimitet och förtroende. Brister i rättssystemet blir då ett kollektivt och medborgerligt ansvar som inte statsmakten och juristerna ska bära eget ansvar för. Ifall allmänheten inte tillåts vara en del av den dömande verksamheten kan det leda till att legitimitetsproblem uppstår, eftersom att rättsväsendet skulle kunna uppfattas som en repressiv maktapparat som meddelar bristande domar. 42 All maktutövning i samhället vilar på medborgarnas förtroende. Att vinna legitimitet utan att medborgarna accepterar domstolens makt och avgöranden är svårt. Förtroendet som medborgarna ger domstolen är aldrig evig utan måste upprätthållas. Av intresse är att nämndemän saknar fördjupad kunskap om domaretiken, vilket i sig kan påverka legitimiteten och förtroendet till dom- 38 Prop. 1982/83:126 s. 18; Prop. 1996/97:133 s. 29; SOU 2013:49 s. 115 f.; Diesen, 1996, s. 22. 39 Diesen, 1996, s. 23. 40 Diesen, 1996, s. 25. 41 Axberger, Hans-Gunnar, Lekmannainflytandet i domstolarna, Advokaten 1993 nr 5 s. 212-218, se 212 ff. 42 JuU 1982/83:32 s. 19 och 35; 1994/95:JuU6 s. 4 ff.; Prop. 1969:44 s. 191 f.; Prop. 1975/76:153 s. 22 och 25; Prop. 1982/83:126 s. 18; Prop. 1987/88:138 s. 10; Prop. 2005/06:180 s. 20; SOU 1926:31 s. 85 f. och 93; SOU 1961:6 s. 52 f.; SOU 1974:96 s. 182 ff.; SOU 2002:61 s. 51 f.; SOU 2008:106 s. 41 ff.; SOU 2013:17 s. 681 ff.; SOU 2013:49 s. 115 f.; Diesen, 1996, s. 26 och 236; Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Rättegång. Första häftet, Norstedts Juridik AB, 8 u., Stockholm, 2002, s. 118 f. och 128; Brandberg, Ulrika, Knutson, Tom, Lekmannadomarna allt mer omdiskuterade, Advokaten 2011 nr 8 s. 36-46, se s. 38. 15

stolen som nämndemän avser att stärka; t.ex. genom att nämndemän saknar ett gott omdöme. 43 Nämndemännens positiva inverkan på legitimitet i förhållande till den dömande makten är beroende av att de fullgör sin uppgift och uppfattas som folkrepresentanter, d.v.s. inte enbart som statens förlängda arm. Enbart då kan syftet uppnås, att stärka och bibehålla förtroendet till rättsväsendet. 44 Genom att vinna folkets förtroende blir domstolen en symbol för hur samhället kan lösa enskilda konflikter och straffa otillåtna gärningar som bryter mot samhällsmoralen. Framförallt leder nämndemannamedverkan till att de lagfarna domarna och statsmakten inte behöver bära ett enskilt ansvar för eventuella felaktigheter. Ett fullständigt ansvar hos den lagfarne domaren hade i längden inneburit risk för bristande legitimitet. 45 Förtroendeutredningen har sammanställt undersökningar som genomförts av SOM-institutet och Nationell Trygghetsundersökning (NTU) samt egna undersökningar. Förtroendeutredningens resultat visade bl.a. att förtroendet till nämndemännens juridiska kompetens är lägre i förhållande till det totala förtroendet till domstolen (som har minskat). 46 2.3.1.3 Demokrati och insyn Rättsväsendet måste vara under demokratisk kontroll av samhället. Därför måste det finnas möjlighet till observation för att förhindra t.ex. politiska syften, rättstillämpning som inte överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet och teknokrati. Den makt som följer med domstolen medför en teoretisk risk för att brukas politiskt av domarna; trots att rättsmissbruk i princip torde vara ovanligt i modern tid. 47 Den objektiva risken kan dock inte avfärdas helt. Det faktum att de lagfarna domarna är utsedda av regeringen innebär att de blivit valda av en god anledning de har visat sig lämpliga inom juridiken och lojala gentemot statsmakten genom långvarig erfarenhet och arbete i kanslihus. Det är den betrodda lojaliteten från makten som är av väsentlig betydelse för domarnas fortsatta karriärmöjligheter. Ytterligare ett argument för kontroll är att de lagfarna domarna generellt sett tillhör över- eller medelklassen i samhället, vars uppfattningar riskerar att speglas av i den dömande verksamheten. 48 Axberger och Ekelöf är av uppfattningen att nämnde- 43 SOU 2008:106 s. 42 och s. 76 f.; Sandgren, Claes, Etiska riktlinjer för domare och åklagare?, Juridisk Tidskrift 2009-10 nr 3 s. 752-765, se s. 756 f.; Hirschfeldt, Johan, Domstolarna som statsmakt några utvecklingslinjer, Juridisk Tidskrift 2011-12 nr 1 s. 3-20, se s. 19 f.; Hassler, Åke, Nämnd och jury, Svensk Tidskrift årgång 14 1924 s. 449-459, se s. 451; Sandgren, Claes, Nämndemännen urholkar förtroendet för domstolar, Dagens Nyheter, 2011-03-19, http://www.dn.se/debatt/namndemannen-urholkar-fortroendet-for-domstolar/. 44 Diesen, 1996, s. 26 f. och 236. 45 Prop. 1982/83:126 s. 18 ff.; Prop. 1996/97:133, s. 29; SOU 2008:106 s. 42; SOU 2013:49 s. 116; Diesen, 1996, s. 26 och 236. 46 SOU 2008:106 s. 52 ff. och s. 63 47 JuU 1982/83:32 s. 19; Prop. 1975/76:153 s. 23 och 25; Prop. 1982/83:126 s. 18; Prop. 1987/88:138 s. 10; Prop. 2005/06:180 s. 20; SOU 1926:31 s. 85 och 89; SOU 1961:6 s. 52; SOU 1974:96 s. 184; SOU 2002:61 s. 51; SOU 2013:17 s. 673; SOU 2013:49 s. 116; Diesen, 1996, s. 27 ff. och 235 f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 118 och 128; Thelin, Krister, Förbättrad konstitutionell kontroll, Svensk Tidskrift 1987 nr 3 s. 159-163, se s. 162 f. 48 Se JuU1982/83:32 och 1994/95:JuU 6; Prop. 1975/76:153 s. 22 f.; Ds 1996:40, s. 71; SOU 1974:96 s. 184 f.; SOU 2013:17 s. 674 f.; SOU 2013:49 s. 115 f.; Diesen, 1996, s. 28 f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 118 ff.; Sjölin, Claes, Politisk makt över rätten, Juridisk Tidskrift 1992-93 nr 4 s. 746-749, se s. 747. 16

männens syfte inte är att förhindra rättsmissbruk, eftersom det inte är möjligt att förena med deras dömande uppdrag; demokratisk kontroll eller insyn är inte möjlig när syftet är att tillföra korrekta juridiska lösningar. 49 Frågan är dock om något argument överhuvudtaget är nödvändigt för att berättiga demokratisk insyn i den dömande verksamheten. 2.3.1.4 Det allmänna rättsmedvetandet Att nämndemän saknar juridisk utbildning och därmed inte är fördjupade i en särskild juridisk metod gör att de har större flexibilitet i förhållande till lagen. Ifall den skrivna rätten inte står i överensstämmelse med vad som anses vara det allmänna rättsmedvetandet möjliggörs genom nämndemän en anpassad tillämpning av rätten; det som anses vara rätt och rättvist i samhället. Enbart genom medverkan av nämndemän kan de allmänna värderingarna få genomslag i den dömande verksamheten. 50 Skillnaden mellan den lagfarne domaren och nämndemannen förmodas vara att den förstnämnda är bokstavstrogen och bortser från syftet med en lag samt den uppfattning som råder i samhället. Domstolen saknar faktisk möjlighet att tolka vad rättsuppfattningen och värderingarna är bland medborgarna. 51 Den fråga som inställer sig i samband med detta är vad riksdagens folkrepresentanter syftar till, om inte att genom lag och förarbeten definiera det allmänna rättsmedvetandet? Ekelöfs förklaring är att rätten, så som den är konstruerad, alltid tillåter utrymme för tolkningar, värderingar och skön, men att det inte nödvändigtvis behöver innebära att nämndemän är bättre lämpade än lagfarna domare att avgöra innehållet i det allmänna rättsmedvetandet. I synnerhet då en allt för avvikande tolkning kan innebära spretande praxis. 52 Det är en skillnad mellan att med avsikt gå emot folkrepresentanternas stiftade lagar och att i det enskilda fallet, då skön och fri tolkning tillåts, avgöra vad som är rättvist och sanning. Den lagfarne domarens uppgift blir i det fallet att vägleda nämndemän i juridiken och se till att den formella rättssäkerheten iakttas, medan nämndemän ser till den materiella rättssäkerheten i det enskilda fallet. Detta är i praktiken inte problematiskt så länge den oskrivna rätten som finns i det allmänna rättsmedvetandet används för att t.ex. utdöma ett mildare straff, men blir problematiskt utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv om det används i syfte att döma till ett brott eller straff som saknar grund i de traditionella rättskällorna. 53 Av Diesen har härtill påpekats att den svenska rätten, såväl författning- 49 Ekelöf & Edelstam I, s. 128; Axberger, 1993, s. 213. 50 Prop. 1975/76:153 s. 43; Prop. 1982/83:126 s. 18; Prop. 1987/88:138 s. 10; Prop. 2005/06:180 s. 20; SOU 2002:61 s. 51 f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 104 ff.; Thews, Björn, Det allmänna rättsmedvetandets inflytande vid rättstillämpning en empirisk studie, Juridisk Tidskrift 2007-08 nr 2 s. 535-551, se s. 536 f.; Axberger, Hans-Gunnar, Det allmänna rättsmedvetandet, Brottsförebyggande rådet, Stockholm, 1996, s. 11 och 84 ff.; Brandberg & Knutson, s. 44. 51 Prop. 1982/83:126 s. 18; SOU 2013:49 s. 117 f.; Diesen, 1996, s. 29 och 237; Ekelöf & Edelstam I, s. 123 f.; Axberger, 1996, s. 84 f.; Thews, JT 2007-08, s. 549 ff. 52 Ekelöf & Edelstam I, s. 124 f.; Ekelöf, Per Olof, Är den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap?, Gleerup, Lund, 1951, s. 117. 53 SOU 1926:31 s. 86 f.; SOU 1961:6 s. 55 f.; SOU 1974:96 s. 185 f.; SOU 2013:17 s. 673; Diesen, 1996, s. 30 och 17

arna med tillkommande förarbeten som rättspraxis, är väl utvecklad och att det inneburit ett begränsat tolkningsutrymme. Vad som innefattas i det allmänna rättsmedvetandet har enligt Diesen redan beaktats i lagen och de bakomliggande motiven samt rättspraxis. En dom som strider mot den gällande rätten kommer därför i slutänden att med stor sannolikhet ändras av överinstansen. 54 Ett betydande problem i förhållande till det allmänna rättsmedvetandet är att avgöra hur stor lekmannasammansättningen måste vara för att anse att det allsidiga samhället, med de olika värderingar som förekommer, ska anses vara representerat i rätten. 55 2.3.1.5 Ett skydd mot teknokrati En förutsättning för att samhället ska ha förtroende till domstolarna är att rättstillämpningen och maktutövningen vilar på ett adekvat samband mellan lag, lagöverträdelse och straff. Teknokrati innebär att juridiken och domstolen blir ett monopol för juristerna där de har total makt och kontroll. I slutänden kommer det innebära att rätten strider mot den allmänna uppfattningen. Det spelar ingen roll om den lagfarne domaren skulle kunna stödja sina argument och slutsatser på juridiska fakta, eftersom att tillämpningen skulle stå i strid med medborgarnas uppfattning. 56 Domstolen får inte bli för vetenskaplig så att den blir obegriplig för medborgarna. Desto mer en domstol och lagfarna domare sysslar med specialistkompetens inom juridiken, desto svårare blir det för nämndemän och medborgarna att förstå innebörden av ett utfall (jfr med den nyligen meddelade våldtäktsdomen 57 i hovrätten som väckt stor uppmärksamhet och protester). Närvaro av nämndemän gör att en rättslig prövning förblir individuell och inte ett typfall av massa andra liknande fall. I tidigare utredningar har nämndemännens förmåga att se till det individuella fallet vägts mot den lagfarne domarens egenskap att vara allt för bunden till systemtänkandet, d.v.s. alldeles för generell och teknisk. Denna fara kan i längden innebära att tekniska system utvecklas som tar över den dömande funktionen. Nämndemännens juridiska inkompetens är därför en garanti mot risken att juridiken och den dömande verksamheten enbart blir ett mekaniskt maskineri. 58 2.3.1.6 Livserfarenhet i den dömande verksamheten Nämndemän kompletterar de lagfarna domarnas bristande livserfarenhet och mångfald. Nämndemän har en bakgrund som skiljer sig från de lagfarna domarna i form av att de har ett annat yrke 237; Ekelöf & Edelstam I, s. 124; Hassler, s. 450; Thews, JT 2007-08, s. 549 ff. 54 SOU 1926:31 s. 84 f.; Diesen, Christian, För och emot nämndemän, Juridisk Tidskrift 2011 12 nr 3 s. 531-546, se s. 536 f. 55 Prop. 1982/83:126 s. 18 ff. 56 Diesen, 1996, s. 33 ff.; Ekelöf & Edelstam I, s. 127. 57 Mål nr B 6426-13. 58 Prop. 1975/76:153 s. 24; SOU 1926:31 s. 86 f.; SOU 1961:6 s. 55 f.; SOU 1974:96 s. 185 f.; Diesen, 1996, s. 34 f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 126; Wahlgren, Peter, Automatiserade juridisk beslut, i Korling & Zamboni, s. 395-420, se s. 416 f.; Hassler, s. 450. 18

som inte har en omedelbar koppling till juridik. Erfarenhet inom olika praktiska områden ger en bättre sammansättning i rätten. Flera olika sociala grupper ska vara representerade för att mångfalden ska garanteras. Det är viktigt att betona att nämndemän ska medföra breddad livserfarenhet och mångfald. Syftet är inte att medföra specialistkompetens. 59 Den lagfarne domaren besitter ett övertag i kunskap inom juridik, men kan sakna annan nödvändig kunskap eller erfarenhet. Ett vardagligt exempel är då den lagfarne domaren är yngre eller äldre än de nämndemän som sitter i rätten vid en huvudförhandling. Den yngre generationen är generellt bättre på att förstå sig på moderna sociala medier, vilket kan vara till hjälp vid t.ex. bevisvärderingen av moderna kommunikationsformer. Den äldre generationen kan förstå vårdnadstvister på ett bättre sätt, eftersom många utav de äldre nämndemännen är föräldrar själva. Nämndemän har då en kompenserande funktion i förhållande till den lagfarne domaren och kan få denne att se saker från ett annat perspektiv. Däremot måste beaktas att en allt för gammal nämndemannakår kan vara till skada för målet att nå ökad och breddad livserfarenhet. 60 Det är mångfalden i rätten som gör att processen blir nyanserad och individuell. Bredare mångfald i den dömande verksamheten gör det lättare för domstolen att förstå individen, undvika fördomar och göra en riktig bedömning i tillämpningen. 61 2.3.1.7 Bevisvärdering, straffvärdering (påföljdsval) och skälighetsbedömningar I det följande ska det mer specifikt riktas uppmärksamhet mot bevisvärdering, straffvärdering och andra skälighetsbedömningar. Det är just dessa frågor som har varit centrala för nämndemän, eftersom att de har ansetts särskilt lämpade för uppgiften. Den bakomliggande anledningen är att nämndemän tillför viktig livserfarenhet och mångfald som den lagfarne domaren saknar vid de skälighetsavvägningar som måste göras i rätten. 62 Ett flertal faktorer pekar på att nämndemän t.ex. kan utföra en bevisvärdering minst lika bra, eller dåligt, som en lagfaren domare. Forskning har visat att juristdomare och lekmän tenderar att göra samma sorts fel vid bedömning av utsagor, trovärdighetsbedömningar samt att båda grupperingar är föremål för subjektivism. 63 Frågan är nära 59 Prop. 1975/76:153 s. 23 f.; Prop. 1982/83:126 s. 18 f.; SOU 1926:31 s. 86; SOU 1961:6 s. 54 ff.; SOU 1974:96 s. 185; SOU 2002:61 s. 53; SOU 2013:17 s. 674 f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 121; Diesen, JT 2011-12, s. 537. 60 SOU 1961:6 s. 54 ff., s. 60 ff. och 66 ff.; Diesen, 1996, s. 31 och 237 f.; Diesen, JT 2011-12 nr 3, 536 ff. Munck af Rosenschöld, Thomas, Förtjänst och skicklighet på domarbanan, Svensk Tidskrift 1975 nr 4 s. 181-186, se s. 182.; Lapidus, Jens, Åkermark, Johan, Assanges kritik av Sverige är riktig på flera punkter, Dagens Nyheter, 2011-05-05, http://www.dn.se/debatt/assanges-kritik-av-sverige-ar-riktig-pa-flera-punkter/. 61 Prop. 1982/83:126 s. 18 f.; SOU 1961:6 s. 54 ff.; SOU 1974:96 s. 185 f.; SOU 2013:49 s. 117 f.; Diesen, 1996, s. 31 f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 87 ff., 116 f. och 121; Diesen, JT 2011-12 nr 3, 536 ff.; Brandberg & Knutson, s. 38. 62 Prop. 1975/76:153 s. 24 ff.; Prop. 1982/83:126 s. 18 f.; Prop. 1996/97:133 s. 29 och 41 f.; Prop. 2005/06:180 s. 20; SOU 1926:31 s. 86, 88 och 95 f.; SOU 1961:6 s. 54 f., 60 ff. och 66 f.; SOU 1974:96 s. 185 f.; SOU 2013:49 s. 117 f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 121. 63 Diesen, 1996, s. 287 ff.; Lindell, 1987, s. 98; Lainpelto, Katrin, Stödbevisning i brottmål, Jure Förlag AB, Stockholm, 2012, s. 129 ff.; Diesen, JT 2011 12, s. 534; Ekman, Paul, O'Sullivan, Maureen, Who Can Catch a Liar?, 46:9 American Psychologist, 1991, s. 913-920, s. 915 f.; Granhag, Pär Anders, Strömwall, Leif, Åklagares och domares uppfattningar om lögn, Domstolsverket informerar årgång 2000 nr 9, s. 1-3; Granhag, Pär Anders, Strömwall, Leif, How to Detect Deception? Arresting the Beliefs of Police Officers, Prosecutors and Judges, 9:1 Psychology, Crime & 19

sammankopplad med att det i svensk rätt råder fri bevisföring och fri bevisvärdering (35 kap. 1 RB). Domstolen väljer vilken bevisvärderingsmodell som ska användas, med skyldigheten att iaktta objektivitet och vara tydlig i domskälen. Syftet med den relativa friheten är att skapa flexibilitet och grund för en materiellt korrekt dom. 64 Trots omfattande och komplexa bevisvärderingsteorier krävs det inte särskilda matematiska kunskaper idag, utan enbart ett mänskligt sunt förnuft. Då slutsatserna är grundade på generaliseringar och kvalificerade gissningar ökar en doms robusthet ju fler omständigheter och alternativa förklaringar som beaktats. 65 För att i största möjliga mån beakta olika förklaringar och varianter av ett händelseförlopp är det nödvändigt med en breddad domstol med varierande erfarenhet samt bakgrund. Nämndemännens starkaste argument är därmed att en lagfaren domare inte skiljer sig från samhällets individer i fråga om bevisvärdering och straffvärdering samt att den lagfarne domarens åsikter likväl nämndemännens innefattar uppfattningar om politik, sociala frågor, moral, kunskap m.m. 66 Ekelöf, vilket även tidigare utredningar delvis påpekat, anser detta inte vara rimligt och menar att nämndemän, till följd av bristande juridisk skolning, också är sämre på bevisvärdering och påföljdsbestämning än juristerna. Detta har framförallt att göra med domarnas erfarenhet och medvetenhet om felkällor samt den juridiska metoden. Juristernas gedigna teoretiska kunskaper om bevisteori och förmågan att förstå dess begränsningar är något som nämndemän saknar. 67 Ekelöfs argument om att bevisprövningen ska ske efter vissa särskilda fastställda ramar och inte genom en intuitiv helhetsbedömning, som nämndemän saknar kunskap om, förutsätter att juristerna i realiteten följer en särskild metod. Diesen menar att bevisvärderingens metodik inte nått dit ännu. Att bevisvärderingen fortfarande sker på primitiva grunder är i själva verket en anledning till att nämndemän fortfarande medverkar. 68 2.3.1.8 Pedagogiska skäl Jurister riskerar att överanvända fackbegrepp som andra medborgare har svårt att förstå. Av denna anledning inverkar nämndemän även positivt på domstolen då de lagfarna domarna tvingas till att vara pedagogiska. Nämndemännens deltagande leder till att processmaterialet måste brytas ner i förstående beståndsdelar av den lagfarne domaren, vilket även andra aktörer i domstolen måste göra så som åklagare, advokater m.m. Både en lagfaren domare och nämndemän ska kunna testa de fakta som presenteras av parterna i förhållande till gällande lagstiftning. 69 När ordförande inleder över- Law, 2003, s. 19-36, s. 19 ff. 64 SOU 1938:44 s. 378; SOU 1961:6 s. 54 f.; Diesen, 1993, s. 387 ff., 396 ff. och 405 ff.; Lindell, 1987, s. 103 f.; Lainpelto, s. 13 f. 65 SOU 1961:6 s. 54 f.; Diesen, 1993, s. 381 ff., 429 f.; Diesen, JT 2011 12, s. 533 f. 66 Prop. 1982/83:126 s. 19; Diesen, 1993, s. 392 ff. och 433 ff.; Lindell, s. 97 ff.; Lainpelto, s. 115 ff. och 130 f. 67 Prop. 1975/76:153 s. 24; SOU 1926:31 s. 90; SOU 1961:6 s. 54 f.; SOU 1974:96 s. 185 f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 121 f.; Lainpelto, s. 129 ff. och 133 ff.; Diesen, JT 2011 12, s. 534 f.; Thelin, s. 162. 68 Ekelöf & Edelstam I, s. 121 f.; Diesen, JT 2011-12, s. 535 f. 69 SOU 2013:49 s. 118; Diesen, 1996, s. 35 f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 125 f.; Diesen, JT 2011-12, s. 538. 20

läggning till dom måste denne därför presentera det som framkommit under förhandlingen på ett enkelt sätt, utan att använda allt för svåra juridiska begrepp, så att även de utan en juristutbildning ska kunna döma i sakfrågan. Den lagfarne domarens uppgift är att förklara det abstrakta materialet på ett pedagogiskt sätt, medan nämndemännens uppgift blir att tillämpa konkret fakta i det enskilda fallet med förhoppningen om att inte bryta mot den allmänna uppfattningen i samhället och/eller lagstiftningen. Till pedagogiken hör att en lagfaren domare inte bör redogöra för sin analys eller kommentar tills inte nämndemännen förstått de sakfrågor som ska prövas i målet. Den fria diskussionen före en formell omröstning bör därför innebära att nämndemännen får ge uttryck för sina ståndpunkter innan den lagfarne domaren. 70 2.3.1.9 Kostnadsskäl Nämndemän är en kostnad för staten. Alternativet vore att ha fler lagfarna domare, vilket skulle innebära att fler måste anställas för det fall man önskade ersätta nämndemännen. Det vore en ännu större kostnad. Enda sättet att göra besparingar på bortfallet av nämndemän är att inte ersätta de med annat. 71 Det är dock inte rimligt att anse det vara tillräckligt med en lagfaren domare i samtliga mål, eftersom det hade äventyrat rättssäkerheten. Överläggning med tillkommande diskussion hade då i princip varit avskaffad. Därför hade det krävts en kompensation av nämndemannabortfallet och därmed ökade kostnader. Att ha nämndemän i stället för fler lagfarna domare är att prioritera utifrån kostnadsperspektivet. Det ska dock inte förväxlas med den ineffektivitet som detta kan innebära. 72 2.3.2 Nackdelar 2.3.2.1 Bristande juridisk kompetens Den egenskap som är central hos nämndemän är bristen på juridisk kunskap. Det är denna egenskap som också värderas i och med att syftet är att nämndemän ska tillföra breddad livserfarenhet, skilda värderingar och sunt förnuft. Bristen på juridisk kompetens är dock inte helt oproblematisk. 73 Det är nämligen också nämndemännens största nackdel. Nackdelen består i att nämndemän är beroende av den lagfarne domarens redogörelse för rättsläget och de enskilda rättsfrågorna. Nämndemän är på det sättet helt utelämnade till den som bäst känner lagen till följd av sin okunskap. Trots att det finns ett fritt skön vad gäller bevisvärdering och påföljdsval är nämndemän i hög grad bundna av de ramar som den lagfarne domaren anger, särskilt vad gäller påföljden. 74 Den bristande sakkunskapen 70 SOU 2013:49 s. 118; Diesen, 1996, s. 36; Lindell, Bengt, Eklund, Hans, Asp, Petter, Andersson, Torbjörn, Straffprocessen, Iustus, Stockholm, 2005, s. 240. 71 Diesen, 1996, s. 36 f. och 237. 72 Diesen, 1996, s. 37 f. och 237. 73 SOU 1961:6 s. 55 f.; Diesen, 1996, s. 38 f. och 279 ff. 74 Diesen, 1996, s. 39 ff.; Diesen, JT 2011 12, s. 533. 21

i juridik tydliggörs i de fall där gränsen mellan utredning och beslut inte är självklara. Det är fallet då rätts- och sakfrågorna är av svårare karaktär och då avsaknaden av specialistkompetens inom juridik kan medföra osäkerhet i värdering av bevisning och skillnaden mellan emotionell övertygelse samt bevisning (så är oftast fallet med t.ex. tvistemål i jämförelse med brottmål). 75 I övriga fall kan nämndemän i princip utföra liknande juridiska uppgifter som den lagfarne domaren, men utan att ha ett fast fotfäste i den juridiska skolningen och metoden (under ledning av en jurist). 76 Bolding har sammanställt ett antal undersökningar och kommit fram till att nämndemän dels tenderar att ha beundran till den lagfarne domaren och uppvisa lojalitet gentemot denne, dels att när de röstar emot den lagfarne domaren så sker det med dennes goda minne och för att det enskilda fallet tillåter båda utfallen. 77 Diesen har sammanställt ett flertal undersökningar med liknande syfte och kommit fram till i huvudsak detsamma. Nämndemän är sällan av skiljaktig mening och försöker nå enighet med den lagfarne domaren, reservationer görs om domaren tillåter det och den lagfarne domaren styr nämndemännen trots att dessa inte uppfattar det som styrning. 78 Det val nämndemän hamnar i när de kommer i kontakt med en komplicerad rättsfråga är att blint följa den lagfarne domarens uppfattning, eller att sätta sig emot dennes sakkunskap och riskera att misstolka lagen respektive det allmänna rättsmedvetandet. Det föreligger en konkret risk för att nämndemän viker sig, vilket leder till att rätten i praktiken består av en enda person. 79 Trots den bristande kompetensen ska en nämndeman med flera års erfarenhet i domstolen inte underskattas, eftersom denne blir bra på att t.ex. bedöma trovärdigheten i en viss berättelse och förstå den juridiska processen bättre än gemene man. Nämndemännens förmåga att se till det individuella fallet och inte generalisera ett enskilt mål kan dessutom vara av betydelse för rättsfrågan. Där juristen riskerar att generalisera situationen p.g.a. sin juridiska kunskap kan nämndemannen se det enskilda fallets art och särprägel. 80 En måste dock ställa sig frågan om nämndemän, i begreppets strikta bemärkelse, i sådana fall verkligen är att anse som lekmän? 2.3.2.2 Bristande metodutveckling Då nämndemän inte har juridisk kunskap och inte är insatta i den juridiska metoden för problemlösning måste de få lagen förklarad för sig. Det leder till en ökad risk för alldeles för allmänna genomgångar och förenklingar av ett rättsläge som egentligen kan vara mycket svårare. 81 I längden 75 SOU 1926:31 s. 84, 88 och 95 f.; SOU 1961:6 s. 55 f.; Diesen, 1996, s. 41 f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 126. 76 SOU 1961:6 s. 55 f.; Diesen, 1996, s. 39 och 279 ff. 77 Bolding, Per Olof, Behövs lekmän i domstolarna?, Retfaerd - Nordisk Juridisk Tidsskrift 1987 nr 36, s. 61 f. 78 Diesen, 1996, s. 192 ff. och s. 232. 79 SOU 1926:31 s. 93; Diesen, 1996, s. 39 ff.; Diesen, JT 2011-12, s. 538. 80 Prop. 1975/76:153 s. 24; SOU 1926:31 s. 86 f.; SOU 1961:6 s. 55 f.; SOU 1974:96 s. 185 f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 133; Diesen, JT 2011-12, s. 544. 81 Diesen, 1996, s. 42. 22

innebär det att den juridiska metoden, särskilt inom bevisteorin och bevisrätten, inte kommer att utvecklas markant. 82 Det allmänna rättsmedvetandet kommer alltid att utvecklas från ett förhållande till ett annat, men för att den juridiska metoden ska utvecklas krävs att den tillämpas under mer avancerade förhållanden. Annars kommer såväl upptäckta som oupptäckta felkällor att bestå. En förutsättning för bristande metodutveckling är att juristerna tillämpar en särskild metod vid bevisvärderingen och inte utför den på primitiva grunder. 83 2.3.2.3 Risk för subjektivism Nämndemännens bristande juridiska kunskaper ökar risken för subjektivt tyckande och övertron till att kunna avgöra frågorna bättre än den lagfarne domaren. Det finns en påtaglig risk för att nämndemannen flyter ifrån den objektiva synvinkeln till sina subjektiva åsikter och emotionella övertygelse. 84 Detta är en sanning med modifikation. Juridik är på ett eller annat sätt alltid en form av subjektivt tyckande oavsett vem som befattar sig med den, allt från lagstiftning till rättstillämpning och bevisvärdering. Av detta följer en tydlig gränsdragning mellan rättsfrågorna som kan bedömas objektivt utifrån lagen, medan sakfrågorna i det enskilda fallet måste bedömas med inslag av subjektivitet. 85 Då det handlar om att avgöra svåra fall, som oftast har en viss moralisk särprägel, menar Ekelöf att juristerna är bättre lämpade av den anledningen att de har fått en gedigen träning i konsten att vara kyligt objektiv. Ekelöf förnekar inte att viss subjektivism förkommer i den dömande verksamheten, men att det föreligger en nyansskillnad mellan juristens medvetenhet om subjektivism och nämndemannens omedvetenhet. 86 Att undvika subjektivism är nödvändigt för att prövningen ska ske på ett juridiskt material som är objektivt bearbetat. 2.3.2.4 Risk för politisering En grundlig redogörelse av rekryteringen av nämndemän följer i avsnitt 2.4. Redan nu ska dock konstateras att konstruktionen med nämndemän har politisk grund. Det är ett vanligen återkommande argument när en analys av svagheterna med nämndemän ska beskrivas. Val genom ett politiskt system inskränker domstolens självständighet och skapar risk för politisk makt över rätten. 87 Problemet har blivit särskilt aktuellt i brottmål där den tilltalade är av annan etnicitet än svensk och 82 Diesen, 1996, s. 293 ff.; Diesen, JT 2011 12, s. 535 f.; Sandgren, festskrift, s. 535 f. 83 Diesen, 1996, s. 42 f.; Ekelöf & Edelstam I, s. 121 f.; Diesen, JT 2011-12, s. 535 f. 84 SOU 1926:31 s. 87; Diesen, 1996, s. 43. 85 Prop. 1982/83:126 s. 18 f.; Diesen, 1996, s. 43 f. 86 Ekelöf & Edelstam I, s. 122. 87 JuU 1972:23 s. 11; Prop. 1975/76:64 s. 28, 41 f. och 65 ff.; Prop. 1982/83:126 s. 18 f.; Prop. 2005:06:180 s. 21 ff.; SOU 1994:99 del A s. 307; SOU 2002:61, s. 65 ff.; SOU 2013:49 s. 214, 221, 234 och 240; Diesen, 1996, s. 45; Sjölin, JT 1992-93 nr 4, s. 746 f.; Rune, Christer, Svensk rättskipning i ny eller nedan? Dags att göra något radikalt?, Juridisk Tidskrift 1989/90 nr 5, s. 708-727, se s. 708 ff.; Rune, Christer, Svenska domstolar i brytningstid Synpunkter aktualiserade av två offentliga reformförslag, Svensk Juristtidning 1992 häfte 9 s. 674-683, se s. 681 f.; Lapidus & Åkermark, Dagens Nyheter. 23

sedan flera av nämndemännen tillhört Sverigedemokraterna. En fara med att den dömande verksamheten har politisk grund är att objektiviteten riskeras till förmån för partipolitiska intressen och ideologier. Nämndemän tillhörande Sverigedemokraterna är ett utmärkt exempel på då dömandet i det enskilda fallet kan rättfärdiga och förverkliga partiets förda politik; att personer med utländsk härkomst begår mer brott. 88 Trots de legala kraven på objektivitet och domarjäv i 4 kap. 13 RB finns det en skillnad mellan den inskolade juristen och nämndemän. Det är huvudsakligen partitillhörigheten som lett till att nämndemän fått sitt uppdrag. Att då ställa ett krav på neutralitet och att inte representera partiets åsikter är svårhanterligt. 89 Risken för att påföljden och andra beslut färgas av politiska överläggningar riskerar att göra domstolen till ett politiskt forum. 90 Grundtanken med rättssystemet är att det ska vara oberoende av politisk makt. Risken med politisering sätter förutsebarheten, rättssäkerheten och allas likhet inför lagen inför en osäker prövning. 91 2.3.2.5 Ineffektivitet Ett ändamål med rättssystemet är att erbjuda effektiva lösningar och snabba handläggningstider i domstolarna. Detta ändamål kommer i konflikt med det faktum att den lagfarne domaren i stor utsträckning måste lägga tid på att förklara gällande rätt för nämndemän. Det uppstår därför en tidsspillan som hade kunnat användas till att föra övriga mål framåt. Ett annat praktiskt problem är att föredragningar som ofta sker i högre instans kompliceras i högre grad än om bara lagfarna domare satt i rätten. 92 För det fallet att ett mål ställs in eller försenas leder i sin tur till att nämndemän är sysslolösa men ändå betalda. Ytterligare ett problem är om nämndemännen har svårt att förstå hur den lagfarne domaren tänker i de juridiska frågorna och p.g.a. detta accepterar dennes slutsatser. Det problemet är enligt Bolding sammankopplat med att nämndemän inte kan tillgodogöra sig den juridiska metoden i någon större utsträckning. Nämndemännens uppgifter blir då så starkt begränsade att det leder till ineffektivitet och en ekonomisk förlust. 93 2.4 Den svenska uppbyggnaden 2.4.1 Inledande faktauppgifter Nämndemannamedverkan i tingsrätt och hovrätt begränsas till brott- och familjemål. I förvaltningsrätt deltar nämndemän i många olika mål, medan det är betydligt mer inskränkt medverkan i 88 SOU 2013:49 s. 234; Diesen, JT 2011-12, s. 545; Brandberg & Knutson, s. 41; Alhem, Sven-Erik, SD:s åsiktsuppfattning kan ge anledning till oro, Svenska Dagbladet, 2010-09-22, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sdsasiktsuppfattning-kan-ge-anledning-till-oro_5377065.svd. 89 Diesen, 1996, s. 45, 257 ff. och 295 ff. 90 Diesen, 1996, s. 46 f., 257 ff. och 295 ff. 91 Diesen, 1996, s. 46 f. 92 Prop. 1975/76:153 s. 25 f.; Diesen, 1996, s. 47. 93 Diesen, 1996, s. 47; Bolding, Per Olof, Juridik och samhällsdebatt,almqvist & Wiksell, Stockholm, 1968, s. 112. 24

kammarrätt; enbart tvångsomhändertagande. I Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen och Migrationsöverdomstolen deltar inga nämndemän. 94 I mars 2013 fanns det 8 276 nämndemän i Sveriges domstolar, vilket är mindre än antalet nämndemannaplatser (8 925). Sammanlagt tjänstgör det 5 962 nämndemän i tingsrätterna och 667 i hovrätterna samt 2 056 nämndemän i förvaltningsrätterna, 240 i kammarrätterna och 431 i migrationsdomstolarna. 95 Samhällets kostnad för att ha nämndemannasystemet uppgick till 153 740 000 kronor (2012). 96 Den rättsliga regleringen av nämndemannasystemet sträcker sig över flera olika lagar. Det centrala regelverket finns i rättegångsbalken (1942:740) [RB] och lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar (LAFD). Regleringen om nämndemän i RB och LAFD motsvarar varandra. 2.4.2 Rekrytering, nominering och val 2.4.2.1 Valet och nominering De tillämpliga reglerna om val av nämndemän återfinns i 4 kap. RB och 19 samt 20 LAFD. För migrationsdomstolarna tillämpas LAFD (16 kap. 2 utlänningslagen [2005:716]). Enligt 4 kap. 5 1 st. RB och 19 1 st. LAFD ska nämndemän väljas genom val den höst då det allmänna valet hålls; det senaste nämndemannavalet förrättades 2010. Till tingsrätten och hovrätten väljs nämndemän av kommun- och landstingsfullmäktige (4 kap. 7 1 och 2 st. RB). Nämndemän till förvaltningsrätten och kammarrätten väljs av landstingsfullmäktige (19 1 st. LAFD). Ett undantag från huvudregeln utgör Gotlands län p.g.a. avsaknad av landsting, där val av nämndemän genomförs av kommunfullmäktige i Gotlands kommun (4 kap. 7 2 st. RB och 19 1 st. LAFD). Valet sker således genom valförsamlingen i fullmäktige, där de politiska partierna är representerade, i respektive län eller kommun. Det är de politiska partierna som avgör vilka som ska nomineras till valberedningen som sedan överlämnar förslagen till fullmäktige. 97 Nämndemannauppdraget betraktas dock inte som ett politiskt uppdrag, utan som ett sedvanligt offentligt uppdrag som t.ex. sakkunnigledamot. Nämndemännens lojalitet ska ligga hos gällande rätt i den dömande verksamheten, inte hos respektive politiska partiers åsikter och partiprogram. 98 Nämndemannaval skedde tidigare genom majoritetsval. De politiska partierna har numera reglerat frågan mellan sig och kommit överens om att valet bör ske efter proportionella grunder. 99 Det finns även en lagstadgad skyldighet att valet ska ske på proportionella grunder (4 kap. 7 3 st. RB, 19 2 94 SOU 2013:49 s. 113. 95 SOU 2013:49 s. 113. 96 SOU 2013:49 s. 113. 97 Diesen, 1996, s. 139. 98 JuU 1972:23 s. 11; Prop. 1975/76:64 s. 28, 41 f. och 65 ff.; Prop. 1982/83:126 s. 18 f.; SOU 1994:99 del A s. 307; SOU 2013:49 s. 214 och 240. 99 SOU 2013:49 s. 214. 25

st. LAFD och lagen [1992:339] om proportionellt valsätt). Med andra ord har de spridda grupperna i valförsamlingen varit representerade genom nämndemän med hänsyn till sin politiska styrka. Det är regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer som ska avgöra hur många nämndemän som ska finnas i tingsrätternas och förvaltningsrätternas domkrets (1 kap. 4 1 st. RB och 17 4 st. LAFD). Detsamma gäller för hovrätternas respektive kammarrätternas domkrets (2 kap. 4 b 1 st. RB och 13 LAFD). Detaljerade instruktioner om nämndemännens antal återfinns i förordningen (1983:382) om antalet nämndemän i de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Hovrätterna, kammarrätterna och tingsrätterna samt förvaltningsrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö beslutar själva antalet nämndemän som ska finnas för tjänstgöring i respektive domstol (1, 2 och 3 ). Resterande tingsrätter och förvaltningsrätter kan inte besluta själva i frågan, utan det är hovrätterna och kammarrätterna på förslag av tingsrätterna och förvaltningsrätterna som bestämmer hur många nämndemän som ska tjänstgöra (2 och 3 ). 2.4.2.2 Allsidig sammansättning När nämndemannavalet förrättas måste hänsyn tas till målsättningen att skapa en allsidig sammansättning med hänsyn tagen till ålder, kön, etnicitet, yrke och social bakgrund (4 kap. 7 4 st. RB och 19 5 st. LAFD). Ansvaret att åstadkomma en allsidig sammansättning åligger främst de nominerande och väljande organen, d.v.s. de politiska partierna. 100 Då bestämmelsen enbart är av allmän målsättningskaraktär kan aldrig ett nämndemannaval hävas, om det inte anses uppfylla kravet på allsidig sammansättning. 101 Med kravet på att etnicitet ska beaktas ville lagstiftaren främja personer som är födda utomlands eller födda i Sverige men som har minst en utländsk förälder. Syftet har varit att åtgärda de brister som funnits i fråga om representativitet, men det ställs inget krav på att sammansättningen ska motsvara genomsnittsbefolkningen eller en särskild grupp i samhället. 102 Utöver de nominerande och väljande organen ska även domstolen vägledas av samma principer i fråga om hur domstolens nämndemannagrupper ska utformas. 103 Personer som inte varit nämndemän tidigare eller som tjänstgjort kortast tid bör ges företräde (4 kap. 7 4 st. 2 p. RB och 19 5 st. 2 p. LAFD). Bestämmelsen är enbart fakultativ och subsidiär i förhållande till regeln om allsidig sammansättning samt infördes för att skapa cirkulation. 104 Domstolsverket genomförde en rapport efter valåret 2006 angående nämndemannakårens sammansättning. Lagändringarna ovan, som trädde i kraft under 2006, syftade till att lösa den snedvridning 100 Prop. 1987/88:138 s. 23. 101 Prop. 1987/88:138 s. 16. 102 Prop. 2005/06:180 s. 20 ff. 103 Prop. 1987/88:138 s. 16 ff. 104 Prop. 2005/06:180 s. 30. 26

som existerade vad gällde ålder, kön och etnisk bakgrund hos nämndemannakåren. Efter 2006 skulle kåren återspegla Sveriges befolkning. Rapporten visade att könsfördelningen var jämn och att nämndemän med utländsk bakgrund hade ökat. I fråga om åldersrepresentationen hade det enbart skett en marginell förbättring. 105 Av kartläggningen före och efter valet framgick att 50 procent av nämndemännen var kvinnor (kontrollgruppen 51 procent). Före valet hade 14 procent utländsk bakgrund (kontrollgruppen 17 procent) och efter valet 16,5 procent (kontrollgruppen 18 procent). Före valet var 55 procent av nämndemännen över 60 år (kontrollgruppen 32 procent) och efter valet 50 procent (kontrollgruppen 31 procent). Före valet var 9 procent yngre än 40 år (kontrollgruppen 34 procent) och efter valet 15 procent (kontrollgruppen 35 procent). 106 Att åstadkomma en allsidig sammansättning har under flera år varit föremål för diskussion och analys i olika utredningar. Problemet har funnits kvar sedan år 2007. En sammanfattning av kritiken tyder på att nämndemannakåren brustit i att motsvara Sveriges befolkning såväl rörande ålder, kön, etnisk bakgrund som yrke. 107 Under mars 2013 ingav Domstolsverket uppgifter till Nämndemannautredningen som tydde på att man åstadkommit en jämn könsfördelning och att det finns en omfattande åldersspridning: under 20 år till över 80 år. 108 Alltjämt är åldersgrupperna 60-69 år och 70-79 år överrepresenterade i jämförelse med Sveriges befolkning, samtidigt som åldersgrupperna 20-29 år, 30-39 år och 40-49 år är underrepresenterade. Uppgifterna visade att 60 procent av nämndemännen befinner sig i åldersgruppen 60-80 år, vilket inte är representativt då de per den 31 december 2012 enbart utgjorde 25 procent av Sveriges befolkning. 109 2.4.2.3 Valbarhet Behörighetsregler för att ställa upp i val till nämndeman finns i 4 kap. 6 RB och 20 LAFD. För valbarhet förutsätts att personen har svenskt medborgarskap och att denne inte är underårig eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 föräldrabalken (1949:381) [FB]. Ett krav för att bli vald i tingsrätt eller hovrätt är att personen är folkbokförd i kommunen/länet alternativt den del som hör till tingsrätten/hovrätten. För förvaltningsrätten och kammarrätten krävs att personen är folkbokförd i det län alternativt den del som hör till respektive domstols domkrets. Enligt 4 kap. 6 1 st. 3 p. RB får inte en person bli nämndeman om denne är lagfaren domare, anställd vid domstol, åklagare, advokat, polisman eller annan som har till yrke att föra andras talan i 105 Domstolsverkets rapport 2007:2, diarienummer 761-2007, Nämndemannakårens sammansättning Kartläggning av kåren samt utvärdering av rekryteringsarbetet valet 2006, Tabergs Tryckeri, Jönköping, 2007, s. 2 ff. 106 Domstolsverkets rapport 2007:2, s. 7. 107 SOU 2013:49 s. 217. 108 SOU 2013:49 s. 217. 109 SOU 2013:49 s. 217; Problemet belyses även av Andrén, Simon, Varannan nämndeman i Stockholm är pensionär, Dagens Nyheter, 2009-07-20, http://www.dn.se/sthlm/varannan-namndeman-i-stockholm-ar-pensionar/. 27

rätten. Samma bestämmelse finns för förvaltningsrätt och kammarrätt i 20 1 st. LAFD med tillägget att personen därutöver inte får vara anställd på Skatteverket, Länsstyrelsen eller under denna lydande myndighet, Försäkringskassan, Migrationsverket, Transportstyrelsen eller ledamot av Skattenämnden. Att personer anställda vid myndigheter och vissa yrkeskategorier inte är valbara som nämndemän är inte underligt. Anställda inom rättsväsendet som vid beslutsmyndigheter (parter i förvaltningsmål) riskerar att urholka objektivitetsprincipen i den dömande verksamheten. Personer riskerar också att ses som företrädare för de intressen som en myndighet t.ex. gör gällande i en process mot enskild. 110 En person kan inte samtidigt väljas till att vara nämndeman i tingsrätt och hovrätt respektive förvaltningsrätt och kammarrätt (4 kap. 6 2 st. RB och 20 3 st. LAFD). Person som är sextio år gammal eller uppger ett giltigt hinder är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman; har personen avgått är den inte skyldig att acceptera ett nytt nämndemannauppdrag förrän fyra år förflutit (4 kap. 6 4 st. RB och 20 5 st. LAFD). Utöver denna undantagsregel är en person i teorin skyldig att åta sig uppdraget som nämndeman då det är en samhällsplikt; det torde sällan ske att en utses till nämndeman mot sin vilja i praktiken. 111 Behörigheten ska självmant prövas av rätten, t.ex. genom förfrågningar till Skatteverket (4 kap. 6 5 st. RB och 20 6 st. LAFD). Behörigheten kontrolleras främst när en nämndeman är nyvald, men det kan uppstå situationer då det finns anledning till en ny bedömning. 112 2.4.2.4 Lämplighetskravet För att öka garantierna för att de valda nämndemännen skulle vara lämpliga för sitt uppdrag infördes 2006 ett lämplighetskrav. 113 Nämndemannakommittén anförde som skäl att det redan fanns för jurymän och att det är orimligt att det inte också fanns för nämndemän. Genom att ha ett uttryckligt lämplighetskrav har man velat åstadkomma ett slag av minimikrav på de egenskaper en nämndeman bör besitta. 114 Det ska inte förväxlas med de formella behörighetskraven. Lämplighetskravet är en allmän utgångspunkt vid nominering och utseende av nämndemän. Det avgörande för lämpligheten hos en person är om dennes medverkan i domstolen kan leda till att det kommer att skada allmänhetens förtroende för rättskipningen. 115 Det ansågs orimligt att en nämndeman ska döma en person för brott om denne själv inte är en god förebild. Ett formellt lämplighetskrav in- 110 Prop. 1982/83:126 s. 32 f.; Prop. 2012/13:45 s. 151 f. 111 Diesen, 1996, s. 39; Fitger, Peter, Sörbom, Monika, Eriksson, Tobias, Hall, Per, Palmkvist, Ragnar, Renfors, Cecilia, Domstolsprocessen: En kommentar till rättegångsbalken, Norstedts Juridik AB, version till april 2013 (Zeteo), kommentaren till 4 kap. 6. 112 Fitger m.fl., kommentaren till 4 kap. 6 ; Wennergren, Bertil, von Essen, Ulrik, Förvaltningsprocesslagen m.m.: En kommentar, Norstedts Juridik AB, version den 1 juli 2013 (Zeteo), kommentaren till 20. 113 Prop. 2005/06:180. 114 SOU 2002:61 s. 176 ff. 115 Prop. 2005/06:180 s. 33 ff. och 57 ff. 28

fördes även med hänsyn till att uppnå breddad rekrytering. 116 Kravet på lämplighet innebär att en bedömning måste göras av varje persons omdömesförmåga, självständighet, laglydnad och övriga omständigheter som är av relevans för uppdraget (4 kap. 6 3 st. RB och 20 4 st. LAFD). Organen som nominerar och väljer nämndemän måste göra lämplighetsprövningar; t.ex. ska fullmäktige utföra en lämplighetsbedömning av varje enskild nämndeman. Med omdömesförmåga och självständighet avses att nämndemannen dels bör ha ett mer eller mindre normalt omdöme, dels egenskapen att våga vara självständig i förhållande till den lagfarne domaren och resterande nämndemän. 117 Med laglydnad har avsetts att hänsyn måste tas till en persons tidigare kriminella bakgrund och hur lång tid det har gått sedan lagföringen av brottsligheten; även misstänkta personer som är under åtal med risk för strängare påföljd än böter bör omfattas av begreppet. 118 Slutligen ska övriga omständigheter beaktas i bedömningen av lämpligheten hos personen; t.ex. nedsatt koncentrationsförmåga till följd av ålder eller sjukdom, bristande språkkunskap, om denne är försatt i konkurs eller utsatt för andra sanktioner m.m. 119 2.4.2.5 Mandattiden Den som blivit vald som nämndeman av fullmäktige har sitt uppdrag i fyra år, men den som fyllt sextio år får avgå (4 kap. 8 1 st. RB och 21 1 st. LAFD). Innan mandatperiodens slut får domstolen entlediga en nämndeman om det finns ett giltigt hinder (behandlas mer i avsnitt 2.4.5). För det fall att en nämndemans behörighet eller valbarhet upphör så förfaller uppdraget, d.v.s. personen kan inte fullgöra uppdraget hela mandatperioden (4 kap. 8 3 st. RB och 21 3 st. LAFD). Om den bristande behörigheten beror på ändrad folkbokföring finns det en undantagsregel som ger fullmäktige rätt att besluta att nämndemannen ska få behålla sitt uppdrag under resten av mandatperioden (4 kap. 8 3 st. 2 p. RB och 21 3 st. 2 p. LAFD). För att fullmäktige överhuvudtaget ska kunna ta ett sådant beslut ska det finnas vilja hos nämndemannen att ha kvar uppdraget. Fullmäktige ska då göra en helhetsbedömning; faktorer som ska beaktas är om flytten är av provisorisk natur, om det föreligger några praktiska hinder för nämndemannen att delta vid sammanträdena och om denne anses representativ för det lokala samhället. 120 Om mandatperioden för en nämndeman upphör innan fyra år förflutit åligger det valförsamlingen, efter anmälan från domstolen, att utse en ny person till uppdraget. Om nämndemannen är fortsatt valbar trots att denne har entledigats eller avgått är personen skyldig att fullgöra uppdraget tills en 116 Prop. 2005/06:180 s. 33. 117 Fitger m.fl., kommentaren till 4 kap. 6. 118 Fitger m.fl., kommentaren till 4 kap. 6. 119 Fitger m.fl., kommentaren till 4 kap. 6. 120 Prop. 2005/06:180 s. 59 f. 29

ny nämndeman har blivit vald av fullmäktige (4 kap. 9 1 p. RB. och 24 1 p. LAFD). Enligt samma lagrum är nämndemannen skyldig att avsluta sina pågående mål där denne har deltagit i handläggningen, trots att en ny nämndeman redan har blivit vald. 2.4.2.6 Särskilt om politiseringen Då nämndemannauppdraget inte är politiskt, utan ett förtroendeuppdrag, krävs det inte att en person har partipolitisk bakgrund. Trots att det enbart krävs att en person uppfyller kraven för valbarhet, där det inte finns något krav på partimedlemskap, är det i realiteten nästintill enbart politiskt aktiva som blir nämndemän. Detta hänger samman med att det är partierna som styr vem som ska föreslås, nomineras och väljas. Det har därvidlag pekats på problemet med politiseringen och vikten av att få fler nämndemän som inte är medlemmar i politiska partier. 121 Nämndemannautredningen har utrett saken med de som ansvarar för rekryteringen inom partierna. Utredningen visar att samtliga partier, utom Miljöpartiet, har ett formellt krav på partimedlemskap för att kunna bli nämndeman. Utöver detta krävs även att personen oftast ska bli nominerad av antingen sin lokalförening eller en annan partimedlem. Rekryteringen sker även i de flesta fallen i samband med andra förtroendeuppdrag inom partiet. Av intervjuerna med partierna framgår dessutom att människor som ringt till partierna med intresse att bli nämndeman har fått svaret att de måste vara partimedlemmar. 122 Politiseringen av nämndemannasystemet har lett till kritik från Domstolsverket. De politiskt uttalade målen att uppnå en bättre och bredare rekrytering har inte uppfyllts. Under 2007 framgick att det var mycket få nämndemän som inte hade partipolitisk bakgrund. Utomstående har även uppfattat nämndemannauppdraget som inte möjligt att få utan att vara partimedlem. Rapporten pekar även på att flera partiers egna stadgar inte tillåter att en icke partipolitisk person blir vald. 123 Politiseringen ska ses mot bakgrund av att antalet partimedlemmar successivt minskat de sista 20 åren. Under 60-talet fanns det över 1 miljon partimedlemmar. Under 2011 var den siffran nere på 277 000 (för de åtta partierna i Riksdagen), d.v.s. totalt 3,9 procent av befolkningen som är röstberättigad. Trots att enbart 3,9 procent är partimedlemmar är de ändå överrepresenterade i nämndemannakåren genom att det i praktiken sällan förekommer personer utan partipolitisk bakgrund. 124 Detta är ett betydande problem med hänsyn till att nämndemannakåren även brister vad gäller åldersrepresentationen. 121 JuU 1972:23 s. 11; Prop. 1975/76:64 s. 28, 41 f. och 65 ff.; Prop. 1982/83:126 s. 18 f.; Prop. 2005:06:180 s. 21 ff.; SOU 1994:99 del A s. 307; SOU 2002:61, s. 65 ff.; SOU 2013:49 s. 214, 221 ff. och 240; Diesen, 1996, s. 382 f. 122 SOU 2013:49 s. 222 f. och s. 453, bilaga 2 123 Domstolsverkets rapport 2007:2, s. 17. 124 Ds 2013:2 s. 90; SOU 2013:49 s. 223; Karlsson, Martin, Lundberg, Erik, Mot medlemslösa partier: partiföreträdare om orsaker, konsekvenser och strategier kring en svikande medlemskår, Sektor3, Stockholm, 2011, s. 16 ff. 30

2.4.3 Rösträtt, överläggning och funktion I de allmänna domstolarna innehar nämndemän individuell rösträtt vid omröstning precis som de lagfarna domarna (16 kap. och 29 kap. RB). Reglerna i RB gäller även för förvaltningsdomstolarna (26 LAFD). Den individuella rösträtten infördes 1983 i tingsrätterna, medan nämndemän alltid haft rösträtt i överinstanserna och förvaltningsdomstolarna. Skälen att slopa den kollektiva rösträtten i tingsrätterna var att det ansågs otidsenligt och inkonsekvent. 125 Nämndemän ska redogöra för sin röst sist av alla i rätten vid en formell omröstning (16 kap. 1 2 st. och 29 kap. 1 2 st. RB). Den inbördes ordningen för nämndemän innebär att den yngste ska avge sin röst först, d.v.s. den person som senast tillträtt som nämndeman. Om nämndemän tillträtt vid samma tidpunkt ska den som är yngst med hänsyn till den faktiska åldern yttra sig först. I brottmål ska den mening gälla som fått mer majoriteten av rösterna och vid lika antal röster den mening som är lindrigare/mindre ingripande för den tilltalade (29 kap. 3 1 st. 1-2 p. RB). Nämndemän och ordförande är i det avseendet likställda. För det fall ingen mening anses lindrigare ska den mening som ordföranden instämmer med få avgöra utfallet (29 kap. 3 1 st. 3 p. RB). I tvistemål råder samma huvudregel, men om utfallet blir lika antal röster ska den mening gälla som ordföranden biträder (16 kap. 3 RB). I det fallet markeras nämndemännens underlägsna ställning i förhållande till ordförande. 126 För förvaltningsdomstolarna måste ordföranderegeln eller regeln om lindrigaste utfallet tillämpas vid lika antal röster. Mål som har "liknande karaktär" som brottmål har ansetts falla under brottmålsregeln om att den lindrigaste meningen ska gälla; t.ex. disciplinmål, vitesmål, skattetillägg (RÅ 1987 ref. 42) och disciplinansvar för sjukvårdspersonal (RÅ 1990 ref. 64). 127 Tvistemålens regel om ordförandens utslagsröst har ansetts gälla i förvaltningsmål som rör körkort (RÅ 1990 ref. 54), vård av unga (RÅ 1989 ref. 41) och missbrukare, psykiatrisk tvångsvård, rättspsykiatrisk vård, vapentillstånd samt serveringstillstånd (RÅ 2010 ref. 2). 128 Ordföranderegeln har även ansetts tillämplig i migrationsmål (16 kap. 1 2 st. utlänningslagen och MIG 2007:17). Vid överläggning i domstol råder sekretess (43 kap. 6 1 st. offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]). Överläggning i domstol hör till den kvalificerade sekretessen, vilket innebär att tystnadsplikten väger tyngre än rätten att offentliggöra uppgifter enligt YGL och TF, d.v.s. meddelarfriheten (43 kap. 11 OSL). Den insyn som nämndemän har i överläggningarna får därmed aldrig innebära att de offentliggör vad som skett under en överläggning. I brottmål ska nämndemän medföra tillit till den dömande verksamheten i fråga om ansvar och på- 125 Prop. 1982/83:126 s. 22 f. 126 Prop. 1982/83:126 s. 23 f. 127 Prop. 2012/13:45 s. 149 ff.; Wennergren & von Essen, kommentaren till 26. 128 Prop. 2012/13:45 s. 149 ff.; Wennergren & von Essen, kommentaren till 26. 31

följd. Domen ska bygga på moraliska värderingar och omdömesbedömningar som finns i samhället vid en viss given tidpunkt. 129 Familjemål innehåller frågor som ska lösas genom omdömesbedömningar. Nämndemännens funktion är att i dessa särskilda tvistemål göra en rimlig bedömning mot bakgrund av samhällets värderingar och det enskilda fallet. 130 I förvaltningsmål/migrationsmål avgörs frågor som ofta är av ingripande karaktär mot den enskilde och innehåller en rad svåra avvägningar, varför nämndemännens funktion är att vara samhällets väktare mot statens intressen. 131 Mot bakgrund av den individuella rösträtten innebär det att nämndemän formellt sett har samma ställning och funktion som den lagfarne domaren. Nämndemän har ingen särskild funktion utöver att delta i sammanträdena och rösta. 132 Det är inte nämndemännens ansvar att leda förhandlingen eller att vid överläggningen förklara de rättsfakta som förekommit och vad lagen innebär. Det är den lagfarne domaren i egenskap av ordförande som har denna funktion i rätten (30 kap. 7 1 st. RB). Med hänsyn till den individuella rösträtten bär ändå vardera nämndemän ett likställt juridiskt ansvar för domens riktighet. Nämndemännens funktion är därför begränsad till att dels rösta, dels vara representanter för Sveriges befolkning. 133 En undersökning 134 från 2012 av Karnov Nyheter visar att 1,13 procent av domarna i första instans avgjordes av nämndemän och att 61,1 procent ändrades i linje med den lagfarne domarens mening. Resterande fastställdes, avskrevs eller ändrades på annat sätt än den lagfarne domarens skiljaktiga mening. Detta visar att nämndemannadomar och dess inverkan på utgången är ovanlig i Sverige. 135 129 Prop. 1975/76:153 s. 25 ff.; SOU 1961:6 s. 66 ff.; SOU 1974:96 s. 186 f.; Diesen, 1996, s. 309. 130 Prop. 1975/76:153 s. 26; SOU 1961:6 s. 60 ff.; SOU 1974:96 s. 186 f.; Diesen, 1996, s. 310 ff. 131 Prop. 1975/76:153 s. 25 och 29 ff.; Prop.1991/92:30 s. 33; SOU 1974:96 s. 186 f.; Diesen, 1996, s. 318 ff.; Ekelöf & Edelstam I, s. 118. 132 SOU 2002:61 s. 53; Diesen, 1996, s. 141 f. 133 Prop. 1982/83:126 s. 24 f.; SOU 2002:61 s. 53; Diesen, 1996, s. 142. 134 För perioden oktober 2011 januari 2012 har det granskats 6358 mål som överklagats till kammarrätterna och hovrätterna. Resultatet presenteras i diagrammen (källa: Karnov Nyheter). 135 Karnov nyheters kartläggning om nämndemannasystemet. 32