Kurt Lindal (1956) Torslanda sockens historia. ur: Torslanda en sockenskildring, utgiven av Torslanda socken, Håkan Olssons boktryckeri, Lund. Uttrag ur kapitlet: "Ur församlingens prästlängd" Jakob Rasmusson Nolleroth Hur länge prästen Nils Pederssen levat är inte bekant. Fr. o. m. slutet på 164o-talet fanns i varje fall en ny präst i pastoratet, Jakob Rasmusson,»socknepräst på det Norske Hising och Kalvsundsö», som av Fredrik III år I649 erhöll gården Nolered som prästgård. Herr Jakob, som tog namn efter sin prästgård och kallade sig Nolleroth, var av allt att döma en djupt tragisk person. Hans namn är intimt knutet till två säregna händelser i socknen. Den första av dessa gällde ett barn, som tydligen framfötts i lönndom men vars såväl mor som far voro okända, men som prästen tagit till sig som sitt. Några sockenbor vittnade:»näste predikedag efter hand havde tagid barnit tell sig, då sagde hand i predigestolen, att hans hustru havde tagid tell sig samme barn, men icke gav tellkände, vem foräldrene var. Samme tid mett (medan) prästen var i predikestolen, stod hans tjänistepige i kirken och havde samme barn hos sig, hemmelig skylt och forborgit under kläderne, och stod i den främmerste kvindfolkestol, gick så av kirken stilletigendis, når prediken var ändiget. Änd sagde di, når det var dött och skulle begravis, då gjorde prästen liger-öl och gästebud. Når di kom tell kirken där mett, begrov hand det opp i korid, ved alterid, och mett di kaste jord på liget, sang (sjöng) klockeren en psalme, når den var udsjungen, gick prästen i predikestolen, uden någen mässe for alterid eller mässesärk på, och det var om en söndag så näst for jul.» Den andra händelsen är synnerligen dramatisk. På morgonen den 13 juli 1666, som var den andra stora böndagen, ankom skepparen Erik Larssen i Röd på Hönö med sin skuta och skutefolk från Stralsund och lade till vid Lilla Kalvsund. Samma dag efter predikan kom prästen herr Jakob och klockaren med tre rorkarlar och en piga roende till skutan. De blevo inbjudna att stiga ombord och blevo under eftermiddagen och natten väl trakterade med både mat och dryck. Här under råkade prästen och klockaren i träta:»skulle slåss, brukte slem mun på var andra med skänderi och snackit megit latin, som folket icke förstod». När det dagades gick besättningskarlarna ner i kabyssen och lade sig att sova. Prästen och klockaren sutto med skepparen i kajutan och drucko. Prästens folk var uppe pa däck. Vid 7- eller 8-tiden vaknade skutefolket vid att prästen ropade:»tappa mera öl.» Då de kommo upp ur kabyssen funno de att skepparen inte var där. På deras fråga var skepparen var,
svarade klockaren:»han är salverit.» Man sökte skepparen överallt och fann honom så småningom liggande på havsbottnen invid skutan. Ovanstående berättelse är hämtad ur domboken för den I7 juli 1666 och utgör skutefolkets vittnesmål om vad som tilldragit sig i samband med att skepparen Erik Larssen den 14 juli omkommit. Sedan denne påträffats död, hade det befunnits, att han hade tre hål i pannan. Någon av dem, som varit ombord på skutan under den ödesdigra natten, måste ha varit orsak till skepparens våldsamma död. Av de personer, som avgåvo sina vittnesmål, förklarade sig dock ingen ha sett hur mordet på skepparen gått till. Klockarens piga, som var med på skutan, sade sig ej heller ha sett, hur det gått till, men berättade, att»om natten var gång prästen och klockaren trätte och skulle slåss, då stod Oluf Anderssen emellan, och hon hörde att klockeren kallade prästen en mördare, när där spordes flitigt efter skepparen. Så rodde prästen och klockeren med sitt båtsällskap därifrån in till Hästeviks brygga på landet, där lade prästen sig till att sova, när de kom på Hästevik skede, där lade Anders Matissen sig till att sova, när de kom opp om kring Trånget på Röds utmark, där lade klockaren sig till att sova». Någon vidare underrättelse kunde denna gång inte erhållas. Några dagar senare, den 21 juli, hölls ny rannsakning i målet. Härvid gick skutfolket ed på vad de yttrat vid föregående förhör. Ett av vittnena påminde sig nu ytterligare, att prästen en gång under natten hade slagit skepparen för bröstet med bakhanden. Prästen hade vidare sagt till klockaren:»gud give Satan far i dig», varpå klockaren önskat honom detsamma igen. Hans Andersson sade, att klockaren sagt till prästen:»hun kom och picked på din vinduer och råbte far, far!» Prästen hade svarat:»hon slog to eller tre ruder ud.» Klockaren hade skällt prästen för mördare och horkarl och slagit omkull honom på däcket. Det hade varit klockaren, som väckt skutefolket med rop på mera öl. Sedan prästen förstått, att de ej ville skänka i mera öl åt dem, hade han kastat en ölkanna efter dem, då de rodde efter en båt, som drev från skutan. När skutfolket kommit upp ur kabyssen, hade prästen och klockaren varit i kajutan. Peder på Holmen hade legat framstupa på däcket, prästens dräng hade gått på däcket och klockarens piga hade stått vid»vinåssen» och torkat en näsduk. Klockarens piga berättade denna gång, att hon suttit på»vinåssen» med handen under huvudet och försökt sova. Hon hade vaknat till, då hon hörde skepparen falla i vattnet, tittat åt det hållet och sett prästen och klockaren gå av och an på däcket. Klockaren hade kallat prästen en mördare,»och di snackit efter klockeren på öjerne, dette är den sjätte, som prästen haver forrått». På natten hade prästen en gång sagt till skepparen:»om morgen tilig, to timer efter sol går opp, skall du fare en
fanens färd.» Hon ansåg att prästen och inte klockaren var skepparens baneman, men mer ville hon inte säga. Man sade då till henne, att hon skulle hållas i förvar, intill saken vore utredd, varpå hon svarade:»lader mig nu släppe, jeg skall sige så megit som jeg ved om.» Prästen hade stått med ett trä i handen, och hon hade sett, att trät haft en gren. Detta hade han svingat över skepparens huvud, då denne stod vid relingen. Skepparen hade fallit, och prästen hade blinkat åt pigan, att hon inte skulle våga tala. Sedan hade prästen kastat trät ifrån sig. Prästens dräng Christer Månssen berättade även, att klockaren och prästen slagits och trätt om natten. Klockaren hade slagit prästen i däck två gånger och kallat honom mördare. Han hade väl hört, att de nämnt prästens glas och rutor, men visste inte, vad de menat därmed. Då skepparen omkom, hade Christer sovit och visste ingenting om hur det gått till. Klockaren Rasmus Mickelssen medgav väl, att prästen och han slagits på däcket, men att de blivit åtskilda av skutfolket. På tillfrågan, om han inte var på däcket, då skepparen föll överbord, eller om han visste något om hans död, svarade han»med ivrigt mod»:»den mig sådent påsiger, att jeg var på overlåbet (däcket), når manden falt ud, den haver sagt usant. Om I änskönt vell tage mett liv av, då kand I icke stort betage, med en hand fuld blod.» Beträffande de skällsord, som växlats mellan honom och prästen, kunde han inte erinra sig, om de hade fällts så som relaterats, eller inte. Hans ord om skepparen, att»han är salverit», erkände han, att han sagt, dock inte i sådan mening, som de nu ville uttyda dem. Han sade sig vidare inte alls veta orsaken till skepparens död. Herr Jakob själv berättade, att han den andra stora böndagen efter predikan begivit sig till skutan i Kalvsund, på skutfolkets begäran gått ombord på skutan, där fått mat att vederkvicka sig med,»efter som han icke ved, det är ment, att mand skall ändelig faste di dagar», druckit över natten och på lördagen satt sig att sova i kajutan. Han kunde således ingalunda veta, hur det stod till med skepparens död,»ti jeg var så drucken, jeg icke kand vide, vorledis jeg kom i båden, och vesste icke av att skipperen var borte, forränd klockeren sagde mig det, inde på fjorden, når vi rodde hjem, och mindis väl, att klockeren och jeg havde korel (gräl) sammen, och icke ved vor det avlöb, ti klockeren haver ofte skällt mig tellforne, i sönderlighed for en trollmand, men efter Kresti egne ord hos Luc: i det 6 och Math: i det 18 kap: att den ene skall forlade den anden sin forsielse, icke alleniste 7 ganger, men 70 ganger 7 ganger, därmed haver vi ock givet ver andre voris forsielser tell, och inted videre tänkt där på; där är jo mangen redelig mand som skäller anden, både for skälm och tjuv, är där fore vänner lige gode». Rätten förehöll honom nu, att han varit på däcket, när skepparen föll i vattnet. Härpå svarade herr Jakob:»Det var en elemenske lögn», och bad Gud
straffa sig, om han såg det,»ti jeg den tid satt i kahytten (kajutan) och mediterit tell en prediken, jeg skulle göre om morgonen, som var söndag, men icke kand vide, vad där skedde på skuden». På nytt tillfrågades han, om han förnekade, att han, klockaren och Per på Holmen varit pa däcket, när skepparen föll över bord. Han svarade:»det kand väl vere mueligt, ti jeg var så drucken jeg icke kand vide eller mindis det.» Den 24 november skulle herr Jakob ha mött med»laggärdsmän» vid extra ordinarie ting på Vedbacka men hade ej infunnit sig. Två dagar tidigare hade han emellertid inför vice lagmannen förklarat, att han ej kunde skaffa några laggärdsmän, eftersom var och en som blivit ombedd, hade svarat, att»de kan intet gå lag med honom, ty de icke var med honom på skuten, där för är det dem alldeles obekant, huruledes därmed är beskaffat». Hur målet senare avlöpt, framgår tyvärr ej av de bevarade domböckerna. Landsboksverifikationerna för år 1666 innehålla följande uppgift i saköreslängden:»hr Jacob i Torslanne och hans klocker Rassmuss Michelssen sakfällt vardere för bönedagsbrott till 4o m, vilke till de husfattige där i socknen och Torslands kyrkia betales skulle och för den skull får inte uppföres. Klockeren Rassmus Mickelssen för äre rörlige beskylninger emot b:te kyrkioherde Hr Jacob plikter 4o mkr.» För vetskapen om hur det slutligen gick för herr Jakob, äro vi hän visade till traditionen, sådan den återgives av en av herr Jakobs efterträdare i församlingens prästlängd:»denna näml. Jacob har uti sin dryckenskap, på vilken han varit gruvel. begiven, begått mord uppå en skeppare utav sine socknemän i Öckerö socken och gården Rö, vars son Lars Erickson ännu lever och är en 70 år gammal gubbe. För denna sin missgärning är han inmurad i fängelse på fästningen Bohus; och som han enständigt nekat gärningen med mindre han varit så drucken han icke själv visste vad han gjort, har hans dom haft denna limitation (inskränkning): att om han således nekade gärningen i döden, skulle han varda fri från livsstraffet; till domens exekverande blev utförd på rättesplatsen på Tomterne vid Bahus d. 20 Jan. 1668 med följe av dåvarande kyrkioherde i Säve pastorat sal. herr Pet. Erici Kongelius och Rectores scholæ i Kungälv sal. herr Severino Petri Ström, som sedan var pastor i Karleby; fastän han ock då gjorde en sermon om sin oskyldighet har icke desto mindre sal. herr Pett. Erici, som var förbjuden låta honom veta domens
innehåll, förrän han det yttersta med honom försökt att förmå honom tillstå sitt brott, bundit för ögonen på honom, och låtit honom falla på knä som den där nu strax skulle avrättas; men som delinkventen ända påstod sin oskyldighet, blev det berättat hos dåvarande guvernör, som då för tiden var boende straxt vid rättareplatsen, på Tomterne under Bahus fästning, befallte att han skulle stå upp igen; klädit, som var bundit för hans ögon, blev borttagit och hans dom uppläsen, då han blev förd på fästningen tillbaka igen, och sedan lös given, men blev då avsatt ifrån pastoratet. Han säges sedan vara död och begraven uti Kungälv.» Herr Jakob efterlämnade två söner, Erasmus Nolleroth, som var pastor i Höör i Skåne, och Raphael, som var pastor i Grimme,red. Den olycklige herr Jakob efterträddes, sedan han I668 avsatts från sitt pastorat, av herr Lars Jonsson Kolleback, som tidigare varit präst i Säve pastorat....