B I S U R R E T! Sotenäs Biodlarförening Våren 2015 Bankgiro 5711-9885 Varannan torsdag, jämna veckor, träffas vi kl 17.30 i Tossene Bygdegård Bland annat i detta nummer: Vad händer under året Våra sponsorer Från styrelsen önskar god fortsättning Till salu på 2015 Kh
Bigårdsbetraktelser En summering vid det gångna biårets slut gav strax för handen att något liknande inte hade förekommit tidigare under mina mer än 20 år med bin. Eftersom ljungdraget mer eller mindre uteblev ännu en gång så fanns misstankar att honungsskörden skulle bli åt det mer mediokra hållet. Men bin och biodling är inte alltid förutsägbar och tydligen fungerade samspelet maximalt mellan bin och natur. Mina samhällen byggde snabbt upp numerären utan att antalet samhällen förökades. Långa dagar och ett vitklöverdrag utöver det vanliga fyllde snabbt upp lagren av nektar och det blev av nöden tvunget att skatta av vid tre tillfällen för att frigöra utrymme. Hösten blev en utdragen historia med tidvis ljumma vindar varvat med storm. Bina passade på vid gynnsamma tillfällen att bekanta sig med omgivningen medelst en flygtur. Jag kan inte annat se än att det är praktiskt att få pröva vingarna emellanåt. Lite städning och toalettbestyr då och då främjar enbart hälsa och trivsel. Någon enstaka natt med frost på bilrutorna i januari påminde faktiskt mer som en förlängning av hösten än januari som en vintermånad. Snön som föll ner i februari blev inte särskilt långlivad och bina passade på att göra en mer allmän rensningsflygning den 9 februari. Drottningen drar igång sin äggläggning i mars och vips så är ett nytt biår här igen med förväntningar och förhoppningar om att vi får uppleva något liknande som förra året. Fast denna gång med ljung i höstens ramar. Eller? Kjell Inte bara bin på torpet utan också några rejäla getingbon uppdagades vid rivning av min gamla veranda. Fram till nu hade jag inte stört dem och inte de mig. Då de är rovdjur så har de väl gjort någon nytta bland all ohyra. Kjell
Det hållbara jordbruket Mänskligheten gjorde omedvetet men ett avgörande val för 10 000 år sedan då man började odla vilda plantor. Man valde att odla ettåriga grödor. Alla grödor som utgör basen för världens livsmedelsproduktion är ettåriga, I början på varje växtsäsong sår man frön som växer upp till plantor och i sin tur ger nya frön för att sedan dö. I princip är hela världen ettårig, säger genetikern Edward Buckler som bedriver studier på majs vid Cornelluniversitetet. Varför använde vi ettåriga växter när vi började förädla vilda växter? Inte för att de var bättre, utan för att jordbrukare under neolitisk tid snabbt gjorde dem bättre år efter år genom medvetna val av det bästa utsädet. Perennerna hade ingen fördel av dessa val vid förädling helt enkelt för att de inte behöver återplanteras. Den naturliga fördelen blev ett handikapp och en oanvänd väg vid arbetet med förädling. I dag har en grupp entusiastiska forskare återvänt till det gamla vägskälet där valet stod mellan perenner och annueller. De försöker utveckla bland annat vete, ris och majs. Wes Jackson är grundaren av The Land Institute i Salinas i USA. Han har i årtionden fört fram den här idén om perenna grödor. Det har aldrig funnits någon större ekonomisk uppbackning men i dag korsar man moderna sädesslag med vilda perenna släktingar, inte bara i Salinas utan också på flera andra ställen. Man försöker även domesticera vilda plantor som de är. Oavsett väg är målet att få fram grödor med perennernas huvudsakliga fördelar som till exempel ett rejält rotsystem som motstår både torka och översvämningar och ger all nödvändig kraft och näring som erfordras inför varje ny växtsäsong. Detta utan att ge alltför mycket avkall på avkastning jämfört med den som annueller har efter tusentals år av förädling. Vi betalar ett högt pris för vår tillit till hög avkastning och grunt rotsystem säger forskaren Jerry Glover på Land Institute. Bara det översta jordlagret utnyttjas och blir snabbt urlakat på näringsämnen varför stora mängder gödningsämnen måste tillföras kontinuerligt för att bibehålla en hög avkastning. Mycket av dessa tillförda gödningsämnen tas dock inte upp av grödorna utan lakas ut med påföljd att närliggande vattendrag blir övergödda med algblomning som följd. En annan nackdel är att jordarna ligger bara mellan odlingssäsongerna och jorderosion lätt uppstår. Beräkningar pekar på jorderosionen från plöjda åkrar globalt orsakar förlust av jord som är upp till hundra gånger mer än tillkomst av jord och humusämnen. Problemet ökar när mer otillgängliga platser på bergssluttningar tas i anspråk för odling.
Om istället fleråriga grödor med sitt djupare rotsystem används blir problemet med jorderosion mindre, vattenavrinningen blir långsammare och näringsämnena lakas inte ur. Timothy Crews är forskningschef vid The Land Institute i Kansas, USA. Han föreläser om traditionellt jordbruk och menar att det kan ge mer avkastning än vad som tidigare har ansetts vara möjligt. Som ett alternativ till de genmodifierade grödorna börjar perenna sädesslag alltmer komma i fokus. Forskning inom området har skett sedan 1976 men först nu börjar man se resultat, dock utan att vara helt i mål. Testodlingar med bland annat vete, durra och solrosor pågår men ger inte samma goda avkastning som annueller. Tack vare den moderna dnatekniken tror man sig dock kunna skyndas på utvecklingen genom kartläggning av genomen och på så sätt göra bättre val vid förädlingen. Fördelarna jämfört med sina genetiskt designade kusiner är uppenbara. Perennernas djupare rotsystem klarar torka och översvämningar betydligt bättre. Därmed skulle jorderosion och urlakning av näringsämnen minska. Jordarna skulle heller inte ligga bara mellan odlingssäsongerna, varför ogräs skulle få sämre möjligheter att slå rot. I rimlighetens namn bör jordbearbetningen minska och därmed maskinparkens bränsleförbrukning. Kemijättarnas gmo-spår är vi många som anser är ett blindspår med betydligt fler nackdelar än fördelar. Kanske det finns endast en fördel som kan beskrivas med tesen mer pengar till bioteknikföretagen. Det finns all anledning att med intresse följa utvecklingen mot perenna grödor, jag behöver bara gå utanför min häck för att se hur en vall fungerar. Där växer inget annat än det som är avsett, i huvudsak röd- och vitklöver som för övrigt är kvävefixerare. Vallen så att säga göder sig självt. Det är uppenbart att detta är ett spår som bör stödjas och uppmuntras på alla sätt då det uppenbarligen är en mer intelligent väg än professorernas klipp och klistra i DNA-laboratorierna. En sak som gör mig allt mer förundrad är de experter som kritiserar resultaten av de studier som bland annat Séralini och Pusztai genomfört på råttor matade med GMO-majs. Båda fann att råttorna definitivt inte mådde bra av GMO-dieten utan fick bland annat svårartade tumörer. I rimlighetens namn bör väl dessa kritiserande experter veta hur en trovärdig vetenskaplig studie skall genomföras. Så varför inte göra detta och lägga alla korten på bordet så mänskligheten får veta i klartext vad det handlar om, utan någon dimridå om huvudsaklig likhet. Kjell
Med våren in antågande har åtminstone bina börjat få vårkänslor och det är dags för biodlaren att förbereda säsongen för att på bästa sätt ge bina förutsättningar till en bra start inför vårdraget. Nedanstående är en artikel jag googlat fram som behandlar binas biologi. För biodlande veteraner kan den ses som en repetition medan nybörjaren kan betrakta den som en kort inblick i biodlandets mysterium. Varför man gör på ett vist sätt i olika sammanhang kan här få en förklaring. Kjell Honungsbiets biologi Drönare, Drottningar och parning Svärmningen är en del av binas fortplantningsbiologi och drönarna är nödvändiga för parningen varvid reproduktionscykeln därmed är fullbordad. Drönarnas enda uppgift är att befrukta drottningarna och har inga andra uppgifter i ett bisamhälle, dock dör de flesta utan att ens ha fått tillfälle att para sig. Antingen blir de för gamla eller blir utmotade ur samhällena av arbetsbina. De få drönare som får tillfälle att befrukta en drottning dör omedelbart efteråt då inre och yttre könsorgan slits loss vid befruktningen. Drönarna tillbringar en stor del av sitt vuxna liv till att besöka de speciella platser där drönare samlas i hundratal, ibland i tusental, för att konkurera om favören att få para sig med de ungdrottningar som passerar förbi dessa områden. Strategin med detta underliga system kan bäst förstås i ljuset av bisamhällets sociala struktur. Tidpunkten för expansionen av antalet drönare beror också på många av de faktorer som styr svärmningen. Endast när samhället har förmåga att föda upp dem och om det förmodas finnas drottningar tillgängliga för parning anläggs drönarceller i större antal. Hela parningssystemet bygger på att drottningarna kan para sig med många drönare och då företrädesvis med drönare från andra samhällen. Biologin hos unga drottningar och drönare. Bisamhällena ser till att dra upp drönare i god tid före det finns ungdrottningar, med en topp i allmänhet fyra veckor före svärmning. Det innebär att det finns gott om könsmogna drönare i god tid innan det finns könsmogna drottningar. På högsommaren går produktionen av drönare ned medan en mindre topp kommer på sensommaren för att sedan avstanna i september.
Antalet drönare som föds upp i ett samhälle beror på antalet anlagda drönarceller, samhällets storlek och om det är ett övervintrat samhälle eller en svärm. Svärmar börjar i stort sett omedelbart bygga arbetarceller medan drönarceller påbörjas först efter i medeltal 22 dagar efter svärmen är etablerad. 90 % av dessa är färdigställda efter 64 dagar. Mängden av drönarbygge är beroende av svärmens storlek och om det är en tidig eller sen svärm, tidiga och starka svärmar bygger betydligt fler drönarceller än sena och svaga svärmar. En svärm bygger i medeltal 8 % drönarceller med en variation mellan 0 och 35 %. Orsaken till att en svärm avstår från att bygga drönarceller kan bero på att samhället prioriterar sina resurser. Ett litet samhälle samlar mindre med nektar än ett stort och då drönare inte bidrar med något till samhället, utan i stället äter på förråden, är det bättre att i första hand öka mängden arbetsbin. I ett övervintrande samhälle byggs de flesta drönarcellerna på våren tills de motsvarar 13 till 17 % av den totala mängden celler avsett för yngel. Där finns en mekanism som gör att arbetsbina kan kontrollera mängden drönarceller, ett mindre samhälle anlägger mindre antal drönarceller medan ett större anlägger fler. Antalet drönare beror också på biras. I genomsnitt drar ett normalstort vildbisamhälle upp 600 till 4000 drönare före svärmningen medan att samhälle i odling kan ha upp till 45 000 drönare om tillgång på drönarceller är obegränsat. Trots att faktorer som bistyrka och drönarceller påverkar ett samhälle att dra upp drönare, så är det inte helt klarlagt vad som styr när det är dags att starta. Då mängden drönare ökar i god tid före svärmning kan man anta att det är samma faktorer som påverkar yngelsättningen av drönare, fast på en annan nivå. Tydligen har samhället möjlighet att förutse svärmningen med tanke på dess sammansättning och expansion. Kanske också feromoner spelar in men det är endast teorier som inte kan bekräftas. Så fort drönarna kryper ur sina celler börjar de genomgå fysiska förändringar som skall förbereda dem för parning. I början matas de av arbetsbina under några dagar men snart börjar de ta för sig själva ur honungsförråden. Utvecklingen av könsorganen fortsätter under cirka 12 dagar efter att de har krupit ur cellerna varefter de är utvecklade nog för parning. I detta tidiga stadium befinner de sig för det mesta i yngelrummets centrum där det är varmare och fler ambin är närvarande. När de blir lite äldre drar de sig mer mot honungscellerna och flusteröppningen men tar det fortfarande ganska lugnt smakande på förråden eller putsande sig själva. På våren och under sommarmånaderna börjar drönarna företa orienteringsflygningar vid cirka 8 dagars ålder, dock utan att vara könsmogna.
Dessa flygningar och sedan parningsflygningarna företas oftast på eftermiddagen, företrädesvis mellan 14.00 och 16.00. Men beroende på väderleken kan andra tider också förekomma. Orienteringsflygningarna varar inte mer än några minuter åt gången medan parningsflygningarna vara i medeltal en halvtimma men flygningar upp till en timma förekommer. Parningsflygningarna varar dock betydligt kortare tid vid sämre väder. Vid soligt väder företar drönarna flera parningsflygningar per dag, i medeltal tre till fem stycken under en eftermiddag, med cirka en kvarts vila emellan och för att fylla upp med mer honung och energi. Före drönaren lämnar kupan tvekar han på flustret, börjar putsa sig med särskilt intresse för ögon och antenner. Han lämnar sedan kupan för att leta upp speciella parningsplatser, de så kallade drönarsamlingsplatserna, DSP. Drottningar parar sig endast under en kort period tidigt i livet. Före drottningen blir könsmogen, vilket hon blir på femte eller sjätte dagen efter kläckning, bryr sig inte arbetsbina om henne särskilt mycket, men så fort hon är könsmogen bildas ett hov runt henne. Speciellt på eftermiddagarna när parningsflygningar börjar bli aktuella blir hovet nästan otrevliga. De vibrerar henne, drar i vingarna och hänger på hennes ben. Drottningen piper upprepade gånger, kanske som självförsvar då arbetsbina runt henne stelnar till under tiden. Strax före drottningen skall ge sig av samlas en grupp fläktarbin i flusteröppningen och utsöndrar Nasonovs feromon för att vägleda drottningen tillbaka till samhället. Drottningen kan dock vara ovillig att lämna kupan och försöka gå tillbaka in igen. Hon blir då vanligtvis tvingad ut igen tills hon flyger iväg. Medan drottningen är borta fortsätter en stor mängd arbetsbin att vara samlade på flustret för att möta henne vid återkomsten. Drottningens orienteringsflygningar och sedan parningsflygningar, företas ungefär vid samma tidpunkt som för drönarna, oftast mitt på soliga eftermiddagar. De flesta drottningar företar en eller två korta orienteringsflygningar och mellan en till fem parningsflygningar under en period av två till fyra dagar med bra väder. Drottningar kan företa två till tre flygningar på en och samma dag. Antalet flygningar beror förmodligen på väderleksförhållandena samt hur parningarna har lyckats under varje flygning. Det finns en del belägg för att drottningen fortsätter flyga tills sädesblåsan är full. De idealiska väderleksförhållandena för parningen är lite moln, svag vind mellan fem till åtta m/s och en temperatur över 20 grader. Parningar kan dock ske vid sämre väder men parningarna blir osäkrare och det är vanligt att sådana drottningar blir utbytta av samhället. Drottningen kan skjuta upp sina parningsflygningar upp till fyra veckor efter kläckning om vädret hindrar henne att flyga ut. Härefter är inte parning längre möjlig och en sådan drottning kommer att lägga drönarägg.
Drönarsamlingsplatser, DSP Drottningar och drönare parar sig över speciella platser dit drönarna flyger i väntan på en ungdrottning. Parningarna sker nästan undantagslöst över eller i närheten av dessa platser. Trots att man sedan länge har känt till dessa drönarsamlingsplatser tog det lång tid innan man med hjälp av höghastighetskameror kunde närmare studera själva parningen. Fortfarande finns dock många frågor som är obesvarade, t.ex. vad som gör att en speciell plats blir attraktiv som parningsplats, hur drönare och drottningar hittar till dem samt urvalet av drönare som får tillfälle att para sig med en drottning. Det är möjligt att undersöka var dessa drönarsamlingsplatser är belägna med hjälp av en ballong. Man kan då se var drönarna blir attraherade och det anmärkningsvärda är att många sådana platser går att hitta inom flygavstånd från bigården. Ingen plats går dock att hitta närmare bigården än hundratalet meter och dessa attraherar inte på långt när så många drönare som de längre bort. Trots detta har drottningarna och drönarna ett otal platser att välja på och de tenderar att välja mer avlägsna platser för parningarna. Därmed blir risken för inavel betydligt mindre. Det är värdefullt att ha kännedom om var drönarsamlingsplatserna är belägna men det förklarar inte varför de är belägna på dessa speciella platser eller varför de är samma år efter år. En sådan plats studerades i Österrike och tycktes inte ha förändrats någonting under tolv år. Det är anmärkningsvärt då drönarna dör ut innan vintern och de unga och oerfarna drönarna måste hitta dessa platser varje vår. Dessutom har dessa platser distinkta gränser, så en drottning som missar med bara några få meter lämnas nästan helt utan intresse. Detta tyder på att det finns fysiska egenskaper som definierar en drönarsamlingsplats, men det är inte alltid helt tydligt varför en plats har valts. Vanligtvis är det en öppen plats på åtminstone en hektar, utan höga berg och träd samt någorlunda skyddad från vind t.ex. en dalsänka. Många drönarsamlingsplatser uppvisar emellertid ingen av dessa egenskaper, utan kan till och med förekomma över vatten eller skog. Det är möjligt att det är någon icke synlig egenskap som utmärker en drönarsamlingsplats såsom elektriska eller magnetiska avvikelser. En senare studie har påvisat celler i drönarnas buk vilka innehåller järnrika granuler av magnetit, liknande dem man har hittat i arbetsbin vilka hjälper arbetsbiet att orientera efter jordens magnetfält. I unga drönare finns inte dessa celler utan först efter sex dagar är dessa utvecklade. Äldre drönare skulle därmed kunna ha förmåga att orientera sig med hjälp av magnetism enligt en teori som framlagts.
Hursomhelst så är resultatet att det förekommer olika drönarsamlingsplatser, på olika avstånd och i olika riktningar från vilket bisamhälle som helst. Detta medför en icke obetydlig blandning av drönare och drottningar från bisamhällen inom ett vidsträckt område. Den här trenden att blandas förstärks av att både drönare och drottningar flyger bort från sina egna bigårdar för att para sig, ibland över anmärkningsvärt långa avstånd. Drönarna från ett enskilt samhälle besöker många drönarsamlingsplatser och varje plats kan besökas av drönare från samhällen inom en radie på fem kilometer eller mer. En enskild drönare kan besöka mer än ett område under sin livstid och på en eftermiddag besöka två eller tre olika drönarsamlingsplatser. Det tycks finnas en avståndsgräns, både maximum och minimum, mellan de samhällen som drottningen och drönarna kommer ifrån för parning. Det är sällsynt att de kommer från samhällen närmare än två kilometer emellan medan det vanligaste är fem till sju kilometer mellan modersamhällena. Emellertid är det inte helt ovanligt att parning kan ske där drottning och drönare kommer så långt som tolv och upp till sjutton kilometer mellan modersamhällena. De flesta studierna som gjorts visar att ungdrottningarna vanligtvis flyger två till tre kilometer på sina parningsflygningar. Däremot är det oklart hur långt drönarna i medeltal flyger, en del studier pekar på mindre än två kilometer medan andra pekar på mer än två kilometer. Skillnaderna kan bero på geografiska förhållanden, ras eller ålder på drönarna som ingått i studierna. Drönarsamlingsplatserna varierade inte bara på hur platsen såg ut, utan också i storlek och hur många drönare som besökte dem. På en typisk plats flög drönarna på en höjd av tio till fyrtio meter och med en diameter mellan trettio till tvåhundra meter. Antalet drönare kan variera oerhört beroende på hur attraktiv platsen är, tiden på dagen och väderleksförhållandena, från några hundra till många tusen drönare. På en drönarsamlingsplats uppskattades vid ett tillfälle antalet drönare till tjugofemtusen från fler än tvåhundra samhällen. Drönarna flyger fram och tillbaka över området med ett hörbart surr, påminnande om ljudet från en svärm, medan de väntar på drottningar. Dessa något slöa flygningar ändrar sig snabbt när en drottning kommer i närheten och de bildar en kometliknande svans efter drottningen medan de försöker para sig med henne. De faktorer som attraherar drottningar och drönare till drönarsamlingsplatserna är inte kända men förmodligen är platsens utseende såväl som feromoner viktiga för att hitta dessa. De första drönarna som kommer till en sådan plats är troligen attraherade av utseendet medan de andra drönarna kan hitta platsen med hjälp av feromoner. För dessa teorier finns ännu inga belägg.
Drottningarnas förmåga att hitta drönarsamlingsplatserna torde vara likartad som för drönarna, men där spelar förmodligen drönarnas feromoner större roll. Så fort en drottning flyger in på drönarsamlingsplats orienterar sig drönarna mot henne med hjälp av feromoner och visuellt. Drönarna formerar tillfälliga kometliknande svärmar när de följer drottningen. Drönarna närmar sig drottningen underifrån, möjligen beroende på ögonens höga placering på huvudet. Närmandet i motvind lyckas bättre, förmodligen beroende på att drottningen lämnar ett doftspår efter sig bestående av drottningferomoner. Till en början är feromonerna förmodligen viktigare för att leda drönaren rätt medan i slutfasen synen torde vara viktigare vid inledningen av parningen. Själva parningen är spektakulär och snabb där drönaren formligen exploderar sina spermier in i drottningens könsöppning. För att parning skall kunna ske är det nödvändigt att drottningen öppnar gaddkammaren, därmed är det inte säkert att alla som försöker kan para sig med henne. Efter parningen blir drönarens parningslem kvar i drottningen medan drönaren faller döende till marken. Resterna kallas för parningstecken och kan ha en funktion som att förhindra sädesvätskan från att rinna ut. Nästa drönare hindras inte av detta utan för det åt sidan vid parningen. Vanligtvis har drottningen kvar parningstecknet från den sista drönaren när hon återvänder till kupan där arbetsbina avlägsnar den. Generellt parar sig en drottning med mer än en drönare under en parningsflygning. Under hela parningsperioden parar hon sig med mellan sju till sjutton drönare. Det är möjligt för drottningen att erhålla hela förrådet av spermier från en enda flygning. Den av drönarna inpressade sädesvätskan i de pariga äggledarna innehåller i medeltal åttiosju miljoner spermier men kan vara upp till tvåhundra miljoner spermier. Från äggledarna transporteras sedan spermierna till spermieblåsan vilken rymmer 5,3 till 5,7 miljoner spermier som representerar ett tvärsnitt från de drönare hon parat sig med. Överskottet av spermier stöts så småningom ut. En drottning lägger 175 000 till 200 000 befruktade ägg årligen så spermierna i spermieblåsan skall gott och väl räcka till för drottningen att lägga befruktade ägg under sin livstid. En anmärkningsvärd aspekt är blandningen i spermieblåsan av spermier från de olika drönarna. När drönarna befruktar drottningen hamnar spermierna från respektive drönare i drottningens äggledare tämligen oblandat. Andelen spermier som sedan hamnar i spermieblåsan från de olika drönarna är tämligen konstant, utom möjligen en underrepresentation för de sista drönarna på grund av platsbrist i äggledarna. Till en viss del sker nu en blandning av spermierna så att avkomman vid varje tillfälle representerar de drönare drottningen parat sig med.
Blandningen av spermier i spermieblåsan är inte fullständig, men inte så ofullständig så att en grupp arbetsbin med samma far skulle bli överrepresenterade. Faktorer som styr polygami Mekanismen som styr parningen och blandningen av spermierna är svår att förstå då det mesta av spermierna som drottningen fått vid parningen stöts ut igen via gaddkammaren. Genom att göra sig av med överskottet av sperma och endast spara en liten del från varje drönare i spermieblåsan ges garantier för att många drönare finns representerade i avkomman. Detta får långtgående konsekvenser för bisamhället då det skapar systergrupper av arbetsbin. Dessa förväntas att hellre arbeta för sin egen grupps överlevnad och reproduktion än för sina halvsystrar som har en annan far. Förklaringen till utvecklandet av en metod där drottningen parar sig med många drönare, kan finnas i systemet för könsbestämning och förhållandet till ynglets livsduglighet. Efter att ägget har befruktats bestäms könet på ett enda locus med flera alleler, uppskattning av antalet alleler för detta locus varierar mellan sex till åtta. Om den sädescell som befruktar ägget har en annorlunda könsallel än ägget blir avkomman honlig. Hon är alltså heterozygot, (olika) beträffande könsallelerna och utvecklas till normala honor. Skulle sädescellen som befruktar ägget ha en lika dan könsallel som ägget blir avkomman hanlig och är homozygot (lika) beträffande könsallelerna. Individen som utvecklas ur ett sådant ägg blir en diploid drönare. Dessa diploida drönare är inte livsdugliga och kan inte konkurera med normala haploida drönare utvecklade ur obefruktade ägg. Arbetsbina avlägsnar därför det diploida drönarynglet genom att äta upp dem. Om en drottning parar sig med en drönare med en könsallel identisk med hennes, kommer dödligheten bland ynglet att bli 50 % då hälften av hennes ägg kommer att bli homozygot på det locus som bestämmer könet, alltså utvecklas till diploida drönare. För att minska risken för homozygot kommer allt att göras genom urval för att öka variationerna vid detta locus. En sådan mekanism är den flertaliga parningen då det är högst troligt att lika dana alleler vid det könsbestämmande locus kommer att minska dramatiskt med spermier från många drönare. Det optimala för att undvika homozygot tycks vara runt tio parningar, en siffra som är nära genomsnittet för de naturliga parningarna.
Genom att para sig med många drönare undviks dödlighet bland ynglet och en större variation på avkomman uppnås. På så sätt minimeras riskerna med att ha parat sig med en oönskad drönare. Innebörden av flertalig parning får dock andra konsekvenser än att förbättra ynglets livsduglighet. Ett resultat att samhället innehåller systergrupper med olika fäder. En koefficient för släktskapet kan beräknas och som indikerar proportionerna av genotyperna de har tillsammans. Dessa släktskap är i högsta grad beroende på att drottningen är diploid medan drönarna haploida. Effekten av haploid diploid släktskap blir den att helsystrar visar en släktskaps koefficient på 0,75 medan för halvsystrar koefficienten är 0,25. Sålunda bör helsystrar fokusera mer på att arbeta för sin egen grupp än sina halvsystrar. För att en undergrupp av arbetsbin med gemensam far skall kunna fungera krävs att de kan känna igen varandra. Det framkommer fler och fler belägg för att så är fallet, arbetsbina har förmåga att inte bara känna igen sina vuxna helsystrar utan även larver som är mer släkt. Forskning har gjorts på det här området genom att inseminera drottningar med spermier från drönare med speciella egenskaper så att graden släktskap mellan avkomman kan avgöras. Tester för att utröna förmågan hos arbetsbin att känna igen helsystrar har utförts på så sätt att systergrupper har hållits isolerade en tid. Därefter har antingen helsyskon, halvsyskon eller arbetsbin som inte alls är släkt förts in till dem varpå man har studerat graden av aggressivitet hos de olika grupperna. Det visar sig då att helsyskon mycket snabbare accepterar nykomlingarna jämfört med halvsyskon eller bin som inte är släkt vilket visar på en förmåga att känna igen bin som är släkt. Andra opublicerade observationer visar på samma sak. Liknande observationer har gjorts som visar att arbetsbina kan känna igen både drottninglarv och en vuxen drottning som de har nära släktskap till. Vid svärmning kan arbetsbina favorisera en drottning med nära släktskap jämfört med en drottning utan släktskap. De kan till och med känna igen en syster till sin egen drottning och favorisera denna jämfört med en främmande drottning. Experiment liknande dem för att utröna släktskapet mellan arbetsbin har utförts för att utröna samspelet mellan arbetsbin och drottningar. Från en liten grupp med bin har drottningen blivit ersatt med en syster eller med en främmande drottning. Den främmande drottningen har då blivit bemött mer aggressivt än systerdrottningen. Det är dock fortfarande oklart vilken betydelse förmågan att känna släktskap har vid svärmning.
Faderskapet påverkar också vilken larv som arbetsbina väljer att mata upp till en ny drottning. En syskongrupp väljer hellre ut en larv som är helsyster än en som är halvsyster. När arbetsbin har försetts med drottningceller innehållande larver som är släkt med koefficienterna 0,75, 0,31 och 0,25 föredrar arbetsbina att dra upp drottningar som är närmare släkt än de som är mer avlägsna. Senare experiment stöder dessa resultat och visar dessutom att det är genetiska orsaker snarare än miljömässiga orsaker som används för att avgöra släktskapen mellan arbetsbina men också larverna. I motsats till andra experiment visar försök med drottningodling att arbetsbina inte föredrar en helsysterlarv framför någon annan. Det kanske inte är så förvånande då bina knappast skulle hamna naturligt i en sådan situation där ingen larv är släkt. Drottningodlare använder också ruvarsamhällen där larverna inte är släkt och avsaknaden av avvisande beteende hos arbetsbina gör att denna teknik är framgångsrik vid uppdragandet av nya drottningar. Möjligtvis att användandet av drottninggelé maskerar främmande lukter. Fastän kunskapen ökar om binas förmåga att känna släktskap, är den inte till fullo förstådd och vilken påverkan det har på samhället i stort. Framtida forskning kommer tveklöst att fortsätta och bygga vidare på de laboratorietester som utförts för att utröna hur arvet från fäderna påverkar samspelet mellan systergrupperna och släktskapets funktion i ett aktivt bisamhälle. Mark L. Winston, /The Biology of the Honey Bee / Översättning Kjell Hermansson Underbara barn 1 En dag satt en liten flicka och tittade på medan hennes mamma diskade i kökshon. Hon upptäckte plötsligt att hennes mamma hade flera vita hårstrån som syntes väl som kontrast mot hennes bruna hår. Flickan såg på sin mamma och frågade nyfiket: "Varför är en del av ditt hår vitt, mamma?" Hennes mamma svarade: "Tja, varje gång du gör något dåligt och får mig att gråta eller vara olycklig, så blir ett av mina hårstrån vitt." Den lilla flickan tänkte en stund på detta och sa sedan: "Mamma, varför är mormors hår HELT vitt?"
Till salu Honungssump med pump Kontakta mig via kjell@sotenasbiodlarna.se Nedanstående lilla söta historia tillägnar jag Lars Vilks Underbara barn 2 En dagislärare såg på barnen i klassrummet medan de ritade. Då och då gick hon runt för att titta på vad varje barn ritade. När hon kom fram till en liten flicka som arbetade ihärdigt frågade läraren vad flickan ritade. Flickan svarade, "jag ritar Gud". Läraren stannade upp och sa, "Men ingen vet hur Gud ser ut". Utan minsta tvekan och med blicken kvar på teckningen, svarade flickan: "Det kommer de veta om en liten stund".