INLEDNING TILL. Lönestatistisk årsbok för Sverige 1948. (Sveriges officiella statistik). Digitaliserad av Statistiska centralbyrån (SCB) 2011.

INLEDNING TILL Lönestatistisk årsbok för Sverige / Socialstyrelsen. Stockholm, 1931-1953. - (Sveriges officiella statistik). Täckningsår: 1929-1951. 1929-1949 med innehållsförteckning, sammanfattning och parallelltitel på franska: Annuaire statistique des salaires de la Suède. - 1950-1951 med innehållsförteckning, sammanfattning och parallelltitel på engelska: Year book of wage statistics in Sweden. Föregångare: Arbetartillgång, arbetstid och arbetslön inom Sveriges jordbruk / Socialstyrelsen. Stockholm, 1912-1929. - (Sveriges officiella statistik). Täckningsår: 1911-1928. Sociala meddelanden. Stockholm : Norstedt, 1912-1967. 1912-1953 utgör Statistiska meddelanden. Ser. F, Sociala meddelanden. Här publicerade Socialstyrelsen uppgifter om löneförhållandena inom industri och hantverk m.m. Efterföljare: Löner. Del. 1: Tjänstemän inom privat sektor / Statistiska centralbyrån. Stockholm, 1954-1986. (Sveriges officiella statistik). Täckningsår: 1953-1985 Löner. Del 2: Arbetare inom privat sektor / Statistiska centralbyrån. Stockholm, 1954-1986. (Sveriges officiella statistik). Täckningsår: 1952-1985 Översiktspublikation: Historisk statistik för Sverige. Statistiska översiktstabeller : utöver i del I och del II publicerade t.o.m. år 1950 / Statistiska centralbyrån. Stockholm, 1960. Lönestatistisk årsbok för Sverige 1948. (Sveriges officiella statistik). Digitaliserad av Statistiska centralbyrån (SCB) 2011. urn:nbn:se:scb-lonar-1948

SVERIGES OFFICIELLA STATISTIK ARBETSMARKNAD SAMT ARBETS- OCH LÖNEFÖRHÅLLANDEN LÖNESTATISTISK ÅRSBOK FÖR SVERIGE 1948 UTGIVEN AV KUNGL. SOCIALSTYRELSEN STOCKHOLM 1950 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 498082

Annuaire statistique des salaires de la Suède en 1948. Pour la table des matières voir page 5 Pour le résumé en français voir page 6

De i föreliggande publikation ingående redogörelserna för 1948 års undersökningar av löneförhållandena för arbetare inom jordbruk, trädgårdsodling, vägväsende och skogsbruk samt för anställda inom industri, hantverk och transportväsen, allmän tjänst ni. m. ansluta sig i fråga om uppställning och innehåll i allt väsentligt till Lönestatistisk årsbok för år 1947. Däremot skiljer sig undersökningen av löneförhållandena för arbetare inom den enskilda varuhandeln avsevärt från föregående undersökning i det för denna kategori uppgifterna ingå i löneundersökningen för den enskilda varuhandeln (se nedan). För privatanställda (förvaltningspersonal o. dyl.) ingår en redogörelse för löneförhållandena under åren 1935 1948 samt dessutom på samma sätt som 1947 och 1948 en undersökning av löne- och sysselsättningsförhållandena under september 1949 för privatanställda inom industri. Beträffande löneförhållandena under 1949 för anställda vid banker och försäkringsbolag samt inom den enskilda handeln och vid till Kooperativa Förbundet anslutna konsumtionsföreningar ha särskilda undersökningar företagits, vilka avsevärt avvika från de tidigare undersökningarna inom resp. områden. Preliminära redogörelser ha tidigare publicerats i Sociala Meddelanden och i Meddelanden från socialstyrelsens utredningsbyrå. Föreliggande berättelse har med undantag av redogörelserna beträffande löneförhållandena för förvaltningspersonal ni. fl. inom industri och vid konsumtionsföreningar utarbetats av t. f. aktuarien Sten Häggmark, som inom styrelsen handhaft den närmaste ledningen av hithörande arbeten. Redogörelsen beträffande löne- och sysselsättningsförhållandena för förvaltningspersonal inom industri har utarbetats av amanuensen Ingrid Reinhard och redogörelsen beträffande löneförhållandena för anställda vid konsumtionsföreningar av amanuensen Ewa Herner. Stockholm i maj 1950. ANDERS TWENGSTRÖM. ERNST BEXELIUS.

Innehållsförteckning Sammanfattning på franska 1 I. Löneförhållandena för arbetare inom jordbruk, trädgårdsodling, skogsbruk och vägväsende A. Lantarbetare a. Undersökningens tillkomst och utförande 11 b. Materialets omfattning, sammansättning och representativitet 12 c. Arbetstiden år 1948 19 d. Lönenivåns förändringar åren 1913 1948 25 e. Kollektivavtalens lönesatser 1946 1948 29 f. Faktiska löneinkomster år 1948 30 g. Jordbrukets arbetskraftsåtgång, sysselsättningsvolym och lönebudget åren 1939 1948 43 B. Trädgårdsarbetare 49 C. Skogsarbetare 68 D. Vägarbetare 71 II. Löneförhållandena inom industri och hantverk, handel och transportväsen, allmän tjänst m. m. A. Löneförhållandena för arbetarpersonal. a. Undersökningens primärmaterial 75 b. Löneutvecklingen i allmänhet 77 c. Löneinkomster per timme 83 d. Löneinkomster per dag och år 97 e. Arbetslöner inom olika dyrortsgrupper, inom olika län samt å olika orter 98 f. Löneinkomster vid statens anläggningsarbeten 113 B. Industrins sysselsättningsvolym och lönebudget åren 1929 1948 116 C. Löneförhållandena för privatanställda (förvaltningspersonal o. dyl.) a. Lönenivåns förändringar åren 1935 1948 b. Löneförhållandena i september 1948 för anställda inom den enskilda varuhandeln 129 c. Löneförhållandena för personal vid konsumtionsföreningar september 1948 145 d. Löneförhållandena år 1948 för anställda vid banker och försäljningsbolag 148 e. Löneförhållandena i september 1949 för anställda inom industri 151 Bilaga. Formulär till uppgifter för den industriella lönestatistiken 157

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 5 Table des matières Résumé en français 1 I. Salaires des ouvriers dans l'agriculture, le jardinage, l'exploitation forestière et la voirie II. A. Ouvriers agricoles a. Origine et élaboration de l'enquête 11 b. Etendue, composition et valeur représentative de la documentation 12 c. Durée du travail en 1948 19 d. Variations du niveau des salaires pendant les années 1913 1948 25 e. Salaires fixés par les conventions collectives les années 1946 1948 29 f. Salaires réels en 1948 30 g. Demande de main-d'œuvre de l'agriculture, volume de l'emploi et budget des salaires les années 1939 1948 43 B. Ouvriers jardiniers 49 C. Ouvriers forestiers 68 D. Ouvriers des travaux de voirie 71 Salaires dans l'industrie et l'artisanat, le commerce et les transports, les services publics, etc. A. Salaires des ouvriers. a. Documentation primaire de l'enquête 75 b. Mouvement des salaires en général 77 c. Salaires horaires 82 d. Salaires par jour et année 97 e. Salaires dans les différentes localités de vie chère, dans les différents départements et dans différentes localités 98 f. Salaires dans les travaux d'aménagement de l'etat 113 B. Volume de l'emploi dans l'industrie et budget des salaires pendant les années 1929 1948 116 C. Salaires des employés d'entreprises privées (personnel administratif, etc.). a. Variations du niveau des salaires pendant les années 1935 1948 b. Salaires des employés des entreprises commerciales privées en septembre 1948 129 c. Salaires des employés des coopératives de consommation en septembre 1948 145 d. Salaires des employés des banques et des entreprises d'assurances en 1948 148 c. Salaires des employés de l'industrie en septembre 1949 151 Supplément : Questionnaire servant à la statistique industrielle 157

Résumé I. Salaires des ouvriers occupés dans l'agriculture, le jardinage, l'exploitation forestière et la voirie en 1948 Salaires des ouvriers agricoles. Les statistiques ne visent que les exploitations d'une certaine importance qui emploient régulièrement un personnel ouvrier. Pour cette raison les fermes inférieures à 10 hectares, dont la plupart n'occupent que les membres de la famille, en ont été exclues, et celles de 10 20 hectares, dont beaucoup se tirent d'affaire soit avec de l'aide temporaire, soit avec un ou deux domestiques, n'y sont représentées que dans une proportion assez faible. La documentation provient de 3 568 exploitations agricoles indiquées comme»typiques» par les Sociétés d'économie rurale des divers départements. Environ 30 % de ces exploitations avaient plus de 50 hectares de terres cultivables, 44 % en avaient de 20 à 50 hectares et 26 % de 10 à 20 hectares. Cette répartition est évidemment très différente de celle de l'ensemble des fermes, dont 77'/» % ont moins de 10 hectares. Les exploitations qui ont fourni des données primaires à l'enquête occupèrent en tout 18 077 ouvriers. Des données individuelles ont été obtenues pour 14 537 de ces ouvriers. 12 635 en étaient des hommes et 1 902 des femmes. Les hommes représentèrent environ 17 % du nombre total des ouvriers masculins travaillant, selon le recensement général de l'année 1945, dans les fermes supérieures à 10 hectares. En ce qui concerne uniquement ceux qui travaillèrent dans des fermes comprenant de 10 à 50 hectares (4 985), la proportion correspondante fut de 13 %, alors que, pour ceux qui furent occupés dans des fermes supérieures à 50 hectares (7 650), elle se monta à 21 %. On peut en conclure que les données se rapportent en premier lieu aux exploitations importantes, qui sont organisées plus ou moins sur une base quasi-industrielle, et qu'elles ne représentent qu'à un degré moindre les exploitations d'importance moyenne. La forme de la rémunération des ouvriers varie sensiblement suivant l'importance des fermes (voir tableau 3, p. 16). Ainsi, dans les fermes supérieures à 100 hectares, 92 % des ouvriers masculins et 80 % des ouvrières touchèrent uniquement un salaire horaire en espèces. Ce fut également le cas, dans les fermes comprenant de 50 à 100 hectares, pour 75 % des ouvriers et 66 % des ouvrières. Par contre, dans les fermes inférieures à 50 hectares, la majorité des ouvriers sont rétribués aussi bien en espèces qu'en nature: beaucoup recevèrent, selon les données à l'étude, au moins la nourriture en plus d'un salaire en espèces; les domestiques logés et nourris par le patron constituèrent à eux seuls, dans les fermes appartenant à ce groupe, environ 30 % du personnel masculin et 50 % du personnel féminin. Autrefois les grandes exploitations de la Suède méridionale et centrale avaient l'habitude d'embaucher des ouvriers pour l'année entière et de leur fournir, en plus d'un salaire mensuel en espèce, certaines allocations en vivres, ainsi qu'un logement familial et le bois de chauffage. Dès 1946 cette forme de rétribution a été supprimée dans les conventions collectives, et elle ne joue plus, dans la pratique, qu'un rôle subordonné. L'évolution des diverses formes de rémunération depuis l'année 1938 ressort du graphique de la page 18. Les heures de travail sont fixées par la loi. Selon les dispositions légales en vigueur pendant la majeure partie de l'année 1948, et qui étaient valables pour les exploitations occupant au moins deux ouvriers en dehors des membres da la famille, la durée du travail ordinaire était limitée à 43 heures par semaine en hiver, à 48 heures par semaine pendant une courte période au printemps ainsi qu'en automne, et à 52 heures par semaine pendant les mois avril septembre. Dans ces limites, les patrons étaient libres de répartir le travail hebdomadaire suivant leur convencance, en ayant soin de ne pas étendre la journée de travail au-delà de 10 heures. Par dérogation à ces règles, les ouvriers des étables et des écuries pouvaient être occupés 100 heures par période de deux semaines, leur journée de travail ne devant toutefois pas dépasser 9 heures. En vertu d'une nouvelle loi entrée en vigueur à partir du 1er novembre 1948 et s'appliquant à toutes les exploitations avec au moins un ouvrier, les heures de travail hebdomadaires sont limitées à 45 pour la période novembrefévrier et à 50 pour la période mars octobre, le maximum journalier étant toujours de 10 heures. Le personnel occupé aux soins du bétail peut travailler 96 heures par période de deux semaines, mais toujours pas plus de 9 heures par jour. Avant comme après cette réforme, on peut demander au personnel de faire des heures supplémentaires, dans certaines limites également fixées par la loi. Selon les données à l'étude, si l'on prend en considération toute l'année 1948, il semble que la journée de travail moyenne des ouvriers agricoles se soit élevée à environ huit heures

RÉSUMÉ 7 et demie; cette moyenne n'accuse pratiquement pas de variations ni par rapport à l'importance des exploitations, ni suivant les spécialités professionnelles (voir tableau 5, p. 23). Seules les ouvrières occupées à la traite des vaches n'avaient travaillé qu'environ quatre heures par jour, en moyenne. Il y a lieu de noter que les heures supplémentaires ont été comprises dans le calcul de ces moyennes. Un tiers des ouvriers masculins adultes, à ce qu'il parait, avaient effectué des heures supplémentaires à raison d'environ une demiheure par jour en moyenne (voir cependant ci-dessous). Dans les grandes exploitations, les salaires et autres conditions du travail sont généralement réglés en vertu de conventions collectives. Suivant les données statistiques relatives à l'année 1948, dans les exploitations supérieures à 100 hectares, pas moins de 98 % du personnel ouvrier travaillait sous le régime de telles conventions; dans les exploitations comprenant de 50 à 100 hectares ce fut aussi le cas pour 76 % du personnel. Par contre, dans les fermes comprenant de 20 à 50 hectares, le pourcentage correspondant ne s'éleva qu'à 31, et, dans les fermes comprenant de 10 à 20 hectares, 4 % des ouvriers, seulement, avaient des contrats collectifs avec les patrons. Toutefois, on peut constater sur la base de ces mêmes données, que, aussi dans les fermes qui n'avaient pas adhéré au système des conventions collectives, les conditions étaient la plupart du temps similaires à celles qui étaient stipulées dans les conventions collectives, à cette exception près, semble-t-il, qu'il n'était souvent pas tenu compte des heures supplémentaires. Les conventions collectives en vigueur en 1948 fixaient les taux minima des salaires horaires à 1,62 couronnes pour les manœuvres et à 1,75 couronnes pour les ouvriers occupés aux soins du bétail. Quant aux ouvrières, elles devaient toucher un salaire minimum de 1,25 ou de 1,27 couronnes par heure. Ceci pour le personnel qui ne touchait aucune rémunération en nature. Les heures supplémentaires devaient être payées à un taux environ 40 % plus élevé. Pour établir, sur la base des données statistiques, le gain effectif par heure, on a pris en considération aussi bien le gain ordinaire que la rétribution additionelle pour heures supplémentaires. D'autre part, ni les vacances payées (à raison d'un jour ouvrable par mois, selon la loi), ni les journées d'absence pour maladie, fussent-elles payées ou non, n'ont été comprises dans le calcul des heures de travail effectuées. Considérons d'abord les ouvriers qui touchaient un salaire uniquement en espèces. Dans les fermes qui avaient introduit le régime des conventions collectives, le gain effectif de ces ouvriers s'éleva en moyenne à 1,70 couronnes par heure pour les manœvres, et à 1,90 couronnes par heure pour les ouvriers occupés aux soins du bétail. Dans les fermes sans contrats collectifs, les montants correspondants étaient légèrement inférieures, soit 1,61 et 1,82 respectivement. Les ouvrières gagnèrent en moyenne 1,35 couronnes par heure dans les fermes avec contrats collectifs, contre 1,14 couronnes par heure dans les fermes sans contrats collectifs (1,35 par heure, toutefois, pour celles qui étaient occupées aux travaux des champs). Ces données ont été empruntées au tableau 9 (pages 31 et 32), qui indique également le gain effectif des ouvriers spécialisés et des mineurs. En ce qui concerne les ouvriers qui touchaient un salaire mixte, les moyennes (portées à part dans le tableau) comprennent la valeur de leurs bénéfices en nature, estimée sur des bases uniformes. On trouve, en étudiant ce tableau, que les maîtres-valets obtinrent les gains effectifs les plus élevés (2,34 ou 2,10 couronnes par heure, pour ceux qui étaient préposés aux soins du bétail, suivant qu'ils touchaient un salaire mixte ou uniquement un salaire en espèces; soit 2,24 ou 2,03 couronnes par heure, respectivement, pour ceux qui étaient préposés aux travaux des champs). Les gains effectifs les plus bas (environ 1,50 couronnes par heure, y compris la contre-valeur estimée des bénéfices en nature) furent obtenus par les valets de ferme nourris et logés par le patron. Les ouvrières adultes occupées aux travaux des champs gagnèrent en moyenne 1,36 couronnes par heure, mais les servantes nourries et logées par le patron seulement 0,90 couronnes par heure (bénéfices en nature compris pour les unes comme pour les autres). Pour les ouvriers qui avaient travaillé chez le même patron au moins 250 jours pendant l'année 1948, on a établi le gain annuel moyen. Ces moyennes ont été portées dans les dernières colonnes du tableau 9. En voici les plus intéressantes: Le gain annuel des ouvriers spécialisés (forgerons, menuisiers, chauffeurs de camions, jardiniers etc.) s'éleva à 4 491 couronnes (bénéfices en nature compris), tandis que les ouvriers occupés aux soins du bétail avaient gagné 4 756 couronnes et ceux qui étaient occupés aux travaux des champs 4133 couronnes.

8 RÉSUMÉ On trouve évidemment, surtout dans les petites fermes, beaucoup d'ouvriers qui sont employés pour divers travaux. Ceux-là n'avaient gagné que 3 832 couronnes, en moyenne. Par ailleurs, les gains annuels progressent assez rapidement pour les ouvriers masculins jusqu'à l'âge de 30 ans. Entre 30 et 55 ans, ils demeurent à peu près constants pour diminuer sensiblement après l'âge de 55 ans (voir tableau 13). Prenant en considération l'ensemble des ouvriers masculins adultes, on trouve que pour 16 % le gain annuel varia entre 3 000 et 3 800 couronnes; pour 60 % il varia entre 3 800 et 5 000 couronnes et pour 17 % il fut supérieur à 5 000 couronnes. Le mouvement des salaires depuis 1913 peut être étudié dans le tableau de la page 26 et, pour la période 1936 1948, dans le tableau 7 (page 27). Pour l'ensemble des ouvriers masculins adultes, les salaires horaires avaient augmenté de 164 %, et les salaires annuels de 168 % par rapport à l'année 1939. Etant donné que l'index du coût de la vie n'accuse pendant la même période qu'une augmentation de 53 %, on peut en conclure, quand bien même cet index ne serait pas applicable sans réserve aux conditions rurales, que le niveau de vie des ouvriers agricoles a subi une amélioration très sensible en comparaison de l'avant-guerre. Salaires des ouvriers jardiniers. 777 patrons occupant 4 809 ouvriers, ont fourni des données statistiques représentant environ un dixième des exploitations horticoles et environ 40 % de l'ensemble des ouvriers jardiniers. Pour les ouvriers adultes (contremaîtres, ouvriers professionels, manœuvres, élèves et ouvriers spécialisés) le salaire horaire moyen fut de 1,94 et le salaire journalier de 15,75 couronnes. Le salaire annuel moyen des ouvriers qui avaient travaillé au moins 250 jours auprès du même patron, s'éleva à 4 701 couronnes. Les ouvrières adultes avaient gagné en moyenne 1,44 couronnes par heure et 3 218 couronnes par an. Salaires des ouvriers forestiers. Sur la base de renseignements fournis par les inspecteurs de district des forêts, les gains effectifs moyens pendant l'hiver 1948/49 ont été évalués à 18,74 couronnes par jour pour les bûcherons et à 33,89 couronnes par jour pour les charretiers (y compris la rétribution pour la mise à disposition d'un cheval). Ces montants impliquent une augmentation de 8 et de 7 %, respectivement, par rapport à l'année précédente. Salaires dans les services de la voirie. Les statistiques ont été établies par la Direction générale des Ponts et Chaussées sur la base de données fournies par les directions départementales de la voirie. Il en ressort que, pendant l'année 1948, le salaire moyen par heure s'éleva à 2,30 couronnes pour les ouvriers occupés à l'entretien des routes, à 2,61 couronnes pour les ouvriers occupés à la construction de routes et de ponts, et à 2,36 couronnes pour les ouvriers des ateliers, des garages et des dépôts. Seules les moyennes relatives à la première moitié de l'année peuvent être comparées aux statistiques des années précédentes. Elles accusent, pour les manœuvres, une augmentation d'environ 9 % par rapport à l'année 1947. II. Salaires dans l'industrie, les métiers manuels, le commerce, les services publics, les services de transports etc., en 1948 Salaires des ouvriers. Les données primaires ont été fourniers par 8 811 entreprises occupant 607 503 ouvriers, dont 492 603 employés dans l'industrie proprement dite, 39 257 dans l'industrie du bâtiment, 67 270 dans les services de l'etat et des communes (usines d'électricité et de gaz, distribution d'eau potable, tramways, omnibus, travaux de construction, divers ateliers etc.) et 8 373 dans certains services de transport (lignes d'omnibus privées, arrimage etc.). En ce qui concerne l'industrie proprement dite, les données représentent environ un tiers des entreprises et environ trois quarts du personnel ouvrier dont il est rendu compte dans les statistiques annuelles sur les activités industrielles, publiées par la Direction générale du Commerce. Voici le pourcentage des ouvriers auxquels se rapportent les présentes statistiques concernant les salaires, par rapport à l'ensemble des ouvriers occupés dans les établissements de différente importance, suivant les statistiques industrielles sus-nommées: établissements occupant 1-10 ouvriers 20 %, 11: 50 ouvriers 64 %, 51 200 ouvriers 85 %, 201 500 ouvriers 98 %, plus de 500 ouvriers 88 %.» On voit que les statistiques sur les salaires ne couvrent qu'à un degré très insuffisant les ouvriers occupés dans les petites entreprises. Il est difficile de dire dans quelle mesure le résultat en est affecté. Le questionnaire utilisé est reproduit en fac-similé à la page 159. Il prévoit, en somme, que l'effectif du personnel et le montant global des salaires soient indiqués à part pour les hommes et les femmes, et de même pour les chefs d'équipe, les ouvriers adultes et les ouvriers mineurs, y compris les apprentis. On demande aussi que, pour chaque groupe, le montant des salaires et le nombre d'heures de travail effectuées soient répartis sur le travail payé à forfait et sur le travail payé à l'heure. II faut y ajouter certains payments additionels se rapportant à l'indemnité de vie chère, aux heures supplémentaires, aux vacances payées etc. Sur la base de ces données, le gain effectif moyen par heure de travail effectué s'établit comme suit pour l'ensemble du personnel ouvrier: 1 Cette comparaison se rapporte à l'année 1947. Toutefois, la composition des données concernant les salaires n'a pas changé sensiblement depuis lors.

RÉSUMÉ 9 Le tableau 33 (pages 84 94) contient les données correspondantes pour les différente industries auxquelles les statistiques se rapportent. Nous donnons ci-dessous, en guise de résumé, le gain effectif total des ouvriers adultes, hommes et femmes, dans les principales branches industrielles: Le niveau des gains effectifs dépend, dans une certaine mesure, de l'importance du travail à forfait, qui permet à l'ouvrier de mettre à profit ses aptitudes physiques ou sa capacité professionelle. Pour l'ensemble des entreprises qui ont participé à l'enquête, 53,1 % des heures de travail effectuées avaient été allouées au travail à forfait. Celui-ci est assez peu fréquent 1 dans certaines branches, par exemple dans l'industrie alimentaire où il ne comprend que 12,7 % des heures de travail effectuées, mais il est par contre très important dans l'industrie métallurgique, où il atteint 66,3 %; dans certaines activités il dépasse même 80 % (voir tableau de la page 96). Aussi bien les taux des salaires horaires que les taux des salaires à la pièce sont fixés dans les conventions collectives. Les taux qui étaient valables en 1947 avaient généralement été prorogés sans autre dans les conventions conclues pour l'année 1948. Néanmoins on trouve que les gains effectifs par heure accusent une augmentation moyenne d'environ 9 %. Par rapport à l'année 1939, l'augmentation des gains effectifs par heure s'élève à 90 %. Le tableau 33 contient aussi des données sur le gain effectif par journée de travail. Il s'éleva pour les ouvriers adultes à 21,34 couronnes, et pour les ouvrières adultes à 14,01 couronnes, en moyenne. Si on limite ce calcul à l'industrie proprement dite, on trouve pour les hommes une moyenne de 20,34 couronnes et pour les femmes une moyenne de 13,94 couronnes. Par rapport à l'année 1939, les gains effectifs par jour se sont accrus d'environ 90 %, soit à peu près dans la même proportion que les gains effectifs horaires. La nature des données primaires ne permet d'établir les salaires annuels moyens que pour les industries qui ne subissent pas de variations saisonnières par trop importantes. Après avoir écarté les entreprises dont les activités ont été sujettes à des réductions sensibles au cours de l'année, on a établi pour les ouvriers un salaire annuel moyen de 5 892 couronnes et pour les ouvrières adultes un salaire annuel moyen de 3 883 couronnes. Limité à l'industrie proprement dite, le même calcul donne pour les hommes une moyenne de 5 734 couronnes et pour les femmes une moyenne de 3 864 couronnes. En comparaison de l'année 1939, ces montants impliquent une augmentation de 89 %. Etant donné que l'index du coût de la vie s'est accru de 53 % pendant la même période, on peut en conclure que les salaires réels des ouvriers de l'industrie ont subi, par rapport à l'avantguerre, une augmentation d'environ 24 %. Salaires des employés. 1. En 1948, 6 110 entreprises industrielles ont fourni des données concernant les salaires qu'elles avaient payés pendant le mois de septembre à 105 537 de leurs employés. Ce nombre doit correspondre à environ deux tiers de l'ensemble du personnel administratif de l'industrie. Pour l'année 1949, les mêmes données ont été fournies par 5 550 enterprises concernant 109 533 employés. Voici les salaires mensuels moyens établis pour différentes catégories de ces employés: Indemnité de vie chère (a), paiements additionels pour heures supplémentaires (b), salaires payés pendant vacances, pour journées d'absence pour maladie, bénéfices en nature etc. (c), par rapport à l'ensemble des heures de travail effectuées.

10 RÉSUMÉ De 1939 à 1948, les salaires des employés hommes s'étaient accrus de 66 % et ceux des employées femmes de 84 %. (De 1948 à 1949, il y a eu une augmentation ultérieure de 3 % et de 5 % respectivement.) 2. Une enquête spéciale a été effectuée concernant les salaires des employés du commerce privé. Elle porte sur 4 129 entreprises commerciales occupant 42 971 employés (environ trois quarts du nombre total des employés de cette catégorie). Sur la base de ces données, les moyennes suivantes ont été établies pour le personnel ne jouissant pas de provisions sur les ventes (voir aussi tableau 48): Pour les employés masculins, les salaires avaient augmenté d'environ 65 %, et pour les employées féminines d'environ 84 %, depuis l'année 1939. 3. Sur la base de données concernant 10 184 employés des coopératives de consommation, on a établi les moyennes suivantes: 4. Concernant les employés de banque et les employés des entreprises d'assurances, les organisations patronales ont fourni des données complètes indiquant leurs salaires pendant l'année de 1948. Il s'agit d'un personnel d'un effectif d'environ 6 200. Les employés de banque promus avaient gagné, en 1948, 13 514 couronnes en moyenne, tandis que les employés non promus avaient gagné 9 957 couronnes et les huissiers 7 376 couronnes. Les femmes, d'autre part, avaient reçue un salaire annuel de 6 544 couronnes.

I. Löneförhållandena för arbetare inom jordbruk, trädgårdsodling, skogsbruk och vägväsende A. Lantarbetare a. Undersökningens tillkomst och utförande Primärmaterialet till socialstyrelsens årliga undersökningar angående lantarbetarnas löneförhållanden utgjordes alltifrån lantarbetarstatistikens början år 1911 och till år 1936 av summariska uppskattningar av lönerna för de vanligaste lantarbetargrupperna. T. o. m. år 1928 införskaffades sådana uppgifter från samtliga landskommuner i riket; därefter lät man ett helt härad vara den uppgiftslämnande enheten. Härigenom nedbragtes undersökningarnas primärmaterial från cirka 2 200 till 400 uppgifter per år. Fr. o. m. år 1937 ha uppgifterna till lantarbetarstatistiken inhämtats från vissa utvalda lantarbetsgivare. Enligt kungl. kungörelsen den 8 oktober 1937 angående uppgifter till lantarbetarstatistiken skola sålunda hushållningssällskapen från omkring en tjugondel av samtliga brukningsdelar med mer än 10 ha åker årligen anskaffa uppgifter angående där anställda jordbruksarbetares arbetstid och arbetslön. Lantarbetaruppgifterna, som bestå av individuella uppgifter rörande arbetstid och löneförhållanden för arbetare med anställning vid de utvalda egendomarna, skola före den 15 november insändas till hushållningssällskapen, vilka efter granskning och erforderlig komplettering vidarebefordra dem till socialstyrelsen. Socialstyrelsens undersökning av lantarbetarnas löner år 1948 har utförts efter i huvudsak samma plan som motsvarande undersökningar åren 1937 1947. 1 På frågeformulären, vilka besvaras av vederbörande arbetsgivare, skulle för varje enskild arbetare sålunda även för tillfälligt anställda arbetare lämnas uppgifter om namn, ålder, löneform, yrkesspecialitet, antal under året utgjorda arbetstimmar och dagsverken och slutligen den utbetalda lönen, fördelad på kontantlön och det uppskattade värdet av naturaförmåner. För brukare och deras familjemedlemmar, som själva deltagit i jordbruksarbetet begärdes uppgifter om familj eställning, ålder och antal utgjorda dagsverken och arbetstimmar. Därjämte skulle uppgift lämnas om antalet skördehjälpsarbetare samt av dessa utgjorda dagsverken och däremot svarande lönesumma. I övrigt efterfrågades bl. a. egendomens storlek och förekomsten av kollektivavtal. Frågeformulären utsändes i oktober 1948 till samtliga hushållningssällskap. Genom dessas förmedling inkommo sedermera uppgifter från inalles 1 Redogörelser för dessa undersökningar återfinnas i Lönestatistisk årsbok för resp. år.

12 LÖNEFÖRHÅLLANDENA FÖR LANTARBETARE 3 610 brukningsdelar. Vid granskningen uteslötos av olika anledningar 42 formulär, varför undersökningens primärmaterial utgöres av uppgifter från 3 568 brukningsdelar med 18 077 anställda arbetare. Uppgifterna avse år 1948 eller det bokförings- eller tjänsteår, som närmast sammanfaller därmed (i regel 1 nov. 1947 31 okt. 1948). Den statistiska bearbetningen av materialet har utförts enligt hålkortsmetoden. En preliminär redogörelse för undersökningens resultat har publicerats i Sociala Meddelanden (1949, sid. 510). I likhet med föregående år ha även för år 1948 vissa beräkningar utförts angående arbetskraftsåtgången och lönebudgeten inom jordbruket. b. Materialets omfattning, sammansättning och representativitet Redovisade brukningsdelar. De 3 568 egendomarnas relativa fördelning inom olika jordbruksområden dels efter åkerarealens storlek och dels inom socknar av olika näringstyper framgår av tab. 1. Som jordbrukskommuner ha räknats socknar med minst 75 % jordbruksbefolkning (folkmängd inom huvudgruppen jordbruk med binäringar), som blandade kommuner socknar med 50 75 % jordbruksbefolkning och som industrikommuner socknar med mindre än 50 % jordbruksbefolkning. Tabellen visar även, i vilken utsträckning kollektivavtal förekom på de undersökta gårdarna. Kollektivavtal uppgives ha tillämpats på 1 246 eller 34,9 % av de redovisade egendomarna. Av gårdar med minst 50 ha åker hade 77,8 % kollektivavtal men av gårdar med mindre än 50 ha åker endast 16,3 %. Arbetsvillkoren reglerades således av kollektivavtal framför allt på större gårdar. I trakter, där det större jordbruket företrädesvis var representerat, voro därför kollektivavtalen vanligare än på de flesta andra håll. I förhållande till det stora antalet brukningsdelar med minst 50 ha åker uppvisade Vänerslätten få kollektivavtalsanslutna gårdar, medan östgötaslätten hade ett mycket stort antal medelstora gårdar med kollektivavtal. Den lägsta proportionen av egendomar med kollektivavtal förekom i norra Sverige och i södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder samt på Öland och Gotland. Det svenska jordbrukets produktionsbetingelser äro mycket växlande i olika landsdelar. Värdet av en statistisk undersökning rörande jordbrukets förhållanden blir följaktligen i hög grad beroende på undersökningens representativitet. I vilken grad materialet till förevarande undersökning tillfredställer kravet på»riktig» sammansättning av gårdar inom olika jordbruksområden belyses av procenttalen i de två sista kolumnerna av tab. 1. Det framgår av dessa procenttal, att södra och mellersta Sveriges slättbygder voro bättre representerade än skogs- och dalbygderna och norra Sverige. Bortser man från brukningsdelar med en åkerareal av under 10 ha, utjämnas emellertid dessa olikheter, och de sistnämnda områdena voro snarare något överrepresenterade. I fråga om brukningsdelar av sådan storlek, att de kunna beräknas sysselsätta lejd arbetskraft i någon större utsträckning,

REDOVISADE BRUKNINGSDELAR 13 Tab. 1. Översikt över antalet redovisade brukningsdelar överensstämmer sålunda de redovisade egendomarnas geografiska fördelning tämligen väl med den faktiska fördelningen enligt 1944 års jordbruksräkning. Undersökningens representativitet för jordbruk av olika storlekar kan studeras i nedanstående tablå: De 3 568 redovisade egendomarna utgjorde 0,9 % av samtliga brukningsdelar i riket enligt 1944 års jordbruksräkning. Av motsvarande procenttal för de olika storleksklasserna framgår, att undersökningen företrädesvis var representativ för de större jordbruken, alltså sådana som i mer betydande utsträckning sysselsatt lejd arbetskraft. Ehuru antalet redovisade egendomar uppgick till 0,9 % av samtliga, utgjorde till följd av de större gårdarnas stora överrepresentation i undersökningen deras sammanlagda åkerareal 4,6 % av hela åkerarealen enligt jordbruksräkningen. Antal redovisade arbetare. Av de i undersökningen ingående 18 077 arbetarna voro 14 537 nominativt redovisade, medan summariska uppgifter lämnats för 3 495 arbetare. För 45 torpare lämnades huvudsakligen nominativa 1 Jfr Jordbruksräkningen år 1944. sid. 11 och 332. 2 Enligt 1944 års jordbruksräkning.

14 LÖNEFÖRHÅLLANDENA FÖR LANTARBETARE Tab. 2. Översikt över antalet nominativt redovisade lantarbetare uppgifter. Som arbetare ha räknats förmän, som deltaga i arbetet, men ej annat arbetsbefäl. I inedeltal ha redovisats 5,i arbetare per egendom. Det bör dock anmärkas, att en del av de tillfälliga arbetarna sannolikt dubbelräknats. Tab. 2 visar de nominativt redovisade lantarbetarnas relativa fördelning på brukningsdelar av olika storlekar och med olika belägenhet. Av dessa arbetare voro 86,9 % män och 13,i % kvinnor. Nära 60 % voro anställda på gårdar med minst 50 ha åker och väl 60 % på gårdar med kollektivavtal. Det totala antalet anställda arbetare inom det större och medelstora jordbruket (jordbruk med minst 10 ha åker) uppgick enligt 1945 års folkräkning 1 till omkring 80 000, vartill komma cirka 15 000 kvinnliga arbetare, som räknats till gruppen»husligt arbete inom jordbruket». Dessa kvinnliga 1 Siffrorna ha erhållits genom uppskrivning av tal från 1945 års folkräknings partiella undersökningar (tolftedelssamplingen).

LÖNEFORMER 15 arbetare deltaga sannolikt i stor utsträckning i jordbruksarbetet. Inräknat tillfälligt anställda arbetare redovisas i förevar ande undersökning 18 077 arbetare på brukningsdelar med minst 10 ha åker. Undersökningen skulle således enligt 1945 års folkräkning omfatta c:a 20 % av det faktiska antalet jordbruksarbetare på gårdar med minst 10 ha åker. Att undersökningen främst är representativ för det större jordbruket har redan framgått av egendomarnas fördelning på storleksgrupper. Samma sak visas i efterföljande tablå, där antalet i undersökningen ingående manliga arbetare på mindre och större gårdar jämförts med det totala antalet enligt 1945 års folkräkning. På grund av att ett stort antal smärre gårdar sakna lejd arbetskraft, blir representativiteten för det mindre jordbruket avsevärt bättre, om man utgår från antalet arbetare än från antalet gårdar. Löneformer. Efter det större jordbrukets uppsving omkring mitten av 1800-talet var statlönesystemet den dominerande löneformen inom det svenska jordbruket. Under inflytande av den allmänna ekonomiska och sociala utvecklingen har sedermera statlönen med dagspenning som övergångsform i allt större utsträckning utbytts mot timlön med eller utan naturaförmåner. 1 Mellan löneformerna statavlöning och timavlöning utan naturaförmåner ha härigenom uppkommit flera övergångsformer, vilka huvudsakligen skilja sig från varandra genom de olika slag av naturaförmåner, som ingå i lönen och genom de olika tidsenheter, för vilka lönen beräknas. Enligt en mellan Svenska lantarbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetareförbundet hösten 1944 träffad överenskommelse skall antalet löneformer inom jordbruket nedbringas, främst genom naturalönesystemets delvisa avveckling, överenskommelsen har bl. a. inneburit, att statlönesystemet avskaffats inom det kollektivavtalsbundna jordbruket efter den 1 november 1945. 2 Statsystemets avskaffande inom det avtalsbundna jordbruket ledde år 1946 till att löneundersökningens dittillsvarande uppdelning på löneformer avsevärt ändrades. Tidigare hade redovisningen skett på fyra huvudgrupper, nämligen arbetare utan förmåner, statavlönade arbetare, arbetare med kost och logi samt övriga arbetare med naturaförmåner. För år 1946 fördelades de individuellt redovisade arbetarna huvudsakligen på löneformerna arbetare utan naturaförmåner, arbetare med fri kost, arbetare med kost och 1 Beträffande förskjutningarna mellan olika löneformer sedan år 1937 hänvisas till de i Lönestatistisk årsbok för år 1942, sid. 18 21, lämnade uppgifterna. De mera fast anställda arbetarnas fördelning på löneformer under åren 1938 1948 redovisas i diagram I (sid. 18). 2 Fr. o. m. 1948 innefatta kollektivavtalen lönesatser endast för kontantavlönade arbetare.

16 LÖNEFÖRHÅLLANDENA FÖR LANTARBETARE Tab. 3. Nominativt redovisade lantarbetare fördelade efter löneform logi (tidigare arbetare i kost) samt arbetare med livsförnödenheter och/eller bostad. Till den sistnämnda löneformen ha hänförts de statavlönade arbetare, som fortfarande finnas kvar, framför allt å gårdar utan kollektivavtal, övriga arbetare inom löneformen med livsförnödenheter och/eller bostad ha tidigare redovisats inom gruppen arbetare med naturaförmåner. Detsamma var även fallet med gruppen arbetare med fri kost, som från och med 1946 förts som en särskild huvudgrupp. Detta beror på den starka ökningen av antalet dylika arbetare, som uppkommit i samband med att statistiken utvidgats att även avse individuell redovisning av tillfälliga arbetare. Av de tidigare löneformerna kvarstå således endast arbetare utan förmåner samt

LÖNEFORMER 17 arbetare med kost och logi. En del tillfälliga arbetare, som tidigare redovisats summariskt, torde ha hänförts till gruppen arbetare utan förmåner. Sammansättningen efter ålder och yrke har härigenom avsevärt förändrats inom sistnämnda löneform, som därför ej är fullt jämförbar med löneundersökningarna före år 1946. Enligt tab. 3, där de nominativt redovisade lantarbetarna fördelats efter löneform på olika jordbruksområden, kommuntyper, brukningsdelar av olika storlekar och yrkesspecialiteter utgjorde antalet manliga arbetare utan naturaförmåner väl tre femtedelar och antalet arbetare med kost och logi nära en sjättedel av samtliga redovisade manliga arbetare. Antalet arbetare med fri kost och med livsförnödenheter och/eller bostad uppgick vardera till omkring en tiondel av samtliga. På mindre gårdar voro de redovisade arbetarna till största delen arbetare med fri kost. På gårdar med över 20 ha avlönades arbetarna företrädesvis utan naturaförmåner. Denna avlöningsform ökade i användning allt efter gårdarnas storlek. Arbetare utan naturaförmåner voro i majoritet inom samtliga jordbruksområden. Arbetare med kost och logi förekommo mest på Öland och Gotland samt i norra Sverige liksom också arbetare med fri kost. Av de kvinnliga arbetarna tillhörde nära hälften gruppen arbetare utan naturaförmåner och två femtedelar arbetare med kost och logi. De kvinnliga arbetarna med kost och logi (hembiträden) förekommo vanligast på gårdar under 50 ha samt främst på Östgöta- och vänerslätterna. Då för mer än en femtedel av de redovisade arbetarna den genomsnittliga arbetstiden under året utgjort mindre än 500 timmar eller mindre än 50 dagsverken, bli de löneförmåner underrepresenterade, som användas för de års- och månadsavlönade arbetarna. Det bör även framhållas, att de tillfälliga arbetarna kunna ha tjänstgjort på flera gårdar under samma år och därför allt emellanåt blivit dubbelräknade. I diagram I belyses den procentuella fördelningen av antalet lantarbetare med olika löneformer under åren 1938 1948. För att öka jämförbarheten med tidigare år ha därvid arbetare, som gjort mindre än 50 dagsverken (tillfälliga arbetare), ej medräknats år 1948. De olika löneförmånernas användning för säsong- eller helårsanställning kan studeras även i tab. 6, där de nominativt redovisade arbetarna fördelats efter antalet utgjorda dagsverken. Om man som helårsanställda räknar arbetare, som gjort minst 250 dagsverken under året, voro arbetare med livsförnödenheter och/eller bostad (bl. a. statavlönade arbetare) i regel helårsanställda. Även bland arbetare med kost och logi övervägde de årsanställda, om också ej i samma grad som bland de förra. Arbetare utan naturaförmåner voro oftare helårsanställda på gårdar med än på gårdar utan kollektivavtal. Arbetare med fri kost voro vanligen anställda för kortare tid. Kunde hänsyn tagas även till de 3 495 tillfälliga, ej nominativt redovisade arbetarna, för vilka endast summariska dagsverksuppgifter föreligga, bleve lantarbetarnas säsonganställning tj'dligare markerad. 2 498082. Lönestatistisk årsbok 1948.

18 LÖNEFÖRHÅLLANDENA FÖR LANTARBETARE Diagram I. Antalet fast anställda lantarbetare (i %) med olika löneformer åren 1938-1948 Ouvriers agricoles employés d'une façon permanente: pourcentage d'ouvriers jouissant de diverses formes de salaire På senare år har arbete mot ackordslön börjat förekomma i nämnvärd utsträckning även inom jordbruket. Av tab. 6 framgår, att ackordsarbetet vunnit större spridning bland kvinnliga arbetare än bland manliga. Antalet ackordsdagsverken i % av samtliga dagsverken utgjorde för kvinnorna 9 % och för männen endast 1 %. Yrken. Lantarbetarna ha i föreliggande undersökning fördelats på fem huvudgrupper av yrken, nämligen egentliga jordbruksarbetare, arbetare med blandat arbete, stall- och ladugårdspersonal, specialarbetare och övriga arbetare. Till gruppen egentliga jordbruksarbetare ha räknats rättare, fördrängar, körkarlar, traktorskötare samt dagsverkare och till gruppen stalloch ladugårdspersonal ladugårdsförmän, djurskötare, fodermarskar och stalldrängar. Gruppen arbetare med blandat arbete omfattar sådana arbetare, som äro sysselsatta både med egentligt jordbruksarbete och med arbete i stall och ladugård. Bland specialarbetarna äro de vanligaste yrkena snickare, smeder, lastbilsförare och trädgårdsarbetare. Under gruppen övriga arbetare ha samlats sådana arbetare, för vilka yrke ej närmare angivits. För kvinnorna är grupperingen densamma som för männen. Hembiträdena i lanthushållningen ha dock skilts från den egentliga ladugårdspersonalen och redovisas för sig. 5 Av de nominativt redovisade manliga arbetarna betecknades 64,6 % som egentliga jordbruksarbetare, 12,5 % som arbetare med blandat arbete, 18,2 % som stall- och ladugårdspersonal och 4,o % som specialarbetare. Återstoden, 0,7 %, har förts till gruppen övriga, ej specificerade arbetare. 1 Ouvriers sans allocations en nature. 2 Ouvriers jouissant d'une habitation familiale et d'allocations de vivres (>stat>). 3 Ouvriers logés et nourris. 4 Antres ouvriers jouissant d'allocations en nature. 5 Den fullständiga yrkesgrupperingen framgår av tab. 9, sid. 31.

ÅLDER 19 Kvinnornas yrkesfördelning var väsentligt olika männens. Av samtliga de nominativt redovisade kvinnliga arbetarna voro 39,7 % egentliga jordbruksarbetare, 15,6 % mjölkerskor m. fl. samt 36,o % hembiträden. Nästan samtliga av de egentliga jordbruksarbetarna utgjordes emellertid av tillfälliga arbetare. Av arbetare med minst 250 dagsverken utgjordes sålunda endast 0,8 % av egentliga jordbruksarbetare, medan mjölkerskor och hembiträden tillsammans utgjorde 90,6 %. Ålder. De nominativt redovisade lantarbetarnas åldersfördelning framgår av tab. 4. Under förutsättning att de arbetare, för vilka uppgift om ålder saknas, fördela sig på olika åldersgrupper på samma sätt som övriga arbetare, kan antalet manliga arbetare, som ej uppnått myndig ålder (21 år), beräknas till 12,i % av hela antalet manliga arbetare. I åldrarna 21 60 år befunno sig 75,8 och i åldrarna över 60 år 12,i %. De manliga arbetarnas åldersfördelning växlade från den ena löneformen till den andra. Till de yngre hörde i regel arbetare med kost och logi, av vilka två femtedelar voro under 25 år. Nära tre femtedelar hade ej uppnått 30 år. Även bland arbetare med fri kost voro de yngre årsklasserna väl representerade. Antalet arbetare under 30 år hade likväl inom denna kategori nedgått till under två femtedelar. För arbetare utan naturaförmåner hade antalet sjunkit till en fjärdedel samt slutligen för arbetare med livsförnödenheter och/eller bostad till endast 13 %. Av den senare kategorin tillhörde ej mindre än tre femtedelar de arbetskraftigaste åldrarna (25 50 år). Den växlande åldersfördelningen inom olika anställningsformer sammanhänger med att arbetarna i viss utsträckning normalt»flytta» mellan löneformerna. En blivande jordbruksarbetare tar sålunda i regel sin första anställning som arbetare med kost och logi eller med fri kost. När han efter några år bildar familj, blir han ofta arbetare med fri bostad etc. Av tab. 4 kan vidare utläsas, att de äldre arbetarna voro relativt talrikare bland specialarbetare samt stall- och ladugårdspersonal än bland egentliga j ordbruksarbetare. Bland de kvinnliga arbetarna var åldersfördelningen helt olika för två av de viktigaste grupperna mjölkerskor och hembiträden medan dagsverkare intogo en mellanställning. Mjölkerskorna äro oftast lantarbetarhustrur, som genom mjölkningsarbete skaffa sig extra förtjänster, medan hembiträdena i regel äro yngre, ogifta, års- eller månadsanställda kvinnor med kost och logi. c. Arbetstiden år 1948 För jordbruk med i regel minst två arbetare gäller sedan år 1936 en särskild lantarbetstidslag. Efter lagens revidering år 1945 utgör den ordinarie arbetstiden för egentliga jordbruksarbetare högst 10 timmar per dygn och 43 timmar per arbetsvecka under januari, februari och december, 48 timmar

20 LÖNEFÖRHÅLLANDENA FÖR LANTARBETARE Tab. 4. Nominativt redovisade lantarbetare fördelade efter ålder

ARBETSTID 21 under mars, oktober och november samt 52 timmar under tiden april,- september. För arbetare med s. k. blandat arbete är arbetstiden per vecka 45, 50 och 52 timmar under motsvarande tidsperioder. För arbetare, som huvudsakligen användas till djurskötsel, uppgår den ordinarie arbetstiden till högst 9 timmar per dygn och till högst 100 timmar för två veckor i följd. Fr. o. m. den 1 november 1948 ha dessa bestämmelser i en ny lantarbetstidslag ersatts med stadgande om att den ordinarie arbetstiden skall utgöra högst 10 timmar per dygn och 45 timmar per arbetsvecka under tiden november 'februari 1945 samt 50 timmar under tiden mars oktober. För arbetare med s. k. blandat arbete är arbetstiden per vecka lägst 47 timmar under tiden november februari. För djurskötare må arbetstiden icke överstiga för dygn 9 timmar och för två arbetsveckor i följd 96 timmar. Enligt bestämmelserna i riksavtalet äro djurskötare och arbetare, som i regel användas till både djurskötsel och annat arbete, berättigade till vissa fridagar per år. Arbetare med blandat arbete liksom djurskötare erhålla sålunda minst 39 fridagar om året och vid en daglig ordinarie arbetstid av 8 timmar och 20 minuter eller längre arbetstid är djurskötare berättigad till 52 resp. 78 fridagar per år. För nominativt redovisade arbetare med uppgift om antalet utgjorda arbetstimmar under år 1948 lämnas i tab. 5 en procentuell fördelning efter antalet arbetstimmar. I tabellen meddelas dessutom genomsnittliga totala antalet arbetstimmar per år och dag samt belyses övertidsarbetets omfattning inom jordbruket och det genomsnittliga antalet övertidstimmar per arbetare resp. arbetsdag. För vuxna manliga arbetare utgjorde den genomsnittliga arbetstiden (inkl. övertidsarbete) 1 610 timmar under hela året. Medeltalen grunda sig på uppgifter för 9 286 arbetare. Av dessa hade 23,8 % gjort mindre än 500 arbetstimmar under året, 31,2 % mindre än 1 000 timmar, 30,i % mellan 1 000 och 2 300 timmar och 38,7 % minst 2 300 timmar. Arbetstiden för olika yrkesgrupper varierade betydligt. Den längsta genomsnittliga arbetstiden 2 459 resp. 2 379 och 2 354 timmar under hela året redovisas för fodermarskar, ladugårdsförmän och stalldrängar med kollektivavtal och den kortaste för grupperna specialarbetare, övriga arbetare och dagsverkare utan kollektivavtal (i genomsnitt resp. 312 och 514 timmar). Arbetstiden för de båda huvudgrupperna av kvinnliga arbetare, mjölkerskor och hembiträden, utgjorde i medeltal för hela året 881 och 1 922 timmar. För kvinnliga dagsverkare utgjorde 210 arbetstimmar genomsnittet under året. I genomsnitt per dag hade mjölkerskorna den kortaste arbetstiden (4,2 timmar) och hembiträdena den längsta (8,6 timmar) av alla redovisade yrkesgrupper. Det framgår av tab. 5, att de lejda arbetarnas årsarbetstid i allmänhet var längre på större än på mindre brukningsdelar. Av manliga arbetare, som under året gjort mindre än 50 dagsverken, voro sålunda endast 29 % sysselsatta på gårdar med mer än 50 ha åker. För att tillgodose det med årstiden starkt växlande arbetsbehovet inom

22 LÖNEFÖRHÅLLANDENA FÖR LANTARBETARE jordbruket är, som ovan nämnts, den ordinarie arbetstiden olika lång under olika månader. Under de brådaste arbetsperioderna brukar dessutom tillfällig arbetskraft anställas i stor utsträckning. I vad mån övertidsarbete förekommit under året kan studeras i tab. 5. Det bör framhållas, att på uppgiftsformuläret redovisas endast sådan övertid, för vilken särskild ersättning utgått. Detta innebär, att på gårdar med kollektivavtal, där med få undantag allt övertidsarbete enligt avtalets bestämmelser skall betalas, kan redovisningen av övertidstimmarna antagas vara ganska fullständig. Att övertidsarbetet, enligt uppgifterna i tab. 5, var vanligare på gårdar med än på gårdar utan kollektivavtal tyder sålunda på att särskild ersättning för övertidsarbetet på de senare gårdarna i många fall ej utgått. I flera fall har emellertid även redovisningen varit bristfällig, varför uppgifterna ej kunnat användas. Trots detta redovisas i tabellen övertidsarbete för 34,5 % av de vuxna manliga arbetarna. För kvinnliga arbetare var däremot övertidsarbete sällsynt. Enligt kollektivavtalens bestämmelser äro arbetare, som köra dragare, m. fl. skyldiga att utföra rykt och dithörande arbeten såsom förberedelse- och avslutningsarbeten, för vilka särskild ersättning utgår. Då tiden för sådana förberedelse- och avslutningsarbeten här sammanslagits med annan övertid, blir övertidsarbetet särskilt vanligt bland fördrängar och körkarlar. Det framgår vidare av tabellen, att övertidsarbetet ökade med egendomarnas storlek. Arbetarnas relativa fördelning efter antalet övcrtidstimmar under år 1948 framgår av efterföljande tablå. För en längre övertid än 200 timmar skall arbetsrådets tillstånd inhämtas i varje enskilt fall. Övertid av sådan längd under år 1948 var relativt taget något vanligare på gårdar utan kollektivavtal än på gårdar med kollektivavtal. Av hela antalet arbetare, som gjort mer än 200 timmars övertid, tillhörde drygt hälften yrkesgrupperna fördrängar, körkarlar och traktorskötare. Då i övertiden inräknas tid för förberedelse- och avslutningsarbeten, vilken tid icke skall medräknas i de 200 övertidstimmarna, som få uttagas utan särskilt tillstånd, och då sådana förberedelse- och avslutningsarbeten, som ovan nämnts, särskilt förekomma för fördrängar och körkarlar, torde det relativa antalet arbetare med över 200 timmars övertid ha varit betydligt mindre än vad procenttalen i tablån utvisa, om man fattar begreppet övertid i lantarbetstidslagens mening. En bekräftelse härpå finner man däri, att under år 1948 arbetsrådet endast ett fåtal gånger lämnat sådant tillstånd, som enligt lantarbetstidslagen erfordras för att få uttaga den särskilda övertiden om 100 timmar utöver de 200, för vilka tillstånd ej behöves.