Formell vuxenutbildning

Svensk vuxenutbildning en unik företeelse Särtryck Kjell Johansson & Sven Salin December 2007 Formell vuxenutbildning Utveckling och förutsättningar NATIONELLT CENTRUM FÖR FLEXIBELT LÄRANDE HÄSSLEHOLM Norra Stationsgatan 8 B, 281 48 Hässleholm, fax: 0451-142 56 HÄRNÖSAND Brunnshusgatan 4, Box 3024, 871 03 Härnösand, fax: 0611-55 79 80 NORRKÖPING S:t Persgatan 21, Box 2024, 600 02 Norrköping, fax: 011-10 12 90 Telefon: 0771-25 50 00 www.cfl.se

Förord Förord Nationellt centrum för flexibelt lärande, CFL, har uppdraget att stödja och främja utvecklingen av flexibelt lärande inom vuxenutbildning och folkbildning. Sedan länge har CFL utvecklat fortbildningar för olika yrkeskategorier inom vuxenutbildningen. Den här skriften är tänkt som ett kompletterande material för introduktion och fortbildning. Den svarar på frågan vad man som anställd inom den formella vuxenutbildningen kan förväntas känna till om vuxenutbildningens bakgrund och förutsättningar, i vid mening. Skriften vänder sig till alla som engagerar sig i vuxenutbildningens frågor. Vuxenutbildningens roll har sakta men säkert förändrats sedan Kunskapslyftets dagar, från att vara en allmän skola för vuxna till ett strategiskt verktyg för att möta ett ökande behov av kompetens- och arbetskraftsförsörjning, på både lokal och regional nivå. Den kommunala vuxenutbildningen ska således kunna tillhandahålla ett stöd för alla vuxnas behov av utbildning. Den här skriften försöker skapa en överblick över denna utveckling. I slutet finns en kommenterad bibliografi till stöd för den som önskar fördjupa sig. Det bibliografiska tillägget gör inte anspråk på att vara heltäckande utan presenterar endast ett urval av det som allmänt sett kan anses vara av störst intresse. CFL gav 2004 ut en antologi om flexibelt lärande i vuxenutbildningen, Utsikter och insikter. Två av antologins avsnitt Vuxenutbildningens framväxt och Vuxenutbildningens förutsättningar ligger till grund för den här skriften som gavs ut för första gången 2006. Denna gång finns den endast i pdf-format via CFL:s webbplats (www.cfl.se). Författare har varit Kjell Johansson och Sven Salin, två mycket namnkunniga profiler inom svensk vuxen utbildning. Redaktör har varit Johan Åkerman, utvecklingsledare vid CFL. Hans-Inge Persson Generaldirektör

Innehåll Svensk vuxenutbildning en unik företeelse 3 Vuxenutbildningens utveckling, noter 14 Vuxenutbildningens förutsättningar 15 Vuxenutbildningens förutsättningar, noter 40 Vuxenutbildning bibliografi 42 2

Svensk vuxenutbildning en unik företeelse Kapitel 1 Svensk vuxenutbildning en unik företeelse Den svenska vuxenutbildningen har en lång och innehållsrik historia. Dit hör folkhögskolans utveckling i det sena 1800-talets jordbrukssamhälle, det fria och frivilliga folkbildningsarbetet i studiecirkelns form i samband med framväxten av de svenska folkrörelserna vid början av förra seklet och inte minst korrespondensinstitutens omfattande distansutbildning under första hälften av 1900-talet. Brevskolan, Hermods, NKI var länge de alternativ som stod till buds för de vuxna som önskade formell utbildning på realskole- och gymnasienivå. Till vuxenutbildningens historia hör också arbetsmarknadsutbildningen med förankring såväl i trettiotalets första trevande utbildningsinsatser mot massarbetslösheten till femtiotalets arbetsmarknadsutbildning för den fulla sysselsättningens industrisamhälle. Men vi skall bara i förbigående behandla dessa vuxenutbildningsformer. Vårt intresse i detta kapitel riktas mot en annan, senare tillkommen gren på det svenska vuxenutbildningsträdet, nämligen komvux, den kommunala vuxenutbildningen. Juvelen i kronan När OECD (1) i början av nittiotalet granskade den svenska vuxenutbildningen kalllades komvux juvelen i kronan. Komvux, en vuxenanpassad kopia av ungdomsskolan, statligt reglerad och till stora delar statligt finansierad men decentraliserad med kommunerna som huvudmän, saknade motsvarighet på andra håll i världen. Ett par hundra tusen studerande i alla åldrar hade ett vuxenutbildningssystem med ett utbud som omspann allt från alfabetisering och svenska för invandrare till eftergymnasiala yrkesutbildningar. Under litet mer än tjugo år hade detta system byggts upp och etablerats i alla svenska kommuner. Låt oss se hur detta gick till. Vuxna som eftersträvade formell utbildning, motsvarande realskola och gymnasium, var före kriget hänvisade till korrespondensstudier vid till exempel Hermods. 1938 inrättades Statens aftonskola vid Kungsholmens gymnasium i Stockholm. De kommunala och landstingskommunala yrkesskolorna erbjöd kortare yrkesutbildningar som deltidskurser. För tillträde till den högre utbildningen krävdes studentexamen. Efterkrigstidens reformer av ungdomsskolan fick i första skedet bara marginell betydelse för vuxenutbildningen. Särskilda stipendier inrättades 1945 som hjälp till de kursavgifter som korrespondensinstituten tog ut för sina kurser. Även Statens kompletteringsgymnasium, som tillkom 1956, fungerade som ett slags stipendiesystem för de studerande vid studieförbundens kvällsgymnasier. Och det var just med kvällsgymnasierna som utvecklingen tog riktig fart. Tidiga skolreformer och vuxenutbildning Redan 1946 års skolkommission (2) la förslag om gymnasier för vuxna men var tidigt ute och resultatet kan möjligen spåras i det statliga läroverket för vuxna i Norrköping 1956 (3) Det blev emellertid en annan utredning som fick den största betydelsen för kvällsgymnasiernas tillkomst. Behovet av högre utbildad arbetskraft skulle bli akut i och med utbyggnaden av efterkrigstidens svenska välfärdssamhälle. Men också industrin, som gick på högvarv, hade behov av utbildad arbetskraft, något som den föråldrade svenska ungdomsskolan inte kunde tillgodose. Den så kallade Schmidtska utredningen (4) visade på vuxnas svårigheter att ta sig fram till studentexamen, vilket omöjliggjorde tillträde till den högre utbildningen.

Svensk vuxenutbildning en unik företeelse Utredningens betänkande talade kraftfullt för vidgat tillträde till högre studier för vuxna. Statens kompletteringsgymnasium tillkom med uppgift att ge stipendier och hänvisa de studerande till utbildningsanordnare som kunde erbjuda den utbildning som efterfrågades. Dessutom förslogs universitetens filosofiska fakulteter få bevilja tillträde till vuxna utan studentexamen under förutsättning att de skaffat betyg i vissa, i allmänhet sju, centrala ämnen. Detta förslag blev verklighet redan 1953 och därmed öppnades en helt ny utbildnings-möjlighet för vuxengenerationerna. Flera studieförbund startade kvällsgymnasier på universitetsorterna och i de allra största städerna. Kvällsgymnasium vägen till högre utbildning Kursverksamheten vid Stockholms högskola startade det första kvällsgymnasiet redan 1953. Systerorganisationerna inom studieforbundet Folkuniversitetet följde snart efter liksom Medborgarskolan och TBV. Kvällsgymnasierna blev en succé, eftersom de skapade nya och förenklade möjligheter för de vuxna som tidigare inte kunnat kvalificera sig för utbildning vid universitet och högskolor. De som lockades av denna nya studiemöjlighet var många och mycket motiverade. Inte minst gällde det kvinnorna, som då i allmänhet var lägre utbildade än männen. Kvällsgymnasierna blev därför redan från starten kvinnornas utbildning. Närmare två tredjedelar av de studerande var kvinnor. Det var dessa nya studerandegrupper som kom att kallas begåvningsreserven. Torsten Husén, nybliven professor i pedagogik i Stockholm, argumenterade för en utbyggd vuxenutbildning och fler kompletteringsgymnasier (5). Redan 1953 startades på initiativ av folkbildningsroteln vid dåvarande Skolöverstyrelsen och Kursverksamheten vid Stockholms högskola det vuxenpedagogiska seminariet, som kom att innebära ett genombrott för vuxenpedagogiken eller, som man hellre sa, andragogiken. Med seminariets arbete som grund publicerades 1958 handboken Vuxna lär, som redovisade vad man då visste om vuxenundervisningens metodik, särskilt studiecirkelmetodiken. Såväl i seminariet som vid tillkomsten av Vuxna lär var Torsten Husén en av de drivande krafterna. Kursavgifter och kvällsstudier Att studera vid kvällsgymnasium kunde vara både arbetsamt och kostsamt. Skolorna hade inga statsbidrag och finansierades enbart med deltagaravgifter. Undervisningen ägde rum mellan 18 och 22 alla dagar utom lördag och söndag. Det innebar att många deltagare studerade tre till fem kvällar i veckan vid sidan om förvärvsarbete. Kurserna var kopior av ungdomsskolans men timplanerna var starkt reducerade. Syftet var att minska lärarkostnaderna och därmed hålla nere deltagaravgifterna. I vissa ämnen var handledningen bara 25 procent av den i gymnasiet, i andra som fysik och moderna språk upp 75 procent. Detta fick betydelse för den kommunala vuxenutbildningen, som vid sin tillkomst i princip ärvde kvällsgymnasiernas timplaner. Studieformen kallades koncentrationsläsning med innebörden att den studerande läste ett eller ett par ämnen på kort tid för att därefter ta upp nya ämnen. Den studerande fick omfattande hemarbete; antalet kvällslektioner om 45 minuter ansågs kräva minst lika många hela timmar i enskilt hemarbete men för många betydligt längre tid. Undervisningen ägde rum i ungdomsskolans lokaler. Lärarna hade sin tjänst i ungdomsskolan men arbetade på timanställning i kvällsgymnasiet. 4

Svensk vuxenutbildning en unik företeelse Kvällsgymnasierna kom 1960 under Skolöverstyrelsens inseende och fick 1962 statsbidrag och prövningsrätt. Detta var viktigt för deltagarna. Kursavgifterna kunde sänkas, de fick möjlighet att söka räntefria studielån och slapp göra sina prövningar för okända och allt emellanåt oförstående lärare i ungdomsgymnasiet. De fick nu pröva för sina egna kurslärare. Komvux vuxengenerationernas skola På hösten 1959 hade regeringen tillsatt en studiesocial utredning med bland annat uppgiften att belysa behovet av studiesociala åtgärder för att förbättra vuxnas förutsättningar för fortbildning och vidareutbildning. Olof Palme, som under flera år tidigare i SSU drivit frågan om utbildning för vuxna, kom nu som ledamot i utredningen att formulera grundvalen för den politik som skulle realiseras under de kommande åren. De som av sociala, ekonomiska, geografiska eller andra skäl inte kunnat tillgodogöra sig utbildning i ungdomsskolan skulle få en andra chans. Detta var en rättvisefråga men också en nödvändighet i ett samhälle som för tillväxt och utveckling i övrigt krävde välutbildade medborgare. När studiesociala utredningen presenterades togs första steget mot en kommunalisering av kvällsgymnasierna. Vägvalet var klart. Kommunerna skulle bli huvudmän för den behörighetsgivande vuxenutbildningen, inte studieförbunden, som startat och fortfarande drev kvällsgymnasierna. Den frågan kom att bli kontroversiell i det socialdemokratiska partiet, inte minst under åren efter komvux start 1968. Under första hälften av 1960-talet fattades politiska beslut om det svenska skolsystemet som kom att bli normerande för kommande årtionden. Det tidigare parallellskolsystemet avskaffades genom att grundskolan infördes med nioårig skolplikt. Det gymnasiala parallella systemet med läroverk och yrkesskola blev i riksdagens beslut den gymnasieskola som omfattade såväl studieförberedande som yrkesinriktade utbildningar. I den dåvarande gymnasieutredningens allra sista betänkande, Vuxenutbildning i gymnasium och fackskola (6), fullföljdes intentionerna från studiesociala utredningen några år tidigare. Kommunerna föreslogs få ansvaret för deltidsundervisningen, vilket i praktiken innebar kommunalisering av studieförbundens kvällsgymnasier. Det reguljära skolväsendets resurser skulle utnyttjas, när de inte behövdes för ungdomsutbildningen. Därmed skulle kommunernas kostnader inte öka. Staten skulle stå för tillkommande lärarlöner, ofta lärare i ungdomsskolan nu, som tidigare i kvällsgymnasierna, timlärare på kvällstid. Detta var gymnasieutredningens förslag men därmed var inte frågan avgjord. Det pågick samtidigt en utredning om den framtida yrkesutbildningen. Den behandlade också vuxenutbildning och kom med förslag, som var mer långtgående (7). Förutom utbildning motsvarande högstadium, gymnasium och påbyggnadsutbildning skulle utredningens vuxenutbildningsinstitut innehålla även den arbetsmarknadsutbildning som SÖ och AMS då gemensamt var huvudmän för. Om detta förslag realiserades skulle den behörighetsgivande vuxenutbildningen få en mer arbetsmarknadstillvänd inriktning. Så blev inte fallet. Propositionen 1967 byggde på gymnasieutredningens förslag. När den kommunala vuxenutbildningen startade 1968 handlade det om avgiftsfri, vuxenanpassad skola med koncentrationsläsning, kurs- och timplanebunden med betyg såsom riksgiltiga kompetensbevis. Erfarenheterna från kvällsgymnasierna kom att styra den fortsatta utvecklingen. 5

Svensk vuxenutbildning en unik företeelse TRU försök med distansutbildning Den nya vuxenutbildningen skulle tillgodose vuxnas behov av allmänutbildning inom ramen för ungdomsskolans kursplaner. Den skulle främja framstegstakten i den svenska ekonomin och skapa rättvisa mellan generationerna. Regeringen förutsåg att efterfrågan skulle öka och därmed behövde vuxenutbildningen i kommunerna fler utbildade lärare. Men lärarbristen var ett problem, som växte allt eftersom besluten om ungdomsskolan utvecklades. Det var nödvändigt att finna former för att begränsa behovet av lärare till vuxenutbildningen. TRU-kommittén tillsattes med uppgift att producera radio- och TV-program som kunde ersätta traditionell lärarledd undervisning i vuxenutbildningen (8). Någon succé i den nya kommunala vuxenutbildningen blev det inte, kanske beroende på att produktionen kom att inriktas mer mot folkbildningen än mot den formella vuxenutbildningen. Om man därtill lägger att den kommunala vuxenutbildningen tillsammans med studieförbundens cirklar konkurrerade ut korrespondensinstituten blev utvecklingen den motsatta mot vad regeringen tänkt sig med TRU-kommittén. Vuxenutbildning som fördelningspolitik Statens satsning på kommunal utbildning för vuxna var som tidigare nämnts ingalunda fri från invändningar. Främst kom dessa från ABF med stöd av LO och gällde fördelningen av statens anslag. ABF hävdade att den avgiftsfria kommunala utbildningen skulle konkurrera ut de avgiftsbelagda studiecirklarna, och att den formella vuxenutbildningen inte skulle nå dem som bäst behövde utbildning. Meningsutbytet mellan ABF och departementet har skildrats av förre statssekreteraren Ulf Larsson (9). Konflikten slutade med större anslag till studieförbunden och en delvis annan inriktning av den kommunala vuxenutbildningen. Fokus på begåvningsreserven ersattes med satsning på lågutbildade, främst individer med enbart folkskola. LO drev parallellt flera projekt med syfte att forma fackföreningsrörelsens egen vuxenutbildningspolitik. Hit hörde projekten LOVUX och FÖVUX, det förra med krav som framförts av ABF, det senare med förslag om uppsökande verksamhet på arbetsplatser och i bostadsområden för att motivera för och rekrytera till vuxenstudier (10). De krav som formulerades av ABF och LO återfinns i alla väsentliga delar i regeringens vuxenutbildnings-propositioner under de första fem åren av 1970-talet. Fördelningspolitiken hade ersatt den rekryteringspolitik till högre utbildning som styrt den behörighetsgivande vuxenutbildningen från kvällsgymnasiernas start 1953. Ny inriktning, ny lärarorganisation För komvux del innebar detta tonvikt på förgymnasial utbildning, kurser på arbetsplatser i samarbete med arbetsgivare, fackliga organisationer, socialtjänst och kriminalvård men även en begynnande uppdragsverksamhet, det vill säga avgiftsfinansierad utbildning. Den tidigare dominerande teoriutbildningen kompletterades successivt med yrkesinriktade kurser, eftersom komvux fick överta yrkesskolans deltidskurser i samband med att gymnasieskolan infördes. 1975 hade komvux nått en omfattning som starkt motiverade en annan lärarförsörjning än den som sedan kvällsgymnasiernas tillkomst baserats på timanställning. Nu fick lärarna i den kommunala vuxenutbildningen extra ordinarie tjänster med allt vad det innebar. Vuxenutbildningen fick en egen lärarorganisation. För många lärare i ungdomsskolan, som i många år arbetat med vuxna vid sidan av sin ordinarie tjänst, innebar detta ett svårt val, att lämna den ordinarie tjänsten för motsvarande eo-tjänst i komvux eller behålla en ordinarie tjänst och lämna vuxenutbildningen. Flertalet torde ha valt att behålla tryggheten av en ordinarie lärartjänst. Därmed fick komvux många nya unga lärare som under de följande årtiondena kom att 6

Svensk vuxenutbildning en unik företeelse utveckla komvux till den skolform som vid OECD:s granskning betecknades som juvelen i det svenska utbildningssystemets krona. Från vuxenanpassning av komvux till egen skolform Under 1970-talet ändrades alltså flera viktiga förutsättningar för den kommunala vuxenutbildningen. Nya, mindre studievana, målgrupper tillkom. Lagen om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning (11) och lagen om särskilda studiestöd för vuxna (12) ökade förutsättningarna för heltidsstudier och dagundervisning. Införandet av gymnasieskolan med tvååriga och treåriga linjer skapade problem för komvux. Samma ämne kunde förekomma på flera linjer men med olika innehåll och timplan. Ett särskilt problem utgjorde tyska och franska, som kunde förekomma som nybörjarspråk både i grundskolan (B-språk) och i gymnasieskolan (C-språk). Skolöverstyrelsen (SÖ), med ansvar även för komvux, hade till uppgift att utfärda föreskrifter och metodiska anvisningar för undervisningen. 1972 skapades inom SÖ en vuxenutbildnings-avdelning med en byrå för komvux, en för folkbildningen och en för arbetsmarknads-utbildningen. Detta fick stor betydelse för utvecklingen av komvux. Ansvaret för komvux skildes från ungdomsskolan och handläggningsresurserna ökade betydligt. LIV-projektet, Alfavux och Läkvux Redan 1971 hade SÖ startat det s k LIV-projektet (13). Men SÖ insåg tidigt att det behövdes radikalare förändringar för att utbildningen bättre skulle kunna anpassas till vuxnas behov och förutsättningar. Gymnasieskolans yrkesinriktade kurser indelades i delmoment och moduler och regeringen medgav försöksverksamhet 1976. I en särskild utredning, Alfavux, konstaterade SÖ, att det fanns både invandrare och svenskar som hade otillräckliga kunskaper i läsning, skrivning och räkning för att börja i komvux som ju krävde förkunskaper motsvarande årskurs 6 i grundskolan. Som ett resultat av SÖ:s förslag infördes grundutbildning för vuxna, grundvux, och kommunerna ålades 1977 att anordna grundvux med ett särskilt timstudiestöd. SÖ utarbetade också under slutet av 1970-talet ett förslag till Linje-och ämneskurssystem för komvux (14). Ämnen som förekom i gymnasieskolan med olika innehåll och olika timtal samordnades i ett etappsystem, med två till fyra etapper, där etapperna byggde på varandra. Regeringen medgav 1978 försöksverksamhet med etappsystemet i högst femton kommuner. Denna försöksverksamhet kom sedan att ligga till grund för komvux-utredningens förslag. Komvux-utredningen och Lvux 82 Det fanns flera anledningar till att komvuxutredningen tillsattes 1978. Komvux hade fungerat i tio år och expanderat kraftigt utan att någon utvärdering gjorts. Det fanns kvarvarande gränsdragningsproblem mellan komvux och studieförbunden, och den pågående folkbildningsutredningen hade i en debattskrift föreslagit radikala förändringar. Flera andra utredningar hade föreslagit förändringar som skulle påverka även komvux, utan att konsekvenserna hade beaktats (15). En ny läroplan för grundskolan (Lgr 80) hade tillkommit. Komvuxutredningen var en bred parlamentarisk utredning med sju politiker och sju sakkunniga. Bland dessa fanns inflytelserika organisationer och myndigheter 7

Svensk vuxenutbildning en unik företeelse såsom LO, TCO, Saco, SAF, Kommunförbundet och SÖ representerade. Utredningen presenterade en rad olika delförslag samtliga utan reservationer som successivt genomfördes. Det gjordes en överenskommelse med Folkbildningsutredningen om gränsdragning och arbetsfördelning mellan komvux och studieförbund. Därmed bilades tvisterna med folkbildningen, som egentligen pågått sedan komvux tillkomst. Att utredningen blev så framgångsrik berodde till stor del på utredningens ordförande Stig Alemyr, som också var ordförande i riksdagens utbildningsutskott. Lvux 82 Det viktigaste resultatet av komvuxutredningens arbete var nog införandet av en särskild läroplan för komvux (Lvux 82). Avgörande för detta förslag var införandet av Lgr 80 som ansågs mindre lämplig för komvux, och SÖ:s försöksverksamhet med ett ämneskurssystem och etappindelade kurser i komvux. Lvux 82 infördes successivt under tiden 1982-1985 med allmänna mål för vuxenutbild-ningen, särskilda mål, målgrupper och prioriteringar för komvux. Målen gällde för komvux, statens skolor för vuxna (SSV) och grundvux. Läroplanen innehöll också kurs- och timplaner för de ämnen som förekom i komvux inklusive Svenska som främmande språk och Hemspråk. Komvux fick ett ämneskurssystem, där varje ämne indelades i etapper, 1-4, som byggde på varandra för att undvika återvändsgränder. Etapp 1 motsvarade grundskolans högstadium, utom i engelska, där även låg- och mellanstadiets kurs ingick. Etapp 2-4 motsvarade olika omfattande gymnasieskolkurser. Gymnasieskolans linjesystem avskaffades i komvux. Varje kurs indelades i en grunddel, som skulle ge nödvändiga förkunskaper för fortsatta studier, och en fördjupningsdel, som kunde tillgodose individuella intressen och behov. Estetiska ämnen och idrott skulle inte förekomma i komvux enligt överenskommelsen med Folkbildningsutredningen. En särskild orienteringskurs infördes i komvux för korttidsutbildade, invandrare med flera för att ge studie- och yrkesvägledning och övning i studietekniska färdigheter. I Lvux 82 löstes också problemet med att nybörjarkurser i tyska och franska kunde förekomma både på grundskole- och gymnasienivå (B-språk och C-språk) genom att dessa inordnades i etappsystemet. Ett målrelaterat betygsystem (Godkänd, Icke Godkänd) infördes för etapp 1, och i kursplanerna angavs vad som krävdes för betyget Godkänd. För etappkurserna på gymnasienivån behölls den femgradiga betygskalan men utan angivna procentsatser. SÖ:s uppdelning av de yrkesinriktade kurserna i delmoment och moduler blev permanent, och SÖ får i uppdrag att utveckla särskilda yrkesinriktade kurser (s.y.kurser) i samarbete med arbetsmarknadens parter. Särskilda avgångsbetyg infördes i komvux, ett avgångsbetyg 2 som motsvarade tvåårig utbildning i gymnasieskolan och ett avgångsbetyg 3 som motsvarade treårig utbildning. Båda skulle inom vissa timramar innehålla dels obligatoriska ämnen, dels ett antal karaktärsämnen med viss valmöjlighet, dels fritt valda ämnen. Ett samlat betygsdokument infördes för dem som inte ville skaffa sig ett avgångsbetyg. Vuxenutbildningslagen, uppdragsutbildning, särvux och sfi På förslag av komvuxutredningen infördes också en särskild vuxenutbildningslag 1984, som ålade kommunerna att anordna grundvux och verka för att vuxna deltar 8

Svensk vuxenutbildning en unik företeelse i gymnasial utbildning. Riksdagsbesluten kodifierades i en särskild vuxenutbildningsförordning 1985, som även behandlade SSV, statens skolor för vuxna, som skulle erbjuda ett komplement till komvux i form av distansutbildning.. Därmed hade komvux fått status av en egen skolform med en egen läroplan. Denna läroplan med sin kursutformning och målstyrning skulle senare också komma att påverka den gemensamma läroplanen för gymnasieskolan och komvux, Lpf 94. När förnyelsefonderna infördes 1985, reglerades möjligheten till uppdragsutbildning inom komvux (16). Riksdagen beslöt 1988 om vuxenutbildningen för psykiskt utvecklingsstörda, Särvux (17). Undervisningen i svenska för invandrare (sfi) reformerades 1990 och en särskild läroplan infördes (18). Avreglering, decentralisering, målstyrning, kommunalisering I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet fattades flera viktiga beslut om styrningen av skolan och förhållandet mellan staten och kommunerna, beslut som kom att få genomgripande konsekvenser även för komvux, och som i princip gäller än idag. Skolan utvecklades från regelstyrning till målstyrning med färre regler och tydligare mål. Staten skulle ha det övergripande ansvaret för att garantera en likvärdig utbildning, men kommunerna ansvarade för att organisera och genomföra verksamheten utifrån de av staten fastställda målen (19). Den statliga regleringen av bland annat skolledar- och lärartjänster avskaffades, och kommunerna fick det odelade ansvaret för skolans personal. De centrala bestämmelserna som tidigare reglerat lärarnas skyldigheter avskaffades (20). Ett nytt statsbidragssystem infördes 1991 först i form av ett sektorsbidrag till skolan, sedan 1993 i form av ett generellt bidrag till kommunerna för skola, vård och omsorg. De öronmärkta statsbidragen till komvux upphörde därmed. Regeringens proposition Växa med kunskaper (21) innebar stora förändringar både för gymnasieskolan och för komvux. Linjesystemet i gymnasieskolan ersattes av 16 treåriga nationella program och dessutom ett specialutformat och ett individuellt program. För komvux innebar beslutet, att den gymnasiala vuxenutbildningen skulle motsvara gymnasieskolans utbildning och ge motsvarande kompetens, att grundvux och etapp 1 sammanfördes till grundläggande vuxenutbildning, som skulle ge kompetens motsvarande årskurs 9 i grundskolan och att särskilt yrkesinriktade kurser (s.y.kurser) och specialkurser sammanfördes till påbyggnadsutbildning inom komvux. Den särskilda vuxenutbildningslagen avskaffades. I den nya skollagen fick kommunerna ansvaret även för särvux och sfi förutom att de blev skyldiga att anordna grundläggande vuxenutbildning för alla som behövde det. Lvux 82 avskaffas Med anledning av riksdagsbeslutet om en ny gymnasieskola arbetade två kommittéer, Läroplanskommittén och Betygsutredningen, med att utforma nya läroplaner och ett nytt betygsystem för gymnasieskolan och komvux. På basis av förslag från dessa kommittéer och en regeringsproposition (22) fattade riksdagen i december 1993 beslut om Läroplan för de frivilliga skolformerna (Lpf 94), en gemensam läroplan för gymnasieskolan, den kommunala vuxenutbildningen och SSV. Därmed avskaffades Lvux 82. De motiveringar som gavs för den gemensamma läroplanen var att endast målen skulle regleras. Innehåll och metoder kunde variera. Den gemensamma läroplanen skulle underlätta samläsning mellan gymnasieskolan och komvux och därigenom möjliggöra för fler ungdomar och vuxna att skaffa sig gymnasial utbildning, särskilt i mindre kommuner. 9

Svensk vuxenutbildning en unik företeelse Genom att vuxenutbildningslagen avskaffades och Lvux 82 upphävdes, upphörde också vuxenutbildningen som ett särskilt politikområde. När SÖ upplöstes 1991 och ersattes av Skolverket, försvann också vuxenutbildningsavdelningen, som hade haft det sammanhängande ansvaret för vuxenutbildningen. Arbetsmarknadsverket fick det övergripande ansvaret för arbetsmarknadsutbildningen och det nybildade Folkbildningsrådet övertog ansvaret för folkbildningen, men inom Skolverket som skulle ha ansvar för komvux, fanns ingen särskild enhet för vuxenutbildning. Grundläggande vuxenutbildning och sfi kom att utveckla egna profiler, men den gymnasiala vuxenutbildningen kom huvudsakligen att bli en spegelbild av gymnasieskolan. Vuxenutbildning som arbetsmarknadspolitiskt instrument Början av 1990-talet kännetecknades av ekonomisk stagnation och hög arbetslöshet. Samordningen av gymnasieskolan och gymnasial vuxenutbildning kan därför ses som en besparingsåtgärd. Ambitionen att bygga ut gymnasieskolan till en treårig utbildning för i princip alla ungdomar kostade mycket pengar. Då måste man spara på vuxenutbildningen. Flera utredningar i början av 90-talet diskuterade också hur man kunde effektivisera vuxenutbildningen. Utredningen om effektivare vuxenutbildning föreslog i sitt slutbetänkande Kunskapens Krona (23) ökad konkurrens och upphandling och större användning av distansutbildning. Kommuner och landsting hade redan 1991 fått möjlighet att uppdra åt andra att anordna komvux. Kunskapslyftskommittén och Kunskapslyftet AMU-Gruppen som ombildades till ett aktiebolag kunde inte klara det ökade behovet av arbetsmarknadsutbildning, utan även folkbildningen, kommunerna och privata företag anlitades. Kommunerna tilldelades från och med 1993 och fram till Kunskapslyftet resurser för omkring 33 000 heltidsplatser för utbildning av arbetslösa. Folkhögskolorna fick 10 000 platser. Detta sågs som en långsiktig strategi för nationell kompetensuppbyggnad. Den parlamentariska utredningen Kunskapslyftskommittén tillsattes hösten 1995 och skulle i ett första steg föreslå mål för ett nationellt kunskapslyft för vuxna som en del i en strategi för ett livslångt lärande. Kunskapslyftskommittén kom sedan att arbeta parallellt med Kunskapslyftet och producerade ett stort antal betänkanden och initierade flera utvärderingar av Kunskapslyftet. Kunskapslyftet initierades genom sysselsättningspropositionen (24) och hade som primärt syfte att halvera den öppna arbetslösheten från åtta till fyra procent. Kommunerna tilldelades resurser motsvarande cirka 100 000 heltidsplatser per år under fem år för i första hand gymnasial utbildning av arbetslösa. Folkhögskolorna fick 10 000 platser. Förutom detta sysselsättningspolitiska mål hade Kunskapslyftet också ett tillväxtpolitiskt mål. Satsningen var en investering i humankapital för att skapa ekonomisk tillväxt. Dessutom skulle satsningen bidra till förnyelse och utveckling av vuxenutbildningen. Det var i hög grad fråga om resursstyrning från statens sida, till en början av en delegation inom Utbildningsdeparte-mentet och sedan från Skolverket. Kommunerna tilldelades resurser efter ansökan i förhållande till utbildningsnivå och arbetslöshet i kommunen. De måste i ansökan garantera att upprätthålla sin basorganisation finansierad inom skatteutjämningsbidraget och redovisa en plan för hur de tänkte förnya och utveckla sin vuxenutbildning. Det var också klart uttalat att kommunerna skulle använda även andra utförare än sin egen komvuxorganisation, framför allt för yrkesinriktad utbildning, för att öka mångfalden. Därigenom kunde individuella utbildningsbehov tillgodoses. 10

Svensk vuxenutbildning en unik företeelse Erfarenheter och resultat av Kunskapslyftet Kunskapslyftet, som avslutades 2002, var en mycket omfattande satsning även i internationell jämförelse. Närmare 800 000 människor beräknas ha fått en gymnasial utbildning till en kostnad av cirka 19 miljarder kronor, exklusive studiestöd. Genom Kunskapslyftet kom vuxenutbildningen åter i fokus både på central och lokal nivå. Samtliga kommuner medverkade och valde olika strategier för organisation och genomförande. Många kommuner byggde upp en särskild beställarorganisation för upphandling av utbildning, vilket skapade ökad konkurrens både på gott och på ont. Andra utnyttjade sin egen komvuxorganisation. Flertalet gjorde både och. Vilka effekter gav kunskapslyftet förutom att det bidrog till att minska arbetslösheten och att ge många vuxna möjligheter att skaffa sig behörighet för högre studier? Kunskapslyftskommittén följde satsningen och redovisade successivt en del resultat. Dessa presenterades i slutbetänkandet Kunskapsbygget 2000 det livslånga lärandet (25). När Kunskapslyftet avslutats besvarade varje kommun en omfattande enkät. Svaren finns i förvar hos Myndigheten för skolutveckling men har endast i begränsad utsträckning sammanställts och bearbetats. Någon samlad utvärdering finns således inte. Utan tillgång till en övergripande värdering av Kunskapslyftet kan man ändå påstå att vuxenutbildningen kom i fokus som ett arbetsmarknadspolitiskt och tillväxtpolitiskt instrument. Kommunerna uppmuntrades till omfattande satsningar på vuxenutbildning, antalet utbildningsanordnare ökade, vilket bidrog till variation och mångfald. Åtskilliga kommuner byggde upp en ny infrastruktur för studie- och yrkesvägledning. De flesta kommuner utvecklade och förbättrade samverkan mellan olika myndigheter och mellan myndigheter och utbildningsanordnare. Detta ledde i vissa fall till en ny utbildningsorganisation med större variation i innehåll och arbetsformer än tidigare. Sysselsättningspropositionens inriktning för Kunskapslyftet var att halvera arbetslösheten till år 2000 men uppmanade också kommunerna som huvudmän att utveckla nya former för vuxenutbildningen, bättre anpassade för strategin om livslångt lärande. Syftet tydliggjordes och utvecklades av kunskapslyftskommittén och i kommande vuxenutbildningsproposition, Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen (26). Kunskapslyftet ett sätt att organisera förnyelse I sin doktorsavhandling Vuxenutbildning i omvandling, Kunskapslyftet som ett sätt att organisera förnyelse (27) har Karin Lumsden Wass analyserat hur denna förändring initierades och åstadkoms i det kommunala vuxenutbildningssystemet. Kunskapslyftet skapade ett omvandlingstryck i kommunerna. Vuxenutbildning blev i många kommuner en fråga direkt under kommunstyrelsen. Privata utbildningsanordnare bjöds in och samordning mellan en rad aktörer i den kommunala infrastrukturen påbjöds. Från att ha varit en utbildningsinstitution för vuxna i kommunen förvandlas komvux till en aktör bland många på en ny utbildningsmarknad. Karin Lumsden Wass visar hur omvandlingen villkorades och styrdes genom olika styrningstekniker. I mångt och mycket fördes argumentationen genom att kontrastera det gamla mot det nya. Komvux beskrevs som statisk och icke-flexibel, medan det nya framställdes som flexibelt och anpassningsbart. Den modell för kommunal vuxenutbildning, som varit rådande sedan slutet av 1960-talet ifrågasattes inte bara i utbildningspolitiska termer utan också genom uppbyggnad av nya organisatoriska enheter såsom väglednings-, validerings- och lärcentra men kanske främst genom entreprenadsättning av komvux och sfi till 11

Svensk vuxenutbildning en unik företeelse nybildade utbildningsanordnare. Även den gängse terminologin förändrades. Utbildning ersattes med lärande och undervisning med stöd för vuxnas lärande. Det som betecknades som den nödvändiga förnyelsen av vuxenutbildningen placerades in i ett nationalekonomiskt sammanhang. Referenser till pedagogisk forskning och vetenskaplig litteratur gavs inte som vid tillkomsten av Lpf 94, läroplanen som fortfarande omfattar även den kommunala vuxenutbildningen. Några andra förändringar efter sekelskiftet Parallellt med kunskapslyftet pågick en försöksverksamhet med kvalificerad yrkesutbildning (KY), som 2002 blev permanent med cirka 12 500 årsstudieplatser. En ny myndighet inrättades för denna utbildning i Hässleholm. Riksdagen har sedan 2002 successivt utökat den kvalificerade yrkesutbildningen till att 2006 omfatta cirka 16 600 årsstudieplatser. En diskussion fördes om samordning av eftergymnasiala yrkesutbildningar KY, påbyggnads utbildningar (PU) i komvux och kompletterande utbildningar men denna ledde inte till något resultat. I stället infördes en yrkeshögskoleexamen inom högskolan. Våren 2004 beställde riksdagen en samordning av alla eftergymnasiala yrkesutbildningar, ett uppdrag som regeringen uttryckligen skulle effektuera. I budgetpropositionen för 2006 aviserades således en översyn av de eftergymnasiala yrkesutbildningarna med ambitionen att hålla samman hela systemet för att undvika överlappande utbildningar. Naturvetenskapligt basår och collegeår inrättades för samarbete mellan högskolan och kommunerna främst för att bredda rekryteringen till högskolan. Ett nationellt centrum för livslångt lärande, Encell, inrättades vid Högskolan i Jönköping. Här bedrivs vuxenpedagogisk forskning, utveckling och fortbildning av lärare. Encell ska samla erfarenheter och bygga på kompetens som utvecklats bland annat vid universiteten i Linköping och Göteborg och Lärarhögskolan i Stockholm. ESF-Rådet är en ny myndighet som inrättades för att fördela medel från Europeiska Socialfonden för kompetensutveckling i arbetslivet och utbildning av arbetslösa, särskilt i glesbygd. Regionala kompetensråd inrättades i flertalet län. Distansutbildningsmyndigheten (DISTUM) delades upp i två delar, Nätuniversitetet respektive distansutbildning inom folkbildningen. Den senare fördes till Nationellt centrum för flexibelt lärande (CFL), som blev den nya sammanslagna myndigheten för Statens skolor för vuxna. Studiestöd, infrastruktur och riktade statsbidrag Ett nytt studiestödsystem infördes 2001 med gynnsammare bidragsregler för vuxna för studier på grundläggande och gymnasial nivå. Flera förslag har presenterats om utbildningskonton, individuellt kompetenssparande, utan att något av dessa kunnat realiseras. Studiestödet för vuxna har ytterligare förbättrats 2005 med större tillgänglighet och varaktighet för äldre studerande och bättre villkor för studerande med barn. Begreppet validering introducerades i svensk vuxenutbildning. Validering definierades som en utforskande process med strukturerad bedömning, dokumentation och erkännande av kunskaper och kompetens, som en person besitter oberoende av hur de förvärvats. 12

Svensk vuxenutbildning en unik företeelse Regeringen inrättade 2004 Valideringsdelegationen med uppgift att till och med 2007 verka för att främja kvalitet, legitimitet och likvärdighet i validering. Regeringen beslutade i anslutning till Kunskapslyftets avslutning om ett statsbidrag på 350 miljoner som stöd för landets kommuner att bygga ut infrastrukturer för vuxnas lärande. Ett bestående inslag i denna infrastruktur är de så kallade lärcentra. Genom att koncentrera utbildningsresurser till en plats i kommunen kan attraktiva utbildningsmiljöer erbjudas till alla anordnare, som oberoende av huvudman kan nyttja lokaler, materiel, datorstöd med mera i sin verksamhet. Lärcentra har i mindre kommuner kommit att bli centra för lokalt distribuerad högskoleutbildning. Det har gett invånarna nya möjligheter till högre utbildning. Vid Kunskapslyftets slut behölls det riktade statsbidraget, dock bara för att täcka en mindre del av årsstudieplatserna. Utgångspunkten var att det riktade bidraget 2006 skulle omvandlas till ett generellt bidrag till kommunerna. Regeringen tvingades emellertid att ompröva denna strategi trots protester från kommunernas intresseorganisation, Sveriges kommuner och landsting. Den främsta anledningen torde ha varit den kraftiga minskningen av vuxenutbild-ningen efter Kunskapslyftets slut. Mellan verksamhetsåren 2000/01 och 2003/04 minskade antalet elever i komvux från 317 000 till 226 000, alltså med nästan 30 procent på tre år. Regeringen föreslog därför riksdagen år 2005 att förlänga det riktade statsbidraget till att omfatta tiden till och med budgetåret 2008. Staten avsätta 2006 cirka 1,8 miljarder kronor, vilket motsvarar omkring 46 000 årsstudieplatser. Statsbidraget kan även utnyttjas för påbyggnadsutbildningar och särvux. Regeringen vidtog också andra åtgärder för att säkra vuxenutbildningens överlevnad i tidvis hårt ekonomiskt pressade kommuner. Lagstiftningen om vuxenutbildningen skulle vidgas och brytas ut ur skollagen. Den nya vuxenutbildningslagen skulle bli proposition till vårriksdagen 2006. Den sköts upp till efter riksdagsvalet 2006. Den tillträdande borgerliga regeringen har dock förklarat att den inte avser att gå vidare med förslaget till riksdagen. En ny myndighet för vuxnas lärande utreds. Vuxnas lärande hanteras i dag av flera myndigheter. Förslaget ska vara klart 1 februari 2006 och avsikten är att myndigheten ska kunna inrättas 1 juli 2007. En ny myndighetsstruktur förväntas innebära samordningsvinster och bidra till ett helhetsperspektiv på området vuxnas lärande. I första hand ska utredaren överväga att föra samman myndigheten Nationellt centrum för flexibelt lärande (CFL) och Myndigheten för kvalificerad yrkesutbildning (KY) till de nya myndigheterna, men även vuxenutbildningsuppgifterna inom Skolverket och Myndigheten för skolutveckling kan komma att beröras. Utredarens förslag, som presenterades i november 2007, presenteras i nästa kapitel. Kommunernas vuxenutbildning är således nu, liksom tidigare under sin korta historia, i politiskt fokus. Arbetsvillkoren för studerande och personal är därmed garanterat föränderliga. Detta behandlas utförligare i nästa kapitel. 13

Vuxenutbildningens utveckling, noter Vuxenutbildningens utveckling, noter. 2.. 4. 5. 6. 7. 8. 9. OECD 1992:5, Review of Educirkation Policy in Sweden SOU 1948:27 Ett statligt läroverk för vuxna inrättades 1962 även i Härnösand SOU 1952:29 En artikel i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden med rubriken En försummad begåvningsreserv (Tiden 1956:5) SOU 1965:60 SOU 1966:3 Den svenska regeringen inspirerades av den dåvarande Labourregeringen i England som inrättat Open University Ulf Larsson, Olof Palme och utbildningspolitiken (2003) 0. Landsorganisationen i Sverige (LO) utarbetade flera så kallade LO-VUX-rapporter, och en statlig utredning, Kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning (FÖVUX) presenterade sitt slutbetänkande 1974 Vidgad vuxenutbildning (SOU 1974:54). SFS 1974:981 2. SFS 1973:349. Läroplansanpassning och läromedelsutveckling för vuxenutbildningen (LIVprojektet) 4. Ett projekt inom byrå V2 vid SÖ, Linje- och ämneskurssystem för komvux (Läkvux), utarbetade förslag till studiegångar för komvux i flertalet av gymnasieskolans ämnen, de så kallade blå häftena. 5. Sådana utredningar var bland annat Kompetensutredningen och den därpå följande Kompetenskommittén, Kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX) samt utredningen Skolan, staten och kommunerna (SSK) 6. Proposition 1984/85:195 7. Proposition 1987/88:113 8. Proposition 1989/90:102 9. Proposition om skolans utveckling och styrning (proposition 1988/89:4) och den så kallade Ansvarspropositionen (proposition1990/91:18) 20. Kommunaliseringspropositionen (proposition 1989/90:41) 2. Proposition 1990/91:85 22. Proposition 1992/93:250 2. SOU 1993:23 24. Proposition 1995/96:222 25. SOU 2000:28. 26. Proposition 2000/01:72 27. Akademisk avhandling. Institutionen för pedagogik och didaktik. Göteborgs universitet, 2004. 14

Vuxenutbildningens förutsättningar Kapitel 2 Vuxenutbildningens förutsättningar Det är viktigt för all personal inom komvux men även för kommunala politiker, tjänstemän och de studerande att känna till vilka bestämmelser och villkor som gäller för komvux. Ibland räcker det inte med att bara läsa förordningar och läroplaner, utan man måste även gå tillbaka till förarbeten såsom utredningsförslag och propositioner. I det aktuella läge då detta skrivs (november 2007) är det också nödvändigt att uppmana läsaren att följa utvecklingen och notera de förändringar i fråga om förutsättningarna som kan komma att ske. Förutsättningarna för komvux är huvudsakligen av tre slag: statliga styrmedel i form av skollag, förordningar av olika slag, läroplaner, kursplaner, statliga bidrag och lärarutbildning, kommunala styrmedel i form av skolplan, budget, organisation och fortbildning, möjligheter för vuxna att studera i form av utbildning i tjänsten, rätt till ledighet för studier och ekonomiska bidrag av olika slag såsom utbildningsbidrag, studiemedel etc. Förutsättningarna påverkas dessutom av hur arbetsmarknaden ser ut och vilka behörighets- och urvalsregler som gäller till högre utbildning. Förutsättningarna för vuxenutbildningen ändrades i hög grad genom att Sverige efter valet 2006 fick en borgerlig alliansregering. Redan i budgetpropositionen för 2007 (1) föreslog regeringen följande förändringar: Det riktade statsbidraget på 1,8 miljarder kronor minskas med 600 miljoner. Resterande del 1,2 miljarder förs in i det generella statsbidraget till kommunerna. Det så kallade rekryteringsbidraget avskaffas. Regeringen avser inte att införa en särskild vuxenutbildningslag och inrätta en särskild myndighet för vuxenutbildningen. Riksdagen beslutade i december 2006 i enlighet med regeringens förslag. Dessa förändringar redovisas utförligt i senare avsnitt. I detta kapitel redovisas de statliga och kommunala villkor som reglerar vuxenutbildningen. Dock bör redan här några varningar utfärdas: De bestämmelser som här redovisas kan komma att förändras inom en snar framtid. Inom regeringskansliet pågår ett arbete med att utforma en ny skollag, som ska reglera även vuxenutbildningen. Den gymnasiala vuxenutbildningen kommer att förändras med anledning av den nya gymnasieutredningen, som väntas presentera sina förslag under 2008. Regeringen har dessutom tillsatt ett antal utredningar, som kommer att leda till förändringar av vuxenutbildningen. Det gäller till exempel utredningarna om en fristående vuxenutbildning, om införande av Yrkeshögskolan, om ett nytt betygssystem och en ny lärarutbildning, lärarbehörighet och auktorisation. (Mer om detta i ett senare avsnitt) Kommunerna har i fråga om komvux alltid haft en stor frihet att själva bestämma villkoren för verksamheten. De kommunala förutsättningarna varierar alltså i hög grad från kommun till kommun. Dessutom har arbetet med regional samverkan kommit olika långt i olika delar av landet. 15

Vuxenutbildningens förutsättningar Skollagen (SFS 1985:1100) Skollagen är ganska gammal nu och har ändrats åtskilliga gånger. Det är därför som en särskild kommitté (Skollagskommittén) presenterat ett förslag till ny skollag (2). I början av hösten 2005 föreslogs i en departementsskrivelse (3) en särskild vuxenutbildningslag. Den nya regeringen deklarerade tydligt i budgetpropositionen för 2007 att den inte tänker införa en särskild vuxenutbildningslag, utan skola och vuxenutbildning ska behandlas i en gemensam skollag. I detta avsnitt redovisas kortfattat de viktigaste principerna i fråga om vuxenutbildningen i nu gällande skollag. I nästa avsnitt antyds de förändringar som kan komma att genomföras i en ny skollag under 2008 eller 2009. I de allmänna föreskrifterna (1 kap.) framhålls att det offentliga skolväsendet för vuxna, för vilket kommunerna är huvudmän består av kommunal vuxenutbildning (komvux), vuxenundervisning för utvecklingsstörda (särvux) och svenskundervisning för invandrare (sfi). För komvux kan även landstingen vara huvudmän. Vidare framhålls att de som fått minst utbildning ska prioriteras. De ska få möjlighet att stärka sin ställning i arbetslivet och i det kulturella och politiska livet. Utbildningen ska vara likvärdig varhelst den anordnas i landet. Verksamheten inom det offentliga skolväsendet för vuxna ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom vuxenutbildningen ska främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. Särskilt ska den som verkar inom skolväsendet: främja jämställdhet mellan könen samt aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden. De olika delarna av det offentliga skolväsendet för vuxna behandlas sedan i var sitt kapitel. I 11 kap. behandlas komvux, som består av grundläggande vuxenutbildning, gymnasial vuxenutbildning och påbyggnadsutbildning. Varje kommuninnevånare som fyllt 20 år har rätt till grundläggande vuxenutbildning, om han/hon saknar sådana kunskaper och färdigheter som grundskolan ger. Det finns alltså en skyldighet för hemkommunen att erbjuda sådan utbildning eller att betala för den i annan kommun. Gymnasial vuxenutbildning syftar till att ge vuxna kunskaper och färdigheter på en nivå som motsvarar den som utbildningen i gymnasieskolan skall ge. Kommunerna ska enligt skollagen erbjuda gymnasial vuxenutbildning. De skall härvid sträva efter att erbjuda utbildning som svarar mot efterfrågan och behov. Det finns dock ingen obetingad rätt för vuxna att få gymnasial utbildning. I flera delar av landet har angränsande kommuner tecknat samarbetsavtal om gymnasial utbildning. Kommuner och landsting är skyldiga att ta emot en behörig sökande från en annan kommun, om hemkommunen har åtagit sig att svara för kostnaderna för elevens utbildning, eller om det är fråga om påbyggnadsutbildning som finansieras med statliga medel enligt beslut av Skolverket. Påbyggnadsutbildning förekommer av två slag, dels med statlig finansiering, dels med kommunal finansiering. Den typ av påbyggnadsutbildning med riksrekrytering och rätt till interkommunal ersättning som tidigare fanns är numera borttagen, Skolverket har fastställt kursplaner för ett antal påbyggnadsutbildningar. Det är troligt att påbyggnadsutbildningarna kommer att ingå i Yrkeshögskolan, som för närvarande utreds (Se avsnittet om Yrkeshögskolan). 16

Vuxenutbildningens förutsättningar I skollagen anges att kommun och landsting får uppdra åt annan anordnare att genomföra utbildningen (uppdragsutbildning). Kommunerna har dock även i fråga om uppdragsutbildning ansvaret för myndighetsutövningen, till exempel intagning och urval och utfärdande av betyg och intyg. Särvux regleras i 12 kap. Särvux motsvarar den obligatoriska särskolan och gymnasiesärskolan. Vuxna utvecklingsstörda har numera rätt till särvux som motsvarar den obligatoriska särskolan. Varje kommuninnevånare som är utvecklingsstörd har rätt att delta i grundläggande särvux från och med 20 år. Detta gäller dock inte intagna på kriminalvårdsanstalt. Om en elev i grundläggande särvux har bristfälliga kunskaper i svenska språket, får undervisningen ges på elevens eget språk. Kommunerna ska i övrigt sträva efter att erbjuda utbildning som svarar mot behov och efterfrågan. Sfi regleras i 13 kap. I fråga om sfi råder en skyldighet för kommunen att erbjuda undervisning inom tre månader till invandrare som är bosatta i kommunen och fyllt 16 år, om de saknar grundläggande kunskaper i svenska språket. Invandrare som saknar grundläggande läs- och skrivfärdigheter ska kunna få sådana färdigheter inom ramen för sfi alfabetisering, som om möjligt ska kunna ske på invandrarens modersmål. Sfi är från och med 1 januari 2007 en ren språkutbildning. Samhällsinformation till invandrare ska ges i annan ordning. Sfi ska i genomsnitt under en fyraveckorsperiod omfatta minst 15 timmar undervisningstid i veckan. Kommunen ska verka för att eleven ges möjligheter att öva det svenska språket i arbetslivet och att sfi kan kombineras med andra aktiviteter såsom arbetslivsorientering, praktik, annan utbildning eller förvärvsarbete. Kommunen får uppdra åt andra anordnare att genomföra utbildningen. Om en kommun uppdrar åt någon annan att anordna sfi, får kommunen till denna överlämna endast den myndighetsutövning som hör till lärares uppgifter. Sfi anordnas som kurser enligt fastställda kursplaner. Nya kursplaner gäller från och med 1 januari 2007. I skollagen regleras också behörighetskrav för skolledare och lärare (2 kap.). Som rektor får bara den anställas som genom utbildning och erfarenheter har förvärvat pedagogisk insikt. (2 ). Kommuner och landsting är skyldiga att för undervisningen använda lärare, förskollärare eller fritidspedagoger som har en utbildning avsedd för den undervisning de i huvudsak skall bedriva, (3 ). Behörig att anställas som lärare utan tidsbegränsning är den som har svensk lärarexamen med huvudsaklig inriktning på den undervisning anställningen avser eller motsvarande äldre utbildning eller den som har en utländsk utbildning och fått ett behörighetsbevis av Högskoleverket. Dessa bestämmelser gäller dock inte undervisning som läggs ut på entreprenad. Undantag får också göras om personer med sådan utbildning inte finns att tillgå eller det finns något annat särskilt skäl med hänsyn till eleverna. En ny skollag Arbetet med en ny skollag pågår för närvarande (oktober 2007) inom Utbildningsdepartementet. Avsikten är att en proposition ska kunna föreläggas riksdagen under 2008 och ett beslut tas under riksdagsåret 2008/09. I den nya skollagen kommer dels frågor som är gemensamma för olika skolformer att regleras, till exempel lärarbehörighet och betygsättning, dels för vuxenutbildningen specifika frågor. Det gäller till exempel behörighet, intagning och urval samt vuxnas rätt till grund- 17

Vuxenutbildningens förutsättningar läggande vuxenutbildning, särvux på grundläggande nivå och sfi. Flera frågor som nu utreds, till exempel vuxnas rätt till gymnasial utbildning och fristående vuxenutbildning kommer också att regleras i den nya skollagen, om de hinner bli färdiga. Systemskifte i kommunernas vuxenutbildning Som tidigare redovisats pågick parallellt med Kunskapslyftet en utredning. Kunskapslyfts-kommittén, som producerade ett stort antal rapporter och betänkanden. Detta arbete resulterade i en proposition Vuxnas lärande och utvecklingen av vuxenutbildningen (4) Propositionen, som i sin helhet bifölls av riksdagen i maj 2001, bygger dels på Kunskapslyftskommitténs olika betänkanden (5), dels på erfarenheter från och utvärderingar av Kunskapslyftet. En allmän bakgrund är den diskussion som förts både i Sverige och inom EU om livslångt och livsvitt lärande. I propositionen flyttas fokus från utbildning och undervisning till lärande. Det talas om lärande i flexibla former med stöd av en mångfald olika anordnare. I propositionen läggs mål och strategi för utveckling av vuxnas lärande fast. Målen formuleras på följande sätt: Alla vuxna skall ges möjlighet att utvidga sina kunskaper och utveckla sin kompetens i syfte att främja personlig utveckling, demokrati, jämställdhet, ekonomisk tillväxt och sysselsättning samt en rättvis fördelning. Strategi Pedagogik och arbetsformer utvecklas för att motsvara individens föränderliga och ökande behov av lärande i ett kunskapsbaserat samhälle. Individens lärande och kunskapssökande stöds genom rådgivning och vägledning baserad på erkännande av faktiska, redan förvärvade kunskaper. Ändamålsenliga lärmiljöer samt undervisning, handledning och nätbaserad utbildning tillhandahålls i en omfattning som så långt som möjligt svarar mot alla vuxnas varierande behov av och förutsättningar för lärande. Ekonomiskt stöd erbjuds vuxna för att stimulera till deltagande i utbildning och kompetensutveckling. Samhället, arbetsgivarna och de enskilda ansvarar gemensamt för att olika individers och olika gruppers behov av såväl allmän som specialinriktad utbildning tillgodoses. Allt formellt och icke formellt lärande, som åtnjuter samhällets stöd, genomsyras av ett demokratiskt förhållningssätt och respekt för allas lika värde. En grundläggande samsyn över politikområden och samverkan mellan myndigheter, arbetsmarknadens parter och folkrörelser eftersträvas för att förverkliga individernas lärande och kompetensutveckling. Förutom mål och strategi tas bland annat följande beslut på basis av propositionen: Skollagen ändras i fråga om gymnasial vuxenutbildning och sfi. I stället för att ge vuxna kunskaper och färdigheter motsvarande de som ungdomar kan få genom gymnasieskolan ska gymnasial vuxenutbildning ge vuxna kunskaper och färdigheter på en nivå som motsvarar den som utbildningen i gymnasieskolan skall ge. Sfi ska inte anordnas som en kurs utan som kurser. Statens skolor för vuxna (SSV) får en vidgad roll att stödja kommunernas användning av distansmetoder och slås samman till en myndighet, som senare antar namnet Nationellt Centrum för Flexibelt Lärande (CFL). Särvux byggs ut och bör också kunna erbjuda estetisk verksamhet. 18