Finland i Europeiska unionen är ett allmänt grundläggande verk om EU:s historia och nutid, Finlands förhandlingar om medlemskap och landets ställning och mål som EU-medlem. I boken presenteras bakgrunden till det finländska medlemskapet och vad detta innebär, uppkomsten av Europeiska ekonomiska gemenskapen, EU:s grundprinciper och dess institutioner. Därutöver granskas EU:s centrala verksamhetsområden och hur de påverkar Finland. Slutligen ges en överblick över unionens framtid. EU-kommissionens informatör Reijo Kemppinen har på utkiksplats kunnat följa unionens utveckling. Kemppinen, som sedan 1995 arbetat i Bryssel, är för närvarande ställföreträdare för EU:s huvudtalesman och kommissionsordförande Romano Prodis särskilda talesman. REIJO KEMPPINEN Finland i Europeiska unionen R E I J O K E M P P I N E N Finland i Europeiska unionen I I I, R E V I D E R A D E U P P L A G A N EUROPAINFORMATIONEN 36.61,!7IJ5B3-hdghgh! ISBN 951-37-3676-8 Omslag: Mika Launis Grundläggande fakta
Finland i Europeiska unionen grundläggande fakta R E I J O K E M P P I N E N III, reviderade upplagan EUROPAINFORMATIONEN Edita Helsingfors
Redaktion Outi Karemaa, Edita Publishing Oy Antti Kuusela, Europainformationen Jukka-Pekka Pietiäinen, Edita Publishing Oy Päivi Toivanen, Europainformationen 2002 Reijo Kemppinen, utrikesministeriet/ Europainformationen och Edita Publishing Oy Tredje, helt reviderade upplagan Layout: Mika Launis Bildredaktion: Jouko Keski-Säntti och Mika Huovinen Översättning: Ulf-Erik Slotte och Christina Tallberg Foton: Europeiska kommissionens representation i Finland, Corbis Bettman, Lehtikuva, Suomen kuvapalvelu, Europaparlamentets informationsbyrå i Finland, Europeiska unionens råd, utrikesministeriets press- och kulturavdelning och riksdagen. ISBN 951-37-3676-8 Edita Publishing Oy Helsingfors 2002
Till läsaren 1900-talets sista decennium var en tid för stora förändringar i Europa. Berlinmurens fall kan ses som en symbol för förändringarna. Sovjetunionen upplöstes, det kalla kriget upphörde och den europeiska integrationen tog ny fart. I Finland har vi synnerligen kraftigt känt av förändringarna. Under de tio gångna åren har Finland gått med i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, sökt om medlemskap i Europeiska unionen, blivit medlem av denna, deltagit i reformeringen av unionens grundfördrag och fungerat som EU:s ordförande. Reijo Kemppinens bok Finland i Europeiska unionen, Grundläggande fakta utkom för första gången i februari 1998. Detta är den tredje, reviderade upplagan och i den har tagits med de förändringar som skett fram till januari 2002. Till dessa hör bland annat genomförandet av den ekonomiska och monetära unionen, förnyandet av unionens institutioner och diskussionen om EU:s säkerhet, förhandlingarna om en utvidgning av unionen och förändringarna i EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. Boken strävar efter att ge klara svar på de väsentliga frågorna i anslutning till Finlands EU-medlemskap: Vad är de bakomliggande orsakerna till den europeiska integrationen? Vilka är EU:s grundläggande principer? Hur är EU uppbyggt? Vilken är bakgrunden till Finlands medlemskap? Vad betyder Finlands medlemskap? Vilka förpliktelser har vi åtagit oss? Hur administreras Finlands medlemskap? Hur ser EU:s framtid ut ur Finlands perspektiv? EU-kommissionens informatör Reijo Kemppinen har på utkiksplats kunnat följa unionens utveckling. Kemppinen, som sedan 1995 arbetat i Bryssel, är för närvarande ställföreträdare för EU:s huvudtalesman och kommissionsordförande Romano Prodis särskilda talesman. Vi tackar honom för ett gediget arbete. Helsingfors i januari 2002 Antti Kuusela Päivi Toivanen Europainformationen Jukka-Pekka Pietiäinen Outi Karemaa Edita Publishing Oy
Innehåll 1. Uppkomsten av Europeiska ekonomiska gemenskapen 6 2. Europeiska unionens grund principer 12 Gemenskapens uppgifter och mål 12 Grundfördragen 17 Unionen som rättssystem 18 Lagstiftningsformer 19 Verkställighet av rättsakter 20 3. Europeiska unionens institutioner 22 Institutioner 22 Europeiska rådet 23 Rådet 25 Beslut om lagar 25 Procedurer för beslutsfattande 28 Beredning av beslut 30 Rådets sammansättning 31 Koordinering 32 Språk 33 Offentlighet 33 Ordförandeskap 34 Kommissionen 36 Uppgifter 36 Ledamöter 38 Beredning av förslag 39 Tjänstemannakåren 40 Kommande utmaningar 41 Europaparlamentet 41 De finländska parlamentsledamöterna 42 Parlamentets uppgifter 43 Ombudsmannen 43 Domstolen 44 Revisionsrätten 45 Övriga organ 45 Ekonomiska och sociala kommittén och regionkommittén 45
Europeiska centralbanken 45 Europeiska investeringsbanken 45 Andra EU-myndigheter 45 4. Bakgrunden till Finlands medlemskap 46 Den politiska utvecklingen 46 Kände vi till följderna av medlemskapet? 47 Utträde ur unionen 50 5. Vad består medlemskapet av? 52 Unionens struktur och uppkomst 52 Ekonomiska och monetära unionen 54 EMU:s uppkomst 54 De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken 56 EMU-kriterierna och tolkningen av dem 56 Medlemsländernas EMU-behörighet 57 Gemenskapens stöd för medlemsländer i svårigheter 57 Den monetära unionen införs stegvis 58 Diskussionen om den gemensamma valutan 58 Eurons betydelse för medborgarna 59 Nationella förberedelser inför EMU 59 Den inre marknaden 60 Delors program för den inre marknaden 60 Fysiska handelshinder 61 Tekniska handelshinder 63 Fri rörlighet för varor 63 Fri rörlighet för tjänster 64 Fri rörlighet för kapital 64 Fri rörlighet för arbetskraften 64 Finlands övergångsperioder på den inre marknaden 65 Handelspolitik 66 Jordbrukspolitik och fiske 67 Jordbrukspolitikens mål 67 Uppkomsten av en gemensam politik 69 Politikens grundvalar 69 Jordbruksstöd 71 Finlands medlemskapsförhandlingar och jordbruket 71 Anslutningsfördragets specialarrangemang för jordbruket 72 Fiske 73 Regional- och strukturpolitik 73 Gemensam regionalpolitik 74 Nationell regionalpolitik 74 Regionala stöd 74 Konkurrenspolitik 75 Företagsfusioner 75 Offentlig upphandling 76 Beskattning 77 Forskning och utveckling 78 Trafik och telekommunikation 79 Transeuropeiska nät 79 Miljön 79 Socialpolitik 80 Energi 81 Utbildning 81 Utvecklingssamarbete 81 Budgeten 82 Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (II pelaren) 83 Mål 83 Gemensamma ståndpunkter och åtgärder 83 Gemensamma strategier och den höge representanten 83 Militär och civil krishantering 84 Västeuropeiska unionen 85 Samarbete i rättsliga och inrikes frågor (III pelaren) 85 Åland och EU 87 6. Unionens framtid 88 Utvidgningen 92 Målet är att bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi 2010 93 Den nordliga dimensionen 94 Källskrifter 96 Person- och sakregister 97
1 Uppkomsten av Europeiska ekonomiska gemenskapen Tanken om ett förenat Europa går tillbaka till tiden före andra världskriget. T.ex. i det franska utrikesministeriet skisserade man år 1930 för första gången en politisk konstruktion i likhet med Europeiska unionen, där politiken skulle styra ekonomin. Det är omöjligt att förstå betydelsen av Europeiska unionen och dess tillkomst utan att känna till Europas historia och i synnerhet det förflutna mellan Tyskland och Frankrike som färgats av krig och konflikter. Napoleonkrigen omformade Europas karta ett flertal gånger i början av 1800- talet. Kriget åren 1870 1871 blev en triumf för det tyska krigsmaskineriet och järnkanslern Otto von Bismarcks diplomati. Tyskland utvecklades under von Bismarcks ledning till en europeisk stormakt. Under de följande årtiondena stod Europa gång på gång vid krigets brant. Under von Bismarcks tid förhindrade balansen mellan stormakterna att konflikterna utvecklades till krig. Men vid sekelskiftet rubbades det sköra jämviktsläget slutgiltigt. Det första världskriget utbröt i augusti 1914. Avsikten var att kriget skulle bli kort. I slagorden hette det att detta var ett krig som skulle göra slut på alla krig. Det gick dock annorlunda; kriget varade i nästan fem år. Efter kriget tvingades Tyskland på knä och landet ålades att erlägga ett enormt krigsskadestånd. För att trygga freden grundades bland annat Nationernas Förbund, som blev ett redskap för segermakternas maktutövning. Men i sista hand hade Nationernas Förbund varken makt eller styrka att förhindra utvecklingen i 6 UPPKOMSTEN AV EUROPEISKA EKONOMISKA GEMENSKAPEN
Berlin vid slutet av andra världskriget. Heinrich Himmlers högkvarter i lågor. Adolf Hitler i hjärtat av det erövrade Paris. Europa, som gick från demokrati till diktatur. Under Josef Stalins styre bredde Sovjetunionen ut sig i öst, där arbetarklassen utlyste världsrevolution. I Europas mitt fanns det expansionslystna och hämndgiriga nationalsocialistiska Tyskland under ledning av Adolf Hitler. De demokratiska västmakterna var tvungna att anpassa sig till de polariserade förhållandena i Europa på 1930-talet. Först försökte de blidka Hitler, men misslyckades. Efter att Tyskland och Sovjetunionen angripit Polen i början av september 1939 förldarade de krig. Det andra världskriget började. De små nationalstaternas öde var att bli påtrampade av stormakterna. Andra världskriget lämnade i arv tiotals miljoner döda, sårade och hemlösa människor samt svält, misär, ödelagda städer och kollapsade samhällssystem. Efter kriget kvarstod en världsdel som förlorat sitt välstånd och sitt hopp, och som snart efter krigets slut 1945 började delas upp i två, på ett nytt sätt fientliga läger. I Västeuropas kärna fanns de två gamla dödsfienderna Frankrike och Tyskland. På ena sidan fanns det fordom mäktiga Frankrike, vars stormaktsdagar oåterkalleligt var ett minne blott, vilket stod klart när Hitler stod på Trocadero i centrum av det Paris han intagit, och betraktade Eiffeltornet som badade i sommarmorgonens solsken. På andra sidan fanns Tyskland, som fallit på sin diktators galenskap, och vars öde blivit ockupation, förödmjukelse och skam. Andra världskrigets erfarenheter ville man aldrig uppleva på nytt. Situationen tillspetsades på hösten 1946. Förenta staternas ekonomiska hjälp sinade. Storbritannien meddelade att man inte längre kunde garantera ekonomisk och militär hjälp åt UPPKOMSTEN AV EUROPEISKA EKONOMISKA GEMENSKAPEN 7
Altiero Spinelli (1907 86) var en av de synligaste gestalterna inom integrationsrörelsen efter kriget. Han författade år 1943 ett manifest om ett fritt och förenat Europa. den grekiska regeringen, som kämpade mot kommunisterna. I Frankrike blev kommunisterna det största partiet och det föreföll endast vara en tidsfråga när det skulle gå på samma sätt i Italien. År 1950 stod Europa på randen av ett nytt krig. Spänningen mellan Sovjetunionen under ledning av Josef Stalin och Förenta staterna skärptes hela tiden. I juni 1947 offentliggjorde Förenta staternas utrikesminister Georg C. Marshall en plan för en omfattande ekonomisk hjälp för att återuppbygga den europeiska ekonomin. Formellt riktades hjälpen till alla, men i praktiken var det endast de västeuropeiska staterna som drog nytta av den. Den borgerligt ledda regeringen i Tjeckoslovakien, som befann sig innanför Sovjetunionens intressesfär, försökte få del av Marshallhjälpen. Kommunisterna tog över makten i landet. I Finland avböjde president Juho Kusti Paasikivi den västliga hjälpen. Det ockuperade Tyskland delades 1949, då Sovjetunionen upprättade Tyska demokratiska republiken i de delar som den administrerade, och de västallierade Förbundsrepubliken Tyskland. Samma år grundades det nordatlantiska förbundet Nato. Utrikesministrarna i de västliga ockupationsmakterna började sammanträda med några månaders mellanrum. Vid ett möte i september 1949 föreslog Förenta staternas utrikesminister Dean Acheson för sin franske kollega Robert Schuman, att Frankrike vid det följande mötet skulle framlägga ett förslag om vilken politik västmakterna borde bedriva gentemot Tyskland. Grunden för den tunga industrin i Europa vilade på järn- och stålproduktionen. Ett av de svåraste problemen i förhållandena mellan Frankrike och Tyskland var det lilla tyska Saarområdet vid Frankrikes nordgräns. Saarområdet var känt just för sin stålindustri, som byggde på rika koltillgångar. Frankrike betraktade Saarområdet som ett hot, eftersom produktionen därifrån redan i två världskrig använts för att tillverka vapen som riktats mot Frankrike. Tyskarna ansåg att Saar var en del av Tyskland, och att fransmännen efter kriget orättmätigt lagt beslag på den. Utan en lösning på problemet med Saarområdet fanns det inget hopp om att relationerna Fördraget om upprättandet av EEC undertecknades i Rom 23.3.1957. 8 UPPKOMSTEN AV EUROPEISKA EKONOMISKA GEMENSKAPEN
Fransmannen Jean Monnet konkretiserade tanken om integration i Europa. Hans memoarer utkom på finska i december 1997. mellan Tyskland och Frankrike skulle kunna förbättras. Utan en förlikning mellan Tyskland och Frankrike fanns det heller inget hopp om en gemensam västlig front mot hotet från kommunismen. På många håll grubblade man i början av 1950 på en lösning av problemet med Saarområdet. Att lösningen på detta problem blev startskottet för den västliga integrationen var i stor utsträckning en enda mans förtjänst. Påsken 1950 återvände generalsekreteraren för den franska regeringens planeringskommission Jean Monnet från en semester i Schweiz med en omstörtande, men ännu formlös tanke i huvudet. Söndagen den 16 april började man i byn Montfort-l Amaury omstöpa Monnets idé till en konkret promemoria. Utöver Monnet deltog endast tre personer i arbetet, nämligen biträdande generalsekreteraren för planeringskommissionen Etienne Hirsch, konsulten vid utrikesministeriet, juris doktor Paul Reuter och sekreteraren Suzanne Miguez. Den bärande idén i den promemoria som blev färdig följande dag kan karakteriseras med två meningar: Frankrikes regering föreslår att den tysk-franska produktionen av kol och stål ställs under en gemensam högsta myndighet inom en organisation som är öppen för medverkan från andra europeiska stater Världsfreden kan tryggas endast med kreativa ansträngningar, som står i proportion till de faror som hotar den. Den första meningen uttalades av den franske utrikesministern Robert Schuman vid en presskonferens i Paris den 9 maj, kvällen före de västliga ockupationsmakternas utrikesministermöte. Den västtyske förbundskanslern Konrad Adenauer, som informerats på förhand, brann av entusiasm i Bonn. När produktionen i Saarområdet är gemensam försvinner en orsak till spänningen mellan Frankrike och Tyskland, sade han till pressen. I dag firas Europadagen den 9 maj i samtliga EU:s medlemsländer. Det förslag som Monnet länge grubblat på, Hirsch och Reuter klätt i ord, Miguez satt till papper och utrikesminister Schuman offentliggjort ledde till underhandlingar, i vilka förutom Frankrike och Tyskland också fyra andra centraleuropeiska länder deltog, nämligen Holland, Belgien, Luxemburg och Italien. Den andra meningen i promemorian från Montfortl Amaury återfinns nästan ordagrant i fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen EKSG, som undertecknades i Paris den 18 april 1951. Europeiska kol- och stålgemenskapen uppkom som svar på en kris. Förhandlingarna Initiativtagarna till Kol- och stålgemenskapen, Jean Monnet (till hoger) och Robert Schuman. Schuman kom från gränsområdet mellan Tyskland och Frankrike. Hans hemstad Metz har många gånger turvis varit under tyskt eller franskt styre. UPPKOMSTEN AV EUROPEISKA EKONOMISKA GEMENSKAPEN 9
Fördraget om upprättandet av Kol- och stålgemenskapen undertecknades i Paris 18.4.1951 om dess tillkomst satte i gång en process, som senare ledde till grundandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen Euratom sju år senare. Parisfördraget var en förebild för Romfördraget och den modell på vilken Europeiska unionens principer vilar än i dag. Kol- och stålgemenskapens fäder drömde om mycket mer, men som ett svar på en akut kris fann de med Monnets ord en begränsad men definierad punkt, från vilken uppbyggnaden av det nya Europa kunde börja. Det är av intresse att konstatera att grunden för nästan alla de ännu i dag fungerande europeiska samarbetsformerna lades under åren 1947 1957. Ur de krafter som med misstro såg på nationalstaten framväxte tanken om en europeisk union som kunde organisera sig enligt något slags federalistisk modell. En av de bärande krafterna bakom denna tanke var den italienske federalisten och motståndsledaren Altiero Spinelli. Han försökte få regeringarnas stöd för ett europeiskt parlament, där folkrepresentanterna skulle utarbeta en författning för Europa. Det första direkta valet till Europaparlamentet anordnades först 1979 och då invaldes Altiero Spinelli i parlamentet. På hans initiativ utarbetade ledamöterna i det första parlamentet ett utkast till en författning för en europeisk union, vilket dock inte fick någon betydelse. Återuppbyggnaden igångsattes med hjälp av amerikanska pengar. För att kanalisera Marshallhjälpen grundades Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete OEEC, vars medlemsstater började underhandla om att grunda ett gemensamt frihandelsområde. Förhandlingarna ledde till slut till att de länder som blev utanför Europeiska ekonomiska gemenskapen EEC, dvs. Storbritannien, Danmark, Norge, Sverige, Österrike, Schweiz och Portugal, grundade Europeiska frihandelsorganisationen Efta. Det nordkoreanska angreppet på Sydkorea i juni 1950, den sovjetiska ockupationen av Tjeckoslovakien och blockaden av Berlin fick amerikanarna att tro att det behövdes en satsning på försvaret i Västtyskland för att Västeuropa skulle kunna försvara sig mot kommunismen. På franskt initiativ förhandlade man fram ett avtal om ett europeiskt försvarssamarbete EDC, som dock senare föll i det franska parlamentet 1954 på gaullisternas och kommunisternas gemensamma motstånd. Av det gemensamma europeiska försvaret återstod Västeuropeiska unionen VEU. Organisationen, som har sitt 10 UPPKOMSTEN AV EUROPEISKA EKONOMISKA GEMENSKAPEN
huvudkvarter i Luxemburg, har en obetydlig praktisk betydelse. Men via VEU har de flesta av de nuvarande medlemsstaterna i EU förbundit sig till ett kollektivt försvar. Rädslan för Stalin gav mer kraft åt dem som talade för en politisk integration. Den f.d. brittiske premiärministern Winston Churchill föreslog hösten 1946 att Frankrike borde leda in Tyskland i Europas förenta stater. I maj 1948 hölls i Haag en kongress, som samlade de personer som vid den tiden hade ett starkt inflytande på politiken i Europa. Bland de över 200 deltagarna fanns Churchill och Monnet och bland dem som knappt tio år senare skulle bilda den ekonomiska gemenskapen fanns den blivande förbundskanslern Konrad Adenauer, Italiens blivande premiärminister Alciedo de Gaspari och Belgiens utrikesminister Paul-Henri Spaak på plats. Haagkongressen föreslog att ett europeiskt parlamentariskt organ skulle sammankallas. Förhandlingarna som startade i Haag ledde till bildandet av ett samarbetsorgan för de europeiska staterna, Europarådet, som har sitt säte i Strasbourg. Merparten av de självständiga staterna i Europa hör till Europarådet. Det utfärdar resolutioner och rekommendationer om åtgärder och medlemsstaterna förhandlar inom dess ram om multilaterala avtal på olika områden. Det mest kända avtalet som Europarådet ingått är konventionen om de mänskliga rättigheterna. Europarådet förväxlas ofta med Europeiska unionens råd och Europeiska rådet, som är EU:s beslutsfattande organ. Kol- och stålunionen visade sig vara en såväl ekonomisk som politisk framgång. Inspirerade av framgången, och efter att ha begravt det misslyckade europeiska försvarssamarbetet, samlades utrikesministrarna från kol- och stålgemenskapen till ett möte i Messina i Italien i juni 1955. Där diskuterades ett förslag som den holländske utrikesministern Johan Beyen uppgjort i Beneluxländernas namn om att grunda en gemensam marknad för all slags handel. Förhandlingarna i Messina kulminerade i en nattlig dialog på tumanhand mellan den belgiske utrikesministern Paul-Henri Spaak och den franske utrikesministern Antoine Pinay, som förhöll sig motsträvigt till den gemensamma marknaden. Efter samtalet gick Spaak ut på sin hotellbalkong i morgonsolens glans och sjöng O Sole Mio. Grundtanken för den gemensamma marknaden hade godkänts. Fördragen om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen EEC och Europeiska atomenergigemenskapen Euratom undertecknades i Rom den 25 mars 1957. Den f.d. brittiske premiärministern Winston Churchill talar vid Haagkongressen i maj 1948. Förhandlingarna efter mötet ledde till grundandet av Europarådet. UPPKOMSTEN AV EUROPEISKA EKONOMISKA GEMENSKAPEN 11
2 Europeiska unionens grundprinciper Gemenskapens uppgifter och mål Jean Monnet var livet igenom en hängiven anhängare av den europeiska integrationen. Den hållbaraste av hans idéer, kol- och stålgemenskapen EKSG, var en typisk skapelse för både honom och hans tid. Den baserade sig på uppfattningen att det bästa sättet att uppnå hållbara resultat var att förankra ett fördragsarrangemang i konkreta regler, tidtabeller och övernationella organ och att genomföra detta inom ett visst begränsat område. Monnets modell tilltalade många, men utvecklingen i Europa körde förbi den. Eskaleringen av det kalla kriget, misslyckandet med idén om ett europeiskt försvarssamarbete, behovet av att höja den västeuropeiska industrins och exportens konkurrenskraft och många andra skäl talade för ett mer omfattande samarbete. Alternativen som i sista hand stod till buds var inte en partiell eller fullständig integration, utan snarare frihandel eller en gemensam marknad. Europeiska ekonomiska gemenskapen föddes till slut inspirerad av kol- och stålunionen, men den var mycket mer omfattande och ambitiös både i fråga om syften och genomförande. I ingressen till Romfördraget deklarerade de sex signatärmakterna, Tyskland, Frankrike, Italien, Belgien, Holland och Luxemburg, sin önskan att lägga grunden till en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken och att säkerställa ekonomiska och sociala framsteg i sina länder genom gemensamma åtgärder för att undanröja de barriärer som delar Europa. De förkastade med andra ord modellen om en partiell integration som tillämpats vid grundandet av kol- och stålgemenskapen och be- 12 EUROPEISKA UNIONENS GRUNDPRINCIPER
slöt att skapa en gemensam marknad som baserade sig på all varuhandel och full rörelsefrihet för arbetskraften, kapitalet och tjänsterna. En annan betydelsefull skillnad gällde maktfördelningen mellan gemenskapen och dess medlemsstater. Kol- och stålgemenskapens verksamhet baserade sig i hög grad på oavhängigheten hos den övernationella Höga myndigheten i Luxemburg. Det motsvarande organet i den ekonomiska gemenskapen fick namnet kommission och den var från första början tvungen att dela makten med det parallellt grundade rådet, som representerade medlemsstaternas regeringar. Det har sagts att det viktigaste motivet för att grunda kol- och stålgemenskapen var att trygga freden i Europa. Samma sak kan sägas om den ekonomiska gemenskapen. Men vid tidpunkten för EEC:s uppkomst fanns det största hotet mot fredan på annat håll. Större riskfaktorer än oenigheterna mellan Tyskland och Frankrike var kommunismen och tudelningen av Europa som det kalla kriget lett till. Många ansåg att de västeuropeiska ekonomierna, kanske med undantag av Tyskland, var alltför små och svaga för att med framgång kunna klara sig ensamma i den hårdnande internationella konkurrensen. I synnerhet i Tyskland och Holland ansåg liberalisterna inom ekonomin och företagslivet att en omfattande ekonomisk integration var den enda möjligheten för Europa, som blivit efter i den teknologiska utvecklingen, att kunna konkurrera med den tidens starkaste ekonomiska makt, Förenta staterna. För fransmännen åter var det av största vikt att politiskt knyta Västtyskland, som strävade efter en ny uppgång, till Frankrike och Europa. Grunden för den ekonomiska gemenskapen skulle vara en gemensam marknad och en tullunion för samtliga varor. Man gick in för att genomföra den gemensamma marknaden stegvis under en övergångsperiod på tolv år. Man skulle skapa en gemensam politik för jordbruk, trafik, Den europeiska ekonomiska gemenskapens gränser sammanföll i stort med gränserna för det rike som Karl den store grundade i Rom år 800. Den europeiska gemenskapen har vuxit fram stegvis. Kartan visar utvidgningen av EEC i slutet av 1960-talet. EUROPEISKA UNIONENS GRUNDPRINCIPER 13
Den fransk-tyska axeln har från första början varit den drivande kraften inom gemenskapen, vilket man inte alltid insett i Finland. President Charles de Gaulle och förbundskansler Konrad Adenauer i Elyséepalatset i Paris 1963. arbetskraftens rörlighet och för de viktigaste ekonomiska sektorerna. För den ekonomiska utvecklingen grundades gemensamma organ och medlemsländernas transoceana områden och länder anslöts till gemenskapen. För alla dessa åtgärder hade skaparna av Romfördraget ett klart, gemensamt mål: en fortsatt förbättring av människornas levnadsvillkor i medlemsstaterna. Den gemensamma marknaden var ett projekt som såväl ekonomiskt som politiskt var före sin tid. Medlemsstaternas ekonomier hade skilts åt av tariffer, kvoter och andra tekniska handelshinder. De bestod av lagar, bestämmelser och officiell praxis, som till stor del skapats för att skydda det egna näringslivet och begränsa grannländernas industriella konkurrensförmåga inom det egna territoriet. De var synnerligen svåra att avskaffa. I praktiken lyckades man inte heller med det förrän mot slutet av 1980-talet, då förändringarna i fördragen gjorde det möjligt att med kvalificerad majoritet stifta gemenskaps- 14 EUROPEISKA UNIONENS GRUNDPRINCIPER
lagar, som var förpliktande för medlemsländerna. Den makt som gavs gemenskapens organ var politiskt rentav radikal. Trots att kommissionen inte blev en europeisk regering såsom federalisterna önskat, var den sammanlagda makt som innehades av kommissionen och rådet, som representerade regeringarna, oerhört stor för den tiden. Under ledning av Monnet fortsatte man att arbeta för ett samgående av samma typ som koloch stålgemenskapen och det ledde till fördraget om europeiska atomenergigemenskapen, vars verksamhetsmodell i hög grad liknar EKSG:s. Det är knappast upphovsmannens fel att kärnenergin inte fått den betydelse i den europeiska energiproduktionen, som man ännu på 1950- talet trodde att den skulle få. Europeiska ekonomiska gemenskapens toppmöte 1967. På bilden syns bl.a. Frankrikes premiärminister Georges Pompidou (tredje från vänster) och president Charles de Gaulle (fjärde från vänster) samt Italiens premiärminister Aldo Moro, som senare avled som offer för en kidnappning (tredje från höger). Gemenskapens uppgifter fastslogs i Romfördragets första artikel. Med hjälp av gemenskapen ville man uppnå en harmonisk ekonomisk utveckling inom gemenskapen som helhet, en fortsatt och balanserad ekonomisk tillväxt, en ökande ekonomisk stabilitet, en snabbare höjning av levnadsstandarden och nära relationer mellan medlemsstaterna. Syftet med den ekonomiska gemenskapen har till väsentliga delar förblivit oförändrat till våra dagar. Ord och hela meningar har ändrats och tillfogats. Deras ordning i fördragstexterna har ändrats, men även Europeiska unionens verksamhet vilar i allt väsentligt på dessa mål som uppskisserats på 1950-talet. Fördraget om Europeiska unionen som undertecknades i Maastricht i februari 1992 konstaterar att unionen skall grundas på Europeiska gemenskaperna samt den politik och de samarbetsformer som införs genom detta fördrag. Det sägs att fördraget markerar en ny fas i processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken, där besluten skall fattas så öppet och så nära EUROPEISKA UNIONENS GRUNDPRINCIPER 15
Under 1970-talet ökade EG:s jordbruksproduktion snabbt tack vare den gemensamma jordbrukspolitiken. Produktionen överskred konsumtionen och överskottet såldes med stöd från gemenskapen på världsmarknaden. Åren 1974 84 ökade exporten av gemenskapens jordbruksprodukter med över 250 procent. medborgarna som möjligt. Vid sidan av den ekonomiska tillväxten och stabiliteten har man bland annat tillfogat en hållbar tillväxt som beaktar miljön, en djupare ekonomisk integration, en hög nivå i fråga om sysselsättningen och det sociala skyddet samt solidaritet. För att nå dessa mål skall man förutom en gemensam marknad också upprätta en ekonomisk och monetär union. En del av meningarna och begreppen i dem har under loppet av årtiondena varit föremål för många besvärliga förhandlingar och i fördragstexterna har de med avsikt formulerats så att de kan ge upphov till tolkningar eller medvetet vara otydliga. Hit hör framför allt begreppen en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken och att besluten skall fattas så nära medborgarna som möjligt. För vissa betyder en allt fastare sammanslutning en utveckling, där varje nytt fördrag för oss närmare Spinellis och hans gelikars, federalisternas dröm om ett Europa med en självständig union som är fri från de konservativa nationalstaternas förmynderskap. För andra betyder den avsiktligt otydliga formuleringen ett sätt att minska den rättsliga bindningen av denna del av fördraget. För en del medborgare representerar ett beslutsfattande nära medborgarna en äkta federalism, där unionen så småningom inom allt fler områden använder sig av den makt som tidigare tillkommit nationalstaterna, och denna maktutövning sker i direkt samarbete med regionerna och befolkningen där. Andra uppfattar begreppet framför allt som en avveckling av den centralstyrda regleringen, som återger regeringarna den beslutsmakt som koncentrerats till Bryssel. Fördragstexten lämnar övernog med plats för dessa och många andra tolkningar. Som exempel kan nämnas subsidiariteten eller närhetsprincipen. I fördraget står att På de områden där gemenskapen inte är ensam behörig skall den i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå. Meningarna som redogör för avsikten med unionen och gemenskapens principer förbigås 16 EUROPEISKA UNIONENS GRUNDPRINCIPER
ofta i debatten i Finland som tomma fraser, främmande för oss. Men det är den inte alls. Formuleringarna har uppkommit som ett resultat av en utveckling under loppet av årtionden och de har föregåtts av otaliga kompromisser som krävt enighet. De uttrycker just det som de är avsedda för; att återge de principer och mål, som all verksamhet inom Europeiska unionen baserar sig på. Deras betydelse är stor, inte minst därför att utan dem vore det svårt att begripa vad Europeiska unionen står för. Man skall också komma ihåg att EG:s domstol genom sina beslut har gett ett konkret innehåll åt ingressen till en del av fördragen. Till exempel principen om gemenskapsrättens direkta rättsverkan är en följd av EG-domstolens tolkning av grundfördraget. Grundfördragen Europeiska unionen har ingen grundlag i den betydelse som ordet används inom nationell rättsordning. Unionens verksamhet vilar på de grundfördrag som ingåtts mellan medlemsstaterna och som de förbundit sig att följa. Fördragen är fyra till antalet: Fördraget om upprättandet av Gemenskapens industri förlorade mycket av sin konkurrenskraft på 1970-talet till följd av oljekrisen. Europeiska kol- och stålgemenskapen, Paris 18.4.1951, Fördraget om upprättandet av Europeiska (ekonomiska) gemenskapen, Rom 25.3.1957, Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen, Rom 25.3.1957 och Fördraget om Europeiska unionen, Maastricht 7.2.1992. Det finns ett flertal avtal på samma nivå som kompletterar och reviderar de ovan nämnda fördragen. De viktigaste av dessa är Konventionen om gemensamma organ för Europeiska gemenskapen, Rom 25.3.1957, Fördraget om upprättande av ett enda råd och en enda kommission för Europeiska gemenskaperna, Bryssel 8.4.1965, Europeiska enhetsakten, Luxemburg och Haag 17.2 och 28.2.1986, Amsterdamfördraget, Amsterdam 2.10.1997 och Nicefördraget (undertecknat 26.2.2001, torde ratificeras 2002). Vid anslutningen till unionen godkände Finland innehållet i samtliga dittills gjorda grundfördrag och de förpliktelser som de medför. Till den del som man vid medlemsförhandlingarna kommit överens om något annat, ingår det i anslutningsakten, som är likställd med grundfördagen. EUROPEISKA UNIONENS GRUNDPRINCIPER 17
Unionen som rättssystem Den rättsordning som de europeiska gemenskaperna skapat kallas europarätten. Det är tills vidare det enda existerande övernationella rättssystemet. Den viktigaste skillnaden jämfört med statlig och nationell rättsordning är att europarätten innehåller bestämmelser enbart gällande de områden som de europeiska gemenskaperna enligt grundfördragen har rätt att lagstifta om. Europeiska unionen kan med andra ord fatta beslut som är juridiskt bindande för medlemsstaterna och medborgarna i dessa endast i sådana ärenden, som den enligt någon artikel i grundfördragen har rätt till. I övriga fall tillkommer makten medlemsstaterna. Europarätten har direkt rättsverkan. Genom gemenskapsrätten kan med andra ord Högkvarteret för gemenskapernas domstol utanför staden Luxemburg. På samma område finns också andra av gemenskapens institutioner, bl.a. Europeiska investeringsbanken och konferenscentret i Kirschberg, där rådet sammanträder i april, juni och oktober. medborgarna i medlemsstaterna ges rättigheter eller åläggas skyldigheter utan ett särskilt godkännande av de nationella parlamenten. En medlemsstat är skyldig att ersätta individer eller företag för skada, som de lidit ifall verkställigheten eller tillämpningen av någon rättsakt försummats. Den direkta rättsverkan kan basera sig på grundfördragen eller på en tolkning av Europeiska gemenskapernas domstol. Europarätten är primärrätt. Detta innebär att vid en konfliktsituation måste den nationella rätten ge vika. Enskilda personer och företag har rätt att kräva en direkt tillämpning av gemenskapens rättsakter i de fall dessa förpliktar medlemsstaten att trygga rättigheter eller fördelar för den enskilde. I vissa fall kan man direkt åberopa bestämmelserna i direktiven inför nationella myndigheter och domstolar oberoende av om det i ärendet utfärdats några nationella normer. Europarätten inverkar på den nationella lagstiftningen på många olika sätt. Som medlemmar av unionen överlåter de nationella lagstiftningsorganen en del av sin kompetens åt unionens organ. Lagstiftarna i medlemsstaterna förbinder sig att i sina länder verkställa de beslut som unionens organ fattat. De nationella domstolarna skall i sina beslut följa de riktlinjer som 18 EUROPEISKA UNIONENS GRUNDPRINCIPER
stakats ut av europarättens högste domare, Europeiska gemenskapernas domstol i Luxemburg. De allmänna rättsprinciper som domstolen i Luxemburg slagit fast utgör en del av gemenskapens rättsordning. Till dessa principer hör tryggandet av en rättvis rättegång i anslutning till förvaltningen och rättskipningen, överklagningsrätt, skyldigheten att beslut skall motiveras och proportionalitetsprincipen. Angående principen om individens grundläggande rättigheter har man bland annat dragit den slutsatsen att ett beslut av ett unionsorgan kan vara ogiltigt om det strider mot grundfördragen. Europarätten indelas i primärrätt eller ursprunglig rätt och sekundärrätt eller härledd rätt. Med primärrätten avses grundfördragen inklusive revideringar, tillägg och anslutningsakterna för nya medlemsstater. Sekundärrätten omfattar alla de rättsakter som är ett resultat av gemenskapernas eget lagstiftningsarbete. Maastrichtfördraget befullmäktigade gemenskapernas domstol att bötfälla medlemsstater som inte följer dess domslut. Sekundärrätten täcker gemenskapernas samtliga områden. Merparten utgörs av myndighetsinstruktioner i form av administrativa bestämmelser i medlemsstaterna. Lagstiftningsformer En förordning skall ha allmän giltighet. Den skall till alla delar vara bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. (Artikel 249) Förordningen (regulation) är sekundärrättens mest bindande bestämmelse. En förordning träder som sådan i kraft i alla medlemsländer, och behöver inte godkännas eller verkställas av medlemsstaterna. För att man skall kunna garantera att förordningarna införs så enhetligt som möjligt är detta rentav förbjudet. Om unionen utfärdar en förordning i någon fråga, måste medlemsstaterna häva de bestämmelser som står i strid med förordningen. Ett direktiv skall med avseende på det resultat som skall uppnås vara bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat, men skall överlåta åt de nationella myndig- EUROPEISKA UNIONENS GRUNDPRINCIPER 19
heterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. (Artikel 249) Direktiven används framför allt för att utveckla, samordna och harmonisera den nationella lagstiftningen. Direktiven är lagstiftningsanvisningar som ålägger medlemsstaterna att ändra innehållet i sin nationella lagstiftning så att den överensstämmer med det som avses i direktivet. Vanligtvis skall lagstiftningsdirektiven sättas i kraft i medlemsstaterna inom en utsatt tid. Direktivet kan innehålla ett minimikrav, som tillåter att medlemsstaterna har högre normer än gemenskapen, eller så tillåter det inga nationella avvikelser. Ett beslut skall till alla delar vara bindande för dem som det är riktat till. (Artikel 249) Allmänna bestämmelser kan också utfärdas i form av beslut. Oftast används beslut när en fråga som reglerats i en förordning eller ett direktiv måste preciseras. Rekommendationer och yttranden skall inte vara bindande. (Artikel 249) Såväl rådet som kommissionen kan ge rekommendationer eller avge yttranden. Ingendera är bindande och de gäller i regel gemenskapens egna organ. Ett tiotal rekommendationer ges årligen och totalt har cirka 200 utfärdats. Verkställighet av rättsakter Allan Rosas, medlem av EG-domstolen, och Virpi Tilli, domare vid förstainstansrätten. Efter att en rättsakt utfärdats får myndigheterna i medlemsstaterna information om den och den publiceras i gemenskapens Officiella tidning. Om rättsakten kräver verkställighet på nationell nivå, måste medlemsstaterna ändra sina lagar och bestämmelser inom den utsatta tiden. Ett meddelande eller en notifikation om att rättsakten verkställts skall sändas till kommissionen. En notifikation måste också tillställas kommissionen om ett land utfärdar nya lagar eller bestämmelser i frågor, som hör till unionens kompetens. En av kommissionens viktigaste uppgifter är att övervaka att grundfördragen och lagstiftning som utfärdats på basis av dem verkställs. Genom notifikationerna följer kommissionen upp hur medlemsländerna följer de direktiv som gemenskapen ger. Om regelverket inte satts i kraft på vederbörligt sätt eller om notifikationen är bristfällig, ber kommisionen vid behov om ytterligare utredningar och ger en reprimand till medlemsstaternas regeringar om observerade bristfälligheter. I själva verket kan vem som helst som anser att gemenskapens rättsakter tillämpats felaktigt klaga hos kommissionen. Kommissionen har rätt att erhålla alla 20 EUROPEISKA UNIONENS GRUNDPRINCIPER
behövliga uppgifter av medlemslandets myndigheter för att utreda en misstänkt förseelse och kan även utreda frågan på ort och ställe. Om anmärkningen inte leder till önskat resultat, måste kommissionen överlämna ärendet att avgöras av Europeiska gemenskapernas domstol. Kommissionen för med andra ord då talan mot en medlemsstat som underlåtit att iaktta sina fördragsenliga förpliktelser. Vid sidan av den allmänna övervakningen har man inom en del områden skapat egna tillvägagångssätt. Dessa används bland annat gällande gemenskapens konkurrensbestämmelser, vars verkställighet kommissionen ensam svarar för. Allmänt taget har medlemsstaterna skött sig bra när det gäller att verkställa de bestämmelser som utfärdats på gemenskapsnivå. Direktiven om den inre marknaden har nästan i sin helhet överförts till den nationella lagstiftningen. Under de senaste åren har de största förseelserna i fråga om gemenskapslagstiftningen gällt den fria rörligheten av varor. Ett av de fall som väckt störst uppmärksamhet var den franska regeringens beslut 1999 att låta bli att följa gemenskapens beslut om att häva förbudet mot export av nötkött från Storbritannien. EGdomstolen fastslog i december 2001 att beslutet var olagligt. För Finlands del har verkställigheten av gemenskapslagarna fungerat bra. Under de första medlemsåren förekom det främst problem i fråga om införandet av bestämmelser om miljöskyddet och beskattningen. Domstolen har behandlat klagomål mot Finland som gällt bland annat beskattningen av import av begagnade bilar, naturskyddsområden, begränsning av import av alkohol och luftfartsavtal. Maastrichtfördraget undertecknades i februari 1992. EUROPEISKA UNIONENS GRUNDPRINCIPER 21
3 Europeiska unionens institutioner Institutioner Beslutsfattandet i Europeiska unionen bygger på ett enhetligt system med verksamhetsorgan, där basen utgörs av institutioner som är gemensamma för alla gemenskaperna. Tillsammans bildar de en helhet, vars oavhängighet och okränkbarhet är en av hörnstenarna i unionen. Enligt Romfördraget är institutionernas uppgift att svara för de uppgifter som i enlighet med fullmakterna i grundfördraget anförtrotts gemenskapen. EU:s egentliga institutioner rådet kommissionen parlamentet domstolen revisionsrätten Andra institutioner ekonomiska och sociala kommittén regionkommittén Andra viktiga gemenskapsorgan Europeiska investeringsbanken Europeiska centralbanken 22 EUROPEISKA UNIONENS INSTITUTIONER
Bakgrunden till särdragen i unionens institutioner står att finna i kol- och stålgemenskapens historia. Då trodde man att gemenskapsorganen borde vara oberoende av medlemsstaternas regeringar, för att gemenskapen kunde uppnå ett samarbete på högre nivå än vad de traditionella formerna för internationellt samarbete medgav. Likaså ansåg man att gemenskapens organ bildade en helhet, som tack vare sin permanenta natur utgör en garanti för den fortsatta integrationen oberoende av regeringsskiften och svängningar i folkopinionen. Dessa motiveringar håller än i dag. Tydligast syns detta i EG-domstolens ställning. Domstolens skyldighet är att säkerställa att gemenskapens regelverk efterföljs. Om det uppstår en konflikt mellan gemenskapens regelverk och nationell lagstiftning, måste den senare vika. När man skapat och vidareutvecklat institutionerna har man hela tiden varit tvungen att söka efter balans, i synnerhet i två hänseenden. För det första är det fråga om hur man fördelar makten mellan nationalstaterna och de övernationella institutionerna i den union som staterna grundat. EU:s makt kan åsidosätta en medlemsstats behörighet eller den kan vara parallell eller konkurrerande, men den skall alltid basera sig på de grundfördrag som medlemsstaterna framförhandlat. Den nuvarande kompetensfördelningen kan indelas i tre grupper beroende på i vilken utsträckning behörigheten överförs: Ärenden där medlemsstaterna helt har överfört behörigheten till gemenskapen. Sådana frågor är till exempel jordbrukspolitiken och handelspolitiken. Inom dessa sektorer fattas alla lagstiftningsbeslut på gemenskapsnivå. Ärenden där endast en del av behörigheten överförts från medlemsstaterna till unionen. Som exempel kan nämnas utvecklingssamarbetet, beskattningen och miljöpolitiken. Ärenden där medlemsstaterna samarbetar inom den institutionella strukturen, men som ändå inte hör till Europeiska gemenskapens kompetens. Sådana frågor är utrikes- och säkerhetspolitiken och samarbetet i rättsliga och inrikes frågor. För det andra bör man finna en jämvikt mellan unionens olika institutioner. För medborgarna är det tydligen ofta svårt att uppfatta skillnaderna mellan dem. Långt ifrån alla vet exempelvis att de finländska tjänstemän som arbetar vid kommissionen eller de parlamentsledamöter som valts från Finland inte alls representerar Finland. Kommissionen är ett övernationellt organ, vars anställda skall driva och främja Europeiska unionens intressen. De varken kan eller får ta emot instruktioner från regeringen eller myndigheterna i Finland. Likaså representerar EU-parlamentarikerna, som väljs genom direkta val, sina väljare och arbetar i parlamentet enligt den europeiska partifördelningen och den partidisciplin som varje parti tillämpar. Frågan om maktfördelningen mellan de olika institutionerna gäller framför allt vems makt som utövas vid beslutsfattandet. Rådet utövar sin makt i medlemsregeringarnas namn, och regeringarna skall åtnjuta sina egna nationella parlaments förtroende. Kommissionens uppgift är att främja hela Europeiska unionens intressen. Ledamöterna i detta kollegium är i praktiken utsedda av medlemsländernas regeringar, men som en helhet skall kollegiet åtnjuta parlamentets förtroende. Parlamentets makt baserar sig på de europeiska väljarnas förtroende, som mäts i val vart femte år. Europeiska rådet Europeiska rådet som mer populärt kallas EU:s toppmöte är egentligen inte något unionsorgan. Det första toppmötet anordnades 1974 på initiativ av det dåvarande ordförandelandet Frankrikes president Valery Giscard d Estaing. Presidenten hade troligen i tankarna att medlemsstaternas politiska ledare då och då skulle mötas för intima och inofficiella diskussioner. Så blev det inte, utan toppmötena började hållas regelbundet, minst två gånger i året. Vid dessa började man lösa de mest olika problem, som rådet under ledning av fackministrarna inte kunde få bukt med. I dag är Europeiska rådet ett möte för statsöverhuvud och regeringschefer, vilket varje EUROPEISKA UNIONENS INSTITUTIONER 23
ordförandeland ordnar, i allmänhet två gånger per ordförandeperiod. Enligt Maastrichtfördraget skall Europeiska rådet ge de impulser som behövs för att utveckla unionen och fastställa de allmänna politiska riktlinjerna. De flesta medlemsländer företräds av sin statsminister. Europei ska rådets egentliga möten hålls i slutet av en ordförandeperiod i juni och december. I och med att mötesrytmen blivit intensivare har också toppmötenas program fått en fast ram. Det egentliga toppmötet börjar i allmänhet fredag morgon och avslutas lördag eftermiddag. Mötessessionen inleds med att ordföranden för Europaparlamentet framför en hälsning. Diskussionerna om de besvärligaste och mest inofficiella frågorna förs under mötespauserna, vid luncherna och middagarna. Lördag förmiddag finslipas de konklusioner som tjänstemännen berett under nattens lopp. Utrikesministrarna sammanträder till egna möten i samband med toppmötet för att diskutera aktuella utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Övergången till den gemensamma valutan samt den ekonomiska politikens ökande betydelse har lett till att under de senaste åren har också finansministarna deltagit i vissa delar av toppmötet. Finansministrarnas roll förstärktes ytterligare när Europeiska rådet (Lissabon, mars 2000) beslutade att det framöver varje vår samlas för att diskutera den ekonomiska politiken. Europeiska rådet fattar egentligen inga beslut i ärenden som hör till unionens kompetens. Rådets uppgift är närmast att ge unionen impulser för utvecklingen och fastställa allmänna politiska riktlinjer för denna. Som avslutning på mötet publiceras riktlinjerna i form av slutsatser. Som bilagor till slutsatserna ingår vanligen av Europeiska rådet utarbetade lägesrapporter om olika sektorer av unionen. En gång om året antar Europeiska rådet en rapport om framstegen i unionen. Rapporten föreläggs därefter Europaparlamentet. På grund av den inofficiella och speciella karaktären på Europeiska rådets möten har man också velat begränsa deltagarantalet. Normalt har endast två representanter från varje land tillträde till mötessalen. Utöver dem är också kommissionens ordförande samt en mindre grupp av tjänstemän från kommissionen, rådets sekretariat och ordförandelandet närvarande. På detta sätt har man försökt se till att de politiska ledarna skall kunna utbyta tankar i en liten krets. Diskussionerna i Europeiska rådet bandas, men banden överlåts inte ens till medlemsländernas regeringar. På grund av att det dock vid toppmötena fattas viktiga beslut, har man gått in för att några tjänstemän deltar för att anteckna de gjorda inläggen. Ifrågavarande tjänstemän går sedan under diskussionens gång i tur och ordning ut för att informera delegationernas kontaktpersoner, som väntar utanför sessionssalen. Kontaktpersonernas uppgift är att förmedla informationen vidare till delegationerna. Under de senaste åren har Europeiska rådet vuxit till ett mammutmöte, som medlemsländerna anser vara den viktigaste enskilda händelsen under sin ordförandetid. I stats- och regeringschefens följe ingår oftast utrikes- och europaministern, finansministern samt en grupp tjänstemän och rådgivare, som även för de minsta ländernas del växer till flera tiotal. Utöver de egentliga deltagarna, deras delegationer, kommissionen, rådssekretariatet och arrangörerna från värdlandet är ett par tusen journalister på plats för att rapportera från mötena. Statsministern leder den finländska delegationen vid Europeiska rådet. Republikens president deltar i mötena, ifall frågor som hör till presidentens kompetensområde behandlas. Utrikesministern deltar i samtliga möten och även finansministern är med på de flesta av toppmötena. I takt med att Europeiska rådets faktiska betydelse ökat har man under de senaste åren krävt att det borde institutionaliseras och mötena förberedas på samma sätt som rådets möten. Några formella förändringar i Europeiska rådets verksamhetsformer har emellertid inte gjorts. Man har framför allt varit rädd för att man i så fall skulle förlora den sista garantin för ett smidigt samarbete EU-länderna emellan; möten där statscheferna kan staka ut betydelsefulla riktlinjer för integrationsutvecklingen och där meningsskiljaktigheter som uppstått vid samarbetet på lägre plan i sista hand kan redas ut. Under Finlands ordförandeperiod hölls Europeiska rådets möte i Helsingfors i december 1999. Under vårt ordförandeskap arrangerades också ett extra möte. Vid detta möte, som hölls i oktober i Tammerfors, behandlades rättsliga och inrikes frågor. 24 EUROPEISKA UNIONENS INSTITUTIONER