NorrlandsOperans Symfoniorkester segerstam & Sibelius 21.4 Dirigent: Leif Segerstam Solist: Pia Segerstam, cello Musik av Segerstam, Sibelius & Britten
NorrlandsOperans Symfoniorkester Det som i dag är NorrlandsOperans Symfoniorkester var från början en militär blåsorkester som bildades redan 1841. Stråksektionen kom till 1974 i samband med grundandet av NorrlandsOperan. Som symfoniorkester fick man sin nuvarande form och formella status 1991 och sedan dess har orkestern upplevt en avsevärd utveckling. I dag består den av 47 yrkesmusiker, varav många även framträder i olika kammarmusiksammanhang. Utöver den ordinarie konsertverksamheten spelar symfoniorkestern en viktig roll som operakapell. Man uppträder också under Norrlands- Operans två festivaler, MADE och Umeå Jazzfestival och turnerar såväl i Sverige som utomlands. NorrlandsOperans Symfoniorkester har flera gånger uppmärksammats på den internationella skivmarknaden. För skivan Shifting Landscapes har orkestern fått en prestigefull fransk utmärkelse och för inspelningen av Rosenbergs opera Lycksalighetens ö har man tillsammans med den övriga ensemblen belönats med en Grammis. För inspelningen av skivan Urban Concertos, med musik av den amerikanske tonsättaren David Chesky, har orkestern nominerats för en Grammy Award. Sparbanksstiftelsen Norrland satsar på regional utveckling och kultur. Stiftelsen har inköpt två kvalitetsfioler som får disponeras av Norrlands- Operan i Umeå, dels en raritet tillverkad i Mantua Camilli Skola ca 1745 och dels en svensktillverkad fiol av Jan Larsson från Malung.
Program Jean Sibelius (1865 1957) Symfoni nr 7, C-dur, opus 105 (1926) [21 ] Adagio - Vivacissimo - Allegro molto moderato, Helleniskt rondo Benjamin Britten (1913 1976) Symfoni för cello och orkester, opus 68 (1963) [35 ] Allegro maestoso Presto inquieto Adagio cadenza ad lib Passacaglia: Andante allegro Solist Pia Segerstam Paus Leif Segerstam (f. 1944) Symfoni nr 207 ( Pururavas & Urivashi Blubblub & Därrur...?) (uruppförande) [22 ] Jean Sibelius Karelia-svit, opus 11 (1893) [14 ] Intermezzo Ballade Alla marcia SR P2 spelar in konserten.
Leif Segerstam dirigent Leif Segerstam dirigent, tonsättare, pianist och violinist föddes 1944 i Vasa, Finland. Han studerade på Sibelius-Akademien i Helsingfors och Juilliard i New York och har varit chefdirigent vid Österrikiska Radions Symfoniorkester, Finska Radions Symfoniorkester samt Danmarks Radios Symfoniorkester, därtill gästdirigent över hela världen. Efter tolv år som chefdirigent vid Helsingfors Filharmoniska Orkester fick han hederstiteln chefdirigent emeritus. 1995 2000 var han chefdirigent och musikchef vid Kungliga Operan i Stockholm. Sedan 1997 är han professor i dirigering vid Sibelius-Akademien. 1999 fick han Nordiska Rådets pris för sin outtröttliga insats för skandinavisk musik. I skrivande stund har han komponerat 239 symfonier, 29 stråkkvartetter, 11 violin- och fyra pianokonserter och mängder av kammar- och vokalmusik. På skiva har han med lika mycket auktoritet som insikt spelat in alla Mahlers, Sibelius och Nielsens symfonier, färgstarka tolkningar av Skrjabin, Schnittke, Rautavaara och Allan Pettersson, men också musik av nyare tonsättare som John Corigliano och Christopher Rouse. Pia Segerstam cello Pia Segerstam har en minst sagt musikalisk familj. Hon är dotter till Leif och Hannele Segerstam som är violinist och är också gift och har tre barn med tonsättaren och pianisten Christophe Sirodeau. Som cellist bländar hon med sin tekniska precision och sitt musikaliska djup. Hon har studerat på Esbo Musikinstitut för Seppo Laamanen, vid Sibelius-Akademien för Arto Noras och vid Pariskonservatoriet för Michel Strauss och Philippe Muller, där hon tog första pris i kammarmusik och cello. 1994 2005 studerade hon även kammarmusik för Christian Ivaldi och har gått mästarklasser för William Pleeth, Steven Isserlis, Aldo Parisot, Janos Starker, Frans Helmerson och Julius Berger. Hon har spelat med en lång rad stora europeiska orkestrar, är hängiven kammarmusiker och har bland annat på skiva tolkat Nikos Skalkottas alla verk för cello och orkester till 50-årsminnet av hans död. Med sin make står hon i spetsen för Internationella Skalkottas/Feinberg-sällskapet för att lyfta fram Skalkottas (1904 1949) och Samuil Feinbergs (1890 1962) orättvist förbisedda musik. Förutom sin faders musik har hon uruppfört verk av Victoria Borisova Ollas. Jean Sibelius Vid uruppförandet i Stockholm 1924 kallade Sibelius sin Symfoni nr 7 Fantasia sinfonica I och planerade troligen en dito II. Nu bär Symfoni nr 6 dubbelnamnet Fantasia I och nr 7 även Zweite Phantasie, jämsides med Fantasia sinfonica I. Vid uruppförandet väntade han sig en fullständig skandal, men överraskades av framgången och beklagade bara att det hemska spöket inom honom inte gick att undfly. Att han undvek att tala om egentliga symfonier kan dels bero på att
han tänkte sig något helt nytt, dels på tidsbakgrunden, en av Finlands mest tragiska perioder med rödgardisternas kamp mot de vita i Helsingfors i december 1917. Då hade han redan de båda blivande symfonierna i huvudet. I dagboken: Anarkin tilltar. Mitt olyckliga land. Jag ser allt i svart. I brev skrev Sibelius om sin avsikt med nr 7: att skildra livsglädje och vitalité med appassionato-inlägg i tre satser, den sista ett helleniskt rondo. Han förklarade att allt smidande på den etiska linjen var som om jag vore i beråd att lämna livet och vid nedstigandet i min grav skulle skjuta en örn i flykten. Livsglädjen kom sig av att Finland utropat sin självständighet på nyåret 1918. Symfoni nr 7 liksom nr 5 och 6 beskrev han som trosbekännelser i kontrast till allt annat han skrivit. Hans egen inställning till vad som hände var entydig. När hans hem utsatts för en rödgardistrazzia talade han om en hop banditer beväpnade till tänderna och jag en nervös komponist utan vapen. Han led av de hemligt rödas hatfulla blickar som att gå på en vulkan medan han kände livet glida sig ur händerna. År efter år arbetade han på det ordentliga, symfonierna 6 och 7, beredd att ändra allt efter musiktankarnas utveckling ( som alltid är jag mina tematas slav ). Nr 7 stöptes i en enda sats men i tre avsnitt, i C-dur men i modal balansgång kring dur-moll-tonaliteten, med en mångstämmig hymn i Palestrina-stil som en av höjdpunkterna (Sibelius Parsifal enligt Kussevitskij). Det helleniska rondot, eller Olympos-temat, mörknar i vivacissimo-delen till c-moll med apokalyptiska dimensioner men återtar i symfonins slut ( det oerhörda ögonblicket enligt Erik Tawaststjerna) sin effekt av berg hägrande i aftonrodnaden. Benjamin Britten 1963 for Benjamin Britten och hans livskamrat Peter Pears till Sovjet. På plats där arbetade han på en ny Cellosymfoni för musikdissidenten Mstislav Rostropovitj, tänkt att uruppföras vid den sommarens Aldeburgh-festival. Så blev det inte. Rostropovitj blev sjuk, och i mars året därpå ledde Britten uruppförandet i Moskva. En medresande kritiker rapporterade om ett nytt landmärke i Brittens stil och hans främsta instrumentalverk dittills, så rätt att man knappt kunde tro att man inte känt det halva sitt liv. När Rostropovitj därpå äntligen kom till Aldeburgh tvekade ingen om att Britten skrivit ett mästerverk. Däremot väckte hybridgenren viss debatt varken cellokonsert eller symfoni och när Britten var i Sovjet igen i december 1965 förbjöd han ett nytt framförande med Rostropovitj då den korkade unge Moskva-dirigenten tycktes tro att stycket var en vanlig enkel ackompanjerad konsert. Men det blev nya Sovjetresor, då solisten fått bekymmer med utresevisum efter sitt stöd åt Nobelpristagaren Solsjenitsyn. Cellosymfonin hade beställts av Rostropovitj i början på 1962. Titeln antyder att stycket inte är något bravurverk för solist och orkester och inte heller en symfoni med obligat cellostämma. På ett djupt
personligt sätt förenar det förtätning och klangligt raffinemang på klassisk grund, genom att konfrontera diatoniska och kromatiska liksom dissonanta och konsonanta element, allt genom att bevara traditionella symfoniska principer, så som vi känner igen alltifrån Brittens närmande till tolvtonstänkandet i Turn of the Screw 1954. Utan att avvisa eller acceptera tekniken hos Schönberg, Berg, Webern och Stockhausen vann han musikaliska uttryck av inte mindre radikalt slag. Första satsen i klassisk sonatform står en Alban Berg nära samtidigt som lyssnaren finner sig tillrätta ungefär som i stormmellanspelen i Peter Grimes. Scherzot (Presto inquieto, oroligt presto) spelar upp en mardrömsmakaber nattmusik, övergående i avklarnad skönhet i adagiot. Över pukrytmerna bygger han upp en begravningsmarschliknande elegi, varpå en kadens slår en bro över till slutpassacaglian i sex variationer, själva kulmen på hans komponerande för orkester. Leif Segerstam Ingen vanlig tonsättare uruppför en Symfoni nr 207 och därför är det heller inte konstigt att det är just Leif Segerstam som gör det. Med sin enorma personlighet och fryntliga uppsyn à la Brahms, men än mera i sak med idén om ständiga aha-upplevelser, är han ett sant original inom konstmusiken. Att han dessutom ger stort utrymme för musikernas medskapande i det han kallar fripulserande musik, gör honom ännu mer unik. Så här skriver han själv om kvällens uruppförande: Pururavas och uriwashi är sanskrit och sades vara ett skådespel, som uppfördes i liten intim krets för Ludwig II, som byggde Versailles-kopian Der Spiegelsaal på Heerensee, Chiemsee, där jag konserterade med Philharmonia Orchestra för några år sedan... det skulle vara ett slags Romeo & Julia- eller Tony & Maria-story... När jag kom till Helsingfors från Österbotten hösten 1947 hade jag i sann skrift ett eget fantasiskådespel på gång: ur toalettstolen hujhuj kunde plötsligt dyka upp blubb-blubb-pojken med sin flickkompis därur...! Med alla dessa dramaturgiska inspirationskällor föddes igen en fri-pulsativ happening: 207:an, för stor orkester i ROSENKRANZ-form med sex portionspärlor av segerstamismer i olika tappningar och atmosfärer, att tolkas utan dirigent. 3-4 minuter till nästa auditiva signal, i stället för gestik från en semaforör framme på podiet med onödigt bodylanguage, betydde sex gånger att minimidurationen vore 18 och maximum 24 minuter. Bäst vore 22 minuter... Med paustider gaffelerade, då man med extra öppnade öron väljer startpunkt för att delta i det gemensamma musicerandet igen, görs varje genomspelning litet annorlunda, och tolkningen blir slipad med erfarenheterna från tidigare spelningar... Vad sker NU omkring mig? Skall jag spela emot eller medhårs med de andra, kan musikern tänka. Eller: senast när det lät så här tyckte jag att jag skulle ha reagerat tidigare i min paus-situation. Alltså det kan jag ju NU försöka... Spontaniteten är inbyggt garanterad så att säga surfa och klicka med i displayandet av mina homepagesajter partitursidorna. Det är direktdistribution från musikgladiatorns ljudkälla på estradaltaret. Konsumenten/bänkmusikern kan docka sig som en
satellit till moderskeppet och ta sin tripp, med så högt uppskruvat fantasifullhetsmaximum som nollställigheten, innan överföringen börjat, tillåter. Have Fun. Jean Sibelius Sibelius Karelia-svit skrevs som tablåmusik 1893 för en studentfest i Helsingfors till stöd för kultur och all nöd i Östkarelens fattiga gränsbygder mot den ständiga faran Ryssland. Sibelius kände trakten och folket efter sina resor för att uppteckna runosånger. Tanken var att anknyta till historien kring gränsfästet Viborgs slott, byggt 1293 av svenske marsk Torgils Knutsson, och därmed också vår utpost mot öster. Därför ville Sibelius knyta ihop runosången med en medeltida svensk ballad han valde Dansen i Rosenlund. Musiken mottogs med drag av sentida Beatles-uppståndelse: Ingen musik hördes ty alla skreko och applåderade, skrev Sibelius som själv dirigerade. Redan här fanns således en politisk upprorsanda som skulle kulminera vid de historiska tablåerna sex år senare, med den senare mördade ryske generalguvernören i kejserliga logen, då Finlandia ingick under namnet Finland vaknar. Denna gång framfördes en uvertyr, nu Karelia-uvertyren, opus 10, och tre tablåer, nu Karelia-sviten, opus 11. I Intermezzot målas 1200-talstämningen upp med växelsång mellan två runosångare och slottets grundläggande, i ett fugato, varpå karelska jägare i en processionsmarsch bär fram pälsverk som gåva till den litauiske fursten. I Balladen hörs den svenska medeltidsballaden med engelskt horn i sångstämman, och i slutmarschen antyds stridslarmet under Pontus de la Gardies belägring av Kexholms slott, förlorat till Ryssland 1721. Sviten blev mycket populär men kom att upplevas som något av ett olycksbarn av Sibelius eftersom den kidnappades av nazisterna. 1935 uruppfördes den i Hamburg i ett program där även Sinfonia svastika av dansken Louis Glass ingick. Sibelius rasade: Då jag ej känt till spelet bakom kulisserna får jag stå mitt kast. Men värre skulle det bli. 1942 meddelade den nazistiska propagandaministern Goebbels att sviten spelats vid grundandet av ett tyskt Sibeliussällskap, samtidigt med att en lång lista på Sibeliusverk rekommenderades åt tyska dirigenter. Vis av erfarenheten bad Sibelius dirigenten Georg Schnéevoigt försöka se till att Symfoni nr 7 blev inspelad på skiva. Och Karelia-sviten ville han inte längre riktigt kännas vid. Rolf Haglund
NorrlandsOperans Symfoniorkester Våren 2011 Romeo och Julia Musik av Ravel, Tjajkovskij & de Falla Tor 20.1 Minnet av en ängel Musik av Britten, Berg, Walton & Mendelssohn Tor 27.1 Pelléas & Mélisande Musik av Wagner, Schumann, Sibelius & Brahms Tor 3.2 Otello Opera Verdis tidlösa relationsthriller i nytt ljus Lör 26.2 lör 26.3 Bland gurkor och palsternackor Barnkonsert från 3 år Med en blåsensemble och sångerskan Anna Jakobsson sön 27.3 Sisyphus Dreams Musik av Mats Larsson Gothe (uruppförande), Verdi & Mendelssohn Tor 31.3 Sjung med trollmor Barnkonsert från 3 år Med en blåsensemble och sångerskan Elin Thelberg Sön 10.4 Fantomen på operan Stumfilmskonsert Med filmmusiklegendaren Carl Davies Tor 14.4 Segerstam & Sibelius Musik av Sibelius, Britten & Segerstam (uruppförande) Tor 21.4 Pathétique Musik av Delius, Musorgskij & Tjajkovskij Tor 5.5 Blood on the Floor ingår i MADE Musik av Mark-Anthony Turnage Tor 12.5 Läs mer på www.norrlandsoperan.se Våra sponsorer