satt längst ut på klipporna och påminde om säsongs anställda parkeringsvakter. Ovanför dem samlade sig småskrakar och knipor i stora flockar.

1 Dolly ärver ett hus Plötsligt fick jag lust att bita dig lite i vaden. Dolores Svanskog tittade ömt men också lystet på Holgers nakna underben. Han var klädd i kakishorts som de flesta män i övre medelåldern denna varma sensommar på den svenska västkusten. Han rodnade lätt under sin solgula halmhatt. Dolores, Holgers hyresvärdinna i Göteborg, var sedan några månader tillbaka också hans stora kärlek. Hon hade valt ut honom. De stod hand i hand längst ute på klipplandskapet Stångehuvud, Lysekils vackra utpost mot Västerhavet. Tänk, sa Dolly. Jag har läst att det finns gator i Rotterdam som är byggda av granit från Stångehuvud. Å, vad jag längtar efter att dansa på gatorna under Rotterdams skyline! Holger tittade häpet på henne. Hur kunde man prata om något annat ställe när man befann sig i Bohuslän? Men han aktade sig för att säga något. Det var en söndag i gränslandet mellan sensommar och tidig höst. Kärleksörten blommade blodfullt mot den blekrosa graniten. Ljungen färgade skrevorna i violett. Vattnet i havet var fortfarande så varmt att rödmaneterna höll sig långt ute till havs. Småbåtar som ekor, snipor och dorisar trängdes i naturhamnarna övervakade av stränga skarvar, lokalt benämnda ålekråkor, som 11

satt längst ut på klipporna och påminde om säsongs anställda parkeringsvakter. Ovanför dem samlade sig småskrakar och knipor i stora flockar. Konturerna av öar och skär var skarpa i den klara sensommarluften. De mörka fälten längst ner på klipporna liknade breda svarta sorgkanter efter sommaren som obönhörligen var på väg bort. På den långa bron med dess höga vackra spann som ledde från Saltön över till fastlandet köade bilarna. Solbrända sommar gäster, myggbitna barn med Ipads i knät och pensionärer i vita kepsar och sandaler återvände till de svenska storstäderna, till Norge och kontinenten, alla lite soltrötta men mentalt redan vid nästa mål. Nya skolväskor, kemtvätt av kontorskostymen, lunchlådor och kaffemuggar med lock, nyblekta tänder, terminsstart för seniordans, höstlöften och säsongskort på gymmet. Dolores Svanskog och Holger Jönsson blickade ut mot havet och Saltön. Till slut släppte Holger utsikten med blicken. Han tog ett djupt andetag och tittade upp på Dolores. Är du säker på att det här är en bra idé? Dolores mörka skratt fyllde luften. Varför skulle jag vara det? Jag har inte varit säker på nåt sen jag var tjugo. Och hur gammal är du nu? Dolores höjde ett varningens finger. Hon avskydde att tala om åldrar. Jag har patienter som är äldre än jag. Hon hade börjat kalla sina kunder för patienter. Hon kunde ta mer betalt då. Dolores ägde en studio nära Vasaparken i Göteborg där hon tog bort oönskade tatueringar på folk med hjälp av en asiatisk laser. En lukrativ bransch. Holger hade däremot en urgammal tobakshandel på Engelbrektsgatan, ett stenkast från Södra vägen, tillsammans med sin tre år äldre bror Åke. Båda hade passerat sextio och det var Åke som bestämde. 12

Bröderna var mycket olika och sedan Holger ett halvår tidigare plötsligt lämnat deras barndomshem och flyttat till Dolores och dessutom inlett sitt livs första seriösa kärleksrelation, var Åke på ständigt dåligt humör. Från granitklippan på Stångehuvud såg de flera stora segelbåtar som gick för motor norrut med norsk flagg i aktern. Det är det som är fantastiskt med norra Bohuslän: den röda graniten som börjar här och fortsätter norrut ända till Idefjorden, sa Holger. Den färgen har inte ens bergen på Tjörn. Fast de är vackra på ett annat sätt. När jag hjälpte min mamma och mormor att baka klenäter i huset i Skärhamn var det en grå bergvägg precis utanför köksfönstret. Det var för att man inte skulle stå och drömma om syndiga saker. Dolores gäspade. Hon var inte så intresserad av Holgers gamla minnen. Inte av någon annans heller. Hon gillade nuet. Om en halvtimma ska vi träffa mäklaren, eller hur? Vi borde ge oss iväg. Holger nickade lydigt. Hand i hand gick de nerför den branta stigen med uthuggna trappsteg utan att hålla i räcket. En trut störtdök framför dem och flög sekunden senare rakt upp i luften med lite fiskrens i näbben. Är du rädd att fastna i en avkrok, lille sork? frågade Dolores. Jag brukar inte fastna. Holger såg lite stött ut när han tillade: Du låter som min storebror. Dolores skrattade. Kan själv! sa hon. Förresten behöver vi ju inte bo där året runt. Vi gör som jag vill. Det är fördelen med att inte vara ung. Solen sjönk oroväckande snabbt. När de besett det ärvda huset ute på Saltön skulle det redan vara mörkt, men båda hade pannlampor utanpå hjälmarna. Bra när man blivit lite skumögd. Utanför muren som omgav Gullmarsvallen stod Dolores motor 13

cykel parkerad. De tog på sig hjälmarna och Holger intog sin plats i sidovagnen. Mot Saltön! ropade han muntert. Han hade ett rött märke på kinden efter Dolores senaste kyss. Det är ju inget definitivt, bara ett sommarställe, eller hur? Det får vi se Hon gasade. De var på väg. Här i Lysekil bor Samanthas morsa, skrek Holger när de närmade sig brofästet. Dolores låtsades som hon inte hörde, eller också hörde hon faktiskt inte. Hur som helst var hon inte intresserad av Holgers gamla bekantskapskrets. Innan Holger hade flyttat till Dolores jungfrukammare hade han förstås precis som hon haft ett eget liv med goda vänner. De flesta av Holgers bekanta bodde i bostadsområdet Öster om Heden i centrala Göteborg, däribland Samantha Holkfjell som var gift med Roger, rikast i stan, förmögen båtbyggare och drygt tjugo år äldre än sin hustru. Fast det var osäkert om de fortfarande var gifta. Holger hade inte koll på sånt. Varken han eller Åke hade varit gifta. Roger däremot hade varit gift ett antal gånger, senast då med Samantha född Svensson, fotvårdsterapeut från Lysekil. De båda tobaksbröderna, Holger och Samantha, lärarparet Axel och Margareta Fors samt prostänkan Karin Hurtig med sin författande son Martin hade använt en storvinst i Postkod lotteriet för ett år sedan till att åka till Kenya på safari tillsammans. Annars hade de aldrig lärt känna varandra, och resan förändrade livet för dem alla. Och för bara några månader sedan, i ljuvliga maj, hade några av dem varit på Vinga i Göteborgs inlopp och firat våren. Denna underbara ö, full av historia, fågelsång och förhoppningar. Allt hade börjat så bra som det bara kan, i fagraste maj på den 14

lilla skärgårdsön i sin första blomning i ett hus med fullproppad kyl, frys och vinkällare. Men det hade dessvärre blivit en vistelse med tragisk utgång. Åke hade fallit från en klippa och brutit benet och hämtats från ön med helikopter. Men det var ändå inte det mest dramatiska. Efter en lång grinig period hade Samantha, som väntade barn, i vredesmod beslutat att lämna sin man och barnafadern för gott, just där på Vinga. I sista stund hade hon klättrat ombord på helikoptern som skulle ta Åke till sjukhuset. Och Roger, som stannat kvar på ön när alla andra åkte hem, var sedan dess spårlöst försvunnen. Holger hade funderat mycket på denna hemska händelse. Roger Holkfjell var hans idol sedan denne räddat livet på Holger i Kenya. Enligt Holger hade Roger praktiskt taget ryckt honom ur käftarna på en krokodil en natt i Masai Mara. Men var fanns han nu? På havets botten eller satt han kanske och rökte cigarr i Rio de Janeiro? Dolores vände sig om. Var kan han hålla hus nånstans? frågade hon. Holger tittade förvirrat upp på sin käresta. Vad menar du? Dolores körde mycket sakta utmed Pinneviksbadet, fast det var folktomt. Vet du inte att jag kan läsa tankar? frågade hon. De passerade Havets Hus, en pedagogisk minigolfbana med fakta om fisk och vandrarhemmet Strand, inrymt i en vacker vit artonhundratalsvilla. Vid Rosvikstorg stannade Dolores fordonet. Medan Holger satt i tankar (han tänkte på korv) i sidovagnen gick Dolly in i gatuköket och kom ut igen med två halva special med extra gurka och räksallad på toppen. De hade inte pratat om saken. Hon räckte den ena till honom med en blinkning och han tog glädjestrålande emot den med båda händerna. 15

Vilka goda gärningar hade han gjort för att få det så här? En kvart senare körde de över den magnifika bron till Saltön. Den var imponerande både till höjd och bredd och en stor förändring för Saltöborna, eftersom tillkomsten av den avsevärt ökat tillströmningen av turister under sommaren. Man hade till och med satt upp parkeringsautomater och anställt en parkeringsvakt från Bolivia som cyklade runt och lappade fordon. Det blev fina inkomster till näringsidkarna och kommunen, fast kostsam nedskräpning på alla plan för invånarna. Färjorna som förut trafikerat sträckan mellan Lysekil och Saltön hade sålts till Nordnorge med man och allt. No big deal, eftersom besättningen redan var norrmän liksom numera många andra bofasta i norra och mellersta Bohuslän. Många norska pensionärer hade flyttat till Sverige och levde gott på det. Sidvinden på den långa bron var hård och kall, men paret på motorcykeln respektive i sidovagnen njöt i fulla drag. Varken Holger eller Dolores var frusna personer. Det beror inte bara på underhudsfett, som Åke påstår, utan på vår positiva inställning till livet, sa Holger till Dolores, när de gjorde ett stopp vid informationstavlan intill brofästet på Saltön. Tala för dig själv, sa Dolly och böjde sig ner för att kyssa hans kalla panna. Det som din bror felaktigt kallar underhudsfett är för min del enbart muskler. Holger log lyckligt och klämde lite på hennes mage som verkligen var stenhård innanför läderoverallen. På en bänk på kajen satt tre gamla herrar och blängde på dem. Gamla människor, fnös Frisören. Det där får ni hålla på med inomhus. De satt där och skakade på sina huvuden en lång stund. På ena sidan bänken stod en gammal laggtunna av fur men i den fanns numera varken saltlake eller sill. Den hade till och med lås på locket och innehöll gubbarnas pilsner. På andra sidan bänken stod en gammal brödtunna som en 16

gång i tiden hade rymt torkade Hönökakor att ha med ut på fisket: rågkakor till vardags och vetekakor till fest. Numera innehöll den diverse rökverk. Paret smet fnissande iväg för att hitta Stugvägen på den stora orienteringstavlan. Den låg inte omedelbart vid havet som de tänkt sig att alla hus gjorde i Bohuslän, utan ungefär mitt på ön, bakom Folkets hus. Dolly tog upp mobilen och ringde mäklaren från fastlandet som redan väntade utanför huset som hon överraskande ärvt. Hon äntrade motorcykeln och Holger kröp ner i sidovagnen. De vinkade glatt adjö till de tre herrarna på bänken som skakade på huvudet. Dolores kände sig både högtidlig och pirrig. Hon hade aldrig träffat sin morbror Oscar som testamenterat ett helt hus till henne. Gränderna belagda med kullersten låg ganska öde, men det lyste i många fönster. Utanför butiken Musslor och mys höll två unga killar på att bära in stora backar med T-shirts till extremt nedsatta priser enligt en skylt som vajade betänkligt i vinden. Annars var det lugnt även på torget, förutom en gråtrut som hoppade omkring med en halv grillad i näbben. Skylten på taket som förkunnade att Folkets hus var Folkets hus var nästan lika stor som det lätt förfallna tvåvåningshus den satt på. Bakom byggnaden körde Dolores uppför den branta backen Södra Liden som delade sig i två små grusvägar. Den som ledde in i en skogsdunge var Stugvägen. Dolores hade inte sett några fotografier på huset men hon hade en bestämd föreställning om hur ett skärgårdshus skulle se ut. Ett vitt trähus med mycket snickarglädje, verandor och en glad vindflöjel på taket. Ett vitt staket och röda pelargonior. Hon hade sett flera sådana hus när de kört genom samhället. De kallades kaptenshus. Det fanns också en mindre och enklare variant som benämndes fiskarhus. 17

Mäklaren som väntade på dem nådde nästan upp till taknocken på det lilla bruna timmerhuset med blå knutar. Hoppsan, sa Dolly och klev av motorcykeln. Hon var längre än mäklaren. Fina färger, sa Holger muntert. Han var van vid att chansa, eftersom han var färgblind. Mäklaren hade kostym och slips som värsta begravningsentreprenören och en pärm i handen. Du hade inte behövt klä dig så fin, sa Dolly när de skakade hand. Affären är ju redan klar. Mäklaren log artigt och låste upp ytterdörren. Det fanns en liten förstukvist med bänkar på var sin sida om den flagnande blå dörren. Jag kan vänta här, sa Holger, om du vill titta själv först och tänka lite på din farbror Oscar. Men jag har ju aldrig träffat honom. Han utvandrade till Staterna på trettiotalet och sen dess har han inte varit hemma. Och ingen har bott i huset, sa Dolores. Jag behöver ditt stöd, min lille sork. Holger blev stolt som en tupp. Jag blir stolt som en tupp, tänkte han för sig själv. Det här skulle Åke ha hört, tillade han. Holger, det stora stödet, nåja stödet i alla fall. Det luktade fukt och mögel i huset som bestod av två rum och ett gammalt kök med en vedspis som också var husets enda värmekälla. Gamla maskstungna möbler var utslängda liksom på måfå och på linoleumgolven låg trasmattor kors och tvärs. Tur att inte Åke är med, sa Holger när han såg all musspillning i köksskåpen. Åke är rädd för råttor och möss. Jag hade tänkt att det var ett åretrunthus, sa Dolly till mäklaren, men nu känns det mer som en sommarstuga. En del att mecka med här. 18

Ja, jag är ju bara ett ombud, sa mäklaren och lämnade över nyckelknippan och diverse papper som Dolly fick skriva på. Hon tog på sig sina gröna läsglasögon. Jag är egentligen inte så gammal, sa hon när herrarna betraktade henne. De är bara för syns skull, sa Holger. Hon gav Holger en blick som var lite trött. Mäklaren tog adjö. Nu vill jag titta på trädgården, sa Holger. Jag älskar allt som spirar och gror. Det har jag efter min mamma. Och jag såg att det fanns kärleksört vid sidan av rhododendron på baksidan av huset. Den blommar fortfarande. Dolly gäspade bakom handen. Den lilla trädgården inramades av ett fallfärdigt staket. De ställde sig hand i hand bredvid en vindpinad vinbärsbuske och tittade på stugan. Skönt att det inte är ett sånt där jättehus, sa Dolly. För många fönster att putsa. Holger nickade vist. Och så får det inte plats med så många möss. Åke är ju livrädd för möss. Nu hade jag väl inte precis tänkt att Åke skulle komma hit. Holger såg förvånad ut och kippade efter luft som en fisk på land. Inte nu meddetsamma, höll han med. Det förstår ju vem som helst att vi har mycket att stå i innan vi kan bjuda hit nån. Åke alltså. Nu såg Dolly sur ut, fast hon vände bort huvudet för att Holger inte skulle upptäcka det. Hon samlade strax ihop anletsdragen och vände sig mot honom. Kom, sa hon. Vi måste inviga huset. Och titta, där är ett litet hus till, en friggebod! De gick in i huset, fortfarande hand i hand. 19

Men vi kan väl inte inviga när det inte finns nån säng? invände Holger. Dolly kramade honom hårt. Å Holger, jag älskar när du är så där ängslig. När det började skymma gick de nedför backen sedan Dolly högtidligt låst ytterdörren. De hade stannat till vid den tomma parkeringen utanför Folkets hus. Nu var där fullt av bilar och människor som alla gick mot entrén. Den stora skylten på taket hade de sett tidigare. Men nu upptäckte de fler. På husgaveln stod det Folkets bio, Folkets teater, Folkets röst. Och intill entrédörren hade någon på fri hand målat FOLKETS JUBEL! En framåtlutad man med portfölj gav dem en lång blick. Vad händer i Folkets hus? frågade Dolores. Godkväll själv, svarade mannen grinigt. Förlåt jag glömde visst att jag är på vischan. Godkväll för tusan, sa Dolores. Vad händer i Folkets hus? Framtiden! sa mannen och fortsatte med långa steg mot entrén. Dolores och Holger tittade på varandra och brast i skratt. Framtiden, sa hon. Min framtid känns som ett gigantiskt rosa moln. Ja, som ett jättestort Hubba Bubba, instämde Holger. Snarare Hubba Gubba i så fall, svarade Dolores och pussade honom på pannan. Ibland har du humor, Dolly. Men vi måste gå ner till vattnet innan vi åker hem. Jag har ju berättat för dig om min barndoms somrar på Tjörn, sa Holger. När de kom ner till stranden fick de syn på en man i sydväst som rodde en liten eka ut från land. Titta, sa Dolly och pekade på båten. Vattnet som dröp från årorna blänkte som smält silver. 20

Mareld, sa Holger. Tänk vad sommargästerna missar. De är redan i stan. Mareld? Det har jag aldrig hört talas om. Mareld är mikroskopiska djur, plankton som heter Noctiluca miliaris och som sänder ut fosforescerande ljus så det bildas mareld i havet i början av hösten. Det har min storebror Åke lärt mig.

2 Upp till kamp! Det var lokaltidningens chefredaktör Gustaf Gustén, krögaren Kabben Nilsson, Ambassadören Philip O Don och turistchefen tillika värmländskan Camilla Brus som var initiativtagare till Saltöns första opolitiska stormöte. Alla tillskyndare av den fantastiska bron mellan fastlandet och Saltön hade applåderat dess tillkomst för några år sedan, och visst hade den ökat den viktiga turisttillströmningen, men bara under sommarsäsongen. Om inte hela ön skulle dö ut måste man få in friska pengar året runt, trots det kärva klimatet. Man måste finna lockande resmål inomhus. Politikerna lyfte inte ett finger. De gnällde om det sinande fisket och över att båtbyggeriet flyttat till Asien, men gjorde de något? Nej, det tyckte inte entusiasterna. Saltön hade bara en enda lukrativ verksamhet kvar: Månssons konservfabrik som numera, liksom färjorna, ägdes av norrmän. Initiativtagarna satt raka i ryggen och förväntansfulla på scenen i Folkets hus med fyra uppfällbara bord framför sig. Deras namn stod textade på vita pappskyltar på borden vilket gav upphov till fniss i publiken. På Saltön var inget namn okänt. Men Camilla Brus satte uppnäsan i vädret. Skyltarna var hennes idé för hon hade nyligen varit på kurs i marknadsföring i Göteborg och där hade människorna på podiet haft skyltar. Lokalen var nästan fullsatt. Kabben harklade sig. Han hade sin finaste rödsvarta dansbandsskjorta på sig. 22

Välkomna, kära vänner, sa han och såg ut över församlingen på biobänkarna. Otroligt glädjande att så många har hörsammat vår uppmaning att få fart på Saltön året runt. Eller i klartext: få hit turister som ger oss försörjning nu när både fisket och båtbyggandet tryter. För att inte tala om vädret. Uppskattande skratt och ett par applåder. Kabben granskade åter publiken, nu mer noggrant. Några politiker ser jag dock inte till. Hallå, har jag missat nån? Finns här inte en enda politiker som är intresserad av Saltöns framtid? Besvärad tystnad följde. Det är väl hockey på tv, hördes en röst från bakre delen av lokalen. Men Kabben såg sträng ut och bankade med en träklubba. Ja, det var väl inte oväntat förstås, men nu hoppas jag att ni som är här är fulla av spännande idéer för Saltön. Visserligen känner vi i stort sett varandra allihop, men vi fyra som ligger bakom det här uppropet inleder nu mötet med en kort presentation av oss själva, och vi börjar med mig. Scenljuset var starkt och den gamle chefredaktören blinkade ideligen med rödkantade ögon. Också i salongen var det full ljusstyrka. Många hade anteckningsblock med vidhängande pennor i knäet. De hade delats ut i entréhallen tillsammans med mineralvatten i små återvinningsbara pappkartonger. Namnet är alltså Kjell-Albert Nilsson, Kabben i dagligt tal, krögare och innehavare av Saltöns enda krog värd namnet, nämligen Lilla Hunden. Sjätte generationen Saltöbo så jag känner mig ganska hemmastadd. Bakgrund som fartygskock. Seglar på fritiden. Är lyckligt gift med Gertrud MacFie, modist och ägare till Saltöns hattbutik. Därmed är också hon i stort behov av fler turister, eftersom vi infödda bara använder sydväst. Svart och slät i syd och väst, röd och rusk i nord och ost, 23

hördes Baskermannens egendomliga ljusa stämma från andra bänk. Baskermannen var Blomgrens bästa vän men för övrigt en mycket skygg figur. Därför var det inte många som visste att han var Saltöns verkliga informationscentral. Baskermannen visste allt om alla. Nu vände sig Kabben med en storslagen gest till chefredaktören för Saltö Tidning som gnuggade sig i ögonen och lutade sig fram mot bordsmikrofonen. Ett, två, tre, hörs jag? Bra, då behöver jag inte blåsa. Ja, namnet är Gustaf Gustén och jag är förstås helt inne på linjen att vi ska skaffa turister till ön året runt. Med det följer dessutom fler annonser, så att tidningen äntligen kan gå med vinst och jag slipper pumpa in så mycket pengar själv. Jag har funderat på att nästa sommarsäsong ha vissa sidor i tidningen på norska, engelska och tyska, och blir föreningen som vi bildar i dag framgångsrik kommer Saltö Tidning i framtiden att erbjuda denna service även när snön viner om öronen på onda och goda. Personligen tror jag att ett av våra stora bekymmer är att vi inte har nåt hotell på ön. Rättare sagt att vårt hotell Saltöbaden, som ändå var trestjärnigt, ligger för fäfot sen flera år i väntan på renovering och en ny ägare. Vad är det för fel på panget? hördes en ilsken röst i publikhavet. Gustaf harklade sig och försökte förgäves finna ägaren till den arga rösten. Naturligtvis är det inget fel på Saltö pensionat, sa han till slut, men alla vill inte bädda själva och ligga i våningssäng. Vi har ju också en välfungerande trestjärnig campingplats. Men alla ni här är sannolikt yngre än jag och därför glömmer ni att det finns en växande grupp pensionärer som vill ha mer bekvämlighet, liksom bortskämda affärsmän ifall vi slår oss på konferenser. Jag tror mig veta, efter en utmärkt artikel i min egen tidning, att resandet och turistandet tilltar efter ålderspensionen för att 24

kulminera i sjuttiofemårsåldern, varefter det praktiskt taget upphör. Det gäller alltså att smida medan järnet är varmt. Kabben bankade med klubban. Nu fortsätter vi med presentationen, sa han, och turen har kommit till Camilla som visserligen är från Arvika, men som verkligen brinner för vår ö sen hon bosatt sig här. Camilla Brus rodnade och lyfte mikrofonen ur stativet samtidigt som hon reste sig upp. Hon var väldigt kortvuxen, så att hon stod upp förändrade egentligen ingenting, Ja, jag är ju turistchef här, och jag har bott här i tre år nu och förgäves försökt lära mig bohuslänska, så ni får väl stå ut med min dialekt. Eftersom jag har daglig kontakt med politikerna, i alla fall en del av dem, ska ni veta att jag kommer att vidarebefordra vad som händer här i kväll. Och jag kan nämna att jag har en egen dröm: Jag har nämligen besökt vikingamuseet i York i Storbritannien, där man åker tåg baklänges rakt in i niohundratalet! Här skulle vi kunna åka tillbaka till stenåldern och där kunde Barna Hedenhös vara guider. Och så skulle en folklig bantningsprofessor lära ut den nyttiga stenålderskosten. Man skulle få sitta mitt i graniten som är drygt niohundra miljoner år och gnaga på köttben runt en öppen eld Då kunde jag få monopol på flintastek, ropade Ica-handlaren. Det där låter väldigt dyrt och overkligt, ropade kyrkoherden Gunnar Godén. Du är just den rätte att tala om overkligt, väste Emily som satt bredvid prästen. Glöm inte att jag är dotter till doktor Schenker, Saltöns störste naturvetare. Ju fler idéer, dess bättre, sa Camilla och log. Och alla behöver inte komma i dag. Ni ska veta att ni alltid är välkomna till turistkontoret om ni har förslag för där kommer vår förening som vi strax ska starta att ha en rejäl brevlåda. Vore bättre om Posten satte upp brevlådorna i hamnen och 25

på torget som de tog bort förra året, hördes en vresig röst. Nu finns det bara en brevlåda på hela Det här ska inte bli nån kverulantförening, avbröt Kabben. Vill du gnälla kan du gå ner i hamnen och sätta dig med gubbarna på bänken. Kreativa ska vi vara, och på hugget utav bara fan. Nu har vi fjärde man på podiet, nämligen Ambassadören! Philip O Don var elegant klädd i tweedblazer med endast ett grått linne under, nonchalanta chinos och kängor. En riktig storstadslook med det svarta håret i blank bakåtslick. Ni undrar väl allihop varför jag är med, sa han, i egenskap av utböling. Mitt namn är Philip O Don och jag vill ogärna kallas Ambassadören. Det öknamnet kommer från den tid när min pappa levde och lät bygga huset på udden som nu är mitt. Han jobbade som diplomat, men det gör inte jag. Jag designar baddräkter och har min affärsverksamhet i Paris och min lägenhet på Boulevard Raspail i Montparnasse där jag än så länge är skriven. Men jag känner mig också hemma på Saltön och tillbringar alltmer tid här. Mycket av mitt konstnärliga arbete kan jag utföra här det finns ju gudskelov internet. Men den främsta anledningen till att jag är en av oss fyra som startar den här föreningen i kväll är att jag har en idé för Saltön, en idé jag tänker genomföra å det snaraste. Ni har förmodligen redan sett bygget glashuset upp på höjden och kanske har ni undrat vad det ska användas till. Men alla som är inblandade har avlagt tysthetslöfte, inklusive byggjobbarna och glasmästarna. I morgon klockan tolv är ni välkomna till torget allihop, för då tänker jag röja vad det ska bli; nämligen en fantastisk sak för Saltöns framtid och ekonomi! Och alla ni som hörsammar denna enkla inbjudan kommer att undfägnas med varsitt Saltö-ostron och ett glas alkoholfri champagne. För Saltöns framtid! Publiken applåderade artigt. Äntligen skulle det avslöjas! Folk hade gissat ända sedan den första grävskopan rullat över bron för flera månader sedan. Kunderna i Blomgrens Tobak hade speku 26

lerat i olika möjligheter. Biljardsalong, akvarium, skridskobana, kasino? Att det nybyggda glashuset inte skulle inrymma lägenheter eller kontor hade man fattat för länge sedan. Till slut hade Blomgren insett att han måste starta vadslagning i frågan, så nu kunde man satsa på tio olika förslag i tobaksaffären. Ishall var en lågoddsare medan baddräktsmuseum skulle inbringa fyrtio gånger pengarna. Jag hoppas verkligen att ni möter upp på torget i morgon. Inte ens jag vet vad det ska bli i glashuset, återtog Kabben, men i väntan på det kommer vi till en mycket viktig punkt i programmet. Vi är inte så byråkratiska av oss, men vi måste ändå ha förslag på vad vår förening ska heta. Jag vet att ni har grubblat på det sen ni hörsammade vår vädjan och inbjudan i Saltö tidning att komma hit. Så var inte blyga. Vi har redan ordnat ett bankgirokonto och vi i styrelsen ja, vi har redan utsett oss själva, vi fyra som sitter här har faktiskt satt in femhundra kronor var! Spridda applåder och ett och ett annat burop hördes. Kabben dunkade med klubban i bordet. Vi fyra initiativtagare har inte vilat på hanen före mötet utan vaskat fram många bra idéer: bättre boende och servering, ett nöjesfält och en upplevelsepark. Äventyrspaket, hummerfestival, sälsafari, dykarskola, kajakuthyrning Men nu reste sig Emily Blomgren, född Schenker, i hela sin längd: Mina damer och herrar, sa hon med kraftfull stämma och bugade lätt åt alla håll. Innan det är för sent vill jag gärna slå ett slag för vår andliga odling, eftersom vi som står för kultur och förfining här på ön kan räknas på ena handens fingrar. Vi får inte glömma upplevelseturisterna de som vill bli andligt berikade under sin ledighet och besöket på en främmande ort. I grannskapet har vi ju Lysekil med akvariet Havets Hus, vi har Skaftö med konstnären Carl Wilhelmsons hem som är öppet för besökare och vi har Hållö fyr som blivit berömt för Evert Taubes kända och tragiska ballad Blue Bird of Hull. 27

Till saken! hördes en röst från bakre delen av salongen. Blomgren vände sig om och hyssjade med sträng min. Vad jag menar, fortfor Emily, är att vi måste kunna visa upp en kulturellt värdefull attraktion inomhus. Ett vaxkabinett! utropade konsumföreståndaren. Jag har varit på Madame Tussauds i London tre gånger. Det är underbart, särskilt Björn Borg, prinsessan Diana och skräckkabinettet med Marat. Engelsmän och amerikanare älskar vaxkabinett! Men tyskarna då? De har en väldigt romantisk uppfattning när det gäller Sverige och dess historia, invände Camilla Brus. Det har jag lärt mig på kurs. Vi kunde göra ett artonhundratalspaket så att de fick åka Saltön runt med häst och vagn, segla till Smögen med en skonare och äta kornmjölsgröt och äggost i en dragig timmerkoja. Jag har ett mer intellektuellt förslag. Jag tänkte nämligen att vi kunde inreda ett museum i MacFies hönshus, sa Emily med självbelåten min. Då kan turister komma och titta och en guide, kanske Gertrud som är hans syster, kan berätta om hans liv och gärning. Med all respekt, sa Kabben allvarligt. MacFie var en klok och speciell man och dessutom min svåger, men han är ju inte känd utanför Saltön. Han har till exempel inte skrivit böcker, målat tavlor eller uppfunnit konservöppnaren Röda Klara. Det är det jag menar, sa Emily. Nu kan han bli känd utanför Saltön. Klasse som bor i MacFies hus använder säkert inte hönshuset. Hönorna blev ju helt vilda så fort MacFie lämnade oss, särskilt Audrey Hepburn och Elizabeth Taylor. De rusade in i Blomgrens Tobak det första de gjorde. Baskermannen ställde sig upp. Det är en jättebra idé, sa han. Synd att det inte finns foton på MacFies hönor. Det tror jag i alla fall inte att det finns. Jag tycker särskilt mycket om Leslie Caron, Ginger Rogers och Gloria 28

Swanson. Kanske kunde Blomgren traska ner till MacFies hus och måla av dem? Det finns faktiskt professionella konstnärer på Saltön! ropade Denise Johansson med högerarmen viftande i luften. Men herregud, ropade Gertrud MacFie. Brorsan var bara en vanlig gubbe! Det säger jag fast han var min bror, så jag borde väl veta. Lägg ner! En motocrossbana skulle dra mer folk. Kabben log mot sin smarta hustru. Tack! Nu tror jag att vi innan vi fortsätter vårt första möte ska ta upp den oerhört viktiga frågan om föreningens namn. Strax kommer nämligen fotografen från Saltö Tidning som ska ta en bild på oss fyra här på podiet. Ja, han kan verkligen inte vänta länge till, sa Gustaf Gustén, för han ska vara i Uddevalla och plåta Oddevold efter matchen klockan nio. Kabben harklade sig. Men först en stor applåd för min käresta Gertrud MacFie som nu kommer upp på scen för att vara vår sekreterare i den viktiga punkten Vad ska vi heta?. Inte för att vi tänker vara alltför formella som sagt, men en del kan vara bra att ha uppskrivet och Gertrud är inte dyslektiker som jag, he he. Gertrud, en söt liten kvinna i femtioårsåldern i prickig klänning och med en pillerburk på huvudet och flor framför ansiktet, kom upptrippande på scen i högklackade röda sandaletter. Hon bugade leende mot publiken. Hennes röda mun i exakt samma nyans som skorna lyste upp några sekunder, varefter hon gick fram till Kabben och gav honom en smällande kyss på kinden. Det märks att hon har bott i Paris, teaterviskade Emily till Blomgren. Strax började förslagen hagla i luften och Gertrud hade fullt sjå med att skriva upp alla mer eller mindre seriösa namn på föreningen. Krossa Östersjön! var det första. 29

Det där behöver du inte skriva upp, sa Kabben till sin fru. Vi ska vara positiva. De som Gertrud tilläts notera var: Rädda Saltön, Vi sitter på guld, Kom till västkustens pärla, Hummer och humor, Enkel biljett till Saltön, Räkor och rosor, Tillbaka till framtiden, Saltön äger, och Bonda på Saltön. Sedan blev det tyst. Får jag komma med ett förslag fast jag sitter här? undrade Gustaf och plirade mot Kabben. Naturligtvis! Ni vet vad det heter när tränare i olika idrotter vill att deras spelare ska satsa och kämpa mer. Då peppar han dem. Så jag säger: Peppa Saltön. Kabben gned sig om hakan. Inte dumt alls, Gustaf, sa han. Inte dumt alls. Då reste sig Baskermannen. Det tar vi! ropade han och klappade i händerna. PEPPRA SALTÖN! Ännu bättre, skrek Kabben, reste sig och välte bordet. Sedan hoppade han relativt vigt ner från scenen, sprang fram till Baskermannen och gjorde high five. Peppra Saltön! Där satt den. Allmänt fniss i lokalen medan Kabben sprang tillbaka genom folkmassorna och spänstigt hoppade upp på scenen. Vi har naturligtvis några punkter kvar, fortsatte han, så jag hoppas att ni vill stanna ett par timmar till. Tid för nästa möte kan vi dock inte bestämma än, ni får hålla utkik på anslagstavlan i hamnen. Det är vi fyra som bestämmer, så glöm det här med medbestämmanderätt. Jag skojar bara. Nu blir det paus och då serveras kaffe och makaroner som Gertrud köpt i stan. Makroner, Kabben, sa Gertrud och log.