Slåtterbladet Nummer 3 2009 Slåtterbladet är inte bladet av slåtterblomma, utan denna lilla tidning för alla som äger eller sköter ängsmark i Värmland. Slåtterbladet ges ut av Länsstyrelsen. Syftet med slåtterbladet är att skapa kontakter mellan ägare och brukare av ängar och andra som vill delta i skötseln och att diskutera vad som kan göras för att få ängarna skötta. Syftet är också att samla och sprida kunskap om ängar och ängsskötsel och att sprida information om relevanta kurser, arrangemang, projekt med mera som anordnas i länet. Detta nummer - Har ängen alltid varit äng? Ta reda på markanvändningshistorien med hjälp av historiska kartor som nu finns tillgängliga på Internet - Stort restaureringsprojekt på gång - Återupptagen hävd, Käppängen 10 år efter - Storskalig våtslåtter på modernt vis, är det möjligt? Maskin för arbete i fuktiga slåttermarker. Framme kan monteras en stubbfräs som här eller ett rotorslåtter aggregat. Prenumeration är gratis. Vill du prenumerera så hör av dig! Känner du någon du tror är intresserad så tipsa honom/henne! Vill du inte ha fler slåtterblad så hör av dig, så stryker vi dig från listan direkt! Vill du vara miljövänlig så be att få slåtterbladet som pdf istället (då sparar vi även tryckkostnader) Annonser och annat material skickas till Lise Wichmann Hansen, Länsstyrelsen i Värmland, 651 86 Karlstad, eller på e-post: lise.wichmann.hansen@lansstyrelsen.se Eller ring tel. 054-19 72 16 Det är gratis att annonsera om allt som har relevans för ängsskötsel i Värmland. Nr 1 2010 kommer i april, manusstopp är 15 mars.
Historiska kartor kan berätta om tidigare markanvändning Lantmäteriet har skannat in mer än 1 miljon historiska kartor från hela Sverige och alla med tillgång till dator kan sedan något år tillbaka titta på materialet på: http://historiskakartor.lantmateriet.se Det finns ängar i Sverige som varit äng i 1000 år eller mer och det finns betesmarker som varit just betesmarker lika länge, men på de flesta gårdar i Värmland har markanvändningen förändrats över tiden. De äldsta gårdarna i Värmland finns främst på slättbygden, t.ex. runt Vänern, men samma gårdar var först med att modernisera och övergick från ängsbruk till vallodling på åkermark redan runt mitten på 1800-talet, och därför finns ingen ängmarks alls kvar på stora gårdar i slättbygden i Värmland. De ängar vi har kvar motsvarar ca 3 promille av arealen äng runt sekelskiftet 1900 och finns främst i skogsbygderna på finngårdar, vid torp och på sätrar. Allra tätast mellan ängarna är det idag i Gunnarskogs och Gräsmarks socknar. Finngårdarna togs upp från slutet på 1500-talet o fram och flertalet torp tillkom i samband med befolkningsökningen under 1850-1920. Den typiska förändringen i markanvändningen på mindre ställen är att fram till ca 1900 ökar hela tiden arealen äng och fram till 1920 ökar åkerarealen. Den äng som var möjlig att stenröja och plöja blev åker, och skog omvandlades till äng. Det var vanligt med 5-7 ggr så mycket äng som åker. Efterhand som man började med vallodling på åkrarna behövdes mindre äng och ängarna som inte gick att plöja upp och göra till åker blev istället oftast betesmark. Senare, efter mitten på 1900-talet när man slutade med djurhållning på många gårdar blev den icke plöjbara jordbruksmarken ofta skog, genom plantering eller igenväxning. Exempel Dusserud i Västra Fågelvik 1642 Det prickiga märkt F är ängen, åkrarna ligger som kantiga öar i ängsmarken och det står skrivit mylla lera och liknande på en del av dessa. De två områden med kullar och träd inritade är oduglig mark. Gärdsgården runt inägan är prydligt tecknat. Det vita utanför gärdsgården är utmarken, alltså skog/bete.
Dusserud 1774 På den västligaste tjocka udden har en stor åker tagits upp på mark som 130 år tidigare var dels äng, dels oduglig mark. Åkrarna i söder och sydväst har blivit större och flera små åkrar har tillkommit i norr. I sydöstra hörnet har inägan utökats. Dusserud 1829 Nu finns det ingen oduglig mark kvar och inte heller någon skog/utmark, utan all areal räknas som jordbruksmark. Ängen har utökats och åkrar har tillkommit. Skifte nr 600, 601 och 602 som innan var oduglig mark är nu betesmark. Dusserud idag I söder och i nordost (gult) finns åkermark som är öppen och brukas. Det beige är relativt öppen mark som inte brukas som jordbruksmark t.ex. tomtmark och jordbruksmark där hävden upphört. Det gröna är skog. All ängsmark är borta sedan länge.
Life+ projektet Traditionella fodermarker i Mellansverige Ett projekt med denna titel och med syfte att restaurera betesmarker och slåtterängar inom natura 2000-områden har beviljats, svar kom från EU-kommissionen för några veckor sedan. Det är ett samarbetsprojekt mellan Länsstyrelserna i 4 län: Jämtland, Gävleborg, Dalarna och Värmland. Projektets totala budget är ca 3 400 000 euro varav EU står för 50 %, Naturvårdsverket för knappt 30 % och Länsstyrelserna drygt 20 %. Värmlands del i projektet är ca 766 000 euro, vilket med dagens kurs innebär ca 7,6 miljoner. Projektet planeras pågå under 5 år med start 2010. Slåtterbladet kommer att återkomma med mer information om projektet under 2010 10 års slåtter på käppängen, vad har hänt? Gunnarskogs hembygdsförening har skött ängsmark vid Lafallhöjden, Treskog sedan tidigt 1990-tal. År för år har föreningen utökat den hävdade arealen och 1998 var första året man slog käppängen, efter att marken lögat för fäfot i uppskattningsvis 30 år. På hembygdskartan 1883-94 var käppängen en åker och det syns då också tydligt på plats, att det är en slät och stenröjd yta som har en tydlig gräns mot det som förr var hackslått. Hackslåtten omkring åkern slutade slås tidigare än vallen på åkern och växte igen med skog. En del av arterna från hackslåtten klarade sig kvar ute på åkern, där igenväxningen inte var lika långt gången och där man efter man slutat plöja och övergått till enbart slåtter. För att kunna följa vegetationens utveckling efter återupptagen hävd gjorde jag en undersökning 1999 och igen 2009. Bara genom att se ut över Käppängen 2009 märker man att något har hänt! Det är mycket mer blommor. Framförallt är det prästkrage, rödklöver och brudborste man ser. Man ser också att de smalbladiga gräsen rödven och vårbrodd har ökat i mängd och finns över nästan hela skiftet. Käppängen 9 juli 1999
Käppängen 7 juli 2009 Metod Vegetationsundersökningen bestod av slumpmässigt placerade ytor, storlek 1 kvadratmeter. I varje yta noterades vilka arter som fanns och varje arts täckningsgrad. Första undersökningen gjordes 9 juli 1999, andra undersökningen 7 juli 2009. Genom att räkna ut i hur stor del av provytorna som en art finns får man frekvensen. T.ex. hade arten vårbrodd 1999 frekvensen 0,16 d.v.s. den fanns i 16 % av ytorna. Täckningsgraden är ett mått på hur dominerande en art är och är intressant för att det kan visa om en art minskar eller ökar i mängd, fast kanske frekvensen är oförändrat. Resultat En del arter har ökat, andra har minskat, några arter har försvunnit och nya har tillkommit. Arter som ökat i frekvens (de 6 arter som ökat mest) 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 Vårbrodd Ängsskallra Rödklöver Liten blåklocka Frekvens% 1999-07-01 Frekvens% 2009-07-01 Prästkrage Ormrot Att det är just dessa arter som ökat mest är helt enligt boken, eftersom de är kända för att vara slåttergynnade. Alla dessa arter, liksom de två nytillkomna arterna jungfrulin och blåsuga, är småväxta och minskar i förhållande till mer konkurrensstarka arter när marken inte hävdas.
Marken har sannolikt också blivit mer näringsfattig, när höet forslas bort varje år i 10 år vilket också gynnar de konkurrenssvaga i förhållande till de mer näringskrävande konkurrensstarka arterna. Arter som minskat 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 Ängssyra Stormåra Teveronica Timotej Strätta Tuvtåtel Smörblomma Kråkvicker Gul vial Grässtjärnblomma Detta är arter som hör till i ängen men som kan finnas kvar ganska många år efter att hävden upphört. En del av arterna är dessutom konkurrensstarka och har kunnat bli dominerande under perioden marken låg för fäfot. Att arterna har minskat efter återupptagen slåtterhävd är troligen inte ett tecken på att de håller på att försvinna utan snarare att de blir mindre dominerande i den hävdade ängen. Växter som försvunnit (eller i alla fall blivit så ovanliga att de inte hamnade inom någon provyta 2009) är björk, rönn, ekorrbär, skogsstjärna, asp och örnbräken. Alla hör till i skogen och kommer troligen att försvinna. Örnbräken bekämpas mekaniskt av hembygdsföreningen varje år och har minskat mycket, men är inte helt borta än. Stormåra och strätta har inte minskat om man enbart ser till frekvensen (ovan), båda arter finns fortfarande i nästan alla provytor. Om man däremot tittar på arternas täckningsgrad blir bilden en annan, då har stormåra och strätta minskat med ca 75 %, stormåra och strätta tog alltså upp ca 4 ggr så mycket av platsen för 10 år sedan. Strättan hade 2009 bara ett fåtal blommor på väg, annars är det enbart grundbladen vid marken som finns kvar. 5 4,5 4,5 4 3,5 3 2,5 2 1,5 1 4 3,5 3 2,5 2 1,5 1 0,5 0,5 0 1999 2009 0 1 2 Täcknings % för stormåra Täcknings % för strätta Om det finns möjlighet kommer vi naturligtvis att göra en ny uppföljning av vegetationen i framtiden, t.ex. om 5 eller 10 år. En förhoppning är att fler av de mer mera exklusiva arter som finns i närområdet i Lafallhöjdens hackslått då kommer att ha vandrat in på käppängen.
Storskalig våtslåtter på modernt vis, är det möjligt? De allra första ängarna i Värmland var troligen våtslåtter på strandängar. Till skillnad från fastmarksängar där man först behöver ta bort skogen så är våtslåttermarkerna naturliga fodermarker. Att markerna delar av året är översvämmade gör att skogen inte kan etablera sig och översvämningarna för även med sig näringsämnen, varvid marken gödslas och kan ge bra skördar år efter år. Många av de äldsta gårdarna i Värmland, där det t.ex. finns järnåldersgravfält i anslutning till gården ligger just vid stora strandängar. Troligen har strandängen varit det som gjort att man från början valt att bosätta sig just här. En del av strandängarna används idag som betesmark, men stora arealer används inte alls. Det samma är fallet i många andra län och på flera håll har man restaurerat stora våtslåttermarker och börjat sköta dessa med årlig slåtter. Det finns flera anledningar till varför man vill återuppta slåttern på stora våtslåttermarker. Dels fågellivet, dels kan det att slå vegetationen och forsla bort den (på vissa ställen) vara ett sätt att fånga upp kväve och minska kväveutsläpp till vattendragen, dels finns det tankar om att kunna använda höet till bioenergi. Strandängarna har ofta inget alternativvärde ekonomiskt sett, eftersom man varken kan bedriva skogsbruk eller odla jordbruksgrödor här och då är det förstås intressant även ur ekonomisk synvinkel om man kan få ut en produkt, som t.ex. biogas från marken. Kristianstad Vattenrike i Skåne och Hornborgasjön i Västra Götaland är exempel på ställen där man sköter en del strandängar med slåtter. Dock har man ingenstans lyckats sköta den blötare delen av stränderna med slåtter. Problemet är förstås bärigheten. Förr slog man med lie och kunde ha skidor eller snöskoliknande anordningar under fötterna för att inte sjunka ner. Där det var ännu blötare kunde man skörda hö från båt. Idag arbetas det på att hitta maskinella lösningar. Att slå av höet klarar man med moderna maskiner. Man kan t.ex. använda en variant på bandvagn (se foto framsidan) eller vanlig traktor med dubbelmontage. Det finns även amfibiegående fordon på vilka man kan montera slåtteraggregat. Problemet som finns kvar att lösa är hur man samlar ihop och forslar bort höet från ängar med dålig bärighet. Rundballspress som kan monteras efter slåtterbandvagnen (foto på slåtterbandvagnen finns på slåtterbladets framsida). Men hur samlar man ihop rundbalarna som kanske väger 400 kilo/styck om dessa ligger ute på mark med dålig bärighet? Har du en lösning?
Länsstyrelsen Värmland, Lantbruk, 651 86 Karlstad B Baksidabilden Vad är detta för fågel? Svaret finns nederst på sidan. Foto: Magnus Rahm Slåtterbladet som pdf Vill du vara miljövänlig (och hjälpa oss att hålla nere tryckkostnaderna) så kan du be att framöver få slåtterbladet som pdf skickat till din e-postadress! Önskar du att övergå till webbprenumeration så meddela detta och skicka din e-postadress till: lise.wichmann.hansen@lansstyrelsen.se Brushane heter fågeln på bilden. Brushane trivs på stora våtslåttermarker och fanns förr i Värmland men har liksom dubbelbeckasinen försvunnit i samband med att stora hävdade våtmarker slutade hävdas alternativt dränerades och gjordes om till åkermark. Brushanen försvann från Värmland för ca 30 år sedan, dubbelbeckasinen häckade här senast 1936. Det är arter som dessa som kanske skulle kunna komma tillbaka om en eller flera riktigt stora våtslåttermarker blev restaurerat och åter blev skötta som äng. God jul och gott nytt år önskar vi alla slåtterbladsläsare!