P H A R M A C O - K R I T I K eller Pröfning af Läkemedlens Åkthet och Renhet med uteslutande hänseende till Svenska Pharmakopéen. Första Delen Anorganiska L ä k e m e d e l Första /ifdelningen Med Medicinska Facultetens tillstånd under Medicinge och Botanices Professorn, Comtnendö- ren af K. Wasa Orden och Ledamoten af de flesta ut-och inländska larda Sällskaper, Doctor C- P. T H U N B E R G S inseende För Medicinska Gradens erhållande af CAUL tîlrik SON D ÉN Ôstgothe Till allman granskning framstäld i Bohm. Lärosalen d* $ Maji 1828 p. v. t* Upsala hos Palmblad ßc 1828
D E H U L D A S T E F Ö R Å L D R A R \? -5 * helgadt 1. I i. af Sonlig Kärlek och Tacksamhet.
Pharmakologien är utan tvifvel en väsendilig del af Medicinen, och kräfver följakteligen Lä» karens hela uppmäiksamher. Endast en liten del häraf är föremål fot denna afhandling. Den äger visserligen intet utmärkt vetenskapligt värde, men tillvällar sig dock afseende; genom sin oumbärlighet. Läkemedlens pröfning är nemligen obestridligt ett af den praktiserande Läkarens vigtigaste åligganden. Han uppfyller dervid på en gång en skyldighet emot allmänheten och sig sjelf i det han ådagalägger dugligheten, samt i och med det samma pålitligheten af de medel, hvaraf han betjenar sig. Ett arbete, som framställer methoden till en sådan undersökning, skali derföre icke sakna värdej, i mån som det ernotsvarar sitt ändamål. Men emedan de dervid förekommande ämnen äro af heterogen natur, så erfordras för deras pröfning upplysning och ledning af flere vetenskaper, förnämligast Kemi och Botanik. Dessa vettenskaper äro likväl på långt när icke fullkomnade, utan ännu begripna i sin utvickling, hvarföre mycket ännu är dunkelt och o- viast, mycket aldeles obekant som vore af nöden att känna till vinnande af tillförlitlig vissher. Emedlertid, då vi hi teils sakna all anvisning till Läkemedlens pröfning, torde det af den sakkunnige icke anses onyttigt att lernna
en sådan, oaktadt den ofullständighet och de brister, som otvifvelaktigt skola göra dess värde ringare än man önskat. Att företaga en sädan allmän pröfning af alla i vär Svenska Pharmakopée upptagna ämnen, tillåtet oss för det närvarande hvarken tid eller omständigheter. Vi se oss derföre nödsakade att emot var vilja företaga en inskränkning, och valja fördenskull företrädesvis till en början den anorganiska naturens alster och produkter, sasom i allmän* het de vigtigaste att noga känna och pröfva; emedan deras förfalskning eller förorening oftast är af större betydenhet och icke sällan af våda. Då det dessutom är mycket lättare att erhålla dessa af en viss qvalitet och renhet, så det blir ett dubbelt skäl att förfara med stränghet vid deras pröfning. Gränsorna för denna undersökning sträcka sig endast till uppgiften af de ämnen, hvarmed hvarje Medicament brukar förfalskas eller förorenas, samt sättet att uppdaga dessa främmande inblandningar«för kortheten skull hafva vi äfven för det mästa måst utelemna den physiographiska beskrifningen, ehuru den visserligen äfven här är ofta ganska upplysande. Således hafva vi iriskrifvit oss in en nästan rent kemisk sfér, och träda ej utom densamma utom i största nödfall. Deremot blir i det följande, der de organiska Läkemedlens pröfning kommer att företaga-,, sféren för pröfningen, mera rent physiographisk. Slutligen få vi öppet bekänna, att mycket,
s och kanske det masta ar hämtadt ur Prof. Berzelii kemiska Lärbok, äfvensom ur anteck* ningar gjorde under hans föreläsningar öfver Svenska pharmakopéen och att vi ofta rådfrågat Green, Pfaff, Schwartze, Ebermaijer m. fl.; men tro oss derföre lika litet behöfva blygas, som för det, att vi måste tillstå, att vi ur Prof. Berzelii kemiska skrifter hämtat hela vår kemiska underbyggnad. P H A R M A C O -K R IT IK Första D elen A n o r ö a n i s k a L ä k e m e d e l. Läkemedel som förekomma i allmänna handeln, eller vanligtvis icke beredas på A- potheken. De så kallade Simplicia. Acetum commune. A. vini. Endast Vinättikan borde få finnas på Apotheken, emedan den vanliga eller ölättikan alldeles saknar de ingredienser, som isynnerhet förhöja ättikans värde. En riktigt god ättika innehåller nemligen utom ättikesyra, ättikeaether, mucilago och så mycket cremor tartari, som den kan hålla upplöst. En dålig ättiki ban således derigenom förbättrat, att man deri upplöser så mycket cremor tartari
som kan lösas; men om en således förbättrad ättika utgifves för veritabel vinättika, kan det visserligen anses för bedrägeri. Inkvål är denna förfalskning en af de osky Idigasre, men tillika en af de svåraste att upptäcka. Men om ättikan afdunstas till torrhet och återstoden förbränne8 samt utlakas, och dervid ingen kalihalt yppar sig, så kan man vara säker, att det icke varit vinättika. Man påstår väl, att ölättikan alltid håller phosphorsyra, som man i det fallet upptäcker, om en solution af ättiksyradt bly indroppas, då man får, en fällning, som glödgad och smält är förglasad phosphorsyrad blyoxid; men detta är dock icke alltid händelsen med ölätttkan. Endast den friska lukten som är ättikeäthern «gen, kan ge någon upplysning, men aldrig full visshet; ty man finner ofta god ättika, der lik val denna alldeles saknas. Gniden emellan händerna får icke ättikan ge någon bilukt af öl, brännvin etc. ~ Vigtigare ärp ättikans förfalskningar med svafvelsyra, saltsyra, salpetersyra och skarpa växtämnen. Svafvelsyran upptäckes, om man indryper en solution af saltsyrad baryt, eller ättiksyradt bly, då man får en fällning (svafvelsyradt bly) som är Jolöslig i salpetersyra. Attikesyradt bly röjer äfven saltsyra, i det att saltsyradt bly utfälles, men med salpetersyradt silfver upptäckes saltsyran ofelbarast genom fällning af saltsyradt silfver. Salpetersyran finnes om ättikan mättas med kali, solutionen afdunstas till torrhet och det återstående saltet kastas på glöd, då decrepita-
tion tillkännagifver salpeterns närvaro. A f de käril hvaruli ättikan beredes, förorenas den ibland tillfälligtvis af metalliska delar som upptäckas om hydrolhyonammoniak tilldrypes. Växtämnen finnas bäst oin ättikan afdunstas till torrhet, då man får en återstod, som år skarp till smaken. Slutligen kan ättikan vara för svag, om en viss qvantitet deraf ej mättar en motsvarande qvantitet kali enligt pharmakopéens föreskrift. Acidum vitriolic A. sulphuricum. Svafvelsyran är sällan eller alldrig, sådan den förekommer i handel, kemiskt ren, och den är ofta orenad af ämnen, som göra den i medicinskt hänseende oduglig och farlig. Den Nordhausiska innehåller nemligen ofta jernoxid, kopparoxid och ämnen af sjelfva distillations kärlen (säsora lerjord och kalkjord), samt hvad som isynnerhet är anmärkning8värdt arseniksyrlighet. Den Engelska är deremot vanligen smittad af svafvelsyradt bly eller surt svafvelsyradt kali. Arsenikens närvaro finner man, om syran utspädes med 2 a 3 gånger sin volum vatten, och svafvelbunden vätgas ledes derigenom, hvarvid svafvelbunden arsenik utfälles med gul färg. För att framställa arseniken i metallisk form förfar man sålunda: I ett i ena ändan tillblast glasrör smältes ren saltpeter öfver lågan af en spritlampa. Den svafvelbundna arseniken tilsäties i små portioner till den smälta salpetern. Det härunder bildade arseniksyrade
kalit löses l Ralkvatten och solutionen uppvärmes, di den olösliga arsenikåyrade kalken afskiljer sig. Den ArSeniksyrade kalken upptages på filtrum, (orkas och blanda* med väl ufglödgadt kol «amt {förglasad och pülvriserad borsyrä. Blandningen exponeras i ett pä ena ändari lillbläst glasrör för en ända till glödgning stigande hetta, hvarvid ArSenlken reduceras och sublimeras, samt belägger inte sidan af röret med étt spegelglänsande beslag. Under reduktioner» observerar man hvitlökslukt. (Se Auripigment och Arsenlcutn album) Med surt svafvelsyradt kali förfalskas svafvelsyrän ofta med Upp. sät, hvätigenom gr. Spec, stiger ända till 1,9. Détta, Och de öfriga salter hvaraf syran kan våra orenad, Upptäckes genom syrans afdunstning p^ Ött platinalöf. Vill man förfära si noga, att man önskar Uppdaga, hvilka dessa «alter äro, si kin mari anställa följande reactiohsprof; SvaFttfclsyrän mättas med rent kali, svafvelbunw deh vslgas lédes derigenom, den uppkomna fällnlngeh Upptages, löses i saltpetersyrä och till dehha Solutiori sättes blodlut, di man fàr en bturi, bl eller hvlt fällning, som arityder koppär, jerri eilet bly. Kali kännes bäst af sma* ken, sédan det Sura saliet bl if v i t för biåsröret dötörriponétadt rich svafvelsyran förflygt igad. Vid dénrik syrä, âfvensqtri ailà andra fluida ^ far man ej glötrirhä att efterse om de halla den i phar* makopéeri bestämda specifica vigten, / itrngo, Subacelas Cuprieurri, Jnriéhiller
ofta åtskilliga mekaniskad inblandningar, såsom skal och kärnor af vindrufvoma, hvaraf den blifvit beredd- Den i handel förekommande är antingen ljusblå och består af fina kristallfjäll, ellér är den grönaktig och synes då mindre k ristal 1inisk. Der» blå är beredd med vindrufvor, den gröna med ättikai De mekaniska orenligheterna upptäckas, om saltet upplöses i sal«petersyra, ammoniak eller ättikesyra, då de för. blifva olösta. Föröfrigt håller den något af det neutrala ättikesyrade kopparoxid-och oxidulsal* tet, samt af det kolsyrade kopparoxidsaltet, men detta är af ingen betydelse,»förfalskas, fastän sällan, med krita och gips, som man finner, då saltet löses t utspädd gvafvelsyra, då gips svafvelsy. rad kalk bildas och utfälles, eller förblifver olöst. Dess starka reaction för socker, hvarmed det ingår en förening, som ej decomponeras af blodlut, am* moniak eller svafvelbunden vargas, förtjenarså mycket. mera att kännas, som man derigenom blir bekant med det bästa antidot mot förgift* ningar med koppar. Alkali minerale Soda. Subcarbonas Na* tricum impurum. Haraf finnas i handel många sorter, men endast tvänne äro för A* potheken antagliga nernligen t:o den Spanska som är vår vanligaste och ^\o den Ungerska. De Sodasorter som fås af kelp och varec aro förkastliga. Emedan Sodan innehåller en män gd främmande salter, sa6orn pottaska, koksalt, Glan. bersalt, kalkjord, jetn m. tn; så kan dess godhet
endast bedömmas af den mängd rent Irolsyradt natron, sorn man genom reningsprocessen erhåller derur. Emedlertid är det en lätt sak att upptäcka om den är förfalskad med rå aska, sand och dylikt, men den är alltför oren för att förtjena något kemiskt prof. Kali halten förtjenar dock pröfning, som sker, om man till en solution af Soda sätter en concentrerad los. ning af vinsyra så länge det uppkommer någon fällning af surt vinsyradt kali (Cremor tartari). En god reaction för kali ger saltsyrad platinaoxid. Om nemligen ett salt som innehåller kali, löses i Alkohol och nämnde plati-' nasalt, upplöst i samma menstruum, tillsättes, så utfälles ett olösligt dubbelsalt. Alkali vegetabile. Subcarbonas kalicum impurum. Pottaska. Ar liksom Sodan allför o- xen att anses såsom ett kemiskt praeparat. Den håller vanligen svafvelsyradt kali och saltsyradt natron, samt dessutom, med eller utan uppsåt, inblandade kol, utlutad aska, sand, lerjord, gips m. m. De olösliga ämnena upptäckas dock lätt genom pottaskans lösning i vatten, då de lätt kristalliserbara salterna afsätta sig vid lindrig afdunstning före det kolsyrade kalit. Pä det sättet finner man den renaste pottaskan hålla till I kolsyradt kali och resten främmande inblandningar. Såsom prof kan tjena, att se till huru mycket pottaska fordras för att neutralisera en viss qvantitet af en syra.
Alumen crudum 1. vulgare. Sulphas kal ico- Aluminîcum. Beredes dels af Àlunskiffer, då den blir orenad af jernoxid, dels af Alaunstein (Romersk alun,) och håller då ett öfverskott af lerjord och är fri ifrån jernoxid, hvaraf alla andra i handel förekommande alunsorter äro förorenade. Den kan äfven hålla koppar. Om man löser alun i vatten«mättar solutionen med kali, och tillsätter blodlut eller ammoniak«så upptäckes jernet plier kopparn genom ett blått grummel eller fällning. Alun förekommer dock alldrig så oren«att det i pharmacevtiskt hänseende blir af någon vigt«så vida den icke håller Arsenik«som röjes af lukten«då om den kastas på glödande kol. En ren Alun är färglös och genomskinlig, men vanligast dragande i grönt. Anttmonium crudum. Sulphuretum Stibii. Är en oren Svafvel-antimon, som nästan alltid är smittad af Svafvel-Bly och Svafveljern och icke sällan af Arsenik. Den bör hafva en mörkgrå färg, metallisk glans, samt atråligt kristallinlskt brott. Pulvret är af den vanliga svart, af den rena rödbrunt. Blyet framställes, om svafvelantimon utsattes för en temperatur hvarvid nntimon förflygtigas, hvarefter blyoxiden, på kol för blåsrör, reduceras till metalliskt bly. Jern finner man, om svafvelantimon detoneras med saltpeter, då återstoden är hvir, om svafvelantimon var ren, men gul, om jern fanns deri. På samma sätt finner man, om Brunsten varit insmäll; deri, med den skill*
rad, att resten da blir grön. Dess förorening med Arsenik, är af största vigt att kunna upptäcka, hvilket sker derigenom, att svafvelantimon detoneras med vinsten och salpeter, hvarefter hettan för9tärkes (ill en ganska hög grad, hvarvid arsenikkalium bildas. Orn detta genast kasta9 i vatten, så syrsattes kalium på vattnets bekostnad och det frigjorda vätet före. nar sig med Arseniken - till arsenikväte, som bortgår i gasform och igenkännes af sin egna vederstyggliga lukt. Man kan äfven detonera svafvelantimon med salpeter, utlaka inassan med vatten, afryka liqvidum till torrhet, samt utsätta återstoden på kol för blåsrörslåga, då arsenikens bekanta lukt framkommer. Om svafvelantrmon exponeras för blåsrörslåga, så förflygtigas fvaflet, syrsatt till syrlighet, och antimon uppstiger såsom en hvit rök, som lägger ett beslag af oxid på omgifvande kalla krop. par. Aqua< Träffas sällan rent i naturen, emedan det upplöser och medförer åtskilliga fräraman de ämnen hvarmed det kommer i contact. Sådana ämnen aro: kiseljord, en mängd salter, extractivämne af humus, samt fri syra. Allt källvatten håller kolsyra och vanligen deri upplöst något litet af kalk- och talkjord. Aqua fluviatilis, fontana, pluvia, behöf. va knappt någon undersökning. Aqua fontana håller väl ofta, som nämndt är, åtskilliga salter
och äfven vegetabiliska ämnen upplösta, men hos oss äro dessa alltid i så små qvantiteter närvarande) att det är utan all följd, så vida icke ett sådant vatten användes 1 stället för det de* stillerade. Ett sådant misstag borde man dock icke kunna befara, helst som det ofta röjer sig sjelf. En mängd salter decomponeras nemligen af de i kallvattnet innehålla salter. Derföre böra t. ex. Tartras Kalico-stibiosum, Murias Baryticum, Murias Hydrargyricum m. fl. alltid upplösas uti destilleradt vatten. Iallmänhet kan man åtnöja sig med att pröfva vattnets halt af fasta ämnen derigenom, att man med försigtig* het afdunstar vattnet, då återstodens qvantitet gifver tillkänna dess större eller mindre förorening. Om vattnet löser tvål utan att de com-» ponera densamma, är det fullkomligt rent. Vid Mineral vattnen, så väl de artificiella som de naturliga, är intet annat att observera, an att de böra vara förvarade i lufttätt korkade flaskor, samt huru gamla de äro; ty om än alldrig så väl förvarade, lida de dock med tideri en åtminstone partiell decomposition. De kolsyrehaltiga förlora sin friska stikande smak och lukt; de jernhaltiga öfverkläda sin yta med en färgad hinna, jernet u t fal 1es, och de förlora sin adstringerande smak; de Svafvelhaltiga öfverdraga sig äfven med en askgrå hinna och afsätta ett grågult pulver. Dessa tecken äro til räckliga, för att förklara mineral vatnet för skämdt och odugligt. Några egentligen salta eller hepatiyka vatten finnas icke i Sverige.
Oen som åstundaren fullkomligare undersökning af Aquas minerales, finner den kort framställd i Prof. Berzelii kemiska Lärbok, andra upplagan. Stockholm 1822 pag. 334 och följande. Prof. Berzelius har åtnöjt sig med att anföra io reagentier ; men i Schwanzes pharmacologisçhe Tabellen, Erster Band r. Abtheitung pag. G., finnas icke mindre ån 36 sådana upptagna* Aqua fortis. Acidum nitricum commune. Innehåller ofta svafvelsyra, saltsyra samt salter. Dessa sistnämnda upptäckas derigenom att syran evaporeras på ett urglas* då de qvarstadna. Svafvelsyran röjes, om man indryper en solution af salpetersyrad baryt, då en olöslig förening, svafvelsyrad baryt fälles; saltsyran, om den indroppade solution består af svafvelsyrad silfveroxid hvaraf en af saltsyra smittad salpetersyra, mer ellec mindre grumlas, genom bildningen af saltsyradt silfver. Det är klokare att använda dessa reagentier, än saltsyradt baryt och salpé* tersyradt silfver, hvilka vanligtvis brukas, emedan i det förra fallet syran onödigtvis genom sjelfva profvet belastas med saltsyra, och i det 6ednare, emedan man får en fällning af både svafvelsyradt och saltsyradt silfver om båda syrorna voro närvarande; härigenom renas visserligen salpetersyran, men man är dock i ovisshet om föroreningsmedlet. Ar den jernhaltig, upptäckes det genom den-blå fällning (Berli* nerblått) som tillsatt blodlut deri åstadkommer.
Argentum. Oftast orehadt af koppar. Detta upptäckes antingen genom silfrets rifning på probersten, då det ger ett rödaktigt streck; eller bäst genom lösning i saltpetersyra och tillsättande af ammoniak, hvaraf solution blir blå, om koppar var närvarande. I brist af prober.: sten kan man gnida silfret emot ett poleraclt upphettadt jern, då derpå uppkommande röda fläckar antyda kopparns närvaro. ' ' Argentum foliatum. Härom gäller detsamma som är anfört om Argentum., Afven händer, att man utlemnar Tennfolium i stället för Bladsilfver, men detta bedrägeri finner man lätt utaf metallens lättsmältlighet, eller fullkomliga löslighet i saltsyra. Arsenicum album. Acidum arsenicosum» Förfalskas vanligen icke. Likväl blandas pulvret deraf någon gång med krita, kalk, gips, tungspat och dyl., hvilka ämnen återstå, då arseniken af högre temperatur bl i fvit förflygtigad. På följande sätt kunna baserna åtskiljas. Återstoden behandlas med salpetersyra, som upplöser kalken, men lemnar de svafvelsyrade salterna olösta. Dessa digereras i högre temperatur med kolsyradt kali, då salterna decomponera hvarandra, hvarefter de nybildade kolsyre- salterna afskiljas och decomponeras med saltsyra. Solution, som nu innehåller baserna saltsyrade, afdunstas, oçh på kristallerna igenkänner man lätt saltsyrad baryt från saltsyrad kalk.
Den glasig» mjölkhvira syran, bör, sasom omsublirnerad, föredragas, emedan den är renast. Den har en skarp, kausilk s/pak ; och upphettad med kol för blåsrör, reduceras den till metall, som forflyger med hvitlökslukt. Den bör enligt Författningarne for va ras enskilt af Apothekaren eller af en ansvarig Provisor. Men icke blott vid den egentliga, ar.befalda Apotheks Visitationen bör det komma i fråga att kunna pröfva Läkemedlens riktighet; det är äf. ven ofta af nöden att pröfva ett medel«som bli f v it fränett Apothek utgifvet. Antagom derföre att en ofärgad solution blifvit från ett Apothek utgifven. Dess invärtes bruk har varit åtföljdt af våldsamma kräkningar och audra förgiftningssymptomer. Man kan då misstänka, att det in. nehöll Sublimat, Kräksalt eller Arseniksyrlighet. Undersökningen företages således : Ho Om en väl renskurad, blank kopparslant, gnides med en i solutionen doppad yllelapp, så utfäller sig * qvicksilfret på slanten och öfverdrager ytan liksom ined försilfring, om sublimat funnits deri. 2:0 Om några droppar af solution afdunstas i en liten platinaslef, återstoden väl torkas, och. bringas i ett fint glasrör, samt betäckes med kol och utsattes för lågan af en spritlampa, så sublimeras arseniken i regulinisk form, om arseniksyrlighet innehölls i solution. 3.o Röj es i.ngen arsenik icke en gång genom luktenså bör Sa ny portion afdunstas till torrhet och den torja återstoden pröfvas på kol föjr blåsiör, Ar del