UNDERSÖKNINGAR I ÖRESUND 1997 ÖVF RAPPORT 1998:1
ÖRESUNDS VATTENVÅRDSFÖRBUND ÖVF RAPPORT 1998:1 UNDERSÖKNINGAR I ÖRESUND 1997 Rapporten är sammanställd av Bo Leander Författare: Cecilia Ambjörn, SMHI Lena Carlsson, PAG Lars Edler, SMHI Peter Göransson, PAG Bo Leander, VBB VIAK Katinka Lindquist, SMHI VBB VIAK 1998-11-2 ÖVF 1245 ISRN VBB-1245-R--98/1--SE ISSN 112-1454 Rapport 1998:1 Öresunds Vattenvårdsförbund VBB VIAK Geijersgatan 8, 216 18 Malmö Telefon 4-16 7 Telefax 4-15 43 47 VBB VIAK AB Org.nr 556346-327, säte Stockholm ingår i SWECO-koncernen www.sweco.se VBB VIAK - Bo Leander
i Förord Denna undersökningsrapport utgör den 13 årliga utgåvan av ÖVFs undersökningsrapporter, sedan förbundet bildades 1984. Undersökningen 1997 har följt ett omarbetat och mer omfattande program än under de tidigare åren. De fyra olika delprogrammen har därtill delvis genomförts under ledning av andra ansvariga undersökare. Trots detta är det en förhoppning att läsaren skall känna igen och enkelt hitta i rapporten. Bo Leander Teknisk sakkunnig i ÖVF VBB VIAK - Bo Leander
ii INNEHÅLL SAMMANFATNING Sid iv-v ORIENTERING 1 UNDERSÖKNINGARNAS GENOMFÖRANDE 2 Kontrollprogram 2 Hydrografiundersökning 2 Växtplanktonundersökning 2 Ålgräsundersökning 2 Bottenfauna- och sedimentundersökning 2 Provtagningsstationer 2 Väderåret 5 Temperatur 5 Nederbörd 5 Vind 6 Strömförhållanden/vattenmassor i Öresund 6 HDROGRAFI 7 Provtagningsprogram 7 Indelning av vattenmassor 7 Temperatur 7 Salthalt 8 Siktdjup 9 Syrgas och syrgasmättnad 1 Närsalter 1 POC, partikulärt organiskt kol 15 PON, partikulärt organiskt kväve 15 VÄXTPLANKTON 16 Metodik 16 Provtagning 16 Klorofyll 16 Primärproduktion 16 Fytoplankton 18 ÅLGRÄS 2 Inledning 2 Metoder 2 Resultat 2 Klagshamn, ÖVF 5:4 2 VBB VIAK - Bo Leander
iii Bjärred, ÖVF 4:1 21 Landskrona, ÖVF 3:4 21 Höganäs, ÖVF 1:4 21 Jämförelser mellan lokalerna 22 Diskussion 22 BOTTENFAUNA OCH SEDIMENT 24 Inledning 24 Metodik 24 Provtagning 24 Analysarbete 25 Kvalitetssäkring 25 Statistisk bearbetning av data 26 Resultat och diskussion 26 Sediment 26 Sedimentens egenskaper 26 Sedimentens redoxpotential 27 Bottenfauna 27 Allmänt 27 Artsammansättning 28 Antal arter i hela området 29 Diversitet och jämnhet 3 Individtätheten i hela området 31 Biomassan i hela området 31 Genomgåg av enskilda stationer 32 BELASTNINGSKONTROLL 39 Allmänt 39 Utsläppsmängder 39 REFERENSER 43 BILAGOR 1. Fysikalisk-kemiska analysresultat från ÖVFs stationer 1997 2. Fysikalisk-kemiska analysresultat från station W Landskrona 1997 3. Växtplanktonanalys 1997 4. Ålgräsanalys 1997 5. Bottenfaunaundersökning 1997 6. Belastningar av BOD 7, Tot-P och Tot-N VBB VIAK - Bo Leander
iv Sammanfattning Öresunds Vattenvårdsförbund, ÖVF, bedriver sedan 1985 en samordnad miljöundersökning längs den svenska Öresundskusten. Under 1997 har använts ett nytt av länsstyrelsen fastställt kontrollprogram anpassat efter erfarenheterna av undersökningarna 1985-1994. Programmet har omfattat de fyra delprogrammen hydrologi, växtplankton, ålgräs samt bottenfauna och sediment. Därtill har insamlats data avseende diffus tillförsel och punktutsläpp, från den svenska sidan av Öresund, av närsalter, BOD och miljögifter. VBB VIAK - Bo Leander Liksom de senaste åren, dock undantaget 1996, var 1997 ett år med hög medeltemperatur, ca,7 oc högre än normalt. Året var även nederbördsfattigt med ca 15 % lägre årsnederbörd än normalt. De hydrografiska undersökningarna omfattade prover tagna vid 13 tillfällen från två olika djup i fyra stationer. Öresundsvattnets blandning av salt Kattegattvatten och mindre salt Östersjövatten har inneburit att salthalten varierat till följd av de olika ursprungsvattnens rörelser. Variationen har varit normal.
v Syrgasförhållandena har med få undantag varit goda. Lägsta halten i ytskiktet (,5 m djup) var 5,8 ml/l (8,3 mg/l) och lägsta halten i bottenvattnet (4-9 m djup) var 1,29 ml/l (1,8 mg/l). Det lägsta värdet erhölls i Lommabukten i december. I endast 3 av 12 analyser uppmättes lägre syrgashalt än 3,5 ml/l (5 mg/l). Liksom vid ÖVFs tidigare undersökningar förekom ej svavelväte vid något tillfälle. Medelhalten av totalfosfor i samtliga stationer var under 1997,69 mmol/l (21 mg/l). Denna medelhalt är lägre än ytvattnets (- 1 m) medelhalt 1985-1996 enligt ÖVFs tidigare undersökningar, vilken var,75 mmol/l (23 mg/l). I ytvattnet i mittsundsstationen W Landskrona uppmättes under 1997 en medelhalt av totalfosfor som var 15 % lägre än i ÖVFs stationer. Medelhalten av totalkväve i samtliga stationer var under 1997 22, mmol/l (38 mg/l). Medelhalten är betydigt högre än ytvattnets (-1 m) medelhalt 1985-1996 enligt tidigare undersökningar, vilken var 18,6 mmol/l (26 mg/l). Mittsundsmätningarna i W Landskrona gav medelhalter av totalkväve som var 29 % lägre än i ÖVFs stationer. Växtplanktonundersökningen omfattade insamling av prover tagna vid 13 tillfällen från fyra stationer. Klorofyllkoncentrationen var under 1997 klart lägre än under den senaste 1-årsperioden. Den högsta primärproduktionen uppmättes i slutet av augusti i de två centrala stationera i Lomma- resp Lundåkrabukten, till ca 6 mg C/m 2 dag. Årsproduktionen har beräknats till 37-79 g C/m 2, vilket är bland de lägsta årsproduktioner som uppmätts sedan 1972. I jämförelse med tidigare år visar planktonundersökningarna att antalet arter/identifieringsgrupper 1997 var ungefär detsamma. Mängden växtplankton var emellertid lägre. VBB VIAK - Bo Leander Ålgräsundersökningen, som är en ny undersökning inom ÖVFs kontrollprogram, omfattade provtagning på vardera 2 ställen (ca 1,5 resp 5 m djup) i 4 stationer vid ett tillfälle (oktober). Undersökningen konstaterade att skottätheten och bladbiomassan var mindre på de större djupen. Däremot var biomassan per skott större, till följd av mindre ljus, på de större djupen. Den största skottätheten, 112 skott per m 2, uppmättes på 1,5 m djupet i Bjärredsstationen och den minsta,392 skott per m 2, på 5 m djupet i Höganässtationen. Resultaten överensstämmer väl med resultat från andra ålgräsundersökningar i Öresund. Bottenfauna- och sedimentundersökningen omfattade provtagning i 6 stationer, varav 3 stationer inte tidigare ingått i ÖVFs kontrollprogram för bottenfaunan. Resultatet av bottenfaunaundersökningen visar tecken på en förbättrad miljösituation. Denna förbättring kan eventuellt kopplas till de senaste årens mindre föroreningstransport från land i kombination med bra näringsbetingelser och bra syrgasförhållanden under de senaste åren. Musslor av släktet Abra, som är känsliga för syrgasbrist, påträffades relativt rikligt och med flera årsklasser i två av de djupaste stationerna, vilket styrker att faunan utsatts för mindre stress under de senaste åren. Genomgående fler arter påträffades i 1997 års prover från samma stationer som ingått i ÖVFs tidigare kontrollprogram. Den totala belastningen av närsalter och organiskt syreförbrukande material, mätt som BOD, från den svenska sidan av Öresund har en fortsatt avtagande trend. Belastningen av BOD 7 var den lägsta under hela perioden (1985-1997) och både tillförseln av totalfosfor och totalkväve tillhörde periodens absolut lägsta. Reduktionen i förhållande till 1985 var för BOD 62 %, för tot- P 87 % och för tot-n 46 %. Utsläppen via vattendrag och diffus belastning var för samtliga tre parametrar den helt dominerande (7-8 %).
1 UNDERSÖKNINGAR I ÖRESUND 1997 Orientering Öresunds vattenvårdsförbund (ÖVF), som bildades den 9 november 1984, påbörjade under 1985 ett för den svenska Öresundskusten samordnat undersökningsprogram. Programmet för 1997 (VBB Viak 1996) fastställdes av ÖVFs årsstämma den 13 juni 1996. Med ledning av den utvärdering som SMHI genomfört (Edler & Westring 1993) har förbundet framtagit ett nytt kontrollprogram (Leander 1994). Programmet är, efter samråd med länsstyrelsen och med några justeringar (Leander 1996.2) fastställt att gälla från 1 januari 1997. ÖVF har som huvuduppgift att administrera och genomföra ett samordnat kontrollprogram för den svenska sidan av Öresund. Det gamla programmet (Länsstyrelsen 1983) har med löpande kompletteringar gällt under tiden 1985-1996. Som ansvarig för undersökningens genomförande har ÖVF utsett civilingenjör Bo Leander, VBB VIAK Malmö. Kontrollprogrammet för 1997 innehåller fyra delprogram, hydrografi-, växtplankton-, ålgräs- samt bottenfauna och sedimentprogrammet. Undersökningen omfattande provtagningar, analyseringar och rapporteringar av de fyra programmen har efter upphandling uppdragits åt SMHI att genomföra. Som ansvarig på SMHI för undersökningen har varit Kjell Wickström. Hydrografiundersökningen har genomförts med SMHIs undersökningsfartyg Sensor och på SMHIs Oceanografiska laboratorium i Göteborg. Ansvariga har varit Kjell Wickström och Jan Szaron. Hydrografirapporten i denna ÖVF-rapport har skrivits av Katinka Lindquist och Cecilia Ambjörn, SMHI Norrköping. Växtplanktonundersökningen har genomförts och skrivits av docent Lars Edler, SMHI, Oceanografiska enheten. Ålgräsundersökningen har genomförts av fil dr Lena Carlson, PAG, som underkonsult till SMHI. Bottenfauna- och sedimentprogrammet har genomförts med provtagningsfartyget Sabella och av eurobiolog Peter Göransson, PAG, som underkonsult till SMHI. Föreliggande undersökningsrapport omfattar de undersökningar som förbundet genomfört 1997 och det material som insamlats under året beträffande tillförsel av olika ämnen till Sundet från den svenska sidan. Rapporten innehåller datasammanställningar samt jämförelser med resultaten från ÖVFs undersökningar genomförda från 1985. VBB VIAK - Bo Leander
2 Undersökningarnas genomförande Kontrollprogram Kontrollen under 1997 har omfattat följande provtagningar och analyser enligt det fastställda programmet. Hydrografiundersökning Provtagning 14 gånger i 4 stationer på 2 olika djup, samt några profiler. Analys av: Metod: siktdjup Secchi skiva temperatur (profil) Omvändn. term syrgashalt SS-EN 25813 syrgasmättnad SS-EN 25813 salinitet (profil) Minisal totalfosfor (Tot-P) Alpkem AA fosfatfosfor (PO 4 -P) Alpkem AA totalkväve (Tot-N) Alpkem AA nitratkväve (NO 3 -N) Alpkem AA nitritkväve (NO 2 -N) Alpkem AA ammonium (NH 4 -N) SS 28 134 silikatkisel (SiO 3 -Si) Alpkem AA klorofyll Fluorescens partikulärt organiskt Carlo Erba kol (POC) partikulärt organiskt Carlo Erba kväve (PON) Växtplanktonundersökning Provtagning 11 gånger i 4 stationer. Analys av: primärproduktion klorofyllkoncentration fytoplankton (kvalitativ och kvantitativ analys) Ålgräsundersökning Provtagning 1 gång (augusti-september) i 4 stationer och på 2 djup. VBB VIAK - Bo Leander Analys av: siktdjup djuputbredning skottäthet bladbiomassa förekomst av påväxt Bottenfauna- och sedimentundersökning Provtagning 1 gång (maj) i 6 stationer. Analys av: artantal individtäthet biomassa redoxpotential kornstorlek vattenhalt glödförlust Utöver den redovisade egna undersökningsverksamheten har ingått insamling av resultaten från utförda utsläppskontroller vid kommunala och industriella reningsverk och från transportberäkningar för tillrinnande vattendrag. Provtagningsstationer Eftersom undersökningarna i första hand utgör en samordnad kustvattenkontroll längs den svenska Öresundskusten har en koncentrering av stationer skett till kustzonens bukter. Öresund har av länsstyrelsen indelats i fem delområden enligt figur 1. De olika delområdena har delvis olika strömförhållanden, vattendjup och grad av utsläppspåverkan. I figur 1 har förbundets samtliga stationer (dvs även stationer som ej utnyttjats varje år) markerats och i tabell 1 anges deras position och vattendjup. Stationerna har tills vidare getts beteckningar som inte skall förväxlas med stationer som ingår i äldre undersökningar. I tabell 2 redovisas undersökningstillfällen och provtagningsstationer för ÖVFs undersökningar under 1997.
3 Figur 1. Öresund. Delområden och provtagningsstationer VBB VIAK - Bo Leander
4 Tabell 1. ÖVFs provtagningsstationer Delområde Beteckning Latitud N Longitud E Vattendjup, m Höganäs ÖVF 1:1 ÖVF 1:3 ÖVF 1:4 Helsingborg ÖVF 2:1 ÖVF 2:2 ÖVF 2:3 Lundåkrabukten ÖVF 3:1 ÖVF 3:2 ÖVF 3:3 ÖVF 3:4 Lommabukten ÖVF 4:1 ÖVF 4:2 ÖVF 4:3 ÖVF 4:4 ÖVF 4:5 ÖVF 4:6 ÖVF 4:7 ÖVF 4:8 ÖVF 4:9 ÖVF 4:1 Höllviken ÖVF 5:1 ÖVF 5:2 ÖVF 5:3 ÖVF 5:4 Tabell 2. Undersökningstillfällen och provtagningsstationer 1997. Provtagningsdag 1997 Undersökning Provtagningsstation ÖVF nr Januari inställt pga is samtliga 4/2 Hydrografi och växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 24/2 Hydrografi och växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 6/3 Hydrografi och växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 17/3 Hydrografi och växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 1/4 Hydrografi och växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 17/4+8/5 Bottenfauna och sediment 1:3, 2:3, 3:2, 4:8, 4:9, 5:2 5/5 Hydrografi och växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 5/6 Hydrografi och växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 3/6 Hydrografi och växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 7/8 Hydrografi och växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 31/8 Hydrografi och växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 5-7/9 Ålgräs 1:4, 3:4, 4:1, 5:4 8/1 Hydrografi och växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 3/11 Hydrografi och växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 2/12 Hydrografi och växtplankton 1:1, 3:2, 4:8, 5:2 VBB VIAK - Bo Leander 56 13 56 12 7 56 11 8 56 1 7 55 59 55 56 7 55 48 15 55 47 1 55 48 15 55 5 18 55 41 35 55 4 55 38 55 55 44 8 55 45 5 55 43 9 55 4 6 55 41 2 55 42 1 55 43 23 55 28 85 55 3 8 55 31 5 55 3 95 12 31 12 28 47 12 32 9 12 41 2 12 44 5 12 41 75 12 53 25 12 54 4 12 49 5 12 49 95 12 58 5 12 58 35 12 59 5 12 53 3 12 54 3 12 57 3 13 3 4 13 2 2 12 54 4 12 59 4 12 53 15 12 52 85 12 53 6 12 53 86 7 23 1,8 27 29 13 7 2 1,8 11,5 12 12 2 5 15 1,5 6,5 5 1,8
5 Väderåret Som helhet blev 1997 ytterligare ett i raden av varma år för Öresundsområdet med en medeltemperatur som låg,7 C över den normala. Med undantag för 1996 har därmed alla de tio senaste åren varit varmare än genomsnittet under perioden 1961-9. Det gångna året var också nederbördsfattigt med årsmängder som var 1-2 procent under de normala. Liksom 199-talet i övrigt var 1997 också ett år med ovanligt få dagar med hårt väder, och inte vid något tillfälle nådde vinden stormstyrka. I figur 2 redovisas tempertaturen och nederbörden i Helsingborg dels för 1997, dels som medelvärden för perioden 1961-199. av juni. Under perioden 6-28 augusti rådde en unikt sen och lång värmebölja, som kulminerade den 24-28 augusti, då temperaturen inte ens nattetid sjönk under 2- gradersstrecket i Falsterbo. Augusti var sannolikt den varmaste sedan 17-talet, och sommaren som helhet (juni - augusti) sedan 1834. Från den 2 oktober var det övervägande kyligt, och den 26-27 november rådde vintertemperaturer. December bjöd på milt väder, med dygnsmedeltemperaturer under noll bara den 2-4 och 15-18 december. Nederbörd Januari var extremt nederbördsfattig med bara 1-7 mm nederbörd. Allra minst fick 25 12 2 1 Temperatur ( C) 15 1 5 8 6 4 Nederbörd (mm) 2-5 jan feb mar apr maj jun jul aug sep okt nov dec Månadsmedeltemp. 1997 Månadsmedeltemp. 1961-199 Månadsnederbörd 1997 Medelnederbörd/månad 1961-199 Figur 2. Temperatur och nederbördsförhållanden vid Helsingborg 1997 jämfört med förhållandena 1961-9. Temperatur Vintern i Öresundsområdet var överlag mycket mild. Riktiga vintertemperaturer förekom egentligen endast under de 12 första dagarna av januari och den 14-18 februari. Våren var länge ganska kylig och den riktigt stabila vårvärmen infann sig inte förrän den 11 maj och sommarvärmen i början den södra delen av Öresund, och där var årets januari den torraste någonsin sedan nederbördsmätningarnas början 186. Även under långa perioder av sommaren var det mycket torrt. Från 3 maj till 14 juni kom det exempelvis inget regn, och under hela augusti, kom bara 7-9 mm regn, vilket innebär att fjolårets augusti var den torraste nå- SMHI - K Lindquist och C Ambjörn
6 gonsin vid sidan av augusti 1955. Vind Öresund var ovanligt förskonat från hårda vindar under 1997. Som mest blåste det 16-17 m/s vid Oskarsgrundet den 21 februari, 3 och 27 mars, 24 april, 9 september samt 2 och 1 oktober. Vindriktningen var i samtliga dessa fall mellan sydväst och nordväst. Strömförhållanden/vattenmassor i Öresund Vattenutbytet i Öresund drivs främst av vattenståndsskillnaden mellan Östersjön och Kattegatt. Högre vattenstånd i Kattegatt ger således sydgående ström i Öresund. Vattenytans lutning längs sundet ger en ström som har samma hastighet från ytan till botten. Det är främst de mer storskaliga väderförhållandena över Skandinavien med en variabilitet på dygn/veckor, som står för den här drivningen. Utbytet av salt och vatten mellan Östersjön och Nordsjön innebär tillfällig lagring av vattenmassor och blandning i övergångsområdet Öresund. tlagret i södra Östersjön (Arkonabassängen) är i det närmaste homogent ner till 3 meter vad salthalten anbelangar. Salthalten är cirka 8 psu. Kattegatt består av huvudsakligen två skikt med tungt Nordsjövatten (Skagerakvatten) närmast botten med en salthalt på cirka 3-34 psu. Blandning i övergångszonen mellan utgående ytvatten från Östersjön och sydgående djupvatten från Kattegatt ger ett ytskikt i Kattegatt med en typisk salthalt på 2-25 psu och en typisk skikttjocklek på 15 meter. Salthalten och tjockleken av ytlagret varierar naturligtvis beroende på utflödet från Östersjön, inflöden och blandning i Öresund. Salt vatten som går in i Östersjön kommer mestadels från Kattegatts ytvatten. Djupvatten från Kattegatt är oftast närvarande i Öresund. Därför kan Öresund under stor del av tiden betraktas som bestående av 3 skikt; Östersjövatten samt yt- och bottenvatten från Kattegatt. Blandningen i Öresund mellan dessa tre vattenmassor sker främst vid trösklarna (Mattsson 1996). SMHI - K Lindquist och C Ambjörn
7 Hydrografi Provtagningsprogram Under 1997 genomfördes 13 fysikalisk-kemiska undersökningar på två djup (yta och botten) vid fyra provtagningsstationer; ÖVF 1:1 (Höganäs), ÖVF 3:2 (Lundåkrabukten), ÖVF 4:8 (Lommabukten) och ÖVF 5:2 (Höllviken), lägena framgår av figur 1 och tabell 1. Utöver de fysikalisk-kemiska parametrarna har även halterna av POC och PON analyserats. Även undersökningar av växtplankton och sediment har utförts vilket presenteras i separata avsnitt. Analysresultaten är sammanställda i bilaga 1. I bilaga 2 redovisas utvalda data från station W Landskrona. Indelning av vattenmassor Salthalten vid varje provtagning visar varifrån vattnet kommer dvs om det är östersjövatten eller yt/djupvatten från Kattegatt. Vattnet i Öresund består av vatten med dessa olika ursprung, samt en blandning av dessa. Vattenmassorna delas därför upp i olika salthaltsintervall vid varje provtagning och varje variabel relateras till vilket vatten som vid mättillfället fanns vid mätstationen. Indelningen finns presenterad i tabell 3 där tre vattentyper (ytvatten, mellanvatten och djupvatten) definieras för fyra stationer i Öresund (ÖVF-stationerna som ingår i mätprogrammet 1997). som ligger till grund för denna indelning. Djupvatten i Öresund är det vatten som också kan benämnas kattegattvatten, det vill säga tungt, salt vatten som kommer norrifrån. Analogt är ytvatten i Öresund östersjövatten. Mellanvatten är en blandning av dessa båda. Temperatur W Landskrona, som får representera de öppna delarna av Öresund, hade en kraftig termisk skiktning mellan 5 och 15 meters djup under juni - augusti, som framgår av figur 3. Den högsta yttemperaturen i W Landskrona erhölls den 26 augusti med 22,2 C vilket var betydligt varmare än normalt. Temperatur ( C) 25 2 15 1 5 tan Botten (ca 4 1997 1998 Figur 3. t- och bottentemperatur vid W Landskrona 1997. I figur 4-7 finns temperaturmätningarna presenterade i diagram. Då alla fyra mätstationerna ligger i grunda områden etableras oftast ingen sommarskiktning här. Högsta yttemperaturen i kontrollprogrammet Tabell 3. Saltklassning av vatten i Öresund enligt Edler och Westring 1993. Nedersta raden (kursiverat) visar var kustkontrollstationerna ligger. Norra Öresund Norra/centrala Öres. Södra/centrala Öres. Södra Öresund tvatten S < 25 psu S < 15 psu S < 15 psu S < 11 psu Mellanvatten 25 psu S < 3 psu 15 psu S < 3 psu 15 psu S < 3 psu - Djupvatten S 3 psu S 3 psu S 3 psu S 11 psu ÖVF stationer 1:1, Höganäs 3:2, Lundåkrabukten 4:8, Lommabukten 5:2, Höllviken Indelningen bygger främst på det arbete som utförts på Öresundsdata från perioden 196-199 (Edler och Westring 1993). Det är alltså en mycket stor mängd information uppmättes den 31 augusti då mellan 2,9 och 21,3 C erhölls i station 5:2, 4:8 och 3:2. I station 5:2 var temperaturen högst den 7 augusti vid både ytan och botten. SMHI - K Lindquist och C Ambjörn
8 Temperatur ( C) 25 2 15 1 5 Temperatur ( C) 25 2 15 1 25 2 15 1 1997 1998 5 5 1997 1998 Temperatur ( C) SMHI - K Lindquist och C Ambjörn tan tan Botten (ca 5 m) Botten (ca 8 m) 1997 1998 Temperatur ( C) 25 2 15 1 5 tan Botten (ca 7 m) Figur 4. Temperatur vid yta och botten vid ÖVF 1:1 Höganäs. Figur 5. Temperatur vid yta och botten vid ÖVF 3:2 Lundåkrabukten. Figur 6. Temperatur vid yta och botten vid ÖVF 4:8 Lommabukten. tan Botten (ca 6 m) 1997 1998 Figur 7. Temperatur vid yta och botten vid ÖVF 5:2 Höllviken. Vid de flesta mättillfällen var temperaturen enhetlig i djupled vid mätstationerna. Den 5 juni erhölls dock en svag skiktning i station 4:8, 3:2 och 1:1 men inte i den sydligaste stationen 5:2. En mycket stark temperaturskiktning erhölls i station 3:2 den 31 augusti. Temperaturen var 21,3 C i ett tunt ytskikt, och på 6,5 meters djup erhölls 11,6 C. Även i station 4:8 och 1:1 erhölls skiktning den 31 augusti; dock ej i 5:2. Den 3 november och 2 december erhölls betydligt varmare bottenvatten än ytvatten i station 4:8, 3:2 och 1:1. Mest markant var det i station 4:8 den 3 november med 8,3 C i ytan och 11,4 C på 9 meters djup. Den 2 december var differensen ännu större med yttemperaturen 3,9 C i station 4:8 och bottentemperaturen 12,2 C. Det var alltså 8,3 C varmare vid botten. tvattnet avkyls således successivt medan bottenvattnet utgörs av varmt och salt vatten som kommer från Kattegatt. Att denna temperaturskiktning med betydligt varmare bottenvatten kan existera trots att varmare vatten är lättare än kallare, beror således på att bottenvattnet hade en markant högre salthalt. I station 4:8 den 3 november var vertikala salthaltsdifferensen 11 psu och den 2 december var den drygt 23 psu. Detta visar att vid dessa två tillfällen nådde norrifrån kommande betydligt saltare och varmare vatten långt ner i Öresund, men inte ända ner till Höllviken. Samma typ av skiktning återfanns på W Landskrona under hela vinterperioden. Salthalt Salthalterna finns presenterade i bilaga 1-2. På W Landskrona varierade salthalten i ytan mellan 7,6 och 19,9 psu och vid botten (4-45 meter) mellan 28,3 och 33,7 psu. Det är extremt med 19,9 psu i ytan (erhölls den 9 september) då ytvärdena normalt ligger mellan 7 och 15 psu. Salthaltssprångskiktet ligger på 5-15 meters djup och sammanfaller således med temperatursprångskiktet under sommarperioden. I station 5:2 vid Höllviken var salthalten i ytan och botten oftast mellan 7 och 11 psu. I sta-
9 tion 4:8 och 3:2 var salthalten oftast lägre än 15 psu. Salthalten är oftast mellan 1 och 25 psu i ytan och botten i station 1:1. Här finns en mycket tydlig influens av Kattegatts ytvatten. Norr 3 juni 11 13 9 9 8 8 8 8 Söder Högsta salthalten 3,9 psu vid botten erhölls i station 3:2 den 31 augusti och i station 4:8 den 2 december. Vattnet har oftast samma salthalt från ytan till botten i stationerna 5:2, 4:8 och 3:2. Station 1:1 vid Höganäs uppvisar däremot en stor variabilitet i salthalter och ofta kraftig skiktning. Vattnet var väl omblandat med samma salthalt i ytan och botten bara vid ett enda mättillfälle; den 1 april. Vid detta tillfälle var salthalten i station 5:2 12,1 psu i ytan och 2,8 psu vid botten. Kattegattvatten nådde alltså vid ett enda mättillfälle under 1997 ända ner i södra Öresund. I station 4:8 erhölls en liknande situation som i station 5:2 men med något svagare skiktning. Vid mättillfällena den 31 augusti, 3 november och 2 december var bottenvattnet betydligt saltare än vid övriga tillfällen på de flesta av stationerna, då fanns det kattegattvatten vid botten långt ner i Öresund i form av en sydgående ström. Den 2 december, som framgår av figur 8, erhölls till exempel 3,9 psu vid botten i station 4:8 på 7 meters djup, vilket är ett mycket salt vatten. tvattnet var samtidigt 7,7 psu. Vid detta tillfälle fanns således ett tunt och sött ytskikt och ett skarpt språngskikt. Figur 9. Utflöde av sött vatten genom Öresund den 3 juni. Siffror anger salthalt (psu). Siktdjup Siktdjupet varierade under året, som framgår av tabell 4, mellan 3 och 9 meter. Vid provtagningarna 1996 var det lägsta värdet 1,5 meter. De lägsta värdena 1997, 3, meter, erhölls i station 3:2 och 5:2 vid de båda februarimätningarna (under januari utfördes inga mätningar), samt 4, och 4,5 meter i station 4:8 under augusti och oktober (under september utfördes inga mätningar). Då de olika mätpunkterna är ganska grunda syns inte några typiska skillnader mellan stationerna. Ofta är det sikt ända ned till botten, speciellt gäller detta i station 5:2, Höllviken, som är den grundaste stationen, med maximala djupet 6 meter. Det högsta siktdjupet, 9 meter, erhölls i maj, vilket även gällde under 1996. I mars och december gick siktdjupet ända ned till botten i alla stationerna. Tabell 4. Siktdjup (meter) vid kustkontrollstationerna 1997. Tecknet * anger att siktdjupet är ända ned till botten vid aktuellt mättillfälle. Norr 2 dec 15 21 29 Figur 8. Tvålagerflöde i Öresund den 2 december. Siffror anger salthalt (psu). 31 SMHI - K Lindquist och C Ambjörn 9 8 8 9 Söder Figur 9 visar exempel på en situation, den 3 juni, då östersjövatten dominerar i Öresund. 1:1 3:2 4:8 5:2 VARIATION 9724 6 5,5 6 3 3-6 97224 6 3 5,5 4,5 3-6 9736 8* 8* 6* 6* 6-8 97317 7* 7* 6* 6* 6-7 9741 7 8* 5 6* 5-8 9755 9 8* 6* 6* 6-9 9765 8 7,5 6* 6* 7,5-8 9763 6 6* 6 6* 6 9787 8 5 6 6* 5-8 97831 7 6 4 5,5 4-7 9718 6 5 4,5 6* 4,5-6 97113-7 9 6 6-9 97122 9* 7* 8* 6* 6-9
1 Syrgas och syrgasmättnad Syrgashalt anges nedan i ml/l mot mg/l i tidigare rapporter. För jämförelser gäller att 1,43 mg/l = 1 ml/l. Syreförhållandena beskrivs med syrgashalt och syremättnadsgrad i procent. Mättnadsgraden beräknas som kvoten mellan uppmätt syrgashalt och syrgasmättnad, där mättnadsvärdet vid aktuell temperatur och salthalt beräknas. Vid ytan var syrgashalterna höga, de låg mellan 9,43 ml/l och 5,81 ml/l. Syrgashalterna vid botten varierade mellan 9,68 ml/l den 4 februari och 1,29 ml/l den 2 december, mättnadsgraden vid det senare tillfället var 21 %. Av proverna vid botten var tre stycken av 51 prover under 3,5 ml/l (5 mg/l), dvs 6 % av bottenproverna. Syrgashalterna i bottenproverna är redovisade i figur 1. I station 1:1 Höganäs var syrgashalt och mättnadsgrad höga vid alla mättillfällen vid både ytan och botten, (5,82-9,68 ml/l). På de övriga stationerna erhölls låga värden vid botten, 3,32 ml/l i station 3:2, 3,61 ml/l i station 4:8 och 3,88 ml/l i station 5:2 den 31 augusti. Detta vatten hade också hög salthalt (t ex 31 psu i station 3:2). Den 3 november var syrevärdena vid botten lägst 4,5 ml/l i station 4:8 och högst 7,53 ml/l i station 5:2. Den 2 december sjönk halterna till 2,88 ml/l i station 3:2 och till 1,29 ml/l (1,8 mg/l) i station 4:8. Även nu var salthalten hög (29-31 psu). Detta är alltså djupvatten från Kattegatt. På W Landskrona uppmättes bottenhalter, som framgår av figur 1, lägre än 3,5 ml/l i september, november och december (på 2-3 meters djup). Den 23 september var halten syre 2,35 ml/l på 45 meters djup, vilket ligger inom variationsbredden för perioden 1986-95 i den här stationen. Syrevärdena var betydligt bättre än medelvärdet för perioden 1986-95 under sommar/ höst och sämre i början av året; januari-februari. I november var syrgashalten något lägre än normalt, vilket framgår av bilaga 2. Närsalter Vid analys av mätresultaten för totalfosfor, fosfat-fosfor, totalkväve och nitrit-nitratkväve har hänsyn tagits till salthalten i vattenprovet med utgångspunkt från tabell 3. I diagrammen i figur 11-14 och 16-19 har 1 8 1:1 Höganäs (bottendjup ca 7 m) 3:2 Lundåkra (bottendjup ca 5 m) 4:8 Lommabukten (bottendjup ca 8 m) 5:2 Höllviken (bottendjup ca 6 m) W Landskrona (bottendjup ca 4 m) Syrgashalt (ml/l) 6 4 2 1997 1998 Figur 1. Syrgashalter i bottenproverna vid de fyra kustkontrollstationerna samt vid W Landskrona SMHI - K Lindquist och C Ambjörn
11 PO 4 (µmol/l) 2. 1.8 1.6 1.4 1.2 1..8 1:1 Höganäs,5 m 3:2 Lundåkrabukten,5 m 4:8 Lommabukten,5 m 5:2 Höllviken,5 m.6.4.2 M D. 1997 1998 Figur 11. thalter av fosfat. PO 4 (µmol/l) 2. 1.8 1.6 1.4 1.2 1..8 1:1 Höganäs (bottendjup ca 7 m) 3:2 Lundåkra (bottendjup ca 5 m) 4:8 Lommabukten (bottendjup ca 8 m) 5:2 Höllviken (bottendjup ca 6 m).6 D.4 M M.2 M D. 1997 1998 Figur 12. Bottenhalter av fosfat. D M M D M vattentypen markerats med ett (ytvatten), ett M (mellanvatten) eller ett D (djupvatten). Fosfor analyseras som fosfat-fosfor (oorganisk fosfor), PO 4 -P, och som totalfosfor (oorganisk och organisk fosfor), tot-p. Fosfor förekommer under vintertid i framför allt oorganisk form då vanligtvis 8-9% av totalfosfor utgörs av fosfat-fosfor. Halterna av totalfosfor i ytvattnet varierar oftast kring 1 µmol/l vintertid för att efter vårblomningen minska till omkring,5 µmol/l under juni-juli. Stationernas mätvärden av fosfat och totalfosfor, både yt- och bottenvärden, figur 11-14, skiljer sig i medeltal inte mycket sinsemellan. I figur 12 och 14 framgår att höga fosforhalter vid botten kan hänföras till vattentypen. Halterna i Kattegattvatten (markerat med D) var höga vid två tillfällen och halterna i Östersjövatten (markerat med ) samtidigt låga. I Lommabuktens bottenvatten var fosfat och totalfosforhalterna betydligt högre än vid övriga stationer den 2 december, eftersom det var djupvatten från Kattegatt, 31 psu. tot-p (µmol/l) 2.4 2.2 2. 1.8 1.6 1.4 1.2 1..8.6.4.2 M D. 1997 1998 Figur 13. thalter av totalfosfor. tot-p (µmol/l) 2.5 2. 1.5 1..5 M MD SMHI - K Lindquist och C Ambjörn 1:1 Höganäs,5 m 3:2 Lundåkrabukten,5 m 4:8 Lommabukten,5 m 5:2 Höllviken,5 m. 1997 1998 D M D 1:1 Höganäs (bottendjup ca 7 m) 3:2 Lundåkra (bottendjup ca 5 m) 4:8 Lommabukten (bottendjup ca 8 m) 5:2 Höllviken (bottendjup ca 6 m) Figur 14. Bottenhalter av totalfosfor. M M D Årsmedelvärdena av totalfosforhalterna i ÖVFs undersökningar 1985-1997 är presenterade i figur 15. På staplarna anges antalet mätvärden. Standardavvikelse och 95 % konfidensintervall är inlagda. Årets medelhalt av totalfosfor är,69 µmol/l (21 mg/m 3 ) vilket är den lägsta halt som registrerats under hela perioden 1985-97 (Leander 1997). tmedelhalterna av totalfosfor på kuststationerna var 1997 15 % högre än på utsjöstationen W Landskrona. Kväve analyseras som totalkväve (organiskt och oorganiskt kväve), tot-n, samt de oorganiska fraktionerna ammoniumkväve (NH 4 -N) och nitrit/nitratkväve (NO 2 /NO 3 -N). Ammonium och nitrit/nitrat är direkt tillgängliga för den biologiska produktionen och uppvisar därför en tydlig årscykel. Allmänt gäller att de högsta värdena uppträder under vintern och minskar sedan snabbt när vårblomningen kommer igång i mars-april. Efter blomningen tar halterna oorganiskt kväve i det närmaste slut och är låga fram till september-oktober då halterna återigen börjar öka.
12 Antal mätvärden Figur 15. Årsmedelvärden av totalfosfor. ÖVFs undersökningar 1985-1997. NO 2 + NO 3 (µmol/l) 22 2 18 16 14 12 1 8 M 6 4 2 D 1997 1998 Figur 16. thalter av nitrit/nitratkväve. 1:1 Höganäs,5 m 3:2 Lundåkrabukten,5 m 4:8 Lommabukten,5 m 5:2 Höllviken,5 m tot-n (µmol/l) 4 35 3 25 2 15 1 5 M D M 1997 1998 Figur 18. thalter av totalkväve. 1:1 Höganäs,5 m 3:2 Lundåkrabukten,5 m 4:8 Lommabukten,5 m 5:2 Höllviken,5 m 22 2 1:1 Höganäs (bottendjup ca 7 m) 3:2 Lundåkra (bottendjup ca 5 m) 4:8 Lommabukten (bottendjup ca 8 m) 5:2 Höllviken (bottendjup ca 6 m) 4 1:1 Höganäs (bottendjup ca 7 m) 3:2 Lundåkra (bottendjup ca 5 m) 4:8 Lommabukten (bottendjup ca 8 m) 5:2 Höllviken (bottendjup ca 6 m) 18 35 NO 2 + NO 3 (µmol/l) 16 14 D 12 1 M 8 M 6 4 M D M 2 M M M D D 1997 1998 Figur 17. Bottenhalter av nitrit/nitratkväve. tot-n (µmol/l) 3 25 2 15 1 5 M M D M 1997 1998 Figur 19. Bottenhalter av totalkväve. D M D M M M D M SMHI - K Lindquist och C Ambjörn
13 Under 1997 var halterna av nitrit/nitrat i kontrollprogrammets fyra mätstationer som högst under januari-februari och december med medelhalter kring 5-6 µmol/l. I ytvattnet, figur 16, följde alla kuststationerna detta mönster utom vid två tillfällen då högre halter uppmättes i Lommabukten och vid ett tillfälle i Lundåkrabukten, vilket var en tillfällig lokal förhöjning. Även för bottenvattnet syns vid ett tillfälle i september en avvikelse med högre halt nitrit/nitrat i Lundåkrabukten, vilket visas i figur 17. Det är också en stor spridning i bottenvattnet av nitrit/nitrat med högre halter i Lommabukten och Lundåkrabukten vid decemberprovtagningen, se den blå ringen markerad med D i figur 17. Detta sammanfaller med de höga fosforhalterna, och det är alltså djupvatten från Kattegatt. Halterna av totalkväve, figur 18-19, uppvisar inte samma årscykel som oorganiskt kväve men en samtidig minskning av halterna kan observeras under mars-april i samband med att nitrathalterna går ned. Årsmedelvärdena av totalkvävehalterna i ÖVFs undersökningar 1985-1997 är redovisade i figur 2. På staplarna anges antalet mätvärden. Standardavvikelse och 95 % konfidensintervall är inlagda. Årets medelhalt av totalkväve, 22, µmol/l (38 mg/m 3 ), är anmärkningsvärt hög. Inget av åren 1985-96 har en så hög medelhalt noterats (Leander 1997). tmedelhalterna av totalkväve i kuststationerna var 1997 29 % högre än i utsjöstationen W Landskrona. Årsmedelvärdena av nitrat-nitrit-kväve-halterna i ÖVFs undersökningar 1985-1997 är presenterade i figur 21. På staplarna anges antalet mätvärden. Standardavvikelse och 95 % konfidensintervall är inlagda. Eftersom konfidensintervallen är stora kan inte någon trend utläsas ur årsvariationerna. Halterna av ammonium varierade kraftigt i tiden och mellan mätstationerna. I ytan var koncentrationen oftast lägst i station 5:2, främst under januari-juni. Halterna under januari-maj låg mellan,2 och 1,8 µmol/l Antal mätvärden Figur 2. Årsmedelvärden av totalkväve. ÖVFs undersökningar 1985-1997. SMHI - K Lindquist och C Ambjörn
14 Antal mätvärden Figur 21. Årsmedelvärden av nitrit-nitrat-kväve. ÖVFs undersökningar 1985-1997. medan det i juni-augusti gått ned till, i princip, under,1 µmol/l. Silikat är ett ämne som tillförs ytvattnet genom tillrinning och genom tillförsel av djupvatten. I slutet av mars inträffade en nedgång i samband med vårblomningen. Lägst värden registrerades i maj både i ytvatten och bottenvatten, cirka 2 µmol/l. De högsta halterna erhölls i februari-mars, samt september (augusti) till december. Silikat (µmol/l) 18. 16. 14. 12. 1. 8. 6. 4. 2.. 1997 1998 Figur 22. thalter av silikat. 1:1 Höganäs,5 m 3:2 Lundåkra,5 m 4:8 Lommabukten,5 m 5:2 Höllviken,5 m I ytan, som visas i figur 22, varierade halten runt 1 µmol/l medan mycket höga halter uppmättes vid botten den 2 december, 23,8 µmol/l i station 3:2 och 4,9 µmol/l i station 4:8. Dessa höga halter är en följd av att salthalten vid dessa tillfällen var hög (figur 8). Det är oftast högre halter i station 3:2 och 4:8 än i station 1:1 och 5:2. Årsmedelvärden av silikathalterna i ÖVFs undersökningar, som pågått sedan 199, är presenterade i figur 23. Antalet mätvärden anges på staplarna och standardavvikelse och konfidensintervall är inlagda. Även om det av diagrammet kan utläsas en minskande trend så är konfidensintervallen så stora att ändringarna ej är signifikanta. I station W Landskrona uppmättes mycket låga halter av silikat i september, 2,7 µmol/l i ytan. Detta är lågt i förhållande till medelperioden 1986-95. Även i maj var halterna låga, 2,8 µmol/l, men detta ligger inom den tidigare variationen. Detta visar att halterna i maj var lägre nära land, 2, µmol/l, än ute i Öresund. SMHI - K Lindquist och C Ambjörn
15 Antal mätvärden Figur 23. Årsmedelvärden av silikat. ÖVFs undersökningar 199-1997. POC, partikulärt organiskt kol POC-halterna ger indikation på eutrofieringsnivån och visar hur mycket material som kan falla ut och belasta bottnarna. POC består av levande och döda (detritus) alger, fekalier och djurplankton. Högre halter, oftast POC (µmol/l) 7 6 5 4 3 2 1 1:1 Höganäs,5 3:2 Lundåkra,5 4:8 Lommabukten,5 5:2 Höllviken,5 m 1997 1998 Figur 24. thalter av POC. 2-4 µmol C/l, uppmättes under augusti till oktober vilket sammanfaller med förhöjda klorofyllhalter. Resten av året var halterna lägre och låg oftast i intervallet 1-2 µmol C/l. POC-halterna i ytvattnet visas i figur 24 och bottenhalterna finns i tabellform i bilaga 1. Mycket höga halter uppmättes i station 5:2 den 4 februari, vid botten 79,9 µmol C/l och vid ytan 67,9 µmol C/l, likaså erhölls extremt höga halter, 75,7 µmol C/l vid botten den 17 mars. Samtidigt var klorofyllhalterna låga. I station 3:2 den 24 februari erhölls 52,4 µmol C/l vid botten. Detta kan betyda att en stor mängd material virvlat upp från botten. PON, partikulärt organiskt kväve Data för PON visar i princip identiska förlopp som data för POC, med höga halter i augusti till oktober, samt maxima i samma stationer och djup som POC i februari-mars. SMHI - K Lindquist och C Ambjörn
16 Växtplankton Metodik Växtplankton har insamlats som integrerat prov med slang (Lindahl 1986) mellan ytan och 1 m över botten. Den kvantitativa analysen av växtplankton har utförts med Utermöhl-metoden enligt Guidelines for the Baltic Monitoring Programme for the Third Stage (Baltic Marine Environment Protection Commission, 1988). Primärproduktionen har bestämts på prover från ytan och 1 meter över botten enligt metoden beskriven i Guidelines for the Baltic Monitoring Programme for the Third Stage (Baltic Marine Environment Protection Commission, 1988). Provtagning Under 1997 har prover insamlats vid 13 tillfällen mellan februari och december. Provtagning har skett i station ÖVF 1:1, 3:2, 4:8 och 5:2. Stationernas lägen framgår av figur 1 och tabell 1. Klorofyll Klorofyllkoncentrationen, som är ett mått på mängden fytoplankton, var låg i samtliga provtagningspunkter 1997. Uppmätta koncentrationer i ytvattnet framgår av tabell 4 och i djupvattnet av tabell 5 samt av figurerna 25-26. Vid första provtagningen i början av februari återspeglades den omfattande vinterblomningen som pågick i Kattegatt även i centrala och norra Öresund. Vid Lundåkrabukten uppmättes klorofyllkoncentrationer på 4.6 µg/ dm 3 i ytan och vid samma tillfälle 8.7 µg / dm 3 på 6 m djup nära botten vid Höganäs. Från början av mars till slutet av juni varierade klorofyllkoncentrationen längs hela Öresundskusten mellan.2 och 2. µg/dm 3. I början av augusti uppmättes höga klorofyllkoncentrationer i de centrala delarna. De höga halterna påträffades i vatten med låg salinitet och sammanföll med de omfattande SMHI -Lars Edler Tabell 4. Klorofyllkoncentrationen vid ytan (µg klorofyll/dm 3 ) DATUM HÖLLV. LOMMAB. LUNDÅKRA HÖGANÄS 1997-2-4,4,2 4,6,2 1997-2-24,7,6 1,3 1,3 1997-3-6 1, 1,5,8,7 1997-3-17 1,1,4,8,6 1997-4-1 1, 1,6 1, 1,9 1997-5-5,6,5,5,6 1997-6-5,3 2,,3,8 1997-6-3,3,8,8,6 1997-8-7,9 5,7 5,6 1,8 1997-8-31 2,5 2,4 3,6 1,5 1997-1-8 1,6 2,5 2, 1,7 1997-11-3,5 1,5 1,3 2,6 1997-12-2,4,7 1, 4,3 Tabell 5. Klorofyllkoncentrationen vid botten (µg klorofyll/dm 3 ) DATUM HÖLLV. LOMMAB. LUNDÅKRA HÖGANÄS 1997-2-4,5,3,1 8,7 1997-2-24 1,,8,9 1,1 1997-3-6,8 1,8 1,,5 1997-3-17 1,8,7,6 1,2 1997-4-1,5 1,3,7 1,9 1997-5-5,7,3,4,2 1997-6-5,3 1,5,5,7 1997-6-3,4,8,7 1,3 1997-8-7 4,5 1,3,9 1997-8-31 1,4 2,2 1,6 2,1 1997-1-8 1,5 1,7 1,3 1,2 1997-11-3,5,4 1,2,8 1997-12-2,3,1,1 1,2 blomningarna i Östersjön under denna period. Också under höstmånaderna kunde man se en svag förhöjning i hela området. I samband med vinterblomningen som utvecklades under december i Kattegatt uppmättes förhållandevis hög klorofyllkoncentration i ytan vid Höganäs, med ett maximum av 4.3 µg/dm 3. Klorofyllkoncentrationerna över året var klart lägre än den senaste 1-årsperioden. Det bör dock uppmärksammas att provtagningsstationerna inte är desamma som tidigare. I vilken grad detta påverkar jämförelsen är inte möjligt att säga. Primärproduktion Vinterblomningen vid årets början avspeglades i primärproduktionen i den nordligaste stationen, Höganäs, där även en vårblom-
17 6. µg/dm 3 5. 4. 3. 2. HÖLLVIKEN LO MMAB LUNDÅKRA HÖGANÄS 1.. 1-Jan 1-Feb 1-M ar 1-Apr 1-M ay 1-Jun 1-Jul 1-A ug 1-S ep 1-O ct 1-N ov 1-D ec 1-Jan Figur 25. Klorofyllkoncentrationen vid ytan 1997 9. 8. 7. 6. 5. HÖLLVIKEN LOMMAB LU NDÅK RA HÖGANÄS 4. 3. 2. 1.. 1-Jan 1-Feb 1-M ar 1-Apr 1-M ay 1-Jun 1-Jul 1-A ug 1-Sep 1-O ct 1-N ov 1-D ec 1-Jan Figur 26. Klorofyllkoncentrationen vid botten ningssituation registrerades i mitten av mars. De övriga stationerna längre söderut uppvisade en låg produktion fram till sommaren. Den uppmätta dagliga primärproduktionen framgår av tabell 6 och figur 27. 1997 Under perioden juli till oktober var primärproduktionen förhöjd i hela Öresund. I slutet av augusti uppmättes årets högsta produktion i de två centrala stationerna, Lomma och Lundåkra, med ca 6 mg kol/m 2 dag. Generellt kan sägas att primärproduktionen i Öresund var mycket låg 1997. Till en del beror detta på att mätningarna numera endast sker i ytskiktet ned till 5-1 meters djup. Detta resulterar i lägre värden än tidigare år. De tretton mätningar som genomförts 1997 SMHI - Lars Edler
18 Tabell 6. Daglig primärproduktion (mg C/m 2.dag) DATUM HÖLLV. LOMMAB. LUNDÅKRA HÖGANÄS 1997-2-4 24 48 35 342 1997-2-24 27 62 27 129 1997-3-6 21 34 91 138 1997-3-17 85 68 79 5 1997-4-1 82 8 118 11 1997-5-5 115 92 142 147 1997-6-5 62 71 81 87 1997-6-3 11 16 153 258 1997-8-7 79 281 232 399 1997-8-31 42 597 634 431 1997-1-8 175 237 267 193 1997-11-3 48 87 59 158 1997-12-2 21 5 45 94 ovan beror den låga produktionen delvis på att mätningen bara sker till 5-1 meters djup. Dessutom omfattar mätningen endast två djup - ytan och nära botten, vilket uppskattningsvis reducerar den beräknade integrerade produktionen med 15-2 %. Fytoplankton Under året registrerades 92 arter eller identifieringsgrupper. Kiselalger (diatoméer) dominerade med 47 arter/identifieringsgrupper, följt av dinoflagellater med 27 arter/identifieringsgrupper. Resultatet redovisas i bilaga 3. 7 6 5 HÖLLVIKEN LO MMAB LUNDÅKRA HÖGANÄS 4 3 2 1 1-Jan 1-Feb 1-M ar 1-A pr 1-May 1-Jun 1-Jul 1-A ug 1-S ep 1-O ct 1-N ov 1-D ec 1-Jan Figur 27. Daglig primärproduktion 1997 ger möjlighet att grovt uppskatta den årliga primärproduktionen. Det ska dock understrykas att säkra årsproduktionsvärden kräver 2-25 mätningar, då planktonalgernas generationstid är mycket kort, vanligen 1-5 dagar. Öresund är dessutom ett område, som kräver ytterligare provtagningsfrekvens för att det ska vara möjligt att ange säkra årsproduktionsvärden, eftersom vattnet snabbt passerar genom sundet. De data som föreligger för 1997 tyder på en årsproduktion av 37-79 g kol/m 2. Värdena är, som framgår av tabell 7, bland de lägsta som uppmätts sedan 1972. Som nämnts SMHI -Lars Edler Fytoplanktonsituationen 1997 karaktäriserades av tre stora händelser. Året inleddes med en vinterblomning, som var unik. Någon sådan har tidigare inte registrerats i området. Den påträffades i de norra delarna av Öresund och bestod av kiselalger. Våren och försommaren kännetecknades av relativt stora mängder flagellater, däribland det potentiellt giftiga släktet Chrysochromulina spp. Under sommaren blommade blågrönalger rikligt i hela Öresund. Det mycket varma vattnet stimulerade denna blomning. Under hösten utvecklades en kiselalgblomning i de norra delarna. Denna blomning fortsatte under vintern och
19 Tabell 7. Beräknad årlig primärproduktion i Öresund (g kol/m 2 och år). (Data från Edler, 1977, Edler 198, ÖVF 1986-98) SÖDRA CENTRALA NORRA 1972 75 7 77 1973 73 148 183 1974 63 79 97 1975 96 152 123 1976 54 6 79 1977 27 76 114 1978-136 13 1985 51 113-1986 94 14-1987 79 118-1988 89 117-1989 - 18-199 - 136-1991 - 13-1992 - 12-1993 - 17-1994 - 15-1995 - 135-1996 - 14-1997 46* 57 79 MEDEL 7 121 17 * Medeltal för station Höllviken och Lomma var av samma slag som den unika blomningen som inledde året. Vid de inledande provtagningarna i februari dominerade obestämda monader och flagellater. Stora mängder kiselalger av 26 olika arter utgjorde en väsentlig del av biomassan. Släktet Chaetoceros var rikt representerat. Skeletonema costatum dominerade med 315 celler/dm 3 i Lundåkrabukten. Vid provtagningarna i mars var planktonfloran betydligt fattigare. Cryptophycéer och monader och flagellater dominerade. Detta förhållande fortsatte i början av april, men då pågick även en blomning av Skeletonema costatum norr om Limhamnströskeln. De största mängderna fanns i norra Öresund med 3.4 miljoner celler/dm 3, för att sjunka successivt till 22 celler/dm 3 i Lommabukten. I början av maj påträffades det potentiellt giftiga släktet Chrysochromulina i koncentrationer mellan 32 och 136 celler/ dm 3. Samtidigt fanns förhållandevis stora mängder av dinoflagellaten Katodinium rotundatum i framförallt de norra och mellersta delarna av Öresund. Redan i början av juni påträffades blågrönalgerna, som senare under sommaren massutvecklades också i Öresund, vilket är mindre vanligt. Mängderna var dock små och fortsatte att vara små också i månadsskiftet juni-juli. Vid provtagningen den sista juni fanns stora mängder monader och flagellater. I augusti blommade blågrönalgerna Aphanizomenon sp. och Nodularia spumigena i sådan mängd att blomningarna ofta var synliga för blotta ögat. Nodularia spumigena är potentiellt toxisk, men det föreligger inga rapporter om förgiftningar i Öresund under denna period. Samtidigt utvecklades en kraftig blomning av den potentiellt toxiska dinoflagellaten Prorocentrum minimum i hela Öresund. Vid provtagningen i början av augusti uppmättes som mest 765 celler/dm 3 och i slutet av månaden ca 6 celler/dm 3. Blågrönalgerna däremot hade decimerats avsevärt i slutet av augusti. Istället fanns mycket monader och flagellater. I oktober och november var mängden växtplankton låg. Endast monader och flagellater förekom rikligt. Slutligen i december kunde man se hur vinterblomningen började utvecklas. Flera arter av kiselalgsläktet Chaetoceros observerades, liksom arterna Guinardia flaccida, Proboscia alata och Pseudo-nitzschia pungens. I jämförelse med tidigare år var antalet arter/identifieringsgrupper ungefär detsamma 1997. Mängderna av de olika arterna var emellertid generellt sett lägre. På samma sätt som för klorofyll och primärproduktion kan det inte uteslutas att de flyttade provtagningsstationerna ligger bakom skillnaden. Under 1997 fanns tre avgörande skillnader jämfört med tidigare år. Vinterblomningarna i början och slutet av året har inte tidigare observerats och blågrönalgblomningen på sommaren var betydligt kraftigare än på mycket länge. SMHI - Lars Edler
2 Ålgräs Inledning Bottensubstratet i Öresund utgörs till stor del av mjukbotten varför den bentiska makrovegetationen främst består av fanerogamer, blomväxter. Fanerogamer kan etablera sig på dessa bottnar till skillnad från makroalger vilka saknar rotsystem. Ålgräs, Zostera marina, dominerar längs Öresunds grundområden ned till ca 6 m djup. Inom de grundaste områdena förekommer även Ruppia maritima och Potamogeton pectinatus. Ålgräset utgör ett viktigt habitat och spelar en viktig roll i grunda områden både som primärproducent och som skydd och födoområde för fauna, inte minst som yngelplats för flera fiskarter. Ålgräs utgör också föda för havsfåglar. Ålgräset har en stabiliserande effekt på sedimentet, både genom sitt rhizomsystem och sin förmåga att dämpa vattenflödet samt spelar en viktig roll i närsaltskretsloppet. Djuputbredning begränsas av ljuset och ålgräsförekomsten har minskat till följd av eutrofiering i kustnära områden. Minskad ljustillgång medför en minskad skottäthet och det förekommer även självskuggning inom ålgräsängar, vilket kan få som följd en hög dödlighet bland nya små skott. Ålgräset förökar sig främst vegetativt genom produktion av laterala skott som utgår från rhizomet och tillväxten begränsas av de långsamma tillväxten hos rhizomet. Kolonisation av nya områden sker genom spridning av frön men det är endast ett fåtal skott som blommar, ca 1 %. Spridning och tillväxt hos skotten tycks också vara beroende av det bevuxna områdets storlek så att mortaliteten hos skotten är hög och den areala spridningen liten tills ett visst kritiskt minimum har uppnåtts (Olesen & Sand Jensen 1994a). SMHI, PAG - Lena Carlson Ålgräsundersökningen är den första som ÖVF utfört. Metoder Ålgräsförekomsten har studerats på fyra lokaler längs Öresundskusten vid Klagshamn, Bjärred, Landskrona och Höganäs. På grund av ihållande kraftiga vindar kunde provtagningen inte ske förrän 5-7 oktober, då provtagningen utfördes genom dykning. Provtagning har skett på två djup vid varje transekt med utgångsdjupen 1,5 respektive 5 m djup. Dessa djup har dock fått förskjutas något vid Bjärred och Landskrona där djuputbredningen visade sig vara begränsad till ca 4 m med endast enstaka djupare fyndytor med sparsam vegetation. Positionen för varje provtagningsplats bestämdes med hjälp av DGPS. På varje lokal uppskattades täckningsgrad samt epifytförekomst. Siktdjupet noterades. Prover togs för bestämning av överjordisk biomassa samt skottäthet. På varje djup togs sex prover à 1/16 m 2. Proverna torkades vid 15 C och vägdes på analysvåg. Resultaten är samlade i bilaga 4. För att få en uppskattning om storleksförhållanden mellan lokalerna mättes längden på 15 skott per provtagningsruta. Resultat Klagshamn, ÖVF 5:4 Provtagningen utfördes på två djup, 1,8 respektive 5 m, strax söder om Klagshamn. Siktdjupet överskred djupet. Provtagningen utfördes 6 oktober. Vid provtagningstillfället fanns inga epifyter på ålgräset. Ålgräs växte ned till ca 5,5 m djup. Inom det grundaste provtagningsområdet förekom även Ruppia maritima. Proverna togs inom ytor som helt bestod av Zostera marina. Biomassa och skottäthet minskade med djupet. Resultatet är sammanställt i tabell 8.