EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION Bryssel den 25.7.2001 KOM(2001) 439 slutlig 2001/0174 (COD) Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om gränsöverskridande betalningar i euro (framlagt av kommissionen)
MOTIVERING 1. ALLMÄNNA KOMMENTARER Den 1 januari 2002 kommer flera länder i Europa att uppleva den största valutaövergången någonsin i sin historia. Det är också en mycket stor logistisk utmaning. Inom loppet av några få veckor skall omkring 15 miljarder sedlar och 50 miljarder mynt i euro sättas i omlopp, samtidigt som i stort sett samma mängd nationella mynt och sedlar i tolv olika länder skall tas ur omlopp. Omkring 300 miljoner europeiska medborgare kommer att beröras av detta. Införandet av sedlar och mynt är den sista fasen i en process som inleddes den 1 januari 1999, då euron skapades. I takt med att sedlar och mynt i euro börjar dyka upp kommer medborgarna att bli medvetna om att den gemensamma valutan existerar, men andra betalningsmedel kommer att förefalla oförändrade. Till exempel kommer det fortfarande att kosta mycket mer att göra gränsöverskridande eurobetalningar än att överföra euro inom ett lands gränser. Skapandet av den gemensamma valutan har inte åtföljts av upprättandet av ett gemensamt betalningsområde. Syftet med denna förordning är att få ned de avgifter bankerna tar ut för gränsöverskridande betalningar i euro till en nivå som ligger i linje med de avgifter som tas ut för betalningar inom ett och samma land. Detta innebär att den princip som Europeiska kommissionen under lång tid hävdat omsätts i praktiken. Framför allt kommer enskilda europeiska konsumenter äntligen att kunna delta aktivt på den inre marknaden, vilket kommer att garantera att enskilda konsumenter kan dra nytta av att priserna blir lättare att jämföra och att urvalet blir större. 2. BAKGRUND 1990 offentliggjorde kommissionen sitt första allmänna dokument om betalningssystemens funktion på den inre marknaden 1. Där konstaterades att betalningssystemen visserligen fungerar relativt väl inom varje land, men att de fungerar dåligt när det gäller gränsöverskridande betalningar. Denna "gränseffekt" i betalningssystemen hindrar konsumenterna från att utnyttja de möjligheter som den inre marknaden erbjuder. Då var euron fortfarande på planeringsstadiet. 2002 kommer situationen att se annorlunda ut. 1994 offentliggjorde kommissionen ett meddelande om gränsöverskridande betalningar som innehöll två viktiga texter: ett preliminärt utkast till förslag till direktiv som sedan blev direktiv 97/5/EG och ett utkast till meddelande om tillämpning av konkurrensreglerna på denna typ av betalningar 2. I januari 2000 offentliggjorde kommissionen ett nytt meddelande med titeln "Detaljistbetalningar på den inre marknaden", vars viktigaste slutsatser var de följande: "I detta meddelande visar man på vilka åtgärder som behöver vidtas i fråga om detaljistbetalningar för att uppfylla medborgarnas och de små och medelstora företagens behov av och förväntningar på ett "gemensamt betalningsområde", där de kan göra små betalningar inom hela EU nästan lika billigt och lätt som i det egna landet. Både den privata och den offentliga sektorn har sin roll att spela. Kommissionen kommer att hålla parlamentet 1 2 "Betalningssystemet på den europeiska inre marknaden" KOM (90) 447 slutlig, 26 september 1990. KOM (94) 436 slutlig, 18 november 1994. 2
och rådet regelbundet informerade om vilka framsteg som görs i de frågor som tas upp i detta meddelande." Kommissionen antog den 3 april 2001 ett meddelande 3 om införandet av sedlar och mynt i euro. I detta dokument berördes problemet med att gränsöverskridande betalningar i euro fortfarande kommer att vara dyrare än betalningar inom ett och samma land. Kommissionen konstaterar följande: "Kommissionen kommer att använda sig av alla tillgängliga medel och vidta alla åtgärder för att avgifterna för gränsöverskridande transaktioner redan från den 1 januari 2002 skall ha sjunkit så nära avgiftsnivån för transaktioner inom en och samma medlemsstat som möjligt". 3. ETT EUROPEISKT BETALNINGSOMRÅDE Varje land har utvecklat sitt eget system för detaljistbetalningar. Dessa olika nationella system fungerar relativt väl, men så snart det görs en gränsöverskridande betalning av ett litet belopp blir kostnaden för kunden oproportionerligt stor. Olika undersökningar visar att det genomsnittliga priset för en gränsöverskridande betalning på 100 euro inom EU uppgick till mer än 20 euro år 2001. Under 2002 kommer konsumenterna också att kunna konstatera att det nästan inte kostar någonting att använda uttagsautomater i det egna landet men att det är mycket dyrt att göra det när de befinner sig i ett annat land, trots att det i båda fallen handlar om samma eurosedlar. Situationen är likadan för alla betalningssätt. I vart och ett av de 12 befintliga nationella betalningsområdena kostar det lika mycket att göra en betalning inom huvudstaden som att göra en betalning mellan olika städer inom landet. Denna princip om ett enda betalningsområde måste fastställas för euroområdet: euron måste driva på övergången från tolv nationella områden till ett enda "inhemskt europeiskt område". 4. FÖRSLAGET I FÖRORDNINGEN. I förordningen föreslås att avgiften för en gränsöverskridande betalning i euro inom Europeiska unionen inte skall få skilja sig från avgiften för betalningar inom ett land (undanröjande av gränseffekten). Syftet är att förbättra den inre marknadens funktion genom att uppmuntra de tekniska operatörerna på marknaden att skapa den infrastruktur, de standarder och de affärsavtal som krävs för att det gemensamma betalningsområdet skall fungera smidigt. Denna anpassning av avgifterna för gränsöverskridande betalningar till den nivå som gäller för avgifter för inhemska betalningar får inte leda till att avgifterna för den senare typen av betalningar höjs. Förordningen innehåller ett antal bestämmelser som syftar till att underlätta dessa transaktioner, till exempel krav på användning av vissa standarder och förbud mot rapporteringskrav. 3 KOM(2001) 190 slutlig, 3 april 2001. 3
BESKRIVNING AV ARTIKLARNA ARTIKEL 1 RÄCKVIDD Förordningen gäller avgifterna för alla icke-kontanta gränsöverskridande betalningar inom den inre marknaden. Där fastslås principen att banker inte längre kan ta ut olika avgifter för gränsöverskridande betalningar i euro och för motsvarande betalningar på nationell nivå. Förordningen gäller gränsöverskridande betalningar på upp till högst 50 000 euro. Detta gränsvärde har också använts i direktivet om gränsöverskridande betalningar och syftar till att täcka detaljistbetalningar. Förordningen omfattar således de allra flesta betalningar som konsumenter och små och medelstora företag utför. ARTIKEL 2 DEFINITIONER I artikel 2 anges en definition av institut, eftersom förordningen främst riktar sig till dessa. Det är dessa institut som utför de gränsöverskridande betalningarna och som tar ut avgifter för sina tjänster. I artikel 2 definieras de olika betalningsinstrument och de betalningstransaktioner som omfattas av förordningen. Dessa är alla icke-kontanta betalningssätt där betalningen förfaller omedelbart. Definitionen av en check anses vara ett betalningsmedel enligt Genèvekonventionen från 1931. Dessa betalningsmedel blir gränsöverskridande när de två banker som berörs är belägna i två olika länder. Ingen av definitionerna i denna förordning, med undantag för definitionen av checkar, är ny. De definitioner som används är förenliga med de som redan förekommer i gemenskapsrättsakter. ARTIKEL 3 AVGIFTER FÖR GRÄNSÖVERSKRIDANDE BETALNINGAR I artikel 3 fastställs principen om lika avgifter. Bestämmelsen hindrar inte bankerna från att ta betalt för sina betalningstjänster, eller ens att ta ut olika avgifter för olika kunder. Däremot föreskrivs att en och samma kund måste debiteras samma avgift för betalningar i euro upp till 50 000 euro inom den inre marknaden, oavsett om dessa betalningar är gränsöverskridande eller sker inom ett och samma land. Om betalningen sker med kort omfattas både de avgifter som detaljisten betalar och de avgifter som kortinnehavaren betalar. Avgiftsbeloppet måste vara detsamma som för inhemska transaktioner. Förordningen gäller betalningar i euro. Att det tas ut en och samma avgift för alla betalningar som görs i euro kommer att stärka de europeiska medborgarnas förtroende för den gemensamma valutan. Förordningen omfattar inte endast de länder som ingår i euroområdet, utan alla medlemsstater i Europeiska unionen. Detta vidare tillämpningsområde kan påverka den allmänna opinionen i positiv riktning i medlemsstater som för närvarande (ännu) inte ingår i euroområdet. Förordningen kommer att gälla från och med den 1 januari 2002 för elektroniska transaktioner. I praktiken gäller det främst betalningar med kort och uttag från uttagsautomater. 4
När det gäller gränsöverskridande pengaöverföringar och checkar är det tekniskt mycket svårt att uppfylla detta krav innan tidsfristen löper ut den 1 januari 2002. Därför medges en övergångsperiod för dessa betalningar, vilken innebär att avgifterna för gränsöverskridande betalningar och betalningar inom ett land måste ligga på samma nivå senast den 1 januari 2003 för betalningar på upp till 50 000 euro. ARTIKEL 4 LÄTTARE ATT JÄMFÖRA AVGIFTER I artikel 4 föreskrivs att det institut som utför en betalning måste ge kunden förhandsinformation om vilka avgifter som tas ut för gränsöverskridande betalningar och betalningar inom landet. Detta kommer att göra det möjligt för kunden att omedelbart jämföra avgifterna. Kunden måste även informeras om eventuella ändringar av avgifterna. Eftersom förordningen även omfattar gränsöverskridande betalningar i euro till och från medlemsstater som inte ingår i euroområdet föreskrivs i artikel 4 även en skyldighet att lämna information om vilka avgifter som tas ut i samband med valutaväxling. Detta kommer att göra det möjligt att skilja på avgifterna för valutaväxlingen och avgifterna för själva betalningen. ARTIKEL 5 ÅTGÄRDER FÖR ATT UNDERLÄTTA GRÄNSÖVERSKRIDANDE BETALNINGAR Den viktigaste förklaringen till de höga avgifterna för gränsöverskridande betalningar är bristande automatisering och behovet av dyr manuell hantering av tekniska och administrativa skäl. Genom förordningen införs därför vissa bestämmelser som skall skapa förutsättningar för fullständigt automatiserade betalningar. The International Bank Account Number (IBAN) och the Bank Identifier Code (BIC) utgör ett viktigt inslag i arbetet med att göra det möjligt att utföra betalningar som är lika automatiserade som de betalningar som idag görs på nationell nivå. IBAN och BIC är nya internationella ISO-standarder för gränsöverskridande betalningar. De möjliggör automatiserade betalningar som inte kräver någon dyr och tidskrävande manuell hantering. I artikel 5 föreskrivs att institut är skyldiga att uppge IBAN och BIC till sina kunder. I förordningen föreskrivs emellertid även att kunderna är skyldiga att använda dessa nya standarder och att på begäran ange IBAN och BIC innan de begär att få en gränsöverskridande betalning utförd. Bestämmelserna i både det första och det andra stycket är frivilliga, eftersom inte nödvändigtvis alla konsumenter gör gränsöverskridande betalningar och eftersom det kan finnas andra effektiva gränsöverskridande betalningssystem som inte baserar sig på IBAN och BIC. Det verkar dock lämpligt att kräva att IBAN och BIC alltid skall anges i kundernas kontoutdrag eller att affärsdrivande företag som riktar in sig på marknader i andra medlemsstater skall informera kunderna om IBAN och BIC, t ex. på deras hemsida på Internet, på fakturan eller på liknande sätt, för att underlätta gränsöverskridande betalningar. ARTIKEL 6 MEDLEMSSTATERNAS SKYLDIGHETER En annan förklaring till den kostsamma manuella hanteringen och således de höga avgifterna har varit den skyldighet att rapportera gränsöverskridande betalningar som medlemsstaterna ålagt instituten för att kunna upprätta betalningsbalansstatistik. Genom artikel 6 i förordningen tas dessa rapporteringskrav bort för de gränsöverskridande betalningar som omfattas av förordningen för belopp på upp till 12 500 euro den 1 januari 2002. Från och med den 1 januari 2004 är detta belopp 50 000 euro. 5
Olika medlemsstater ställer olika krav på vilken information som måste lämnas för att en gränsöverskridande betalning skall utföras (t ex. skyldigheter beträffande uppgifter om mottagaren; de flesta kräver att kontonumret anges och andra att även adressen anges; skyldighet att ange den mottagande bankens adress). Dessa skillnader leder till svårigheter och tidskrävande manuella ingripanden. I artikel 6 föreskrivs att minimiinformationskraven skall harmoniseras. 6
2001/0174 (COD) Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om gränsöverskridande betalningar i euro EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR DENNA FÖRORDNING ANTAGIT med beaktande av Fördraget om upprättandet av de Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 95.1 i detta, med beaktande av kommissionens förslag 1, med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande 2, med beaktande av Europeiska centralbankens yttrande 3, i enlighet med det förfarande som anges i artikel 251 i fördraget 4,och av följande skäl: (1) Syftet med Europaparlamentets och rådets direktiv 97/5/EG av den 27 januari 1997 om gränsöverskridande betalningar 5 var att förbättra de gränsöverskridande överföringstjänsterna när det gäller pengar och framför allt att göra dem effektivare. Målet var att göra det möjligt för särskilt konsumenter och små och medelstora företag att snabbt, tillförlitligt och billigt göra överföringar från en del av gemenskapen till en annan. Sådana överföringar och gränsöverskridande betalningar i allmänhet är fortfarande mycket dyra jämfört med betalningar inom en medlemsstat. (2) I kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet av den 31 januari 2000 om detaljistbetalningar på den inre marknaden 6, tillsammans med Europaparlamentets resolutioner av den 26 oktober 2000 om kommissionens meddelande och av den 4 juli 2001 om hur de ekonomiska aktörernas förberedelser inför övergången till euron kan underlättas samt i Europeiska centralbankens rapporter i september 1999 och september 2000 om att förbättra gränsöverskridande betalningstjänster har behovet av verkliga förbättringar på detta område understrukits. 1 2 3 4 5 6 EGT C EGT C EGT C EGT C EGT L 43, 14.2.1997, s. 25. KOM(2000) 36 slutlig. 7
(3) I kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén, Regionkommittén och Europeiska centralbanken av den 3 april 2001 om förberedelserna inför införandet av sedlar och mynt i euro 7 anges att kommissionen kommer att överväga att använda alla de instrument som står till dess förfogande och vidta alla nödvändiga steg för att se till att avgifterna för gränsöverskridande transaktioner per den 1 januari 2002 inte längre överstiger de avgifter som tas ut för inhemska transaktioner. (4) Volymen på de gränsöverskridande betalningarna ökar kontinuerligt i takt med att den inre marknaden fullbordas. Inom detta område utan inre gränser har betalningarna ytterligare underlättats genom att euron införts. (5) Om avgifterna för gränsöverskridande betalningar i euro förblir högre än avgifterna för inhemska betalningar kommer konsumenternas och företagens förtroende för euron att skadas. För att underlätta den inre marknadens funktion är det därför nödvändigt att se till att avgifterna för gränsöverskridande betalningar i euro behandlas på samma sätt som avgifterna för betalningar i euro inom en medlemsstat. (6) För gränsöverskridande betalningar i euro på upp till 50 000 euro som kan utföras elektroniskt bör principen om lika avgifter tillämpas från och med den 1 januari 2002. För att göra det möjligt att inrätta nödvändig infrastruktur och skapa de förhållanden som krävs bör gränsöverskridande pengaöverföringar och checkar omfattas av en övergångsperiod fram till den 1 januari 2003. (7) För att en kund skall kunna göra en bedömning av avgiften för en gränsöverskridande betalning är det nödvändigt att han eller hon är informerad om vilka avgifter som tillämpas och om eventuella ändringar av dessa. Detsamma sak gäller om den gränsöverskridande betalningstransaktionen i euro inbegriper en annan valuta än euron. (8) Det är också viktigt att göra förbättringar för att underlätta för betalningsinstitut att utföra gränsöverskridande betalningar. I detta sammanhang bör standardiseringssträvanden främjas, särskilt användning av internationella bankkontonummer (International Bank Account Number, IBAN) och bankidentifieringskoder (Bank Identifier Code, BIC) som är nödvändiga för att gränsöverskridande överföringar skall kunna hanteras automatiskt. Det är mycket viktigt att dessa koder används i så stor utsträckning som möjligt. Dessutom bör andra åtgärder som medför extra kostnader avskaffas så att kundavgifterna för gränsöverskridande betalningar kan sänkas. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. 7 KOM(2001) 190 slutlig. 8
Artikel 1 Syfte och tillämpningsområde I denna förordning ges bestämmelser om gränsöverskridande betalningar i euro för att säkerställa att avgifterna för sådana betalningar är desamma som avgifterna för betalningar i euro inom en medlemsstat. Den skall omfatta gränsöverskridande betalningar i euro på upp till 50 000 euro inom gemenskapen. Artikel 2 Definitioner I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges: a) gränsöverskridande betalningar: i) gränsöverskridande pengaöverföringar: transaktioner som utförs på en beställares initiativ via en institution eller dess filial i en medlemsstat i syfte att göra en summa pengar tillgänglig för en mottagare vid ett institut eller dess filial i en annan medlemsstat, där beställaren och mottagaren kan vara en och samma person, ii) gränsöverskridande elektroniska betalningar: överföringar av medel utförda med hjälp av ett elektroniskt betalningsinstrument, med undantag för överföringar som beställs och utförs av institut, kontantuttag med hjälp av ett elektroniskt betalningsinstrument och uppladdning (och tömning) av ett elektroniskt betalningsmedel vid uttagsautomater i lokaler som tillhör utställaren eller de institut som i avtal förbundit sig att godta betalningsinstrumentet, iii) gränsöverskridande checkar: checkar enligt definitionen i Genèvekonventionen om enhetliga lagar för checkar av den 19 mars 1931 och som används för gränsöverskridande transaktioner inom gemenskapen. b) elektroniskt betalningsinstrument: instrument för distansbetalningar och instrument för elektroniska pengar som gör det möjligt för innehavaren att utföra en eller flera elektroniska betalningstransaktioner; c) instrument för distansbetalning: ett instrument som gör det möjligt för innehavaren att få tillgång till medel på sitt konto i ett institut, varigenom en betalning kan göras till en mottagare och varvid det normalt sett krävs en personlig identifieringskod och/eller ett liknande identitetsbevis. Instrument för distansbetalning omfattar särskilt kontokort (dvs. kreditkort och bankkort med direkt eller uppskjuten debitering) och kort som gör det möjligt för innehavaren att utföra sina banktjänster via telefon eller Internet, 9
d) instrument för elektroniska pengar: ett uppladdningsbart betalningsinstrument där det monetära värdet lagras elektroniskt antingen på ett kort eller i ett dataminne, e) institut: varje fysisk eller juridisk person, som i sin affärsverksamhet utför gränsöverskridande betalningar; f) avgift: varje avgift som tas ut av ett institut i samband med en gränsöverskridande betalning, med undantag för dem som tas ut för att täcka en transaktion i utländsk valuta. Artikel 3 Avgifter för gränsöverskridande betalningar 1. Från och med den 1 januari 2002 skall de avgifter som ett institut tar ut för gränsöverskridande elektroniska betalningar i euro på upp till 50 000 euro vara desamma som de avgifter som samma institut tar ut för motsvarande betalningar inom den medlemsstat där det kontor, tillhörande institutet, som utför den gränsöverskridande elektroniska betalningen, är beläget. 2. Senast från och med den 1 januari 2003 skall de avgifter som ett institut tar ut för gränsöverskridande pengaöverföringar och gränsöverskridande checkar i euro på upp till 50 000 euro vara desamma som de avgifter som samma institut tar ut för motsvarande pengaöverföringar och checkar inom den medlemsstat där det kontor, tillhörande institutet, som utför den gränsöverskridande överföringen eller den gränsöverskridande checkbetalningen, är beläget. Artikel 4 Jämförbara avgifter 1. Varje institut skall ge sina kunder överskådlig förhandsinformation, antingen i skriftlig eller, där så är lämpligt, elektronisk form, om vilka avgifter som tas ut för gränsöverskridande betalningar och för betalningar som utförs inom den medlemsstat där institutets kontor är beläget. 2. Eventuella ändringar av avgifterna skall innan de börjar tillämpas meddelas på det sätt som anges i punkt 1. 3. Om ett institut tar ut avgifter för att växla valutor till och från euro skall institutet ge sina kunder a) förhandsinformation om de växlingsavgifter som de avser att ta ut, och b) specifik information om de växlingsavgifter som har tagits ut. Artikel 5 Åtgärder för att underlätta gränsöverskridande betalningar 1. Ett institut skall på begäran underrätta en kund om kundens internationella bankkontonummer (International Bank Account Number, IBAN) och om det institutets bankidentifieringskod (Bank Identifier Code, BIC). 10
2. Vid gränsöverskridande pengaöverföringar skall kunden på begäran underrätta institutet som utför överföringen om mottagarens IBAN och om mottagarens instituts BIC. 3. Ett institut skall på varje kunds kontoutdrag ange kundens IBAN och institutets BIC. 4. Ett företag som avser att sälja varor och tjänster över nationsgränserna till kunder i gemenskapen skall ange sitt IBAN och BIC. Artikel 6 Medlemsstaternas skyldigheter 1. Medlemsstaterna skall senast den 1 januari 2002 ta bort alla nationella rapporteringskrav för upprättande av betalningsbalansstatistik när det gäller gränsöverskridande betalningar på upp till 12 500 euro. Den 1 januari 2004 skall beloppet höjas till 50 000 euro. 2. Medlemsstaterna skall senast den 1 januari 2002 ta bort alla nationella minimikrav beträffande uppgifter om mottagaren som förhindrar att betalningar utförs automatiskt. Artikel 7 Ikraftträdande Denna förordning träder i kraft den tredje dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Utfärdad i Bryssel den På Europaparlamentets vägnar Ordförande På rådets vägnar Ordförande 11
KONSEKVENSANALYS FÖRSLAGETS KONSEKVENSER FÖR FÖRETAG, SÄRSKILT SMÅ OCH MEDELSTORA FÖRETAG BETECKNING PÅ FÖRSLAGET: FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING OM GRÄNSÖVERSKRIDANDE BETALNINGAR I EURO. DOKUMENTETS REFERENSNUMMER: KOM(2001) 439 SLUTLIG FÖRSLAGET 1. Med hänsyn till subsidiaritetsprincipen, varför är det nödvändigt med gemenskapslagstiftning på detta område och vilka är de viktigaste målen med den? För att fullt ut kunna dra nytta av den inre marknaden och den monetära unionen är det nödvändigt att de enskilda medborgarna och företagen kan utföra betalningar mellan två länder i unionen lika snabbt, tillförlitligt och billigt som betalningar inom en medlemsstat. Den 1 januari 2002 kommer sedlar och mynt i euro att införas i 12 av EU:s medlemsstater. Därefter kommer det således att finnas en gemensam valuta i sedlar och mynt, men det finns en risk att det på området för icke-kontanta betalningar kommer att kvarstå stora prisskillnader mellan inhemska och gränsöverskridande transaktioner. Syftet med förslaget är att påskynda anpassningen av avgifterna mellan de inhemska och gränsöverskridande transaktionerna. Förslaget baseras på det grundläggande faktum att de nationella betalningssystemen fungerar bra medan de gränsöverskridande systemen fungerar klart sämre. Av detta skäl består förslaget till förordning av tre typer av bestämmelser: - En allmän princip om icke-diskriminerande avgifter mellan en inhemsk transaktion och en gränsöverskridande transaktion i euro. Denna princip är en tillämpning av begreppet gemensam marknad på betalningsområdet: att det förekommer en gräns skall inte få några konsekvenser på en gemensam marknad. - Bestämmelser om att kunderna skall informeras om befintliga avgifter och deras utveckling. Det är viktigt att betalningssystemens användare får tydlig information om priset på olika transaktioner, så att de kan välja den som bäst passar deras behov. Det kommer att utöva ett tryck nedåt på avgifterna för tjänsterna, men kommer framför allt att bidra till att betalningssystemen blir effektivare. - Bestämmelser som främjar en automatisering av betalningssystemen. Medan de nationella systemen är i hög grad automatiserade, vilket gör det möjligt att hålla transaktionskostnaderna på en låg nivå, hindras de gränsöverskridande systemen för bland annat överföringar av att det saknas normer eller av skyldigheten att följa olika normer i olika länder. Därför föreslås ett antal bestämmelser som främjar användningen av gemensamma normer. 12
KONSEKVENSER FÖR FÖRETAGEN 2. Vem berörs av förslaget? Det är viktigt att hålla isär de krav som förslaget innebär för banksektorn och de fördelar som förslaget medför för alla de småföretag som behöver utföra gränsöverskridande betalningar. Vilka företagssektorer? Förslaget gäller banker och andra finansiella institut som erbjuder allmänheten betalningstjänster. Det handlar i huvudsak om banker. Vilken företagsstorlek (andel av de små och medelstora företagen)? Mycket få av de banker eller finansiella institut som erbjuder allmänheten betalningsmedel kan anses som små eller medelstora. Är dessa företag verksamma inom några särskilda geografiska områden inom gemenskapen? Nej. 3. Vilka åtgärder bör företagen vidta för att uppfylla bestämmelserna i förslaget? Bankerna och de finansiella instituten måste påskynda arbetet med att inrätta ett betalningssystem som verkligen är anpassat till den inre marknaden och euroområdet. Flera projekt pågår redan, bland annat på överföringsområdet, men de bör genomföras mycket snabbare än först planerat i hela banksektorn. 4. Vilka ekonomiska konsekvenser kan förslaget komma att få: på sysselsättningen? på investeringarna och nyföretagandet? på företagens konkurrenskraft? För småföretagen utgör den avsevärda minskningen av avgifterna för gränsöverskridande betalningar en viktig faktor för att utveckla deras verksamhet utomlands och underlätta deras integration på den inre marknaden. Detta gäller också alla företag inom hantverkssektorn eller de fria yrkena, oavsett om det gäller deras förhållande till leverantörerna eller till kunderna. 5. Innehåller förslaget några bestämmelser som syftar till att beakta de små och medelstora företagens särskilda situation (lägre eller annorlunda krav osv.)? Nej SAMRÅD 6. Förteckning över de organisationer som hörts om förslaget, och presentation av deras viktigaste synpunkter. 13
Sedan flera år tillbaka är kommissionen angelägen om att i så stor utsträckning som möjligt samråda med alla berörda parter för att få marknadsaktörerna att skapa de strukturer som krävs för att förbättra betalningssystemets funktion. Detta arbete kan delas in i följande etapper: Grönbok från september 1990 med titeln "Betalningar på EU:s inre marknad" 1, i vilken kommissionens mål att göra de gränsöverskridande betalningarna lika effektiva och billiga som de inhemska betalningarna anges. Inrättandet i mars 1991 av två ständiga samrådsgrupper för betalningssystem. Dessa två grupper slogs samman 1999. Sedan de inrättades har de sammanträtt minst 3 gånger per år. 1992 offentliggjorde kommissionen ett arbetsdokument med titeln "Insyn och utförandekvalitet vid gränsöverskridande betalningar". Detta dokument innehöll ett handlingsprogram och det angavs att kommissionen avsåg att tillgripa tvingande lagstiftning om målen inte uppnåddes på frivillig väg. 1994 antog kommissionen ett förslag till direktiv om gränsöverskridande betalningar. Detta direktiv utgör en harmoniserad rättslig ram i syfte att öka effektiviteten i denna typ av betalningar. Detta förslag blev direktiv 97/5/EG. 1995 offentliggjorde kommissionen en grönbok om övergången till den gemensamma valutan 2. I detta dokument anges som mål att skapa ett gemensamt betalningsområde som skall ha samma effektivitet som de nationella betalningsmarknaderna. Den omfattande debatt som följde på offentliggörandet av detta dokument kretsade mer kring de kostnader som införandet av euron skulle innebära än kring anpassningen av betalningssystemen. 1998 antog rådet förordning (EG) nr 974/98 genom vilken euron skapas och blir till de deltagande ländernas gemensamma valuta. Detta dokument kompletteras av en rekommendation som innehåller bestämmelser beträffande bankavgifter för omräkning till euro. Denna rekommendation var resultatet av arbetet inom en expertgrupp som i huvudsak bestod av företrädare för banksektorn. 1999 införs euron och de avgifter som tidigare doldes i växelkursen blir tydliga genom att använda omräkningskurserna. Att avgifterna för gränsöverskridande transaktioner blev uppenbara ledde till flera protester. Kommissionen och Europeiska centralbanken inleder nya diskussioner om att inrätta ett system på EU-nivå. I januari 2000 offentliggjorde kommissionen ett nytt meddelande och i november samma år organiserade den en rundabordskonferens där man diskuterade de bästa sätten att automatisera de gränsöverskridande betalningarna. 1 2 KOM(90) 447 slutlig. KOM(95) 333 slutlig, 31.5.1995. 14
2001 offentliggjorde kommissionen ett meddelande om de praktiska aspekterna på införandet av sedlar och mynt i euro i vilket den anger att den inte accepterar den försening som uppstått när det gäller att inrätta det gemensamma betalningsområdet. Förslaget till förordning fastställdes i juni 2001 och har inte varit föremål för något formellt samråd. Banksektorn har uttryckt sitt principiella ogillande av åtgärder som innebär prisreglering. Den har dock bidragit med förslag till åtgärder för att främja en automatisering av överföringssystemen. Konsumentorganisationerna stödjer kommissionens förslag till fullo. Vid rådets möte den 30/31 maj 2001 (inre marknad, konsumentpolitik och turism) fick kommissionens förslag ett positivt bemötande. Vid policygruppens för finansiella tjänster (FSPG Financial Services Policy Group) möte den 19 juni 2001 lades förordningens huvudlinjer fram för medlemsstaternas experter. Dessa ställer sig helt bakom tanken att skapa ett gemensamt betalningsområde, men en majoritet bland dem anser att tiden ännu inte är mogen för förordningen. 15
FINANSIERINGSÖVERSIKT FÖR RÄTTSAKT Politikområde: Inre marknad Verksamhet: Europaparlamentets och rådets förordning om gränsöverskridande betalningar i euro ÅTGÄRDENS BETECKNING: UTARBETANDE AV FÖRORDNINGEN OM GRÄNSÖVERSKRIDANDE BETALNINGAR I EURO OCH KONTROLL AV DESS GENOMFÖRANDE 1. BERÖRDA BUDGETPOSTER (NUMMER OCH BETECKNING) Ej tillämplig. 2. ALLMÄNNA FINANSIELLA UPPGIFTER Effekterna för kommissionen hänger samman med utarbetandet av förordningen och i synnerhet uppföljningen av det praktiska genomförandet från betalningsbranschens sida. 2.1. Sammanlagda anslag för åtgärden (avsnitt B):... miljoner euro inom ramen för åtagandebemyndiganden Ej tillämplig. 2.2. Tillämpningsperiod: Förordningen kommer att vara tillämplig på hela den inre marknaden när den väl har antagits. Principen om den inre marknaden när det gäller avgiftsnivån skall gälla för all framtid. Det kommer redan från början att krävas en intensiv övervakning av att bestämmelserna i förordningen följs upp och iakttas. Flerårig total utgiftsberäkning: a) Förfalloplan för åtagandebemyndiganden/betalningsbemyndiganden (finansiellt stöd) (se punkt 6.1.1) Ej tillämplig. b) Tekniskt och administrativt stöd och stödutgifter (se punkt 6.1.2) Ej tillämplig. c) Total budgetkonsekvens i form av personalutgifter och andra administrativa utgifter (se punkt 7). 2.3. Förslaget är förenligt med gällande ekonomisk planering X Detta förslag förutsätter en omplanering av de berörda posterna i budgetplanen 16
i nödvändiga fall med stöd av bestämmelserna i det interinstitutionella avtalet 2.4. Förenlighet med den ekonomiska planeringen och budgetplanen: 1 X Inkomsterna påverkas inte (gäller tekniska aspekter på genomförandet av en åtgärd) ELLER Inkomsterna påverkas följande konsekvenser för intäkterna kommer att uppstå: 3. BUDGETSPECIFIKATIONER Ej tillämplig. 4. RÄTTSLIG GRUND Artikel 95 i EG-fördraget. 5. BESKRIVNING AV ÅTGÄRDEN OCH SKÄL FÖR ÅTGÄRDEN 5.1. Behovet av gemenskapsåtgärder 2 5.1.1. Mål för åtgärden I förordningen fastställs principen att priset på en gränsöverskridande betalning i euro inom Europeiska unionen inte skall vara högre än priset på inhemska transaktioner (undanröjande av gränseffekten). Syftet är att skapa förtroende för euron i en situation då det finns en gemensam valuta men inte ett gemensamt betalningsområde. Att avgifterna för gränsöverskridande betalningar fortfarande är höga (i dagsläget fortfarande högre än 20 euro i genomsnitt) är oacceptabelt på den inre marknaden och för EU:s medborgare. Trots att kommissionen uppmanat betalningsbranschen att vidta åtgärder finns det inga tecken på att så sker. Således beslutade kommissionen att vidta kraftfulla åtgärder genom denna förordning i syfte att framtvinga en anpassning av avgifterna i fråga. Efter det att förordningen antagits är det nödvändigt att övervaka och bedöma tillämpningen av den på marknaden och att, i förekommande fall, gå vidare med eventuella klagomål och överträdelseförfaranden. 5.1.2. Åtgärder som vidtagits som följd av en förhandsutvärdering Ej tillämplig. 5.1.3. Åtgärder som vidtagits som följd av en efterhandsutvärdering Ej tillämplig. 1 2 Ytterligare upplysningar finns i den separata vägledningen. Ytterligare upplysningar finns i den separata vägledningen. 17
5.2. Planerad verksamhet och villkor för finansiering via budgeten Efter det att förordningen väl utarbetats och antagits kommer det att vara nödvändigt att upprätta ett system för övervakning och utvärdering av situationen när det gäller avgifterna för gränsöverskridande betalningar på den inre marknaden. Inspektionsbesök på institut inom betalningsbranschen i medlemsstaterna och förfrågningar kommer då och då att vara nödvändiga. Dessutom kommer antalet klagomål från medborgarna att öka avsevärt och dessa måste följas upp. Överträdelseförfaranden kommer högst sannolikt att inledas. 6. BUDGETKONSEKVENSER 6.1. Totala budgetkonsekvenser för avsnitt B (för hela programperioden) (Kostnadsberäkning per åtgärd för avsnitt B (för hela programperioden)) Ej tillämplig 7. EFFEKTER PÅ PERSONAL- OCH ADMINISTRATIONSUTGIFTERNA De nödvändiga ytterligare administrativa resurserna bör säkerställa att den princip som anges i förordningen tillämpas på ett riktigt sätt på marknaden. Betalningsbranschen måste öppet redovisa sina priser för allmänheten och kommissionen, så att kommissionen kan utföra kontroller och i förekommande fall inleda överträdelseförfaranden. Det krävs ytterligare resurser i synnerhet eftersom det finns så många aktörer i betalningsbranschen (omkring 10 000 banker) och det kommer att komma många klagomål från medborgare och små och medelstora företag i EU. Den faktiska mobiliseringen av de nödvändiga administrativa resurserna kommer att ske genom det årliga beslutet från kommissionen om fördelning av resurser, särskilt med beaktande av den personal och de extra anslag som kommer att anslås av budgetmyndigheten. De resurser som förordningen tar i anspråk beaktades inte när det preliminära budgetförslaget för 2002 upprättades. 7.1. Personalbehov för åtgärden Typ av tjänst Personal som krävs för att förvalta åtgärden (befintliga plus ev. ytterligare personalresurser) Totalt Beskrivning av de arbetsuppgifter som den planerade åtgärden för med sig Antalfastanställda Antal anställda tillfälligt Fast anställda eller tillfälligt anställda A B C 2 - - 2 - - Förbereda kommittésammanträden Annan personal Totalt 2 2 18
. 7.2. Total budgetkonsekvens av personalbehov Typ av personalresurser Belopp i euro Beräkningsmetod* Fast anställda 216 000 108 000*2 Tillfälligt anställda Övriga personalresurser (ange budgetrubrik) Totalt 216 000 Beloppen avser totala utgifter för 12 månader. 7.3. Övriga administrativa utgifter till följd av åtgärden Budgetpost (nummer och beteckning) Totalt (avdelning A7) A07010 Tjänsteresor (1) Informationssystem (A-5001/A-4300) Övriga utgifter i del A (ange vilka) Belopp i euro... 21 000 Beräkningsmetod... 2besökperårpåplatside 15 medlemsstaternas betalningsbransch: 700*2*15=21 000 euro. Totalt 21 000 Beloppen avser totala utgifter för 12 månader. I. Totalbelopp/år (7.2 + 7.3) 237 000 euro II. III. Åtgärdens varaktighet Totalkostnad för åtgärden (I x II) obestämd 237 000 euro 19
8. UPPFÖLJNING OCH UTVÄRDERING Åtgärden är inte begränsad i tiden. Det kommer att ske en översyn 2004 för att bedöma hur förordningen fungerar och den praktiska tillämpningen övervakas. Det kommer även att undersökas vad som krävs för att förordningen skall kunna tillämpas i kandidatländerna inom ramen för utvidgningen. 8.1. Uppföljningsmetod Ej tillämplig 8.2. De planerade utvärderingarnas form och frekvens Ej tillämplig 9. BESTÄMMELSER OM BEDRÄGERIBEKÄMPNING Med tanke på åtgärdens karaktär krävs inga särskilda bedrägeribekämpningsåtgärder. 20