LSS har blivit en medial spottkopp

LSS har blivit en medial spottkopp Några rader om hur medias bild av hur personlig assistans skildras i media i skuggan av den ekonomiska krisen. Idag är det FNs internationella dag för mänskliga rättigheter. En av de mest grundläggande rättigheterna är att inte finna sig i kränkande behandling. Gruppen personer som använder personlig assistans får idag finna sig att skribenter och beslutsfattare använder ord som var otänkbart för bara fem år sedan. I tryckt media siktar ledarskribenter och krönikörer in sig på att kostnaderna för att ge medborgare i vårt land ett värdigt liv genom personlig assistans är alldeles för höga. På nätet är debatten än råare. Anna Dahlberg, chef för tidningen Expressens ledarredaktion, är en av LSS-reformens skarpaste kritiker. I en ledare daterad den januari 2012 skriver hon: En reform som under sina inledande år på 90-talet gick runt på 5 miljarder årligen har fått en skenande kostnadsutveckling. Personlig assistans utgör dessutom bara en liten del av den samlade omsorgen om funktionshindrade. Ser man till den totala budgeten uppgår den till 6 miljarder kronor om året. Det är ungefär en och en halv gånger försvarsbudgeten eller tre gånger så mycket som polisväsendet. Inget annat europeiskt land är i närheten av de svenska ambitionerna på detta område. Medan Sverige lägger 2,3 procent av BNP på omsorg av funktionshindrade ligger snittet inom EU på 0,5 procent. Inte ens våra nordiska grannländer förmår matcha den svenska nivån, skriver Anna Dahlberg och avslutar med ett citat som hon hämtar från en källa hon uppger vill vara anonym: Sida 1 av 12

Sverige har blivit ett internationellt skräckexempel. Inget skydd i lagen För Pressombudsman Ola Sigvardsson är det helt klart att assistansen kommit att uppmärksammas på ett nytt sätt i media. Samtidigt är han tydlig med att gruppen personer med funktionsnedsättning inte omfattas av hetslagstiftningen. Man kan inte identifiera en grupp som behandlas illa och sedan använda lagen om hets mot folkgrupp för att ställa någon till svars och få upprättelse. Lagen medger helt enkelt inte ett sådant resonemang. Alla omoraliska beteenden är inte straffbara, säger Ola Sigvardsson till. Handikappförbunden, som organiserar 38 nationella handikapporganisationer, har nyligen krävt att lagen om hets mot folkgrupp ska utvidgas och även omfatta funktionsnedsättning. Lagstiftning är ett sätt för samhället att markera mot hatiska och fördomsfulla uttalanden, och ge signaler om vad som är rätt och fel, skriver Ingrid Burman, ordförande i Handikappförbunden på Aftonbladet debatt den 3 december 2013. Åter till Anna Dahlberg på Expressens ledarredaktion. Hon tillskriver LSS mycket av det hon menar att regeringen försummat i kampen mot kriminalitet. Under rubriken Alliansen göder kriminalitet skriver Anna Dahlberg den 6 november: Det är svårt att veta hur brottsligheten utvecklas i ett samhälle. Ökar ett visst fenomen eller verkar det bara så för att man riktar sökljuset mot det? Mycket talar dock för att den ekonomiska brottsligheten är på frammarsch medan våldsbrottsligheten retirerar. Lite förenklat skulle man kunna säga att delar av buset har slängt knogjärnen och skaffat slips. Sida 2 av 12

Och så tar hon exemplet assistansersättning: Riskkapitalbolag och organiserad brottslighet har en sak gemensamt: de har näsa för snabba pengar. Det är ingen slump att båda dessa element har sökt sig till assistansersättningen. Men trots att alla varningsklockor har ringt under lång tid har regeringen tassat försiktigt fram. Inte ens en så självklar sak som att den funktionshindrades gode man måste vara någon annan än de närmast inblandade i assistansen har alliansen orkat driva. Den 8 december är det dags igen för Anna Dahlberg att skriva om LSS. Samhällets svagaste har blivit guldkalvar för skojare och lycksökare. Det är moraliskt stötande och samhällsekonomiskt ohållbart. På tisdag ställs ett gift par från Västerås inför rätta för att ha fuskat till sig fem miljoner kronor i assistansersättning. Kvinnan hade uppgivit till Försäkringskassan att hon satt i rullstol och behövde hjälp med i princip allt. Hennes 38-åriga make fick varje månad 30 000 kronor netto för att vårda sin fru. I själva verket jobbade kvinnan i makens kiosk och hade inga som helst problem att röra sig. Man skulle önska att fusk av det här slaget var isolerade företeelser. Tyvärr är så inte fallet. Jag har under veckan plöjt rapporter och utredningsmaterial om assistansersättningen och gjort intervjuer med nyckelpersoner. Bilden som framträder är beklämmande. Det handlar om fusk i miljardklassen, om galopperande kostnader, riskkapitalbolag som täljer guld och barn och ungdomar som riskerar att låsas in för att säkra familjens försörjning. Att detta har kunnat pågå år efter år är ett underbetyg åt såväl politiker som medier. När den så kallade LSS-reformen sjösattes av socialminister Bengt Westerberg (FP) 1994 var uppsåtet det bästa tänkbara. Människor med funktionshinder skulle ges ökad frihet och självbestämmande. Med hjälp av personlig assistans och rätten att själv välja vem eller vilka som utför den skulle man få möjlighet att delta i samhällslivet som alla andra. Snart två decennier senare kan vi konstatera att LSS-reformen har löpt amok. Den ursprungliga uppskattningen om en kostnad 2,4 miljarder om året höll inte ens vid lanseringen. Förra året var notan uppe i svindlande 24,3 miljarder alltså en tiodubbling jämfört med den ursprungliga prognosen. Sida 3 av 12

Fusk och felaktigheter förklarar bara en mindre del av denna kostnadsexplosion. Men enligt en utredning från i februari (SOU 2012:6) rör det sig ändå om mellan 9 och 15 procent av alla utbetalningar, det vill säga flera miljarder kronor. Uppfinningsrikedomen är stor. Funktionshinder simuleras eller överdrivs i skydd av familjen, som agerar assistenter. Ofta utnyttjar man möjligheten att vistas långa tider utomlands, så att upptäcktsrisken minskar. Andra fall visar hur grov organiserad brottslighet har etablerat sig i branschen; det har exempelvis förekommit att man söker upp funktionshindrade utomlands eller på flyktingförläggningar för att kunna mjölka det offentliga på pengar. De stora pengarna finns dock att hämta på annat håll. Ersättningssystemets konstruktion gör att alla parter har starka drivkrafter att överutnyttja reformen. Pengarna betalas ut i form av en generös timschablon; ju fler timmar, desto mer ersättning. Det har fått till följd att antalet assistanstimmar har rakat i höjden. Den genomsnittliga brukaren har i dag rätt till 116 timmars hjälp i veckan. Det motsvarar tre heltidstjänster per funktionshindrad i snitt. I pengar räknat innebär det en ersättning på 123 674 kronor i månaden. Det säger sig självt att detta har förvandlat assistansbranschen till ett Klondyke för allsköns oseriösa aktörer. Sedan 2005 har riskkapitalbolagen etablerat sig på allvar på marknaden. Enligt mina källor har de hela kadrer av jurister som ägnar sig åt att processa mot staten för att utverka fler assistanstimmar. Ett av de tre stora bolagen är Argan Capital ett Londonbaserat investmentbolag som maximerar sin vinst med hjälp av så kallade räntesnurror. Jag tror inte att någon hade kunnat föreställa sig att branschen skulle utvecklas på det här sättet, suckar Susanne Billum, justitieråd och utredare. En hel del pengar som skulle gå till behjärtansvärda ändamål försvinner rakt ner i privata fickor. En annan effekt av det guldkantade ersättningssystemet är att barn riskerar att råka illa ut. När hela familjens försörjning hänger på barnens assistansersättning finns inga incitament att barnen ska bli bättre. En framgångsrik habilitering skulle ju kunna innebära ekonomisk ruin för barnets anhöriga. Det talas om inlåsningseffekter av barn och ungdomar, om familjer som inte vill att ungdomarna ska flytta hemifrån. I några extrema fall har barn hållits borta från skolan för att slippa insyn. I veckan kom regeringen med en lagrådsremiss i syfte att stävja fusket och överutnyttjandet av assistansersättningen. Det utlovas bättre kontroller, men det finns Sida 4 av 12

inga åtgärder mot vare sig de skenande kostnaderna eller den så kallade närståendeproblematiken. Det duger inte. Missbruket av LSS-reformen har gått så långt att det behövs betydligt större krafttag, inte minst när det gäller ersättningssystemet. I ett läge då äldrevården går på knäna och gamla ropar ohörda i natten är det inte försvarbart att fortsätta låta miljarderna rulla i väg okontrollerat till assistansbranschen. Varför är äldres hjälpbehov så oändligt mycket mindre värda? Men det handlar också om att återupprätta legitimiteten för assistansersättningen och värna grundtanken att även funktionshindrade ska kunna leva ett gott liv med hjälp av en trygg och kvalitativ omvårdnad. Ingen är betjänt av ett omgivande samhälle som blundar. Fingrarna i syltburken Vad Anna Dahlberg inte berättar är att ett enigt socialutskott avvisade Billums förslag vad det gäller inskränkningar för föräldrar att vara assistenter åt sina barn. Att ansvarig minister Maria Larsson istället gett Socialstyrelsen i uppdrag att utreda frågan. Socialstyrelsens etiska råd har dock problem med hur de ska hantera ministerns uppdrag utan att barnen som det handlar om kränks. Men det är uppgifter som Anna Dahlberg väljer att inte ta upp. Att det skulle röra sig om fusk i miljardklassen finns det inte några belägg för. LSS är numer mycket mer än en fråga om socialpolitik. LSS handlar 2013 om stora affärer. Så stora att den välrenommerade veckotidningen Affärsvärlden ägnar personer som använder assistans uppmärksamhet. I Affärsvärlden den 15 oktober 2013 skriver Erik Hörstadius en krönika med rubriken Tillfället gör assistansfifflare: Rullstolsburne farbror Bosse är också en gås som värper guldägg. Om en syltburk står obevakad på en hylla kommer någon att sticka fingrarna i den skruvar man sedan av locket och ställer burken på ett lägre hyllplan, kommer snart fler giriga fingrar att stickas ner och snaska runt. Syltburkssyndromet är djupt mänskligt och tyvärr en träffande bild för den så kallade assistansreformen. Sedan den sjösattes 1994 har omsättningen ökat från 3 miljarder kronor till långt över 30 miljarder. Sida 5 av 12

Reformen ger funktionshindrade rätt till personliga assistenter i vardagen. I stället för institutionalisering bor man kvar hemma, och man kan även komma ut på utflykter, till vilket det finns extra medel som täcker färdbiljetter, museiinträden etcetera. Det är inte ovanligt att beviljad assistans hamnar på över 100 timmar i veckan. Eftersom normaltimkostnaden med sociala avgifter, försäkringar och liknande är bortåt 250 kronor kan en enda assistansbehövande alltså tilldelas en bra bit över 100 000 kronor i månaden. Varav cirka hälften blir ett netto i handen för assistenterna. Den assistansbehövande får anställa vem som helst, bara personen är arbetsför. Även anhöriga. Det betyder i klartext att en funktionshindrad kan försörja en hel familj. Är det farbror Bosse som sitter där i rullstolen? Ja. Men också en gås som värper guldägg. Får man resonera så cyniskt om en så behjärtansvärd reform? Ja, man måste resonera så cyniskt när syltburken står vidöppen. Lyckligtvis har Försäkringskassan fått upp ögonen åtminstone lite grand för det utbredda fusk man måste ha varit en alldeles osedvanligt naiv socialreformator för att inte kunna förutse. Det vill säga en normaltypisk svensk socialreformator från valfritt parti. I flera uppmärksammade fall har man efter tips börjat kamerabevaka den misstänkte fuskaren och kunnat belägga att denne tycks röra sig obehindrat på nöjesfält, dansgolv och shoppinggallerior etcetera. Den assistansbehövande är i sådana fall medkonspiratör, genom att ha ett mindre behov än det beviljade, eller inget behov alls men ett falskt läkarintyg. Sida 6 av 12

När det gäller de cirka 500 assistansföretagen som verkar vara rena guldgruvan för sina ägare, ofta med aktieutdelningar i miljonklassen på blygsamma 5 10 miljoner i omsättning, har Försäkringskassan i samarbete med polisen nystat upp flera grovt kriminella härvor. Folk har anställts till skitlöner, man har bluffakturerat timmar, och man har låtit äkta hjälpbehövande ligga sjuka och ensamma. Två andra sjaskiga aspekter på mekanismerna som driver fusket kommer här. Dels de fall där familjemedlemmar pressats att spela funktionshindrade, som pappan som dömdes att betala tillbaka 1,6 miljoner efter att ha förmått sin dotter att spela autistisk. Dels att assistansreformen ger starka incitament till människor som söker uppehållstillstånd i Sverige att få med sig en funktionshindrad bland sina anhöriga. Försörjningen är som sagt fixad då: syltburken blottad i all sin prakt. Det säger sig självt att kampen mot fusket är både tidskrävande och svår. Och att den försvåras ytterligare av att ibland stå i konflikt med användarnas integritet. Men trots detta: den måste bli ännu hårdare. Och den måste låta sig genomsyras än mer av insikten om syltburkssyndromet, det vill säga realism om människan. En utredning häromåret gjorde gällande att 10 15 procent av utbetalningarna gick till fuskare. Fast oavsett siffra: detta handlar inte bara om de miljarder skattebetalarna skickar till fuskare, utan också om något ännu mer dyrbart. Nämligen medborgarnas förtroende för varandra och samhällets institutioner. Sida 7 av 12

PS. Slöseri är stöld Gustav Möller, legendarisk socialdemokratisk socialminister, lär ha sagt ungefär så här: Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Det är politisk poesi av högsta karat och borde stå som väggbonad i vartenda rum i Sveriges riksdag. Krönikor är för all del delvis till för att underhålla. Men aningen källkritik tror vi även Affärsvärldens läsare ställer på tidningen. Nya sanningar Gunnar Wetterberg, krönikör på Expressen och tillika samhällspolitisk chef på SACO, har många strängar på sin litterära lyra. Men när Wetterberg den 3 december 2012 under rubriken Dygnet runt passning blir för dyrt, ger sin syn på hur personlig assistans fungerar höjs ett och annat ögonbryn. Inte minst bland dem som är insatta i frågan. Besluten om personliga assistenter är ofta hjärtskärande. De goda institutionerna måste bli ett värdigt alternativ. Med jämna mellanrum rapporterar tidningar och radio om hur ansökningar om personlig assistans skurits ned eller avslagits. Är det rimligt att en MS-sjuk pojke ska klara sig 19 timmar på egen hand, när han behöver hjälp för snart sagt allt han tar sig till? Att bedöma människors behov av vård och omsorg är en av de mest grannlaga och samtidigt otacksamma uppgifter som staten ålagt sina och kommunernas tjänstemän. De som begär hjälp kan ofta stödja sig på olika rättighetslagar, men tjänstemännen har samtidigt en budget att hålla sig till. Sida 8 av 12

Den som är missnöjd kan ofta överklaga besluten till en domstol, som fäller utslag och därmed ibland etablerar prejudikat. Prejudikaten flyttar ofta gränsen ytterligare lite grann de ekonomiska följderna behöver domstolen inte bekymra sig om, men biståndsbedömarens dilemma blir ännu lite marigare. I våras seglade en ny diskussion upp. Ska tillgänglighet för alla bli ett krav i diskrimineringslagen? Erik Ullenhag talade om att han drev frågan i regeringen, men ännu inte hade fått alla sina kollegors gehör. Utredningen Bortom fagert tal (Ds 2010:20) försäkrar att det inte kommer att kosta mer än vad alla dagens lagar redan kräver, men hur troligt är det? Domstolarna ska bara gå med på skäliga anpassningsåtgärder, men hur kommer skälig att definieras? Problemet med rättighetslagar är att de väcker stora förväntningar. Lagarna tolkas av domstolar utan ekonomiskt ansvar, men utslagen ska samsas med alla andra ambitioner i budgetarna. Då blir besluten med lag- och domstolsstöd fredade från den vanliga prövningen, som i stället faller med desto större tyngd på de ändamål som inte har samma stöd skolan är det uppenbara exemplet. De upprörande reportagen ställer sällan frågan om andra möjligheter. Ändå anmäler den sig nästan självmant. Om någon bor ensam i sin lägenhet, utan möjlighet till kontakt med andra om inte assistenten finns till hands, vilken glädje ligger det då i att ha en egen lägenhet? Vore det inte mycket bättre att få bo tillsammans med andra och dela på fler och mer kvalificerade hjälpare dygnet runt? Med allt fler äldre är det troligt att antalet människor med funktionshinder kommer att öka, även om andelen inte gör det. Då blir frågorna om assistans och tillgänglighet än viktigare att lösa. Om lösningarna ska fungera måste de vara ekonomiskt rimliga när många människors behov ska tillgodoses. Då kan inte 24 timmars assistans i egen lägenhet vara en ovillkorlig rättighet. Det rimliga måste vara att kommunen och försäkringskassan i stället kan få erbjuda eget rum i gruppboende, om det behövs alltför mycket arbetstid för att tillgodose skäliga behov. Sida 9 av 12

Uppgiften blir då att ordna gruppboenden som öppnar sig mot omvärlden, som har den bästa och mest omtänksamma personal vi kan önska oss, och som erbjuder var och en av oss som flyttar dit ett liv som vi kan fylla med våra intressen. Det är svårt nog, men borde vara ekonomiskt mer realistiskt än dygnet-runt-passning i hundra och kanske tusentals isolerade bostäder. Att Gunnar Wetterbergs vurmande för återupprättade av institutioner står i strid med FNkonventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Sverige skrivit under, har han förhoppningsvis lärt sig nu. Hatet på nätet TV4-programmet Kalla faktas uppmärksammade avslöjande om konsulter som lär ut hur kommuner kan ge avslag på ansökningarna om LSS tydliggör att det också finns en nätdebatt kring dessa frågor. Den kan stundom vara väldigt rå. För när det offentliga Sverige tog avstånd från konsulternas verksamhet lät det så här i en Twitter-konversation efter ett av programmen: Sida 10 av 12

Hur mycket fuskas det då? Hur omfattande är egentligen fusket? Försäkringskassan är den myndighet som har koll på läget. I den senaste helårsstatistiken över kontrollutredningar och polisanmälning ges en annorlunda bild än den i media. Totalt avslutades 20 000 kontrollutredningar under 2011. 321 av dessa gällde utbetald assistansersättning, vilket motsvarar cirka två procent av totala antalet utredningar under året. Felaktiga utbetalningar upptäcktes i 3 726 kontrollutredningar med ett sammanlagt belopp på drygt 282 miljoner kronor. Av de felaktiga utbetalningarna som upptäcktes rörde fyra procent, 42 miljoner kronor, assistansersättning. Det kan jämföras med Försäkringskassans tidigare uppskattningar om att en miljard kronor av assistansersättningar skulle vara felaktiga utbetalningar. Samma år gjorde Försäkringskassan 1 546 polisanmälningar om bidragsbrott. Störst andel gällde barnbidrag, 16 procent, och föräldrapenning 15 procent. 53 anmälningar gällde assistansersättning det motsvarar tre procent av samtliga polisanmälningar. Totala antalet fällande domar eller delvis fällande domar (inklusive strafföreläggande) under 2011 var 183. Sju av dessa gällde assistansersättning. Rapporten är skriven av Per Frykman, verksamhetsansvarig på. Sida 11 av 12

Detta är Vi är en rikstäckande branschorganisation för större värdegrundsbaserade assistansanordnare. Hos oss finns inte några riskkapitalägda anordnare. För oss är vinst ett medel för att utveckla assistansen. Våra medlemmar har cirka 13 000 assistenter anställda Sida 12 av 12