Bönderna vid Bäcklunda

UV BERGSLAGEN, DOKUMENTATION AV FÄLTARBETSFASEN 2003:1 ARKEOLOGISK FÖRUNDERSÖKNING OCH SÄRSKILD ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid Del 1 Närke, Mosjö socken, Törsjö 2:4 och 8:1, RAÄ 50 52 Dnr 423-2753-2000, 423-2754-2000 och 423-2755-2000 Ebba Knabe

Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Bergslagen Box 1406, 701 14 ÖREBRO Besöksadress: Drottninggatan 18 b Tel. 019-17 40 50 Fax 019-17 40 51 www.raa.se/uv uvbergslagen@raa.se Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, 801 82 Gävle. Dnr L1999/3 Godkänd från sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket 2003-06-23 2003 Riksantikvarieämbetet ISSN 1404-6075 Utskrift Birger Gustafsson Digital AB, Stockholm 2003 2 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

Innehåll Inledning... 4 Daffens uppläggning... 4 Antikvarisk bakgrund... 4 Topografi och fornlämningsmiljö... 5 Resultaten från förundersökningen... 6 Förundersökning RAÄ 50... 6 Förundersökning RAÄ 51... 6 Förundersökning RAÄ 52... 6 Målsättningar och arkeologiska frågeställningar inför den särskilda arkeologiska undersökningen... 7 Metod... 7 Särskilda undersökningens resultat... 8 RAÄ 52... 8 Anläggningar... 8 Konstruktioner... 13 Bebyggelsen... 14 Bosättningarna... 22 Fynd... 23 RAÄ 50... 24 Anläggningar... 25 Fynd... 26 Sammanfattning RAÄ 50... 26 RAÄ 51... 26 Anläggningar... 26 Fynd... 28 Sammanfattning RAÄ 51... 29 Sammanfattande slutord... 30 Arkeologisk potential... 31 Referenser... 32 Administrativa uppgifter...33 Förundersökning RAÄ 50 52... 33 Undersökning RAÄ 52... 33 Undersökning RAÄ 50... 34 Undersökning RAÄ 51... 34 Bilagor... 35 1. Anläggningstabell, förundersökning RAÄ 50 52... 35 2. Fyndtabell, förundersökning RAÄ 50 52... 38 3. Anläggningstabell, RAÄ 52... 39 4. Anläggningstabell hägnad A (A10), RAÄ 52... 70 5. Fyndtabell, RAÄ 52... 71 6. Makrofossilanalys, RAÄ 52 av Håkan Ranheden... 74 7. Anläggningstabell, RAÄ 50... 77 8. Fyndtabell, RAÄ 50... 81 9. Anläggningstabell, RAÄ 51... 82 10. Fyndtabell, RAÄ 51... 85 11. Kalibreringskurvor och listor över 14 C-dateringarna, RAÄ 50 52... 86 Tabellförteckning... 88 Figurer... 89 Figurförteckning... 119

Under hösten år 2000 undersöktes tre fornlämningar, RAÄ 50, 51 och 52, vid Bäcklunda gård strax söder om Örebro. På svaga förhöjningar på slätten, hittades lämningar från stenålder fram till historisk tid. Områdena har inte erbjudit förstaklassiga bosättningslägen utan har sannolikt använts vid expansiva skeden eller för tillfälliga bosättningar. Flest lämningar ligger inom RAÄ 52 där resterna efter nio huslämningar grävdes ut. Neolitikum finns representerad i form av huslämningar, kokgropar och några märkliga rännor med stolphål. Rännorna är 14 C-daterade till tidigneolitikum och bildar tillsammans med de tidigneolitiska huslämningar en spännande struktur. I ett kulturlager hittades keramik från skiftet mellan bronsålder och järnålder. Genom lämningar efter en röjningsfas som tolkats inleda den äldre järnåldersbosättningen tror vi att denna bosättning etablerades så tidigt som vid övergången mellan yngre bronsålder och äldre järnålder. Från romartid/folkvandringstid finns ett hus och ett antal 14 C-dateringar. Över hela RAÄ 52 sträckte sig ett flertal diken som är rester av bandparceller. Dateringen av dessa är något problematiskt men de ingår troligen i en struktur tillsammans med huslämningar från tidigmedeltid respektive senmedeltid/efterreformatorisk tid. Inledning I samband med ett planerat nytt industriområde med arbetsnamnet Transportstaden genomfördes arkeologiska undersökningar vid Bäcklunda gård inom Törsjö 2:4 och 8:1 i Mosjö socken i Närke. Exploateringen berörde tre registrerade fornlämningar RAÄ 50, 51 och 52 (fig. 1 och 2). Områdena innefattade boplatslämningar från ett brett tidsintervall med lämningar från stenålder fram till historisk tid. Inom RAÄ 52 påträffades nio huslämningar med tillhörande boplatsrester med dateringar från stenålder fram till medeltid samt rester av fossil åkermark. RAÄ 50 och 51 utgjorde ytterområden med enstaka anläggningar där inga mer sammanhängande strukturer kunde urskiljas. Inom RAÄ 51 fanns en brunn och ett antal gropar och stolphål av historisk karaktär som har ett samband med en trolig torpbebyggelse i närområdet. Undersökningarna utfördes under perioden 17 juli till 20 oktober år 2000 av Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV Bergslagen på uppdrag av länsstyrelsen i Örebro län och bekostades av Örebro kommun. Daffens uppläggning Daffen inleds med en genomgång av platsens historik och målsättningarna för undersökningen, samt en kort presentation av förundersökningsresultaten. Därefter följer grävningsresultaten från arkeologiska undersökningen som redovisas i skilda avsnitt för respektive fornlämningsnummer. Anläggningarna presenteras dels gruppvis efter anläggningstyp, dels i tabell efter anläggningsnummer i bilagor till vardera område (bilaga 1, 3, 7 och 9). Konstruktioner, bebyggelse och bosättningar inom RAÄ 52 beskrivs under egna avsnittsrubriker. Fynden redovisas dels i en kortare genomgång i rapporttexten, dels med löpande fyndnummer i tabellform i bilagor till respektive område (bilaga 2, 5, 8 och 10). Daffen avslutas med en sammanfattande utvärdering. Provresultaten av makrofossilanalysen presenteras i bilaga 6. Resultaten av 14 C-dateringarna för samtliga områden återfinns i bilaga 11. I rapporten redovisas endast ett urval av ritningarna. Originalmaterialet finns i sin helhet i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA). Antikvarisk bakgrund Under hösten 1995 utförde Riksantikvarieämbetet UV Stockholm en arkeologisk utredning med anledning av planläggningen av fastigheten Törsjö 2:4 m.fl., Mosjö socken, Närke (Andersson 1995:5) Vid utredningen påträffades tre boplatslämningar inom Törsjö 2:4 och 8:1, varav en ansågs kunna vara en bronsåldersboplats. Platsen är belägen på en förhöjning i åkermarken söder om Bäcklunda gård. Bedömningen gjordes utifrån fynd av keramik som kunde dateras till yngre bronsålder (Andersson 1995:14). Vid en besiktning av platsen inför förundersökningen år 2000 hittades nackpartiet av en tunnackig bergartsyxa. Vid förundersökningen påträffades dessutom två eggpartier från båtyxor. Dessa dateras allmänt till mellanneolitikum och den svensk-norska stridsyxekulturen, men de 4 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

förekommer även i senneolitiska sammanhang. Som belägg för den senare dateringen kan en halv båtyxa från boplatsen Eriksborg/Persbo utanför Västerås nämnas. Denna påträffades i en brunn som har 14 C- daterats till övergången mellan senneolitikum och äldre bronsålder (Karlenby 1999:18). Sammantaget antydde keramiken och yxfragmenten att den större av de tre fornlämningarna vid Transportstaden innehöll lämningar från stenoch bronsåldersboplatser. De två mindre platserna kunde inte närmare tidsbestämmas, men då de till karaktären var mycket lika RAÄ 52, antogs efter avslutad förundersökning att en liknande datering kunde väntas även på RAÄ 50 och 51, i alla fall att de huvudsakligen skulle vara förhistoriska. Topografi och fornlämningsmiljö Landskapet kring Bäcklunda består till största delen av åkermark som idag är belägen mellan 30 till 40 meter över havet. Området är mycket flackt och har tidigare till delar bestått av mindre sjöar och myrar som under 1800-talet sänktes och dikades ut för att öka åkerarealen. Åkermarken består till största delen av lera men här och där sticker mindre moränkullar upp. Det är framför allt på dessa som boplatser har påträffats. Väster om Bäcklunda löper en grusås i nord sydlig riktning, längs vilken dagens bebyggelse till stor del ligger samlad. Flertalet av tidigare kända fornlämningar i trakten återfinns också på åsens sluttningar. Relativt få fornlämningar är kända i omgivningen. De registrerade lämningarna omfattar stenåldersboplatser och fynd av stenyxor. Under stenålder utgjordes området av en skärgård. Kring 4000 f.kr. låg strandlinjenivån runt 40 meter över havet vilket innebär att den tidigneolitiska boplatsen och den tillhörande tunnackiga yxan en gång legat vid stranden. Under senneolitikum låg havsnivån på en nivå som understiger de lägsta nivåerna i området. Landhöjningen har efter denna tid ingen betydelse för områdets vidare utveckling. Den senneolitiska boplatsen har istället legat vid en mindre sjö, föregångare till Mosjön, som då var omgiven av sanka marker lämpliga för bete. Bronsåldern är dåligt känd i Närke. Ett antal fynd av bronsföremål har gjorts, men boplatsfynd från bronsålder är få. Området kring Bäcklunda avviker inte i detta fall från övriga Närke. Ett par holkyxor av brons har påträffats som lösfynd, men inga boplatser är kända. Det samma gäller järnåldern som enbart framträder genom de synliga gravar som ligger längs åsryggen. Området för undersökningen var under efterreformatorisk tid ängsoch betesmark och till viss del skog. Trakten kring Mosås präglades av militär närvaro i form av soldattorp, ryttarstugor och officersboställen. Gården Bäcklunda, som ligger intill boplatsen RAÄ 52, flyttades ut från Törsjö by först vid slutet av 1850-talet i samband med sänkningen av Mosjön. Det finns inga kartor eller skriftliga belägg för en tidigare bebyggelse på platsen. Inför framtida exploateringar inom området för Transportstaden beslöts att undersöka två fornlämningarna, RAÄ 50 och RAÄ 51, och delundersöka RAÄ 52 så att dessa ytor kunde friskrivas från antikvariskt Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 5

håll. Den norra delen av RAÄ 52 kom att utelämnas från undersökningen då området kring Bäcklunda inte skulle komma att påverkas av en exploatering under överskådlig tid. Resultaten från förundersökningen För att avgränsa de tre boplatserna geografiskt och för att få ett begrepp om anläggningarnas typ, karaktär och bevarandegrad togs långa schakt upp i åkermarken inom de tre områdena (fig. 3). Resultaten från förundersökningen sammanfattas nedan. Förundersökning RAÄ 50 Boplats i åkermark, ej synlig ovan mark. Platsen var belägen på västsluttningen av en lägre förhöjning i åkermark omedelbart väster om järnvägen mellan Örebro och Kumla. Boplatsens största del ligger sannolikt kvar i åkermarken öster om denna järnväg. I de fem schakten framkom tretton anläggningar, stolphål, härdar och anläggningar med okänd funktion. Inget som säkert kan ange datering påträffades i schakten. Däremot var anläggningarna till sin karaktär så diffusa att man skulle kunna tänka sig en tidig datering av platsen, kanske samtida med RAÄ 52. Förundersökning RAÄ 51 Boplats i åkermark, ej synlig ovan mark. Platsen var belägen på krönet av en låg förhöjning i åkermarken. I de åtta schakten hittades 35 anläggningar. Förundersökningen gav ingen säker datering av platsen. Anläggningarna var dels av förhistorisk karaktär, dels av mer recent eller sentida karaktär. Förundersökning RAÄ 52 Boplats i åkermark, ej synlig ovan mark. Här grävdes tretton schakt, varav fyra norr om Bäcklunda gård och ett väster därom. Övriga schakt drogs i åkermark söder om gården. Sammanlagt påträffades 48 anläggningar, samtliga i schakten söder om Bäcklunda. Boplatsen sträcker sig alltså som längst upp mot bebyggelsen vid Bäcklunda. En andra förundersökning inför anläggandet av en ny väg inom den norra delen av gårdstomten gav endast spår efter äldre odlingshorisonter men inga förhistoriska anläggningar, vilket avgränsar den förhistoriska boplatsen norrut (Annuswer 2001:7). Bland anläggningarna på boplatsen fanns stolphål, härdar och gropar av olika slag. De kan indelas i två typer, dels en där anläggningen utgjorde en tydlig mörkfärgning, många gånger med rikliga kolrester, dels en där anläggningen hade en svagt färgad fyllning och diffus utbredning. Den senare typen utgjorde förmodligen en anläggning från bosättningens etableringsskede, den förra typen bör kunna relateras med ett mer framskridet skede i boplatsens historia. Bland fynden finns tre yxfragment av bergart, ett nackparti av en tunnnackig yxa och två eggpartier av båtyxor (F152, F132, F142) som dateras till tidig- respektive mellanneolitikum. Ett fynd av ett keramikliknande 6 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

material (F41) var hårt bränt och till viss del helt förslaggat och smält. Den från utredningen till bronsålder daterade keramiken var också hårt bränd (Andersson 1995:12; Karlenby 2000:3). Emellertid förefaller den vid förundersökningen påträffade keramiken vara betydligt yngre än bronsålder. Det är högst sannolikt att den är recent. Målsättningar och arkeologiska frågeställningar inför den särskilda arkeologiska undersökningen Länsstyrelsens krav på de arkeologiska slutundersökningarna (särskild arkeologisk undersökning) var att dessa skulle dokumentera fornlämningarna och närmare bestämma deras art och omfattning samt att datera dem. Resultaten från förundersökningen tydde på att det saknades bosättningar från järnålder och historisk tid. Det historiska kartmaterialet visade att området huvudsakligen bestod av skogsmark fram till 1850-talet. Slutundersökningarna av platserna har emellertid visat att lämningar med ett vidare tidsrum fanns på platsen än vad förundersökningen indikerade. Eftersom en så stor del av boplatsområdet har undersökts kan frågor kring ålder, struktur och boplatsens yttre och inre disposition utredas. De frågeställningar som resultaten förväntas kunna belysa är de samma som presenterades i undersökningsplanen: Finns det en kontinuitet genom hela bosättningens varaktighet eller är den tidigneolitiska bosättningen kronologiskt skild från den mellan senneolitiska och den bronsålderstida bosättningen. Detta berör bland annat Problemet med det underrepresenterade mellanneolitikum (Holm 1999:10). Vilka dateringar har boplatserna; är de samtida eller oliktida? Detta gäller förhållandet mellan de två mindre ytorna (RAÄ 50 och 51) och den stora ytan (RAÄ 52). Vilken inre rumslig organisation och struktur har bosättningen under olika tider. Vad kan den säga om boplatsens funktion eller aktiviteter inom olika delar av boplatsen (gäller främst RAÄ 52)? Vilken typ av anläggningar påträffades och vilken karaktär hade de? Med tanke på att inga boplatser från den här tiden tidigare har påträffats i området finns det all anledning att lägga särskild vikt vid uppbyggandet av kunskap kring detta. Hur ser fyndmaterialet ut, hur är det spritt i förhållande till anläggningarnas spridning. Detta anknyter delvis både till den rumsliga strukturen och till den funktionella indelningen av boplatsen. Vad har havet för betydelse för etableringen under tidigneolitikum; vad har varit viktigt för dem som har bott här under senneolitikum, bronsålder och järnålder. Metod Den sammanlagda ytan för undersökningsområdena var strax över 20 000 m 2. Inledningsvis grävdes det upptill 0,4 meter tjocka matjordslagret bort med grävmaskin. Anläggningarna, som i många fall var mycket otydliga, rensades därefter fram för hand och mättes in med totalstation. Som dokumentationshjälpmedel användes det nyutvecklade programmet Intrasis. På grund av dåligt väder under själva avbaningsfasen uppstod efter att Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 7

vattnet slutligen torkat upp ett par centimeter tjockt sandlager som täckte större delen av det avbanade området. Detta banades sedan försiktigt bort med hjälp av grävmaskin vid en andra avbaning. Ambitionen var att undersöka alla anläggningar till hälften, men regn och rusk gjorde detta omöjligt (fig. 4). De lägre partierna i den norra delen av RAÄ 52 förstördes av det intensiva regnandet och breda stråk i nordsydlig riktning fick offras till dumpervägar. Det skrafferade området på översiktsplanen markerar det område som förstördes på grund av regnandet (fig. 5) Anläggningarna grävdes framför allt med skärslev och spade, i några enstaka fall togs grävmaskinen till hjälp. Alla anläggningar mättes in digitalt och fördes sedan över till ArcView där översiktsplaner och detaljplaner upprättats. Samtliga profiler ritades för hand i skala 1:20 och vid behov utfördes även planritningar. Utvalda anläggningar och konstruktioner fotodokumenterades. Fynd i anläggningar fördes till respektive anläggning, förutom i enstaka fall när de mättes in på fyndplatsen. Fynd och prover samlades in och registrerades även de digitalt. För att få en bekräftelse på att den ringa mängden fynd verkligen visade en reell bild, utfördes torrsållning/vattensållning vid grävning av utvalda anläggningar. Kolprov togs i de fall det ansågs möjligt att erhålla ett prov med god eller till och med säker kontext och endast ett urval makroprover togs i anläggningar som ingick i större konstruktioner eller som på annat sätt skulle kunna ge relevant kunskap. Särskilda undersökningens resultat Den sammanlagda undersökningsytan var 20 400 m 2 uppdelat på tre områden. Det största området utgjordes av RAÄ 52 med cirka 15 000 m 2, medan RAÄ 50 och RAÄ 51 var mindre, 2 400 m 2 respektive 3 000 m 2. Sammanlagt har 2076 anläggningar registrerats inom de tre områdena. Av dessa har 341 poster registrerats som ej grävda, vilket även innefattar anläggningar som avskrivits. Att denna kategori innehåller så många poster beror till stor del på det ovan nämnda intensiva regnandet. Återstod gjorde 1735 anläggningar uppdelade på nedanstående anläggningstyper. I procent undersökta anläggningar ingår inte käpphålen i hägnad A. I gruppen ej anläggning finns också ett antal ej undersökta anläggningar. RAÄ 52 Anläggningar Området låg i brukad åkermark. I dess centrala del fanns en svag förhöjning dit anläggningarna var koncentrerade. Mindre moränpartier kunde urskiljas redan i åkerväxten i form av koncentrationer med tistlar (fig. 6). Det var framför allt på och runt dessa moränpartier som bebyggelsen var samlad (fig. 5). Området begränsas österut i dag av en väg och söderut och västerut sluttade marken ner mot gammal sjöbotten. Norrut fortsätter bosättningen ytterligare ett stycke. På den 15 000 m 2 stora ytan undersöktes 83 % av de sammanlagt 1862 anläggningarna (exklusive hägnad A). Den större delen av de ej grävda anläggningarna blev förstörda av det tidvis intensiva regnandet och av två dumpervägar. 8 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

Härdar och kokgropar Inom området fanns det 30 härdar och sex kokgropar. De varierade kraftigt från grunda anläggningar med lite inblandning av sot och kol till stora och djupa nedgrävningar som innehöll stora mängder kol och skörbrända eller skärviga stenar. Utifrån innehållet har de delats in i fem typer (fig. 7). Tabell 1. Antalet anläggningar av de typer som fanns representerade på respektive undersökningsområde, ordnade från den vanligaste till den minst förekommande anläggningstypen. *Siffrorna inom parantes anger antalet anläggning som framkom i förundersökningen av RAÄ 52, Törsjö 1:47 (Annuswer 2001). Typ av anläggning RAÄ 52 RAÄ 51 RAÄ 50 Totalt Stolphål 246 (8)* 32 28 306 (8) Käpphål 909 5 3 917 Ej grävd/utgår 322 11 8 341 Gropar 6 12 11 89 Stenlyft/utgår 62 (8) 11 17 90 (8) Ej anläggning 64 6 9 79 Rännor 73-4 77 Matjordsrest 26 5 10 41 Härdar 33 2 1 36 Sotfläckar 17 (2) 2 18 37 (2) Kulturlager 16 (9) 4 3 23 (9) Recent 7 2 5 14 Dike 16 - - 16 Årderspår 4 - - 4 Odlingsröse - - 2 2 Odlingsyta 1 - - 1 Brunn - 1-1 Brunnedgrävning - 1-1 Stenpackning - 1-1 Totalt 1862 (27) 95 119 =2076 Procent undersökta 83 % 88 % 93 % Grupp 1 Grunda anläggningar med liten inblandning av sot och kol, härdrester. Grupp 2 Något djupare anläggningar än grupp 1 med liten inblandning av sot och kol, urlakade härdar. Grupp 3 Tydligt avgränsade anläggningar med kraftig inblandning av sot och kol samt enstaka skärvsten. Grupp 4 Som grupp 3 men med mycket tät packning av skärvsten. Grupp 5a och b Kokgropar stora och djupa anläggningar, helt utan eller med endast en liten mängd skörbrända eller skärviga stenar. Grupp 1 och 2 är 0,45 meter till 1,00 meter stora. De har i fält tolkats som härdrester respektive urlakade härdar. Grupp 1 utgör härdrester, det vill säga det som finns kvar efter omfattande plöjning. Resterna är inte mer än spridda stänk av sot och kol och ett största djup är mätt till 0,08 meter (A4040, A4065, A11380, A14648, A19670, A21581, A21942). Typiskt för grupp 2 är att anläggningarna är mycket urlakade men ändå har ett visst djup, mellan 0,08 och 0,18 meter (A934, A1307, A8667, A9070, A21597, A21929). De kan också innehålla en mindre mängd skärvsten. Till grupp 3 har de härdar förts som avtecknade sig tydligare än grupp 1 och 2 genom en kraftig inblandning av sot och kol, samt i vissa fall enstaka skärvsten. Anläggningarnas djup varierar mellan 0,04 och 0,20 meter och i plan med varierar storleken mellan 0,45 och 1,50 meter i diameter (A5005, A5402, A6573, A8301, A9142, A9171, A9830, 9840, A10891, A10926, A22354) (fig. 8). Även härdar som förts till grupp 4 avtecknade sig tydligt mot omgivande mark med en kraftig inblandning av sot och kol, men innehåller Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 9

även en stor mängd skörbrända stenar (fig. 9). Hit hör härdarna A4884, A6643 och A19057. Som ett tydligt exempel kan den cirkelrunda härden A19057 nämnas som har en diameter på 1,0 meter. Härden hade tätt packade skärvstenar där vissa var kraftigt skörbrända. Stenpackningen bestod av två skikt där ytskiktet bestod av 0,05 till 0,10 meter stora skärviga stenar och det andra skiftet bestod 0,05 till 0,20 meter stora kraftigt skörbrända stenar. Vissa stenar hade upphettats så kraftigt att glimmern omvandlats till guldfärg, något som innebär att stenen upphettats till över 500 C (Hjärthner-Holdar & Kresten 1996). Under stenpackningen låg ett 0,02 till 0,05 meter tjockt kompakt kollager. Grupp 5a och b utgörs av kokgropar som har haft en mer specialiserad funktion för matlagning än vad härden eller eldstaden hade. Inom ytan fanns det sex anläggningar som tolkats som kokgropar. Möjligen kan ytterligare kokgropar finnas inom grupp 4. Den vanliga uppfattningen är att kokgropar innehåller stenar som hettats upp i en närliggande härd, men det förekommer även fall där stenarna värmts upp i självaste kokgropen (Ekman 1998:20). I plan varierade kokgroparna i storlek från 0,75 0,90 till 1,20 3,00 meter och med ett djup från 0,14 till 0,40 meter. Groparnas karaktär varierade med andra ord ganska mycket och skulle kunna indelas i ytterligare två undergrupper: mindre kokgropar med få till många eldpåverkade stenar (fig. 10) och större kokgropar utan eller med enstaka eldpåverkade stenar (fig. 11). Gropar Totalt 66 anläggningar har registrerats som gropar. De var spridda över hela ytan och har inte kunnat knytas till någon kontext. Groparna hade rund, oval, oregelbunden eller avlång form och en diameter mellan 0,32 och 2,40 meter. De var mellan 0,08 och 0,52 meter djupa. Profilen var i de flesta fall rundad men även skålformade, oregelbundna och flacka former fanns representerade. Fyllningen varierade mellan grå lerig silt till mer matjordsblandad fyllning. De flesta groparna har registrerats under okänd funktion eller som recenta. Av groparna har 21 stycken tolkats som recenta vilket grundar sig på fyllningen som bestod av matjordsblandad sandig silt. Några av groparna innehöll tegel, sprängsten och glas. I storlek och form skiftade de recenta från 0,40 till 2,40 meter i diameter i djup mellan 0,08 meter till 0,52 meter. Fem av anläggningarna som registrerats som gropar kan möjligen tolkas om till stolphål. De omfattar anläggningarna A5486, A19025, A19113, A22055 och A22822. A22055 är tolkad som en grop som under ett senare tillfälle blivit genomgrävd av ett stolphål, A20545. Både stolphålet och gropen ligger under kulturlagret A10631. Som grop utan känd funktion har 31 anläggningar registrerats. De förekommer spridda över hela schaktet med en viss koncentration till områdets centrala delar. De var mellan 0,40 och 1,25 meter i diameter och från 0,08 till 0,40 meter djupa. De varierade kraftigt i både form och karaktär medan fyllningen framför allt bestod av brungrå siltig lera. 10 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

Stolphål och käpphål Inom undersökningsområdet påträffades 238 stolphål och 909 käpphål. Stolphålen är grävda medan käpphålen är spår efter käppar som tryckts ner i marken. Av stolphålen ingår 104 i konstruktioner och har beskrivits i anslutning till dessa. Resterande 134 stolphål har i nuvarande skede inte kunnat kopplas till någon sammanhängande konstruktion. Stolphålen hade rund, oval eller oregelbunden form i plan med en diameter mellan 0,10 och 0,70 meter. Djupet på stolphålen varierade från 0,04 till 0,36 meter. I profil var 78 rundade, 70 skålformade, 33 oregelbundna, 21 spetsiga, 17 flacka och 3 U-formade medan 15 saknar uppgifter. Fyllningen utgjordes i de flesta fall av lerig silt och 39 stolphål var stenskodda. Av de 909 käpphålen ingick 117 stycken inte i någon konstruktion. De flesta käpphålen ingick i hägnad A. Käpphålen som ingår i kontexter beskrivs under respektive konstruktion. De övriga käpphålen hade rund eller oval form i plan och spetsig eller U-formad profil efter käppens form. Storleken i plan varierade mellan 0,05 och 0,29 meter och djupet från 0,02 till 0,30 meter. Fyllningen bestod framför allt av lerig silt. Rännor Inom undersökningsområdet fanns det 73 objekt som tolkades som rännor. De kan grovt delas in i fyra typer: 36 rännor med okänd funktion/ej grävda, nio rännor med stolphål, 17 rännor som tolkats som rester från en röjningsfas samt nio i undergruppen naturliga rännor (fig. 12 och 13). Två av rännorna ingår i huskonstruktioner och behandlas under Hus C och D. Rännorna som inte har kunnat funktionsbestämmas hade oval eller avlång form. De var mellan 0,90 och 3,0 meter långa och från 0,30 till 0,80 meter breda. Profilen var oftast flack. Fyllningen bestod i huvudsak av ljus lerig silt. Många av dessa kan med största sannolikhet tolkas som rester av rötter eller rotvältor. Liknande anläggningar grävdes och tolkades som naturliga formationer (se under ej anläggning). Rännor med stolphål förekom företrädesvis i de lägre sydliga partierna av undersökningsytan. De hade avlång eller oregelbunden form i plan och längden varierade mellan 1,75 och 6,0 meter och bredden mellan 0,40 och 0,90 meter. Djupet varierade från 0,14 till 0,40 meter. Den vanligaste formen i profil var oregelbunden men även rundade och skålformade förekom. Fyllningen varierade i färg, men var i huvudsak mörk där man kunde se spår efter en eller fler stolpar (fig. 14). Ränna A8541 är 14 C- daterad från 3800 till 3350 f.kr. (Ua-25900) och hör således samman med den tidigneolitiska bosättningen. En liknande ränna från RAÄ 50 har också daterats till tidigneolitikum, 3990 till 3700 f.kr. (Ua-25810). En trolig förklaring till dessa märkliga anläggningar är att de utgör rester av någon form av hägnad eller stängsel. Ränna A8457 har är daterad till tiden mellan 800 och 200 f.kr. (Ua-25813). Typen torde dock ändå vara fast förankrad i tidigneolitikum. Vid undersökningarna av den norra delen av RAÄ 52 år 2002 har en liknande ränna daterats till tidigneolitikum (Graner & Johannessen 2002) De anläggningar som har benämnts röjningsrännor hade ljus eller mörk fyllning och har tolkats som rester från en röjningsfas inför odling. De innehöll skärvig och skörbränd sten, samt enstaka oftast helt upplöst Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 11

kol. De var mellan 1,00 och 2,40 meter långa och 0,30 till 0,60 meter breda. Formen på anläggningarna var oregelbunden i både plan och profil och de hade ett djup mellan 0,06 och 0,28 meter. Ej anläggningar Inom undersökningsområdet framkom det ett flertal färgningar som var mycket svårtolkade. Till denna något diffusa grupp har 74 stycken formationer registrerats. Kanske rör det sig här om större eller mindre ytor där kulturjord ansamlats i svackor i den naturliga topografin, eller helt enkelt naturliga formationer. Diken Totalt påträffades 16 diken varav nio undersöktes. Sju av dikena sträckte sig i nord sydlig riktning (A1393, A12011, A12015, A19654, A23270, A10804, A19666) och tre diken bildade ett tvärgående dike i öst västlig riktning (A17353, A17485, A17588) (fig. 15). Samtliga diken hade en oregelbunden bredd mellan 0,2 och 0,7 meter. Fyllningen bestod av ljus gråbrun lera med inblandning av silt. Anläggningarna avtecknade sig relativt tydligt i plan men otydligt i profil. Dikena undersöktes genom skiktvis schaktning. På ett par ställen snittades också dikena och där kunde man iaktta att dessa hade en flack skålformad profil. Dikena låg i vad som definieras som bandparceller. Bruket av bandformiga parceller sträcker sig från medeltid ända fram till tidigt 1900-tal. Bandparcellerna är i regel mycket jämna och regelbundna i formen. Långsidorna är uteslutande helt parallella och raka utan någon bågform. Den vanliga bredden för parceller med diken varierar från 5 till 30 meter (Gren 1997:132f). Här låg de med 15 till 19 meters mellanrum och från schaktkanten i söder fram till det tvärgående dikena är det 80 meter. På grund av de lokaltopografiska förutsättningarna kan åkrarna inte ha sträckt sig längre söderut då marken där har varit mycket sank. Dikena har sannolikt fungerat som avgränsning mellan de olika åkrarna. Från och med 1700-talet börjar bandparcellernas diken fungera som dräneringsdiken, men dikena i Bäcklunda synes vara alldeles för grunda för att ha uppfyllt den funktionen (Gren 1997:127). Ofta förstörs spåren av bandparceller genom att samma åkerytor är i bruk under modern tid. Dikesavgränsade åkrar finns generellt endast på fuktigare ler- och tidigare myrmarker. Är de belägna centralt, nära gamla gårdslägen och på måttligt fuktig mark, kan man misstänka att de går långt tillbaka i tiden, i vissa fall ända till medeltid (Leif Gren 1997:97ff, 110, 123ff.). Liknande bandparceller har tidigare iakttagits vid inventering i Mosjö socken (Fornminnesregistret, FMR), Mosjö socken, Närke, Örebro län, nr 42, 43). Dessa var synliga ovan mark som 10 parallella ryggade åkrar, 20 till 50 meter långa i nord sydlig riktning, 3 till 9 meter breda och 0,1 till 0,3 meter höga. Mellanliggande sänkor var cirka 1 meter breda och 0,1 meter djupa. Ett annat exempel är 20 parceller, 40 till 90 meter i nordsydlig och öst västlig riktning, 3 till 17 meter breda och 0,1 till 0,3 meter höga. De mellanliggande sänkorna var 0,5 till 1 meter breda och 0,1 till 0,3 meter djupa. De förstnämnda parcellerna var belägna i svagt kuperad moränmark i öppen hagmark, de sistnämnda i skogsmark, lövskog. De har med andra ord bevarats genom att marken 12 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

inte har brukats i senare tid. I Transportstaden har modernt åkerbruk förstört alla ovan mark synliga spår av bandparcellerna. Odlingsyta En mindre odlingsyta har dokumenterats. Denna har inte kunnat sättas i samband med bandparcellerna utan är sannolikt en rest av en ännu äldre odlingsverksamhet på platsen. Årderspår Fyra årderspår (A22096, A20995, A20978, A22090) påträffades på områdets högre belägna parti. Kulturlager Av sju kulturlager var sex oregelbundna i plan och ett ovalt. I profil var fyra flacka och tre oregelbundna till formen. Ett större kulturlager, A16031, med keramik från brons/järnålder framkom som en grå oregelbunden formation i den östra delen av området (fig. 16). Den mesta keramiken påträffades i kulturlagrets centrala parti. Kulturlagret tunnade ut mot söder där det mättes in som A20488. Detta innehöll mindre med kol och sot. I lagrets centrala parti fanns ett stolphål, A20545, som grävts igenom lagret. Stolphålet har även skurit en grop (A20555) som fanns under kulturlagret. Området låg relativt lågt varför det är möjligt att kulturlagret i alla fall till vissa delar är avsatt under vatten. Tanken på en offerplats har också föresvävat utgrävarna. Sotfläckar Spridda över undersökningsytan fanns 15 mörkfärgningar med mycket ringa djup. De flesta hade bara spridda stänk av sot och kol i ytan och i ett fall var leran runt omkring något eldpåverkad. Deras funktion är svår att bestämma, vissa kan vara härdrester eller kulturlagerrester, men minst tre av dem utgjorde sannolikt enbart rotrester. Deras form i plan varierade mellan oregelbunden, rund, oval och avlång med en största bredd från 0,10 till 1,20 meter. Samtliga saknade mätbart djup. Konstruktioner Hägnader Inom grävningsytan hittades tre hägnader, två som sträckte sig i nord sydlig riktning och en som sträckte sig i öst västlig riktning (fig. 15). De liknar inte varandra i utformning och representerar sannolikt olika skeden inom boplatsområdet. Den största hägnaden, hägnad A, har ett klart rumsligt samband med det tidigare presenterade parcellsystemet. Hägnad A (A10) kom fram vid avbaningen som en rad käpphål som löpte över hela schaktet i nord sydlig riktning med en längd av 93 meter. Hägnadens bredd varierade mellan 0,20 och 0,30 meter beroende på hur många käppar som placerats i bredd. Vanligen bestod den av tre käppar, men upp till fyra kunde förekomma. Avstånden mellan käpphålen varierade från 0,14 till 0,44 meter. Hägnaden bestod sammanlagt av 738 käpphål varav 32 snittades. Övervägande delen av käpphålen hade rund eller oval form i plan med en diameter från 0,06 till 0,10 meter. I enstaka fall vara käpparna nedgrävda och då hade nedgrävningen en diameter på Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 13

cirka 0,2 meter. Profilen var i de flesta fall spetsig och bevarat djup varierade från 0,05 till 0,22 meter. Fyllningen utgjordes i de flesta fall av grå till brungrå lerig silt, i enstaka anläggningar av grå mjäla. Hägnad B (A11) kom fram vid avbaningen som en 11 meter lång rad med käpphål i nord sydlig riktning där avstånden mellan käpphålen varierade från 0,10 till 0,40 meter. Hägnadens bredd varierade mellan 0,15 och 0,55 meter beroende på hur många käppar som stått i bredd, huvudsakligen två men även tre käpphål kunde iakttas. Hägnaden bestod av 28 käpphål varav 19 undersöktes. Käpphålen hade rund eller oval form med en diameter mellan 0,05 och 0,10 meter. Profilernas form varierade mellan spetsig och U-formad och de var samtliga cirka 0,1 meter djupa. Fyllningen bestod av grå siltig lera. Hägnad C (A12) kom fram vid avbaningen som två längre diken A720 och A641 samt nio käpphål och fyra stolphål. Hägnaden påträffades i områdets nordligaste del och sträckte sig i öst västlig riktning och böjde svagt av mot söder. Den sammanlagda längden på dikena var 17 meter och bredden 0,30 meter. Käpphålen återfanns i dikena och hade rund form med en diameter på 0,10 meter och ett djup på cirka 0,10 meter. Stolphålen hade en diameter mellan 0,18 och 0,20 meter och låg som en fortsättning på hägnadens sydvästra del. Under dikena låg två mindre och djupare diken, A19326 och 19349. Bebyggelsen Inom ytan fanns rester av nio hus. Det rör sig om sju stolphus och två hyddlämningar (hus C och D) av olika utförande och från olika tidsperioder. Stolphusen bestod av olika konstruktionstyper av vilka ett var treskeppigt (hus G). Två var tvåskeppiga (hus E och F) och fyra var enskeppiga (hus A, B, H och I). Samtliga hus låg på områdets högre parti som under modern tid varit utsatt för plöjning. Detta kan förklara varför anläggningarna är så dåligt bevarade och att nästan enbart de djupare takbärande stolphålen återstår medan andra konstruktioner som väggar och kulturlager saknas. Hus A Enskeppigt hus beläget i nordöst sydvästlig riktning på nordsidan av en svagt sluttande förhöjning (fig. 17). Påträffades under matjorden vid avbaning. Objekt: A2, enskeppigt hus på siltig lera. Yttre form: Rektangulär, minsta storlek 11 5,5 meter. Vägg: Om huset varit enskeppigt har väggarna legat i linje med de takbärande stolparna. Tak: Åtta stolphål efter fyra stolppar, A996 och A987, A965 och A975, A954 och A923, A902 och A913. Bockbredd: 3,37 till 4,14 meter. Bockavstånd: 3,24 till 3,54 meter. Övriga konstruktioner: Härd A934 vid husets norra vägg. Prover Makroprov: 22711 (102), 22712 (103). Kolprov: 14854, Ua-25815. 14 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

Datering Typologiskt kan huset dateras till vikingatid/medeltid som ett enskeppigt förmodligen skiftesverkshus (Göthberg m.fl. 1995:259). 14 C provet daterar huset till 1440 1680 e.kr. Beskrivning Huset bestod av två rader takbärande stolpar som var fördelade på fyra par. Det nordöstra stolpparet är aningen utställt. Den yttre diametern på stolphålen varierade mellan 0,18 och 0,4 meter och deras djup varierade mellan 0,01 och 0,06 meter. Fyllningen i de flesta stolphålen bestod av brungrå siltig lera. Runt huset låg ett antal härdar, gropar och stolphål som dock inte kan föras till konstruktionen. Tolkning Skiftesverkshus från medeltid eller efterreformatorisk tid. Hus B Enskeppigt hus beläget i nordöst sydvästlig riktning på det högsta läget av en svag förhöjning. (fig. 18 och 19). Påträffades under matjorden vid avbaning. Objekt: A3, enskeppigt hus på morängrus och siltig lera. Yttre form: Rektangulär, 9,7 6,2 meter. Raka väggar. Vägg: Stolphål efter takbärande parställda stolpar A10296 och A9522, A10350 och A10238 (omstolpat), A9741 och A9852, A11841 och A11663 samt ett i vardera gavel A10364 och A9495. Bockavstånd: 2,90 till 3,48 meter. Bockbredd: 6,09 till 6,20 meter. Tak: Se vägg. Prover Makroprov: 22707 (98), 22708 (99), 22709 (100), 22710 (101). Kolprov: 9687, Ua-25814. Datering 14 C dateringen daterar huset till 970 1220 e.kr. vilket stämmer överens med den typologiska dateringen (Göthberg m.fl. 1995:152 153). Beskrivning Hus B var beläget på en mindre höjd som sträckte sig i öst västlig riktning och som sluttade svagt mot väst, norr och söder. Huset bestod av två rader med takbärande väggstolpar. Bockavståndet varierade mellan 2,90 och 3,48 meter och bockbredden från 6,90 till 6,20 meter. Den nordvästra väggen hade en längd på 9,56 meter, den sydöstra 9,73 meter. Bredden på gavlarna var 6,09 meter i sydväst och 6,18 meter i nordöst. Stolphålens diameter varierade mellan 0,50 och 0,70 meter och deras djup mellan 0,22 och 0,60 meter. Samtliga stolphål var stenskodda och fyllningen bestod i huvudsak av ljust brungrå sandig silt. Två härdar utanför husets sydvästra gavel kan eventuellt höra till huset. I övrigt har inga andra anläggningar kunnat knytas till huset. Hus B hör sannolikt ihop med de långa dikena som utgjorde ett bandparcellsystem. Ett samband kan också finnas med hus A. Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 15

Tolkning Vikingatida/Medeltida hus Hus C Hyddlämning som består av en hästskoformad ränna, stolphål och störhål. Belägen i nordväst sydvästlig riktning på en svag förhöjning (fig. 20 och 21). Påträffades under matjorden vid avbaning. Objekt: A4, hyddbotten på siltig lera. Yttre form: Rundad, 3,15 2,93 meter. Vägg: Ränna, A12949, med stolphål efter två takbärande stolpar A19715 och A14576, ett stolphål efter en gavelstolpe A12295. Ett antal käpphål som burit upp tak och väggar. Rännans djup: 0,24 meter. Stolphålsdjup: 0,20 till 0,27 meter. Käpphålsdjup: 0,05 till 0,10 meter. Prover Makroprov: 19209 (59), 19210 (60). Kolprov: 14847 (Ua-25819), 16464 (Ua-25901), 18360 (Ua-25902). Datering Typologiskt dateras lämningen till tidigneolitikum. Likartade hyddlämningar har bland annat påträffats i samband med de arkeologiska undersökningarna utmed den nya sträckningen av Västkustbanan, sträckan mellan Landskrona och Kävlinge, vilka utifrån 14 C och keramikfynd daterats till tidigneolitikum respektive mellanneolitikum (Knarrström & Olsson 2000:34). Den typologiska dateringen stöds av 14 C-provet Ua- 25901 som daterar gavelstolpen från 3640 till 3330 f.kr. De andra 14 C- proverna daterar dock lämningen till förromersk järnålder. Detta kan förklaras av att anläggningen var infiltrerad av senare, järnålderstida aktiviteter på boplatsen. Eftersom hyddorna sannolikt utgör den första bebyggelsen på platsen är chansen att något kol skulle följa med ner i fyllningen ganska liten. Beskrivning Den södra delen av diket, som utgjorde själva hästskoformen, förefaller ha varit ordentligt nedgrävd till ett djup av minst 0,24 meter. Den norra delen var inte nedgrävd i lika stor utsträckning utan här var fyllningen snarare uppluckrad. Båda delarnas fyllning bestod av gråbrun siltig lera uppblandad med sparsamt med kol och skörbränd sten. Längs hyddbottens insida framträdde gråa fläckar i den gulaktiga leran som var 0,05 till 0,10 meter i genomskärning. Dessa har tolkats som käpphål, vilka skilde sig från de större stolphålen. De två djupaste stolphålen, i östra respektive västra delen av hyddan, var kraftigast och tycks ha varit takbärande, eventuellt med en överliggare däremellan. Käpphålen var i stället att betrakta som rester efter böjda slanor eller liknande som kan ha spänts över överliggaren och bildat ett välvt tak. Det grävda diket var avsevärt djupare i den västra delen än i den östra delen. Möjligen kan detta visa på att störhålen i den östra delen har 16 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

stadgats bättre. I övrigt innehåller diket kol och skörbränd sten, vilket antyder att avfall deponerats här. Tolkning Hus från tidigneolitikum, förmodligen inte bostadshus. Hus D Hyddlämning som består av en hästskoformad ränna, stolphål och störhål. Belägen i nordväst sydvästlig riktning på en svag förhöjning (fig. 22 och 23). Påträffades under matjorden vid avbaning. Objekt: A5, hyddbotten på siltig lera. Yttre form: Oregelbundet oval med takbärande gavelstolpe, minst 7,4 2,77 meter. Vägg: Ränna, A14700, med ett stolphål efter en takbärande stolpe A14586, två stolphål efter gavelstolpar A14667 och A18103. Käpphål, A14676, A19704, A200031, som bildat tak och väggar. Rännans djup: 0,20 meter Stolphålsdjup: 0,02 till 0,20 meter Störhålsdjup: 0,10 meter Prover Makroprov: 19690 (65). Kolprov: 14878 (Ua-25816). Fynd Keramik, F62. Bränd lera, F124. Datering Typologiskt dateras lämningen till tidigneolitikum (se ovan under Hus C). Kolprovet daterar lämningen till perioden 760 till 250 f.kr. Liksom i fallet med hus C, beror detta sannolikt på att anläggningen är urlakad och infiltrerad av senare aktiviteter, än att det härrör från förromersk järnålder. Men det är inte uteslutet annat än på typologisk grund och av rumsliga skäl. Beskrivning Diket var närmast hästskoformat, cirka 3 2 meter, med en nordlig utvidgning. Det var djupast i den södra delen, cirka 0,20 meter. Här framkom två mörkfärgningar med grå silt. Rännan var grundare i den norra delen, endast 0,05 meter. Dikets fyllning bestod huvudsakligen av grå silt uppblandad med gul lera och mycket sparsamma inslag av kol och skörbrända stenar. Diket verkar höra till en hydda med ingång från öster då marken sluttar något åt väster. De observerade mörkfärgningarna i den inre delen av södra dikeskanten utgör stolp- eller käpphål. I övrigt framkom inga fler käpphål, som i den norra hyddan. Övriga stolphål var inte särskilt djupa men ändå tillräckligt kraftiga för att bära upp ett tak. Hyddan saknade till skillnad från den norra hyddan, tydliga takbärande stolpar vid ändarna. Fynden bestod av en bit bränd lera och ett keramikfragment, som dock var så litet och vittrat att en datering inte var möjlig. Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 17

En alternativ tolkning är att A14586 och A18103 ingår i konstruktionen och bildar ett tvåskeppigt hus. Det mest sannolika är dock att lämningen är en liknande konstruktion som hus C. Tolkning Hus från tidigneolitikum. Hus E Tvåskeppigt hus beläget i nordöst sydvästlig riktning på en svag för höjning (fig. 24 och 25). Påträffades under matjorden vid avbaning. Objekt: A6, tvåskeppigt hus i siltig lera. Yttre form: Rektangulär, cirka 12,5 4 meter. Raka väggar. Takbärare: Stenskodda stolphål A3922, A3991, A4029, A16318. Gavelstolpe: Stenskott stolphål A16318 Vägg: Stolphål efter väggstolpar, norra vägglinjen: A19549, A19201, A19211, A18872 Stolphål efter väggstolpar, södra vägglinjen: A22896, A19080, A22889, A18855, A18844, A18834, A18824, A18817, A18861, A18668, A16991, A4020 Käpphål, södra vägglinjen: A22866, A22862, A22857 Prover Makroprov: 22696 (87), 22697 (88), 22698 (89), 22699 (90). Kolprov: 16460 (Ua-25817). Datering Typologiskt dateras huset till mellanneolitikum (Göthberg m.fl. 1995:97). 14 C-datering: 130 350 e.kr. (Ua25817). Beskrivning Avståndet mellan de takbärande stolparna var 4,75 meter. Stolphålen var mycket lika varandra till utseendet. De var cirka 0,60 0,70 meter stora i ytan, och 0,16 till 0,25 meter djupa. Fyllningen bestod av var grå till brungrå silt, lera och siltig lera. Gavelstolpen utgjorde också en av de takbärande stolparna, men stolphålet var något grundare, 0,08 meter djupt. Stolphålen i den norra vägglinjen var mellan 0,23 och 0,28 meter stora och 0,02 till 0,06 meter djupa. Fyllningen bestod av gråbrun silt och ljusgrå siltig lera. Stolphålen i den södra vägglinjen var mellan 0,12 och 0,3 meter stora i ytan och djupet varierade från 0,02 till 0,11 meter. Gavelstolpen i hus E skars av det nordöstra takbärande stolphålet i hus F, A16306. Hus E är alltså äldre än hus F, något som även understöds av typologin (se vidare under hus F nedan). Tolkning Hus från mellanneolitikum. Typen är starkt förankrad i typologin och det avvikande resultatet från 14 C-analysen beror sannolikt på infiltration från den äldre järnåldersbosättningen som legat på samma plats. Hus F Tvåskeppigt hus beläget i nordöst sydvästlig riktning på en svag förhöjning (fig. 26 och 27). Påträffades under matjorden vid avbaning. 18 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

Objekt: A7, tvåskeppigt hus på siltig lera. Yttre form: Rektangulärt, minst 8,30 meter långt. Tak: Stolphål efter stolpar A16359, A3621, A16306. Prover Makroprov; 22700 (91), 22701 (92), 22702 (93). Datering Typologiskt dateras huset till senneolitikum, stratigrafiskt yngre än hus E. Beskrivning Det enda som fanns bevarat av konstruktionen var de tre takbärande stolpar. Avståndet var 3,65 meter mellan A16359 och A3621 och 4,25 meter mellan A3621 och A16306. Stolphålen hade ungefär samma diameter. A16359 och A3621 var mycket lika varandra till form, storlek och utseende. A16306 var något mörkare i sin fyllning jämfört med de två andra stolphålen. Det nordöstra stolphålet i hus F hade grävt igenom gavelstolpen i hus E, A16318. Hus F är alltså yngre än hus E. Tolkning Hus från senneolitikum. Typen är förankrad i typologin. Stratigrafiskt kan huset säkras som yngre än Hus E. Hus G Treskeppigt hus beläget i nordöst sydvästlig riktning på en svag förhöjning, (fig. 28 och 29). Påträffades under matjorden vid avbaning. Objekt: A8, treskeppigt hus på siltig lera. Yttre form: Rektangulärt, minst 12 5,2 meter. Tak: 6 stolphål efter tre stolppar: A2701 och A2712, A3110 och A3307 samt A3219 och A3241. Gavel: Sydvästra gaveln: A2687, A2668, A2653. Östra gaveln: A3947, A3199. Stolphålsdjup: Tak: 0,08 till 0,27 meter. Gavel: 0,03 till 0,26 meter. Övriga konstruktioner: Stöttor: A16281, A3936, A16803. Kulturlagerrest: A3187. Omstolpningar: A16446, A3936, A16803. Prover Makroprov: 22703 (94), 22704 (95), 22705 (96), 22706 (97). Kolprov: 17025 (Ua-25818). Fynd Bränd lera Datering Typologiskt dateras huset till romersk järnålder/folkvandringstid (Göthberg m.fl. 1995:269). 14 C-datering till 430 660 e.kr. folkvandringstid/vendeltid). Beskrivning De tre gavelstolparna i den västra gaveln var placerad med 2,35 meters mellanrum och de två gavelstolparna i den östra gaveln var stod 2,5 meter från varandra. Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 19

Bredden mellan de takbärande stolpparen var 1,70 meter mellan A2701 och 2712; 1,95 meter mellan A3110 och A3307 samt 1,70 meter mellan A3219 och A3241. Avståndet mellan de takbärande stolpparen var cirka 3,90 meter mellan A2701/A2712 och A3110/A3307, samt 2,20 till 2,40 meter mellan A3110/A3307 och A3219/A3241. De olika stolphålen som ingick i hus G liknade varandra. Fyllningen bestod av lera eller silt, ett parti med silt sträckte sig över området där hus G låg. Färgen på fyllningen var grå eller ljusgrå. Fyllningen i gavelstolparna bestod också av silt eller lera, oftast grå, men i ett par fall med inblandning av en brunare nyans. Hålen efter de takbärande stolparna var mellan 0,42 och 0,50 meter i diameter och mellan 0,08 och 0,27 meter djupa. Gavelstolphålen var från 0,24 till 0,72 meter i diameter och mellan 0,03 och 0,26 meter djupa. Konstruktionen av husets båda gavlar skiljer sig åt. Den sydvästra gaveln bestod av tre stolpar på rad. Detta tyder på att denna gavel varit rak och att gavelväggen gått ända upp till nocken. Den nordvästra, å andra sidan, bestod av två stolpar placerade i gavelns hörn. Detta är ett ålderdomligt drag i förhållande till den sydvästra gaveln. Denna gavel har förmodligen varat halvvalmad. Förmodligen har huset blivit ombyggt vid ett tillfälle. I den norra sidan av den takbärande stolphålsraden har vissa av stolphålen blivit omsatta. A2701 har blivit utbytt mot A16446, och A3110 har blivit utbytt mot A16336 som haft A16350 som stötta. A16446 och A16336 liknade varandra i såväl form som fyllning. Det kan tolkas som att ombyggnaden har skett vid ungefär samma tillfälle. A16281 är tolkat som stötta åt A3219, A3936 som stötta åt gavelstolpe A3947, samt att A16803 kan ha tjänat som stötta åt gavelstolpen A3199. Fyllningen i de olika anläggningarna överensstämde ganska väl. A3187, som överlagrade A16803, kan vara en kulturlagerrest som härrörde från brukandet av huset. Tolkning Utifrån konstruktionen av gavlarna kan man sluta sig till att huset hör hemma någonstans vid övergången mellan äldre och yngre järnålder. 14 C- dateringen visar på en något senare datering till folkvandringstid/vendeltid. Typologiskt hör huset hemma i båda perioderna och får delvis betraktas som relikt. Hus H Enskeppigt hus beläget i nordöst sydvästlig riktning på en svag förhöjning. (fig. 30 och 31). Påträffades under matjorden vid avbaning Objekt: A9, enskeppigt hus på siltig lera Yttre form: Spetsoval form. Minst 8,5 2,78 meter. Vägg: Stolphål efter tre stolppar, A14625 och A18201, A14613 och A18191, A18093 och A18180, samt 18120. Bockavstånd: 1,20 till 2,36 meter. Bockbredd: 2,33 till 2,80 meter. Tak: Se vägg. Gavel: A18212 och A4552. Stolphålsdjup: Vägg: 0,04 till 0,06 meter. Gavel: 0,09 meter. Övriga konstruktioner: Härd A19670 och käpphål A18067 vid härden. 20 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid