Kalkning av sjöar och vattendrag

HANDBOK 2002:1 Kalkning av sjöar och vattendrag KALKNING AV SJÖAR OCH VATTENDRAG är ett av flera verktyg för att uppnå målet God ekologisk status enligt EU:s ramdirektiv för vatten och för att uppfylla de nationella miljömålen Bara naturlig försurning och Levande sjöar och vattendrag. Denna handbok är en praktisk handledning för dem som arbetar inom kalkningsverksamheten, främst länsstyrelser, huvudmän, konsulter och entreprenörer. Handboken grundar sig på Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd och innehåller detaljerade beskrivningar av planering, genomförande, uppföljning och utvärdering av kalkningsåtgärderna. Dessutom ges en bakgrund om försurning/kalkning och en beskrivning av ansvarsfördelning och administration inom kalkningsprogrammet. Syftet med boken är att sprida kunskap och erfarenheter från över tjugo års verksamhet och därmed förbättra kvaliteten och samordningen i kalkningsarbetet. HANDBOK 2002:1 Kalkning av sjöar och vattendrag Kalkning av sjöar och vattendrag ISBN 91-620-0115-9.pdf ISSN 1650-2361 NATURVÅRDSVERKET FÖRLAG HANDBOK 2002:1

Kalkning av sjöar och vattendrag NATURVÅRDSVERKET FÖRLAG

BESTÄLLNINGSADRESS: Naturvårdsverket Kundtjänst 106 48 Stockholm TELEFON: 08-698 12 00 FAX: 08-698 15 15 E-POST: kundtjanst@naturvardsverket.se INTERNET-HEMSIDA: www.naturvardsverket.se BOKHANDEL: www.miljobokhandeln.com ISBN: 91-620-0115-9.pdf ISSN: 1650-2361 Naturvårdsverket 2002 PRODUKTION: ARALIA konsult i trycksaker FORM: Ateljé Hunting Flower AB OMSLAGSFOTON: Rolf Nyström/Tiofoto (stora fotot), Inge Lennmark/Dykeri & undervattensfoto, Alf Linderheim/Naturfotografernas bildbyrå och Peter Sjödin TRYCK: Elanders Gotab, Stockholm 2002 UPPLAGA: 1500 ex

Förord ITUSENTALS SVENSKA SJÖAR och vattendrag är kalkning en förutsättning för bevarande av biologisk mångfald och för möjligheter till hållbart nyttjande, till exempel fiske. Under perioden 1983 2001 har cirka två och en halv miljarder kronor i statliga medel använts för att motverka effekter av försurande utsläpp och nedfall. Det gör kalkningsverksamheten till en av de stora svenska miljövårdssatsningarna genom tiderna. Inriktningen av det framtida kalkningsprogrammet framgår av Nationell plan för kalkning av sjöar och vattendrag 2000 2009, som regering och riksdag har beslutat ska ligga till grund för verksamheten under den kommande tioårsperioden. Syftet med denna handbok är att effektivisera, samordna och öka kvaliteten i kalkningsarbetet. Den utgör ett komplement till de föreskrifter och allmänna råd som Naturvårdsverket meddelat med stöd av förordningen (1982:840) om statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag. Tanken är att handboken ska fungera som en praktisk handledning för dem som arbetar i olika led i kalkningsverksamheten, främst länsstyrelser, huvudmän, konsulter och entreprenörer. Handboken sammanställer den kunskap som hittills funnits spridd på flera håll och den ersätter Naturvårdsverkets Allmänna råd 88:3, Kalkning av sjöar och vattendrag samt Kalkning av våtmarker, policydokument. Handboken har utarbetats av William Dickson, Torbjörn Svenson och Helen Wester (Naturvårdsverket) samt Ingemar Abrahamsson (Migra), Johan Ahlström (Länsstyrelsen i Västerbottens län), Leif Göthe (Länsstyrelsen i Västernorrlands län), Tobias Haag (Länsstyrelsen i Jönköpings län) och Fredrik Nilsson (Länsstyrelsen i Västra Götalands län). Många värdefulla bidrag har dessutom kommit från ett stort antal personer inom och utanför Naturvårdsverket. Kalkning är en verksamhet som kontinuerligt behöver anpassas till ändrade omständigheter, exempelvis minskat försurningstryck och klimatvariationer. Kunskap som tillkommer efter handbokens utgivning är därför viktig att beakta. Handboken finns också tillgänglig på Natur- 3

FÖRORD vårdsverkets hemsida (www.naturvardsverket.se) där ny information om försurning och kalkning, till exempel Naturvårdsverkets bedömningsgrunder om försurning, kommer att finnas tillgänglig. Stockholm den 1 augusti 2002 Björn Risinger Direktör Naturresursavdelningen 4

Innehåll Förord 3 1. Läsanvisning 7 2. Inledning om försurning och kalkning 9 2.1 Försurning 9 2.2 Effekter av kalkning 11 2.3 Kalkningsverksamhetens historia 12 2.4 Aktörer och ansvarsfördelning 15 3. Planering 17 3.1 Försurningsbedömning 18 3.2 När kan kalkningen avslutas? 20 3.3 Motiv och mål 21 4. Genomförande 27 4.1 Sammanfattning 27 4.2 Kalkmedel 28 4.3 Sjökalkning 29 4.4 Kalkning av våtmark 31 4.5 Kalkning med doserare 35 4.6 Kalkdoser 41 4.7 Strategi 47 4.8 Optimering 48 4.9 Kalkspridningsplan 51 4.10 Spridningskontroll 52 5. Uppföljning 55 5.1 Sammanfattning 55 5.2 Nationell effektuppföljning 55 5.3 Regional effektuppföljning 56 5.4 Utvärdering 66 5

INNEHÅLL 6. Administration 69 6.1 Bidragshantering 69 6.2 Redovisning 70 6.3 Upphandling 70 Förteckning över bilagor 75 6

1. Läsanvisning HANDBOKEN UTGÅR FRÅN de föreskrifter och allmänna råd som Naturvårdsverket utarbetat utifrån förordningen 1982:840 om statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag. Förordningen återfinns i sin helhet i bilaga 1. Föreskrifter med tillhörande allmänna råd har lagts in som textrutor i marginalen på de ställen där de knyter an mot texten i handboken. Föreskrifter och allmänna råd återfinns i sin helhet i bilaga 2. I föreskrifterna finns definitioner av några återkommande begrepp som används i denna handbok. Texten i handboken vänder sig både till den som vill ha översiktlig information och till den som söker detaljerad kunskap. Därför inleds de mest omfattande kapitlen, genomförande och uppföljning, med en sammanfattning. Information som inte finns tillgänglig på andra håll, till exempel beräkning av kalkdoser och tekniska krav på kalkdoserare beskrivs detaljerat, medan exempelvis metoder för effektuppföljning beskrivs översiktligt. Litteraturhänvisning ges i slutet av varje kapitel. Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om kalkning av sjöar och vattendrag 2 Definitioner: Åtgärdsområde: ett planeringsområde för kalkningsåtgärder som omfattar ett avrinningsområde med målområden och åtgärdsobjekt. Målområde: en sjö eller en vattendragssträcka där utförd kalkning syftar till att uppfylla de uppföljningsbara biologiska och vattenkemiska målen. Åtgärdsobjekt: en sjö, ett vattendrag eller en våtmark där kalk avses spridas. Uppföljningsbara mål: mätbart biologiskt eller vattenkemiskt mål som avses att uppnås efter kalkning. Målpunkt: Provpunkt eller provsträcka med koppling till ett uppföljningsbart mål. Huvudman: Mottagare av statsbidrag för åtgärder enligt förordning (1982: 840) om statsbidrag till kalkning av sjöar och vattendrag. 7

8

2. Inledning om försurning och kalkning 2.1 Försurning Försurningen har fram till i dag orsakat stora skador. Förutom omfattande skador på livet i sjöar och vattendrag har försurningen av marken lett till en ökad rörlighet av metaller och ett förändrat innehåll av näringsämnen. Försurningen har även medfört korrosionsskador på kablar, rör och betongkonstruktioner och på kulturföremål. Den främsta orsaken till försurningen är nedfallet av svavel och kväve, men även skogsavverkning bidrar. När skogen växer tar rötterna upp basiska växtnäringsämnen och frigör samtidigt vätejoner. Efter avverkningen förs de basiska växtnäringsämnena bort och effekten blir en försurning av marken. Tillväxtgynnande åtgärder samt ett ökat utnyttjande av hela träd innebär att skogsbrukets bidrag till försurningen ökar. Dikning och grävningsarbeten i svavelhaltiga jordar (svartmocka) kan även orsaka lokala försurningsproblem. Graden av försurningspåverkan beror på belastningen och markens känslighet. Jordlagren i Sverige är ofta tunna och berggrunden består till stor del av svårvittrad gnejs och granit som har liten förmåga att neutralisera surt nedfall. De allvarligaste försurningsproblemen i landet återfinns i syd- och västsvenska urbergsområden. I delar av dessa områden är marken försurad ända ner till berggrunden och även grundvattnet är påverkat. Försurningen av marken innebär att förmågan att neutralisera surt nedfall minskar, vilket leder till en ökad försurning av sjöar och vattendrag. Markförsurning kan också leda till att giftigt oorganiskt aluminium frigörs och transporteras till ytvatten. Försurningsskador uppträder även i områden där marken inte är påtagligt påverkad. Främst gäller detta i vattendrag i inre Norrland där stora mängder smältvatten kan ge upphov till markanta surstötar, även i vattendrag som under andra tider på året har höga ph-värden. För att beskriva försurningen används begreppen basflödesförsurning och episodförsurning. Vid basflödesförsurning är sjöar och vattendrag försurningspåverkade under hela året, alltså även vid låga flöden (basflöden). Episodförsurning kallas den försurning som kan uppträda 9

2. INLEDNING OM FÖRSURNING OCH KALKNING Försurningskänsligheten varierar mellan olika livsstadier hos samma art. Fiskyngel och vuxen fisk tål förhållandevis lägre phvärden än rom. Ett enzym som behövs för kläckning inaktiveras vid låga phvärden, vilket leder till att ägg inte kläcks eller att fiskyngel får skador. Foto: Torbjörn Arvidson/Tiofoto vid höga flöden. Vid episoder domineras avrinningen i vattendragen av nederbördsvatten/smältvatten som tillförts efter en snabb och ytlig passage genom marken. Därmed hinner inte marken fullständigt neutralisera den deponerade syran och ph-värdet sänks ytterligare jämfört med den minskning som normalt uppträder i samband med höga flöden. Minskningen av ph i samband med höga flöden benämns populärt surstöt. Effekter av försurning Försurningen leder till att antalet växt- och djurarter minskar. Försurningskänsliga bottendjur såsom snäckor, iglar och dagsländelarver påverkas redan vid ph-värden strax under 6,0, medan exempelvis knottlarver och larver av bäcksländor är betydligt tåligare. Fisk är särskilt känslig för oorganiskt aluminium som frigörs i samband med försurningen av mark och vatten. Aluminium fäster på gälarna så att deras funktion försämras. Höga halter eller lång exponering leder till döden. De biologiska effekterna av försurningen beror inte bara på direkta gifteffekter till följd av en förändrad vattenkemi. Förändringarna i växtoch djursamhällen påverkar i sin tur konkurrens och tillgången på föda. Försurningen drabbar därför hela ekosystemets struktur och funktion. 10 Nedfallet minskar Depositionen, eller nedfallet, av försurande svavel har halverats sedan 1980-talet och kommer att minska ytterligare till följd av internationella avtal. Kvävedepositionen har däremot inte minskat på motsvarande sätt.

2.2 EFFEKTER AV KALKNING Försurningen via skogsbruket är beroende av tillväxt och skördeuttag. Tillväxtgynnande åtgärder och ett ökat uttag av grenar och toppar (GROT) innebär en ökad försurningspåverkan. Det minskade nedfallet syns framför allt inom den norra fjällkedjan där depositionens betydelse för surstötarna under vårfloden numera är liten. I regioner med markförsurning är återhämtningen en långsam process där de basiska produkterna från vittringen successivt ska återuppbygga markens basmättnad. Skogsbruk innebär att en stor del av vittringsprodukterna tas i anspråk av den växande skogen och i sådana områden är det tveksamt om den försurade marken kan återhämta sig inom en överskådlig framtid. 2.2 Effekter av kalkning Efter kalkning löses kalken upp genom samma slags vittringsprocesser som i kalkrika marker. Vattnet blir då mindre surt medan halterna av ph-beroende metaller, till exempel oorganiskt aluminium, sjunker. Kalkningen leder därmed till att vattnet avgiftas och försurningskänsliga organismer kan fortleva eller återkolonisera. Vissa arter med stor spridningsförmåga kan komma tillbaka snabbt, andra betydligt långsammare och vissa kan behöva återinföras. Om restpopulationer av arter finns kvar kan reproduktionen komma igång snabbt efter kalkning, men det kan ta många år innan åldersstrukturer och balansen mellan arter är återställda. Såväl lokalt som regionalt har kalkningen stor betydelse för bevarande av hotade arter. Detta gäller exempelvis för västkustens laxpopulationer. För flodpärlmussla, flodkräfta och havsöring har kalkningen stor betydelse för bevarandet även i ett nationellt perspektiv. Bevarande av biologisk mångfald genom kalkning skapar dessutom förutsättningar för ett hållbart nyttjande i form av friluftsliv samt fritids- och yrkesfiske. Kalkning ger även positiva effekter för arter som inte är direkt försurningskänsliga, exempelvis fåglar och utter som har försurningskänsliga arter som föda. Kalkning kan dessvärre även medföra negativa effekter i miljön. Därför ska nyttan alltid vägas mot eventuell skada. Kalkning av våtmarker påverkar vitmossor och levermossor som i regel försvinner helt från de kalkade ytorna. Kalkmjöl som sprids från helikopter driver med vinden och kan skada lavvegetationen i kantzoner mot sjöar och våtmarker. Överkalkning innebär att onaturligt höga ph-värden uppträder vilket 11

2. INLEDNING OM FÖRSURNING OCH KALKNING kan leda till onaturliga fauna- och florasamhällen eftersom arter som gynnas av höga ph-värden tillåts kolonisera/dominera över mera surhetståliga arter. Överdosering vid kalkdoserare kan leda till sedimentation och grumling, vilket kan förstöra lekbottnar och missgynna exempelvis nätbyggande nattsländelarver. Brytning av kalk liksom transporter leder till skador i miljön. 2.3 Kalkningsverksamhetens historia 1976 inleddes på försök en kalkningsverksamhet med dåvarande Fiskeristyrelsen som ansvarig. Bidrag utgick med 75 % av kostnaderna och kunde sökas av fiskeorganisationer, fiskeklubbar och kommuner. Under försöksperioden kalkades 1 200 sjöar varav 600 var målobjekt. Dessa sjöar finns över hela landet med tyngdpunkt på viktiga fiskesjöar i södra Sverige. Resultaten av försöksverksamheten var övervägande positiva och 1982 påbörjades den storskaliga kalkningsverksamheten med Naturvårdsverket som huvudansvarig och länsstyrelserna som regionalt ansvariga. I och med detta ändrades också tyngdpunkten från fiskevård till naturvård. Syftet med det svenska kalkningsprogrammet är numera såväl att bevara eller återskapa naturligt växt- och djurliv som möjligheterna att fiska i försurade vatten. Av Sveriges försurade sjöar åtgärdas i dagsläget nästan 7 500, vilket betyder att 90 % av de försurade sjöarealerna (Monitor 12) kalkas. Av de försurade vattendragssträckorna kalkas cirka 11 %. Varje år sprids ungefär 200 000 ton kalk till en kostnad av 160-170 miljoner kronor. Fram till år 2000 har omkring två och en halv miljard kronor i statliga medel avsatts till kalkning av sjöar och vattendrag. I många vatten behövs ytterligare åtgärder, utöver kalkning, för att biologin ska återkolonisera. Därför finns sedan 1991 möjligheter att söka statsbidrag till biologisk återställning i kalkade vatten. Bidrag kan utgå för exempelvis rivning av vandringshinder, restaurering av skadade biotoper samt återintroduktion av fisk och flodkräfta. I områden med kraftig markförsurning har även skogsmark kalkats med avsikt att utreda om detta kan minska försurningen av sjöar och vattendrag och säkra skogens långsiktiga produktivitet. 12 Kalkningens framtid Naturvårdsverket har, på uppdrag av regeringen, utarbetat en nationell plan för kalkning av sjöar och vattendrag, som ska ligga till grund för

2.3 KALKNINGSVERKSAMHETENS HISTORIA Närmare 9 000 sjöar och vattendrag i Sverige har behandlats mot försurning genom kalkning direkt i vattnet eller på angränsande våtmarker. Varje prick anger ett kalkningsobjekt. Källa: Länsstyrelserna 2002 13

2. INLEDNING OM FÖRSURNING OCH KALKNING Kalkspridning i svenska vatten. Det statliga programmet för kalkning av sjöar och vattendrag inleddes i mitten av 1970-talet och ökade i omfattning fram till mitten av 1990- talet. Som mest har ungefär 200 000 ton kalk spridits per år och sammanlagt har över 3 miljoner ton kalk spridits sedan kalkningsprogrammets början. Foto: Per Klaesson/ Bildhuset 14 verksamheten under den kommande tioårsperioden. I planen konstateras att kalkningsmetoderna är relativt väl utvecklade men att ytterligare utveckling behövs när det gäller kalkningsstrategier, ickedammande produkter och uppföljningen av kalkningens effekter. Planen pekar även på behovet av bättre verktyg för försurningsbedömning. Tillsammans med nya föreskrifter och allmänna råd utgör denna handbok ett viktigt verktyg för att genomföra intentionerna i den nationella planen. Naturvårdsverket ämnar även utarbeta nya bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag där nya verktyg för försurningsbedömning utgör en viktig del. Kalkning är ett upprätthållande försvar i avvaktan på en permanent lösning av försurningsproblemet. Trots minskat nedfall är kalkning fortfarandet nödvändig i tusentals försurade sjöar och vattendrag. Behovet kommer att kvarstå under lång tid och avvecklingstakten är beroende både på naturens förmåga till återhämtning och framtidens miljöpolitik. Ytterligare minskning av utsläpp är den viktigaste faktorn för en minskad försurning, men även åtgärder för att motverka markanvändningens bidrag till försurningen kan på sikt komma att påverka det framtida behovet av kalkning av sjöar och vattendrag.

2.4 AKTÖRER OCH ANSVARSFÖRDELNING 2.4 Aktörer och ansvarsfördelning Naturvårdsverket har ett övergripande ansvar för kalkningsverksamheten, fördelar statsbidragsmedel till länsstyrelserna samt svarar för den nationella effektuppföljningen. Naturvårdsverket har också det övergripande ansvaret för att uppnå de nationella miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning och Levande sjöar och vattendrag och för att respektive mål följs upp. Länsstyrelsen ansvarar för den regionala åtgärdsstrategin och effektuppföljningen samt beviljar statsbidrag till huvudmannen. Länsstyrelsen har också det övergripande ansvaret för att verksamheten bedrivs optimalt, såväl med avseende på biologiska effekter som ekonomisk effektivitet. I bidragsbeslutet ska länsstyrelsen ställa upp de villkor som behövs för uppnå dessa syften. Huvudmannen, som ofta är en kommun, ansvarar för planering och genomförande av kalkningsåtgärderna inom respektive åtgärdsområde samt för rapportering av genomförda åtgärder till länsstyrelsen. På uppdrag av länsstyrelsen kan huvudmannen sköta hela eller delar av effektuppföljningen. Huvudmannen har också ett ansvar att planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga olägenheter och skador (26 kap. 19 miljöbalken). Ansvarsfördelningen kan i framtiden komma att förändras när den nuvarande organisationen har anpassats till EU:s ramdirektiv för vatten. Direktivet syftar till att nå en god status i alla medlemsstaters vatten och att samordna alla åtgärder i avrinningsområdesvisa förvaltningsplaner. Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om kalkning av sjöar och vattendrag 3 Ansvarsfördelning: Länsstyrelsen skall planera och följa upp den kalkningsverksamhet som bedrivs i länet. Huvudmannen skall planera och genomföra kalkningsåtgärderna inom respektive åtgärdsområde. Länsstyrelsen och huvudmannen skall leverera underlag för varandras planering. EU:s ramdirektiv för vatten Den 22 december 2000 antogs Europaparlamentets och Rådets direktiv 2000/60/EG om upprättande av en plan för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område eller Ramdirektivet för vatten. Syftet med direktivet är att uppnå och bibehålla en godtagbar vattenkvalitet eller god status för ytvatten och grundvatten i medlemsstaterna. Kvaliteten definieras och mäts med hjälp av ett urval parametrar, exempelvis bottenfauna, fisk och ph. Vattenkvaliteten indelas i klasser, vilka bildar en skala från opåverkade till gravt påverkade vatten. För de vatten som ej uppnår god status krävs åtgärdsförslag och uppföljning. fortsättning 15

2. INLEDNING OM FÖRSURNING OCH KALKNING fortsättning Enligt direktivet skall arbetet med vattenfrågor bedrivas med utgångspunkt från avrinningsområden. Ett lämpligt antal avrinningsområden avses bilda distrikt som blir administrativ indelning vad gäller arbetet med vattenfrågor. Läs mer! Försurning och kalkning av svenska vatten. Bernes C. 1991. Naturvårdsverket Monitor 12. Försurningen i Sverige vad vet vi egentligen? Redaktörer: Bertills U, Hanneberg P. 1995. Naturvårdsverkets rapport 4421. Naturens återhämtning från försurning aktuell kunskap och framtidsscenarier. Redaktörer: Warfvinge P, Bertills U. 2000. Naturvårdsverkets rapport 5028. Biologisk återställning i kalkade vatten kompletterande åtgärder till kalkning av sjöar och vattendrag. 1999. Naturvårdsverkets Allmänna råd 99:4. Nationell plan för kalkning av sjöar och vattendrag 2000 2009 redovisning av ett regeringsuppdrag. 1999. Naturvårdsverkets publikation 9933. Nationell plan för kalkning av sjöar och vattendrag 2000 2009 bakgrundsdokument. 1999. Naturvårdsverkets publikation 9934. EU:s ramdirektiv för vatten. Europaparlamentets och Rådets direktiv 2000/ 60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område. 2000. 16

3. Planering Länsstyrelsen ska efter samråd med huvudmännen upprätta en regional åtgärdsplan till grund för planeringen av kalkningsverksamheten. Planen ska innehålla en redovisning av försurningssituationen i länet samt motiv, mål, planerade kalkmängder och effektuppföljning för varje åtgärdsområde. När kalkning övervägs i ett nytt område ska först försurningen utredas. Därefter görs en bedömning om en kalkningsinsats är motiverad efter en avvägning mellan nytta och risk för skador och olägenheter. Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om kalkning av sjöar och vattendrag 4 Länsstyrelsen skall upprätta en länsomfattande åtgärdsplan till grund för planeringen av kalkningsverksamheten i länet. Planen skall innehålla en redovisning av försurningssituationen, åtgärdsområden, åtgärdsobjekt, motiv till kalkning, målområden, uppföljningsbara mål samt kalkmängder. Vid start av nya kalkningsprojekt skall en avvägning göras mellan åtgärdernas nytta och risken för skada eller olägenhet. Allmänna råd till 4 Den länsomfattande åtgärdsplanen bör upprättas efter samråd med huvudmännen. Redovisningen bör ske i form av kartor med förklarande text. Figur 1. Principskiss över arbetsgången. 17

3. PLANERING Med utgångspunkt från målområden och motiv utarbetas en kalkspridningsplan (sid. 51) och ett uppföljningsprogram (sid. 56). Resultaten från uppföljningen utvärderas löpande som underlag för en kontinuerlig optimering av åtgärderna (sid. 48). Efter några år genomförs en grundlig utvärdering med syfte att belysa orsaker till en eventuellt utebliven biologisk måluppfyllelse (sid. 66) och behov av biologisk återställning. 3.1 Försurningsbedömning Innan en nykalkning påbörjas måste försurningssituationen utredas noggrant. Ett viktigt syfte är att undvika kalkning av sådana naturligt sura vatten som inte försurats påtagligt av mänsklig aktivitet. Syftet med en nykalkning kan vara restaurerande eller förebyggande. Figur 2. Schematisk försurningsbedömning. 18 Kalkning i restaurerande syfte Vid kalkning i restaurerande syfte har skador på fisk eller bottenfauna konstaterats och bedömts vara en effekt av låga ph-värden och/eller giftiga halter av oorganiskt aluminium. Som underlag för bedömningen används kunskap om tidigare och nuvarande fauna (djurliv) samt uppmätta värden på ph och oorganiskt aluminium under kritiska perioder (vanligen högflöden). Biologiska uppgifter hämtas från äldre undersökningar, arkivuppgifter eller intervjuer. Dessa uppgifter jämförs med nya undersökningar som kan påvisa om arter försvunnit. För bottenfauna kan flera undersökningar jämföras för att påvisa en förändring över tiden. För fisk, flodkräfta och flodpärlmussla kan utöver försvunna bestånd

3.1 FÖRSURNINGSBEDÖMNING även rekryteringsstörningar tas med i bedömningen. För lax och öring kan också onormalt låga tätheter beaktas. Genom att jämföra uppmätta ph-värden och aluminiumhalter med kritiska nivåer för påverkade arter görs en bedömning om försurningspåverkan föreligger. Bedömningen måste göras med noggrannhet för att utesluta andra orsaker till förändring av faunan, exempelvis kräftpest, infrysning och uttorkning. Kommentar Kritiska ph-nivåer för bottenfauna finns redovisade i Naturvårdsverkets rapport 4345. För flodkräfta och flodpärlmussla sätts den kritiska ph-nivån till 6,0 med hänsyn till känslighet under reproduktion och unga livsstadier. Fisk påverkas i första hand av oorganiskt aluminium. För lax, elritsa och mört sätts den kritiska nivån till 30 µg/l. För övriga fiskarter, exempelvis öring och abborre, till halten 50 µg/l. Det finns förhållandevis få studier genomförda i svenska vatten avseende toxiska (giftiga) nivåer för oorganiskt aluminium. Dessutom varierar toxiciteten beroende på bland annat jonstyrka, varaktighet, temperatur och livsstadium. Eftersom det saknas en standardmetod föreligger också vissa analytiska problem. Oorganiskt aluminium är dock en nyckelparameter för att bedöma försurningsskador och möjligheten att avsluta kalkningsprojekt. Därför redovisas kritiska nivåer trots en betydande osäkerhet kring de faktiska gränsvärdena. Se vidare avsnittet om analyser. Kalkning i förebyggande syfte Kalkning i förebyggande syfte, det vill säga innan biologiska skador konstaterats, förutsätter att alkaliniteten till följd av försurningen minskat med minst 25 % jämfört med den naturliga alkaliniteten. Dessutom måste kritiska nivåer för ph eller oorganiskt aluminium uppträda för någon eller några av de arter som naturligt förekommer i vattensystemet. Den successivt minskande försurningsbelastningen innebär att förebyggande kalkningsinsatser numera sällan är motiverade. Beräkning av naturlig alkalinitet Den naturliga alkaliniteten eller buffertförmågan är den alkalinitet som vattnet skulle ha haft om det varit opåverkat av mänsklig försurning. Modellen kan användas för sjöar samt för att beräkna basflödesförsur- 19

3. PLANERING ning (lågvatten) i vattendrag. Den bör däremot inte användas för beräkning av episodförsurning (högvatten). Underlaget bör omfatta ett antal prover som insamlats regelbundet under några år där det prov som bäst beskriver en mediansituation används som underlag för beräkningarna. Proven ska analyseras avseende alkalinitet, aciditet, kalcium (Ca), magnesium (Mg), kalium (K), natrium (Na), sulfat (SO 4 ) och klorid (Cl). För att bedöma biologisk relevans ska även ph, oorganiskt aluminium samt organiskt kol (TOC) analyseras. Enligt Naturvårdsverkets Bedömningsgrunder (Rapport 4913) kan sedan den naturliga alkaliniteten beräknas enligt nedanstående: Alkalinitet nat = alkalinitet + [(1-F) (SO 4 * SO 4 * nat )] F = 0,8 arctan (4,3(alkaliniteten+0,2)) SO 4 * =SO 4 (0,103 Cl) SO 4 * nat = 0,005 + (0,05 BC * ) BC * = Ca + Mg + Na + K (1,111 Cl) F = Anger hur stor del av svavelnedfallet som neutraliseras via jonbyte i marken SO 4 * = Uppmätt halt av sulfat som inte är av marint ursprung SO 4 * nat = Naturlig sulfathalt som inte är av marint ursprung BC * = Uppmätt halt av baskatjoner som inte är av marint ursprung Alla sorter är i mekv/l utom F som är i radianer. Naturvårdsverkets bedömningsgrunder avses att kompletteras med bland annat episodförsurning, aluminium och bedömningar i redan kalkade vatten. Bedömningsgrunderna finns tillgängliga på verkets hemsida www.naturvardsverket.se. Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om kalkning av sjöar och vattendrag 7 Länsstyrelsen skall ansvara för att kalkningen avslutas när satta mål uppnås utan kalktillförsel. 20 3.2 När kan kalkningen avslutas? I takt med att depositionen av försurande svavel och kväve avtar minskar försurningen av sjöar och vattendrag. Detta medför ett successivt minskat kalkbehov och i förlängningen att kalkningen kan upphöra. Länsstyrelsen ansvarar för att kalkningen ska avslutas när det inte längre förekommer någon risk att de arter som utgör motiv för kalkningen påverkas av försurning. I praktiken innebär detta att kalkdoserna minskas successivt och att kalkningen avslutas när det inte längre behövs någon kalktillförsel för att uppnå de vattenkemiska målen.

3.3 MOTIV OCH MÅL 3.3 Motiv och mål Motiv Motivet för kalkning är de natur- och nyttjandevärden som hotas av försurningen. Såväl arter som påverkas direkt eller indirekt av försurning kan utgöra motiv för kalkning. Indirekt påverkan kan vara bland annat förändrade konkurrensförhållanden eller födobrist som drabbar arter som utter eller vissa sjöfåglar. Rödlistade arter som påverkas av försurning kräver särskild uppmärksamhet. För varje målområde ska motiv för kalkningen anges. Den prioriteringsmall som presenteras i den nationella planen för kalkning av sjöar och vattendrag kan användas som stöd för att värdera motiven. Långsiktiga mål Det långsiktiga målet med kalkningen är att återställa och bibehålla biologisk mångfald så att den liknar de biologiska samhällen som fanns Ett av kalkningens motiv är nyttjandevärden som hotas av försurning. Kalkning och biologisk återställning har stor betydelse för möjligheterna för landets två miljoner fritidsfiskare att utöva sportfiske i många vatten. Foto: Peter Lilja/N. 21

3. PLANERING Kalkningens långsiktiga mål är att återställa och bibehålla den biologiska mångfald som fanns före försurningen, bl.a. försurningskänsliga arter som mört, snäckor, flodkräfta och öring. Foton: Inge Lennmark/Dykeri & undervattensfoto. före den antropogena försurningen. Kalkning är därmed ett av flera verktyg för att uppnå målet om god ekologisk status enligt EU:s ramdirektiv för vatten och för att uppfylla de nationella miljömålen om Levande sjöar och vattendrag och Bara naturlig försurning. God ekologisk status innebär att vattnets biologi, flöde och kemiskt fysikaliska egenskaper i stort ska överensstämma med naturliga förhållanden (naturvatten). För att uppnå ovanstående mål behöver kalkningen ofta kompletteras med andra naturvårdsåtgärder som till exempel utrivning av vandringshinder, återställning av påverkade biotoper och skyddszoner mot jord- och skogsbruk. Kortsiktiga mål Kortsiktiga mål är uppföljningsbara biologiska och vattenkemiska kalkningsmål. När de kortsiktiga målen är uppnådda bedöms förutsättningarna ha skapats för att också nå det långsiktiga målet. Om målområden Ett målområde är en sjö eller en vattendragssträcka där utförd kalkning syftar till att uppfylla de kortsiktiga vattenkemiska och biologiska målen. För samtliga målområden ska huvudmannen ange biologiska och vattenkemiska mål som länsstyrelsen sedan fastställer. Åtgärdsområde är ett planeringsområde för kalkningsåtgärder, vilket omfattar ett avrinningsområde med målområden och åtgärdsobjekt (figur 3). Målområden inom ett åtgärdsområde avgränsas med utgångspunkt från försurningspåverkade sjöar och vattendrag samt motiven för kalkning. Målområdena bör omfatta så stor del av det försurade vattensystemet som möjligt och helst utgöra en sammanhängande enhet. Vissa delområden kan behöva undantas målområdet till exempel där skadan av kalkning bedöms överstiga nyttan, vilket är mest aktuellt vid 22

3.3 MOTIV OCH MÅL våtmarkskalkning. Även områden där målsättningen bedöms svår att uppnå bör undantas. Slutligen görs en avvägning där åtgärdskostnaderna och eventuella negativa effekter av kalkningen sätts i relation till motiven och förväntade positiva effekter. Figur 3. Åtgärdsområde med målområden. Storån, Storsjön, Lillsjön och Lillån utgör målområden på grund av de starka motiven för kalkning. Biflödet till Lillån valdes inte som målområde då vattendraget inte gick att åtgärda utan att kalka de våtmarker med höga naturvärden som finns i anslutning till vattendraget. Biologiska mål Med biologiskt mål avses förekomst av någon eller några av de nedan nämnda fisk- och bottenfaunaarterna. Urvalet har gjorts så att åtminstone någon av arterna bör finnas efter en lyckad kalkning. Syftet är att utifrån förekomst eller icke förekomst få en indikation på om kalkningsinsatserna gett förutsättningar för att en naturlig fauna kan uppstå med tiden. Fiskindikatorer: mört mindre än 10 cm i sjöar och laxungar i vattendrag. Bottenfaunaindikatorer: lista presenteras i bilaga 3. 23

3. PLANERING Kommentar En idealisk biologisk uppföljning vore att kontrollera om kalkningen förmått återskapa naturliga populationer och samhällen. I dag saknas tillräcklig kunskap för att kunna förutsäga naturliga artsammansättningar och populationsstorlekar med utgångspunkt från naturgivna förutsättningar som klimat, fysisk miljö, näringsstatus med mera. Av den anledningen begränsas den biologiska uppföljningen till att undersöka indikatorer för vattenkemi. Begränsningen till bottenfauna och fisk motiveras med att dessa grupper är väldokumenterade avseende ph-tolerans och dessutom inarbetade hos länsstyrelser och konsulter. För kalkningseffekter på andra grupper, exempelvis plankton, hänvisas till den nationella kalkeffektuppföljningen (IKEU). Valet av indikatorarter framför ett sammansatt index (exempelvis Bedömningsgrunder) motiveras främst med systemets enkelhet och direkta koppling till ett lägsta ph-värde. Fiskindikatorerna begränsas till förekomst av mört < 10 cm i sjöar och förekomst av laxungar (0+) i vattendrag. Elritsan bedöms inte vara tillräckligt stationär för att användas som indikator. För öring är enbart förekomst av årsungar inte en tillräckligt känslig indikator och det saknas kunskap för att ange ett täthetsmått. Bottenfaunaindikatorerna är en utveckling av Limnodatas försurningsindex (Naturvårdsverkets rapport 4345) och är speciellt framtagna för att indikera måluppfyllelse efter kalkning. Indikatorerna är valda så att de ska täcka olika biotoptyper inom hela landet. Ett taxa har normalt fått status som indikator då 2 %-percentilen för ph inte understiger ph 5,5. 24 Vattenkemiska mål Vattenkemiskt mål för ph är riktvärden som indikerar att kalkningen nått avsedd kemisk effekt. De vattenkemiska målen innebär att ph och oorganiskt aluminium efter kalkning inte någon gång under året påverkar det naturliga djur- och växtlivet på ett oacceptabelt sätt. Samtidigt ska vattnets naturliga kemiskt fysikaliska egenskaper så långt som möjligt eftersträvas. För varje målområde anges ett av nedanstående ph-mål baserat på förekomst eller trolig tidigare förekomst av känsliga arter med naturlig hemvist i vattenområdet. ph-målet på 5,6 motiveras av möjligheten att ange mål för bruna och naturligt jonsvaga vatten. Kalkning till 5,6 kan dock innebära en ineffektiv avgiftning av oorganiskt aluminium. Om halter över 50 µg/l uppmäts efter kalk-

3.3 MOTIV OCH MÅL ning bör ph-målet därför höjas till 6,0. För att undvika överdosering anges även för varje ph-mål ett riktvärde för högsta alkalinitet vid högflöde. Figur 4. ph-mål som ska anges för varje målområde och som baseras på förekomst eller trolig tidigare förekomst av känsliga arter med naturlig hemvist i vattenområdet. Teckningar: Eva Engblom och Lars Rockström Kommentar Vattenkemin efter kalkning bör så långt möjligt efterlikna den naturliga kemin. För flertalet kalkade vatten saknas tillräckliga kemiska data från perioden innan kalkning för att med utgångspunkt från dessa kunna beräkna naturliga nivåer för ph och alkalinitet. För redan kalkpåverkade vatten saknas vattenkemiska modeller som med tillräcklig noggrannhet kan beräkna naturligt ph/naturlig alkalinitet. Av den anledningen kan inte differentierade ph-mål sättas med utgångspunkt från kemiska variabler. De vattenkemiska målen utgår i stället från förekommande/tidigare förekommande biologi och deras krav på vattenkvalitet. En svårighet med detta förfarande är att kunskap om tidigare fauna, utöver fisk, flodpärlmussla och flodkräfta, ofta saknas. Detta innebär att vissa vatten 25

3. PLANERING som tidigare har hyst känsliga arter av exempelvis bottenfauna eller plankton riskerar att kalkas till en för låg nivå. Lax är extremt känslig för oorganiskt aluminium. Målet ph 6,3 är även ett indirekt mål för att halten av oorganiskt aluminium inte överskrider 30 µg/l. Flertalet taxa bland kräftdjur, snäckor och musslor samt några familjer av dagsländor och nattsländor behöver en vattenkvalitet där ph inte underskrider 6,0 för att kunna reproducera sig och existera i livskraftiga bestånd. Även mört, elritsa och smolt av havsöring är mycket känsliga för oorganiskt aluminium. Målet ph 6,0 är även ett indirekt mål för att halten av oorganiskt aluminium inte överskrider 50 µg/l. Läs mer! Kalkning på 2000-talet dokumentation från svensk-norsk workshop och konferens om försurning och kalkning. Red: Svenson T. 2000. Naturvårdsverket rapport 5086. Bedömningsgrunder för miljökvalitet sjöar och vattendrag. Naturvårdsverket. 1999. Naturvårdsverkets rapport 4913. Bedömningsgrunder för miljökvalitet, sjöar och vattendrag, bakgrundsrapport 2, biologiska parametrar. Appelberg M., Bergquist B. & Degerman E. 1999. Naturvårdsverkets rapport 4921. Bottenfauna och fisk i sjöar och vattendrag, utbredning i Sverige. Degerman E, Fernholm B, Lingdell P-E. 1994. Naturvårdsverkets rapport 4345. Är nuvarande kritiskt kemiska värden relevanta för att bedöma försurningspåverkan på fisk i svenska sjöar? Andersson H C. 2001. SLU rapport 2001:5. Vad händer när kalkade sjöar återförsuras? En kunskapsöversikt och riskanalys. Lydersen E, Löfgren S. 2000. Naturvårdsverkets rapport 5074. Återförsurning observerade och förväntade biologiska effekter. Andersson I, Borg H, Edberg F, Hultberg H. Under publicering 2002. Naturligt sura och försurade vatten i Norrland. Laudon H, Westling O, Poléo A, Völlestad L. 2001. Naturvårdsverkets rapport 5144. Nationell plan för kalkning av sjöar och vattendrag 2000 2009 redovisning av ett regeringsuppdrag. 1999. Naturvårdsverkets publikation 9933. Nationell plan för kalkning av sjöar och vattendrag 2000 2009 bakgrundsdokument. 1999. Naturvårdsverkets publikation 9934. Rödlistade arter i Sverige 2000. Ulf Gärdenfors ed. 2000. ArtDatabanken. SLU. Hur rödlistas arter? Manual och riktlinjer. Ulf Gärdenfors 2000. ArtDatabanken. SLU. 26

4. Genomförande 4.1 Sammanfattning Kalkningsstrategin ska utformas med utgångspunkt från hur målen kan nås med minsta negativa effekt för miljön. Vid transporter och kalkspridning bör mesta möjliga miljöhänsyn tillämpas. Vid val av kalkningsmetod bör i första hand sjökalkning eller kalkning av tidigare kalkade våtmarker väljas, i andra hand doserare och i sista hand kalkning av tidigare ej kalkade våtmarker. Vid våtmarkskalkning bör granulerat kalkmjöl eller grovt kalkmjöl (0,2 1,0 mm) användas. Vid sjökalkning bör i första hand ett P-märkt kalkmjöl användas. Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om kalkning av sjöar och vattendrag 8 Kalkprodukt och kalkningsmetod skall väljas med utgångspunkt från hur målen kan uppnås med minsta negativa effekt för miljön. Vid valet av produkt och metod skall en avvägning göras mellan åtgärdens nytta och risken för skada eller olägenhet. Allmänna råd till 8 I första hand bör sjökalkning eller kalkning av tidigare kalkade våtmarker väljas. I andra hand bör kalkning med doserare väljas. I sista hand kan kalkning av tidigare ej kalkade våtmarker väljas. Figur 5. Exempel på åtgärdsstrategi för ett åtgärdsområde. Åtgärdsområdet innefattar målområden i både sjöar och vattendrag. Kalkade sjöar, våtmarker och vattendrag utgör åtgärdsobjekt. Kalkade sjöar benämns åtgärdssjöar. 27

4. GENOMFÖRANDE Vid sjökalkning är det viktigt att kalka med täta intervall för att undvika stora fluktuationer i ph. Det är också viktigt att vara uppmärksam på eventuella sura episoder som kan utvecklas i ett ytligt skikt under isen. Snabba fluktuationer och ytliga episoder innebär att sjökalkning kan vara en vansklig metod för att erhålla tillfredsställande nedströmseffekter. Vid våtmarkskalkning är det särskilt viktigt att minimera de negativa effekterna på landmiljön. Detta görs genom att inte kalka våtmarker med höga naturvärden och genom att optimalt nyttja de mest effektiva våtmarkstyperna vid kalkning. Kalkning med doserare förutsätter att tillförseln av kalk kan upprätthållas även under svåra klimatiska förhållanden. Detta kräver en tekniskt robust och väl utformad anläggning, ett effektivt larmsystem samt en organisation för tillsyn och jourberedskap. För en optimal effekt krävs också att utdoseringen av kalk automatiskt följer vattenflödet. Kalkning av sjöar och vattendrag är en dynamisk verksamhet där effekterna av kalkning kontinuerligt följs upp och utvärderas som underlag för att förbättra måluppfyllelsen och minska kostnaderna genom revideringar av spridningsplaner. Detta beskrivs i detalj under avsnittet optimering. 28 4.2 Kalkmedel Det vanligaste kalkmedlet är kalksten, CaCO 3, som förekommer naturligt i vissa områden. Även produkter av dolomit (innehåller en viss andel magnesium) kan användas. Dolomit är mer svårlösligt och måste därför vara mer finkornig än kalksten. Kalkprodukten får inte innehålla ämnen i för naturen skadliga koncentrationer. P-märkt kalk innebär att kalken uppfyller en kvalitetsdeklaration för fraktion, CaO-värde och tungmetaller (se faktaruta). CaOvärdet är ett mått på kalkningsmedlets syraneutraliserande förmåga och används vid jämförelse mellan olika kalkprodukter. CaO-värdet för kalkmjöl är normalt mellan 48 och 52 %. Kalkmjöl är en kemisk produkt enligt 14 kap. miljöbalken. De som beställer och genomför kalkspridning ska därför vidta nödvändiga försiktighetsmått för att motverka skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Exempel på försiktighetsmått är att undvika dammande kalkprodukter vid våtmarkskalkning eller att inte kalka under fåglars häckningsperiod.

4.3 SJÖKALKNING Kalkprodukternas användningsområden Kalkprodukt Användningsområde Kalkmjöl (0 0,1 mm): doserare Kalkmjöl (0 0,5 mm, minst 90 % < 0,2mm): sjö Vattenblandat kalkmjöl (0 0,5 mm, minst 90 % < 0,2mm): sjö Grovt kalkmjöl (0,2 1 mm): våtmark Granuler på kalkmjöl (0 0,5 mm): våtmark Kravspecifikation för kalkprodukter Vid upphandling av kalkprodukter bör nedanstående högsta halter tillåtas. P-märkt kalkmjöl är kvalitetskontrollerat och produktmärkt av Statens provningsanstalt och innebär förutom nedanstående högsta halter att fraktionerna är 0 0,5 mm varav minst 92 % < 0,2 mm. Högst tillåtna halter av metaller i kalkningsmedel Al < 20 g/kg Cu < 20 mg/kg Cd < 0,5 mg/kg Zn < 50 mg/kg V < 20 mg/kg Hg < 0,05 mg/kg Cr < 50 mg/kg Pb < 20 mg/kg Ni < 20 mg/kg Co < 20 mg/kg 4.3 Sjökalkning Sjökalkning är den vanligaste kalkningsmetoden. Kalkmjöl blandat med sjövatten sprids från båt över hela sjöytan eller grunda bottnar. Små sjöar och sjöar som inte är tillgängliga via väg kalkas från helikopter. Om mindre mängd än 10 ton kalk ska spridas är ofta helikopter billigare än båtspridning. Effekterna och varaktigheten av en sjökalkning påverkas i hög grad av sjöns omsättningstid och djupförhållanden. Sjöar kan kalkas som målområde, som åtgärdsobjekt eller som en kombination av dessa motiv. I målområden bör överkalkning undvikas men i praktiken är det ofta omöjligt att uppnå en tillfredsställande effekt nedströms en kalkad sjö utan att väsentligt överskrida uppsatt ph-mål i sjön. Svårigheter vid sjökalkning är att erhålla en jämn effekt över året och att undvika surstötar vid grunda bottnar och i ytligt sjövatten. Dessa problem får ofta genomslag även i nedströms belägna vatten, vilket särskilt måste uppmärksammas när sjökalkning används för att åtgärda nedströms belägna målområden. 29

4. GENOMFÖRANDE Sjökalkning är den vanligaste kalkningsmetoden. Under år 2000 spreds cirka 95 000 ton kalk (47 % av den totala mängden) direkt i sjöar, varav 60 000 ton med båt och 35 000 ton med helikopter. Källa: Länsstyrelserna 2001. Foto: Ulf Risberg/N. Stora fluktuationer i ph kan motverkas genom att kalka med täta intervall. I sjöar med korta omsättningstider kan fluktuationerna minskas och varaktigheten förlängas genom att kalken sprids på grunda strandnära områden. Beroende på omsättningstid rekommenderas spridningsintervall och spridningsområden enligt tabell 1. Sjöar som utgör målområde bör inte direktkalkas om omsättningstiden är kortare än 0,5 år. Kalkas sjöar enbart som åtgärdsobjekt kan en tillfredsställande nedströmseffekt erhållas även vid kortare omsättningstider. Detta förutsätter att det finns nedströms belägna sjöar som kan fungera som utjämningsmagasin. Tabell 1: Lämpliga tidsintervall och spridningsområden vid kalkning i sjö. Omsättningstid (år) Spridningsintervall (år) Spridningsområden 0,5 1 1 grunda 1 2 1 grunda + djupa 2 3 2 djupa + grunda 3 5 3 djupa + grunda > 5 4 5 djupa + grunda 30

4.4 KALKNING AV VÅTMARK Ytliga surstötar kan uppträda under isen när temperaturskillnader förorsakar att kallt, okalkat tillrinningsvatten inte blandas med den övriga sjövolymen. Beroende på tillrinning och längden på den islagda perioden kan därigenom ett ytligt skikt med surt vatten utvecklas över hela eller delar av sjön och påverka såväl ytvatten som en stor del av sjöns strandzoner. I slutet på den isbelagda perioden, när tillrinningen är stor via smältvatten, kan vatten från det sura ytskiktet helt dominera i sjöns utlopp och därigenom också bidra till kraftiga surstötar i nedströms belägna vattendrag. Ytliga surstötar under isen kan uppträda i hela landet, men problemet ökar mot norr. Det bästa sättet att motverka ytliga surstötar likväl som stora fluktuationer i sjöar med kort omsättningstid är att kalka med doserare eller på våtmarker uppströms sjön. Även kalkning i uppströms belägna sjöar kan ge god effekt. Som alternativ kan årlig kalkning på is, där kalken sprids på grunda bottnar, prövas. Generellt är kalkning av sjöar, för att åstadkomma nedströmseffekter i andra sjöar eller vattendrag, en vansklig metod. Det finns exempel från norra Sverige där surstötar uppträtt i vattendrag trots att mer än 50 uppströms belägna sjöar kalkats. Även mellanårsvariationerna är större och svårare att förutse än vid exempelvis våtmarkskalkning. Särskilt gäller detta när svårare vintrar inträffar i regioner som normalt har kort isläggningsperiod. Sammantaget innebär detta att den kemiska uppföljningen bör intensifieras under de första 3 5 åren efter kalkning. Om det finns målområden i nedströms belägna vattendrag bör uppföljning ske under den del av vårfloden då isarna fortfarande ligger kvar på sjöarna. Sjökalkning kan medföra att undervattensvegetationen expanderar. Särskilt långskottsväxter kan gynnas kraftigt och inskränka möjligheterna till fritidsfiske och båtliv. Effekten kan motverkas genom att kalka i sjöns tillrinningsområde istället för i sjön. Om torrt kalkmjöl sprids med helikopter kan vindavdrift medföra skada på strandvegetationen. Genom att använda vattenblandat kalkmjöl kan detta undvikas. 4.4 Kalkning av våtmark Våtmarkskalkning används huvudsakligen för att åtgärda rinnande vatten. Ofta används metoden i kombination med kalkning av sjöar. Kalken transporteras till en depåplats med bulkbil eller i storsäckar och sprids därefter från helikopter med hjälp av en specialutformad spridningsbehållare. Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om kalkning av sjöar och vattendrag Allmänna råd till 8 Våtmarker som har höga eller mycket höga naturvärden bör dock inte kalkas. Med detta avses våtmarker som har bedömts som klass 1 eller 2 i Naturvårdsverkets våtmarksinventering VMI (SNV PM 1680) eller andra våtmarker som länsstyrelsen bedömt ha höga eller mycket höga naturvärden. Vid våtmarkskalkning bör dammande kalkprodukter inte användas. 31

4. GENOMFÖRANDE Spridning av kalkgranuler på en våtmark. Under år 2000 spreds 65 000 ton kalk (34 % av den totala mängden) på våtmarker för att få kalkningseffekter huvudsakligen i rinnande vatten. Källa: Länsstyrelserna 2001. Foto: Ola Jennersten/N. och Johan Ahlström (lilla bilden). 32 Den mest lämpliga våtmarktypen att kalka för att uppnå höga och jämna vattenkemiska effekter är öppna kärr. De är också lätta att lokalisera. Flygbildstolkning i kombination med fältbesiktning ger en kostnadseffektiv möjlighet till kartering. Normalt bör våtmarksarealer motsvarande minst 1 2 % av avrinningsområdet behandlas. Den lägre arealandelen gäller för södra Sverige medan den högre främst avser Norrlands kust- och inland. I allmänhet behöver våtmarkerna kalkas varje eller vartannat år, intervallerna bör dock anpassas så att effekten blir jämn. Våtmarker bör inte kalkas med dammande produkter. Grovt kalkmjöl eller granuler på kalkmjöl kan istället användas. Grovt kalkmjöl har testats i Götaland med goda resultat. Vid en övergång från kalkmjöl till grövre produkter kan kalkmängderna efter några år reduceras med cirka 25 %. Under en inledande period måste dock doseringen vara oförändrad. I Götaland beräknas denna övergångsperiod till två år för granuler och sex år för grovt kalkmjöl. I Svealand och Norrland är den troligen längre.

4.4 KALKNING AV VÅTMARK Mad. Kalkning av mader ger ofta snabba men instabila effekter. Kalka inte mossar Kalka kärr Kärr och mosse. De öppna kärren ger bra vattenkemiska effekter vid kalkning medan mossar inte bör kalkas. Foton: Ingemar Abrahamsson. Vattenkemiska effekter av våtmarkskalkning De vattenkemiska effekterna av våtmarkskalkning varierar beroende på vilken våtmarkstyp som väljs. Framför allt våtmarkens vattengenomströmning påverkar kalkningens effektivitet. Kärr Kärret är en myr som helt eller delvis påverkas av fastmarksvatten. Kärr kan vara öppna eller bevuxna med buskar och träd. Öppna kärr (fast- och mjukmattekärr, även lösbottenkärr vid stagnanta förhållanden) har ofta en hög och jämn kalkningseffekt. Kraftigt dikade kärr ger dock ofta en låg kalkningseffekt. Mosse Mossen är en myr som får sitt vatten enbart direkt från nederbörd och är således ett inströmningsområde. Mossar kan vara öppna eller skogbevuxna. Kalkning av mosse ger låg kalkningseffekt på omkringliggande vatten. Blandmyr Blandmyren består av en blandning av mosse- och kärrelement. I vissa fall består blandningen av mossesträngar och mellanliggande kärr, så kallad strängblandmyr. Blandmyren utgörs av en blandning av inströmnings- och utströmningsområden vilket ger en lägre kalkningseffekt än öppna kärr. fortsättning 33

4. GENOMFÖRANDE fortsättning Mad Maden har utbildats utmed stranden av en sjö eller ett vattendrag. Olika typer är sjö-, bäck- och åmad. Kalkning av mader ger ofta snabba och instabila effekter. Sumpskog och sumpkärr Sumpskogen utbildas på fuktig eller våt skogsmark som inte är torvmark. Kalkning av sumpskog ger ofta en låg kalkningseffekt. Sumpkärret påverkas av rörligt vatten och har ofta utbildats på översilnings- eller översvämningsmarker. Kalkning av sumpkärr ger liksom maderna snabba men instabila effekter. Bäckzon Bäckzonskalkning innebär att kanterna av en bäck kalkas. Effekterna varierar beroende på vilka fast- och våtmarkstyper som omfattas av kalkningen. Naturvårdshänsyn vid våtmarkskalkning Oavsett vilken våtmarkstyp som väljs påverkar kalkning våtmarkens vegetation genom att vitmossor, levermossor och lavar försvinner, medan bladmossor och vissa kärlväxter som exempelvis vattenklöver ökar i utbredning. Vid våtmarkskalkning ska därför särskild naturvårdshänsyn tas. Kalka inte tidigare okalkade våtmarker om tillräcklig effekt kan uppnås med sjö- eller doserarkalkning. Observera att kalkning av tidigare obehandlade våtmarker omfattas av samrådsplikt med länsstyrelsen enligt 12 kap. 6 miljöbalken. I regioner med liten andel kalkningsbar våtmark bör en än mer restriktiv hållning tillämpas. 34 Kalka inte våtmarker som har höga eller mycket höga naturvärden. Naturvårdsverket genomförde under mitten av 1980-talet en landsomfattande våtmarksinventering, VMI. Denna omfattade främst större sammanhängande våtmarksområden. Områden som i VMI fått klass 1 eller 2 har bedömts ha höga eller mycket höga naturvärden. Motsvarande naturvärden kan även finnas på icke inventerade våtmarker och därför är VMI inte ett tillräckligt underlag för planering av eventuella våtmarkskalkningar. En översiktlig fältinventering och fotodokumentation ger ett underlag för att bedöma naturvärden i det område som avses kalkas. Vid inventeringsarbetet bör särskild vikt