LUNDS UNIVERSITET Kandidatuppsats, EKH 470 Ekonomisk-Historiska Institutionen Ht 2006 Box 7683 Tjänstefolkssystemet i Skåne anno 1822 Charlotte Handledare: Mats Olsson Ekonomisk-Historiska Institutionen
Sammanfattning Tjänstefolkssystemet kan behandlas såväl ur ett utbuds- som ett efterfrågeperspektiv. På efterfrågesidan skulle då bondehushållens ekonomi och deras behov ligga. Utifrån detta synsätt skulle tjänstefolkssystemet som sådant ha en inneboende rationalitet. Sedvanan och de inbördes styrkeförhållandena mellan husbönder och tjänstehjon var bestämmande i långt högre grad än legohjonsstadgorna. Frälsejorden ägdes av adelsmän, men brukades i första hand av frälsebönder, vilka betalade avrad, eller ränta, till adelsmannen som ägde jorden. Räntan utgjordes av dagsverken, naturaprodukter, vanligen spannmål, eller pengar. Ofta var det inte frälsebonden själv som utförde arbetet på huvudgården utan det utfördes av bondens anställda drängar och pigor. Tjänstefolket bestod av ogifta pigor och drängar som var kontrakterade för ett år i taget och om kontraktet inte sades upp av endera parten fortsatte det att löpa ytterligare ett år. Lönen fick pigorna och drängarna utbetald i fri kost, fri bostad och i pengar. Tjänstefolket ersatte även de familjemedlemmar som av olika anledningar inte hade möjlighet att delta i arbetet. Det ryska jordbruket karaktäriserades av att det inte använde sig av hyrd arbetskraft utan helt förlitade sig på de egna familjemedlemmarnas möjligheter att arbeta. Istället för att, som i Sverige, sända iväg barnen för att på så sätt minska familjens konsumtionsbehov, anpassade de ryska jordbruksfamiljerna konsumtionsbehovet genom att öka arbetsinsatsen. Jag har i min undersökning uteslutande använt mig av mantalslängderna för Harjagers härad 1822. Häradet består av 18 socknar med tillhörande byar. Det sammanlagda antalet tjänstefolk i min undersökning uppgår till 1129 stycken och av dessa är 690 drängar och 439 pigor. Slutresultatet av min undersökning är att det som bestämde antalet tjänstefolk på gården var dels hushållssammansättningen och dels storleken på gården samt eventuellt andra förpliktelser i form av dagsverken till herrgården. 2
Förord Denna uppsats har tillkommit vid den Ekonomisk-Historiska Institutionen på Lunds Universitet under höstterminen 2006. Jag vill tacka min handledare, Mats Olsson, för hans stöd, engagemang och goda råd under arbetets gång. Jag vill även rikta ett stort tack till Stefan och Mats och alla de andra trevliga och vänliga människorna på Landsarkivet i Lund som hjälpte mig med min excerpering. Malmö den 11 januari 2007 Charlotte 3
Innehållsförteckning 1. Inledning 1.1 Om ämnet 5 1.2 Frågeställning 6 1.3 Syfte 6 1.4 Metod 6 1.5 Undersökningsområde och avgränsningar 7 2. Jord och bönder 2.1 Skattejord och skattebönder 8 2.2 Kronojord och kronobönder 8 2.3 Frälsejord och frälsebönder 9 2.4 Hoveri 10 3. Tjänstefolkssystemet 3.1 Tjänstehjonslagstiftning 11 3.2 Rekrytering av tjänstefolk 13 3.3 Tjänstefolket 14 3.4 Det europeiska giftermålsmönstret 18 3.5 Ett västerländskt äktenskapsmönster i Sverige 19 3.6 Änkor och änklingar 20 3.7 Tjänstefolkets flyttningar 21 3.8 Tjänstefolkets rörlighet 22 4. Presentation av data 24 5. Undersökning 26 6. Resultat och slutsatser 30 Referenslista 32 Bilagor 34 Tabeller Tabell 1 Jordnatur, kategori och antal 26 Tabell 2 Dräng 27 Tabell 3 Piga 28 Tabell 4 Tjänstefolk 29 4
1. Inledning 1.1 Om ämnet Att genomföra en studie av tjänstefolkssystemet är komplicerat på flera olika sätt. För att citera Börje Harnesk: 1 Den lagstiftning som hade till uppgift att reglera förhållandet mellan legofolket och husbönderna var på det hela taget verkningslös. Sedvanan och de inbördes styrkeförhållandena mellan husbönder och tjänstehjon var bestämmande i långt högre grad än legohjonsstadgorna. Men medan lagarna finns bevarade har sedvana och lokal praxis endast lämnat fragmentariska spår till eftervärlden. Vad vi vet är att svenska jordbruk drevs i början av 1700-talet först och främst av familjens egen arbetskraft, men utökades ofta med pigor och drängar. 2 Vi vet även att tjänstefolkssystemet var vanligare på landsbygden än i städerna, men många frågor om systemet är fortfarande obesvarade. Det har genomförts en del mycket givande studier på området av Börje Harnesk, Martin Dribe med flera, men mycket forskning återstår. Tjänstefolkssystemet kan behandlas såväl ur ett utbuds- som ett efterfrågeperspektiv. På utbudssidan skulle sådant som att det var ett sätt för pigorna och drängarna att komma ut och träffa folk, eventuell äktenskapspartner och att skaffa sig arbetslivserfarenhet analyseras. På efterfrågesidan skulle då bondehushållens ekonomi och deras behov ligga. Utifrån detta synsätt skulle tjänstefolkssystemet som sådant ha en inneboende rationalitet. I denna uppsats har jag fokuserat på efterfrågesidan, alltså bondehushållens ekonomi och behov av tjänstefolk. Jag ska därför testa systemets rationalitet och effektivitet med en bred tvärsnittsundersökning i vilken jag presenterar många exempel på bondefamiljer med tjänstefolk. Min huvudfråga att besvara är: Vad var det som bestämde antalet tjänstefolk på gården? 1 Harnesk, 1990, sid. 216 2 Gadd, 2000, sid. 52 5
1.2 Frågeställning Jag vill i denna uppsats åskådliggöra förhållande mellan antalet tjänstefolk och gårdsstorlek och för att kunna besvara min huvudfråga: Vad var det som bestämde antalet tjänstefolk på gården? En rad delfrågor kommer i undersökningen att ställas: Var antalet tjänstefolk beroende av gårdsstorleken och hur var detta kopplat till hushållssammansättningen i övrigt? Hade änkehushåll fler drängar anställda och omvänt änklingar fler pigor? Behövde frälsebönder, eventuellt beroende på dagsverksplikten, anställa fler tjänstefolk än krono- och skattebönder för att hinna med arbetet på både herrgården och den egna gården? Har förhållandet mellan antalet arbetande och antalet konsumenter på den enskilda gården påverkat hur många tjänstefolk som var anställda? 1.3 Syfte Syftet med min uppsats är att undersöka sambanden mellan å ena sidan antalet tjänstefolk av olika kön per hushåll och å andra sidan storleken på gårdarna, deras familjesammansättning samt vilken kameral jordnatur det var fråga om. 1.4 Metod Jag har i min uppsats valt en positivistisk teori, vilket innebär att jag i min uppsats kommer att förhålla mig objektiv till de data som jag samlat in. 3 Utifrån min frågeställning anser jag att en positivistisk teori med en kvantitativ insamlingsmetod är den bäst lämpade då jag har valt att använda mig av multivariata regressionsanalyser för att påvisa sambandet mellan en beroende variabel, i mitt fall antalet pigor och drängar och de oberoende variablerna, vilka är gårdsstorlek, kameral jordnatur (skatte, krono eller frälse) och hushållssammansättningen. 3 Holme et al., 1997, sid. 332 6
1.5 Undersökningsområde och avgränsningar I min undersökning har jag valt att undersöka Harjagers härad. 4 Anledningen till att jag har valt just detta härad är att det är ett geografiskt samlat område, samt att i det häradet fanns olika äganderättsförhållanden vilket återspeglas i de kamerala jordnaturerna. Ytterligare en anledning till valet av Harjagers härad var att det är hanterbart ur storlekssynpunkt. En avgörande faktor som inverkade på valet av härad var naturligtvis att det fanns tillgång till källmaterial. I min undersökning har jag använt mig av en bred undersökning med tvärsnittsdata vilket innebär att jag har studerat en specifik målpopulation vid en given tidpunkt. Att jag har valt just en tvärsnittsansats är att den fungerar väl tillsammans med kvantitativ data vilket möjliggör statistiska generaliseringar. Mitt syfte är beskrivande d.v.s. jag vill kunna fastställa hur många som gör på det ena eller andra sättet. Två nackdelar med en tvärsnittsansats är att den för det första inte kan påvisa och skapa förståelse för sociala processer och för det andra inte heller gå på djupet i enskilda fall, men då detta inte är mitt syfte med undersökningen anser jag inte att nackdelarna kommer att påverka mina resultat. Ett alternativ hade varit att genomföra en longitudinell undersökning i vilken jag följt utvalda hushåll under en längre tidsperiod. En sådan undersökning hade tagit mer tid i anspråk, men hade kunnat ge en djupare förståelse för de sociala handlingsmönstren över en längre tidsperiod. 5 4 Se bilaga 1 5 Christensen et al., 2001, sid. 76f 7
2. Jord och bönder 2.1 Skattejord och skattebönder Skattebönderna var jordägare och de som ägde ett hemman eller en del i ett hemman hade en ärftlig besittningsrätt. 6 Detta innebar att då bonden avled ärvde hans barn hemmanet vilket i vissa fall ledde till så kallad hemmansklyvning. Detta var fallet då antalet barn översteg antalet i föräldragenerationen. Hemmansklyvningen innebar att jorden delades upp i flera mindre enheter och risken med det var att ett hemman till slut skulle ha blivit så litet att det inte skulle kunna ha haft råd att betala sin skatt till kronan. 7 Därför lagstiftades i slutet av 1600-talet att om en arvinge ärvde en hemmansdel som var mindre än ¼ mantal kunde en medarvinge få rätten att lösa ut honom eller henne. Ett mantal utgjorde skattekraften för ett hemman och låg till grund för beskattningen. 8 Hemmanen fick dock klyvas så länge varje delägare kunde försörja sig på det samtidigt som han kunde betala sina skatter 9. Skattebonden kunde utan problem sälja sin jordbruksfastighet till släktingar men om han ville sälja till någon som han inte var släkt med hade kronan hembud, det vill säga förköpsrätt, till fastigheten. För att kontrollera så att skattebonden skötte sina åtaganden på jorden och betalade ränta som han skulle förrättades det cirka vart tredje år husesyn vilken utfördes av kronans fogdar. 10 2.2 Kronojord och kronobönder Kronojorden brukades av kronobönder, men deras jord ägdes av kronan och för jorden betalade de avrad, eller ränta, till kronan, vilket var ett slags arrende. 11 Kronojorden användes ibland som boställe till präster, officerare, kronofogdar, länsmän och ämbetsmän. Jorden på boställena brukades ofta av anställda pigor, drängar och torpare. 12 Kronojorden delades inte 6 äldre kameral beteckning för en jordbruksfastighet, som till följd av sin förmåga att bära ett visst minimum av skatter och allmänna besvär satts i mantal (Nordisk familjebok, band 10, sid. 158) 7 Ingers, 1956, sid. 204 8 Bra Böckers Ordbok, 1999, band 2, sid. 352 9 Ingers, 1956, sid. 205 10 Gadd, 2000, sid. 71ff 11 Gadd, 2000, sid. 42 12 Gadd, 2000, sid. 108 8
vid arv som skattejorden, utan gick oftast till endast en arvinge. De arvingar som inte ärvde blev helt enkelt utan jord och hade enligt lag inte heller rätt till någon kompensation från den som ärvde jorden. 13 2.3 Frälsejord och frälsebönder Frälsejorden ägdes av adelsmän, men brukades i första hand av frälsebönder, vilka betalade avrad, eller ränta, till adelsmannen som ägde jorden. 14 Ett frälsegods bestod av ett flertal bondgårdar och en huvudgård. Räntan utgjordes av dagsverken, naturaprodukter, vanligen spannmål, eller pengar. Det vanliga var att de bönder som bodde nära huvudgården i större utsträckning betalade sin ränta i dagsverken än vad de frälsebönder som bodde längre bort gjorde. Ofta var det inte frälsebonden själv som utförde arbetet på huvudgården utan det utfördes av bondens anställda drängar och pigor. Hur många dagsverken frälsebonden var skyldig att utföra skrevs sällan eller aldrig ner i frälsejordeböckerna utan reglerades ofta genom sedvänja. Bönderna kunde anställas sex år i taget med undantag för de före detta danska landskapen, Skåne och Halland, där de förfogade över sin jord på livstid. Om jorden bytte ägare bröts anställningen i de gamla svenska landskapen medan den fortsatte i Skåne och Halland. De skånska frälsebönderna hade möjlighet att säga upp livstidsstädjan och flytta. Frälsebondens barn hade ingen laglig rätt att ärva jorden även om det i praktiken ofta föll sig så. 15 Det fanns två olika grupper av frälsejord; ypperligt och allmänt frälse, varav det ypperliga huvudsakligen bestod av huvudgårdar som var säterier, på vilka adelsmännen bodde och var i princip helt befriade från att betala skatt till kronan. I Skåne användes en dansk regel som gick ut på att friheten att betala skatt utvidgades till att också gälla de bondehemman som låg i samma socken som säteriet, vilka då kom att kallas insocknes hemman. På den allmänna frälsejorden betalades en del i skatt till kronan, men denna del var endast en bråkdel av vad skatte- och kronohemmanen betalade. I Skåne kallades dessa hemman för utsocknes hemman. 16 13 Gadd, 2000, sid. 76 14 Gadd, 2000, sid. 42 15 Gadd, 2000, sid. 76ff; Smedberg, 1972, sid. 68 16 Gadd, 2000, sid. 98; Smedberg, 1972, sid. 20 9
2.4 Hoveri Hoveri kommer ursprungligen från Danmark och användes framförallt i de ursprungligen danska landskapen, Skåne och Halland. Med hoveri menas dagsverken som utfördes på en herrgård. 17 På herrgårdarna fanns det bara ett fåtal människor som var permanent anställda, det kunde vara inspektorer, rättare, pigor och drängar som skötte de fortlöpande sysslorna på huvudgården. 18 Den lagliga plikten för frälsebönderna att utföra dagsverken var ett avtal mellan bonden och frälseägaren eller dess representant, t.ex. en inspektor. Dessa avtal kallades för städjobrev eller städjosedlar och de specificerade sällan hur många dagsverken bonden var skyldig att utföra. Den skånska frälsebonden förpliktade sig att betala ränta och utföra det antal dagsverken som frälseägaren gav order om, utan någon som helst begränsning. I övriga Sverige tycks bönderna endast ha gjort dagsverken då de blivit kallade och då ett mindre antal, hur många reglerades ofta i avtalen. Följaktligen var det mer mödosamt att vara frälsebonde i Skåne och Halland än i resten av Sverige. På några håll i Skåne tycks utsocknes frälsebönder endast ha gjort halvt antal dagsverken jämfört med insocknes frälsebönder, men det mest vanliga var att utsocknes var skyldiga att utföra lika många dagsverken som insocknes. 19 Ett dagsverke varade från klockan 4 på morgonen till klockan 9 på kvällen med endast tre avbrott för mat och vila. 20 Behövde frälsebönderna på grund av dagsverksplikten ha mer tjänstefolk anställda för att hinna med arbetet på både herrgården och den egna gården? 17 Smedberg, 1972, sid. 34f 18 Gaunt, 1996, sid. 95 19 Smedberg, 1972, sid. 35ff 20 Utterström, 1957, sid. 720 10
3. Tjänstefolkssystemet Tjänstefolket bestod av ogifta pigor och drängar som var kontrakterade för ett år i taget och om kontraktet inte sades upp av endera parten fortsatte det att löpa ytterligare ett år. 21 Lönen fick pigorna och drängarna utbetald i fri kost, fri bostad och i pengar. 3.1 Tjänstehjonslagstiftning Bestämmelser rörande tjänstefolk är gamla och omnämns redan i de gamla landskapslagarna. Ändå kunde bestämmelserna variera i innehåll. I motsats till Svealagarna fanns det i Västgötalagen t.ex. bestämmelser angående husaga. Det fanns dock två saker som de flesta landskap tycks ha haft gemensamt och som kom att bli stöttepelare i lagstiftningen gällande tjänstehjon. Dessa var regleringen av tjänstetidens längd och föreskrifter om tjänstetvång för obesuttna. Den första tjänstehjonsstadgan kom 1664, men det var inte förrän i samband med de två senare förordningarna, 1723 och 1739, som lagstiftningen fick en tydligare och restriktivare form. 22 En del ansåg att lagstiftningen gällande tjänstehjon var kränkande och att den betraktade de obesuttna, bland dem tjänstefolket, som föremål. 23 Dessutom ställde lagstiftningen tjänstefolket i en beroendeställning till husbonden som framställdes som patriark eller en fadersfigur som hushållets medlemmar skulle se upp till. 24 Den sista tjänstehjonsstadgan utfärdades 1833 och gällde formellt ända fram till 1926. 25 I den första tjänstehjonsstadgan som är daterad den 30 augusti 1664 nämndes ingenting om taxor, d.v.s. hur mycket lön som skulle utbetalas till tjänstefolket. 26 Det var inte förrän i samband med tjänstehjonsstadgan 1686 som det föreskrevs att en drängs maximilön skulle vara 30 daler kopparmynt i penningar plus fyra par skor samt (om han stannade minst två år hos sin husbonde) ett vadmalsstycke och en mark ull till strumpor och vantar. Pigornas lön var något mindre och skulle högst uppgå till 20 daler kopparmynt, fyra par skor och en mark 21 Utterström, 1957, sid. 250 22 Ingers, 1948, sid. 212 23 Harnesk, 1990, sid. 32 24 Montgomery, 1951, sid. 29 25 Ingers, 1956, sid. 217 26 Braconier, 1945, sid. 366 11
ull. 27 Regleringen av lönen blev endast delvis realiserad i 1686 års stadga, men genomdrevs till fullo i förordningen som kom 1723. Ett förbud infördes som gjorde det olagligt för tjänstefolket att begära en högre lön än vad taxorna tillät och på samma gång blev det olagligt för husbönderna att betala en högre lön. 28 Lagöverträdelser bestraffades med böter á 20 daler silvermynt oavsett vem som gjort överträdelsen. Maximilönerna hade inte enbart som mål att motverka lönestegring, utan skulle även förhindra att lönen betalades ut på något annat sätt än med kontanter och/eller klädespersedlar. Överträdelser av det här slaget kunde bestraffas med böter, fängelse eller spöstraff. Med tiden övergick löneutbetalningarna till att helt bestå av kontanter. 29 Eftersom taxorna till slut blev omöjliga att efterleva och efter omfattande klagomål mot dem avskaffades de i 1805 års tjänstehjonsstadga. 30 Lagstiftningen angav även när anställning respektive avsked av tjänstefolket fick ske. Anställning fick endast ske mellan den 10 augusti och den 30 september. Uppsägning skulle ske mellan den 29 juli och 10 augusti. 31 Men dessa datum följdes sällan, främst för att den ojämna tillgången på arbetskraft var en stor anledning till osäkerhet för husbönderna. För att slippa denna osäkerhet försökte bönderna övertala andras tjänstefolk att börja arbeta hos dem flera månader innan den tillåtna perioden för anställning började. Men även efter att avtal slutits med det nya tjänstefolket kunde husbönderna inte vara säkra på att tjänstefolket skulle börja arbeta hos dem. De kunde ha fått ett bättre anbud av någon annan och eftersom avtalet blivit slutet utanför den lagliga perioden, den 10 augusti till den 30 september, och husbonden gjort sig skyldig till lagbrott, fanns det inte någonstans denne kunde ställa tjänstefolket till svars för deras kontraktsbrott. 32 I samband med anställningen skulle pigan eller drängen överlämna ett bevis på att hon eller han var ledig att ta ny tjänst, en så kallad orlovssedel. Vid anställningens slut var husbonden skyldig att utfärda en ny orlovssedel åt tjänstefolket. 33 I 1739 års legohjonsstadga uppges det att inga landstrykare, lösdrivare, lättingar eller inhyseshjon böra uti vårt land och rike tålas vilket innebar ett tvång för de obesuttna att 27 Harnesk, 1990, sid. 33 28 Braconier, 1945, sid. 375 29 Harnesk, 1990, sid. 147f; Montgomery, 1951, sid. 33 30 Harnesk, 1990, sid. 33f 31 Harnesk, 1990, sid. 33 32 Harnesk, 1990, sid. 168f 33 Ingers, 1956, sid. 218; Utterström, 1957, sid. 250 12
arbeta. 34 En man som inte var bonde, torpare eller soldat kunde riskera att tvångsförpassas till att arbeta på kronans slott eller fästning, bli båtsman eller tvingas till att ta värvning i armén om han inte frivilligt skaffade sig ett arbete som dräng. 35 Detsamma gällde i princip för kvinnorna, men om de hade små barn eller gamla föräldrar som de var tvungna att sköta om fanns det möjlighet för dem att slippa undan tvånget om årstjänst. Men stadgan förordade att det inte enbart var ogifta kvinnor som kunde tvingas till årstjänst utan även änkor till soldater och båtsmän. 36 Inte förrän efter många års debatterande avskaffades tjänstetvånget till slut 1885. 37 De som inte arbetade anklagades ofta för att vara lata och slöa, men det kan inte alltid varit så lätt att finna ett arbete, speciellt inte i dåliga tider. 38 En annan del i tjänstehjonslagstiftningen som också blev mycket omdebatterad var husböndernas rätt att utdela husaga. Fastän lagstiftningen endast talade om måttlig eller skälig husaga fanns det möjligheter för grymma husbönder att bruka övervåld på sitt tjänstefolk. Bondeståndet ställde sig tveksamt till om det var moraliskt riktigt att ge den ene medborgaren rättighet att bära händer på den andre redan 1779, men rätten att utdela husaga på vuxet tjänstefolk avskaffades inte i Sverige förrän på 1850-talet. 39 3.2 Rekrytering av tjänstefolk För de husbönder som ville ha nytt tjänstefolk och för det tjänstefolk som sökte nya tjänster fanns de så kallade tjänstehjonsmarknaderna eller folkmarknaderna. Dessa fungerade som en mötesplats där arbetsgivare och arbetstagare träffades och gjorde upp kontrakt. Marknaderna var även ett tillfälle för det tjänstefolk som ville fortsätta sin tjänst att få reda på vad andra hade i lön och kanske därmed kunna öka den egna. Marknadernas ursprung är inte känt, men det finns stöd för att de har funnits redan så långt tillbaka som 1720 och inte förrän ett stycke in på 1900-talet försvann folkmarknaderna då de inte längre fyllde någon funktion på grund av industrialiseringens intåg. 40 34 Harnesk, 1990, sid. 34 35 Ingers, 1943, sid. 308 36 Ingers, 1948, sid. 212 37 Harnesk, 1990, sid. 34 38 Montgomery, 1951, sid. 13 39 Harnesk, 1990, sid. 35; Pleijel, 1965, sid. 39ff 40 Harnesk, 1990, sid. 169ff 13
3.3 Tjänstefolket Den typiska uppfattningen om tjänstefolkssystemet i det gamla bondesamhället är att det var en fas i livet att tjäna som piga eller dräng, oavsett social bakgrund. Men denna bild har på senare tid fått ta emot kritik och enligt Dribe var cirka 60 procent av det tjänstefolk vars sociala bakgrund är känd barn till obesuttna, vilket skulle stå i proportion till de obesuttnas andel av befolkningen under perioden 1829-1866. 41 Dribe visar även att barn till bönder tjänade som pigor och drängar under en kortare tidsperiod än barn till obesuttna. Så oavsett om pigorna eller drängarna var barn till obesuttna eller till bönder måste slutsatsen bli, enligt Dribe, att det var en fas i livet att tjäna som tjänstefolk innan äktenskap ingicks, varje fall i Skåne. 42 Denna tes stöds även av Christer Lundh. 43 I motsats till detta står Harnesk då han anser att tjänstefolk inte enbart kan ses som en grupp som genomgår en del i livet som pigor eller drängar. 44 För de pigor och drängar som en period i livet arbetade som tjänstefolk och som därefter övertog en gård skulle tiden som tjänstehjon vara en livsfas. Men för de som fortsatte att arbeta som pigor och drängar även efter giftermål, dvs. statarna, var det mer som en livsstil. Ett fenomen som påverkade antalet tjänstefolk var de ekonomiska konjunkturerna. År med goda skördar skapade en ökad efterfrågan på tjänstefolk samtidigt som utbudet minskade då fler gårdar hade råd att behålla fler av sina barn hemma, men även beroende på att fler giftermål ingicks. Förhållandet var det motsatta de år skördarna slog fel och det blev missväxt. 45 Anledningarna till att arbeta som dräng eller piga varierar beroende på var man befinner sig. I norra Tyskland rådde traditionen att tjänstearbetet var ett led i utbildningen och att den som ska kunna befalla andra vad de ska göra måste själv först ha provat på att tjäna. I Frankrike var traditionen den att barnen skickades iväg till andra bönder för att dessa skulle bedöma dugligheten hos barnen som eventuella äktenskapspartners åt sina egna barn. Efter ett antal år 41 Dribe misstänker dock att det förekommer en viss underskattning av tjänstefolk som kommer från obesuttna hem då de tycks vara överrepresenterade bland dem som inte kommer från församlingen och vars sociala ursprung inte var känt i hans undersökning. Dribe, 2003, sid. 113f 42 Dribe, 2003, sid. 113f 43 Lundh, 1993, sid. 29 44 Harnesk, 1990, sid. 30 45 Harnesk, 1990, sid. 21f 14
när barnen tjänat som drängar och pigor avgjordes det vem som skulle få ärva föräldragården. 46 De former av samlevnad som skapades under tjänstefolkssystemet var av stor betydelse för husbondefolkets barns uppfostran och socialisering i samhället. Barnen hade ständig kontakt med äldre och utomstående personer. Systemet fungerade även som en lösning på kärnfamiljens arbetskraftsproblem. Om en familj hade för många barn för att kunna försörja alla skickades de iväg och om familjemedlemmarna var för få för att hinna med allt arbete anställdes främmande tjänstehjon. Då arbetet var strikt uppdelat i manliga och kvinnliga arbetsuppgifter var familjer med enbart döttrar tvingade att anställa drängar och familjer med enbart söner var tvingade att anställa pigor. Tjänstefolket ersatte även de familjemedlemmar som av olika anledningar inte hade möjlighet att delta i arbetet. Även om husbonden dog kunde gården drivas vidare tack vare att en inhyrd dräng utförde arbetet. Ett annat tillfälle var när husbondefolket hade egna småbarn som gjorde det omöjligt för hustrun att utföra sina arbetsuppgifter, då kunde en inhyrd piga istället utföra arbetet. I takt med att barnen blev äldre fanns det möjlighet för dem att utföra ett allt större arbete på gården och husbonden använde sig i mindre utsträckning av tjänstefolk, men om det av ekonomiska skäl inte fanns möjlighet att behålla samtliga barn på gården fanns alltid möjligheten att skicka iväg dem för att tjäna på någon annans gård. 47 Dessutom fanns det under 1700-talets första hälft ett förbud mot att hålla allt för många barn kvar på gården, men detta kan tolkas att vara ett sätt för myndigheterna att öka arbetskraftutbudet. 48 Var antalet tjänstefolk kopplat till hushållssammansättningen och var storleken på gården av betydelse? Det svenska systemet med att skicka iväg barnen för att arbeta om föräldrarna inte hade råd att försörja dem står i rak motsats till vad Chayanov har kommit fram till i sina studier om det ryska jordbruket vid sekelskiftet 1900. Vid ett kapitalistiskt tänkande använder bonden jord, lönearbetare och kapital för att vinstmaximera produktionen. Det ryska jordbruket karaktäriserades istället av att man inte alls använde sig av hyrd arbetskraft utan helt förlitade sig på de egna familjemedlemmarnas möjligheter att arbeta. Chayanov menar att eftersom bonden inte använde sig av inhyrd arbetskraft fanns det varken lön, arrende eller vinst att ta hänsyn till. I de ryska jordbruken var det familjens storlek och demografiska cykel som 46 Harnesk, 1990, sid. 25f 47 Dribe, 2003, sid. 117; Gadd, 2000, sid. 80; Gaunt, 1996, sid. 86ff; Harnesk, 1990, sid. 19f 48 Gadd, 2000, sid. 222; Montgomery, 1951, sid. 30 15
bestämde tillgången på arbetskraft, d.v.s. den maximalt möjliga produktionen som kunde uppnås var bestämd utifrån antalet medlemmar i familjen som var arbetsföra och hur många timmar som dessa kunde arbeta. Då behovet av konsumtion ökade i familjen löstes detta genom att mer jord togs i anspråk och av att antalet arbetade timmar ökade. Om det fanns möjlighet utfördes även extra arbete vid sidan om jordbruksarbetet, t.ex. hemslöjd. Utifrån detta kan man säga att då storleken på ett vinstmaximerande jordbruk i teorin är obegränsad var de ryska jordbruken naturligt storleksbestämda utifrån förhållandet mellan familjens konsumtionsbehov och dess möjlighet att arbeta. 49 Så istället för att, som i Sverige, sända iväg barnen för att på så sätt minska familjens konsumtionsbehov, anpassade de ryska jordbruksfamiljerna konsumtionsbehovet genom att öka arbetsinsatsen. Vid en undersökning, gjord av Bengt Ankarloo, om hushållen föredrog manlig framför kvinnlig arbetskraft konstaterades det att männen i större utsträckning än kvinnorna stannade kvar hemma på gården och att kvinnorna därför allt oftare tog tjänst i ett främmande hushåll. Detta förhållande gäller i hela landet förutom just i sydligaste Sverige. Med undantag av gårdsinnehavaren, hans maka och minderåriga barn arbetade vid 1800-talets början vid varje hemman i Malmöhus län cirka tre personer från den fria arbetsstyrkan i jämförelse med cirka en person i Kronobergs län. 50 Detta skulle kunna ha med områdets produktionsinriktning att göra då det i Skåne odlades framförallt spannmål, vilket krävde en större styrka hos utövaren för att klara av de olika arbetsmomenten. En annan viktig funktion som tjänstefolkssystemet fyllde var att fånga upp dem som inte hade möjlighet att ärva föräldragården. I de regioner där enarvingesystemet gällde lämnades gården över i odelat skick till ett av syskonen, i de flesta fall den äldste sonen. De övriga syskonen blev då tvungna att söka sin försörjning på annat håll, ofta som dräng eller piga 51. På en del håll, som t.ex. i Västernorrland, lottades det om vem som skulle få ärva föräldragården. Denna metod ansågs dock vara fördärvlig för jordbruket eftersom gården kunde tillfalla den yngste sonen som på grund av sin ålder hade minst erfarenhet av jordbruksarbete. Metoden förbjöds 1776, men det finns uppgifter om att den fortfarande var i bruk en bit in på 1800-talet. Vem som ärvde gården spelade ingen roll för döttrarna eftersom de inte hade rätt att delta i lottningen av gården. Om det däremot inte fanns några bröder i 49 Dribe, 2000, sid. 71ff; Dribe, 2003, sid. 84 50 Rosén, 1975, sid. 117ff 51 Montgomery, 1951, sid. 11 16
syskonskaran utan endast en dotter kunde hon ärvda hela gården. 52 De söner som efter lottningen blev utan gård mer eller mindre tvingades att ta tjänst som dräng och kom därmed att tillhöra gruppen obesuttna. Dock fanns möjligheten att köpa sig en gård, kanske ärva föräldragården om den son på vilken lotten föll dog eller så kunde de förvärva en gård genom äktenskap. I Österbotten försökte bönderna att få till stånd en systemändring från att låta den äldste sonen ärva till att själv få bestämma vilken son som skulle få ärva föräldragården. 53 Situationen såg något annorlunda ut för döttrarna. Enligt den arvslag som användes på landsbygden fram till 1845 ärvde döttrar hälften mot vad sönerna gjorde. Därefter, alltså efter 1845, delades arvet lika mellan syskon, men fortfarande var kvinnan att ses som underordnad mannen och därmed hade brodern rätt att lösa ut sin syster från hennes arvslott. Enligt detta arvssystem säkrades tillgången på jord, men det medförde att männen hade större möjligheter jämfört med kvinnorna att kunna tillgodogöra sig så pass mycket jord att det var möjligt att försörja ett hushåll. 54 Då det på den här tiden inte fanns någon riktig arbetsmarknad för lönearbetande jordbrukare fungerade tjänstefolkssystemet också som en lösning på arbetskraftsförsörjningen mellan hushållen. Under 1800-talet kom en ökande produktion inom jordbruket att leda till en ökad arbetskraftefterfrågan och en ny social grupp i samhället uppstod, statarna, vilka kännetecknades av att de var gifta tjänstefolk. Statarna bodde som regel i nära anslutning till gårdarna eller godsen på vilka de var anställda och en del av deras lön utbetalades in natura. I och med uppkomsten av den nya sociala gruppen förändrades synen på tjänstefolk från att ha varit jämlik med ägarna till gården till att bli förknippad med en lägre status. Dessutom blev det svårare för böndernas barn att kunna skaffa sig en egen gård, vilket bidrog till att fler och fler hamnade i gruppen obesuttna. 55 Studier gjorda i Sverige visar att barn till backstugusittare, inhyseshjon och statare hade viss möjlighet att klättra på den sociala stegen och bli bönder eller torpare. Dock var det motsatta förhållandet vanligare nämligen att böndernas barn blev torpare, backstugusittare eller statare. 56 52 Gaunt, 1996, sid. 208 53 Harnesk, 1990, sid. 26ff 54 Sjöberg, 1996, sid. 372f 55 Dribe, 2003, sid. 114f 56 Isacson, 1979, sid. 19 17
3.4 Det europeiska giftermålsmönstret Tjänstefolkssystemet var en viktig komponent i vad forskarna kallar det europeiska giftermålsmönstret. Begreppet användes för första gången i en uppsats 1965 skriven av den brittiske demografen John Hajnal, som såg ett mönster i ingåendet av äktenskap som var unikt för Europa i förindustriell tid. 57 Giftermålsåldern var hög och det var många som inte gifte sig överhuvudtaget. Detta mönster kom Hajnal att fördjupa sig i och 18 år senare skrev han en ny uppsats i vilken han menar att hushållsbildningen hänger samman med den höga giftermålsåldern i ett, för Europa, unikt system. Han pekar på tre huvudregler vilka bestämde den vanliga hushållsbildningen för det enkla hushållssystemet: 58 sena giftermål för både män och kvinnor (över 26 år för männen och över 23 för kvinnorna); efter giftermålet bildar det nya paret genast ett eget hushåll; unga människor cirkulerar mellan hushållen som tjänstefolk innan de gifter sig. I motsats till det enkla hushållssystemet står det sammansatta vilket karaktäriseras av: tidiga giftermål; att det nygifta paret flyttade in i ett hushåll där ett äldre par var överhuvud, ofta till mannens föräldrar; hushåll där flera gifta, sammanboende par ofta delade på sig efter en tid för att därefter bilda ett nytt hushåll med ett eller flera andra gifta par; att tjänstefolk var ovanligt. Detta system var mest förekommande i Östeuropa, Indien och Kina. 59 Hajnal menade vidare att det som framförallt gjorde det enkla hushållssystemet möjligt var att unga människor arbetade som tjänstefolk hos andra familjer. Detta bidrog till att driva upp giftermålsåldern, men gjorde även att det blev en automatisk anpassning till yttre 57 Med Europa menade Hajnal området väster om en tänkt linje från Finska viken till Adriatiska havet. Harnesk, 1990, sid. 17 58 Punkterna citerade efter Harnesk, 1990, sid. 17 59 Harnesk, 1990, sid. 17 18
omständigheter i avseendet att bilda ett eget hushåll. Det som enligt Hajnal är utmärkande för tjänstefolksinstitutionen är att; 60 tjänstefolket utgjorde en betydlig andel av befolkningen, vanligtvis minst sex och ofta över tio procent; tjänstefolket var ogifta och unga (under 30 år); en stor andel av befolkningen under någon del av sitt liv arbetade som tjänstefolk; tjänstefolkets uppgifter inte i första hand var att passa upp på husbondefolket utan att de i stället utgjorde en del av gårdens produktiva arbetsstyrka; tjänarna levde som integrerade medlemmar av hushållet; de flesta tjänarna arbetade under ett tidsbestämt kontrakt; tjänstefolket inte ansågs vara socialt underlägset sina husbönder. Deras sociala position före och efter tjänstetiden var ofta densamma som deras husbönders. Efter Hajnals uppsats har det framkommit åsikter om att tjänstefolkssystemet kan ha haft en avgörande betydelse för Europas moderniseringsprocess, vilket bland annat har framförts av österrikaren Michael Mitterauer. Vidare menar Mitterauer att tjänstefolkssystemet var en föregångare till det industriella samhällets lönearbetande. 61 I Sverige kan detta ses som en utveckling av det ogifta tjänstefolket till de gifta drängarna och pigorna, dvs. statarna, och därifrån till en avlönad arbetarklass. 3.5 Ett västerländskt äktenskapsmönster i Sverige Det europeiska eller västerländska äktenskapsmönstret är ett socialt handlingsmönster som i Sverige uppstod redan under senmedeltiden och som därefter utvecklats. Mönstret innebar giftermål sent i livet vilket starkt bidrog till att hålla barnafödandet nere. Kvinnornas ålder låg mellan 24 och 28 år medan männens var något högre. 62 Enligt Lundh var medianvärdet för perioden 1646-1860 29,5 år för männen vid det första giftermålet och 25,2 år för kvinnorna. Skillnaden i ålder mellan män och kvinnor vid tiden för det första giftermålet var i regel 60 Punkterna citerade efter Harnesk, 1990, sid. 18 61 Harnesk, 1990, sid. 18 62 Gadd, 2000, sid. 53 19
större för bönder än vad den var för dem som var obesuttna, dessutom var de obesuttna kvinnorna något äldre vid giftermålet i jämförelse med de jordbesuttna kvinnorna. En anledning till att jordbesuttna personer gifte sig vid en lägre ålder kan ha varit att det var lättare för t.ex. skattebönder att skaffa sig en gård än vad det var för frälsebönder och torpare. Frälseböndernas barn kunde nämligen inte vara säkra på att de fick överta föräldrarnas kontrakt på gården och torparnas situation var alltid ekonomiskt ansträngd. 63 Människor gifte sig och skaffade barn först efter det att de hade förvärvat en egen gård, vilket oftast skedde när föräldrarna gick bort eller när de blev för gamla för att sköta om gården. 64 Enligt Gadd förekom det ofta att änkor drev gården vidare med hjälp av tjänstefolk eller med halvvuxna barn utan att gifta om sig, vilket oftast männen gjorde. En kvinna som var ogift var omyndig och hennes förmyndare var hennes far eller någon annan manlig släktig. Efter giftermålet var hon fortfarande omyndig, men förmyndaren blev istället hennes make. 65 Det var först som änka som kvinnan kunde räknas som myndig och därmed fick manliga befogenheter. Detta innebar att hon kunde fatta sina egna beslut, driva gården vidare och hon kunde även handla med fast och lös egendom. Dock fick hon inte vara förmyndare för sina barn. Anledningen till att kvinnan fick en starkare social position i samhället efter att hon blivit änka, kom sig av att hon hade haft en relation till en man och hennes rättsliga villkor bestämdes helt och hållet av just denna relation. 66 3.6 Änkor och änklingar Då arbetet på gården var både hårt och mödosamt för både män och kvinnor kunde en änka eller änkling ensam inte någon längre tid själv sköta om gården utan hjälp från någon av det motsatta könet. Dessutom var sysslorna strängt åtskilda i vad som var manlig respektive kvinnligt arbete. Därför var det inte ovanligt att änkor och änklingar gifte om sig redan inom ett par månader efter begravningen. Dock var det inte tvunget med omgifte eftersom det fanns andra utvägar för att klara av gårdens arbetsuppgifter. En utväg var att låta de äldre barnen överta sysslorna, förutsatt att de hade rätt kön. En annan var att anställa tjänstehjon för 63 Lundh, 1993, sid. 20ff. Medianvärdena är baserat på fyra församlingar i västra Skåne. 64 Gadd, 2000, sid. 53 65 Gadd, 2000, sid. 53 66 Sjöberg, 1996, sid. 373f 20
att utföra uppgifterna, pigor för att sköta de kvinnliga arbetsuppgifterna och drängar för de manliga. Den sistnämnda utvägen var för många hushåll en både osäker och dyrbar lösning, därför var ett nytt äktenskap för många att föredra. Det hände ofta att änkan eller änklingen gifte om sig med ett tjänstehjon som arbetade på gården. Detta var positivt ur tjänstehjonens perspektiv då de kunde klättra på den sociala stegen genom att den tidigare drängen blev gårdsinnehavare och pigan blev bondhustru. Däremot var det till nackdel för änkans eller änklingens halvvuxna barn då de gick miste om att överta gården inom en överskådlig framtid, speciellt om den nya mannen eller hustrun var mycket yngre. 67 Hur vanligt var det att änkor respektive änklingar hade fler tjänstefolk anställda av det motsatta könet? 3.7 Tjänstefolkets flyttningar Enligt Dribe har det inte gjorts någon omfattande undersökning om varför tjänstefolkets migrationstal var så högt utan förklaringarna har för det mesta hänvisat till systemets vedertagna funktion. Tjänstefolkets höga rörlighet kan åskådliggöras genom det summerade migrationstalet. 68 Detta anger hur många gånger i genomsnitt en dräng eller en piga flyttade under en viss ålder. 69 Summerat flyttningstal (TMR) Män Kvinnor 10-60 år 20,0 16,0 15-30 år 7,8 8,0 (Källa: Dribe, 2003, sid. 111) Denna tabell visar att en kvinna i åldern 10-60 år i genomsnitt flyttade 16 gånger. Detta påvisar en hög rörlighet inom gruppen, men Dribe anser samtidigt att det är något vilseledande eftersom det var väldigt få som arbetade som tjänstefolk under en så lång tidsperiod. I den mer vanliga tjänstefolksåldern, 15-30 år, flyttade man oavsett om man var 67 Gaunt, 1996, sid. 176ff 68 Det summerade flyttningstalet anger det genomsnittliga antalet flyttningar en dräng eller piga skulle göra om de var tjänstefolk i hela åldersintervallet, Dribe, 2003, sid. 111 69 Dribe, 2003, sid. 110f 21
dräng eller piga cirka 8 gånger. Detta är ett mer rimligt tal och tyder på att tjänstefolket bytte hushåll ungefär vartannat år. 70 I likhet med andra folkgruppers flyttningar var kortväga flyttningar övervägande även för tjänstefolket. Cirka 80 procent av alla flyttningar rörde sig inom en radie av 15 kilometer för samtliga folkgrupper. För tjänstefolk rörde sig cirka 40 procent av flyttningarna inom den församling där de var födda och cirka 40 procent kom från en församling som låg inom en och en halv mils avstånd. 71 Dribe menar vidare att pigor och drängar under 15 år hade en mindre tendens att flytta samt att viljan att flytta avtog ju äldre man blev. Att viljan att flytta inte var särskilt hög för tjänstefolk under 15 år kan, enligt Dribe, bero på att dessa oftast blev tjänstefolk i så ung ålder på grund av att deras egna föräldrar inte hade möjlighet att ta hand om dem och för dem som kom högre upp i åren kan villigheten att flytta ha minskat då de kom till insikt om att de inte skulle få det bättre i något annat hushåll. Dessutom var det normalt att man vid 30års ålder gifte sig och bildade familj och då upphörde arbetet som piga eller dräng. 72 3.8 Tjänstefolkets rörlighet Den höga rörligheten hos tjänstefolk skapade problem för bönderna som tvingades skaffa nya pigor och drängar när de gamla slutade. Många bönder försökte med olika medel förmå de pigor och drängar som de ansåg gjorde ett bra jobb att stanna, ofta genom att erbjuda dem högre löner, mer kläder eller helt enkelt hjälpa till med deras framtida giftermålskostnader. Det var inte bara förenat med stor skam att lämna sin tjänst under kontraktstiden utan även olagligt. Det tjänstefolk som trots allt avvek från sin tjänst kunde tvingas tillbaka av landsfiskalen. 73 En omständighet som kan ha medverkat till den höga rörligheten hos tjänstefolk kan vara att kostnaden för att flytta var låg. Deras ägodelar bestod i första hand av kläder som förvarades i 70 Dribe, 2003, sid. 111 71 Dribe, 2003, sid. 111 72 Dribe, 2003, sid. 113 73 Dribe, 2003, sid. 115f 22
säckar, vilka lätt kunde bäras med, och kanske ett skrin eller en kista. 74 Både det faktum att jordbruksarbetet var tämligen likartat från gård till gård och att kostnaden för information var låg, vilket medförde att upplysningar rörande lediga platser o.s.v. utväxlades när folk träffades, kan också ha bidragit till att rörligheten var hög. Andra anledningar kan ha varit otillfredsställelse med husrum, t.ex. saknade drängarnas kammare ofta en eldstad vilket gjorde dem mycket kalla under vintern. Men även missnöje med maten kan ha spelat roll då tjänstefolket på vissa gårdar fick sämre mat än husbonden och ibland inte ens tillräckligt. Dålig lön och dålig allmän behandling kan också ha föranlett tjänstefolket att flytta. 75 Detta kan emellertid inte vara hela sanningen eftersom de pigor och drängar som hade tjänst hos en god husbonde borde ha stannat där, men detta tycks inte ha varit fallet. Enligt Harnesk verkar flyttningarna ha varit en del av en vedertagen sedvänja vars syfte för tjänstefolket var att bevara sin självständighet gentemot husbonden och på så sätt förebygga de privata och sociala kontakter som kunde uppstå mellan tjänstefolket och husbonden. Men det faktum att pigor och drängar tjänade som ett komplement till husbondens familj verkar ha haft en stor inverkan på flyttningarna. Då husbondens barn blev äldre och kunde ta ett större ansvar för gårdens produktion minskade behovet av tjänstefolk i samma utsträckning. 76 74 Svensson, 1943, sid. 124 75 Dribe, 2003, sid. 116; Harnesk, 1990, sid. 163 76 Harnesk, 1990, sid. 163ff 23
4. Presentation av data Till de statistiska beräkningarna har programmet EViews använts och tillsammans med min handledare har jag genomfört OLS-regressioner (Ordinary Least Squares), så kallade multipel regressionsanalys. I denna typ av regressionsanalys testar man flera olika oberoende variabler samtidigt. Då excerperingen har genererat ett stort antal data ligger signifikansnivån på 1- procentsnivån. Jag har i min undersökning uteslutande använt mig av mantalslängderna för Harjagers härad 1822. Häradet består av 18 socknar med tillhörande byar. 77 Som underlag till mantalslängderna låg husförhörslängderna, vilka kunde ha varit ett alternativ för mig i min undersökning, men eftersom de är mer omfattande och innehållsrika än vad som behövs för att besvara mina frågeställningar har jag nöjt mig med mantalslängderna. Mantalslängderna skrevs i slutet av året och avsåg nästkommande år. Detta innebär att de mantalslängder jag har använt mig av är skrivna i november och december 1821. Personer mellan 15 och 63 år och som var friska, krya och arbetsföra var tvungna att betala mantalspenning. Personer mellan 15 och 18 år betalade halv mantalspenning. Jag har vid OLS-regressionerna enbart tagit med de hushåll som hade ett mantal och gårdsnummer, vilket innebär att gatuhus, inhyseshjon, torpare och backstugusittare är utelämnade. Inhyseshjon ägde inte gården utan var endast bosatta där och hade sällan eller aldrig pigor eller drängar. Torpare och backstugusittare kunde ha viss jord till sina hushåll, men eftersom jorden inte var mantalssatt kan den inte användas i min undersökning. Jag har inte heller tagit med säterier och prästgårdar eftersom dessa inte anses vara bondehushåll. 78 Jag har också uteslutit mantalsjord där det saknats invånare och de gårdar som har arrenderats och brukats av en annan bonde i samma by har blivit hopslagna. Där det inte gått att sammankoppla gårdarna med någon bonde eller arrendator har de tagits bort. Något som bör nämnas är att nedtecknaren kan ha gjort misstag när denne skulle mantalsskriva folket på gårdarna. Detta leder i sin tur till att felet också finns med i mina data. 77 Se Bilaga 3 78 Dessa finns redovisade i Bilaga 4 24
Något som förekom var att mor- eller farföräldrar tog hand om sina barnbarn om föräldrarna var oförmögna till det. Följden blev att barnbarnen i ung ålder blev skrivna som befriade minderåriga, men då de blev över 15 år upptogs som söner eller döttrar till gårdsinnehavarna. Ett annat fel som kan förekomma i mina data är att gårdsinnehavarens söner och döttrar begärde lön och istället för att då skrivas som söner respektive döttrar kom de att skrivas som drängar respektive pigor. 79 Det kan i undersökningen även finnas människor som är skrivna som befriade på grund av att de 1822 inte var förmögna att arbeta, men att de vid tidigare och senare tidpunkter är skyldiga att betala mantalspenning. Resultatet av detta blir att vid en likadan undersökning, men för ett annat år, kommer dessa människor att finnas representerade. Excerperingen har utförts enligt formuläret i Bilaga 2. Populationen bestod ursprungligen av 770 objekt, men av anledningar som är angivna ovan är de statistiska beräkningarna baserade på 548 gårdar. För att kunna hantera materialet i de statistiska beräkningarna har det gjorts en sammanslagning av de olika ålderskolumnerna. På samma sätt och för att respektive jordnatur inte ska bli för liten har det även skett en sammanslagning av krono- och skattegårdarna och utsocknes- och insocknesgårdarna. Vid användandet av pigor och drängar är det inte förekomsten av dem som räknas utan antalet, d.v.s. pigor och drängar är en kontinuerlig variabel, inte en dikotom variabel. 79 Enligt uppgift från Stefan Persson, Ekonomisk-Historiska Institutionen, Lund 25
5. Undersökning Respektive jordnatur har fått följande kategorinummer och antalet är hur många gårdar det fanns i min undersökning inom varje jordnatur, exklusive säterier och prästgårdar: Tabell 1 Jordnatur, kategori och antal Jordnatur Kategori Antal Krono 1 211 Skatte 2 144 Utsocknes frälse 3 81 Insocknes frälse 4 112 Summa 548 Totalt fanns det 550 drängar över 18 år och 140 mellan 15 och 18 år vilket leder till totalt 690 drängar i undersökningen. Fördelningen av pigorna förhöll sig så att det fanns 343 pigor över 18 år och 96 mellan 15 och 18 år. Totalt antal pigor blir då 439. Det totala antalet tjänstefolk i undersökningen uppgår till 1129. Medelantalet tjänstefolk per gård blir 1,26 drängar och 0,80 pigor. Medelantalet tjänstefolk totalt per gård blir 2,06. Vid en uppdelning av tjänstefolket på krono/skatte och ut- och insocknes får man ett medelantal på 1,88 respektive 2,40 tjänstefolk per gård. Medelmantalsstorleken totalt på gårdarna i undersökningen var 1/3 (0,33) mantal. Vid en uppdelning av mantalet per krono/skatte respektive ut- och insocknes blir medelmantalet 4/13 (0,30) respektive 2/7 (0,40). 26
Bokstaven C står för konstant och är en variabel som är tvungen att vara med för att kunna genomföra datakörningen. Tabell 2 Dräng Dependent Variable: DRANG Method: Least Squares Included observations: 548 Variabel Coefficient Std. Error Prob. C 0.296969 0.200136 0.1384 MANTAL 2.066150 0.165682 0.0000 JORDNATUR 0.240969 0.076680 0.0018 MAN 0.105973 0.176323 0.5481 SON -0.592328 0.060980 0.0000 R-squared 0.323754 Prob(F-statistic) 0.000000 Adjusted R-squared 0.318772 Regressionen visar den beroende variabeln dräng och de oberoende variablerna mantal, jordnatur, manlig gårdsinnehavare och söner. Tabell 2 visar att det är statistiskt säkerställt att mantalsstorleken på gården var en avgörande faktor för hur många drängar som fanns anställda. Likaså var jordnaturen av betydelse då det fanns fler drängar på frälsejord än på krono/skattejord. Resultaten visar även att ju fler hemmavarande söner det fanns på gårdarna desto mindre antal drängar fanns det anställda. En hemmavarande son minskade antalet drängar med cirka 0,6. Sammantaget har de oberoende variablerna en förklaringsgrad (Adjusted R-squared) på cirka 32 procent. 27
Tabell 3 Piga Dependent Variable: PIGA Method: Least Squares Included observations: 548 Variable Coefficient Std. Error Prob. C 0.640445 0.133751 0.0000 MANTAL 1.097776 0.131252 0.0000 JORDNATUR -0.007257 0.060576 0.9047 KVINNA -0.083673 0.111960 0.4552 DOTTER -0.478671 0.056734 0.0000 BARN -0.003508 0.016030 0.8268 R-squared 0.194352 Prob(F-statistic) 0.000000 Adjusted R-squared 0.186920 Regressionen visar den beroende variabeln piga och de oberoende variablerna mantal, jordnatur, kvinnlig gårdsinnehavare, döttrar och barn. Tabell 3 visar att förhållandet är detsamma som för drängarna att mantalsstorleken på gården var en avgörande faktor för hur många pigor som fanns anställda. Däremot finns det ingen relation mellan jordnaturen och antalet pigor som det fanns för drängarna. Dock visar resultaten för pigorna att om det fanns hemmavarande döttrar på gården fanns det ett färre antal pigor anställda. Förvisso är skillnaden mindre än för drängarna, 0,6 för drängarna mot cirka 0,5 för pigorna, men det finns ett starkt samband. De oberoende variablerna har en förklaringsgrad på cirka 19 procent. 28
Tabell 4 Tjänstefolk Dependent Variable: TJÄNSTEFOLK Method: Least Squares Included observations: 545 Variable Coefficient Std. Error Prob. C 0.537562 0.194777 0.0060 MANTAL 2.819090 0.265877 0.0000 JORDNATUR 0.249838 0.123386 0.0434 FORSKVOT 0.217155 0.061618 0.0005 R-squared 0.212206 Prob(F-statistic) 0.000000 Adjusted R-squared 0.207837 Anledningen till att det endast finns 545 observationer är att 3 rader inte gick att beräkna. Regressionen visar den beroende variabeln tjänst (tjänstefolk), vilket motsvaras av pigor och drängar sammanslaget, och de oberoende variablerna mantal, jordnatur och försörjningskvot (forskvot), vilken motsvaras av varje hushålls befriade, d.v.s. antalet barn och pensionärer. Försörjningskvoten beräknas genom att summera samtliga personer som är befriade från mantalspenning vilket divideras med summan av manliga och kvinnliga gårdsinnehavare, söner och döttrar. Försörjningskvoten blir ett mått på hur många arbetsföra i varje familj som måste försörja dem som inte kan arbeta. Beräkningarna visar på ett samband mellan försörjningskvoten och variabeln tjänst, d.v.s. det fanns ett samband med på så sätt att man var tvungen att ha mer tjänstefolk om det fanns fler familjemedlemmar på gården som inte arbetade. Då mantalet ökade med ett (1) ökade antalet tjänstefolk med nästan tre (3). De oberoende variablerna har en förklaringsgrad på cirka 21 procent. 29
6. Resultat och slutsatser Som tidigare nämnts i stycke 3.3 Tjänstefolket, menar Ankarloo att i sydligaste Sverige föredrog man manlig arbetskraft framför kvinnlig. Det sammanlagda antalet tjänstefolk i min undersökning uppgår till 1129 stycken och av dessa är 690 drängar och 439 pigor. Även om skillnaden mellan antalet drängar och pigor är måttlig stämmer resultatet överens med Ankarloos undersökning. Ankarloo påvisar även att det fanns cirka tre personer från den fria arbetsstyrkan som arbetade vid varje hemman i Malmöhus län jämfört med en person i Kronobergs län. Min undersökning visar att det i genomsnitt fanns cirka två tjänstefolk anställda på varje gård. 80 Om man dessutom inkluderar säterierna och prästgårdarna i resultatet får man ett genomsnittligt medeltal på 2,24 stycken tjänstefolk per gård. 81 Även om resultaten inte är helt samstämmiga visar de ändå på en viss överensstämmelse med den undersökning som Ankarloo refererar till. 82 En förklaring kan vara att vid tidpunkt som min undersökning gäller hade hemmansklyvningen gått längre, så när Ankarloo har fler sammanslagna gårdar har jag fler enskilda gårdar. Som tabell 3 visar fanns det ingen relation mellan jordnaturen och antalet pigor vilket det gjorde för antalet drängar. Detta resultat kan ha samband med att de flesta dagsverken gällde manligt arbete och därför var frälsebönderna tvungna att hålla sig med fler drängar. Det visar sig även i undersökningsmaterialet då det fanns en majoritet av manligt tjänstefolk. Som de statistiska beräkningarna har visat finns det ett starkt samband mellan jordnaturen och antalet drängar på gården. Vid en summering av det totala antalet drängar på krono/skattegårdar och ut- och insocknes gårdar får man i genomsnitt 1,12 stycken drängar på krono/skatte- mot 1,52 stycken på ut- och insocknes gårdar. 83 Resultatet av de olika beräkningarna motsvarar mina förväntningar om att frälsebönder var tvungna att ha mer 80 Se beräkningar på sid. 26 81 Se Bilaga 4 82 Ankarloo, 1975, sid. 120 83 Antal drängar per mantal krono/skatte 3,72 respektive 3,83 för ut- och insocknes. Skillnaden är mindre, men det kan bero på andra saker som t.ex. en starkare produktionsutveckling (Olsson, 2005), och fler antal klyvningar (se beräkningar sid. 26) 30
tjänstefolk anställt på grund av att de var tvungna att utföra arbete både på herrgården och på den egna gården. I min undersökning hade jag 16 manliga och 7 kvinnliga pensionärer. Populationen i gruppen överåriga befriade som helhet är för liten för att kunna dra några statistiskt säkerställda resultat i EViews. Även om man lägger till de 9 som fanns på säterierna eller på prästgårdarna blir populationen för liten för att kunna dra några slutsatser. Mina förväntningar i fråga om försörjningskvoten var att det skulle behövas ett större antal tjänstefolk om det fanns fler familjemedlemmar att försörja, vilket bekräftades av den statistiska beräkningen. Det finns ett starkt samband mellan antalet anställda tjänstefolk och gruppen befriade. Så för att ha möjlighet att försörja alla som bodde på gården tvingades husbonden att ha mer tjänstefolk anställt. Utifrån detta resonemang skulle paralleller kunna dras till Chayanov och hans teorier om det ryska jordbruket i början av 1900-talet om att det krävdes fler tjänstefolk för att kunna utföra ett större arbete när gården hade fler att försörja. Bondehushållet anpassar så att säga sin produktionsinsats till försörjningsbördan. Därmed skulle man kunna visa på att det fanns ett visst mått av Chayanovs mönster i Skåne vid den här tiden. Slutresultatet av min undersökning blir att det som bestämde antalet tjänstefolk på gården var dels hushållssammansättningen och dels storleken på gården samt eventuella andra förpliktelser i form av dagsverken till herrgården. Något som skulle kunna leda vidare vore att undersöka om antalet hushållsmedlemmar minskade eller var ovanligt lågt då det borde ha varit högt, t.ex. vid skiftena. Detta skulle kunna tänkas bero på att bönderna anlitat daglönearbetare istället för att hålla sig med fler pigor och drängar. En studie skulle kunna genomföras av gårdar som endast har en gårdsinnehavare för att utröna om det finns samband på så sätt att ensamma manliga gårdsinnehavare hade fler pigor anställda och motsatt att ensamma kvinnliga gårdsinnehavare hade fler drängar anställda. 31
Referenslista Otryckta källor Häradsskrivarens i Luggude, Rönnebergs och Onsjö fögderi arkiv, 1822, F I a:31, Landsarkivet i Lund Litteratur Bra Böckers Ordbok, 1999, Bd 2, Belgien Braconier, J, 1945, Svensk Tjänstehjonspolitik fram till 1800-talet. Särtryck ur Statsvetenskaplig Tidskrift för Politik. Statistik. Ekonomi, Häfte 4 sid. 361, Lund Christensen, L,, N, Carlsson, C o Haglund, L, 2001, Marknadsundersökning en handbok. 2 u, Lund Dribe, M, 2000, Leaving Home in a Peasant Society. Economic Fluctuations, Household Dynamics and Youth Migration in Southern Sweden, 1829-1866. Lund Dribe, M, 2003, Liv och rörelse Familj och flyttningar i 1800-talets svenska bondesamhälle. Södertälje Gadd, C-J, 2000, Den agrara revolutionen 1700-1870. Det svenska jordbrukets historia. Bd 3, Borås Gaunt, D, 1996, Familjeliv i Norden. Södertälje Harnesk, B, 1990, Legofolk Drängar, pigor och bönder i 1700- och 1800-talens Sverige. Umeå Holme, I M o Solvang, B K, 1997, Forskningsmetodik Om kvalitativa och kvantitativa metoder. 2 u, Lund Ingers, E, 1943, Bonden i svensk historia. Del 1, Sthlm Ingers, E, 1948, Bonden i svensk historia. Del 2, Sthlm Ingers, E, av Carlsson, S, 1956, Bonden i svensk historia. Del 3, Sthlm Isacson, M, 1979, Ekonomisk tillväxt och social differentiering 1680-1860. Bondeklassen i By socken, Kopparbergs län. Uppsala 32
Lundh, C, 1993, Giftermålsmönster i Sverige före det industriella genombrottet. Lund Papers in Economic History, Lund Montgomery, A, 1951, Svensk socialpolitik under 1800-talet. 2 u, Sthlm Nordisk familjebok, 1952, band 10, Malmö Olsson, M, 2005, Skatta dig lycklig. Jordränta och jordbruk i Skåne 1660-1900. Södertälje Pleijel, H, 1965, Husandakt Husaga Husförhör och andra folklivsstudier. Sthlm Rosén, J, 1975, Historia och samhälle. Studier tillägnade Jerker Rosén. Ankarloo, B Malmö Sjöberg, M, 1996, Något om genuskonstruktion i det tidigmoderna Sverige. Historisk Tidskrift, nr 3 sid. 362 Smedberg, S, 1972, Frälsebonderörelser i Halland och Skåne 1772-76. Uppsala Svensson, S, 1943, Böndernas tjänstefolk. I Arbetaren i helg och söcken. Kulturhistoriska studier I, Hus och hem. Sthlm Utterström, G, 1957, Jordbrukets arbetare. Levnadsvillkor och arbetsliv på landsbygden från frihetstiden till mitten av 1800-talet. Del 1, Sthlm 33
Bilagor Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3 Bilaga 4 Kartor över Harjagers härad och Skåne Excerperingsformulär Excerperingsdata för bondehushåll Excerperingsdata för säterier och prästgårdar 34
Bilaga 1 Harjagers härad Skåne 35