KRIMINOLOGISKA INSTITUTIONEN

KRIMINOLOGISKA INSTITUTIONEN Domarna och det allmänna rättsmedvetandet C-uppsats i kriminologi Vårterminen 2005 Henrik Santesson

Abstract 1994 genomfördes, för Brottsförebyggande Rådets räkning, en omfattande undersökning av rättsuppfattningen hos bland annat allmänheten och domare. Det visade sig att allmänheten i hög utsträckning förespråkade hårdare straff och tillmätte de olika brotten högre straffvärde än de lagfarna domarna. I skenet av detta har åtta domare som arbetar, eller har arbetat, med brottsmål intervjuats om sin syn på valet av påföljder och allmänhetens påstådda hårdhet. Genom intervjuerna med dessa domare får man en insyn i hur de intervjuade domarna resonerar kring för allmänheten angelägna frågor. Framförallt har de vida straffskalorna i lagstiftningen och det utrymme dessa lämnar för domarna diskuterats. Samtliga domare ansåg vid intervjutillfällena sig inte påverkas eller ta hänsyn till allmänhetens inställning i det enskilda fallet. Vidare menade alla de intervjuade domarna att vida straffskalor var bra, även om det rådde delade meningar om hur dessa vida skalor bäst bör utnyttjas. En majoritet av de intervjuade domarna ansåg att det var högre instanser som hade att besluta om nivån på påföljderna och att det fanns lite utrymme för underinstanserna att styra detta. De intervjuade domarna hade skilda uppfattningar om hur den mediala utvecklingen på området hade sett ut. Beträffande allmänhetens påstådda hårdhet i förhållande till domarna menade de intervjuade domarna att allmänheten sällan har tillgång till den nödvändiga informationen för att kunna ha en nyanserad åsikt och att det är betydligt lättare att vara hård när man slipper hålla i yxan. 2

Innehållsförteckning 1 Inledning 5 1.1 Bakgrund 5 1.2 Syfte 6 1.3 Frågeställningar 7 2 Straffteoretisk historik 8 3 Begrepp och förklaringar 10 3.1 Definition av det allmänna rättsmedvetandet 10 3.2 Förklaring av vissa juridiska begrepp 12 3.2.1 Nämndemän 12 3.2.2 Praxis 12 4 Teoretisk forskningsansats 13 5 Metod 14 5.1 Val av metod 14 5.2 Brårapporten som bakgrund 16 5.3 Urval inför intervjuerna 18 5.4 Tillvägagångsätt och genomförande 19 5.5 Reliabilitet och validitet 21 6 Etiska överväganden 22 6.1 HSFR:s etiska regler 22 6.2 Generellt sett 23 7 Bakgrund: Om allmänhetens rättsmedvetande 24 7.1 Brårapport 1996:1 24 7.2 Frågorna 24 7.3 Deltagare 25 7.4 Resultat 26 7.5 Några kritiska synpunkter på undersökningen 27 7.6 Kritik mot begreppet "det allmänna rättsmedvetandet" 29 3

8 Intervjuer med domare 30 8.1 Resultat 30 8.1.1 Allmänhetens inverkan på dömandet 30 8.1.2 Medias roll 32 8.1.3 Strafflatitudernas vidd 33 8.1.4 Skillnaden i hårdhet mellan domare och allmänheten 34 8.2 Begränsningar med undersökningen 35 9 Diskussion & förslag på fortsatt forskning 36 9.1 Diskussion och slutsatser 36 9.2 Förslag på fortsatt forskning 39 Litteratur 39 Bilagor 4

1 Inledning 1.1 Bakgrund I november 2002 dömdes en 30-årig man till tre och ett halvt års fängelse för att ha misshandlat sin drygt 3 år gamla styvson så illa att pojken senare avled 1. Domen ledde till ett ramaskri från allmänheten. Tidningar liksom åklagare blev överösta med brev och telefonsamtal från upprörda människor som kritiserade, den enligt dem alltför milda domen 2. Mannens försvare och domstolen fick hård kritik och i den allmänna debatten frågade sig journalister och opinionsbildare vad det var för fel på lagen när en sådan gärning kunde generera ett straff som var kortare än det man riskerade för att fuska med skatten 3. För den juridiskt påläste blev frågan snarare varför domen blev så mild, eftersom det i lagen finns utrymme för betydligt strängare påföljd 4. Personligen kom jag att tänka på två mycket uppmärksammade gruppvåldtäkter, den första i Södertälje och den andra i Rissne utanför Stockholm. När domarna föll i dessa två fall minns jag också att debatten gick ut på att gärningsmännen kom undan för billigt och att påföljderna inte stod i proportion till brotten 5. Var denna diskrepans mellan allmänhetens rättsuppfattning och domstolarnas påföljder endast ett utslag av moralisk panik 6, det vill säga att det uppstår en plötslig och överdriven oro till följd av en känsla av att något hotar samhället och den sociala ordningen 7, i vissa uppmärksammade fall eller var det representativt för allmänhetens missnöje med en alltför mild domarkår? Denna frågeställning är intressant då ett allmänt missnöje med de kanske mest centrala representanterna för rättsväsendet skulle kunna påverka tilltron till detsamma. Vid en förstudie huruvida det gjorts någon mer omfattande studie av allmänhetens åsikt i påföljdsfrågor fann jag att det hade gjorts två stora undersökningar på ett riksrepresentativt urval av befolkningen; 1 Dom B1612-02, Stockholms Tingsrätt 2 Se till exempel DN 21-11-02 sa7 3 Se till exempel Expressen 21-11-02 s2 4 BrB 3:6 5 Dom B285-00, Solna Tingsrätt & Dom B1695-96, Södertälje Tingsrätt 6 Se till exempel Zetterberg, DN 15-05-95 sa4 7 Malmstein 2002 5

Den första är Per-Anders Lindén och Matti Similäs undersökning "Rättsmedvetandet och laglydnaden" från 1976-1977 8. Den andra är Jan Andersson och Hans-Gunnar Axbergers "Det allmänna rättsmedvetandet" från 1994 9. Den senare undersökningen är intressant då den inte bara, till skillnad från den första, visar upp påtagliga skillnader i vilket straffvärde allmänheten och domare tillmäter brott utan den visar även att domare i hög utsträckning är medvetna om dessa skillnader. En av slutsatserna man kan dra av Andersson och Axbergers undersökning är att domarna, i åtminstone viss utsträckning, känner till vad Axberger väljer att kalla det allmänna rättsmedvetandet men bortser från detta i sin dömande verksamhet. Många menar att domare absolut inte ska ta någon hänsyn till allmänheten när de dömer 10. Även om lagtexten erbjuder stora möjligheter vid påföljdsvalet har man som domare praxis att ta hänsyn till 11. Men är det inte så att det är domarna som bestämmer praxis? Jag menar att det i slutänden är våra domstolar som bestämmer straffvärdet för olika brott, låt vara inom de generösa ramar lagstiftaren har givit dem. 1.3 Syfte Syftet med uppsatsen är att försöka förstå och beskriva hur ett antal domare resonerar kring och uppfattar allmänhetens inflytande över straffrätten. Främst vid valet av påföljd och strafflängd verkade det finnas en diskrepans mellan allmänheten och de lagfarna domarna. Något som bekräftas av Anderssons och Axbergers undersökning. Mot bakgrund av detta intresserade det mig hur man resonerar när man bestämmer var i straffskalan man skall lägga sig. Jag har med min undersökning försökt klargöra hur de intervjuade domarna ser på sin roll som "straffvärdesbedömare". Jag har intervjuat domarna om allmänheten och dess krav på strängare påföljder, hur denna allmänhet påverkar domarna i deras dömande verksamhet och om medias intresse och inflytande i 8 Lindén & Similä 1982 9 Undersökningen genomfördes av Andersson och Axberger, men rapporten skrevs av Axberger ensam. Jag kommer fortsättningsvis att referera till rapporten när jag skriver Axberger, till genomförandet av undersökningen när jag skriver Andersson och Axberger och till opublicerat material av Jan Andersson när jag skriver Andersson. 10 Gibson 1985 s26 6

straffmätningen. Framförallt har jag dock lyssnat till domarna om deras syn på strafflatitudernas vidd och den frihet dessa medför vad gäller straffmätning. 1.3 Frågeställningar De primära frågeställningar för mina intervjuer med domarna var således Allmänhetens inverkan på dömandet, främst vid påföljdsvalen. Medias roll. Strafflatitudernas vidd. Om den i Axbergers och Anderssons undersökning uppvisade skillnaden i hårdhet avseende påföljdsval mellan domare och allmänheten. Det föll sig naturligt att prata om diverse områden som angränsar till ovan redovisade frågeställningarna och så skedde också i nästan alla intervjuerna, även om det är kring de nämnda punkterna fokus har legat. Som redan nämnts ägnades punkterna olika lång tid vid de respektive intervjutillfällena beroende på hur mycket de olika intervjupersonerna hade att säga om respektive punkt. Nedan redogör jag kort för vad de åtta domarna hade för åsikter om frågeställningarna. I många av intervjuerna redogjorde de intervjuade domarna för rättsfall i vilka de hade varit med och dömt för att precisera sin argumentation. Jag redogör dock inte för dessa exempel delvis därför att de ofta var ganska omfattande och detaljrika berättelser som jag riskerar att förvanska om jag skulle korta ner dem, men framförallt för att en redogörelse av dessa skulle kunna problematisera den anonymitet som jag lovat intervjupersonerna. 11 Se 3.2 7

2 Straffrättshistorisk bakgrund Då min uppsats syftar till att förstå domares tankar om allmänhetens förhållande till straffrätten, och kanske främst hur domare förhåller sig till allmänhetens krav på hårdare straff är det enligt mig relevant med en kort redovisning av den moderna straffrättens utveckling fram till idag. Den moderna straffrätten i Sverige dateras från och med tillkomsten av 1864 års Strafflag. Förutom rättvis vedergällning för det begångna brottet, var syftet med straff allmänprevention, i bemärkelsen att själva straffandet skulle avskräcka andra från att begå brott. I samband med att Brottsbalken infördes 1965 blev mer individualpreventiva idéer de rådande. Behandlingstanken fick mer och mer utrymme. Istället för att koncentrera sig på brottets grovhet koncentrerade man sig istället på gärningsmannen och en form av prognostänkande. Domstolarna började göra prognoser beträffande den enskilde brottslingens framtida laglydighet. Dessa, snarare än brotten, ställdes i centrum och detta medförde i sin tur även att domstolarna dömde ut olika straff för snarlika brott 12. Denna nya ordning utsattes dock snart för kritik. Det antyddes att systemet var orättvist och oförutsägbart. Dessutom kunde forskning inte visa att behandling ledde till färre återfall. En kriminalpolitisk arbetsgrupp vid Brottsförebyggande rådet menade att ett straff inte kunde legitimeras utifrån brottslingens förmodade behov av behandling, utan att själva gärningen skulle stå i proportion till brottets svårhet och gärningsmannens skuld 13. Efter den kriminalpolitiska arbetsgruppens rapport följde ett intensivt utredningsarbete som bland annat ledde fram till ett betänkande av Fängelsestraffkommittén. I detta föreslogs nya regler för påföljdsbestämningen och straffmätningen enligt vilka brottets straffvärde skulle vara den centrala utgångspunkten 14. Det fanns dock fortfarande kvar ett visst mått av prognostänkande. 1995 följde Straffsystemkommittén upp detta med ett förslag om att byta ut begreppet påföljd mot straff och att ett prognostänkande inte skall tillåtas vid 12 Zila 1998 s16 13 BRÅ 1977:7 8

bestämmandet av straffet. Enligt förslaget skulle brottets straffvärde och typ liksom gärningsmannens tidigare brottslighet vara helt avgörande 15. I propositionen 1997/98:96 anslöt sig regeringen till många av de grundläggande tankegångarna i Straffsystemkommitténs betänkande. Någon total reform ville regeringen dock inte föreslå. Som skäl till det framhöll man vikten av att domstolarna även fortsättningsvis skulle kunna göra individualpreventiva bedömningar vid påföljdsbestämningen. Läget är alltså för närvarande det att lagstiftaren inte odelat tagit ställning för vare sig det ena eller det andra synsättet när det gäller grunderna för påföljdsbestämningen. Av tradition torde det förhålla sig så att många domare känner sig friare vid bestämmandet av påföljd än vid avgörandet av om en gärning är straffbar eller inte. En av tankarna bakom 1989 års reform var dock att lagstiftaren skulle öka sitt inflytande på området. Men det är nog så att mycket av den traditionella domarrollen ligger just i påföljdsbestämningen och det kan väl inte helt undvikas att olika domare har olika syn på påföljdssystemet och på grunderna för det. Det måste också sägas att de regler vi har för påföljdsbestämningen på en del punkter inte är särskilt tydliga. 16 Precis som före reformen har domarna en stor frihet i valet av påföljd, detta trots att lagstiftaren har försökt öka sitt inflytande. I det enskilda fallet är denna frihet starkt begränsad men om man ser till dömandet som helhet är det mycket som tyder på att domarna själva styr över påföljdsnivåerna. Jag kommer att utveckla detta resonemang nedan. 14 SOU 1986:13-15 15 SOU 1995:91 16 Jönsson 1999 9

3 Begrepp och förklaringar När man diskuterar så abstrakta begrepp som det allmänna rättsmedvetandet är det viktigt att tydligt definiera vad man åsyftar med begreppet. En beskrivning av hur några forskare har definierat begreppet liksom min egen definition kommer att redovisas nedan. Dessutom förekommer det i min undersökning en del referenser till juridiska begrepp som nämndemän och praxis, vilka jag kort skall förklara. 3.1 Definition av det allmänna rättsmedvetandet Vad är det allmänna rättsmedvetandet? För att definiera begreppet gör man nog enklast i att definiera var ord för sig. Axberger problematiserar begreppet "allmän" genom att fråga sig när en uppfattning kan anses som allmän. Axberger påstår att; "Användningen av begreppet i den rättsliga diskussionen pekar närmast mot att det skall röra sig om en genomgående uppfattning hos befolkningen, dvs i stort sett alla bör kunna ansluta sig." 17 Axberger hävdar dock samtidigt att en så snäv definition gör det mycket svårt att hitta uppfattningar som kan anses som allmänna. Senare i texten kan man utläsa att två tredjedelar av de tillfrågade, enligt Axberger, är; "...ett relativt gott gensvar i "det allmänna rättsmedvetandet"" 18 I övrigt skriver Axberger huvudsakligen om majoritetsförhållanden. Axbergers krav på att två tredjedelar av ett representativt urval skall sluta sig till en uppfattning för att denna ska anses som allmän är enligt mig en rimlig avgränsning och även jag har valt att använda mig av denna. Jag är dock medveten om att det råder delade meningar om hur stor del av en population som ska ansluta sig till en uppfattning för att det ska vara rimligt att definiera den som allmän. Jag vill uppmärksamma på att en strikt andelsbedömning inte heller tar hänsyn till vika grupper som ansluter sig till en viss uppfattning och således kan vara problematiskt ur ett maktperspektiv. 17 Axberger 1996 s58 18 Axberger 1996 s113 10

Beträffande begreppet rättsmedvetande definierar inte Axberger detta vidare exakt, men här finns det istället en hel del definitioner i litteraturen. Lindén och Similä ger två alternativa definitioner av begreppet; 1. Rättsmedvetandet är liktydigt med människans normativa föreställning om lag och rätt, såsom föreställningen om vad som är rättvist eller rätt. 2. Rättsmedvetandet är liktydigt med människans föreställningar om existerande lag och rätt 19 Bondeson skriver att; En arbetsdefinition av det s.k. allmänna rättsmedvetandet kan väl här vara på sin plats. Med rättsmedvetande avser jag kunskaper och föreställningar om samt attityder till olika rättsliga fenomen. Med rättsliga fenomen åsyftas såväl lagar, brott, straff och påföljder som hela rättssystemet. Det senare inbegriper polisens, domstolens, kriminalvårdens och delvis även socialvårdens verksamhet, men det berör även legitimitetsaccept vad gäller både dessa och andra institutioner i samhället; härvid inkluderas även allmänna rättviseföreställningar 20. Andersson och Axberger begränsar sig till att undersöka allmänhetens rättsmedvetande vad beträffar attityder och rättviseföreställningar. De har i sin undersökning, vilket jag återkommer till nedan, förklarat att de inte vill att de tillfrågade personerna (respondenterna) skall svara efter hur de tror att lagstiftning och praxis ser ut utan efter hur de anser att det borde vara. Jag har valt att i min undersökning förstå begreppet på detta sätt eftersom en definition som innefattar föreställningar om existerande lag och rätt skulle avsevärt problematisera begreppet utan att för den skull vara mer rättvisande. 19 Lindén & Similä 1982 s1 11

3.2 Förklaring av vissa juridiska begrepp 3.2.1 Nämndemän En svensk tingsrätt skall, med vissa undantag, i brottmål bestå av en lagfaren domare (en juristdomare) och tre nämndemän 21. Nämndemännen är politiskt tillsatta representanter för allmänheten som saknar formell juridisk utbildning och vars syfte är att; utgöra garanti för att avgörandena ligger i linje med rättsuppfattningen i landet. 22 Dessa skall garantera demokratiskt medinflytande i och kontroll av rättsskipningen så att denna inte fjärmar sig från den gängse uppfattningen om vad denna bör gå ut på och resultera i 23. Det bör i detta sammanhang nämnas att systemet med nämndemän är något som diskuterats flitigt bland jurister och det är många som anser att nämndemännen utgör ett hinder för en konsekvent och korrekt rättsskipning 24. 3.2.2 Praxis Svenska Akademins ordlista definierar praxis som; vedertaget bruk, rättssedvänja, praktik 25 Inom juridiken intar praxis rollen som en av de mest centrala rättskällorna. Det är bland annat med hjälp av praxis som en jurist förstår hur lagen skall tolkas. Praxis används som ett samlingsbegrepp för både prejudikat (juridisk vägvisning i form av domar från Högsta Domstolen) och vägledande domar i tingsrätt och hovrätt 26. 20 Bondeson 1979 s128 21 RB 1:3b 22 Prop. 1982/83:126 s18 23 Diesen 1996 s48 24 Se till exempel Ekelöf &Boman 1990 s111 25 Svenska Akademins Ordlista 2002 26 Se till exempel Heumann 1996 s113-118 12

4 Teoretisk forskningsansats Jag valde den kvalitativa forskningsansatsen fenomenografi som teoretiskt grund för min undersökning. Ordet fenomenografi är en sammansättning av grekiskans Fenomenon, som betyder det som visar sig, och grafi, som betyder beskriva. Fenomenografin beskriver det som visar sig. Eller som Alexandersson skriver: Huvudsyftet för den fenomenografiska ansatsen är att beskriva hur fenomen företeelser eller objekt i omvärlden uppfattas av människor. 27 Från att under 70-talet främst använts för att undersöka inlärning började den fenomenografiska ansatsen under 80-talet att alltmer betona studier av hur människor uppfattar olika aspekter av omvärlden. Något förenklat kan man beskriva fenomenografin som att ansatsen identifierar uppfattningar och beskriver variationer av uppfattningar. Gemensamt för alla fenomenografiska undersökningar är dock att de vilar på att den empiriska undersökningen omfattar en kvalitativ analys av intervjuer som forskaren själv genomfört. Intervjuerna skrivs ut och en identifiering av intervjupersonernas uppfattningar av en eller fler företeelser sker genom analys av utsagor. Dessa jämförs sedan med varandra och andra dokumenterade uppfattningar 28. Enligt Dahlberg är fenomenografin särskilt lämplig för forskning där människors skilda uppfattningar, erfarenheter och upplevelser av en förseelse är av intresse att beskriva eller förstå 29. Mot bakgrund av, den av Andersson och Axberger dokumenterade, skillnaden i uppfattningar mellan allmänheten och domare, samt den eventuella skillnaden i uppfattningar vad gäller de föreliggande frågeställningarna mellan intervjupersonerna ansåg jag att ansatsen väl lämpade sig för mitt syfte. 27 Alexandersson 1994 s112 28 Alexandersson 1994 s122 29 Dahlberg 1997 s78 13

5 Metod 5.1 Val av metod För att uppnå syftet med min uppsats har jag valt att använda mig av intervjuer mot bakgrund av en, av andra forskare, tidigare genomförd kvantitativ enkätundersökning. Förutom att den forskningsansats som jag valt grundar sig på intervju som metod så lämpar sig intervjuers kvalitativa karaktär väl för att fördjupa sig i frågeställningar som tidigare endast berörts ytligt i mer kvantitativa undersökningar 30. Vidare skriver Kvale att den stora fördelen med intervjuer är deras öppenhet 31. Nachmias menar att de stora fördelarna med intervjun som metod är avsevärd flexibilitet, hög grad av kontroll, lågt bortfall och mer heltäckande information till följd av möjligheten att följa upp frågorna med kompletterande frågor. Den stora nackdelen enligt samme författare är den höga kostnaden, i mitt fall den tid det tar att genomföra varje intervju. Den begränsar det antal deltagare som det är möjligt att låta ingå undersökningen. Om jag hade använt mig av till exempel enkäter hade jag kunnat få ett betydligt större antal deltagare, men undersökningen hade inte i samma utsträckning varit explorativ och i viss mån hade jag genomfört en undersökning som redan gjorts med betydligt fler respondenter och större resurser än vad jag har haft till förfogande. Jag anser att Anderssons och Axbergers undersökning i hög grad täcker de frågeställningar jag intresserar mig för. Nachmias anser att intervjuarens förförståelse som beror på dennes bakgrund och tidigare erfarenheter - liksom den brist på anonymitet som intervjusituationen innebär - kan inverka negativt på det resultat man som forskare får fram 32. Vid intervjuer kan denna förförståelse och intervjupersonens fördomar ha en betydande inverkan på själva intervjun. Det påverkar vilka associationer intervjupersonernas svar ger, vilka frågor man håller sig kvar vid och så vidare. Detta har betydelse för den relation man under intervjutillfället skapar till intervjupersonen och det påverkar också vilka svar man får på de frågor man ställer. Sammantaget påverkar detta också hur man i slutändan analyserar, tolkar och sammanställer materialet 33. Vidare påverkar intervjuaren och den intervjuade 30 Patton 1987 s38 31 Kvale 1997 s82 32 Nachmias 1996 s239 33 Skrinjar 1996 s16 14

varandra under intervjusituationen. Trots att jag försökte undvika det är det möjligt, kanske rent av sannolikt, att jag påverkade vilka svar jag fick genom sättet på vilket jag ställde frågorna. När jag väl bestämt mig för att använda mig av kvalitativa intervjuer aktualiserades frågan om vilken form av intervjumetod jag skulle använda mig av. Det finns enligt Patton tre olika former av kvalitativa djupintervjuer 34. Den informella konversationsintervjun, den guidade intervjun och den standardiserade öppna intervjun. Alla har sina respektive för och nackdelar, men jag har valt att använda mig av den guidade intervjun. Denna metod bygger på att man har förutbestämda ämnen eller punkter kring vilka man vill höra intervjupersonerna och man har förberett en intervjuguide i syfte att täcka ungefär samma frågor med samtliga intervjupersonerna. Under dessa ämnen eller punkter lämnas det stor frihet för både intervjuaren och intervjupersonen att fritt resonera. The interview guide simply serves as a basic checklist during the interview to make sure that all relevant topics are covered. The interviewer remains free to build a conversation within a particular subject area, to word questions spontaneously, and to establish a conversational style but with the focus on a particular predetermined subject. 35 Som jag nämnt ovan har den valda intervjuformen, i förhållande till de övriga två formerna, både för- och nackdelar. Fördelen med den guidade intervjun är att den bidrar till att intervjuerna täcker samma frågeställningar. Den systematiserar och strukturerar intervjuerna på ett sådant sätt att samtliga intervjuade diskuterar kring samma frågor utan att för intervjuaren för den skull är låst vid specifika frågor. Den lämnar utrymme för individuella perspektiv och erfarenheter 36. Nackdelen med den guidade intervjun är att det finns en risk för att intervjupersonen glider ifrån ämnet och att intervjupersonen, vid tidsbegränsade intervjuer, ägnar mycket tid åt, för undersökningen, irrelevanta 34 Patton 1987 s109 35 Patton 1987 s111 36 Patton 1987 s111 15

resonemang. Den guidade intervjun kräver mer av intervjuaren än till exempel den standardiserade öppna intervjun. 5.2 Brårapporten som bakgrund För att skapa en bild av allmänhetens uppfattning, och således ha ett underlag för intervjuerna, använde jag mig alltså av Andersson och Axbergers redan genomförda enkätundersökning från 1994 37. I och med att jag använde mig av en redan genomförd enkätundersökning kunde jag inte ta ställning till många av de beslut som man annars behöver fatta i samband med en sådan 38. Nackdelen med att använda en redan genomförd undersökning var att jag fick hålla till godo med vad Andersson och Axberger ansåg var intressant att fråga om samtidigt som jag riskerade att undersökningen inte längre var aktuell. En undersökning av den här sorten kommer under alla omständigheter att ha stora validitetsproblem och leder till en rad frågeställningar. Har Andersson och Axberger undersökt vad de avser att undersöka 39? Är det överhuvudtaget möjligt att undersöka allmänhetens rättsmedvetande? För att besvara dessa frågor måste man definiera begreppet 40. Det är naturligtvis högst individuellt hur stor del av en given populationen som måste ansluta sig till en uppfattning för att den skall anses som allmänt vedertagen men som jag har nämnt ovan är två tredjedelar enligt mig en rimlig avgränsning. Följaktligen anser jag att det är möjligt att undersöka allmänhetens uppfattning i frågor genom att ta reda på en kvalificerad majoritet anser, men det finns säkerligen forskare som är av en annan uppfattning. Ytterligare ett validitetsproblem med undersökningen är att den är nästan tio år gammal. Även om allmänheten faktiskt hade de åsikter som presenteras i undersökningen är det inte alls säkert att dessa är representativa idag. Med detta i åtanke har jag ändå valt att använda mig av undersökningen som huvudsaklig grund för intervjuerna. Främst för att det är den senast genomförda undersökningen i sitt 37 Axberger 1996 38 Se till exempel Trost 2001 39 Mer om detta nedan under 7.5 40 Se 3.1 för en redovisning av Axbergers begreppsdefinition 16

slag och delvis därför att dess aktualitet kan skönjas i uppropen på ledar- och debattsidor i de stora dagstidningarna liksom ett aktuellt överklagande av riksåklagaren i vilket denne åberopar ett betydligt strängare straff än det i hovrätten utdömda med motiveringen; "Det är viktigt att straffmätningen... motsvarar de värderingar och den rättsuppfattning som råder i samhället." 41 Mot detta skall ställas att tidsandan sannolikt påverkar respondenternas inställning och att media inte nödvändigtvis uttrycker majoritetens åsikter. Vad beträffar tidsandan är det inte osannolikt att den generella inställningen i samhället överlag var betydligt mer liberal och inställd på individuellt ansvar i början av 90-talet än den mer solidariska inställning som präglade 70-talet 42. Något som också skulle förklara varför den enda tidigare genomförda undersökningen på ett riksrepresentativt urval visade att respondenterna bedömde straffvärdet på olika handlingar strax under eller i paritet med dåtidens typstraff för respektive brott 43. Beträffande medias roll som förmedlare av allmänhetens åsikt, har denna ifrågasatts av bl. a Maria Pia Boethius som skriver att; "Medierna speglar inte opinioner. Medierna skapar opinioner." 44 (förf. kursiveringar) Vad gäller enkätens utformning så är jag tillfreds med valet av slutna svarsalternativ till så kallade vinjettfrågor, det vill säga olika scenarion kring vilka respondenterna får ta ställning till vad de anser som lämplig påföljd. Vinjettmetoden är enligt upphovsmännen avsedd att användas i undersökningar som syftar till att hur komplexa händelser värderas 45. Brott är enligt Andersson ett utmärkt exempel på sådana händelser där det finns anledning att anta att värderingen av händelsen samvarierar med ett stort antal faktorer som inte nödvändigtvis är oberoende av varandra 46. 41 RÅ 2003/0177 42 Garland 2001 s193 43 Lindén 1982 s76 44 Boethius 2001 s58 45 Rossi 1982 s9-10 17

5.3 Urval inför intervjuerna Urvalet av intervjupersoner har skett på två sätt. Inledningsvis har jag kontaktat domare vid domstolarna i Stockholmsområdet per telefon och brev. Jag gjorde ett slumpmässigt urval i det att jag lät växeltelefonisterna vid domstolarna styra vilka domare jag kom i kontakt med. Utan att presentera mig mer än med namn efterfrågade jag domare som arbetade med brottmål. Dessutom har jag fått tag på intervjupersoner genom så kallat snöbollsurval, det vill säga att en intervjuad domare har givit mig namnet på en kollega som i sin tur har givit mig namnet på ännu en kollega och så vidare 47. Att använda sig av snöbollsurval vid intervjuer har uppenbara fördelar när det gäller att hitta villiga intervjupersoner, men risken ökar naturligtvis att de intervjupersoner som känner och rekommenderar varandra har liknande uppfattningar i de frågor man vill ha svar på än vid ett slumpmässigt urval. I samtliga fall har jag presenterat mig som student på den kriminologiska institutionen, Stockholms Universitet och berättat kort om min uppsats. I de fall den kontaktade domaren förklarade sig intresserad av att delta i undersökningen bestämde vi en tid och plats för ett intervjutillfälle. Det var endast tre av de 11 domarna jag kontaktade som tackade nej till att delta i undersökningen och ingen av dem uppgav något särskilt skäl för detta. Ett flertal av de tillfrågade domarna lät mig förstå att de är mycket upptagna och att de gärna ställde upp under förutsättning att intervjuerna kunde hållas relativt korta. När man genomför kvalitativa, och följaktligen ett begränsat antal, intervjuer måste man fråga sig hur generaliserbara resultaten är. Hur representativa är de domare jag intervjuat för sin yrkeskår? Enligt Kvale bör man, utifrån psykologins historia, koncentrera sig på ett fåtal fallstudier om syftet är att erhålla generell kunskap. Som exempel ger han Freuds fallstudier om patologi och personlighet liksom Ebbinghaus experimentella-statistiska utforskning av inlärning och hågkomst 48. Trots detta bör man hålla i minnet att det är frågan om en intervjustudie i vilken inte mer än åtta domare från en och samma region deltagit. Det kan inte nog betonas att de resultat jag funnit är baserade på dessa åtta. 46 Andersson Opublicerad 47 Se till exempel Jupp 2000 s88 48 Kvale 1997 s98 18

De slutsatser och mönster som kan urskiljas behöver inte vara representativa för hela landets eller ens för hela huvudstadens domarkår. Om samtliga åtta domare tycker lika i en fråga tyder dock detta rimligen på en högre representativitet än om samtliga har olika åsikter. 5.4 Tillvägagångsätt och genomförande Intervjuerna genomfördes med bandspelare i domarnas hem eller på deras arbetsplatser. I ett fall genomfördes intervjun i mitt hem till följd av att intervjupersonen befann sig i närheten av min bostad vid det aktuella tillfället. Trost skriver att den intervjuandes bostad praktiskt taget alltid skall vara utesluten som plats för intervjun, då den intervjuade lätt kommer i underläge där 49. Trots detta genomfördes alltså en av intervjuerna i mitt hem då det var den intervjuade domarens förslag och jag inte ansåg det föreligga någon risk att en domare skulle känna sig i underläge gentemot en student. Tiden för varje intervju har varierat mellan 35 minuter och en dryg timme. Samtliga intervjuer utom en har spelats in på band efter intervjupersonens godkännande. Skälet till att en av intervjuerna inte spelades in på band var att jag bereddes tillfälle att intervjua en domare i direkt anslutning till en annan tidigare planerad intervju och jag saknade vid tillfället tomma kassetter. Förutom att spela in intervjuerna på band har jag gjort stödanteckningar under intervjuerna 50. Jag tror inte att inspelningarna har haft någon hämmande effekt av betydelse på intervjupersonerna och med tanke på min egen begränsade erfarenhet av att föra löpande anteckningar under samtal var det enligt mig en klar fördel att spela in intervjuerna 51. Jag har transkriberat de inspelade intervjuerna i deras helhet med undantag för några förhållandevis långa juridiska anekdoter som saknade relevans för min undersökning. Varje intervju tog mellan 4 och 8 timmar att transkribera. Sedan har jag jämfört och uppmärksammat likheter och skillnader i utsagorna. Som jag redogjort ovan använde jag mig av så kallade guidade intervjuer och jag lät domarna uppehålla sig så länge de behagade vid de frågeställningar de ville fördjupa 49 Trost 1993 s22 50 Patton 1987 s137 19

sig i. En bieffekt av detta var att jag kom att diskutera en del frågor mer med vissa domare än med andra och på grund av den begränsade tiden vid intervjuerna var det några av mina intresseområden som knappt berördes alls under vissa av intervjuerna. Kvale skriver i inledningen av sin bok Den kvalitativa forskningsintervjun att styrkan i intervjusamtalet är att det fångar personers uppfattningar om ett ämne 52. Detta var just mitt syfte med intervjuerna. Jag sökte inte svar på konkreta frågor om hur dömande verksamhet skall bedrivas utan jag var ute efter domarnas uppfattning om allmänhetens syn på straffmätning, debatten om det allmänna rättsmedvetandet och om deras egen roll som domare. I den händelse att jag under någon av intervjuerna skulle ha blivit tillfrågad om min egen åsikt skulle jag, i enlighet med Trosts rekommendation 53, bett att få redogöra för denna efter intervjun. Visserligen finner jag det inte särskilt sannolikt att min åsikt skulle ha påverkat domarna, men för att vara alldeles säker på att de svar jag får är domarnas egna skulle jag ha föredragit att hålla min åsikt för mig själv under intervjun. Detta aktualiserades dock aldrig. 5.5 Validitet och reliabilitet Vid alla datainsamlingsmetoder, oavsett om dessa är kvalitativa eller kvantitativa, vill man dels få en uppfattning om de mäter det man syftar till att mäta (validitet) och om de resultat man når är tillförlitliga i den bemärkelsen att en annan forskare skulle nå samma resultat med samma metod (reliabilitet). Validitet och reliabilitet är begrepp som i sina ursprungliga definitioner är avsedda för studier med kvantitativ ansats men har även börjat tillämpas på metoder med kvalitativ ansats. Dessa begrepp måste dock värderas på ett annorlunda vis i studier med kvalitativ ansats då det inte, som vid kvantitativa studier, går att skatta tillförlitligheten med siffror 54. 51 Trost 1993 s 50 52 Kvale 1997 s14 53 Trost 1993 s57 54 Se till exempel Malterud 1998 s157 20

Beträffande undersökningens validitet har jag försökt att uppnå så hög validitet som möjligt genom att vara väl förberedd inför intervjuerna och försökt hålla intervjuerna till de för undersökningen relevanta frågeställningarna. Min uppfattning baserad på de intervjuade domarnas svar - är att samtliga intervjuade uppfattade frågeställningarna likartat. Vad gäller reliabiliteten menar flera forskare att det är ovanligt att tala om detta vid intervjuer eftersom intervjuresultaten är så beroende av omständigheterna vid intervjutillfället och intervjupersonens förförståelse och erfarenheter. Trost anser att det är egendomligt att tala om reliabilitet vid kvalitativa intervjuer då slumpinflytande kan ha ett egenvärde vid en sådan studie och Tiby skriver att; Reliabilitetsfrågorna, d v s frågor om hur bra mätinstrumentet är, behandlas endast i mindre utsträckning i offerstudier, och i synnerhet när det gäller kvalitativa studier. 55 Det förtjänar även att påpekas att det totala intervjumaterialet i denna explorativa studie endast omfattar åtta personer, vilket i sig och uttryckt i procent ger ett naturligt utrymme för stora variationer. 55 Tiby 2000 s16 21

6 Etiska överväganden 6.1 HSFRs etiska regler Vid mina intervjuer har jag efter bästa förmåga följt HSFRs etiska regler 56. Jag har rättat mig efter HSFRs fyra huvudkrav; information, samtycke, konfidentialitet och nyttjande. Vad gäller informationskravet har jag, som jag redan varit inne på, försökt vara så detaljerad som möjligt. Jag ville redovisa för intervjupersonerna, i mitt fall domarna, vad syftet med min uppsats är. Efter att inledningsvis låtit domarna ta del av ett kort brev som introducerat mig och ämnet för min uppsats har jag även låtit domarna ställa frågor till mig angående syftet med uppsatsen både före och efter intervjun. Beträffande kravet på samtycke har jag naturligtvis varit helt beroende av intervjupersonernas samtycke och har informerat dem om detta både vid den initiella kontakten och vid intervjutillfället. Vidare har jag informerat intervjupersonerna om att de, i den händelse att de inte skulle vilja svara på en fråga, har haft möjligheten att byta ämne eller om de så önskat avbryta intervjun. Jag har behandlat all information konfidentiellt och har efter bästa förmåga sett till att göra det omöjligt för någon yttre observatör att i min text eller på något annat sätt kan identifiera domarna. Som ett led i detta har jag helt avstått från att citera någon av domarna. Ett problem jag stötte på under intervjuernas gång var dock att domarna, till följd av det snöbollsurval jag har beskrivit ovan, i hög utsträckning kände varandra och således refererade till varandra. Vid mer än ett tillfälle var jag tvungen att förklara för de intervjuade domarna att jag inte kunde gå in på vilka jag intervjuat tidigare. Det faktum att domarna rekommenderade kollegor till mig ser jag dock inte som problematiskt då det inte fanns någon möjlighet för dessa att veta huruvida jag kontaktat deras kollegor eller om dessa vid en kontakt från min sida valt att ställa upp. Beträffande nyttjandekravet har det uppfyllts så till vida att jag endast använt intervjuerna till min uppsats och har sedan raderat/förstört materialet. Jag har dessutom erbjudit alla intervjupersonerna varsitt exemplar av den slutgiltiga uppsatsen, något de alla visade sig vara intresserade av. 56 www.hsfr.se/fileserver/index.sap?fil=zokcaoa10oj0 22

6.2 Generellt sett På ett mer generellt plan kan det finnas etiska invändningar mot ämnet som sådant. Det är en tämligen väl förankrad föreställning bland både jurister och kriminologer att allmänheten har en syn på kriminalpolitik som är avsevärt mindre human och betydligt mer punitiv än vad experterna (det vill säga de själva) har. Ett ofta förekommande argument är att den allmänna opinionen svänger kraftigt till följd av enskilda, medialt uppmärksammade händelser. 57 Det skulle kunna tänkas att man från dessa håll finner det oetiskt att bedriva forskning som skulle kunna användas för att motivera ett mer repressivt påföljdssystem. Axberger tar upp detta problem och motiverar sin undersökning med att det allmänna rättsmedvetandet som begrepp redan används och att det därför är bättre att reda ut det än att avfärda det som nonsens 58. Andersson menar att även om opinionen kan vara lättpåverkad av tillfälliga opinionsströmningar så har det till exempel visat sig att; i det längre perspektiv som efterkrigstiden bjuder, verkar det dock vara så att det allmänna rättsmedvetandet (vad juristerna anser) varit föremål för betydligt större svängningar än allmänhetens rättsmedvetande (det vill säga vad folk i allmänhet anser). 59 Jag tycker inte heller att kritiken är befogad av det enkla skäl att jag inte anser att forskaren skall behöva ta ansvar för hur hans eller hennes forskning används. Forskning skall enligt Rothstein syfta till att ta fram ny kunskap och inte att producera politiskt korrekta resultat 60. 57 Se till exempel Eriksson 1993 58 Axberger 1996 s48-49 59 Andersson Opublicerad 60 Rothstein 2003, DN debatt s4 22/4 23

7 Bakgrund: Om allmänhetens rättsmedvetande 7.1 Brå-rapport 1996:1 1994 genomförde Jan Andersson och Hans-Gunnar Axberger en enkätundersökning för att fastställa vad man valde att kalla "det allmänna rättsmedvetandet". Tidigare rättsmedvetandeundersökningar hade gjorts utifrån ett brett sociologiskt perspektiv och detta ville upphovsmännen nu undvika. Frågorna begränsades till att gälla sådant som enligt initiativtagarna hade rättslig relevans. Det ställdes inga frågor om andra rättviseföreställningar än sådana som har bäring på och kan uttryckas i ett juridiskt sammanhang och inte heller frågade man om inställningar till andra moralfrågor. BRÅs undersökning utgår från "det allmänna rättsmedvetandet" som ett rättsligt begrepp 61. 7.2 Frågorna Ett antal av de frågor som ställdes finns bifogade längst bak i uppsatsen som bilaga för att exemplifiera hur enkäten var utformad. Enkäten innehöll 5 delar rubricerade A-E. A-delen bestod av frågor med svarsalternativen ja/nej. B-delen bestod av så kallade vinjettfrågor med en fast struktur, inom vilken ett antal individuella faktorer varierades slumpmässigt. Detta gör att det inte finns två identiska enkäter i materialet. Axberger skriver att; "Genom denna metod kan en mängd faktorer studeras med ett begränsat antal frågor till varje deltagare, dessutom utan att den som svarar har någon möjlighet att se vad frågeställaren är ute efter att undersöka" 62 C-delen bestod av frågor till respondenten om huruvida olika handlingar bör vara straffbara eller inte, samt vilken grad av allvar respondenten ville tillskriva de respektive handlingarna. D-delen ställde frågor om respondentens person, som kön och ålder. E-delen bestod av påståenden i vilka respondenten kunde instämma fullständigt, delvis eller inte alls 63. 61 Axberger 1996 s51 62 Axberger 1996 s52 63 Axberger 1996 s52-53 24

7.3 Deltagare Enkäten sändes till 2000 personer som ansågs utgöra ett riksrepresentativt urval av befolkningen. Av de som tillfrågades svarade 63,7%. Det har av rapportens författare bedömts som tillräckligt för att svaren skall anses som representativa. Detta riksrepresentativa urval kallas Allmänheten i undersökningen och är den grupp ur vilken man härledde allmänhetens uppfattning. Dessutom skickades enkäten ut till samtliga 552 domare som vid tillfället tjänstgjorde vid domstol. Dessa tillfrågades inte bara om sin egen åsikt utan ombads också spekulera i allmänhetens åsikt. Domarna uppvisade en svarsfrekvens på 69,4% vad gäller deras egen åsikt och 71,3% vad gäller spekulation i allmänhetens åsikt 64. Här bör man nämna att Axberger och Andersson fick skarpa reaktioner på enkäten från vissa av domarna; "Det skulle strida mot min yrkesmässiga heder att besvara ett stort antal av frågorna med utgångspunkt endast från de enstaka faktorer som angetts som förutsättningar i de enskilda fallen. " "Enligt min mening är det olämpligt att någon i egenskap av domare ger uttryck för funderingar över vad det allmänna rättsmedvetandet kan tänkas kräva i enskilda fall. Dylika funderingar är förhoppningsvis och bör förbli främmande för var och en i den dömande verksamheten." 65 Trots att respondenterna ombads redogöra för sin egen åsikt och inte för vad de inbillade sig vara gällande lagstiftning så tyder svaren från domarna på att dessa antingen hade åsikter som stämde väl överens med gällande rätt eller att man valde att bortse från eventuella egna åsikter i svaren. Vidare skickade man även ut enkäten till nämndemän, juriststuderande och poliser. Svaren från dessa är dock inte intressanta för uppsatsen varför jag inte går in närmare på hur dessa grupper besvarat enkäten. 64 Axberger 1996 s54 65 Axberger 1996 s55 25

7.4 Resultat Nedan redovisas endast de resultat som är av intresse för uppsatsen. Det vill säga de resultat Axberger och Andersson fick fram beträffande allmänhetens och domarnas syn på vad Axberger i sin rapport kallar "Hårdare straff?". Dagens fängelsestraff är för korta 60 50 % 40 30 20 10 0 Instämmer fullständigt Delvis Inte alls Allmän. Domare tabell 1 Utfallet är tydligt. Tillfrågad i denna enkla form anser allmänheten att fängelsestraffen är för korta. Här gör Axberger ett antagande att detta kan ses som att allmänheten inte anser att tillräckligt görs mot brottsligheten. Att respondenterna svarar på huruvida de ser brottsligheten som ett problem snarare än huruvida de vill ha strängare straff. Detta antagande skulle förklara varför även den amerikanska allmänheten vill ha strängare straff trots att man där, med våra mått mätt, redan har mycket hårda straff. I B-delen av undersökningen fick man fram genomsnittliga straffvärden för allmänheten och domarna (liksom för nämndemännen, vilka dock inte är intressanta i det här sammanhanget). Detta straffvärde är ett snitt för samtliga varianter på de brottstyper som de enskilda vinjettfrågorna representerar. Straffvärdena har utvunnits genom att respondenterna har fått bedöma olika påföljdsalternativ för specifika situationer. För olika brott har olika påföljdsalternativ erbjudits varför det inte är möjligt att jämföra stöld med våldtäkt men väl domares respektive allmänhetens straffvärde för samma brott. 26

Genomsnittligt straffvärde för varje brottstyp 12 10 8 6 4 2 0 Allmän. Domare Skattebrott Misshandel Våldtäkt Förskingring Narkotikabrott Stöld Bankrån Rattfylleri tabell 2 Som synes tillmäter allmänheten alla de redovisade brottstyperna, med undantag för bankrån, ett högre straffvärde än vad domarna gör. Särskilt påtagligt är det vid rattfylleri och narkotikabrott. Axberger påpekar dock att även om allmänheten snittmässigt vill ha längre straff så är åsikterna mycket delade. "Det är inget väl samlat "allmänt rättsmedvetande"..." Vad som mäts är en uruppfattning hos en majoritet av allmänheten. Den spänning som föreligger är dock enligt Axberger; "...så påtaglig, att den inte vare sig kan eller bör ignoreras." 66 7.5 Några kritiska synpunkter på undersökningen Det saknas en metodredovisning i den rapport som Axberger skrivit vilket leder till en rad frågeställningar. Ingår bostadslösa, interner etc. i det riksrepresentativa urvalet? Just svårigheten att nå marginaliserade grupper anses ofta vara en brist vid stora 66 Axberger 1996 s114 27

undersökningar liknande den som Andersson och Axberger genomförde 67. Det torde inte ha någon större betydelse när syftet har varit att bestämma en allmän uppfattning, men en diskussion kring bortfallet hade varit önskvärt. Oavsett detta är frånvaron av information kring hur urvalet av allmänheten skett eller hur bortfallsanalysen gått till otillfredsställande. Vi får veta att en svarsfrekvens på 63,7% har bedömts som tillräckligt för att svaren skall anses representativa och blir lovade en fördjupning av dessa frågor i en kommande rapport 68. Denna rapport har dock aldrig publicerats. En annan central fråga är naturligtvis huruvida det är rimligt att använda svaren då respondenterna bara har tillgång till begränsad information. Ett grundläggande problem med vinjetter anses vara att vinjetterna är behäftade med vissa validitetsproblem mäts det man avsett att mäta? Bedömningssituationen kan till exempel framstå som alltför fiktiv och respondenterna kanske skulle kanske ha reagerat annorlunda om de haft tillgång till mer information 69. Man kan tänka sig att svaren skulle vara mer förlåtande om respondenterna hade fått en mer omfattande information om gärningsmannens situation och bakgrund. Liksom att svaren skulle varit än mer punitiva om respondenterna fått ta del av läkarutlåtanden och hört vittnesmål från offer och närstående till offren. Jag finner Axbergers rapport användbar i den meningen att den redovisar resultaten av hans och Anderssons undersökning. Jag håller dock inte med Axberger i dennes analys. Axberger påpekar vid flera tillfällen att undersökningens resultat kan tillskrivas okunskap hos allmänheten. Allmänheten har, enligt Axberger, en tendens att blanda in rättsligt irrelevanta faktorer i bedömningar. Ett exempel är att allmänheten är betydligt mer benägen att fria någon som begår mened på grund av rädsla för gärningsmannen än någon som gör detsamma på grund av sympati för gärningsmannen. Samtidigt har allmänheten enligt Axberger svårt att urskilja relevanta faktorer som ålder på gärningsmannen och huruvida någon som förskingrar gör det från ett litet familjeföretag eller en stor varuhuskedja. 67 Se till exempel SOU 2001:53 68 Axberger 1996 s54 28

Att Axberger bedömer vad som är, eller borde vara, relevant är anmärkningsvärt med tanke på att frågorna siktar på att fastställa åsikter och inte gällande lagstiftning. Axberger avslutar den del av rapporten som han kallar "Hårdare straff? med att skriva; "Det leder i sin tur över till frågan om det självklart är lagstiftarens uppgift att lyssna till och lyda "det allmänna rättsmedvetandet" när detta synes kräva hårdare tag. Kanske är uppgiften i väl så hög grad den motsatta, dvs. att tämja "det allmänna rättsmedvetandet"." 70 7.6 Kritik mot begreppet "det allmänna rättsmedvetandet" Det riktas ibland kritik mot begreppet allmänt rättsmedvetande som sådant. Kritiken grundar sig oftast på att även om man genom undersökningar finner en uppfattning hos en majoritet av befolkningen så är denna uppfattning en konstruktion. Murray Edelman menar att det finns många och i samhället starka grupper som tjänar på att allmänheten är repressivt inställd till brottslighet 71. Vidare skriver Robert Andersson att; "Den grova brottsligheten som styrs genom det symboliska förnekandet frikopplas från experternas kunskapsproduktion genom "det allmänna rättsmedvetandet". Den kunskap som används för att styra den grova brottsligheten utvinns istället ur "det allmänna rättsmedvetandet". Att denna kunskap kan produceras oberoende av experterna gör det möjligt att från politiskt håll få en egen privilegierad tillgång till sanningen." 72 Är det så att den allmänna opinionen mister sin legitimitet om den är påverkad eller konstruerad? Trots att vi utsätts för uppenbart färgad propaganda och yttre politisk påverkan var fjärde år när vi går till valurnorna för att välja riksdag är det få som menar att röstfördelningen på grund av detta mister sin relevans. Väldigt få protesterar mot folkomröstningar med argumentet att det resultat som utvinns endast är en konstruerad folkvilja. Om det nu är så som Edelman menar, att den stora majoriteten av allmänheten 69 Socialstyrelsen 2004 s22 70 Axberger 1996 s114 71 Edelman 2001 s120 72 Andersson 2002 s172 29

har en skev och oriktig uppfattning om brottslighet 73, torde det vara angeläget att informera denna majoritet om de verkliga förhållandena snarare än att bortse från den. 8 Intervjuer med domare 8.1 Resultat 8.1.1 Allmänhetens inverkan på dömandet Tar man som domare hänsyn till en inbillad eller verklig allmän uppfattning i samhället? Intervjuperson 1 hävdade att han/hon försöker att inte ta någon hänsyn till allmänheten i domstolen. Visserligen poängterade intervjupersonen att den allmänna rättsuppfattningen skall komma till uttryck i domstolarna, men att detta kan och ska ske genom lagstiftning. Intervjupersonen menade bland annat att en domstol som dömer efter tillfälliga opinionsyttringar skulle tappa sin trovärdighet och i förlängningen skulle det kunna påverka efterlevnaden av lagarna. Intervjupersonen ansåg också att det var viktigt att komma ihåg att även om lagarna ska ge uttryck för allmänhetens rättsuppfattning så formar dessa lagar också i sin tur denna allmänna rättsuppfattning. Lagar är enligt intervjupersonen moralbildande. Intervjuperson 2 menade också att det finns väldigt lite utrymme för någon allmän vilja att komma till uttryck i domstolen. Intervjupersonen påpekade att han/hon nog blir lite påverkad omedvetet, men att det är praxis som bestämmer påföljd. Intervjupersonen ansåg dock att praxis på sätt och vis ger uttryck för den allmänna opinionen genom att justitieråden i Högsta domstolen tar viss hänsyn till denna när de dömer. Även om intervjupersonen anser att det bör vara Högsta Domstolens sak att ändra praxis så har det förekommit att intervjupersonen har dömt emot praxis i syfte att påverka högre instanser. Intervjupersonerna 3, 4 och 5 ansåg inte att de påverkas alls av allmänheten i sitt dömande. Allmänhetens vilja kommer enligt dem till uttryck i lagstiftning och förarbeten. Enligt intervjuperson 4 kan doktrinen ha en viss betydelse i det enskilda fallet och det kan enligt intervjupersonen tänkas att denna är påverkad av något allmänt rättsmedvetande. Intervjuperson 5 förklarade att förarbetena är så pass väl förankrade i det allmänna 73 Edelman 2001 s126 30