D e handlingar, som från den stora norska gränskommissionen

Lappar och nybyggare i äldre tid. Ur gränskommissarien Lorens Kristoffer Stobees relation till 1746-47 års riksdag. D e handlingar, som från den stora norska gränskommissionen inkommit till K. M:ts kansli eller samlats i kommissionens eget arkiv, utgöra numera en imponerande serie i svenska riksarkivet, så imponerande t. o. m., att buntarnas mängd och tjocklek nog avskräckt mer än en forskare från att tillbörligen utnyttja det där hopade materialet. Det säger sig emellertid självt, att man här måste kunna finna viktiga bidrag till det inre Norrlands historia på en tid, då ett framträngande i de öde fjälltrakter, som berördes av kommissionens förrättningar, var ett ganska enastående företag, kanske hart när outförbart för den, som ej till sitt förfogande hade statens resurser. Redan själva gränsläggningen ger viktiga upplysningar om hur bygden utsträckt sitt välde över även de avlägsnaste obygder genom tillvaratagande åtminstone av vad naturen självmant bjöd fiskaren, jägaren och den helt eller halvt nomadiserande herden ay sina håvor. De slitna tvisterna rikenas inbyggare emellan belysa i sin mån den hopplösa blandning av ägor och intäkter, som överallt blev följden, då fångstmännen från de spridda bygdelagen tävlade om att lägga de mellanliggande naturmarkerna under sitt välde. Och den värld, 30m här uppe mötte förrättningsmännen, var slutligen för dem alltför ny och egenartad, för att ej mer än en av dem skulle frestas att vid sidan av protokollens och akter-

BERÄTTELSE OM LAPPAR OCH N\BYGGARE. 65 legium för bergverk i de norra provinserna, samt i sammanhang med ett framkastat projekt om en svensk kolonisation vid Västerhavet - om genom Guds vilja lyckan så tillbure, att denna trakt åter komme under Sveriges dominium -, för de dalkarlar och Torneåfinnar, han hoppades kunna pl~cera där, krävde samma friheter, som Graan påyrkat l). Reenstierna kunde alltid för sina yrkanden påräkna en sympatisk uppmärksamhet i bergskollegiet -- just nu kanske så mycket mer, som tvisterna med Danmark om Ranavara kopparfyndighet starkt upptogo sinnena - och hans förslag erhöll där vid upprepade sammanträden en ingående prövning, som utmynnade i uppsättandet av ett projekt till det föreslagna bergverksprivilegiet för de norra provinserna. Sedan frågan avancerat så långt, överlämnades' alla akterna i ärendet till en k. kommission, bestående a, bergskollegiets president Erik Fleming, riksråden Johan Gyllenstierna och Henrik Falkenberg samt statssekreteraren Johan Paulin Oliwekranz. Deras utlåtande, daterat d. ]6 juli 1673, tillstyrkte på det livligaste såväl den kyrkliga nydaningen som de påyrkade privilegierna, i förhoppning, att om landet bleve folkrikt, "the skatter, som ther ännu kunna liggja förborgade af åtskillige metaller och andre jordeväxter, skole thess förr kunna letas upp och komma uti dagsljuset". Med så inflytelserikt stöd var framgången given, och i enlighet med kommissionens förslag utsträcktes vad i den nya lagstifningen särskilt rörde Lappmarken även till Ångermanlands lappmark 2) Det i sådant sammanhang tillkomna och på så ingående förarbeten grundade "Kongl. May:tz placat angående Lappmarckernes bebyggiande", vilken vördnadsvärda förordning först i våra dagar upphört att gälla 3), utlovade åt nybyggarna alla de påyrkade friheterna. Att resultatet av Graan mottogs med livlig tillfredsställelse, är naturligt, och man kan vara säker på att han även i 1) Förslaget är utförligt refererat av P. Sonden i uppsatsen "Bröderna Momma-Reenstierna" (Rist. tidskr. 1911, s. 164 o. följ.). Att det av Reenstierna påyrkade allmänna privilegiet verkligen kom till stånd har dock undgått förf. ") Jmfr "Kommissioner rörande lantregeringen i allmänhet", bergskollegiets registratur 1673 p. 232 o. följ. samt K. brev till landshövdingen i Västernorrlands län Klas Sparre d. 27 sept. 1673, riksregistr. 3) Genom k. breven 30 maj 1873 och 10 januari 1874.

66 LORENS KRISTOFFER STOBEES fortsättningen ägnade all omsorg åt det "hälsosamma verket an gående Lappmarkerne" ; om han även fick tillfälle att, såsom han hoppades, fullfölja beskrivningen och kartläggningen av övriga lappmarker, har jag ej kunnat utröna 1). Närmare bestämmelser om den för kännedomen om nybyggenas historia så viktiga jordeboksföringen gavs första gången vid den stora revisionen av lappväsendet 1695, varvid det särskilt föreskrevs, att anläggningsåret för varje nybygge skulle antecknas i och för frihetsårens beräknande 2). Något försök att följa utvecklingen kan ej här göras; som ett vittnesbörd om att de utlovade förmånerna verkligen hade förmåga att locka svemkar och finnar till de trakter, där förut lapparna varit utan medtävlare, må emellertid en uppgift meddelas, enligt vilken i början på 1740-talet nybyggenas antal skall ha utgjort 164 och antale't män, som där uppehöllo sig, 928, varav alltså 764 hemmasöner, mågar och drängar. Sin egentliga grund ägde denna starka tillströmning i friheten från krigstjänst, som särskilt vid krigstillfällen gjorde de unga männen ivriga att stanna kvar i Lappmarken 3). Det dröjde emellertid ej alltför länge, innan man fick anledning att överväga om den kvantitativt ganska anmärkningsvärda utvecklingen också motsvarades av ett lika kraftigt fortskridande i landets kultur. Till en början är det ju tydligt, att den storslagna utveckling av Lappmarkens näringsliv, som skulle ha sammanbundit 1673 års lagstiftningsåtgärder till ett ständigt växelverkande helt, aldrig kom till stånd, då den centrala faktorn, bergsbruket, ej då nådde någon kraftigare utveckling. Det återstår alltså blott att fråga sig, om nybyggesväsendet i Lappmarken för sig taget motsvarade de krav, som den svenska skogspolitiken sedan gammalt principiellt uppställde. Som ett självständigt genomtänkt svar på denna fråga aven man med vaken blick och skolad omdömesförmåga är det Stobees uttalanden äga sitt stora 1) Odal. memorial, resolv. d.27 mars 1674, punkterna 1 och 7, bland landshövdingens i Västerbotten skrivelser till K. Maj:t. 2) Instruktion och reglemente för lappfogdarna d. 8 juli 1695 8, mom. 2, riksregistr. 3) Krigs- och kammarkollegierna till K. Maj:t d. 18 maj 1742 angående nybyggares och lappdrängars antagande till krigstjänst.

BERÄTTELSER OM LAPPAR OCH NYBYGGARE. 67 intresse. Hans iakttagelser lämna ju ingen tvekan om att målet ej var nått; vad som skett var endast, att man öppnat de av lapparna förut nyttjade vidderna för en ytterligare exploatering, föga mer än deras ägnad att genom eget arbete höja och utveckla den avkastning, naturen självmant bjöd, men genom hänsynslösa metoder stundom äventyrlig för denna och alltid svår att förena med de förutvarande innehavarnes äldre rättigheter och välgrundade anspråk. Något direkt inflytande på åtgärderna för nybyggesväsendet i Lappmarken synes Stobees kritik ej ha utövat. Genom k. reglementet för nybyggarna i Lappland d. 24 november 1749 kom visserligen en ny lagstiftning till stånd, men det finnes ej spår av att Stobees framställning vid förarbetena till denna beaktats, då hans yrkande var och att man skulle avbryta tillströmningen av nybyggare till Lappmarken, var detta ingalunda för ordningens syfte. Sin utgångspunkt hade dess stadganden emellertid i samma missbruk och missförhållanden, som Stobee påtalat, och förarbetena teckna, ehuru i mindre livliga färger, alldeles samma bild av nybyggarnas liv som han. Det klagas över "det hos dem överhandtagne självsvåldet, i det en sådan nybyggare tillika med 3, 4 il 5 fullvuxne söner eller drängar på vart nybygge av håglöshet för åkerbruket, medelst varjehanda vilds fällande, utur skogen söka deras förnämsta föda och uppehälle, vilket näringssätt likväl... endast tillhörer lappmännen 1)." B. Boethius. ') Krig". och kammarkollegiernas anf. skrivelse d. 18 maj 1742; kammarkollegiet till K. Maj:t d. 7 november 1749 med direktionens över Lappmarkens ecklesiastikverks underd. skrivelse d. 11 juni 1746.

LORENS KRISTOFFER STOBEES berättelse Om lappar och nybyggare. (1746) Efter att i sin relation till 1746-47 års riksdag angående gränsläggningen mellan Sverige och Norge ha framställt de svårigheter, som blevo en följd av den av vissa svenska lappar i Norge utkrävda skatten, fortsätter Stobee: En dehl grund. ordsaken til den danska skattens erläggande af en dehl laporskaker danska till lapp. den par ut' J f" orutnemde byar skal effter de redl' 1ge swenska skatten, lapparnes gifne berättelser wara åthskillige såsom 1:0 Effter som den danska skatten är ringa och eij öfwer 1/3 dehl emot den swänska swarande, at de tryggt kunde när gräst-landet å denna sidan fiellryggen begynte tryta af renarnes myckenhet och lapparnes tätare sammansittiande, flytta på några weckor öfwer fiellryggen in på norrska sidan, 2:do Blifwa där så mycket bättre emottagne och äga friare handel, hwilken de norrska dock gierna önskar, 3:tio Skall det understundom händt deraf, at när en rikare swensk lapp innehade ett land å hwilket en annor lapp tillika satt, men igenom den rikares tiltagande i renars antahl af honom wilie fördrifwas ifrån samma land för sine renars desto bättre underhållande, far den mindre förmögne lappen öfwer til Norrje och begiär böxell bref på samma landskap, bestående af fiell,

BERÄTTELSE OM LAPPAR OCH NYBYGGARE 69 gräsland och små siöar, effter han intet kan erhålla det eller något annat för sig sielf å swenska sidan, och eij heller will wara huusman hos denne eller annor lapp, som kan hafwa större swenskt skatte land än han för sine renar behöfwer; när han således fått det norrska böxel brefwet har han wunnit sitt ändemåhl och då wågar intet den rikare swänska lappen kiöra honom dän, för det tiltahl han sedan förwäntar sig i Norrje, när han kommer dijt at handla, som alla åhrligen om somrarne måste giöra till at afsättja en dehl af sine kalf eller lappmudd-skinn, som där högre än å swenska sidan betalas och det med norrska pgr, för hwilka han sig åter tillhandlar, den hos dem högälskelige drycken brennevin, som nu å swenska sidan at föras til och försälljas i Lappmarcken wid 100 d:r srmtz wite är förbudit, såsom ock litet salt, krut, bly, walmar och den starcka, swarta tobaken som både lappmänner och qvinnor röka och tugga. Hwilka wahror de ifrån swänska sidan, sommartiden, icke hafwa kunna, för kiöpstädernas långa aflägenhet ifrån dem, til 40 mihl och deröfwer, när de icke wid wintermarknaderne, som hålles allenast en gång om åhret wid hwarje hufwudkyrckia i Lappmarken, då kiöpmännerne komma dijt up och sälja dem sådane wahror, försedt sig med så mycket de åhret om behöfft; men å norrska sidan kunna de nästan få alt sådant i hwarje bondegård; dijt de kunna hafwa föga öfwer 1, högst 2:ne dagars gående eller resa til fots. 4:to Blifwer ock mången lapp under det han är öfwer i Norije, twungen att böxla det land han öster för Kiöhlen heller fiellryggen besitter, som för de norrska fogdarnes eller crono betienters egen winst eller nijtälskan för sin öfwerhet skie måste. Är det ett sådant land som någor annor en gång för de i 3:die puncten nembde ordsaker i Norrije böxlat och till skatt är antecknadt, så är det ingen bön före, at ock icke denne måste derföre nu til Norije skatta. Härwid bör man likwähl eij förbijgå at nemna det, som de danska dock sielfwa ännu eij omrördt heller til äfwentyrs fallit i deras tanckar, nembl:n at de lappar som bo långt wäster om landz kiöhlen och fiellryggen och nu wid gränsemätningen på norrska sidan lemnade, af hwilka rättigheten til skattens upbärande å swenska sidan reserverad är, som föruth nembdes, jemte flere andre

70 LORENS KRISTOFFER STOBEES för den ordsaken och på det sättet kommit at betala skatt til Swerige effter förmenande och all liknelse, aldenstund de om winteren icke kunnat bärga sin renmackt på norrska sidan, derest landet är smalt, för effterföljande orsaker skull J:o at winteren bittidare där infaller och det merendels med rägn och wåt snö, som formerar en jsbarck öfwer jorden och den lilla renmåssan där är, så at renarne den eij upgrafwa kunna. 2. Är där ringa renmåssa och knapt til 2000 renars föda, utan widt omkring farande, då likwähl en förmögen och wähl rik lapp kan äga det antahlet. 3:0 Är där liten eller ingen tall eller furuskog, hwars laf renarne älska ibland till sin winterföda. 4. Är landetz smala rimssa för denne tract at säija så wähl som längre fram, af bönder och fiskare bebodt, hwilka eij älska lappen sig förnära, til gräs landetz besynnerl. conservation om sommaren och hwit- el. renmåssans besparande för sig både winter och sommar, emedan bonden den nyttjar till sin boskaps framfödande, dem de gifwa af måssan åtminståne ett om icke 2:ne foder om dagen, hwilket maneer och så brukas å swenska sidan wid boskaps skiötzeln utmed gränssen i Herredahlen, Jemteland och af präster och nybyggare i Lappmarckerne, så wähl som de fläste bönder i Westerbotten. Utan at derföre med mehra taga sin undflycld på swenska sidan där utrymmet är bättre och till, ja öfwer 30 mihl innan något roterat bondehemman widröres då likwähl alla hemman i Westerbotten utan nybyggarnes i Lappmarken äro roterade och indelte, hwilken längd at flyttia sig uppå wintren öfwer är ändock intet tillräckelig, utan effter erhållit lof af bönder som hafwa widsträckt utmarck, emot en half eller fierdendels rens och några ostars gifwande, går ned på det bebygda land et och nästan til Öster siökanten med sina renar. Fiell lappens lefnad liknar derföre ganska wähl israeliternes wandring uti öcknen, i ty, de wandra stadigt men komma eij långt i sänder, eller ock som en fiell lapp sielfwer utsagt, kan wähl jämnföras med de fläste wilda diuren hwilka eij länge trifwas på ett ställe, emedan de eij wistas med sina renar och koija eller tiell öfwer 2:ne il 3:ne weckor hwarken winter eller sommar på ett ställe, utan börija straxt om

BERÄTTELSE OM LAPPAR OCH NYBYGGARE. 71 wåhren sin boflyttning ned ifrån siösidan upföre så at de i Uhmeå lappmarck wid början af april månad ell:r högst Tiburtij tid passera deras kyrckior Lyckselle och Sorselle samt medan elfwarne ligga fara up åth fiellen så at de i Korsmässo wecka äro där, och sedan färdas af och an fiellen omkring och högsta sommaren wistas til en god dehl på wästra sidan fiellen i Norrje och sedan wända om igen så tidigt at de 3:ne weckor för Michaeli äro utj swenska skogz landet, där de slackta deras gamla brun renar eller tiurar som då äro fetast, men honorne juhltiden, och hafwa deras stabodar til kiöttetz förwarande öfwer winteren och en dehl till wåhren, då de återkomma och renarne för magerhet äro til slackt odugelige. Jämwähl ock måste de den tiden wara i skogz landet för brunstens desto bättre utöfwande af de unga brun renarne som annars intet tålas hos waijorne eller honorne af de gambia, utan kiöras bort, men i skogen kunna undwika de gamlas åskådande, då alla honorne blifwa med kalf, som annars eij skedde: Sedan passa de sin flyttning effter som winteren med snöns myckenhet påkommer, dock äro de mäst åter i det nermaste wid ofwanförmälte deras kyrkior Simonis Judee ell:r Allhellgon mässotiden, sedan fullfölja de sin wandring så småningom alt längre oeh längre utföre; dock så lagandes att måst alla fyra lappbyarne utj Lyckselle pastorat och Uhmeå lappmarck som äro Uhmeå-, Wåpst-, Ran- och Gran- byn äro på några mihl omkring kyrkiorne marknadz- terminerne därstädes d. 9 januarij och 24 februarij. Ordsaken till en sådan continuerlig fiell-iapparnes flyttning, af och an, får man dock wähl intet aldeles tillräckna dess egit ostadiga och wilda sinne, utan ock effterfölljande skiähl, 1. Renen, som med rätta bör bära det namnet af det han sielf är ren och snygg, och tåler eij hwad orent är, älskar eij det gräs han några gånger öfwerfarit och trampat utj, derför måste han föras i nytt bete sommaren om. 2. Till fiells måste han, för mygg, padebåskin, trumpe och flere slagz ohyra som honom i warma sommaren i skogslandet plågar, men i fiellen uppå den kalla snön, och af det där merendels altid blåsande starcka kalla wädret niuter lisa och befrijelse derifrån.

72 LORENS KRISTOFFER STOBEES 3. Fiellappen som är i Uhmeå lappmarck Wåpst- och Ranbyen med några fåå af Granbyn hafwa intet skatteland utj skogzmarken och således eij heller måsseland och winterbete för sin renhiord, utan måste det leija af Uhmeå och Granbyens lappar som äro fattigare på renar, men hafwa stora skattelaud och föda sig om sommaren mäst af fiske och wintren af det han får af fielllappen för betet på sitt land. Fiell-Iappen får således eij längre wara på hwart ställe än ägaren honom tilstäder, eller och at hwitmåssan tillräcker. 4. Hwit eller ren-måssan blir om sommaren effter en dagz sohlskin ell:r blåst så torr och skiör att den under föttren söndersmulas, hwarföre en stor renhiord kunde på kort tid, åtminstone få åhr, förskiämma alt måsslandet, om de hela sommaren om, skulle gå på ett och samma ställe, hälst som måssan långsamt wäxer och innom 30 åhr är knapt så tiock och stor att bonden eller nybyggaren återigen kan taga den til sin boskaps föda, å den ort han förut den uprifwit och sammanhämtadt. 5:to. De renar som en gång warit til fiells trifwas sedermera sommartiden eij uti skogen, utan längta, tränckta och gifwa sig sielfwa dagel:n dijt up åth, så at han will fortare dijt, än lappen, som understundom har swårt at hålla honom hos sig, utan twingar lappen mången gång at fortare skynda med upresan än han sielf will. 6. Den som hafwer en stor renmackt som de flästa fiellappar äga til 1,000 a 1,500 och deröfwer, så kan han eij medhinna, at giöra som skogs-lappen wid sine och elda eller röka omkring dem hela sommaren, då warmt är och de til miölknings hafwa renarne instängde uti sine renshagar, hwilket beswär skogslapparne af Arfwidjaurs församling i Pitheå lappmarck dock icke giöra sig, med ox- eller kiör-, brun- eller tiur, och de unga renarne, utan med miölkrenarne och deras kalfwar allenast, i det de låta alla öfrige gå såsom wilda, skogarne omkring hwart dem lyster, utan acktning; se och allenast ehter dem en gång om sommaren och när bruntiden med winteren nalkas, sambia dem tilhopa hwar til sin hiord, dereffter de til wåhren sammanhållas och någorlunda acktas. Att eij wara för widlyftig med det som rörer fiell-iap-

BERÄTTELSE OM LAPPAR OCH NYBYGGARE. 73 pens ostadiga lefnad och boflyttningar med mehra renen och lapp handteringen angående, som eij hörer til mitt undersökande och anförande, will jag härmed sluta det ämnet, och begifwa mig åter til mitt rätta ändamåhl, som är gränssen angående. Dock om jag med Eders Kongl. Maij:ts nådiga tillstånd får Om rikets. ~~~ lof att yttra mma tanckar om lappmarkens bebyggaade och up- kens vidan odlande som många omtahla och för ganska nyttigt och möijeli- bygga?de ( git hålla så skall jag det som kortast giöra. liden. At hela den wida sträckning som lappmarkerne bestå utaf, skulle af bönder och åkerbrukare kunna uptagas, det är ogiörligit. Några ställen närmast det bebygda landet och utmed de stora elfwarne som hwarje lappmarck igenomlöpa, och hwaraf lappmarkerne bära sina namn, såsom Uhmeå, Piteå och Luhleå, hwilka gränsse commissionen igenom gådt, kunna wähl finnas tienlige för en flitig, drifwande och förmögen man at upodias och til åker beredas, fast grödan är ganska owiss; det alla nybyggare redan förnummit som sig där nedsatt hafwa, til ungefähr 24 st. i Uhmeå lappmarck, 7 i Pitheå och Arieplogs försambling, samt 11 uti Luleå lappmarck; men en fattig karl kan intet få sig någon åker, emedan til den fordras långt mera giödzel än af honom kan sammanbringas och på andra orter betarfwas, om icke igenom tidzens längd til 3 a 4 skiähl, som de det räckna, el. 1/2 tunna högst 1 tunna, som är 8 skiähl; hwilket ändock ganska få af desse jnbyggarne äga; då likwäl en dehl äro öfwer 100 åhr gambia. Örträsk iuhmeå lappmarck är det endaste som brackt sig till någon större högd. Hit intils hafwa alla nybyggare effter de äldre och senare författningar eller privilegier för dem som uptaga nybyggen utfärdade, allenast betalt til Eders Kongl. Maij:t och Cronan lika skatt som lappen förr giordt af samma land, sedan han ändock til på kiöpet niutit 15 til 20 a 25 frijhets åhr; så at cronan derwid utij inkomsten intet wunnit. Skall en sådan frijhet för jordeboks skatt, mantahls pgr, contribution och indehlning med flere onera, altid continuera, åtminstone många secula igenom, som skie måste, om någre unga karlar af nybyggare söner och andra skola upmuntras at angripa detta wärcket och lappmarkerne blifwa bebygda; så winner ju cronan intet utj sine

74 LORENS KRISTOFFER STOBEES inkomster det minsta och publicum eii heller på annat sätt, än något mehra man-bart folk utii riket til äfwentyrs kunde ernåes. Men hwad är det då mer, när de för wärfning, utskrifning och rotering skulle befriias, som wara borde, om förökningen skulle winnas. At af nybyggare förwänta spannernåhls försträckning til det öfriga landetz innewånare är i anseende til hwad ofwan förmält finnes utan hopp, ty 100:de åhrige nybyggen kunna intet föda sina brukare med kokemiöhl af korn, som är deras ~ndaste utsäde, utan betarfwa försträckning av den gambia landtmannen, mindre meddela något med sig. Boskapsskiötzel och fiske är den endaste handtering och säkraste föde-krok för nybyggaren; af de begge dehlarne, kan wähl den, som är något för sig kommen, meddela sina landzmän liten understöd emot säd och andra nödtorffter i betalning. Men om han det och skall kunna göra, behöfwer han, som alla nybyggare mäst hafwa, ett par mihls landzskap på alla sidor om sig, som han är rådande öfwer. Han behöfwer det nemde iag, och det i anseende til största dehlen af landetz ofruchtbarhet. Utan den ringa hårdwalls äng som han igenom giödande omkring nybygget kan förwärfwa sig, äro myrorne dem, som skola föda boskapen som säkrast, hwilka han eii får slå offtare än hwart tredie och högst andra åhret, om de äro rätt goda, will han 1 börian gå tätare på än hwart annat åhr bärga dem. kommer han i mistning af all gröda. De til höbärgning dugelige myror, äro eii häller så tätt på hwarandra at iu han har af nöden den omskrefne widd omkring sitt hemman, om han skal kunna underhålla, som de flästa hafwa, 10, 12 a 15 boskapz nöt. Uti Lulnå lappmark är wäl en nybyggare som föder 20 boskapz creatur, 1 häst, och snart sagt 100 får, men exempel utan like: bruksdrifften som warit där, har satt honom på så goda fötter. Elfstranden är näst myrorne, på en dehl ställen, den andra större utwägen till boskapens underhållande; den är wähl bättre än myrorne, men långt osäkrare, ty några åhr å rad gå mången gång om, då floden wid bärgningstiden, antingen skylier bort gräset eller och med sand så betäcker det, at liian sedermera eii kan bäras deruppå; å andra ställen skiärer hon bort gräsmarcken och strör den på sin bottn. Många åhr gå åter förbii, innan isstycken om

BERÄTTELSE OM LAPPAR OCH NYBYGGARE 57 nas oavsiktligt lämnade upplysningar anteckna "allehanda förefallande curiositeter" eller kombinera iakttagelser och intryck till skildringar, vanligtvis i den ekonomiskt spekulativa tidens anda utmynnande i mer eller mindre välbetänkta förslag till det stora nylandets intensivare och rationellare utnyttjande. De viktigaste av dessa framställningar, Daniel Tilas' och Laurent Lindgrens "Beskrifning om de kring siön Fämund i riksgräntzen mot NOlTige vid Österdahlarna och Härjedahlen belägna skogars och fiellbergs beskaffenhet" samt Tilas' "Härjeådalens känning" (1741-42) och "Jemtelands känning" (1742-43), båda berörande blott omstridda trakter, utgöra självständiga avhandlingar, andra åter gömma sig i brevväxlingarna eller äro insprängda i relationer och akter, brytande dessas ämbetsmannamässiga fakticitet med mera subjektivt färgade uttalanden och reflektioner. Materialet i alla dess här antydda skiftningar har i ett syfte systematiskt utnyttjats av J. Qvigstad och K. B. Wiklund i andra delen av renbeteskommissionens viktiga aktsamling "Dokumenter angaaende flytlapperne" (1909); ett annat exempel på källornas art och värde erbjuder Nils Marelius' d. 10 december 1755 daterade "Anmärckningar wid 1755 åhrs gräntse charta emillan Swerige och Norrige", avtryckt av M. Carlson i "Bidrag till utredning af den värmländska afvittringsfrågan" (1915). Bland dem, som i väl genomarbetad form framlagt och under ett klart fattat, noga genomtänkt syftemål inlänkat sina iakttagelser från fjällbygden, förtjänar författaren av nedan återgivna berättelse om lappar och nybyggare, generalmajoren Lorens Kristoffer Stobee, ohestridligen att nämnas. Den gamle karolinske officeren - han var född ]()7G -- är ju omtalad för den drastiska komiken i äventyren vid hans flykt ur den ryska fångenskapen, då en dödad hjörn med all heder begrovs i hans ställe, medan han själv i en köpmans skepnad listade sig undan sina väktare och sedan dolde sig förklädd till amma, tills han kunde komma över gränsen; jämväl i den politiska historien nämnes han på grund av sin oförfärade och nitiska kamp för hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp och det därav mot honom uppjagade partihatet, som förgäves sökte tillfredställa sig gcnom de ökända anläggningarna mot honom 1720-22 1). 1) Se Biograhiskl lexicon, 16 (1849) och C. G. Malmström, Sveriges politiska liistoria, 1-2 (18H3, 18(5).

BERÄTTELSE OM LAPPAR OCH NYBYGGARE. 75 wåhren hinna undanrödja den skogen som dereffter widtager på stranden, och breder nybyggaren ny ängzmarck igen, der sådan tienlig marck finnes, effter nybyggaren sielf det sällan gör, eij heller tid hafwer, som han mäst dagel:n sommaren igenom måste som ankan flyta på wattnet, at skaffa sig födan ur diupet. Sielfwa höanden är fisken eij säker om lifwet; ty den hungrige nybyggaren söker om natten och morgonstunden först effter honom, til lifsuppehället, medan han giör det andra arbetet; så framt wäderleken will medgifwat. Fogelfång om hösten och wintren understödjer wähl dess huushåld något, annars skulle han sedan jsarne så starckt betäcka watnet och fiskarne, at han eij kan komma efter dem, snart sagt, swälta ihiäl. Tiärusiuderij skulle wähl synas vore ett medel hwarigenom desse lappländske orters upodlare kunde tilskynda sig af sitt arbete, mehra brödföda än de nu hafwa, och undslippa äta färska fisken osaltad och utan bröd; de äro dertil eij heller obenägne, mindre olärde, ty wid hwart nybygge utij Luleå lappmarck åtminstone, finner man til husbehof en tiärdahl inrättad; tiäru stämbior skulle i många tider eij blifwa för dem någon brist uppå, om de änskiönt wore 5 a ö dubbelt så många till; ty all skogen ligger full deraf och så beqwämelige at tilgå, at de eij betarfwa dem upbryta, emedan wädret har dem redan för honom beredt; men hwad är det mehr'? Det förslaget stannar dock af de många swårigheter derwid äro, såsom: 1. Skal dertil wara god och starck manshielp, s0lil; på de fläste ställen saknas, ehuru alla nybyggare merendels äro wälsignade med många barn, och den fattigaste på andra håfwor, är rikeligast begåfwat dermed; dock är gossarnes antal merendels minst. För födobristen skicka de dem ut på landet at tiena, tils krigztider infalla, då willja de gierna förswara dem hemma, om de äro så stora at de duga dertill. 2. Faller snöen merendels alla wintrar så djup at de med stor möda kunna komma til stumblorne, änskiönt de ligga ofwan jorden. När de skola kunna komma till skogs effter dem, måste skahren wara så starck på snöen at den bär hästen eller oxen, då beswäret derigenom ökes. Och när snön är lös, går dragaren igenom, som hindrar honom ifrån detta arbetet.

76 LORENS KRISTOFFER SlOBEES :l. Få de nu änskiönt fram tjäruweden och densamma lyckel:n bränd, så möter dem åter den odrägligheten med afsändningen, at han är för lång. Och kan eij komma fram til kiöpmannens lastagie platz; wintertiden för wägens längd skull och sommartiden för de många måtkor och forssar som elfwarne öfwer alt äro beswärade med, alt effter som de bo högre up i landet. Man wet hwad svårighet de hafwa i det bebodda landet såsom Öfwer Calix sockn och Scheleffteå med flere ställen, at få sin tiära 'neder, som allenast är 6 til 7 mihlen, och hwad möda borgaren derwid hafft at förmå almogen dertill, som likwähl kan räcknas äntel:n hafwa jämte smörhandeln, satt en dehl utij så godt wä41 stånd, at borgaren snarare står i deras skuld än något af dem haf wa at fordra; lika som en dehl af Ångermanland wunnit och tiltagit igenom sin fina och flitiga spånad och wäfnad. 4:de. Swårigheten är den, at winteren öfwer, hinner nybyggaren föga mehr än ifrån dess långt aflägssne myror hemkiöra fodret til boskapen, och dess qwinfolk at dem ryckta, fodra och med warmt wattn eller sörpa underhålla. Renrnåssan at hemföra fordrar ock sin tid, som de eij kunna kiöra många lass om dagen, eij heller taga mycket på åt gången, för den tyngd som js.m förorsakar, af hwilken måssan är sammanfrusen, til så stort stycke, som den sammanlagde högen bestådt utaf. Äfwen fordrar wedkiörslen sin tid, som eij ringa är, emedan elden i spisen, hwarken natt eller dag nästan slåcknar. Om qwällarne måste det och nödwändigt brinna, til deras lysande, effter de bespara talgen, om de någon samla kunna. Dess fogel-flagor och andra giller skall ock dagel:n effterses, om räfwen eij skall wittja i stället för ägaren. Biörnhyden att upsöka, äro honom eij af mindre angelägenhet. Annor wille1>råd at effterspana försummar en dehl eij heller. Räf saxarne skola ock utläggas och gråwärcket eij förloras, då det så wähl som nu skier, med 8 öre koppar:tt betales; hwarpå han eij betarfwar öda krut och lod, utan med sin båga af snart sagt, den högsta gran, ekornen fäller, och dertill, hela sin lifstid, kan nyttia några få kolfwar eller runda swarfwade trä pilar; hwilka äro som ett trä betzman giorde, dock med 3:ne rador af örne- eller kiäder-fiädrar på

BERATTELSE OM LAPPAR OCH NYBYGGARE. 77 sidorne af det smala, för desto rättare gång skull, åsatte; med klotet träffar han ekornen, ja och mården och kiädern, att han måste besöka med sin tyngd den låga marcken, då båg skytten eij är sen at förekomma diuretz ~terqwicknande, om det eij skulle tii dödz träffat wara. Fastnar träpihlen i granqwistarne, giör han sig wähl den mödan och klifwer up effter honom, kan han eij komma up i furuträdet, räcknar han det för ingenting, at nederfällat, ehuru pihlen eij kan wara öfwer en styfwer wärd. Getter at underhålla til en stor myckenhet och det allmänas understöd kunde man wähl tycka desst nybyggare boröe wara för_ sedde med, eller åtminstone kunde äga, fast de det nu på inga el:r i det minsta på ganska få ställen, till ringa antal, hafwa. Alla de nybyggen, som wid up och nederresan af de till gränsse commissionen utsände, besökte blifwit, hafwa alsinga ägt. De skulle nog kunna föda dem, utan at befruckta skogarnes ruinerande utaf dem, emeda'n furuskogen öfwer alt merendels är tunn och gles, samt nästan urgammal, och alsingen liknelse tii unga träns upwäxande i stället til de åldrigas afiösande. Det står ock fast, nermast fiellen och fiellmarkerne är all annor skog förtorkad, utom löfträden som conserwera sig, så äldre som yngre, men af de andre slagen skall man äfwen som längre ned i Lappmarken, och i det minsta tii 12, 15 a 20 mihlen ifrån gränssen, intet finna någon ung telning uprinna. Det ser också ut, som skulle med tiden fiellmarcken blifwa alt större, och skogzlandet endast igenom tiden, där så aftaga, som utj den bebygde dehlen af landet skier, igenom för mycken brukning. Hwad nytta som det allmänna nu hafwer så ock kan förwänta i framtiden af en lappmarckisk nybyggare, kan af hwad förmält är lätt uttagas. Hwad skada han deremot förorsakar det allmänna igenom sitt wistande på den orten, så wida ingen bruksdrifft der funnes, som undantagas bör, måste man åter heskåda å andra sidan. 1. Den så kallade bebodde dehlen af Wästerbotten, som kan räcknas til 6, 8 a 10 mim ifrån Öster siön, är så gles upodiad, at på flere ställen, några mihl kunna täljas emellan gårdar och byarne, til den dehlens nyttiande sacknas nu desse, som dock

78 LORENS KRISTOFFER STOBESE nödigare wore at först åtminstone få i bruuk, som långt mera gagn med sig bringa skulle, eller ock 2:do Fattas detta folcket wid regementets recruterande. 3:tio Förlikes desse nybyggare sälllln med lappen, som han will hafwa alt under sin ägo, derföre att twinga lappen med sina renar långt ifrån sig, förbränner mången illa sinnad nybyggare all hwithmåssan af jorden, på ] mihl eller par utan om sig, och hälst där hwarest lappen tillika har sitt fiske; giör marken således onyttig för renarnes bete, och lappen blir nödsakad sielfwilligt öfwergifwa fisket och följa sina renar åt, til annan ort, längre bort; hwarigenom han mången gång blifwer utan land, kommer en annor lapp til förfång och måste omsidor förlora sin ren-hantering och annan näring; hwaraf och mången tiggare lapp kan upkommit, så wähl som af andra på renarne tilstötte olyckor. Utom den skada han förordsakar för lappen utom sitt egit så kallade district, så betager han 4:to Lappen den platzen at nyttia som nybyggaren innehafwer, lappmarcken blir så mycket mindre för lappen. Den ena tränger ut den andra, så at den ytterst bor måste söka sig annat säte. Der igenom har händt, dock utan skada ännu, at Uhmeå lappen flytt tu Åhsille lappmarck, Åhsille lappen til Jemtelandz fiellen, och desse jämwähl in utij Herjeådahlen. Det kan ock ännu gå widare innom sielfwa riksgränssen, så at de kunna utwigda sig, ända in utj Dahlarne ofwan Serna, Hede och Idre socknar, om desse senare allenast willja dem tillåtat, för deras wild-rens och annor jackt skull, som är de socknars mästa uppehälle. Så länge så tillgår ock rum finnes på swenska sidan, och lapparne äro så wähl sinnade, at de söka effter de orterne går det wähl om; men en dehl fråga intet dereffter, utan gå utur riket aldeles, såsom Rick-Torckel af Åhsille lappmarck tilförrene, en man om 1000 til ]2 a 1500 renar, ehter berättelse, har flött öfwer på norrska sidan, wäster om det stora Börje fiellet; andra hafwa wähl så ock giordt, fast man det til hwar ock en persons namn just intet wet. De nödgas ock dertill, om lappmarckens bebyggande skall continuera, och det alt mehr och mehr. Norrska riket för dess smalhet såsom angränssande emot Uhmeå, Pitheå Luhleå och Juccasjerfwi

BERÄTtELSE OM LAPPAR OCH NYBYGGARE. 79 med Enoteckis tingz lag uti Torneå lappmarcker, kan eij bärga just rätt många, dock saknas de i swenska renskins handeln, utan lära de twingas at gifwa sig öster ut öfwer ryska gränssen; der de lära finna utrymme nog och wähl blifwa emottagne. De lappar som.redan satt sig på norska sidan, til en dehl twungne dertill af bristen för dem på skatteland och sommarbete å denne sidan, bruka merendels det knepet oss til skada, medan ännu på swenska sidan är bättre winterbete för renarne af hwitmåssa och furuiaf, at de med sine swenska släktingar och wänners renhopar, öfwerskicka sina med tu större dehlen, men siälfwa blifwa qware i Norrje. 5:to Skadar nybyggaren grufweligen skogen, til saknad om bergwärcks anledningar skulle gifwas, förutan den orsaken och de ställen som nämbde äro till lappens fördrifwande, jämwähl å andra til bättre betes winnande för sin boskap, igenom brännande sommartiden, då jorden är torr, hwarmedelst några mihls skog under stun~om kan utgå, som till största dehlen aldrig repar sig, derför ser man stora tracterne stå förtorkade. Nu kommer man slutel:n at jämnföra publici nytta af begge desse personer nybyggaren och lappen. Sedan intet hopp är om åkerbruket, och ringa bewändt med jemn!ön ängzmarken, tiäruhandeln har så myoken swårighet, och getter emillan t hafwa de inga. Fisken och foglen äter nybyggaren mäst up sielf- nyb;.~:a~ wer; så blifwer litet eller intet öfrigit, som han kan aflemna, effter lapp. såsom nu mäst tillstår hoos de fläste nybyggare. Jag will dock considerera och betrackta dem, såsom de borde wara och långt mera för sig komne. Så att jag skattar dem kunna försälija till andra på annat sätt närande lemmars födande och klädande utj riket, 5 il. 6 lispund smör, 2:ne slackte creatur och hela ~:ne decker get och bockskin åhrligen, såsom rätta nybyggare de der af boskapz skiötzeln lefwa borde. Det hinner likwähl intet up emot lappens afkomst. En lapp som är rådande öfwer 800 till 1000:de renar, nöijer sig gierna med så stort skattelandz widd, som om skrefwit är, att nybyggaren tar för sig. En sådan måste åhrligen afiåta i swenska handelen 1:0 50 il. 60 röda kalfskinn, som til sämbre foderwärk brukas,

80 LORENS KRISTOFFER STOBEE 2:do 40 til 50 och deröfwer swarta kalfskin, til de så kallade lappmuddars förfärdigande. 3. Kan han utan skade sälja 8 il 10 st. renar til slackt åth bonden, borgaren och andra, som ock nogsamt skier, ty få hushåld äro i Westerbotten som eij hafwa renkiött i sitt wisthus. 4:to Wintertiden slacktar m~rendels lappen för sig och sitt hushåld 1 god ren i hwarje wecka, utom höst slackten af de öfwerflödige gamblare brun-renarne, föryttrar således i det ringaste 30 st rens-hudar. 5:to. Öfwerlåter många wählsmakande renstungor, warma muddstöflar, skoor och handskar med mehra. Detta öfwerstiger långt wida nybyggarens producter i wärde och nytta. Renshudame allena, gifwa den norrländske kiöpmannen god winst. Och huru omistelige äro de jämwähl icke för regementemes beklädande, så wähl som til andras nyttjende, utrikes effterlängtas desse rendiuren och igenom renars planterande, ombeflitas at kunna winnas; men här mindre acktas de intet allenast, utan och på sådant sätt willja fördrifwas. I öfrigit förstår lappen äfwen så wähl at fiska, gildra och bruka båge som nybyggaren. Han har och dertill bettre tid, ty hööbärgningen, höö och wedkiörslen, med flere bonde arbeten, hindra honom intet derifrån. Af lapp barn har lähnetz regemente fått så många' recruter som af nybyggare barn. De hafwa ock warit så nögde att tiena som någonsin de senare. BIef det folckslaget upmuntradt och tilhyfssadt, skulle det eij heller dertill blifwa otienligit, som ibland det släcktet finnes äfwen så stort och starckt manskap som ibland andra. Äro och redan goda skijlöpare, &om utj en winter campagne, giör större nytta än både de ryske husarer och cossacker. Detta ware nog om desse mina tanckar, hwilkas framförande Eders Kong!. Maij:tt med onåde icke täcks uptaga: förfogandes mig fördenskull til mitt rätte ändemåhl och continuerar berättelsen om 1744 åhrs gränsseförrättnings arbete.

58 LORENS KRISTOFFER STOBEES Det är dock ej endast så sagolika äventyr och en förtjänstfull ämbetsmannagärning såsom fortifikationsofficer, landshövding i Göteborg och flerårig ledare av det stora gränsverket, som kan göra Stobee berättigad till en stunds uppmärksamhet. Han var tydligen en man med utpräglat temperament och icke ringa intellektuell rörlighet, icke främmande för de klassiska auktorerna, mottaglig för tidens innerligare religiösa strömningar och därjämte utrustad med en håg för praktiskt tillämpad naturvetenskap, som kom honom att syssla med kemiska rön och helt naturligt beredde honom en plats bland vetenskapsakademiens första ledamöter; ett urval ur hans omfångsrika bibliotek, som under namn av Stobeiska donationen tillfallit Lunds universitetsbibliotek, bär ännu vittne om hans lärda och vittra intressen. Hans berättelse om lapparna och nybyggarna röjer ej så litet av hans intellektuella utrustning. En skolad, vaken och mångsidig iakttagelseförmåga, ett självständigt omdöme och ett även till kulturhistoriska och etnografiska fakta utsträckt men dock på ett bestämt praktiskt mål inriktat intresse gör sig gällande däri. Stilen äger ej det förfinade behag och den logiska klarhet, som kan prägla den klassiska ämbetssvenskan, då en vitter och konstförfaren hand för ett ögonblick övergår från juridikens abstrakta deduktioner till den historiska skildringens konkretare framställningssätt. Men den har nog mycket av träffande, rättfram saklighet och personlig egenart för att läsas med nöje, och stundom skymtar i en oväntad bild eller. ett kryddat uttryck den "gladlynta framställllingsgåva", som i Stobees enskilda brev skall ha ägt ett friare utlopp. * * * Berättelsen om lappar och nybyggare är hämtad ur en till K. Maj:t ställd "Riksdags-relation om norrska gränsse commission åhr 1746", vilken' i original förvaras hland Stobees skrivelser till K. Maj:t i serien Danica i svenska riksarkivet. Relationen utgör i sin helhet ett sammandrag av de vidlyftiga akterna från' förhandlingarna med danskarna och den förberedande gränsmät-

BERÄTTELSE OM LAPPAR OCH NYBYGGARE 59 ningen. Då kommissarierna själva merendels ej åtföljde sina underordnade vid den krävande förrättningen ute i terrängen, äger relationens detaljuppgifter om lapparnas flyttningar och skatteförhållanden sekundärt värde i förhållande till det av Kvigstad och Wiklund meddelade primärmaterialet men har här ej kunnat uteslutas, då Stobees argumentering skulle hänga i luften utan den inledande sammanfattande skildring av lapparna, som kontrasterar mot hans skildring av nybyggarna. Stobees reflexioner avse visserligen att vara vägledande Jamväl för de svenska statsmakternas avgöranden i gränstvisterna, men det ligger ju i öppen dag, att detta syfte ej varit bestämmande för den här utbrutna berättelsens ekonomi. Den behärskas i stället helt och hållet av ett av de svåraste problem, som sedan gammalt sysselsatt den svenska skogs- och nybyggespolitiken. Ej blott naturmarkerna i Norrland utan även de stora allmänningsskogarna söderut erbjödo ofta skogslöparen möjligheter att draga sig fram utan att underkasta sig odlandets och åkerbrukets mödor. Det självvuxna fodret kunde alltid räcka till att underhålla några kor och småkreatur, litet fyllnad i den dyra och knappa köpsäden hämtades kanske från någon täppa vid kojan eller svedjelandet och i övrigt fick skogen släppa till vad som behövdes. Det säger sig emellertid själv, att en sådan tillvaro måste leda till rovdrift med fisk, villebråd och skog utan att ändock skänka mer än livets knappaste nödtorft. Därför var det na-' turligt och utan tvivel principiellt riktigt, att den svenska skogslagstiftningen sedan gammalt förde en skarp strid mot dem, som kommo på skogarne strykande och utan lov och minne svedjade eller nedsatte sig där. Dem skulle man, hette det i en gammal drastisk. bestämmelse, fritt söka fånga och såsom andra skadedjur beflita sig om att avskaffa. Sitt mest bekanta uttryck fick ju denna politik i behandlingen av de finska nybyggarna på de svenska skogarna, men även andra skogsmän, såväl svenskar som kringstrykande lappar, fingo opartiskt pröva lagens hårda hand och hälsosamma tuktan till ordnat arbete. Lika angelägen som lagstiftningen val' att förhindra en osund proletariatbildning på skogarna, lika stor vikt lade den emellertid vid att de vidlyftiga

60 LORENS KRISTOFFER STOBEES ödeskogarna måtte byggde och förbättrade varda. 1) Särskilt vilade denna uppgift på landshövdingarna i de norra länen och har även av många bland dem fullföljts med nit och allvar. Det var ur en dvlik åtgärd och det en av de allra märkligaste, dd problem framväxt, som så starkt fångade Stobees intresse. År 1673 är ett märkesår i Lapplands historia. Då utkom.rohannes Scheferus' berömda "Lapponia", och då vidtogos även flera i landskapets utveckling djupt ingripande åtgärder, nämligen nydanandet av den kyrkliga ordningen därstädes 2) samt utfärdandet av "Kong!. May:tz special privilegium för nye bergwerks inrättande och cultur uti storförstendömet Finland samt Norländerne och Lapmarken" d. 9 augusti och.. Kong!. May:tz placat angående Lapmarckernes bebyggiande" d. 27 september. Det synes ganska klart, att samtidigheten mellan dessa händelser ej kan vara en tillfällighet, och det kan också påvisas tvenne personer, som för dem alla spelat en viktig roll, nämligen Magnus Gabriel De la Ganlie och Västerbottens högtförtjänte landshövding.johan Graan. Lapparnas som andra jägar-, fiskar- och herdefolks hushållning gick ju ut på att producera ett överskott av "ätande och nötande varor", som särskilt i en period av primitiv naturahushållning skänkte dem, deras byte och deras hjordar en stor betydelse. Vid sidan av det ursprungliga intresse, som härigenom alstrades och som vi ha att tacka för våra äldsta mera ingående underrättelser om (lem, kunde det främlingsartade, gåtfulla naturfolket inne i Europa ej undgå att väcka en undrande nyfikenhet. Gustav Il Adolf gav, då han släppte sig lös, på sitt livfulla sätt ganska dråpliga uttryck åt en "nordisk rennäsans", som ej minst hämtade näring ur Norrlands jungfruliga naturrnarkel', och när han strävade att bevara och utbygga ett vänskapligt förhållande till.johan Georg av Sachsen, var en gåva av några renar med en lappgosse och en lappflicka 3) bland de uppmärksamheter, varmed ') Skogsordningen 1647 8. 2) Se härom E. \V. Hfergman], Anteckningar om Lappmarken, särskildt med hänseende till kristendomens införande därstädes (Hist. tidskr. 1891, s. 21\l). 3) K.' G. Helbig, Gustav Adolt und die Kurflirslell von Sachsen und Brandenburg 16:;0-1632 (1854), s. 3.

BERÄTTELSE OM LAPPAR OCH NYBYGGARE 61 han sökte vinna insteg hos den otillgänglige fursten (1615). I själva verket synas lapparna och dems renar ha varit ganska välkomna bland lejon, björnar, apor och andra exotiska djur, som gåvo de höga herrskapen deras ro..jag har antecknat, au en liknande gåva 1665 sändes till konungen av Frankrike 1), och en rengåva, denna gång till hertigen av Wiirtemberg, är det också, som inleder, väl ej De la Gardies och Graans förbindelser men deras - bevarade - korrespondens om de lappska förhållandena 2). Otvivelaktigt var ej heller De la Gardie personligen främmande för exotiska samlarinstinkter: hans "museum" rymde enligt en uppgift av Schefferus i förorde~ till "Lapponia" etnographica från Lappmarken. Det är ju emellertid välbekant, hur detta naiva "curieusa" intresse hos honom utvecklades till en sällsynt fruktbärande vetenskaplig impuls, som vi väsentligen hava att tacka för tillkomsten av Schefferus' berömda arbete och särskilt för anskaffandet av det betydelsefullaste materialet till detta. Även härutinnan litade han med framgång till Graans nitiska tjänstvillighet 3). l) Landshövdingen i Västerbotten Johan Graan till K. Maj:t d. 15 ma.i 1665 (i riksarkivet, liksom i det följande citerade arkivalier) ') Magnus Gabriel De la Gardie till Johan Graan d. 20 augusti 1669 (koncept), Graan till De la Gardie d. 20 sept. och 20 dec. 1669 samt 20 jan. 1670. Graan skänkte De la Gardie den lilla renhjorden, bestående av "een skön körerehn, den iagh sieh i Lappmarcken någre mijl körde till at pröfwa honom, fyra brunrhenar och tjugufämb waijor eller rhenar som hon äre", dessa dräktiga, varför transporten måste ga långsamt. Till körrenen sändes "en kummerska, som en åker uthi, och ett wackert tygh". Djuren voro unga, "effter dhe förmehnes helst lefwa, enär dhe komma till fremmandhe orlher". De åtföljdes aven lapphustru och två hennes unga söner. 3) Graan till Ile la Gardie, Umeå d. 6 mars 1672, svar å ett brev av d. 10 december 1671 med påminnelser "angående de vnderrätte1ser, som antiquitets eollegium begiärer af prästerskapet här i landsorten, om lappernes vrsprungh, seder och lefwerne". Graan refererar till ett sitt brev av d. 9 december 1671 om huru han begärt dylika upplysningaravkyrko herdarna Erik Plantin i Umeå och Olof Graan i Piteå samt Johannes Tornreus i Torneå, vilka alla lovat göra sitt bästa. På en resa från Österbotten hade Graan nyligen talat med Tornams och Graan, då han förnam, "att bem:te pastores hafwa warit tillsan lmans och communicerat medh hwar andra om detta ärendet"; de hade då utlovat att insända sina arbeten med det snaraste. Plantin åter hade redan skickat, vad han hade, enligt Schefferus' förord - jämte brodern Zakarias Plantin - fadern Olaus Petri Niurenius' skrift. Närmare.upplysningar om de här nämnda och andra till Scherrerus' förfogande ställda manuskript återfinnas i förorden till K. B. Wiklunds avtryck därav i Nyare bidrag till kännedom om de sv. landsmålen och sv. folklif, 17 (1897 o. följ.).

62 LORENS KRISTOFFER STOBEES Varken De la Gardie eller Graan stannade emellertid vid det teoretiska intresset för Lappmarkerna. Vid ett personligt sammanträffande hade De la Gardie en gång uppmuntrat landshövdingen att ägna ett särskilt intresse åt skolväsendet och bergverkens utveckling, och enligt Graans eget vittnesbörd ej minst till följd av denna hans uppmaning företog sig landshövdingen att vid årsskiftet 1669-70 besöka Lappmarken 1). Då Graans resa blev av den aldra största betydelse, har sålunda De la Gardies rika, mångsidiga intresse och förmåt>a att ge andra väckande impulser även på detta område gjort en viktig insats. Om resans yttre förlopp är blott att anteckna, att Graan på nyåret i Lycksele höll ting med allmogen från Umeå lappmarks fyra "byar" Umbyn, Granbyn, Ranbyn (Lais) och Vapsten. Om sina erfarenheter och rön under densamma har han avgivit två stora berättelser, till bergskollegiet d. 22 februari 1670 samt till K. Maj:t, odaterad men ingiven d. 20 oktober s. å. 3), vilka äro av ett intre~se, som kunde göra dem väl värda ett utförligare referat. Särskilt vore det frestande att dröja vid landshövdingens upplysningar och förslag om bergverken, om lapparnas användande till körslor för dessas räkning och om deras av denna börda och andra orsaker alstrade benägenhet att "avvika" till Norge eller till de södra landskapen, där de såsom tiggare blott blevo en landsplåga. Här måste det dock räcka med att endast antyda detta större sammanhang för att ge det rätta perspektivet åt ett annat förslag, varmed Graan efter sin resa framträdde, nämligen' hans plan till Lappmarkens kolonisation. Vid den tid, då Graan besökte Umeå lappmark, var den ordning, enligt vilken varje lappfamilj hade sitt särskilda skatteland, i full livskraft, och det uppstod då hos honom tanken att ge reda åt dessa i mycket flytande förhållanden genom att låta upprätta en verklig jordebok över Lappmarken, som ej blott skulle utgöra en uppräkning av de skattskyldiga lapparna utan upptaga själva skattelanden med deras förmåner i betesla'nd, fiskträsk och djur- 1) Graan till De la Gardie d. 20 dec. 1669. 2) Bergskollegiets brev och suppliker 1670: 1; landshövdingens i Västerbotten skrivelser till K. Maj:t

BERÄTTELSE OM LAPPAR OCH NYBYGGARE 63 fång på samma sätt som hemmanen och deras förmåner upptogos i de vanliga jordeböckerna. Ett utkast till en dylik jordebok, avsett att ådagalägga företagets möjlighet och omfattande de fyra lappbyarnas hela område, hade också uppsatts efter ransakan på det nyssnämnda tinget i Lycksele 1), varjämte d. 15 januari befallning hade utgått att anställa motsvarande undersökningar rörande träsk och lägenheter vid övriga lappting, en åtgärd, som även verkställdes 2). Utom jordeboken borde även en ordentlig karta över hela området upprättas.. Vid sidan av många fördelar för lappväsendet och bergverken lovade sig Graan av Lappmarkens ordentliga kamerala indelning även den vinst, att nybyggen skulle kunna upplåtas på platser, där gräs och lövskog funnes, "vilket lapparne till deras renar intet behöva". Med anledning av Graans framställning beviljade K. Maj:t d. 28 februari 1671 medel för den av honom påyrkade undersökningen, och den nitiske landshövdingen kunde alltså utsända en expedition, bestående av lantmätaren Jonas Giädda, notarien Anders Olofsson Hollm samt "några andra", däribland en malmletare. Vid förrättningen skulle de följa en utförlig, av Graan d. 9 maj 1671 utfärdad instruktion. Arbetet pågick hela sommaren och resulterade i upprättandet aven synnerligen utförlig karta över Vmbyns och Granbyns områden jämte en ingående beskrivning 3). Kartan, som är ett mycket vackert arbete, markerar av terrängförhållanden endast vattendragen. Varje särskilt lappskatte Iand är angivet med namn och uppgift om ägaren samt utlagt med gränser, som i sin schematiska regelrätthet väl dock säkerligen ej ägt motsvarighet i verkligheten utan snarare äro att anse som förslag till ett fullkomligt skifte. Den tillhörande beskrivningen anger betets godhet, fiskevatten och jaktens beskaffenhet. I överensstämmelse med den föreskrift Graan givit lade förrättningsmännen emellertid största vikten vid att uppspåra lämpliga nybyggeslägenheter för den tillämnade kolonisationen. 56 dylika I) Tryckt av Qvigstad och Wiklund i ani. arbete, 2, s. 237-240. 2) Ibid., s. 241-242; lappmarkskommissionens bet. 16 juli 1673 (se nedan). ") Kartan mäter 213X74 cm. Den förvaras i riksarkivets kartsamling, den tillhörande beskrivningen i Topographica, Lappmarken, 1.