Motiv från Egnahem 1920, Stallbackavägen.

Motiv från Egnahem 1920, Stallbackavägen.

Läckra, välbyggda små villor, blänkande i alla färger, från hvitt och gräddgult till hallonsaft och ljusgrönt mot en jord af furuskog, ängar öfversållade med barn och åkersenap samt en outsägligt minderårig inföding, sträfvande med en svagricksbutelj i solgasset var mitt första intryck af statens egnahemsområde. "Karamellstaden" tyckes mig vara det lämpligaste namnet för det lilla, solomgjutna samhället, som utgör en så angenäm omväxling från Trollhättans tråkiga grådaskighet. Välskötta små planteringar för hvilka ägaren hoppas få statens pris och framför allt den doft af kåda och hälsa som utströmmar från skogarna omkring är det utmärkande för området, och kommer mig att afundas alla som där bygga och bo. Den läckraste villan i samlingen ligger längst borta i skogskanten. Den ser ut som ett dockhus med sina röda väggar och gröna fönsterluckor. Det skulle vara rätt nöjsamt att titta in ett slag inom de där röda väggarna i det trefna hem, som utan tvifvel finnes därinne. Tunhemsvägen mot öster. Till vänster kvarteren Sliparen och Smeden och till höger kvarteret Hantlangaren. Odaterat foto.

"Egna hem!" Två små ord med tillsammans sju bokstäfver! Och ändå, hur mycket betyda de ej. Hvem kan beskrifva den lockelse de äga för mödornas son, som vecka efter vecka lägger af en del af sina hårt förvärfvade slantar för att någon gång i framtiden kunna köpa tomt och bygga. Det är en ljus, leende fristad för den trötte arbetaren när han efter det dagliga släpet behöfver några timmars ro. Och när dagens arbete är slut och kvällsmålet afslutat, då tar han spade och hacka och går ut och ansar den lilla trädgårdstäppa, som sedermera skall skänka honom glädje och gamman och alla slags ljufveliga blomster. Det egna hemmet, medvetandet om att kunna kalla en torfva af fosterjorden sin, binder arbetaren med oslitliga band fast vid hembygden och omintetgör den lockelse, som det stora landet i väster utöfvar. Hjulkvarns egnahemsområde troligen på 1940-talet. Det höga huset till vänster är Tunhemsvägen 12. Till höger Stureplatsen och det vita huset där bortom är Tunhemsvägen 5.

Jag börjar redan nästan ångra, att jag kallat "Egna hem" för "Karamellstaden". Visserligen gör den skäl för detta namn, men jag tror att "Solstaden" skulle vara ännu mera berättigat. Icke att solen alltid skiner öfver egnahemsbyggarnas hjässor ty "Karamellstaden" är icke en stad där solen aldrig går ned men här, om någonstädes, torde det bo människor, som äro så fullkomligt nöjda med sin värld som det är människor gifvet att blifva. Visserligen är det egna hemmet icke en odelat angenäm affär. Det kostar pängar att bygga eget hus och köpa tomt, och egnahemsbyggarna äro nog i allmänhet inga kapitalister, och de nya förhållandena orsaka ofta en börda, som i många fall icke är lätt. Men den som arbetar för sitt eget dignar icke lätt, äfven om den börda han bär, ofta är tung och människan underkastar sig gärna en hel del slit och obehag för att sitta under eget tak. Det är ju dock tillfälligt. En gång blir stugan betald och då är slitet öfver och man får skörda mödans lön. Tomteliden 1 - ett av de första husen på Hjulkvarn, som byggdes 1907. Kvarteret Vaktmästaren nr 1 26 augusti 1913.

Det var glittrande sol öfver Egna hem, när jag häromdagen vandrade ditut för att ta dess egenheter i betraktande. Här vill jag ha sagt, att väl ingen kan önska sig vackrare väg än den de ha dit ut. Den slingrar sig genom talldungens ena kant så att man någon minut icke ser annat än skog och granit, något som den minsta smula fantasi genast omdanar till den vildaste vildmark. När man så kommer förbi svängen ligga de strödda öfver vidden, villorna. Till vänster kvarteret Smeden och till höger kvarteret Sliparen Hallebergsgatan 10. Fotot taget från Hunnebergsgatan. Odaterat foto. När jag nått den första, mötte jag på landsvägen en yngre gentleman, till synes iklädd endast skjorta och byxor. Denne yngling visade sitt intresse genom att med öppen mun och dito ögon förvånat betrakta någon egenhet som han upptäckt å min person. Som jag misstänkte att han möjligen hade något emot mitt framåtskridande, beslöt jag mig för att

stifta bekantskap och om möjligt vänskap, för att neutralisera den motvilja han möjligen kunde hysa för mig. Till den ändan inledde jag konversation genom att fråga om han hette något. Han ansåg tydligen frågan omotiverad ty han svarade inte och jag skyndade genast att skingra det obehagliga intrycket genom att fråga hvad han hette. Han hette Kal. Åtminstone enligt egen uppgift och jag anser icke att skäl för tvifvel föreligga. Min närgångenhet sträckte sig ännu längre och jag frågade, hur gammal han var. Fyra år, sa' han. Som belöning för sitt välförhållande erhöll han nu två öre och han försvann som en blixt ned i en källare. Jag misstänker starkt att man säljer karameller i den källaren. Odaterat foto. Nere till vänster utmed en liten bäck eller kanske det är ett stort dike går en stig, där torkan som knappt ännu varit här, lyckats åstadkomma sprickor i marken och där de sista maskrosornas fjun stå som en sky i

luften. Där är oss godt att vara. Där ligga villorna på ena sidan, skillda från världens flärd och på den andra sidan står skogen och ser förnäm ut. Där mötte jag arbetare på väg hem till middagshvilan. Arbetare med brun hy och breda axlar som jag afundas dem. Arbetare med klara, intelligenta ögon och spänstig gång. "Proletariatets" öfverklass. Ty sådana är det som bo därute, de bästa, intelligentaste och skötsammaste, som icke blott lefva för dagen utan också tänka på framtiden, som icke blott tänka på sig själfva utan äfven på hem och familj. Det är samhällets must som skapat "Karamellstaden" och som man finner där. Där stigen slutar tar en skogsbacke vid. En skogsbacke, som doftar tjära, kåda, terpentin och sådant som en skogsbacke skall dofta. Där kantrade jag och skref det här. Parti av Statens Egna Hemskoloni år 1910. I förgrunden Hunnebergsgatan som till höger möter Tunhemsvägen. Vid hästskjutsen skymtar till höger Nils Ericsonsgatan. Huset längst till vänster är Hallebergsgatan 7 i kvarteret Smeden.