Sonja Öhrman Eriksson

2 Till en smed En son av Värmland kom en gång till Hytta som vi säjer här i trakten. Han fångades av smedjans sång, blev dess slav. Ja, mången gång, trött han hemåt gick i dagar unga. Så en dag, smedjans sång dog bort. De revs ned de gamla husen Och folk de flyttade till annan ort. Men Du blev kvar. Du stannade hos oss. Såg den gamla dammen frusen. Sonja Öhrman Eriksson 2

3 1. BAKGRUND Denna dokumentation är en beskrivning av Rönneshyttas historia avseende gruv- och järnhanteringen. Tidigare dokumentation om Rönneshyttas samhälles historia finns utgiven. Framtagning av underlag till dessa dokument har skett i studiecirkelform. Avsikten med den studiecirkel, som ligger till grund för detta dokument, var att ge en helhetsbild av bergsbruket i Östra Lerbäcks Bergslag. Tyngdpunkten ligger av naturliga skäl på den gruv- och järnhantering som förekommit i Rönnehytta med omnejd, men som är en del i en lång kedja av olika processer. För att till fullo förstå den verksamhet, som fanns i Rönneshytta är det därför nödvändigt att även kartlägga övriga delar av järnhanteringen. Vi skall således följa järnets väg från malm i gruva till en järnprodukt. 2. JÄRNETS HISTORIA Sannolikt upptäcktes järnet på Kreta omkring 1400 f.kr. I Norden 600 år f. kr. Det äldsta kända järnföremålet som hittats i Sverige är munbettet på ett betsel i ett fynd från Eskelhem på Gotland. Bergsbruket i våra trakter, det som en gång kallades Östra berget Stålberget, är känt sedan början av 1300-talet. Den 25 mars 1328 omtalas för första gången Stålberget i samband ett arvsskifte efter den heliga Birgittas fader lagmannen Birger Persson. Den 11 augusti 1346 upplät konung Magnus Eriksson till nunnorna i Riseberga kloster mansions dictas hytto jn rönde amo et skyoldäborgh. Betyder troligen: hyttorna i Rönneshytta, Åmme och Skyllberg. En förutsättning för att en bergslag skulle uppstå var inte bara förekomsten av järnmalm. Det måste också finnas sjöar, vattendrag och skog. Vattenhjulet var ju så gott som den enda kraftkälla man hade tillgång till. Vatttentillgång och fallhöjd blev således de faktorer, som blev bestämmande för ett företags utvecklingsmöjligheter. Dessa förutsättningar fanns för verksamhet i våra trakter. Bergsbruket omfattade omfattande malmletning, inmutning, uppfordring av sjö- och myrmalm, malmbrytning, järnframställning och bearbetning som resulterade i s.k. manufaktursmide, som i vår trakt var spik-, lie, och saxsmide. 3

3. SJÖ-, MYRMALM OCH RÖDJORD 4 Sjö- och myrmalm tillhörde de tidigaste malmfyndigheterna. Sjömalmen togs upp vintertid genom hål i isen. Med rakor skrapades malm-bitarna upp från botten och fördes till ytan. Myrmalmen finner man i regel i ut-kanterna av myrar. Tecken på att det finns järn i marken är t.ex. brunaktigt vatten i bäckar i området. Myrmalmen letades upp genom att man stack käppar i marken och känna om man passerade grus i den övrigt lösa myren. Malmen grävdes fram och lades upp för torkning. 3.1 BEARBETNING För att smälta järnet behövdes ugnar. En vanligt förekommande ugn i våra trakter var gropugnen, som användes under förhistorisk tid och en bit in i medeltid. Den var nedgrävd i marken för isoleringens skull och fodrad med sten eller lera. Ugnen förvärmdes med träkol och malmen upphettades s.k. rostning. Därigenom befriades malmen från vatten och växtdelar, som underlättade själva smältningen. När järnsmältan rivits ut färskades dvs. den bearbetades under upphettning ren från kol och slaggämnen. Vid sjön Multen, i en sandbank som vetter mot Dons mosse, finns rester av blästerugnar. En av ugnarna räddningsgrävdes 1989. Två kolprov togs i ugnsbotten och daterades med C 14-metoden. Det ena provet visade på en ålder av c:a 1850 år. Det andra på c:a 2300 år. 4

5 5

6 4 BERGSBRUK 4.1 MALMLETNING Malmletning är systematisk sökning av malmer med användande av geologiska eller geofysiska metoder. Markytans beskaffenhet bestämmer vilka geologiska observationer som är möjliga. I bergstrakter ligger ofta stora delar av bergytan bara och tillgängliga för observation. Fyndigheter kunde ofta finnas i nedisningens spår i form av lösa malmstycken här och var i naturen. Även i söndervittrade lösa bergarter kunde man finna rester av malmförekomster. Det förefaller troligt att det var så våra förfäder kunde finna exempelvis järnmalm. Det förekommer även uppgifter om malmletning med slagruta, men hur effektiv den metoden var finns inget belägg för. 4.2 BRYTNING Malmbrytningen skedde fram till början av 1700-talet med eldsättning s.k. tillmakning. Den innebar att man först hettade upp stenen genom att tända eldar, som gjorde stenen spröd. Därefter hällde man på vatten och man kunde bryta loss bitar med spett. Metoden slukade enorma mängder ved samtidigt som man skulle förse hyttor och stångjärnshammare med träkol. I särskilt svåra fall ledde detta till skogsskövling så att driften vid en del gruvor måste läggas ned i väntan på skogens återväxt. Ett annat sätt att spränga berg var att borra hål i stenen. Sedan slog man ner träplugg, som 6

7 vattnades. Träpluggarna utvidgade sig med sådan kraft att stenen sprack. Så småningom kom krutet till användning fram till 1865 då nitroglycerin användes en tid. Det var emellertid mycket farligt att handskas med, så att det förbjöds redan 1868. Därefter användes i huvudsak dynamit, men sprängning med krut och tillmakning förekom även under 1800-talet där så var lämpligt. 4.3 GRUVDRIFT/GRUVARBETE Ett grundläggande problem var vattnet i gruvorna, som ständigt kom från sprickor och källådrar. Till en början användes en s.k. häst- eller kreaturskonst för utpumpning av vatten. Metoden visade sig med tiden vara otillräcklig och kostsam. Man började istället att använda vattenhjul, som kraftkälla. Vattenhjulets energi överfördes med hjälp av en stånggång till gruvhålet för drift av pumparna. I Venafältet vid södra delen av Åmmelångens strand finns rester efter en stånggång. Ett vattenhjul kunde ha en diameter på 8-9 m och var ofta av överfallstyp. Vattnet leddes med ränna. Ett vattenhjul av den storleken kunde utveckla 50-70 hkr., men större delen av kraften förbrukades p.g.a. friktion på vägen fram till pumparna. Högst 20 hkr. återstod för driften av pumparna. 7

8 4.4 GRUVOR I RÖNNESHYTTAS NÄRHET Våren 2004 gjorde studiecirkeln deltagare en gruvutflykt i Rönneshyttas omnejd. Avsikten var att kartlägga de gruvor som finns i Rönneshyttas närområde. Se bifogad karta. SIDA 9-10 Följande gruvor besöktes: Kattkärret (1), Sjöfallet(1), Bråten(1), Karstorp(3), Högmon(3) Siffrorna inom parentes anger hur många gruvhål som hittades. Det är inte möjligt att avgöra vilka gruvhål som är skärpningar och vilka som bearbetats. Det finns emellertid belägg för att det brutits järnmalm i Karstorpsområdet och att järnmalm levererats till Rönne hytta. De olika gruvhålen framgår av vidstående karta. Djupet på dessa gruvor lär ej ha överstigit 5 famnar. ( 1 famn = 1,78 m). 1799 upphörde allt arbete i Karstorpsfältet. Övriga gruvhål får nog betraktas som skärpningar, som inte visat sig ha brytvärdig malm. 5 MEDELTIDA JÄRNHANTERING 5.1 HISTORIK Det var utvecklandet av masugnen och utnyttjande av vattenhjulet, som var grunden för att man i Sverige på 1200-talet kunde använda bergmalm. De medeltida masugnarna anlades i dalgångar med magra jordbruksmarker nära Närkes slättbygder. Vid medeltidens slut räknar med att vår region omfattade ett nordligt bergslag bestående av Nora, Lindes-berg och Lekeberg samt i söder Lerbäcks bergslag. Kända masugnar i det område som utgjorde Lerbäcks kommun var Rönne, Norra och Södra Svaldre, Emme, Släte och Trehörnings masugnar. I dag finns endast rester av Svaldre masugn. Trehörnings masugn däremot anses vara en av landets bäst bevarade masugnar. 8

9 9

10 Gruvor i Rönneshyttas närhet Kattkätter Bråten Högmon 10

11 5.2 DE ÄLDSTA MASUGNARNA De äldsta svenska masugnarna var halvt ingrävda i en backsluttning vid ett mindre vattendrag. De hade timrade masugnsfötter på en bristfällig grund med en höjd av 6-7 alnar ( 1 aln= 59,38 cm) och en utvändig tvärsektion av 8x8 alnar. Man använde läderbälgar som bläster. De tyska masugnarna som infördes på 1600-talet var större och samtidigt var de försedda med ett bättre fundament än de svenska masugnarna. Ugnarna hölls ihop med timmer. Blästern åstadkoms med träbälgar. De franska masugnarna byggdes av vallonerna på stadig, väl dränerad och helt av sten. Pipan hade cirkulär sektion och en höjd av 14-15 alnar. Alla tre ugnstyperna användes under 1600-talet. Ur tyskugnen utvecklades så småningom 1800-talets mulltimmermasugnar, ( Exempelvis Trehörnings masugn i Mariedamm) som var billiga i anläggningskostnad. De uppfördes vanligen av bergsmännen själva. 5.3 MASUGNSPROCESSEN Masugnens uppgift var att smälta järnmalm och därigenom skilja järnet från andra bergarter. Utöver järnmalm var de viktigaste råvarorna träkol och kalk för att minska kiselhalten i järnet. Själva masugnsprocessen föregicks av en rostningsprocess. Syfte med den var att dels driva ut vatten och kolsyra ur malmen och dels att avlägsna ämnen som svavel. Tidigt skedde rostningen i en grop i en backsluttning. Senare i tiden användes rostugnar. 11

12 Den första byggdes i Sverige 1808. Masugnsprocessen innebär att syret avlägsnas ur malmen genom tillsats av kol. Nedtill i masugnen införes blästerluft. Järnet tar upp en del kol. Detta kolhaltiga järn c:a 4% kol smälter lättare än rent järn. Bergarten bildar en lättflytande slagg. Den värme som erfordras för att smälta järn och slagg erhåller man genom kolets förbränning. Masugnsanläggning Malm Rostugn Masugn Tackjärn PRINCIPSKISS ÖVER EN MASUGNSANLÄGGNING 12

13 5. RÖNNESHYTTA SMÄLTSMEDJA 5.1 LANCASHIREPROCESSEN Lancashiremetoden började att utformas i Sverige på 1830-talet. Det är ett sätt att bearbeta tackjärnet på och förvandla det till stål genom färskning. Man använder en särskild eldhärd där elden hålls vid liv genom blästeranordningar. På en hylla i den övre delen av härden förvärmdes tackjärnet. I ugnen smälts järnet och slås sedan ihop. Efter färskning och hopslagning värmdes järnet åter upp i en annan ugn innan det smiddes ut till stångjärn. Det nu smidbara stångjärnet gick till de många små gårdssmedjorna i trakten där man tillverkade spik, liar yxor mm. Stångjärnet gick även till valsverk för tillverkning av spik och tråd. Lancashiresmedja (Smältsmedjan) Tackjärn Skrot Härd Stångjärn Stångjärnshammare Mumblinghammare Valsverk Stångjärn