Mitt liv. S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön. Av och med Harriet Ulla-Britt Löfgren gift Nilsson

Mitt liv Av och med Harriet Ulla-Britt Löfgren gift Nilsson Ordagrant avskrivet av brodern Lars efter Ullas anteckningar. Alla bilder är också inlagda av Lars. Anteckningarna sträcker sig fram t.o.m. 1996. Dessutom finns ett antal fristående noteringar från 1986 och framåt. För att inte störa rytmen i anteckningarna är dessa tillagda i datumföljd efter övrig text. Ulla Nilsson Sida 1

J a, var ska man börja? Kanske med far och morföräldrar. Några andra minns man ju inte. Jo, förresten, mammas farmor Lovisa, hon levde tills hon blev 93 år. Jag var nog cirka 12 år när hon dog. Min mors morfar minns jag också, han hette Gustav Nilsson, men hur gammal han blev och när han dog minns jag inte. Det var någon gång på 30-talet tror jag. Han var väldigt snäll. Vi bodde i samma hus ett par år, 1935-36. Mammas morfar, kallad Lille-morfar, för att han var mindre än min egen morfar, bodde i ett rum och kök tillsammans med sina två döttrar Josefina (Fina) och Elisabeth Lovisa (Lisa), en son, Johan, Finas fästman Gustav och deras son Sture. Hur fick de plats? Jo, det gick bra, lillemorfar sov i skafferiet. Det var inget sådant skafferi som man har nu, utan en lång skrubb som gick utmed ena långväggen i köket och med ett litet fönster på gaveln. Där inne fanns också ett skåp där man förvarade mat, (mjöl, kaffe m.m.). Därför sa vi alltid att lille-morfar sov i skafferiet. Mamma hade också en moster som bodde i Borås och hette Emma, hon var gift med en cigarrhandlare som hette Johan. De hade BIL----. Lille-morfar Gustaf Alla tyckte vi att de hade det väldigt bra ställt, med egen affär. Inga barn hade de, men var mycket generösa mot sina syskonbarn (mor och hennes syskon). Ulla Nilsson Sida 2

F ina var dagmamma åt mig när jag var liten, mamma arbetade en kort tid då. Hos Fina och hennes syskon kan man väl säga att jag hade mitt andra hem. Alla var så snälla där och man blev väl lite bortskämd. Mammas farmor Lovisa bodde hos sin son Knut i hans hus på Kyrkogårdsvägen. Hon hade en liten enrumslägenhet på andra våningen. I en korgstol framme vid köksfönstret satt hon och stickade vantar och sockar. På köksbänken stod alltid två burkar med karameller. De var inte särskilt goda (för skarpa) tyckte vi barn, särskilt ingefärskaramellerna, men vi var alltid tvungna att ta en av var sort. Kusin Gösta och jag gick ibland och hälsade på Lovisa, då satt vi på en liten pall som stod bredvid spisen. Där fanns också en radio med hörlurar till, man hade inte radio allmänt på den tiden. Morfar Karl och mormor Augusta var födda här i Varberg så vitt jag vet. Morfar föddes 1883 och mormor 1884. Min underbart snälle morfar, som var stenhuggare, sköt ihjäl sig med ett gevär 1942 i oktober. Jag var då 11 år och minns en hel del av detta. Hemskt! Morfar tyckte om att jag hare, så han hade en tax som hette Pass. Ulla Nilsson Sida 3

M ormor, den alltid förnöjsamma och glada, levde tills hon blev 81 år. Hon hade ett uttryck som vi fortfarande använder i släkten: Tänk vad man kan ha lite å (ändå) må gott. Det brukade hon säga när hon satt med en sockerbit i munnen och kaffet upphällt på fat och sörplade i sig och njöt. Ett annat uttryck som hon hade var: Ståten ska föra om en ska knyta skorna mä halmbonn. Med det menade hon att en del personer var högfärdiga utan att ha något att skryta med. Sina sista år tillbringade hon på Östergården, eftersom hon blev senil och inte klarade av att bo Mormor Augusta 70 år själv. När jag föddes bodde mormor och morfar på Torggatan där som Kvantum ligger nu. Ungefär 1936 flyttade de till Östra Vallgatan 20, till gårdshuset, fyra rum och kök, men ett av de små rummen var utan eldstad och låg på andra sidan förstugan, så där låg mormor bara på sommaren. Vintertid sov hon i köket. Förutom mormor och morfar bodde där också mostrarna Inga och Vera, samt Ingas son Gösta som var ett år yngre än jag. Efter några år gifte sig Vera med Arne och flyttade till Göteborg. Inga blev sjuklig och 1953 i maj dog hon hemma i sin säng. Vera och Arne bodde då sedan flera år här i Varberg med sina söner. År 1965 byggde de ett eget hus till sig och pojkarna Per- Olof och Stig, och då fick mormor, som ju bodde ensam med Gösta, överta deras tvårummare. Så småningom träffades Gösta och Mona (hon är född i Mölndal), de gifte sig 1957 och bosatte sig i Mölndal. Ulla Nilsson Sida 4

S S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön å var mormor ensam. Men vi träffades hos henne varje lördagsförmiddag efter att vi hade varit på torget. Det var mamma och jag + mina två äldsta flickor. Så kom pappa dit ibland om han kunde för jobbets skull. Men nu har jag visst gått händelserna i förväg. Tillbaka till 1903, den 31 juli, då föddes Augusts och Elemina Löfgrens yngste son, Evald Ragnar, han som senare skulle bli min far. Pappa föddes i Varberg, det gjorde också hans tre år äldre syster Selma. Två av de andra Farfar August Farmor Elemina fyra syskonen föddes i Horred, Gustav och Johan, Ada i Träslöv. och Berta i Dagsås. Eftersom farfar August var soldat och senare statare blev det att familjen fick flytta ofta. Min farfar kommer jag inte alls ihåg, han dog när jag var 1½ år. Farmor Mina blev 80 år, så henne minns jag lite av. Mina farföräldrar bodde också, liksom mormor på Östra Vallgatan, men längre söderut. Två tre hus byggda kring en gård, de kallades Rankagården efter en fotograf Ranch, som visst ägt dem en gång i tiden. Ulla Nilsson Sida 5

M in faster Ada bodde också där tills hon gifte sig i mogen ålder med sjömannen Willy. Gustav och Johan förblev ogifta. De for iväg till Amerika när de var unga, men kom sedan hem igen. Johan dog någon gång på 40-talet, bara några och femtio år gammal. Gustav däremot blev 82 år, och honom hade vi god kontakt med i vår familj. Sina sista år tillbringade han på Östergården, dock helt klar i huvudet. Det var hjärtat som sviktade. Lilla Ada, ja hon var verkligen liten, levde tills hon var ungefär 60 år, då var hon också änka. Selma blev 80 år och Berta blev 90½ år. Selma var också änka när hon dog, men var tidigare gift med dalmasen Erik Isberg. Två söner hade Selma, Lennart som nu bor i Göteborg, och som Selma fick när hon var 20 år och ogift, samt Arne, som föddes i äktenskapet med Erik. Han är nu 64 år och bor i Varberg. Berta, min gudmor, gifte sig med närkingen Helge Olsson och fick tre söner, Arne idag 65 år och bosatt här i Varberg, Roland född 1930 och död 1980, samt Bertil född 1942 eller 1943 och bosatt i Partille. Nog om detta. Mamma Märta Viola, föddes den 11:e maj 1909 som andra barnet till Karl och Augusta Johansson. De hade tidigare fått en son som dog strax efter födseln. Efter detta kom Knut 1910, han är gift med Judith och bor i Varberg, har en son, Ronny, bosatt i Norrköping samt en dotter, Inger, bosatt i Göteborg. Härnäst av mammas syskon kom Inga 1912, hon var inte gift. Vera föddes 1922. Däremellan fick mormor flera barn, bl.a. tvillingar, men alla dog som spädbarn, utom en första Vera som blev 8 år, hon dog i difteri. Ulla Nilsson Sida 6

M S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön ina föräldrar träffades troligen omkring 1927. Jag vet att de förlovade sig på pappas 25-årsdag, den 31/7 1928. På mammas 20-årsdag, den 11/5 1929 gifte de sig och flyttade in i sitt första egna hem. Ett rum och kök på Kyrkogårdsgatan 24. Där bodde de i 5-6 år, och där föddes jag den 27/4 1931. Både mamma och pappa arbetade på MYA, d.v.s. Malmö Yllefabriks AB. Mamma arbetade tvåskift och pappa dagtid. Men mamma höll inte på så länge sedan jag var född. Så småningom slutade pappa på fabriken och jag tror att han därefter började som utkörare för Bergkällans bryggeri. Han var också med morfar och Märta och Evald 1928 högg sten, bl.a. i skärningen uppe i Hästhagaberget, där järnvägen nu går fram. Simstadion var också ett ställe där det behövdes sprängning och stenhuggning, där arbetade de också. Från Kyrkogårdsvägen flyttade vi så småningom till Magasinsgatan, som förresten då hette Hagagatan, ett enligt min mening mycket vackrare namn. Vi fick två rum och kök på bottenvåningen, och på andra våningen bodde som sagt mammas morfar och mostrar. Det var ganska vanligt att man flyttade ofta. Om t.ex. hyresvärden ville ha lägenheten till någon annan, en släkting kanske, ja, då var det bara att se sig om efter något annat. Ulla Nilsson Sida 7

M S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön en lägenheter fanns det gott om, så det var inget större problem. Från Hagagatan flyttade vi till Engelbrektsgatan, två rum och kök på andra våningen. Fortfarande med dass på gården och vedspis i köket. Lasse o Ulla Den 1/1 1937 föddes min efterlängtade bror, Lars (Lasse) Evald, jag var då nästan 6 år. Han föddes inte hemma utan på BB, som var ganska nytt då. Döptes gjorde han däremot hemma, det var nämligen så kallt den vintern att prästen fick komma till oss, istället för att vi kom till kyrkan. Mormor bar Lars till dopet och han skrek i högan sky. Efter något år var det dags att flytta igen, men först hade jag hunnit börja i skolan. I Gamlebyskolan, eller Norra Skolan, som den hette då. Det var hösten 1938, och min första fröken hette Greta Vallin. Men henne fick vi bara behålla en termin. Efter jullovet fick vi en äldre fröken som hette Rut Jansson, lika snäll och rar som den första. Den 1 oktober 1938 blev alltså adressen Fågelvägen 5, inte så centralt precis, utan ganska långt österut. Jag fick ganska långt till skolan. På den tiden gick man hem och åt middag varje dag, men det var så vanligt att ingen gnällde över detta. Att cykla var det inte tal om. Min första cykel fick jag efter hemkomsten från Epidemien. Jag fick nämligen charlakansfeber i maj 1939, och på den tiden blev man isolerad i 6 veckor för denna åkomman. Ulla Nilsson Sida 8

D S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön etta var första gången jag var hemifrån på egen hand. Dessutom hade jag feber och ont i halsen, vilket hörde samman med denna sjukan. Avdelningssköterskan var en riktig häxa, syster Sanna hette hon, och alla barnen var livrädda för henne. Men när vi blivit feberfria fick vi flytta över i paviljongen, ett gammalt trähus, som låg längst in på gården. Där var det en underbart snäll gammal sköterska som hette Elsa. När det gått ett par veckor kom en pojke från min klass dit, han hade också blivit sjuk, men förutom charlakansfeber hade han också vattenkoppor, vilket hade till Epidemisjukhuset följd att alla vi som blivit pigga och fick vara ute, nu blev smittade och fick gå till sängs igen. Vid den här tiden arbetade pappa hos Östra Bryggeriet som utkörare. Andra världskriget bröt ut hösten 1939. Det blev bensinransonering, och pappa fick börja köra med häst och vagn i stället för med bil. Ett starkt minne från den tiden är när det var mörkläggning och jag gick med pappa ute på vägen i mörkret. Inga gatlyktor lyste och alla fönster i husen var väl igensatta med mörkläggningspapper. Jag höll pappa hårt i handen. När vi bodde på Fågelvägen hade jag en kamrat som hette Inger Hjalmarsson. Hon bodde i huset intill oss och hade en lekstuga på gården. Där satt vi ofta och sydde dockkläder. På somrarna var alltid Inger hos sin moster och morbror som bodde i Rolfstorp på en bondgård. Ulla Nilsson Sida 9

E n sommar fick jag följa med Ingers föräldrar dit på Ingers födelsedag, den 14 juli. Jag fick stanna en vecka, men när det gått en 4-5 dagar så kom pappa förbi där med bryggarbilen och då blev hemlängtan för stark, så jag följde med honom hem. Efter ett par år på Fågelvägen, där vi f.ö. haft både wc, elspis och väggelement, en sådan lyx, bar det iväg till Ringvägen 13 (numera Hertig Eriks väg). Faster Berta och Helge ägde ett hus med fyra lägenheter, och där fick vi en tvåa på bottenvåningen. Nu fick vi också badrum i källaren, att dela på med övriga hyresgäster, för övrigt samma bekvämligheter som på Fågelvägen. Jag fick en bästis, Britt Christiansson, som bodde på andra sidan gatan och gick i min klass. Jag hade nu börjat i tredje klass, med en fröken som hette Brita Halleborn. Ung och Norra skolan jättesnäll. Jag tror att vi var ett 30-tal flickor i klassen, inga dumma pojkar alls. En dag sa fröken att vi skulle ta med oss en resväska med kläder, filtar, tallrikar och bestick till skolan, och att allt skulle vara märkt med våra namn. Det skulle visa att vi hade allt i ordning ifall vi behövde evakueras på grund av kriget. Man var väl för liten för att förstå allvaret bakom det hela, vi tyckte bara att det var en spännande lek. Britt och jag lekte varje dag och hade sällskap till skolan. Vi sydde dockläder, hade varsin skokartong med tygbitar, nål och tråd samt en docka. Vi tyckte väl att vi var lite för stora för att leka med dockor, så vi smög lite med våra kartonger. Ulla Nilsson Sida 10

H elge sålde huset till en farbror som hette Bergman. Vi fick bo kvar ett år eller så, sedan skulle Bergmans son gifta sig och behövde då vår lägenhet. Vi flyttade till Södra vägen 51. Vid den tiden så började pappa arbeta på Falkens Bryggeri, eftersom Östras lade ner sin Varbergsfilial. Pappa kunde fått jobb i Halmstad, men som tur var blev det ingen flyttning av. Minns att jag bad att få bo hos mormor ifall det skulle bli så att familjen skule flytta till Halmstad. Det var bra för mig att bo på söder, jag hade börjat i femte klass och då blev man automatiskt flyttad till Rosenfredsskolan, eller Södra Södra Folkskolan Folkskolan som namnet var då. Så länge vi bodde kvar på Ringvägen var min skolväg lång, rakt igenom stan fyra gånger om dagen. Det fanns barnbespisning i Södra Folk-skolan, men det var bara barn med extremt lång skolväg eller fattiga föräldrar som fick äta i skolan. Så det var bara att traska på. Men för min del blev det ju bara i några veckor, vi flyttade den 1 oktober 1943. Vi fick en tvårummare på andra våning med samma standard som på Ringvägen. Ja, det förstås, här var vi åtta familjer om ett badrum i stället för fyra. I april, närmare bestämt den 7:e, 1944 fick jag en lillebror igen. Det var inte så värst populärt, jag hade hunnit bli 13 år och ville mycket hellre ha en hundvalp. Men lille Jan Evald blev mig lika kär som Lars, när mamma kom hem med honom. Hela den sommaren var jag ute med Jan i barnvagnen. Ulla Nilsson Sida 11

J S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön ag hade fått en ny bästis i samma hus, Elsie, lika gammal som jag, och hon fick en syster ett par månader innan Jan föddes. På så sätt fick vi sällskap med varandra när vi var ute och körde barnvagn. Men Jan var ofta sjuk, och det visade sig bero på att vår lägenhet låg mot norr. Den var så kall att det växte mögel på väggarna i det stora rummet. Pappa beslöt då att bygga ett eget litet hus. Det föregicks säkert av många timmars grubblande och räknande. Men hösten 1945 flyttade vi in i vårt lilla hus, bara ett kvarter från tidigare adress. Hummels väg 7 var den nya hemvisten. Tre rum och kök, badrum i källaren och trädgård. Underbart! Så länge Jan var liten fick han sova inne hos mor och far, och då delade Lasse och jag det lilla sovrummet. Sedan flyttade jag in i vardagsrummet och pojkarna delade rum i stället. Jag slutade skolan när jag var 14 år, man gick bara sju år + sex veckor i fortsättningsskola (skolkök). Mitt första arbete var i en charkuteriaffär, där började jag strax efter skolans slut. Men alldeles innan skolan slutade fick vi åka till Stockholm på skolresa, och det var ett riktigt äventyr. Kriget hade slutat 4:e klass 1941 i maj och massor av norska och tyska soldater skulle forslas hem med tåg, så vår resa till huvud-staden tog hela 14 timmar. Alltså en dag för ditresan, tre dagar i Stockholm och en hemresedag. Men roligt var det. Vi hade en magister under de tre sista skolåren, Olof Österberg hette han och var bara lite över 30 år. Ulla Nilsson Sida 12

M S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön en åter till charkuteribranshen. Det jobbet varade i exakt en vecka, för när pappa fick se min lön, 12:50, så sa han med en gång att jag skulle sluta. Den sommaren var jag hemma, hjälpte mamma med att passa Jan, som nu var lite över året. Fram i september såg vi en annons om arbete i en päls och hattaffär där man skulle få lära sig till modist och hjälpa till i affären. Lönen var förstås densamma som i förra jobbet, men här skulle man ju få utbildning också. Jag sökte, och fick också jobbet. Ja, lära fick jag, både att städa, gå ärenden, inventera, sy foder till mössor, sälja hattar och det ena med det andra. I fem månader stannade jag, under tiden var det dags att läsa för prästen, samt att gå i yrkesskolan fyra kvällar i veckan i en handelskurs. Vilken energi! I januari 1946 annonserades det efter en springflicka till Kustsanatoriet i Apelviken. Lönen var 120:-/månad + mat och rum. Men bo där fick jag inte, och ville inte heller. Jag fick jobbet, blev sjuk i influensa, men man höll tjänsten för min del tills jag blev frisk, och den 25 februari 1946 började jag på K.S.A. Mamma hade ringt och talat med syssloman Ahlin om att hon ville att jag skulle bo hemma, och det gick för sig. På så sätt fick jag mer betalt, ersättning för rummet var 44:-/månad. Frukost lunch och eftermiddagskaffe ingick också i mina förmåner. Jag placerades på syrummet där det fanns tre sömmerskor. Där träffade jag för första gången Siri, som skulle bli Siri en av mina bästa vänner genom livet. Ulla Nilsson Sida 13

S S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön iri var 35 år, alltså 20 år äldre än mig. Jag var livrädd vid första kontakten, för Siri såg så sträng ut. Men det tog inte lång tid innan jag ändrade uppfattning. Det låter otroligt idag, men vi var inte du med varann, utan använde förnamn, ex.vis: Vill Ulla vara snäll och hämta några brev på kontoret? Man var även tvungen att niga för alla läkare och sjuksköterskor. Jag brukar säga att jag knixat mig fram under mina år på Kåsa. Jag stortrivdes på Kåsa, som var det allmäna namnet på sanatoriet. Mina uppgifter var många och skiftande. Gå ut med tidningar allra först på morgonen, sedan städa på bandageverkstaden. Så var det en stunds uppehåll i springet, då jag satt vid en symaskin och lappade skurtrasor. På den tiden kastades inte en skurtrasa som var trasig. Vid 10-tiden kom bilen från stan, då var det nya tidningar som skulle delas ut. Strax före lunch skulle man hämta posten i ett fack, Kåsa hade eget postkontor. Efter lunchrasten hämtades Ulla vid symaskinen på Kåsa olika papper på kontor och avdelningar, och delades ut till de som skulle ha dem. Ibland ringde man från växeln att jag skulle gå ut med telefonräkningar till patienterna. De flesta patienterna kom från norra Sverige och ringde hem när längta blev för svår. Efter 2-3 år fick jag lära mig att sköta växeln på Kåsa. Det var roligt förstås, men ansvarsfullt. Ibland skulle man gå ut och leta upp en vaktmästare som någon behövde hjälp av. Personsökaren var ju inte uppfunnen än, så det fick vara. Tiden flög fram, man arbetade sex dagar i veckan, men på lördagarna slutade vid 13-tiden. Ulla Nilsson Sida 14

P å fritiden var jag tilsammans med Elsie och en del andra kamrater. En av kamraterna var Inga Johansson, numera Berg. Vi var klasskamrater sedan 3:e klass och vi höll ihop ganska mycket. På somrarna höll vi till i Apelviken och badade. Vintertid träffades vi jämt i hörnan, det var hörnet av Södra vägen och Hästhagavägen. Ibland gick man runt Strandpromenaden, ibland runt Påskberget. Pojkar hade då kommit Badande ungdom in i bilden och det var ju spännande förstås. Vi var ganska många ung-domar på Söder, vi kallade oss Södergänget. Att gå på bio var ett omtyckt nöje, 1:50 kostade en biljett när jag var 15 år. Vi konfirmerades den 4:e maj 1946, sedan var man vuxen. Jag hade sparat till mina kläder under hela tiden jag arbetat. En sömmerska sydde klänning och kappa, och så var mamma med mig och köpte hatt, för det skulle man också ha. Åh, vad man var tjusig! Till konfirmationen fick jag mitt livs första par nylonstrumpor, de var stumma och oelastiska, samt grisskära, men naturligtvis underbara. Min kusin Lennart, som var till sjöss, hade kommit hem och hälsat på, och av honom fick jag strumporna. Här i Sverige fanns inget sådant att få tag på. Den sommaren fick jag gå med mina mostrar, Inga och Vera, till Nöjesparken på dans, men jag var för blyg att gå med när jag blev uppbjuden, jag dansade bara med mostrarna. Detta ändrades naturligtvis senare, Elsie och jag hängde jämt i Parken när vi blev lite äldre. Roligt hade vi för det mesta. Ulla Nilsson Sida 15

U S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön nder mitt första år på Kåsa var det fortfarande ransonering på bröd och kött, därför måste man ha s.k. restaurangkort, som man växlade till sig mot de ordinarie ransoneringskorten. De förstnämnda lämnades sedan i erforderlig mängd när man åt i matsalen. Av lönen lämnades till mamma varje månad 90:-, 75 kronor för mat och rum och de övriga 15 kronorna satte mamma in på en bok åt mig i en bank. Senare gick jag med i något som kallades Lönsparandet. Det innebar att 10% gick direkt in på banken. Man fick inte ta ut pengarna förrän man fyllt 25 år, skulle utbilda sig eller tänkte sätta bo o.s.v. Lizz träffade jag för första gången sommaren 1947. Jag var 16 år och Elsie och jag hade åkt upp till Derome. Arne, en av pojkarna i gänget, hade tillgång Lizz o Ulla till sin pappas stuga där. Ofta var vi där hela gänget, men killarna stack iväg redan på lördag eftermiddag efter jobbet. Elsie och jag tog däremot tåget på söndagsmorgonen. Att övernatta tillsammans med pojkarna var bara inte att tänka på. Vi hade väldigt roligt i Derome, där fanns eka och kanot, en kana-densare som vi paddlade i. Jag minns att Elsie och jag tyckte att Lizz var så hemskt gammal, han skulle bli 24 år det året när vi träffades. Det skulle bli många turer innan det blev riktigt klart mellan Lizz och mig. Inte förrän tre år senare började vi ha stadigt som man sa då. Ulla Nilsson Sida 16

L S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön izz har 6 syskon, men ingen mamma. Hon dog 1939. Sture är äldst, han föddes 1/4-1919, sedan kom Inga-Lisa 16/4-1921, Lizz 23/12-1923, Ella 2/12-1925, Gunnel 1/4-1919, Gösta 6/11-1929 och slutligen Anne-Maj 30/7-1931. När Lizz och jag träffades bodde han, Gösta, Gunnel och Anne- Maj tillsammans med sin pappa Johan i en lägenhet på Södra vägen 34. Gunnel skötte hushållet först, sedan när Anne-Maj blev äldre fick hon ta över. Sture var då, och är fortfarande, gift med Greta. De bor här i stan, har en son och två döttrar. Inga-Lisa är gift med Gunnar Larsson, bor här på samma gata som vi och har två söner och två döttrar. Ella är gift med Karl- Johan och Emma Otto Ohlsson, bor här i Varberg och har en son. Gunnel fick en dotter 1954, men klarade sig ensam med i några år med henne. År 1959 gifte hon sig med Stig Andersson och fick ytterligare en dotter. Gösta gifte sig 1955 med Erika och fick så småningom två söner. Omkring 1965 skildes de och Erika fick hand om pojkarna. I april 1974 dog Erika plötsligt. Då bodde Gösta sedan några år i Helsing-borg tillsammans med Varbergsflickan Anne-Marie Segel. Göstas yngste son Thomas, då 13 år, fick bo hos sin far och Anne-Marie. Thorvald, den äldste, var 19 år och klarade sig själv och blev kvar här, men har numera, även han, bosatt sig i Helsingborg. Anne-Maj gifte sig 1954, tror jag, med Karl-Axel Apelqvist, fick en dotter och en son. År 1953 gifte Johan om sig med Annie Ohlsson. Hon var ett par tre år yngre än honom och hade varit gift förut. En son och två döttrar hade Annie i sitt första äktenskap. Den yngsta hette Erika, och det var hon som var gift med Gösta. Ulla Nilsson Sida 17

A S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön tt vara med på symöte har varit en viktig del av mitt liv ända sedan jag var 16 år. Då började vi träffas varannan tisdag och gör så fortfarande. Det är Inga Berg, Ingrid Johansson, Berit Särnblom, Alice Andersson och jag. Vi har varit skolkamrater alla utom Alice, som är ett år äldre än oss andra. I början var också Birgitta Thorsson med, Symöte men hon flyttade till Halmstad omkring 1950. Elsie, min gamla kompis, var också med i några år men hoppade av. Det är trevligt att ha kontakt med sina gamla vänner, vi känner var-andra så väl, och har följts åt i glädje och sorg. Jag tror det var på hösten fyrtiosju vi började, och håller på ännu varannan tisdag träffas vi och stickar, pratar och står i då var det tal om pojkar, dans och kläder nu pratar vi om barnbarn, mat och väder då drack vi läsk och stoppa i oss kakor nu får vi passa oss för dubbelhakor då åt vi päron och drack vin nu äter vi tabletter och dricker samarin då sydde man på hemgift, märkte linnet nu pratar vi om förr och testar minnet då lekte livet och allt var ljust nu har det ruskat om oss rätt burdust då var vi fem fnittriga mamseller nu är vi fem stadiga modeller men roligt var det då, roligt är det nu ty humorn åldras aldrig det vet jag och du Ulla Nilsson Sida 18

1 949, det året vi var 18 år, reste Elsie, Ingrid Johansson, min f.d. klasskamrat, samt jag på våra livs första semesterresa. Det var färja från Göteborg till Fredrikshamn i Danmark, sedan tåg till Hjörning och slutligen buss till Lökken som var vårt mål. Lökken är en liten badort vid Jyllands västkust. Oj, vad det var spännande! Vi måste ha pass för att komma in i Danmark eftersom det varit krig så nyligen. Vi bodde på pensionat, Elsie och jag i annexet och Ingrid i huvudbyggnaden. Varje kväll gick vi till strandhotellet och dansade och beställde in Is med major. Det var vaniljglass med lite konjak över. Gott, och inte så farligt som det låter, det där med konjak menar jag. Efter en vecka var vi hemma igen. Ja, ungdomsåren var härliga på många sätt. Bekymmersfria, man bodde ju hemma hos föräldrarna, det var inte så vanligt som nu att man skulle flytta in i egen lägenhet så fort man slutat skolan. Den 11/11-1950 förlovade vi oss, Lizz och jag, det var en lördag och torsdagen innan skulle vi åka till Victorins och prova ringar. Den dagen glömmer jag aldrig för det var så konstigt väder, åskan gick när jag cyklade hem från jobbet och syrenerna blommade för andra gången det året, runt bondgården en bit De unga tu från Kåsa. På lördagskvällen hjälptes mamma och jag åt med att laga lite småvarmt. Elsie och Jonne, som förlovat sig vid midsommar det året, skulle komma hem till oss och vi fyra skulle ha en festlig kväll. Mamma, pappa och pojkarna var borta på kalas. Efter maten gick vi fyra till Parken och dansade. Så lycklig man var. Ulla Nilsson Sida 19

N S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön ästa dag fortsatte firandet, då gick vi till Statt och åt gås, ihop med Lizz syster Anne-Maj och hennes fästman Kalle. Sedan följde en rolig vecka med uppvaktningar varenda dag. Förlovningstiden var en fin tid, man köpte grejer till det blivande hemmet varje gång man fick avlöning. Jag samlade alltihop på vinden. Man köpte lakansväv och broderade på lakan och örngott, alla handdukar och linnedukar fållades för hand. Det fanns inga färggranna påslakan som nu, utan alla var vita. Sommaren 1951 fick vi låna Stures bil, och åkte på semester. Jag tror det var hela två dagar. Vi for norrut till Jönköping, där vi slog upp det lånade tältet på en campingplats, Rosenlund, vid Vätterns södra ända och Jönköpings norra. Lizz var så rädd att bilen skulle bli stulen, att han band ihop bilen med tältet. Om någon försökte stjäla bilen när vi sov skulle ju tältet följa med och vi vakna. I början av 1952 kom Lizz hem till mig en kväll och sa att vi eventuellt kunde få en lägenhet. Det var tack vare hans syster Ella som bodde på platsarna, hon hade fått reda på att tanten som ägde affären, där Ella brukade handla, hade en etta ledig i sitt hus. Vi gick hem till Ella och Karl-Otto på kvällen, och Ella gick med oss till fru Lindblom, och vi fick lov att hyra hos henne. Jag tror att pappa var med oss någon kväll senare och beskådade underverket. Lägenheten bestod av ett rum och kök utan hall, kylspåp eller varmvatten. Dock fanns där ett skafferi och två små garderober i köket. Den låg på andra våningen, kakelugn i rummet, vedspis i köket, dass på gården samt innanfönster. Men hur obekvämt det än var så blev vi överlyckliga. Hyran var 35:-/månad, vilket kanske låter skrattretande litet, men lönerna var inte heller så höga, dessutom fick man ju elda själv. Lägenheten blev ledig från den 1:a mars, så nu började en spännande tid. Ulla Nilsson Sida 20

M S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön öbler skulle köpas, det fick bli på rea förstås, och pengarna lånade vi av pappa, 900:- gick möblemanget på. Kökssoffan som vi skulle sova i köpte vi begagnad av de som bott där förut. Gardiner skulle sys, allt porslin som jag samlat på vinden plockades ner och forslades till vår lägenhet. Bröllopet planerades, det blev bestämt till påskafton, den 12 april. Elsie och Jonne som gift sig ett år tidigare och fått en son i september, blev ombedda att vara bröllopsvittnen. Det hade vi varit åt dem. Tyg till brudklänning inköptes hos Rydholms, sömmerska ordnades, tid hos frissan beställdes. Bröllopsmiddagen hölls på Gillestugan i Apelviken. Vi var väl 30-35 personer som åt god mat och Brudparet Nilsson dansade till grammofonmusik. Vädret var perfekt och stämningen fin. Jag var salig och svävade på moln. I augusti samma år reste vi på semester till Norrland med svåger Sture och hans Greta, i deras bil. Vi tältade och var ute i två veckor. B.l.a. besökte vi min brevvän Berit Stridfeldt i Luleå. Det var första gången vi träffades efter att ha brevväxlat i sju år. Hon var gift sedan 1951 med sin Paul, och när vi kom dit hade de en liten son som var en månad gammal. Vi låg över en natt hos Stridfeldts, sedan gick färden vidare. I Kiruna vände vi söderut igen. Ulla Nilsson Sida 21

S S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön ommaren 1952 kom en lumparkompis till Lizz hit från Halmstad. Han hette Einar Björkman, och med sin fru Ingrid öppnade han en klänningsaffär på Lilla Drottningsgatan. Billiga Boden kallades affären son låg i en källare. Vi började umgås flitigt, och hade många trevliga kvällar tillsammans. De fick tyvärr inga barn. Efter några år öppnade de en större affär i centrum av stan. Den kallades Biana Damkonfektion. Jag hjälpte till där ibland, gjorde ändringar av plagg, men var också uppe i affären när det var rea eller semester. Våren 1953 började jag ana att vi skulle bli tre i familjen, åh vad lycklig jag blev när jag fick det bekräftat. Den tredje september kl. 03.05 föddes vårt första barn, Lisbeth, hon vägde 3.360 gram och var 49 cm lång, hade mörkt hår och blå ögon. Det fanns inga moln på vår himmel. När Lisbeth var 8 månader började jag arbeta igen. Jag Med första barnet, Lisbeth var fortfarande anställd på Kåsa, men nu som sömmerska. Ledningen där gick inte med på någon deltid, så vi lämnade Lisbeth där varje söndag kväll och hämtade henne på lördag middag. När jag arbetat en månad så sa jag upp mig, och hade bara uppsägningstiden kvar att arbeta, sedan var det slut med Kåsa. Det gick ju inte att ha det så, sina barn ska man ha hand om själv. Sommaren 1955 arbetade jag i nöjesparken om kvällarna, både vardagar och helger. Där fanns en liten kiosk där man sålde läsk, lättöl och cigaretter och folk kunde sitta vid små bord utanför och läska sig efter dansen. Ulla Nilsson Sida 22

T iden gick fort och man tjänade en hacka, som det alltid fanns bruk för. Följande sommar var ju Agneta född och bara ett par månader gammal, så då kunde jag inte jobba. Då fick Lizz gå dit istället, han satt i entrén och sålde biljetter. Sommaren 1955 åkte vi tåg till Luleå för att hälsa på Berit och Paul, som då hade en son på tre år och en dotter på ett år. Vi var där i tio dagar, det var nämligen villkoret för att kommunen skulle betala min biljett. Efter mycket om och men gick de bestämmande med på detta. Det gällde nämligen s.k. husmorssemester, vilken var behovsprövad, och vi hade inte skuldsatt oss tillräckligt för att vara kvalificerade. Nå, allt löste sig så småningom, vi fick en härlig semester, sov i Stridfeldts kök och hade det skönt på alla sätt och vis. Resan var förstås tröttsam, Lisbeth var knappt två år och jag hade Agneta i magen. Sommaren därpå kom Berit och Paul hit och hälsade på oss. De åkte också tåg, men hade inga barn med sig. Men nu är Agneta redan nämnd två gånger så vi flyttar raskt till den 10 december 1955, då blev nämligen Lisbeth storasyster till Agneta född kl. 15.15 en lördag e.m. med en vikt på 3.030 gram Agneta fördelade på 48 cm längd, i övrigt med utseende som storasyster. Lyckan var stor, en sådan liten fin familj man hade. Men nu behövdes en större och bekvämare bostad. Den 30 januari flyttade vi in i en tvårummare på Södra vägen 51, samma hus som vi bott i när jag var tretton år. Denna lägenheten låg på nedre botten åt söder, vilket var bra när man hade småbarn. Det bodde många barnfamiljer i det huset, så flickorna hade gott om lekkamrater. Elsie och Jonne bodde i samma hus, fast i andra uppgången. Ulla Nilsson Sida 23

H S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön östen 1956 eller 1957 fick jag jobb att sy sju klänningar och lika många underklänningar till Varbergs Lucia + tärnor. Det var ju ett stort ansvar, och med två småbarn runt fötterna blev det ju mest på kvällarna som det blev sytt. Hela 200:- fick jag för besväret, och jag minns att jag kände mig ganska rik när jag gick från Nöjesparken direkt ner till stan och köpte jullappar. När Lisbeth var fyra år och Agneta två, tyckte jag det var dags att börja arbeta igen. Vi hade ofta ont om pengar och så längtade jag väl ut också. Elsie jobbade på televerket som telefonist, och en dag berättade hon att de skulle ta in ett antal reservtelefonister, och föreslog mig att söka det. Sagt och gjort, jag ringde och hörde mig för, fick komma dit och klara av vissa prov och i februari 1958 började jag min utbildning till telefonist. Mamma tog hand om barnen. I fem veckor höll vi på att plugga in stationsnamn, och även öva praktiskt. Mellan varven skötte man barn och hem. Den 10 mars 1958 var min första arbetsdag på Televerket. Vad roligt det var, och så härligt att få avlöning. Vi hade lite betalt även under lärotiden. Bland det första vi köpte var ett kylskåp, det var så varmt i vårt skafferi som låg åt söder. Våren 1959 lånade vi 1.500:- på banken och köpte en gammal motorbåt. Vilken lycka! Ungefär vid den tiden köpte mina föräldrar sin första TV. Det var ju spännande, vår familj var hos mor och far så gott som varje lördagskväll och tittade på TV. Svartvit förstås. Ungarna somnade för det mesta, så för det nöjet fick vi bära döttrarna hem. Men allt var inte solsken, vår lägenhet var hemskt kall och dragig på vintern. Den låg ovanför torkrummet och tvättstugan, och dessutom eldades det dåligt av vaktmästaren, som vid varje påstötning om att skyffla in mer koks i pannan svarade: Det går inte, den exploderar. I vardagsrummet var det 13 grader. Ulla Nilsson Sida 24

V S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön i började alltså tala om att skaffa en annan och bättre bostad. År 1960 fick vi kläm på att det skulle byggas hyreshus på Bandholtzgatan. Det skulle bli insatslägenheter, nästan 4.000:- för en trea med badrum och stor balkong. Månadshyran var något över 200:- mot de 120:- vi betalade där vi bodde. Skulle vi våga? Efter mycket grubbel och räknande hit och dit nappade vi på förslaget. Pengar till insatsen fick förstås lånas på banken. Den 1 december 1960 flyttade vi in. Då var jag med barn igen, så den 24/3 kom vår tredje flicka, Bodil. Hon var en kopia av Lisbeth, både i vikt, längd och utseende. Nu var vi fem i familjen och bodde i en ny fin lägenhet. Båten, Indra, hade vi kvar och var ute med den så ofta vädret tillät. Men det började bli trångt i ruffen, och jobbigt var det att ta sig till och från hamnen. Lizz körde lättviktare med Agneta där bak, samt Bodil en massa packning. Lisbeth fick cykla och jag gick med Bodil i vagn, som även var lastad med badkläder och annat som behövdes. År 1963 sålde vi båten och köpte en liten bil, Morris Minor, grön till färgen och gammal. Priset var 400:-, som hittat. Det var roligt att ha egen bil även om den var skröplig. Efter något år bytte vi den mot en beige Ford Anglia, ett litet steg uppåt. Senare byttes den i sin tur mot en blå Opel Rekord, 1.700:-, åh så tjusigt! Fast först åkte vi på semester med Anglian, till Helsingborg, för att sedan fortsätta runt södra kusten. Så var det tänkt, men därav blev intet. Vi åkte hemifrån en fredag och kom hem igen på söndagen. Det regnade hela tiden, och med tre barn i ett tält kan man inte ta sig för så värst mycket. När vi körde in på gården hemma strålade solen från en klarblå himmel. Fast, borta bra hemma bäst. Ulla Nilsson Sida 25

N S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön yårsafton 1963, för att gå lite tillbaka i tiden, så var det Lasses tur att gifta sig, hans fru heter Maj-Lis och kommer från Horred. Lisbeth och Agneta var brudnäbbar, i orange spetsklänningar som jag sytt. Jag sydde alla kläder till barnen. Maj-Lis och Lasse fick två döttrar. Majlis o Lars Kerstin o Jan År 1965, den 17 april, var det bröllop igen. Jan gifte sig med Karlskronabruden Kerstin. Vi var där nere allesammans härifrån, och var med på kyrkbröllop. Lisbeth och Agneta fick vara brudnäbbar igen, denna gång i ljusgula klännigar. Kerstin och Jan bosatte sig här i Varberg och fick två söner. Någon gång i mitten på sjuttiotalet så flyttade de till Karlskrona, där de fortfarande bor. Mormor Augusta dog den 10/3-1965, på Östergårdens sjukavdelning. Hon var då 80 1 /2 år gammal. Våren 1965 blev Varberg helautomaiserad vad det gäller telefon, och på så sätt blev jag utan arbete. Den 31 maj fick vi sluta allesammans. Ulla Nilsson Sida 26

J S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön ag började söka arbete tidigare under våren, men fick lägga ner mina planer, jag var gravid visade det sig. Så besviken jag var, tre barn var alldeles tillräckligt. Men allt får gå här i livet, och den 22/11-1965 föddes vår son Bill, 3770 gram tung och 50 cm lång. Då var alla bekymmer glömda, han var underbar. Bill familj i ett eget hus! Jag blev så uppvaktad så man kunde tro att jag fyllt femtio år. Alla tyckte att det var så märkvärdigt att vi fick en pojke. Nu blev det trångt i trean, men vi bodde ändå kvar i två och ett halvt år till. Sedan ställde vi oss i tomtkö, fick erbjudande om vårt nuvarande hus, som byggdes i kommunens regi, s.k. grupphus, samlade mod och tackade ja. Det har vi inte ångrat, nu har vi bott här i tjugotre år. Tänk att få flytta in med sin stora Lisbeth konfirmerades den våren, 1968, och i augusti började Bodil i skolan. Jag arbetade lite extra i växeln på Gyproc, men var hemma för det mesta. Agneta fick gå i skola i Träslövsläge under sitt sjunde skolår. Hon fick åka buss varje dag. Men i åttan blev hon flyttad till Påskbergsskolan. Direkt efter att Agneta slutat skolan fick hon jobb på ett tryckeri, men där trivdes hon inte så bra. På höstkanten det året började hon som kontorist på Gunnebo. Det var Elsie som lagt ett gott ord för henne. När Agneta var 19 år fick hon för sig att hon skulle gå till sjöss. Hon fick hyra på en container och passagerarbåt som hette Servus, traden var mellan Göteborg och Hull i England. Agneta städade hytter. Hon fick inte tjänstledigt från Gunnebo, utan slutade. När sommaren gått mönstrade hon av och kom hem igen. Hon hade tur, och fick anställning på Gunnebo igen. Ulla Nilsson Sida 27

L isbeth började sitt första jobb 1969, först hos Sedvins Manufaktur, ett kort gästspel på några dagar. Sedan blev det Robsmans Syfabrik, inte heller så länge. Så blev det Sweda som kontorist tills hon blev 18 år. Då började hon på Katrinebergs Folkhögskola, och gick där i två år. Under sommarlovet var hon barnflicka hos Gylléns på Läjet och passade tre småpojkar. Sommaren 1973 jobbade Lisbeth på restarang Gillet. Hon flyttade hemifrån strax före sin 20-åresdag, hade fått en etta på Skånegatan. Sommaren 1974 kom Agneta hem och sa att hon skulle flytta ihop med en arbetskamrat, Lena Hallin. De hade fått en trea på Granvägen. Nu gick det undan, familjen krymte hastigt. Efter några månader flyttade Agneta hem till Lisbeth istället. Det var visst inte så roligt att bo med Lena. Strax efteråt ordnade våra båda flickor en större bostad åt sig, denna gång i ett äldre hus på Stenåsa. Så träffade Lisbeth fästman och flyttade med honom till Egnahemsgatan. Agneta flyttade hem till oss igen. När det var slut med pojkvännen för Lisbeth så skaffade hon sig en mindre lägenhet i samma område. På hösten 1972 började jag att städa på Folktandvården om kvällarna, pengar var en odryg vara. Men det jobbet hade jag bara i ca åtta månader, det var så trist att ge sig iväg varenda kväll. Hösten 1973 läste jag en annons i Hallands Nyheter om att Östergården sökte tvättbiträde 12 1/ 2 timma i veckan. Det lät lockande, man skulle få 9:90 i timman, och jag som inte tjänat pengar på länge tyckte att det var bra. Bill gick i andra klass, och så var det ju inte så många timmar. Jag sökte och fick jobbet. Så gick åren och barnen växte upp. Bodil konfirmerades 1976, samma år som vi skaffade hund, en blandrastik västgötaspets chowchow. Zuki blev hennes namn. Ulla Nilsson Sida 28

H on var så snäll och gó, allas kelgris. Zuki köptes egentligen till Bodil, men hon blev kvar här hos oss till livets slut. Hon blev obotligt sjuk vid tio års ålder, så hon blev med en spruta förflyttad in i hundarnas himmel. Hösten 1976 blev pappa intagen på psykavdelningen på sjukhuset. Han var så senil att han körde ut mamma ur huset. Han hade varit sjuk i många år, senil demens kommer ju sakta och blir bara värre och värre. Mamma Zuki hade många tröttsamma och jobbiga år. Detta år dog Annie, det var vid pingsttid. Sara Den hösten kom Lisbeth hem och talade om att hon väntade barn, dock utan att ha något ihop med pappan. Glad blev man ju inte. Men allt får gå. Lisbeth flyttade nu till en trea igen, fortfarande inom Egnahemsområdet. Den 11/4-1977, som var Annandag Påsk, föddes Sara, Lisbeths lilla dotter. Mitt hjärta smalt. Strax innan dess hade Agneta flyttat hemifrån för andra gången, till Veddige,, nu tillsammans med Sven-Olof som är därifrån. De hyrde en tvåa på tredje våningen i ett hyreshus. Den 12 april samma år firade Lizz och jag silverbröllop. Ulla Nilsson Sida 29

D en 10 maj 1978 dog Lizz pappa, Johan. Han bodde på Östergården och var klar i huvudet. En dag när han skulle gå utanför sitt rum och mata fåglarna så ramlade han och bröt lårbenet. Efter ett par dagar så fick han urinförgiftning, och det var väl dödsorsaken. Bodil jobbade nu på Äggcentralen och packade ägg. Senare fick hon allergi av kartongerna, och genom företags-läkaren kunde hon få jobb på Robs-mans Syfabrik. Där blev hon kvar tills fabriken skulle läggas ner. Då började hon på Löftadalens Folkhögskolas externat här i stan. I augusti 1978 sålde mamma huset på Hummels väg, det började bli jobbigt Johan och Sara för henne att sköta det ensam, pappa var ju så sjuk. Mamma hyrde en stor trerumslägenhet med balkong på tredje våning på Almers väg 2. Det var samma kvarter som hon bott i förut så flyttningen gick fort, med oss barn som med-hjälpare. År 1979 vann vår familj en Stockholmsresa av Korpen. Det var Lizz och jag tillsammans med Bodil och Bill fick resa till huvudstaden och tävla i SM i familjemotion. Det var tipspromenad kombinerad med ett flertal praktiska uppgifter. Allt gick av stapeln på Skansen. Sedan blev vi bjudna på middag på Hasselbacken. Det var familjer från hela Sverige som tävlade. Av 103 familjer som deltog kom vi på 28:e plats och fick en jättestor plastsäck full med grejer. Kläder, mat, ja allt möjligt. En rolig upplevelse. Ulla Nilsson Sida 30

A S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön gneta och Sven-Olof flyttade efter något år i hyreshus till ett litet hus som de hyrde, gammalt och omodernt, men de trivdes. Och den 3/1-1979 föddes deras lilla Jenny. Nu hade vi två barnbarn. Sven-Ove gjorde sin värnplikt vid den tiden, så Agneta och Jenny bodde hos oss under veckorna. Det var roligt att ha en baby i huset igen. Jenny på mammas arm Den 18/2-1980 dog min käre pappa. Han var så dålig den sista tiden. I tre och ett halvt år hade han vistats på Sjukhuset. Samma år flyttade Bodil hemifrån. Hon bodde först i en tvåa på Skånegatan, men det blev för dyrt, så hon bytte till sig en etta på Sörseområdet. Och 1983 när Bill var 18 år flyttade han också. En kamrat från Falkenberg, Mikael Paulsson, skulle börja i gymnasiet här i Varberg. Han skulle hyra en möblerad lägenhet, och Bill flyttade dit också. Samtidigt hade Bill ställt sig i bostadskö, och våren därpå fick han en etta i huset intill där Bodil bodde. Bill hade jobb på Ringhals, på ett ritkontor. Han hade hoppat av gymnasiet efter en och en halv termin. Agneta och Sven-Olof satte igång att bygga hus åt sig. Jag tror det var på hösten 1981 som de kunde flytta in. Samma år hade jag fyllt 50 år och hade kalas för släkt och vänner i Båtklubbens hus på Getterön. Allt blev lyckat och jag blev verkligen uppvaktad. Ulla Nilsson Sida 31

N S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön ästa vår, alltså 1982, blev det bröllop i Veddige. Agneta och Sven-Olof slog till och gifte sig. Vigseln var hos Eja-Märta i Gamla Köpstad, sedan for vi hem till brudparets hus i Veddige och festade. Jenny var med under vigseln, hon var tre år, mitt under ceromonin började hon fråga efter sin napp. Libeth fick gå ut i bilen och hämta den, och sedan höll Agneta Jenny på armen medan prästen läste ur vigsel-formuläret. Så det kan bli, när man är liten och trött och ska vara med på bröllop. Brudparet Einarsson I början av 80-talet blev Lizz och jag medlemmar i Korpens Friluftssektion. Vi hjälpte till med tipspromenader o.s.v. Man träffade många trevliga människor under denna tiden. Jag slutade med Korparbetet i februari 1990, men Lizz är fortfarande med. Bodil hade jobb som vikarie på Domus, som dekoratör. Hon gick också i skola i Åsa. Där lärde hon sig bl.a. att väva. När Sara blivit 8-9 månader, tror jag, började Lisbeth i köket på sjukhuset. Tidigare hade hon arbetat på Driftsbyrån och på Rekordkem. Hon flyttade till Skånegatan 5, en trea i markplan med en liten täppa, vid årsskiftet 1980-1981. Bodil och Bill flyttade efter några år på Sörse till Stranninge, mellan Falkenberg och Varberg. Där hyrde de en sommarstuga tillsammans. Bill begärde att få göra vapenfri tjänst när det var dags för värnplikten. Efter många om och men gick hans begäran igenom. Han fick till en början resa till Katrineholm för utbildning, och sedan blev han placerad på Länsstyrelsen i Halmstad. Men det var inte länge, han lyckades krångla sig fri från alltihop, jag vet egentligen inte hur. Ulla Nilsson Sida 32

A S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön gneta blev friställd från Gunnebo efter att ha arbetat där i många år. Hon började som kontorist på en firma som heter Stensand och är ett saneringsföretag som håller till på Ringhals. Lisbeth fick eksem under fötterna efter en tid i sjukhusköket och började istället läsa till läkarsekreterae. Men något jobb som sådan gick inte att få. Hon var sjukskriven långa perioder p.g.a. eksemet. Senare började hon studera på heltid vid Komvux, läste ekonomisk gymnasiekurs. Bodil och Bill kunde inte bo kvar i sommarstugan, där det var för kallt på vintern. Nu flyttade de till Morup, där de hyrde hos ett jordbrukarpar på en gård. Bill gick ett år i Falkenbergs Konstskola och sökte sedan till Nyckelviksskolan på Lidingö i Stockholm. Han flyttade till Stockholm hösten 1988 och bor kvar där ännu. Ett år varade kursen, och under tiden bodde han i studenthem i Solna. På kvällarna och en del helger jobbade han på Posten och sorterade brev, för att tjäna extra. Bodil ville inte bo kvar ensam i Morup, så nu bröt hon upp och flyttade till Sällstorp. Men innan jag fortsätter att berätta om hennes flyttning måste jag tala om att Lisbeth och Sara nu sedan två år bor just i Sällstorp, de hyr en gamma kåk där. Sara fick börja i Derome skola. Så småningom träffades Lisbeth och Ove, och tycke uppstod, som det ju heter. Lovisa Den 23/8-1988 föddes Lovisa, deras lilla flicka. Sara var 11 år och hade fått en liten syster. Ove, som är från Veddige, har en egen villa och dit flyttade nu hela familjen. På så sätt blev huset i Sällstorp ledigt, och Bodil kunde hyra det. Ulla Nilsson Sida 33

B odil tog också körkort under denna tiden. Det gjorde hon i Säffle, där man kunde ta en intensivkurs och bli klar på en 6-7 veckor. Så köpte hon en gammal bil och lyckan var fullkomlig. Julen 1988 blev Lizz pensionär, han hade tagit ut delpension när han fyllde 60 år. Nu var det slut på alla kalla kvällar med långa övertidstimmar. Han hade arbetat i hamnen som förman i cirka 15 år, dessförinnan hos Magnussons, också i hamnen, och hos Jobsons, både med Volkswagenimporten, 1963 1972, samt som chaufför. I mitten av 80-talet, eller kanske 1983 eller 1984, började jag märka att mamma blivit senil. Det kom så sakta smygande, precis som på pappa, men man visste ju hur det skulle sluta. Hösten 1987 gick det inte längre för henne att bo själv, hon slarvade med maten och kunde inte varken städa eller tvätta. Ibland ringde hon hit mitt i natten. Hon flyttade in på Östergården i november 1987, men kunde aldrig lära sig att trivas där. Hon blev sämre och En frisk Märta i gröngräset sämre. Våren 1988 var hon intagen på sjukhuset i sex veckor för utredning, och blev något bättre, men tillbaka på Östergården försämrades hen-nes tillstånd ganska snabbt. I mars 1989 blev hon så flyttad till avdelning 11 på sjukhuset, det är en senilavdelning med få patienter och mycket personal. Hon ramlade och bröt lårbenet i januari 1990 och sedan dess har hon inte kunnat gå. Senare tappade hon talförmågan, så nu sitter hon i en rullstol och bara grymtar. Vilket omänskligt öde. Ulla Nilsson Sida 34

V åren 1990 gjorde Lisbeth ett kortare gästspel på Hotell Fregatten som lokalvårdare och frukostvärdinna, samt på hösten hos Stures Bröd. När jag nu läst igenom vad jag plita ner, så inser jag att jag har haft ett rikt liv. Och gör det fortfarande. Visst har man haft bekymmer och sjukdomar att gå igenom, men sådant gör bara människan stark. När det ljusnar igen efter varje svart stund känner man en sådan glädje över vad man har, och är så tacksam. Positiv är något man måste vara, även om det inte alltid lyckas. När det är som mest jobbigt försöker jag tänka på att jag har ju en egen familj, med fyra friska barn och en fin gubbe. Fyra friska barn Fin gubbe Varberg den 20/3-1991 Ulla Nilsson fortsättning följer.. Ulla Nilsson Sida 35

H S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön är kommer fortsättningen på mitt liv. Våren 1991 fyllde jag 60 år och firade dagen hos Kerstin och Jan, tillsammans med Maj-Lis, Lars och Lizz. Det var en lördag jag fyllde och på morgoen gav vi oss iväg, vi fyra från Varberg, i Lasses bil. Jan hade bokat rum på ett motell en bit ifrån där de bor och på kvällen åkte vi alla sex till en liten mysig fiskrestaurang för att äta middag. Sedan avslutade vi kvällen hemma hos lillebror. Kerstin kunde inte vara utan sin syrgas mer än ett par timmar. Så gick livet sin gilla gång. Hösten -92 bröt Lisbeth upp från Ove, tog flickorna med sig och hyrde en lägenhet framme i Veddige samhälle. Lilla Lovisa var då 4 år. Ett eller två år senare flyttade de till en annan bostad vid samma väg (Viskastigen). I början av 90-talet blev Anne-Marie sjuk, hon fick cancer i magen. Den 16 januari 1993 dog hon efter en lång och påfrestande sjukdomstid. Hon och Gösta hade separerat tidigare p.g.a. hans spritmissbruk. Den 5 mars 1994 dog även Gösta. Nu var det slut med våra Helsingborgsresor. Sista gången var i början av december 1992, då vi var hemma hos Mia, Lizz och jag. Vi hade middag med oss för hon var ganska svag, men ville ändå att vi skulle komma. Det var sista gången vi sågs. Ja, vi har mist många nära och kära de senaste åren. Den 18 februari 1995 var det mammas tur att gå ifrån oss. Hon dog sent en lördagskväll på precis samma dag som pappa, fast 15 år senare. De tre sista dagarna var hon väldigt dålig, inte kontaktbar. Lasse och jag satt hos henne den sista tiden. Bill trivdes så bra i Stockholm att när kursen var slut sökte han jobb som förare på tunnelbanan och blev antagen. Han har rest en hel del på fritiden och sett sig om i världen. Ulla Nilsson Sida 36

A gneta slutade på Stensand och var hemma och hjälpte Sven-Olof, som har en kombinerad bildemontering och dito verkstad. Hon gjorde kontorsarbetet. Senare, för drygt ett år sedan, började hon utbilda sig till kock hos AMU i Halmstad. Hon och en annan fru från Veddige kör bil till och från Halmstad varje dag (20 mil t/r). Bodil har fått jobb på Stures Bröd där hon arbetar heltid/natt. Hon har två katter och en hund, Santos, schäfer. En väninna bor också hos henne, och hon har två stora hundar, Kajsa och Doris. Lisbeth har två katter. Våren 1980 började jag få värk i min högra arm, mest värkte det om nätterna. Efter några månader sökte jag läkare, fick värktabletter och sjukgymnastik och blev också så småningom röntgad. Ville till en början inte vara sjukskriven, men i oktober 1982 gick det inte att streta emot längre. Året därpå sökte jag hjälp på Kurortens Läkarmottagning i stället för Kommunhälsan. Så fick jag behandlingar på Varmbadhuset och var sjukskriven i olika omgångar. Orsaken till värken var en förslitning i femte halskotan. I slutet av 1986 fick jag halvt sjukbidrag, och behövde bara jobba femton timmar per vecka. Men ibland var det nödvändigt att vara helt sjukskriven ändå. Till slut, den 1/11-1990 blev jag sjukpensionär på heltid och min onda nacke blev klassad som arbetsskada. Det är skönt att vara hemma för gott, visserligen känns värken av ibland, men om jag är vaken några timmar på natten gör det inget, jag ska ju inte upp tidigt och arbeta. Hösten 1987 började jag på en kvällskurs på ABF. Vi skulle lära oss sy i lappteknik. Det ångrar jag inte, så roligt det var! Jag fick en underbar hobby som jag nog inte tröttnar på i första taget. Speciellt sedan man blev pensionär så är det trevligt att ha en sysselsättning som man trivs med. På ABF gick jag två terminer. Jag har inrett ett av smårummen här hemma till syrum, då kan man ha symaskin och tyger framme tills man blir klar med det som är på gång. Ulla Nilsson Sida 37

T S0_275 Ulla Lö fgren g Nilssön ill att börja med sålde jag lite grytlappar och små applikationer till arbetskamraterna. Julen 1988 hade Margareta, Östergårdens frissa och jag, en julmarknad i tvättens personalrum. Margareta målar på korgar och vår utställning blev väldigt lyckad. Vi gjorde om det året därpå, då hade Margareta uppmanat mig att gå med i Konsthantverkarnas förening, så jag skulle få vara med på deras julförsäljning i Lottastugan. Nu sydde jag för brinnande livet, och hade jätteroligt på samma gång. Mina alster blev uppskattade, och jag sålde en hel del. På sommaren 1990 hade föreningen utställning i tre veckor i Konstens hus, och där fick jag sålt en del, liksom i Lottastugan senare, julen 1990. Jag var också med en lördag-söndag i Åkulla på utställning och försäljning före jul 1990. Det är så roligt när man förstår att ens arbeten blir omtyckta. Strax innan Lizz blev pensionär, ja ett par år kanske det var, så började han hosta. Det ville inte gå över, så man förstod att det inte var någon vanlig förkylning. Den 31/5-1988 blev han riktigt dålig, kunde inte få luft, utan satt uppe hela natten. Nästa dag gick han till Vårdcentralen och fick två sprutor för att kunna andas lättare, + medicin att inhalera. Han Det trogna gamla paret slutade röka då, och har inte börjat igen. Starkt gjort efter att ha rökt i över 44 år, men det fanns ju inget val. Numera har vi helt rökfritt här hemma. Gäster som kommer hit får gå ut och röka. Hostan har Lizz kvar, andfådd blir han också vid minsta ansträngning. Det är konstaterat att han har astma och dessutom lungenfysem. Men man lär sig att leva med allt. Ulla Nilsson Sida 38

D en våren beslöt vi oss för att sälja vårt hus. Lizz hade blivit sämre i sina lungor och när vi tänkte på allt trädgårdsarbete som skulle ut-föras varje år, var inte beslutet svårt att fatta. Den 16 maj 1995 stod an-nonsen i Hallands Nyheter, Sparbankernas Fastighets-byrå hade fått uppdraget att sälja huset. Samma dag hörde den första spekulanten av sig och sedan några till. En vecka senare var affären Vårt hus klar och alla papper skrivna. Vi hade som förbehåll att vi ville bo kvar över sommaren. Den 19 september flyttade vi, då hade vi tittat på några olika lägenheter i två plan under sommaren, men till slut fastnade vi för den, där vi nu bor. En jättefin 4-rummare med liten täppa. Tors gränd 30 är adressen och vi stortrivs. Huset på Blåklintsstigen har vi inte saknat en enda gång. Agneta och hennes familj bor nu, sedan ett par år i ett äldre hus på Skolgatan 17 i Veddige. De köpte det och sålde sitt andra hus för att bo mer centralt i Veddige. Lisbeth bor nu i Varberg, närmare bestämt på Kandidatvägen, Sara har egen lägenhet på Magistervägen. Både Sara och Jenny går i gymnasiet. Lovisa gick sitt första skolår i Varberg, men har nu flyttat till sin pappa, och går i skola i Veddige. Bodil kom till stan sommaren 1996 och Bill fick, efter 8 år i bostadskö och i en andrahandslägenhet, äntligen en egen bostad i Stockholm. Han är anställd på patentverket. Ulla Nilsson Sida 39