Den djupa tornentrén med nygotiska former.

Den djupa tornentrén med nygotiska former. Domkyrkan -kyrkomiljön Domkyrkan ligger högt på en ås mitt i stadskärnan, omgiven av en blandad mellanskalig bebyggelse med Kyrkans hus i öster och stiftsgården i söder. I närmiljön ingår flera av stadens kvarvarande sekelskifteshus i tegelarkitektur. Kyrkotomten Kyrkan ligger orienterad i NÖ-SV riktning, mittpå den gamla kyrkogården som fyller ut ett helt kvartersblock. Kyrkogården befinner sig i ett övergångstadium mellan kyrkogård och park, med enstaka, äldre gravvårdar, moderna parkarmaturer med klarglasglober och vårdade gräsytor och med ett glest nät av grusgångar. Tomten kantas av björkar. Kyrkan Den nuvarande kyrkan, ritad av A.E. Melander, är den tredje på samma plats och en av stiftets två kyrkor i tegelnygotik. Nygotiska tegelkyrkor är annars ett av det sena 1800-talets tunga bidrag till vår kyrkoarkitektur på såväl landsbygd som i stadsmiljö i övriga delar av landet. Kyrkan blev det nybildade stiftets domkyrka 1904, men stod klar redan 1893 och ersatte då den 1700-tals-kyrka som sex år tidigare blivit lågornas rov i stadsbranden. Till sin form är kyrkan en långhuskyrka med korta korsarmar, polygonalt kor och västtorn med hög spira, där en kyrktupp sitter uppflugen på korset. I det yttre tonas korsformen ned av de sexkantiga trapphus som är insmugna vinklarna mellan korsarmar och kor/långhus, mot korsidan finns även utbyggnader för sakristia och biutrymmen. Även i vinkeln mellan torn och långhus står smala, sexkantiga trapphus. Till sin yttre gestalt är domkyrkan en god representant för det sena 1800-talets nygotik. Huskroppen är kompakt och höjdsträvande med rikt artikulerade tegelfasader på huggen stenfot, utkragad från den röda tegelfasaden som har listverk och detaljer i grå konststen. Samtliga stendetaljer har i sen tid täckts med grå plåtbeslag. Fasaderna bryts

upp av strävpelare i flera avsatser, mönstermurningar, fialer och uppskjutande gavlar, samt spetsbågiga fönster med stenposter. Korsarmarna markeras av runda fönster med masverk i sten. Fönster och arkitekturdetaljer samverkar till att lösa upp fasaden och förstärka kyrkans höjdsträvan, ett motiv som är karaktäristiskt för nygotikens kyrkor. Det branta sadeltaket har en plåttäckning i fjällmönster. Kyrkan har ingång genom båda korsarmarna och genom tornet, samt en handikappentré på norrsidan. Huvudentrén i tornet har en framskjutande portik med spetsig gavel, spetsbågig öppning med stegvis avtrappade smygar, de innersta med runda kolonner, efter medeltida mönster. Trappan upp till de avskalade, kopparportarna följer portikens form. Korsarmarnas entréer har en likartad uppbyggnad men i lite mindre skala. Kyrkan är till det yttre mycket lite förändrad sedan den byggdes och har ett öppet och välkomnande uttryck. Interiör När kyrkan invigdes 1893 under benämningen Oscar Fredriks kyrka - hade den en interiör i rik trägotik med sidoläktare som revs ut när kyrkorummet radikalt omdanades under ledning av arkitekt Knut Nordenskiöld, ett halvsekel senare. Rummet fick då helt ny, stramare skepnad med vitmenade valv och raka murpelare. Pelarnas välvda genomgångar ger en illusion av att kyrkan är treskeppig. Valven har en nygotisk anspelning i fyrpassblinderingar, valvribbor och en svagt spetsbågig form. Kyrkan fick också en nästan helt ny inredning altare, predikstol, triumfkrucifix, bänkar, psalmtavlor, dopfunt och armaturer m.m. En omvandling helt i överensstämmelse med tidens reaktion på sekelskiftets medeltidsinspirerade kyrkorum. Flera av inredningsdetaljerna som antemensalet och dopfunten, ritades av Nordenskjöld. Den senaste stora ombyggnaden genomfördes 1983, under ledning av arkitekt Bertil Franklin. Denna ombyggnad innebar bland annat att kyrkan fick nytt golv och att den södra läktaren kortades av för att bereda utrymme för ett sidokapell i södra korsarmen. Nordenskölds dopkapell framför koret demonterades och blev plats för en kororgel. Längst ned i kyrkorummet inreddes ett kyrktorg. Kyrkan fick delvis ny inredning och en ny, varmare och livligare färgsättning. Sidokapellet har senare byggts bort i och med att läktaren återställts till sitt ursprungliga djup och samtalsrum inretts i utrymmet därunder. Läktarunderbyggnaderna har förändrat rummet och i någon mån inkräktat på dess rymd i det att korsformen raderats ut i golvplan, men den är fortfarande avläsbar i valven. Dagens kyrkorum är en sammansmältning av Nordenskiölds kyliga kyrkorum med tunga, vitputsade murar och valv och Franklins ljusa, feststämda inredning, som med färgsättning och detaljer anknyter till nygotikens stildrag. Det som återstår av sekelskiftets kyrkorum är enstaka detaljer som korets kulörta bildfönster, fönstersättningen och en sirlig, rikt bestyckad ljuskrona, samt Garibaldi Lindbergs altartavla -som dock fått ny inramning. På väggen bakom predikstolen hänger ett antal små sköldar med bibliska symboler som en gång prydde den gamla predikstolen. I långhusets ljusa, rutmönstrade golv markeras mittgången med ett eget mönster, medan koret som ligger fyra steg ovanför långhuset, har ett mörkt kalkstensgolv. Dagens öppna kyrkbänkar har raka, ljust marmorerade gavlar med en enkel dekor. Bänkarna är indelade i två kvarter längs mittgången och de främre bänkraderna har ersatts av lätta, lösa stolar. Långhusets fönster har ett råglas som utestänger omvärlden och är indelade i två våningar, som ett minne från sidoläktarnas tid, med små parfönster i bottenplan och ett stort spetsbågigt fönster med masverk i övre plan. I korsarmarnas läktarplan sitter stora, runda rosettfönster.

Det avsmalnade, dunkla koret har högt placerade bildfönster och gyllene ljusträd kring den guldskimrande altartavlan. Den tredelade altartavlans mittbild visar figurer ur livets fyra skeenden kring Kristi kors. Altarets framsida är täckt med ett förgyllt antemensale. Altaret inramas av ett cirkelrunt, öppet skrank i form av ett enkelt, rödmålat räcke. I valvet framför korets hänger ett triumfkrucifix. Kyrkans åttkantiga predikstol står på hög sockel och har ett tunt ljudtak med sirlig spetskant. Korgens nischer pryds av gyllene skulpturer föreställande Jesus, Luther och Moses. Dopfunten i mörk kalksten tillhör 30-talsrestaureringens tillskott. Gunnar Torhamns tavla, Jesu dop, skapad för 1930-talets dopkapell hänger nu i en murnisch mittemot kororgeln. 1930-talets, höga tidspräglade mässingsarmaturer i sidoskeppens nischer blandas med 80-talets lätta mässingsvingar över bänkkvarteren och den stora, sirliga malmkronan över mittgången. Psalmtavlor och lampetter med polykroma detaljer är minnen från 1930-talets omgestaltning. Kyrktorget längst ned i långhuset är avskärmat av röda gallerskärmar med guldblänk, samma skärmar som i läktarbarriärerna. På kyrktorget står Mats Risbergs altartavla från det demonterade sidokapellet. Den glasade öppningen mot vapenhuset är utformad som en paradisport med blad och grenverk i svartsmide och guld. I kyrkans tre vapenhus finns nygotiken kvar i nakna tegelmurar och bemålade valv. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Den samlade miljön med gamla begravningsplatsen ger kontinuitet flera sekler bakåt i tiden, ända till stadens grundande på 1600-talet. Den nuvarande kyrkan är en av stiftets två representanter för det sena 1800-talets tegelnygotik, en arkitektur som hade starkt genomslag i det sena 1800-talets kyrkobyggande. Den så gott som oförändrade exteriören är ett gott exempel på tidens tunga och samtidigt upplösta fasader. Invändigt domineras kyrkorummet av två epoker, 1930-talets kyliga klassicism och 1980-talets feststämda, ljusa tillägg. Enstaka detaljer i rummet som fönstren och altartavlan - minner om kyrkans ursprungliga nygotiska interiör. I vapenhusen finns den ursprungliga nygotiken kvar. Bärande karaktärsdrag kyrkans presentation mot staden kyrkans oförändrade exteriör i nygotik kyrkorummets sammansmältning av 1930- och 80-talens restaureringar tidspräglade inventarier och inredningsdetaljer från 1930-talets omdaning, men även enstaka inredningsdetaljer från 1890- talets nygotiska kyrkorum, vapenhusens nygotiska former och material Källor & litteratur Norrbottens museums arkiv, handlingar och fotografier Från bygd och vildmark 1939. Luleå domkyrka. (Broschyr) Luleå domkyrkoförsamling 1998 Bebyggelsehistorisk tidskrift 1991. Inventeringsdatum 2007-11-20 Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Jeanette Aro Länsstyrelsen i Norrbotten Rapport: Jeanette Aro.

Hörn av koret Nederluleå kyrka, Gammelstad - kyrkomiljö Gammelstads kyrka med sitt fristående klocktorn står vid torget mitt i kyrkbyn. Intill kyrkan står en sockenstuga och det gamla sockenmagasinet och runt om breder kyrkstaden ut sig med sina gränder och prång. Vid torget norr om kyrkan ligger borgarstaden. Kyrkotomten Kyrkan står på den västra sidan av den gamla begravningsplatsen. Sedan församlingen fått ny begravningsplats 1830, har kyrkotomten omgestaltats till parkkaraktär med stora gräsytor, enstaka tallar och gångar av asfalt eller storgatsten. Fortfarande finns enstaka gravvårdar kvar som minner om kyrkogårdstiden. Bogårdsmuren av huggen sten kantas av björkar. Två av ingångarna genom muren går via medeltida stigluckor av olika karaktär, den västra är vitputsad med timrad överbyggnad och den norra är byggd av natursten och tegel, med blinderingar i gavelröstena. Båda har branta, spåntäckta, sadeltak - på den södra mönsterlagt och över den norra stigluckans nock sitter en liten klockställning. Vid kyrkans västgavel står klocktornet - som också fungerar som stiglucka - insprängt i muren. Tornet som byggdes 1852 efter lantmätare Erik Holmströms ritningar, är murat av natursten och tegel, putsat och avfärgat i vitt. Det har ett ljusgult krön av trä i två avsatser, med ett förgyllt kors i toppen. De spetsbågiga portalerna vidgar sig i flera språng och flankeras av pilastrar. Tornet har rundbågiga ljudöppningar i den murade delen såväl som i träöverbyggnaden. Ett rödputsat bårhus från 1883 är sammanbyggt med muren i öster. Det har ett spåntäckt sadeltak och takryttare med klot och kors. I murens östra del finns även ett lågt, gråputsat gravkor med inskription ovanför dörren, från sekelskiftet 1700/1800. Även gravkoret har ett spåntäckt sadeltak.

Kyrkan Nederluleå kyrka är en senmedeltida troligen sent 1400-tal - salkyrka med vapenhus i SV och sakristia i NÖ. Den är med sina 16x 47 meter i yttermått den största medeltidskyrkan norr om Uppsala. År 1954 knackades fasadputsen ned så att det rosaskimrande murverket av natursten kom i dagen. Gavelröstena är däremot murade av tegel och pryds av figurativa blinderingar. Kyrkans fönster är rundbågigt välvda i djupa, gråputsade smygar, men korfönstret har en spetsbågig tegelomfattning som vidgar sig i flera språng. Både korets och vapenhusets portar har likadana öppningar som korfönstret, korporten är kopparbeslagen medan vapenhusets port är en plankdörr med kraftiga järnbeslag. På 1700-talet öppnades också en port i västgaveln som fick en rundbågig öppning med rusticerad, vitputsad omfattning. Den koppar-beslagna dörren är dock från 1971. Kyrkan har branta, spåntäckta sadeltak med ålderdomligt avslut mot gavlarna, helt utan gavelsprång. Mitt på kyrktaksnocken sitter en takryttare med förgylld kyrktupp uppflugen på korset. Kyrkorummet är indelat i fyra travéer med stjärnvalv varav korets har den mest komplicerade utformningen. Valven är slagna efter att kyrkan byggts och bärs av kraftiga pelare ställda mot murarna. Koret ligger ett steg över långhuset och avskiljs av ett korskrank från 1748, skranket avslutas med obelisker mot mittgången. I valvbågen mellan kor och långhus hänger ett senmedeltida triumfkrucifix. Korets väggar och valv är täckta av muralmålningar med bibliska motiv och dekorativa rankor. Rummets bildsviter binds ihop av en draperimålning längst ned på väggen. Det magnifika, nederländska altarskåpet från senmedeltiden dominerar korrummet. Mittpartiet består av snidade figurer och dörrarnas insida framställer scener ur Kristi liv. Predellan är bemålad med Kristus och lärjungarna och på dörrarnas utsidor finns målningar föreställande Getsemane. Själva altaret som är murat i tegel har en bakre, medeltida del och ett vitputsat modernt parti med altarbord i marmor. Altaret inramas av en rektangulär, sluten altarrundel från 1769. Rundeln som har en spegelindelning är dekorerad med halva balusterdockor och marmorerad i grågrönt. På altarets södra sida står en senmedeltida korbänk och den s. k. biskopsstolen med medeltida gavlar, båda monterades ihop i sin nuvarande form vid 1971 års restaurering. Den senmedeltida dopfunten i marmor står på samma sida. I korets norra vägg sitter en senmedeltida järndörr som leder till sakristian. Den spetsbågiga dörrsmygen är murad av profilerat tegel i tre språng. I koret hänger också två äldre malmkronor. Över långhuset är endast valvribbor och slutstenar bemålade, medan valv och väggar i övrigt är vitkalkade. Ovan fyra av fönstren finns målade inskrifter som berättar om deras tillkomst- eller förändringstid. I vapenhus, långhus och kor ligger sentida kalkstensgolv men bakom altaret och i sakristian finns ett äldre tegelgolv. Långhusets inredning är till stor del sentida och präglas av 1971 års restaurering som leddes av arkitekterna Erik Lundberg och Uno Söderberg. Kyrkbänkarna är grupperade i öppna kvarter men sammanbundna av en låg tröskelbräda. Gångarna löper längs med väggarna och genom kvarterens mitt. Bänkarna närmast koret är vända mot mittgången och har en genombruten bänkskärm med balusterdockor placerade i grupper om tre. De gyllene takarmaturerna av mässingsplåt som hänger ovan bänkarna, är kännetecknande för 1970-talets restauratörer.

Långhusets mest iögonfallande inredning är predikstolen från 1700-talets förra hälft, hängd mot norra murpelaren mellan andra och tredje travén, Predikstolen med baldakin är gjord av Nils Jacobsson Fluur, i svulstig barock med grupper av kolonetter, rankor, druvklasar och änglahuvuden, målad i guld, silver, grönt och rött. Även nummertavlor och de praktfulla minnestavlorna, ett epitafium och mittgångens malmkrona tillhör 1700-talets tillskott. Den nuvarande läktaren byggdes 1971, i mörkt trä med ljusa spegelfält och bildar en organisk helhet med den magnifika, samtida orgeln, som helt fyller läktarutrymmet. Läktaren som är konkav till formen bärs bl. a. av sex svarvade träpelare i framkant. Centralt i läktarbarriären sitter orgelns ryggpositiv. Under läktaren finns två rum på var sida om mittgången. De har väggar av vitlaserad panel och blyspröjsade antikglasfönster mot kyrkorummet. Under läktaren hänger en liten malmkrona från sent 1500-tal. Den vitlaserade panelen återkommer i det vindfång som byggts framför porten. Vapenhuset och sakristian har vitkalkade väggar och valv som bärs av murpelare i hörnen. Den spetsbågiga öppningen mellan vapenhus och långhus omsluter en senmedeltida, järnbeslagen dörr. I vapenhuset står kyrkans fattigbössa som till vissa delar är medeltida. Kulturhistorisk karaktärisering och bedömning Kyrkan som inramas av bogårdsmuren, ligger bokstavligt talat mitt i byn där vägarna strålar samman vid kyrktorget. Runt kyrkan breder kyrkstugorna ut sig i cirklar över kyrkberget. Den ovanligt välbevarade helhetsmiljön visar på en typiskt norrländsk företeelse. Kyrkans exteriör har i allt väsentligt kvar sina medeltida drag trots att den fått fler och större fönster. Den omgivande kyrkotomten speglar många olika perioder med medeltida stigportar, gravkor från 1700-talet samt klocktorn och bårhus från 1800-talet. Kyrkorummet präglas av de medeltida murarna och valven, där medeltiden är tydligast framträdande i koret med dess vägg- och valvmålningar, det magnifika altarskåpet, korbänken och dopfunten. Långhuset präglas i hög grad även av 1700-talet, genom de stora, rundbågiga fönstren och inventariernas kraftfulla bildhuggeri. Även 1970-talet är påtagligt närvarande i stengolv, bänkinredning och armaturer och den stora orgelläktaren som dominerar kyrkans västra del. 1970-talets tillägg har dock till största del underordnats de äldre dragen i kyrkan Bärande karaktärsdrag Kyrkotomtens och närmiljöns karaktärsbyggnader, den omslutande stenmuren och den omkringliggande kyrkstaden. Exteriörens medeltida drag i form, volym och materialval. Kyrkorummets medeltida valv, murar, vägg- och valvmålningar. Medeltida inventarier som altarskåp, dopfunt, korbänk och triumfkrucifix m. m. Långhusets tydliga 1700-talsprägel i det stora, rundbågiga fönstren och inventarier som predikstol, korskrank, obelisker, epitafier, nummertavlor och ljuskronor. Den moderna bänkinredningens sammanhållna kvarterskaraktär och de lågt nedpendlade, avskärmade mässingsarmaturerna

Källor Flodin, B. Nederluleå kyrka Norrbotten, volym 223 av Sveriges kyrkor, Stockholm 1998. Beskow H. Bidrag till studiet av övre Norrlands kyrkor, Luleå 1955. Åman, A. Järnfeldt-Carlsson, M(red). Övre Norrlands kyrkor, Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 22/1991, Uppsala 1992. Inventeringsdatum 2003-12-03 Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning; Jeanette Aro och Ann-Christin Burman, Länsstyrelsen i Norrbottens län Rapport; Ann-Christin Burman. Kyrkomiljön - Bergnäskyrkan Kyrkoanläggningen ligger i utkanten av ett villaområde från 1970-talet. Kyrkoanläggningens formspråk och placering i terrängen och i förhållande till omgivande bebyggelse visar kyrkans vilja att vara en egalitär folkkyrka utan behov av maktsymboler. Kyrkotomten Kyrktomten kan närmast liknas vid en gräsbevuxen villatomt som på tre håll omsluts av en skogsdunge. Den del av kyrkotomten som vetter mot villaområdet består av en asfalterad parkeringsyta, mot gatan avgränsad av en rad av rönnar. Klockbocken intill entrén är en låg konstruktion som inte når över omgivande trädridå. En bred gång av mönsterlagda betongplattor, kantade av lyktstolpar med glasglober och en låg häck - som närmast kyrkan övergår i en tegelmur - leder besökaren in mot den nästan undanskymda entrén. Kyrkan är sammanbygd med församlingsgården och kring entrén bildar huskropparna tillsammans med tegelmuren en vindskyddad plats. På kyrkotomten finns även en mindre förrådsbyggnad i brunlaserad lockpanel med pulpettak. Kyrkan Bergnäskyrkan ritades av S. Poroslay och stod klar 1976. Kyrkorummet och församlingsgården bildar ett sammansatt byggnadskomplex med volymer i olika höjd och storlek. Exteriört tecknar sig kyrksalen som en ur anläggningen klart urskiljbar volym, genom pulpettaket som skjuter i höjden och fasadens reliefmurning. Långsidorna markeras av höga, smala fönster och korväggen har ett stort korsfönster som skjuter ut ur väggen och upp ur taket. Den lägre församlingsdelen har bröstning av mörkt tegel och gullaserad fjällpanel ovan fönsterbandet. Fönster och dörrfoder är laserade i orange.

Taken är täckta med svart shingel och församlingsgårdens tak tycks ha förändrats från ett platt till ett lågt, asymmetriskt sadeltak. Kyrksalen nås via det centrala inomhuskyrktorget som på övriga sidor omges av församlingslokaler. Det kvadratiska kyrkorummet har en helt öppen plan. Väggarna av mörkt tegel kontrasterar mot det ljusa träet i inredning och tak. Takets form - där höjden stegras mot koret - ljusflödet från de långsmala fönstren i norr- och söderväggen samt det stora fönstret i väster ger rummet rymd och riktning mot koret. Interiört präglas kyrksalen av visionen om det enkla och demokratiska kyrkorummet där koret uppgår i rummets helhet, med fristående altarbord, altarrundel i flera lösa sektioner och en dopfunt norr om altarrundeln. Koret manifesteras dock genom att väggen är uppdelad med liséner och har en mönstermurning i relief, men även genom det stora korfönstret, högt ovanför altaret. Den mångfacetterade altarskulpturen av Stefan Wallmark uttrycker stor dramatik i komposition, formspråk och färgval. Kyrkans inredning är i huvudsak från 1970-talet med länkade stolar i enkla, grova former. Stolar, altare, dopfunt och orgel är i lackad furu och tyg på stolar och knäfall har en tidstypisk, orange färg. Belysningen består av klasar med klarglasglober och mässingslampetter ovanför fönstren. Den samlingssal som ligger närmast kyrkorummet avskärmas av en vikvägg i kyrkorummets västra del. Vikväggens vita färg och glasfiberväv avviker starkt från kyrkorummet i övrigt. Materialval i inredning och rum är tungt och rustikt ger en ombonad känsla som gör upplevelsen av kyrkorummet vilsam och rofylld. Genom sin öppenhet och form är det ett flexibelt kyrkorum som ändras med de krav som ställs vid olika tider. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Kyrkoanläggningen utgör genom läge, material och utformning en del av de omgivande och samtida villakvarteren. Det centrala kyrktorget och det flexibla, öppna kyrkorummet förstärker folkkyrkotanken som bygger på delaktighet för alla i gudstjänstfirande och församlingsliv och att dessa olika aktiviteter är intimt förbundna med varandra. Bärande karaktärsdrag Kyrkomiljön - Det återhållna uttrycket, med kyrkan som del av villakvarteren, där de kyrkliga symbolerna är enkla men distinkta och tomten har karaktär av villatomt. Kyrkans exteriör - Kyrkorummets tydligt urskiljbara form och behandling av ytterväggen samt fönstersättningen som särskiljer kyrkorummet från församlings-delen. Färgsättning och materialbehandling på församlingsdelen bidrar till samhörigheten med kringliggande villakvarter. Interiört - Kyrkorummets enkla karaktär, med dess öppna form och enkelhet i materialval och färgsättning. Färgaccenterna i möbeltyg och fönsterfoder är starkt tidspräglad. Altartavlan som rummets fokus förstärks av korfönstret och korväggens struktur.

Källor Nya Svenska kyrkor, del III Norrland. Riksantikvarieämbetet. Stockholm 1998. Norrbottens museums arkiv Inventeringsdatum: 2002-08-08 Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning; Jennie Sjöholm, Norrbottens museum, Ann-Christin Burman Länsstyrelsen i Norrbottens län Rapport: Ann-Christin Burman Mjölkuddens kyrka - kyrkomiljön Den muromgärdade kyrkoanläggningen ligger på en grönyta mitt i det samtida bostadsområdet. Kyrkan och församlingsgården bildar ett sammanhållet byggnadskomplex kring en stensatt gård med en numera torrlagd liten springvattendamm. Byggnaderna som har en enhetlig fasaddräkt av klinker, övergår nästan omärkligt i en hög mur av samma material. Det himmelsblå klocktornet, gjutet i betong, sträcker sig som ett utropstecken mot himlen. På gården finns även en mindre förrådsbod uppställd. Kyrkan Mjölkuddens kyrka som stod klar 1969, ritades av Bertil Franklin och Gertrud Edberg. Anläggningen är strikt geometrisk med platta kuber i olika höjder och den stora, blanka takkupolen i rostfri plåt över själva kyrkan. Byggnadens geometri förstärks av fasadplattornas kvadratiska form, samtidigt som klinkrens naturligt varierade brunbrända toner i mildrar dess skarpa konturer. Portar och dörrar är av ljust ekträ i samma strama geometri som huset. Fönstersättningen är oregelbunden och funktionsspeglande, med en- och tvåluftfönster målade i en ockraton som får dem att smälta in i fasaderna. De platta taken är täckta med kopparplåt. Byggnadens plan är uppbyggd kring kyrkorummets kompakta korsform, så kompakt att den ger ett närapå kvadratiskt intryck. Sidoutrymmen som sakristia, vapenhus och andaktsrum håller en lägre höjd, och är adderade mot byggnadens sydfasad. Det kvadratiska kyrkorummet har en helt öppen plan och angörs från sidan. Ljusflödet genom kupolens fönsterband understryker rummets centralform och symboliserar skapelseberättelsens bild av hur mörkret skiljs genom ett fäste av ljus. Kupolen bärs upp av fyra golvfasta stålpelare. Kupolens fackverkstomme är exponerad och väggstommens bärande betong är integrerad i rummets arkitektur, smala horisontella utsparningar i betongen ger en inramande och dekorativ effekt. Betongen ger ett omålat intryck men är målad i grått med gula stänk. Rummet är traditionellt disponerat med bänkkvarter kring en mittgång orienterad mot det breda, grunda koret i öster. Dopfunten har sin plats under en målad himlarundel i motsatt ände, där ett sidokapell är inrymt i den västra korsarmen, belyst genom fönsterpartier som når ända ned till golvet. Interiör med kyrkorummets ljusträd och lövskuggade bänkar

Alla delar av kyrkorummet har samma mörkbruna klinkergolv, som i koret höjer sig två steg ovanför församlingsdelen. Bortsett från sidokapellets stålrörsstolar mm har rummet kvar sin originalinredning från 1960-talet. Arkitekturens sakliga former och material kontrasterar mot den livfullt dekorerade inredningen av Per Andersson. Den fristående orgeln i ljus ek, vid sidan av koret, är den enda ursprungsinredning som inte integrerats i Anderssons bildprogram. Kyrkorummet präglas av visionen om den demokratiska folkkyrkan som en feststämd plats för den gudstjänstfirande församlingens möten. Inredningen har enkla former i ett snickeri som påminner om tidens skivmöbler och är färgglatt dekorerad i Anderssons säregna stil där paradistanken är ett bärande tema. De öppna, gräsgröna bänkarna har målad dekor av dansande lövskuggor medan den liturgiska inredningen dopfunt, predikstol och altare är målat i himmelsblått med stiliserade porträtt inom gula medaljonger. Dopfunten symboliserar missionen med sina enkla barnporträtt från olika världsdelar och på predikstolen syns de tolv apostlarna vid pingstundret, ovanför en draperimålning. Predikstolen är en fristående pulpet med ryggskärm och vinklat ljudtak. Altartavlan består av en liten rundel under kupolens fönsterband och har en tvetydig framställning av nattvarden eller treenigheten i solskimrande, paradisisk grönska. Det långa altarbordet har benstöd i samma moderna marmorering som dopfuntens fot och predikstolens fundament, skivan är täckt av en draperad altarduk, samma altarduk som syns på altartavlan. Knäfallet som är rakt och tidsenligt helt öppet mellan pall och armstöd, är målat som bänkarna. Belysningen i form av ljusträd med vita stammar och dinglande tunna gröna och förgyllda löv, kompletterade med vägglampetter av samma typ, tillhör rummets mest nyskapande inredningsdetaljer. Rummet är ovanligt i det att färgsättning och belysning lägger lika stort fokus på församlingsdelen som på koret. Det har också kallats en milstolpe inom kyrkokonsten i det att den återinför paradistemat i kyrkorummet. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Kyrkoanläggningen utgör en avskild men tydligt markerad del i det omgivande och samtida bostadsområdet. Kyrkan är en tidsenlig representant för kyrkobyggandet där arkitekturens moderna prägel får symbolisera kyrkan som företeelse i tiden, modern och utåtriktad. Den strama exteriören möter ett välkomnande öppet kyrkorum där anspråkslösa former och material har klätts i festskrud med hjälp av måleriet, armaturerna och det dukade altarbordet. Det öppna kyrkorummet förstärker folkkyrkotanken som bygger på delaktighet för alla i gudstjänstfirande och församlingsliv, en kyrka som samtidigt erbjuder en plats för ro och stillhet, genom rummets tydliga avskiljande från församlingslokalerna.

Bärande karaktärsdrag Anläggningens moderna, geometriska uppbyggnad och slutna karaktär kring gården med dess springdamm och uppseendeväckande klocktorn, som fungerar som vägvisare. Materialverkan i den enhetliga fasadbeklädnaden tillsammans med fönstersättningen som särskiljer olika funktioner, samt kyrkans anslående kupol som tydlig symbol för verksamheten. Den modernistiska interiören är utförd i samklang med exteriörens karaktär och låter konstruktionen bilda rummets rustika arkitektur. Kyrkrummets sammanhållna och feststämda karaktär, med dess öppenhet och originella, färgstarka bildprogram som integrerar hela den fasta inredningen och låter församlingsdelen betonas lika starkt som koret. Källor Nya Svenska kyrkor, del I Svealand och del III Norrland. Riksantikvarieämbetet. Stockholm 1998. Norrbottens museums arkiv Västerbotten 4/1992. Gull-Mari Rosén. Kyrkokonstnären Pär Andersson Tyskling Karin; Mjölkuddskyrkan Mjölkuddskyrkan Stencil 197? Inventeringsdatum: 2005-12-02 Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning; Jennie Sjöholm, Norrbottens museum, Agneta Engström Länsstyrelsen i Norrbottens län Rapport: Agneta Engström & Jeanette Aro

Porsökyrkans närmiljö Kyrkoanläggningen från 1976 utgör en del av den samtida stadsdelens centrum, mitt bland vårdcentral, butiker, post och andra serviceinrättningar. Detta är kyrkan mitt i byn som vill vara en del av vardagslivet utan att manifestera sig med torn, magnifikt läge eller andra maktsymboler. Kyrkotomten Kyrkan är sammanbygd med församlingsgården och på tomten finns flera mindre gårdsbildningar med sittgrupper bakom avskärmande trästaket. Klockbocken som står i ena hörnet, är en låg konstruktion som nästan inte höjer sig över taknivån. Mot gatan ligger husväggarna ligger i liv med tomtgränsen. Kyrkan Anläggningen bildar ett sammansatt byggnadskomplex med volymer i olika höjd och storlek. Exteriört tecknar sig kyrksalen som en ur anläggningen klart urskiljbar volym, genom sin höjd och distinkta, slutna form. Den fria gaveln är klädd med rödfärgad slätpanel och långsidorna med falsad, rödlackerad slätplåt, som en fortsättning på det höga, brutna takfallet. Övriga delar av anläggningen är målad i blått med papptak i rött och svart. Ett enkelt smideskors på den höga gaveln signalerar byggnadens funktion. Kyrksalen nås via det centrala inomhuskyrktorget som åt övriga sidor omges av församlingslokaler. Ett glasparti ger kontakt mellan kyrksal och kyrktorg. Interiört präglas kyrkorummet av sin tillkomsttid och visionen om det enkla och demokratiska kyrkorummet där koret uppgår i rummets helhet, med fristående altarbord flankerat av predikstol (numera demonterad) och dopfunt. Det kvadratiska kyrkorummet har en helt öppen plan och synlig konstruktion med reglar, limträbalkar och spikförband. Det enkla, laserade materialbehandlingen låter trämaterialet i sina olika former board, limträ, panel, golvplank mm- lysa igenom. Rummet får ett sparsamt dagsljus från små, högtsittande fönstergluggar i vägg och takfall och en långsmal takkupa mot väster. Endast i väggen vid sidan om koret öppnar sig ett högt fönsterparti som ger kontakt med miljön utanför kyrkan. Kyrkans inredning är i huvudsak från 1970-talet med bänkar och lösa stolar i enkla, grova former och orgel i samma färg och material, medan altare och

dopfunt genom form och färg skiljer ut sig och lyser i rummet. I stället för en traditionell altartavla hänger en prismatisk skulptur, abstrakt bemålad i starka färger, ovanför altaret. Knäfallet i form av ett enkelt räcke är delbart och klätt med ett färgstarkt, randigt tyg. Rummets ursprungliga belysning av enkla, raka mässingsarmaturer som förstärkte kyrkans dunkla, silande ljus, byttes 1990 ut mot klasar av klarglasglober. Genom sin öppenhet och form är det ett flexibelt kyrkorum som ändras med de krav som ställs vid olika tillfällen. En grupp med barnstolar står i cirkel längst ned i kyrkan, bänkarna är ställda i lätt vinkel mot mittgången och en gradäng för kören är uppbyggd i korets ena hörn. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Kyrkan är ett av länets bästa exempel på stadsdelskyrkor där kyrkoanläggningen ingår i den samtida stadsdelens centrum som en del av vardagsmiljön, utan maktsymboler. Det centrala kyrktorget och det flexibla, öppna kyrkorummet förstärker det demokratiska anslaget samtidigt som kyrkorummet bildar ett från omgivningen avskärmat rum. Rummet präglas av konsekvent redovisande enkelhet i arkitektur, materialval och behandling. Bärande karaktärsdrag kyrkan som del av centrumanläggningarna, där de kyrkliga symbolerna är enkla men distinkta och kyrkodelen klart markerad genom form och färg kyrkoexteriörens tidstypiskt integrerade tak/väggparti kontors- samlings- och kyrkolokalernas orientering kring det öppna inomhustorget kyrkorummets enkla karaktär, med sin sparsamma, silande ljusföring, öppna form och synliga konstruktion i kombination med enkelhet i materialval och behandlingen, samt den tidstypiska, enhetliga färgsättningen. Källor ATA Nya svenska kyrkor, del III Norrland. Riksantikvarieämbetet. Stockholm 1998 Inventeringsdatum 2002-06-18 Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning; Agneta Engström Norrbottens museum, Jeanette Aro Länsstyrelsen i Norrbottens län Rapport; Jeanette Aro.

Det öppna, avskalade kyrkorummet med koret t v i bild markerat av de båda obeliskerna. Råneå kyrka -kyrkomiljön Kyrkan ligger mitt i byn med ortens affärscentrum på andra sidan vägen. Den kontakt som en gång fanns mellan kyrkan och älven är idag bruten av bebyggelsen. Ett rudiment av kyrkstaden finns kvar i form av ett halvdussin rödfärgade, små kyrkstugor direkt norr om kyrkan. I sluttningen mot väster ligger den gamla kyrkogården inramad av en låg stenmur. Här finns ett fåtal gravvårdar kvar och utanför muren står en minnessten över tvenne seklers hädangångna rest 1937. Kyrkogården togs ur bruk på 1890-talet. Kyrkotomten Kyrkan ligger orienterad i Ö-V riktning, på en stenterrasserad höjd ovanför gamla landsvägen. Terrasseringen är omgiven av björkkantade gräsytor. Sydväst om kyrkan står ett enkelt bårhus. Kyrkan Den stora, gulmålade träkyrkan som ritades av J F Åbom, stod klar 1857 och ersatte då ett kapell från 1600-talet på samma plats. Till det yttre har kyrkan kvar sin ursprungliga gestalt med torn ställt mitt på södra långsidan och sakristian mittemot, på norra sidan. Kyrkan står på huggen stenfot och har gulmålade fasader med vita detaljer. Fasadernas stående lockpanel bryts av liggande panel i bröstningen och är rytmiskt indelad med pilastrar mellan fönsteraxlarna, taklist med spetsbågefris och spetsbågiga fönster inom rektangulära omfattningar. Kyrkan har ingång genom båda gavlarna och genom tornet. Tornet är delat i tre avsatser med smalare klockhus, under en knubbig spira med kors, överst. Det plåttäckta sadeltaket har delade takfall med antydan till säteritak, fastän gavelspetsarna inte är valmade den säregna takformen bryter kyrkans kompakta gestalt. De många fönstren bryter upp fasaden och det sammanvägda intrycket av kyrkan är öppet och välkomnande. Interiör Kyrkorummet som har tvärställd plan, med koret mittpå norra långsidan, bildar en centralkyrka. Mittpartiets höga spegelvalv bärs upp av tunna, fyrkantiga pelare med trekantiga kapitäl, som på de tre läktarsidorna skär genom läktarfronterna. Både valvet och det plana takpartiet innanför pelarraderna är reveterat. Även ytterväggarna är reveterade, medan läktarunderbyggnadernas väggar är skivklädda med spegelindelad bröstning. Hela kyrkan utom vapenhusen har trägolv. Koret ligger två steg över omgivande ytor och markeras i framkant av de höga 1700-talsobeliskerna från gamla kapellet. Läktarfronterna har en enkel spegelindelning som klipps av tvärt mot ytterväggarna.

Kyrkan som på sin tid var en av landets största disponerad för 2000 besökare - hade ursprungligen ett kyrkorum som var helt öppet på alla fyra sidor, utan läktarunderbyggnader. Orgelläktaren låg mittför koret och var utbyggd i halvcirkelform. Vid 1957 års restaurering tillkom en ny orgel på västra läktaren och den gamla orgelläktarens utbyggnad togs bort. Den nya orgeln har ett ryggpositiv som bryter genom läktarbarriären. Kyrkan hade ursprungligen en s.k. altarpredikstol där predikstolen stod under änglabågen som symboliserar himlavalvet, bakom altaret. I den nuvarande interiören som skapades av Einar Lundberg & Bengt Romare 1957, har altararrangemanget splittrats och den gamla änglabågen spänner nu över en modern kalvariegrupp i mörkt, omålat trä, skuren av skulptören Erik Sand. Den gamla, cirkelrunda predikstolen under tofskantat ljudtak har fått ny plats vid sidan av altarpodiet, med en kopia av Thorvaldsens Kristusgestalt som pendang på norra sidan. Framför kalvariegruppen står ett altarbord som omsluts av ett fyrkantigt, öppet altarskrank med glesa spjälor i samma trä som kalvariegruppen. Kyrkans dopfunt är från 1600-talet, i röd kalksten med smal fot och bred, åttkantig cuppa med reliefdekor. På ömse sidor om altararrangemanget står psalmtavlor med vackert skulpterade ramverk, på höga socklar. Den öppna bänkinredningen från 1957 har raka gavlar med ekimiterande målning och är indelad i sex kvarter, som alla vetter mot koret. Det gamla kapellets korskrank har monterats bakom de tvärställda bänkkvarteren på ömse sidor om koret. Kyrkorummet har ett väl genomfört armaturprogram med vägglampetter och ljuskronor i olika format med tidstypiska, opala glaskoner. I kyrkan hänger också fyra gamla malmkronor. Trots de många fönstren upplevs kyrkorummet som relativt dunkelt, vilket förstärks av 1950- talets dämpade färgskala i gråbrungrönt. Den tvärställda planen med koret som en scen i mitten och tresidiga läktare burna av höga pelare och de många fönstren ger kyrkorummet en avskalad rymd som nästan påminner om ett frikyrkotempel. Läktarunderbyggnaderna har förändrat rummet och i någon mån inkräktat på dess rymd. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Den samlade miljön med gamla begravningsplatsen och resterna av kyrkstaden bildar en karaktäristisk norrländsk kyrkomiljö som ger kontinuitet flera sekler bakåt i tiden. Kyrkans oförändrade, öppna och välkomnande exteriör visar hur 1800-talets träkyrkobyggande fann nya former. Invändigt domineras rummet av två epoker, 1850- talets öppna, stora och avskalade centralkyrkorum med de tresidiga läktarna kring det centrala koret, samt 1950-talets splittrade altararrangemang och murriga färgskala Bärande karaktärsdrag kyrkans presentation mot samhället kyrkans oförändrade exteriör i blandning av nyklassicism/nygotik kyrkorummets storlek och tvärkyrkoplanen interiörens öppna och avskalade karaktär kyrkan har flera värdefulla inventarier och inredningsdetaljer som ger kontinuitet tillbaka till det gamla kapellet.

Källor & litteratur ATA Råneå bilder från vår bygd. Råneå hembygdsförening och fotoklubb. Luleå 1980 Centralkyrkor inom Svenska kyrkan 1820-1920 Krister Malmström. Stockholm 1990 Kyrkobyggnader 1760-1860, del 3 övre norrland. Sveriges kyrkor vol 317. Bebyggelsehistorisk tidskrift 1991. Inventeringsdatum 2003-11-13 Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Jeanette Aro & Ann-Christine Burman, Länsstyrelsen i Norrbottens län Rapport: Jeanette Aro. Predikstolen. Miljön kring Örnäsets kyrka Kyrkan ligger i en stadsdel från 1950/60-talet och är omgiven av skola och punkthus. Kyrkotomten - kyrkogården Kyrkan och församlingshemmet Örnäsgården bildar två sidor av en gård som på de övriga sidorna inramas av en låg tegelmur. Kyrkan omges av gräsytor med enstaka lövträd, medan gården vid församlingshemmet utgörs av en trädgårdsanläggning `Paradiset med rundlar, stenformationer och ljuspollare. En låg, öppen klockbock med tre fritt hängande klockor står invid entrén. Kyrkan Kyrkan som ritades av Bertil Franklin stod klar 1963 och har betonggjuten stomme bakom teglet. Kyrkan är nästan helt oförändrad med undantag för viss omdisponering av sidoutrymmen, det tidigare sidokapellet är numera körens plats. Kyrkan har mörkbruna tegelfasader och taksiluetten visar tre kopparplåtstäckta tunnvalv. Över mittvalvet reser sig ett bladsmyckat kors. Huskroppen har en kubiskgeometrisk uppbyggnad med halvrund absid, där sakristia, sidokapell och kyrktorg/mariakor avtecknar sig i exteriören som utskjutande volymer, underordnade det välvda kyrkorummet. De breda kyrkportarna av ek är glasade i smala slitsar och har en välkomnande bred och rundad stentrappa.

Interiört är kyrkan en salskyrka med nästan kvadratisk plan och ett sidokapell med lägre takhöjd. Kyrktorg / Mariakor ligger bakom västväggen som nedtill utgörs av runda, omålade betongpelare. Ljusintaget är koncentrerat till norrväggens fyra fönster och det stora västfönstret. Ett sekundärljus strömmar också in från kyrktorgets fönster. Fönstren är raka, med grova snickerier i ek och indelade i små, stående rutor. Koret ligger två steg över långhusets trägolv och har mönsterlagt golv i lågerhuggen, rödgrå kalksten. Samma stengolv går igen i sidokapell och kyrktorg/mariakor. Hela kyrkan utom vapenhuset- har slammade, brunrosa murväggar med spaltmurning i vissa delar. Vapenhuset har nakna, mörka tegelväggar. Över kyrkorummet spänner tre gjutna tunnvalv vilka antyder en treskeppighet som ej är genomförd i övrigt. Kyrkorummets inredning är utförd i massiv laserad eller oljad furu med stramt geometriskt formspråk. Bänkarna är delade i två kvarter utmed mittgången. Altarbordet står fritt på stenpodie i absiden, bakom ett rakt och glest altarskrank Den fyrkantiga predikstolen på låga ben är prydd med bildhuggeri. En bred, ( 120) cirkelrund dopfunt i stavlimmad furu står på korsformat stenfundament. Ljuskronorna är låga och breda, med träkupor på smidesstomme. Koret är rummets tydliga fokus med sitt upphöjda läge och den blå väggen med den gyllne mosaiken det himmelska Jerusalem - som fyller och rår utanför absiden. Mosaiken är gjord av Pär Andersson som också huggit predikstolens bilder. Kyrktorg / Mariakor och sidokapell har gråmålade, plana betonggjutna tak, i sidokapellet försett med ett ljusinsläpp. I Mariakorets norra vägg finns en smal fönsterslits med polykromt glasfönster i abstrakt mönster av Stig Pettersson. Båda dessa utrymmen är möblerade med stoppade, lösa stolar. Belysningen består av mindre armaturer i samma stil som kyrkorummets stora kronor. Kulturhistorisk karaktär Kyrkan är en representant för sin tids påkostade och samtidigt återhållna kyrkoarkitektur, utåt sluten och stram, invändigt varm och välkomnande med sitt dunkla ljus och vackra utsmyckning med gedigna, tunga material med omsorgsfullt behandlade ytor och detaljer. Kyrkorummet domineras av den 100 m2 stora altarmosaiken, vars lyskraft förstärks av ljuset från det stora västfönstret och murarnas mörka färg. Att särskilt beakta i förvaltning och användning Kyrkomiljöns tydliga avgränsning med murar och församlingsgård Exteriörens slutna, genometriska uppbyggnad och taksiluettens tunnvalv Interiörens samstämda och genomförda modernism som kommer till uttryck i såväl form som materialbehandling i tak, golv och väggar samt inredningens utformning och materialbehandling Kyrkorummets dunkla ljusföring och tydliga fokus mot koret med den väldiga, skimrande guldmosaiken Sidoutrymmenas tydliga avgränsning mot kyrkorummet trots avsaknad av avskiljande väggar Källor & litteratur Nya svenska kyrkor, del III Norrland. Riksantikvarieämbetet. Stockholm 1998 Örnäsets kyrka. Broschyr. Inventeringsdatum 2003-12-03 Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning: Jeanette Aro och Ann-Christin Burman Länsstyrelsen i Norrbottens län Rapport: Jeanette Aro.