Jokkmokks nya kyrka -kyrkomiljön

Transkript

1 Rummet flödar av ljus under takets ` strålvalv. Jokkmokks nya kyrka -kyrkomiljön Kyrkan ligger på ett lågt åsparti, ovanför den allékantade landsvägen genom Jokkmokk. Kyrkan är en del i den tidiga offentliga bebyggelsen, med sjukstuga, läkarbostad, skola mm som kantar landsvägen genom samhället. Kyrkotomten Mot vägen presenterar sig kyrkan omgiven av en björkpark. Mot öst och norr tar den tallbevuxna naturmarken vid. Tomten omgärdas av ett sirligt, vitmålat trästaket. På kyrkans baksida finns en enkel, liten förrådsbyggnad och i öster ett åttkantigt bårhus med spetsiga fönster. Kyrkan Jokkmokks nya kyrka stod färdig Bortsett från att sakristian byggdes till 1961 har ingen egentlig ombyggnad gjorts, däremot smärre förändringar, bl a ny altartavla och färgsättning, samt ombyggnad av bänkar och altarring. Nuvarande färgsättning härrör från 1983 års restaurering. Kyrkan som ritades av E A Jacobsson är med sin hoptryckta planform, sidolagda torn och festligt utsirade arkitektur, en av sin tids märkligaste kyrkor. Det är en centralkyrka med hörnen mot söder genomskurna av skråställda entrépartier. I öster finns en grund, rakavslutad korutbyggnad och i NÖ skjuter sakristian ut från huskroppen. Kyrkan har vackert huggen stenfot och trappor i granit, tillsammans med artikulerad träfasad med listverk och mönsterlagd panel. Fasaderna är på tre sidor helt uppbrutna av trefönstergrupper, som går genom två våningar, åtskilda av utsirade pilastrar. Det skråställda spröjsverket bidrar till att binda ihop fasaden och på gotiskt manér integrera fönster och vägg. Det grönmålade plåttaket är valmat och framhäver kyrkans antydda korsform. Ett sirligt nockräcke, takryttare och små tornhättor på takkuporna förstärker takets

2 uppbrutna form. Tornet har strävpelare mot tornbasen och utkragad lanternin med avskurna hörn, under en hög spira. Tornfasaden är rikt artikulerad av listverk och mönsterlagd panel. Tornets bottenvåning utgör vapenhus men kyrkorummet har ingång från ytterligare två håll, via hörnentréerna. Interiört präglas det öppna, kvadratiska rummet av djupa läktare på tre sidor, och dagsljuset som flödar från alla håll. Ett rikt träarbete visar en blandning av klassicerande formspråk och gotiskt inspirerade former i bl a läktarbarriärens bågfris och fönsteromfattningarnas form. Takets trävalv är med enkla medel - triangelformade fält med panel lagd i olika riktningar, åtskilda av kraftiga lister - utformade på ett sätt som för tankarna till gotikens strålvalv. `Strålvalven omsluter en färgstarkt målad plafond i takets mitt. Koret ligger ett trappsteg ovanför kyrkorummet och avgränsas av ett bågmotiv mellan pelare. Under korfönstren löper textband på tre sidor. Den åttkantiga predikstolen står i gränsen mellan kor och kyrkorum. Altaret är placerat i en försänkt nisch. Den stora oljemålning som 1949 ersatte det symboliska korset med törnekrona och svepeduk, har gett koret ett mörkare uttryck och bidrar till att avgränsa rummet från kyrkorummet i övrigt. Det gamla altarkorset står kvar i koret, vid sidan om altarnischen. Till höger om altaret finns ett dopaltare, dopfunten är grovt skuren i obehandlad björk. Färgsättningen från 1980-talet harmonierar väl med arkitekturen utom i vissa detaljer där tidsandan satt sitt tydliga avtryck. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Kyrkan är ett av det sena 1800-talets mest fantasifulla exempel på nyskapande kyrkoarkitektur, med sin krokanliknande gestalt där främst torn och takryttare signalerar kyrkofunktionen i det yttre. Arkitekturens formspråk bygger på ett medvetet nyttjande av trämaterialets förutsättningar. Att särskilt beakta i användning och förvaltning *kyrkans presentation mot vägen omgiven av den omfångsrika björkparken som inramas av ett sirligt trästaket * kyrkans komprimerade gestalt med den formrikedom som skapas av de uppbrutna taken och panelarkitekturens fält och listverk, fönstrens form och spröjsverk i kombination med de diagonaler som bildas av de inskurna entréerna, tornets strävpelare och klockvåningens genomskurna former. * den öppna centralkyrkoplanen med de grunda läktarna och dagsljuset som strömmar in från alla håll. * interiörens medvetna nyttjande av trämaterialet och blandningen mellan klassiskt och nygotiskt formspråk.

3 Källor & litteratur ATA Åman A. Järnfeldt-Carlsson M. Träkyrkor i Sverige, Laholm 1999 Järnfeldt-Carlsson M. Träkyrkobyggandet i övre Norrland. Bebyggelsehistorisk tidskrift Inventeringsdatum Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning: Jennie Sjöholm Norrbottens museum, Jeanette Aro Länsstyrelsen i Norrbottens län Rapport: Jeanette Aro. Stora fönster, nakna timmerväggar och en naturromantisk dopfunt av urholkad tallstam. Jokkmokks `gamla kyrka - kyrkomiljön Kyrkan ligger på en tallbevuxen naturtomt i vad som en gång var utkanten av den numera rivna kyrkstaden, omgiven av bostadsbebyggelse och på ena sidan gränsande till en skola. Kyrkotomten Kyrkotomten omgärdas på tre sidor av en timrad bogårdsmur med brädtak och enkla stigluckor av timmerbjälkar, med vackra gallergrindar i trä. På den fjärde sidan löper ett enkelt, brunmålat spjälstaket. En klockstapel av renässanstyp, på timrad bottenkub med högt klockhus och karnisformade takfall, står väster om kyrkan. Stapeln är rekonstruerad På kyrkotomten finns tre minnesstenar och en liten, rödfärgad toalettbyggnad är insmugen bland tallarna nära klockstapeln. Närmast kyrkan är marken gräsbevuxen. Kyrkan Efter en brand på 1970-talet återuppbyggdes Jokkmokks `gamla kyrka, som en kopia av 1753 års kyrka talskyrkan var en av de många ödekyrkor som återupprättades under 1900-talets första årtionden, efter närmare ett halvt sekel som ödekyrka (föreningslokal). Kyrkan har en avlång, åttkantig form och är orienterad i Ö-V riktning. Den har rödfärgade timmerväggar, med höga, välvda fönster under högt och brant,

4 valmat spåntak. Över takets mitt sitter en takryttare skuren i trä, krönt av en kyrktupp. De vitmålade fönstren är smårutigt spröjsade och ovanför de rombmönstrade träportarna en i vardera kortänden- finns ett s k oxöga. Invändigt möter en salskyrka med omålade timmerväggar under högt, ljusmålat trävalv som ger rummet en oväntad rymd. Baktill finns en läktare med utskjutande mittparti. Koret är inte avgränsat från rummet i övrigt. Sakristian ligger bakom koret. Kyrkorummet är sparsamt utsmyckat med ett enkelt omålat träkors som altartavla, psalmtavla i trä, dopfunt av en gammal, grånad trädstam och rustika ljuskronor i trä och smide. Predikstolen är utformad som en enkel talarstol. På väggarna glimmar mässingslampetter för levande ljus. Mot rummets mjuka, hantverksmässigt behandlade väggytor står den moderna inredningen i grova dimensioner, med industriellt perfekta ytor. Predikstol, läktarbarriär, altarbord och genombrutet altarskrank i rödorange lasyr och bänkarna i grönblå lasyr. Altarskrankets knäfall är klätt med garvat renskinn. Kulturhistorisk karaktär Trots att alla byggnader är sentida rekonstruktioner, utgör kyrkomiljön ett gott exempel på 1700-talets kyrkomiljö i nordligaste Sverige, med tomtens skogsprägel, den karaktäristiska klockstapeln, den timrade muren som fungerade som förvaringsplats för de döda under vintern och den timrade kyrkan med sin åttkantiga form. Kyrkan är en exponent för det tidiga 1900-talets återupprättande av ödekyrkorna. Bärande karaktärsdrag Kyrkotomtens och närmiljöns skogskaraktär helhetsmiljöns ålderdomliga och helgjutna karaktär med nakna timmerväggar i kombination med ett avancerat formspråk kyrkorummets rymd i kombination med spartansk enkelhet kontrasten mellan rummets ålderdomliga karaktär och inredningens moderna drag & dimensioner inredningens färgsättning och ytbehandling som är typisk för 1970-talet Källor & litteratur Beskow H. Bidrag till studiet av övre Norrlands kyrkor, Luleå 1955 Elmén-Berg A. Fem ödekyrkor i Norrland. Umeå 1997 Bebyggelsehistorisk tidskrift 1991 Dimenäs Inga Kyrkohistoria. Jokkmokk natur och kultur genom tiderna. Luleå Kyrkorna i Norrbotten. Länsstyrelsen i Norrbottens län 1997 Inventeringsdatum Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning; Jennie Sjöholm Norrbottens museum, Jeanette Aro, Länsstyrelsen i Norrbottens län Rapport; Jeanette Aro.

5 Kvikkjokks kyrkomiljö Kvikkjokk har sina rötter i talets silvermalmsbrytning inom fjällområdet och var under en tid socknens huvudort. Kyrkan är belägen i början av den lilla byn, där vägen in mot fjällvärlden tar slut. Kyrkan ligger högt med vidsträckt utsikt över fjällen och älven. Från porten har man utsikt över den gamla hyttplatsen, den gamla prästgården och byns äldsta delar. Intill kyrkplatsen finns en blandad bebyggelse, bl. a. ett småbruk och en turiststation från 1920-talet. Kyrkotomten Kyrkan står på en avsats inne på kyrkogården som ligger i en svag sluttning nedanför, en grusgång leder från grinden fram till kyrkporten. Alldeles innanför grinden står den spånklädda klockbocken med klocka från 1600-talets bruksepok. Klockbocken kröns av ett korsröstat tak med en hög och smäcker takryttare. Kyrkogården omgärdas av ett enkelt, omålat spjälstaket med järngrindar i väster och norr. Den gräsbevuxna kyrkogården har ett glest bestånd av blandade lövträd och saknar kvartersindelning. Gravvårdarna består av en blandning av låga gravstenar, vita träkors och järnkors. På den övre avsatsen, närmast kyrkan, finns ett fåtal gravar med järn- och plåtkors. Inskuret i avsatsens SÖ-del står ett brunmålat, spånklätt bårhus med små, gulmålade, spetsbågiga fönstergluggar och valmat spåntak. Den lilla byggnaden står på betongsockel, som växer till full våningshöjd mot släntens nedre del. Kyrkan Kvikkjokk kyrka ritad av Fritz Eckert, invigdes 1907 och är det andra på platsen. Det äldre kapellet från 1764 revs i samband med nybygget. Kyrkan som står på huggen sockel av granit har lägre och smalare kor mot östgaveln, sakristia i nordöst och en liten förstukvist med välvd öppning och utsirade pelare framför kyrkporten. Väggarna och de branta taken är klädda med mörka, rödtjärade spån och vindskivorna är figursågade. På taket sitter en genombruten kambräda med träkors i vardera änden. Sakristians valmade tak är utdraget som en takhuv över trappan, vilket gör att sakristitaket upplevs som överdimensionerat. Fasaden rytmiseras av spånklädda knutlådor och pilastrar med stiliserade kapitäl mellan fönsteraxlarna. Långsidornas trefönstergrupper har rundbågiga

6 bågar som glimmar i gult med rombisk blyspröjsning. Varje fönstergrupp infattas av svarvade halvkolonner som bär upp ett brett, profilerat överstycke. I västgaveln sitter en mindre femfönstergrupp ovanför vapenhuset. Trappor och räcken är enkla i jämförelse med exteriören i övrigt. Både kyrkporten och sakristidörren har ett rombiskt mönster. Huvudingångens portar har också ett rombiskt spröjsat överljus. Kyrkan ger ett mörkt och slutet intryck där endast fönsterbågarnas gula färg lyser upp. Kyrkorummet bildar en kort långhuskyrka med smalare och lägre kor i öster. Koret ligger två trappsteg över långhuset och har ett lägre tak med en kraftig hanbjälke i öppningen mot långhuset. Korväggen är fältindelad av släta brädlister. Taklisten i koret är figursågad och har samma cirkelornament som återkommer i hela kyrkorummet. Väggarna i långhuset är klädda med bred liggande pärlspont, med stående panel i bröstningen. I fönsteraxlarna stödjer de öppna takstolarna mot följare på väggens insida. Fönstren är infattade i kraftiga, svarvade halvkolonner som bär en kraftig båge med profilerat, rakt avslut. I fältet ovanför fönstren återkommer det cirkulära ornamentet. Koret får ljus från en tvåfönstertrupp i söderväggen. Västväggens fönstergrupp har en helt slät omfattning. Kyrkorummet har ett tredingstak av fasspontade bräder med delvis öppna takstolar som avslutas i dekorativt skurna konsoler, vilka utgör en del av taklisten. Väggar, tak, lister, fönsteromfattningar och bjälkar är målade i ljusa kulörer. De lackade trägolven består av smala, spontade bräder. Den grunda läktaren har synlig, dekorativt sågad bärlina och stöttas av ett par svarvade och ådringsmålade pelare. På läktaren står sex ursprungliga bänkar målade i 1950-talets kulörer. Här står även en liten orgel. Långhusets öppna bänkar från 1950-talet har breda gavlar med rundbågiga spegelfält, marmorerade i gulrött. Bänkkvarteren avslutas mot koret av en bänkskärm indelad i rektangulära spegelfält målade som bänkgavlarna. Korets har en tidsmässigt blandad inredning talets kantiga altarrundel som sluter tätt mot östväggen, har en enkel spegelindelning, målad i olika grå kulörer. Knäfall och armstöd är klätt med renskinn. Altaret består av fiberplattor och flankeras av två stora mässingslampetter. Det enkla, lilla altarskåpet med nationalromantiska drag infattar Gerda Höglunds altartavla med Kristus på korset från 1925, medan dopfunten och den sexkantiga predikstolen från 1700-talet båda följt med från det äldre kapellet. Predikstolen som står på pelarfot. Den är utförd i återhållen bondbarock med vitmålade, spiralvridna kolonetter med förgyllda kapitäl och baser mellan släta gråmarmorerade fält och nertill en skulpterad, droppfris. På bokstödet sitter ett bevingat änglahuvud. Den ådringsmålade dopfunten i trä är grovt bearbetad med synliga mejselhugg och står på balusterformad åttkantig fot.

7 Kulturhistorisk karaktärisering och bedömning Rummets arkitektur och materialvalen präglas av nationalromantiken. Den nationalromantiska prägeln har dock dämpats av 1950-talets ljusa färgsättning, byte av bänkar, altare och altarrundel, som fört in en klassicistisk ton i kyrkan. De äldre inventarierna ger kyrkan en historisk kontinuitet och en direkt koppling till platsens tidigare kyrkor. Kyrkorummets bredd gör att man upplever en närhet till koret trots att korets smalare form och upphöjda läge försöker skapa en distans. Exteriören har tydligt nationalromantiska drag med lägre, smalare kor, vapenhusets portik, spånbeklädnaden, de medeltidsinfluerade branta takfallen med den markerade nocken den blinderingsliknande dekorationen på östgaveln samt den rustika utsmyckningen av fönsteromfattningarna. Kyrkogården karaktäriseras av sina öppna gräsytor utan kvartersindelningar, de spridda lövträden och de två avgränsade områdena med trä- och järnkors i det ena och låga stenvårdar i den andra. Bärande karaktärsdrag Kyrkomiljön med sin vida utsikt över fjäll och älv samt de nationalromaniska dragen i klockbocken, kyrkans och bårhusets exteriör Kyrkogårdens öppna gräsytor utan kvartersindelning och tydliga avdelning i kors- respektive stenvårdar. Kyrkorummet tydliga nationalromantik i alla arkitektoniska detaljer och materialval. Korets avskiljdhet genom dess avsmalning och höjda golv tals inventarierna; dopfunt, predikstol, hörnskåp m. fl. ger en historisk kontinuitet till kyrkorummet, en koppling till det första kapellet på platsen. På samma sätt är klockbockens klocka från 1600-talet viktig. Läktarbänkarna som är de enda originalbänkarna från talets början. Källor Åman, A. och M. Järnfeldt-Carlsson (red.), Bebyggelsehistorisk tidskrift nr , Övre Norrlands kyrkor, Uppsala Kyrkobyggnader , del 3 Övre Norrlands kyrkor, Stockholm Inventeringsdatum Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning; Jeanette Aro och Ann-Christin Burman Länsstyrelsen i Norrbottens län Rapport: Ann-Christin Burman.

8 Tavla i koret, Maria med Jesusbarnet i fjällmiljö. Kyrkan ligger i utkanten av samhällets centrum i en sluttning ovanför landsvägen. En grusad väg leder genom kyrkotomten upp till församlingshemmet, en rödfärgad timmerlänga längre upp i backen. Runt kyrkan och längs uppfarten finns en låg mur av huggen sten, som kantas av björkar. Innan Porjus fick sin kyrka hölls gudstjänsterna i provisoriska lokaler. Redan 1920 byggdes gravkapellet vid kyrkogården, ovan älvstranden ca en kilometer från kyrkan. Ett år senare invigdes klockstapeln på en höjd NÖ om kyrkan. Klockstapeln som saknar visuellt samband med kyrkan, är en öppen konstruktion med stolpar som bär upp en spånklädd klockhuv. Kyrkan Porjus kyrka byggdes 1928 med en av Vattenfalls marketenteribyggnader som stomme. Kyrkan omgestaltades radikalt vid 1950-talets ombyggnad, då fasadens nakna timmerväggar kläddes i spån och de höga sexdelade fönstren ersattes av lägre, blyspröjsade fönster. Kyrkan är orienterad i nordöst-sydvästlig riktning med rektangulärt långhus och smalare sakristia bakom koret. Ingången i öst har spegelindelade pardörrrar och ramas in av ett öppet vindfång i nationalromantisk anda med snidade stolpar under brant sadeltak. En kyrktupp vaktar på vindflöjeln i entregavelns nock. Kyrkan är till det yttre helt spånklädd och målad i brunt. Även invändigt fick kyrkan sin nuvarande gestalt vid 1957 års ombyggnad. Kyrkorummet har salkyrkans form med tredingstak och koret ett trappsteg ovanför församlingsdelen. Orgelläktaren skjuter ut ur östväggen som en grund balkong och sträcker in över vapenhuset. Rummet får sin karaktär av de omålade, tunt vitlaserade träytorna på väggar, tak och de slutna bänkkvarteren. Träytorna varierar i sin struktur, från väggbröstningarnas släta spåntpanel till väggarnas och takets profilerade lockpanel. Koret saknar markerad bröstning och har slätspontad panel å både väggar och tak. Den

9 enkla träkaraktären förstärks av bänkkvarter, läktarbarriär, altarring och predikstol som är klädda i slät faner. Dörrar i lackat, omålat trä. Trägolv och bänkar är målade i grått. Ovanför altaret hänger ett stort krucifix skuret i omålat trä. Sidoordnat i koret hänger en oljemålning av `syster Marianne föreställande Maria med Jesusbarnet i fjällmiljö. Dopfunten i krysshamrad granit avviker från kyrkans träkaraktär Kyrkorummet har enkla tvåluftsfönster som med antikglas och blyspröjs uppgraderats till kyrkfönster. Sakristian är inredd enligt samma träprogram som kyrkorummet, men har ett textilförvaringsskåp som på utsidan är bemålat med bibliska scener i tidstypiskt målerimanér, signerade MN (`syster Marianne)1957. Kulturhistorisk karaktärisering och bedömning Kyrkan är ett uttryck för det unga anläggarsamhällets behov av att manifestera sig som en fullödig samhällsbildning. I dess enkla yttre kan den gamla baracken nästan anas bakom spåntäckningens och det branta takets historiserande dräkt. Interiört gör sig 1950-talets tidsanda påmind genom de enkla materialen, formerna och ytbehandlingarna med omålat tunt laserat trä och träfanér som bärande drag. Kortavlan och sakristians stilistiskt målade bibelscener har också en stark tidsprägel. Bärande karaktärsdrag Huskroppens enkla grundkaraktär i kombination med medeltidsinspirerad spåndräkt, portik och branta takfall. Material- och ytbehandling i rum och inredning, med den enkla, trärena karaktären. Litteratur och källförteckning: Antikvarisk-topografiska arkivet, ATA Porjus kyrka. Broschyr Luleå Norrbottens museums arkiv Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning: Ann-Christine Burman och Jeanette Aro Länsstyrelsen i Norrbottens län Rapport: Jeanette Aro.

10 Pouttaure kyrka - kyrkomiljön Pouttaure by är delad i tre bydelar kring en vägkorsning, kyrkan ligger i utkanten av den västra bydelen. Kyrkan ligger mitt på kyrkogården som är belägen på en höjd, öster om den närmsta bydelen. Trots det höga läget är kyrkan skymd bakom skogsridåer mellan landsvägen och kyrkan. Även åt öster och norr växer skogen intill kyrkogården. Kyrkotomten Kyrkogården omgärdas av ett sirligt, vitmålat spjälstaket med smidesgrindar mot huvudgången. Från grinden i väster stiger marken upp mot kyrkoentrén i tornet. Effekten blir att tornet blir en förlängning av huvudgången, från jorden mot himlen. Huvudgången kantas av parställda belysningsstolpar. Endast partiet norr om huvudgången är tagen i anspråk som begravningsplats den södra sidan består av gräsmatta, här står också ett litet, enkelt gravkapell/likbod med flackt, plåtklätt sadeltak, vitmålad läktpanel och små, smala spröjsade fönster. Spår av en äldre väg in till gravkapellet/likboden kan ses på baksidan där en gammal, igensådd vägbank leder från en igensatt grind i staketet till en igenmurad ingång till gravkapellet/likboden. Spridda lövträd växer över hela kyrkogården. Området närmast öster om grinden utgörs av delvis igenväxande grusgravar med smala grässträngar mellan. Kvarteren avgränsas av grusgångar. Nordväst om kyrkan finns även några vitmålade träkors varav ett markerar kyrkogårdens första gravplats. I gravkvarteren närmast kyrkan har alla grusgångar utom en lagts igen och kvartersindelningen därmed försvunnit. Gravvårdarna i denna del är yngre, med låga och mer likformiga stenar än på grusgravsområdet. Från sakristidörren leder en gång av skifferplattor fram till en bod med torrdass i tomtens SÖ-hörn. Dasset som troligen är samtida med kyrkan har en liggande panel, gulmålade, panelklädda dörrar och plåttäckt sadeltak. I nordöstra hörnet av kyrkogården ska det, enligt traditionen finnas en massgrav som dock inte är utmärkt.

11 Kyrkan Pouttaure kyrka uppfördes under åren , kyrkan byggdes i Jokkmokk och forslades i delar till Pouttaure för montering. Kyrkan ritades av byggmästare Erik Gustav Kristiansson och arkitekt Gustaf Hermansson. Kyrkan är enskeppig med västtorn, avsmalnat kor i öster och utbyggnad för sakristian i sydöst. Sockeln är i huggen sten och väggarna är klädda med liggande fasspont ovan bröstningen och stående under. Vertikallinjen markeras av fönsterfodren och knutbrädorna. Fasaden är enkel, strikt och geometrisk till sin karaktär. De spröjsade fönstren sitter i grupper om tre, korgavelns fönster har fått en spetsbågig form som skiljer sig från kyrkans övriga, raka fönster. Långhus, torn och kor har sadeltak medan sakristians tak är valmat. Taken är spåntäckta. I nockändarna på torntaket sitter ringkors i trä, på långhustaket sitter en enkel spira och på kortaket ett träkors. Tornet har markerade strävor mot basen och en panel som växlar mellan stående och liggande fassspont, fälten avgränsas av släta lister i ljusgrått, den stående panelen högst upp på torngaveln har ett spetskantat avslut neråt. Kyrkporten är en panelad pardörr. Invändigt bildar rummet en långhuskyrka med avsmalnat, djupt kor som ligger ett trappsteg över långhuset. Kyrksalen har ett lackat brädgolv medan korgolvet har fått en blå nålfiltsmatta. Över långhuset reser sig ett skivklätt tredingstak vars form återkommer i korets lägre tak och öppning mot långhuset. Vinkeln mellan tak och vägg markeras av en profilerad list. Väggarna har en grå bröstning i pärlspont med en smal, profilerad bröstlist. Ovanför bröstningen är väggarna klädda med beigemålade fiberskivor med fasade skarvar, som nyttjats för att ge väggen en horisontell fältindelning. Väggfältet delas upp av följare i hörnen och mellan varje fönstergrupp. Fönstren saknar foderlister. Den korta, fristående lilla läktaren står på två parställda, fyrkantspelare med profilerade kapitäl, marmorerade i grå-grönt. Läktarbarriären har speglar i gul/grå marmorering och taket under läktaren pryds av en lagerkrans målad av Frithiof Eriksson De öppna, enkla kyrkbänkarna står löst på golvet i två kvarter utmed mittgången. Bänkarna är helt raka med gles brädsits och laserade i grågrönt. Framför första bänkraden är en bänkskärm med smala spegelfält. Centralt över mittgången hänger en rikt utsirad ljuskrona i kristall och mässing och mellan fönstren sitter 1950-tals lampetter i opakt glas. I taket över läktaren hänger en ljuskrona från 1950-talet, med droppformade, opaka glaskupor. Korets altare är byggt av fiberplatta och står på ett lågt podie. Som altartavla fungerar ett träkors med silverbård. Det raka knäfallet är indelat i spegelfält och står förskjutet åt norr. Dopfunten, från 1920-talet står söder om koret, funten är smäcker med kraftig bas och rektangulär kuppa. Predikstolen står på marmorerad pelarfot mot norrväggen. Den åttkantiga korgens spegelfält är bemålade med de fyra evangelisterna.

12 Rummet karaktäriseras av den strama, luftiga funktionalism som skapas av det rika ljusflödet tillsammans med färg- och materialval. De äldre inventarierna ger en koppling till det tidiga 1900-talets försvunna kyrkorum. Kulturhistorisk karaktärisering och bedömning Interiören präglas av den väl genomförda omgestaltningen Endast bröstningen och några få inventarier är från tiden före restaureringen. Kyrkorummet har en nästan puritansk bönhuskaraktär. Exteriört har kyrkan tydligt nationalromantiska drag med den medeltidsinfluerade planen med smalare och lägre kor, korsen på tornet, det utsirade röstets avslut vid takskägget och de spetsbågiga fönstren i korväggen. Kyrkogården karaktäriseras av enkelhet, av grusgravarna och dessa kvarters inramning av grusgångar samt av de, till synes slumpvis uppväxta björnarna. En viktig detalj är förråds/dassbyggnaden, samtida med kyrkan. Bärande karaktärsdrag Fasadens stramhet, ljusa färgsättning och nationalromantiska drag som indraget kor och detaljer som det utsirade rösteavsluten, tornkorsen och korfönstrens spetsbågar. Kyrkogårdens lutning från huvudgrind till kyrkoentrén. Kyrkomiljön med de ålderdomliga grusgravarna och deras kvartersindelning, ekonomibyggnadens och likbodens ursprungliga karaktär och det sirliga staketet. De till synes slumpvist uppväxta björkbeståndet. Kyrkorummets tydliga 1950-tals karaktär i val av färg, material och armaturer. Kyrkorummets luftighet bildat av ljusflödet, färgsättningen och de släta väggarna. Källor Åman, A. och M. Järnfeldt-Carlsson (red.), Bebyggelsehistorisk tidskrift nr , Övre Norrlands kyrkor, Uppsala Inventeringsdatum Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning; Jeanette Aro och Ann-Christin Burman Länsstyrelsen i Norrbottens län Rapport: Ann-Christin Burman.

13 Vuollerims kyrka -kyrkomiljön Kyrkan ligger på en udde i Vuollerimtjärnen som ligger mitt i samhället, som byggts upp kring vattenkraftsindustrin. Kyrkotomten Tomten som sluttar mot vattnet, domineras av vårdade gräsytor och björkar i strandkanten. Kyrkan Vuollerims kyrka från 1958 ritades av Karl Martin Westerberg. Kyrkan är nästan helt oförändrad sedan invigningen. Det är en otraditionellt utformad långhuskyrka med ena gaveln spetsigt bruten och sidoställt torn mot främre långsidans kordel. Tornet som inrymmer sakristian är kopplat till kyrkan via en lägre förbindelsedel. Kyrkan har sockelvåning med fönster mot baksidan och vitslammade tegelväggar under valmat, skiffertak. Kyrkan rymmer både kyrka och församlingslokaler. Kyrkorummet gestaltar sig i en kort och bred salskyrka. Bakre väggen är en vikvägg som gör det möjligt att ansluta församlingslokalerna till kyrkorummet. Det djupa koret ligger tre trappsteg över kyrksalen. Rummet visar helt olika skepnad i främre respektive bakre delen. Framåt dominerar den stora, färgskimrande altarfresken av Lennart Segerstråle och intrycket av korets förhöjda läge. Bakåt har rummet en mer profan karaktär, med vikvägg, glasade dörrar och enkel, panelad läktarbarriär, där endast den strama orgelfasaden visar på rummets funktion. Läktaren skjuter in över gemensamhetslokalerna och läktarbarriären ligger i liv med kyrkorummets bakre vägg. Rummet har asymmetrisk fönstersättning, med låga stickbågiga fönster mot norr och höga välvda fönster mot söder. I korets norra vägg finns ett högt välvt fönster. Alla fönster har antikglas infattat i blyspröjs. Det gråmålade trätaket är tredelat i form av ett tunnvalv med kraftiga bindbjälkar och meterbreda, avtrappningar utmed långsidorna.

14 Bänkinredningen är öppen med enkla, raka gavelpartier, predikstolen är utformad som en skärm utan ljudtak. Det breda, nästan raka altarskranket täcker freskens hela bredd och är genombrutet med stora öppningar för att inte skymma målningen. Mot den dämpade färgsättningen står kormålningens klara färger, guldmosaiken i altarbord och dopfunt, mässingslampetter samt de höga och smala mässingsarmaturerna som lysande konstraster. Under kyrkolokalerna ligger församlingsexpeditionen. I sakristian som ligger på korets södra sida, finns en piscina av marmor i samma stil som dopfunt och altare. Kulturhistorisk karaktär Kyrkan är ett gott exempel på 1950-talets församlingskyrka, sammankopplad med församlingslokaler. Koret dominerar rummet genom sin storlek och sitt förhöjda läge och den stora altarfreskens tidstypiska formspråk och ljusa färgskala. Det finns en anslående kontrast mellan rummets dova färger och de gyllene accenterna i altare, dopfunt och armaturer. Bärande karaktärsdrag kyrkans anslående läge ovanför vattenspegeln. exteriörens otraditionella uppbyggnad med tornet vid koränden och fasadernas avskalade uttryc kontrasten mellan den färgskimrande altarfresken och de gyllne accenterna kontra interiörens i dova och dämpade färgsättning Källor & litteratur Bebyggelsehistorisk tidskrift Dimenäs Inga Kyrkohistoria. Jokkmokk natur och kultur genom tiderna. Luleå Inventeringsdatum Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning; Jennie Sjöholm Norrbottens museum, Jeanette Aro Länsstyrelsen i Norrbottens län Rapport; Jeanette Aro. Staloluokta kyrkkåta -kyrkomiljön Kyrkkåtan ligger i väglöst land, på den kala fjällsluttningen ovanför turiststationen.

15 Kyrkotomten Det finns ingen avgränsad tomt kring anläggningen som består av kyrkkåtan, en enkel klockbock i SÖ och en liten brunmålad förrådsbod som förankrats vid marken med vajrar, till skydd mot fjällets stormvindar. Kyrkan Kyrkkåtorna i Jokkmokks församling har sin upprinnelse i den sommarverksamhet som drevs av de präster som vandrade mellan fjällvärldens stora visten, miltals från vanliga kyrkor och kapell. Till en början samlades man i någons bostadskåta, utomhus eller i en tillfälligt rest tältkåta. På talet byggdes den första permanenta kyrkkåtan som under de närmaste decennierna fick flera efterföljare. Kyrkkåtan i Staloluokta byggdes 1971 av samebyns medlemmar, med stöd från AMS och stiftelsen Seth M Kempes minnesfond. Kåtan mäter ca 8 meter mellan väggarna och 3½ m i höjd. Till det yttre tecknar den en rund, kupolliknande form, täckt av torv med ett litet träkors på toppen. Den har ett flertal fönster i liggande format, alla med blyspröjsade bågar. Dörren är en enkel plankdörr. Kyrkkåtan består av ett enda ovalt rum med koret i sydost, mittför ingången. Rummet får sin karaktär av den runda och välvda formen och av de barkade björkslanor som utgör bärande bågstänger och innerväggar. En svag sotskugga tecknar sig i rummets övre del. Kåtans storlek gör att det krävs dubbla uppsättningar av de bärande bågstängerna, i mitten stöttade av två barkade, ojämna björkstolpar. Den bärande konstruktionen av självvuxet virke har sammanfogats med genomgående bultar. Koret är upphöjt genom ett avrundat golvpodie av spontat virke och avgränsat med ett skrank av barkade björkslanor med en överliggare i hyvlad och lackad furu. Golvet är i övrigt ett jordgolv, på ömse sidor om mittgången täckt av lövat björkris, där man sitter på renfällar. Mittgången avgränsas av kåtans traditionella arranramar i form av runda stockar. Predikstolen är byggd av samma lackade björkslanor som korskranket med ett kors i fronten, medan altaret bakom antependiet är en enkel brädlåda. I rummets mitt ligger den stenkantade öppna eldstaden som tänds när kyrkkåtan är i bruk. Rummet belyses därigenom både från elden och takets rököppning och genom de svagt färgade fönsterrutorna. Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning Kyrkomiljön på den vindpinade fjällheden utgör ett blickfång på platsen och är ett uttryck för 1900-talets inre missionsarbete. Kyrkkåtans vänligt rundade form och traditionella torvtäckning gör att den smidigt underordnar sig platsens karaktär, samtidigt som dess storlek, det lilla korset på taket och klockstapeln signalerar dess kyrkostatus. Invändigt är det doften av torkat björklöv som tillsammans med det barkade björkvirket ger det starkaste intrycket. Rummets fokus delas mellan altare och

16 eldstad och störs en aning av de stöttande pelarna mittför båda dessa fokuspunkter. Bärande karaktärsdrag den öppna, utsatta kyrkomiljön på fjällsluttningen exteriörens mjuka, traditionella form kyrkans konstruktion med dubbla bågstänger blandningen av naturmaterial och modernt behandlade material och detaljer rummets delade fokus mellan altare och eldstad Källor & litteratur ATA Nya Svenska kyrkor. Del III Norrland. Riksantikvarieämbetet Utredning av kyrkkåtor i Jokkmokk. Inger Olsson, Länsstyrelsen i Norrbotten Inventeringsdatum Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning: Jeanette Aro Länsstyrelsen i Norrbottens län Rapport: Jeanette Aro.