Brandtekniska krav på installationers ytskikt

Brandtekniska krav på installationers ytskikt Brandtekniska egenskaper hos ytskikt på material i byggnadsdelar och installationer har under många år funnits med i Boverkets byggregler och betecknats med klasserna I, II och III. Som ett led i det europeiska harmoniseringsarbetet införs nu successivt ett nytt system för brandprovning och klassificering av byggnadsmaterial. Detta innebär bl a ett nytt sätt att klassificera de brandtekniska kraven på ytskikt på material och inredning i byggnader. I de nya byggreglerna från Boverket (med den litet svårhanterliga beteckningen BFS 1993:57 med ändringar till och med 2002:19 ), som började gälla fr o m den 1 oktober 2002, används det nya beteckningssystemet, s k Euroclasser, för brandtekniska krav på ytskikt. För att underlätta övergången från det gamla till det nya systemet har de tidigare klasserna I, II eller III skrivits inom parentes i den nya BBR jämsides med de nya beteckningarna. I det följande redovisas översiktligt det nya beteckningssättet samtidigt som vi pekar på några av de krav som gäller för ytskikt i byggnader enligt BBR. Byggnadsklassen bestämmer Det som i första hand påverkar materialvalet för ytskikt och beklädnader i byggnader är byggnadsklassen Br1, Br2 eller Br3, där Br1 gäller för byggnader med de högsta kraven. I avsnitt 5:221 i BBR har klassbeteckningarna för byggnadsdelar utökats med flera kombinationer jämfört med tidigare: R Bärförmåga RE Bärförmåga och integritet (täthet) REI Bärförmåga, integritet och isolering E Integritet EI Integritet och isolering Dessa klassbeteckningar kommer från klassifikationsstandarden SS-EN 13501-1. Bok- Foto: Håkan Genberg Det som i första hand påverkar materialvalet för ytskikt och beklädnader är byggnadsklassen Br1, Br2 eller Br3, där Br1 gäller för byggnader med de högsta kraven. 10 AMA-nytt VVS EL 2/2002

stavsbeteckningarna åtföljs liksom tidigare av ett tidskrav i minuter, 15, 30, 45, 60, 90, 120, 180, 240 eller 360. Klasserna kan dessutom kombineras med tilläggsbeteckningarna M eller C. Beteckningen M används när särskild hänsyn till mekanisk påverkan måste tas och beteckningen C används för dörrar med automatisk stängningsanordning. Exempel på klassbeteckningar är: REI 30, EI 60-C och REI 60-M. Sättet att beteckna brandtekniska klasser med bokstäverna R, E och I är inte nytt. Det har använts i Sverige sedan 1994. Nya klasser för ytskikt och materialegenskaper Nya gemensamma europeiska klassbeteckningar har också införts för ytskikt, beklädnader och materialegenskaper. De nya beteckningarna består av en huvudklass A1, A2 (obrännbart material) B, C, D och E (brännbart material, ytskikt I, II och III). För klasserna A2- D finns dessutom underklasser för brandgasproduktion, s1 s3, och för brinnande droppar, d0 d2. Klass A1 är det högsta kravet och kan inte kombineras med någon tilläggsklass. Klass E är det lägsta kravet och kan enbart kombineras med tilläggsklassen d2. Klasserna A2, B, C och D kombineras alltid med någon av tilläggsklasserna. Totalt ger detta 40 olika kombinationer av klasser. I Sverige kommer dock endast ett mindre antal av kombinationerna att användas i byggreglerna. Det urval som Boverket valt ut visas i tabell 1. Tabell 1. En jämförelse mellan gamla och nya ytskiktsklasser. Svensk klass Obrännbart Klass I Klass II Klass III Ny Euroclass A2-s1,d0 B-s1,d0 C-s2,d0 D-s2,d0 s = rökklass d = droppklass Förklaring: s1 produkten får avge en mycket begränsad mängd brandgaser s2 produkten får avge en begränsad mängd brandgaser s3 inget krav på begränsad produktion av brandgaser d0 brinnande droppar eller partiklar får inte avges från produkten d1 brinnande droppar eller partiklar får avges i begränsad mängd från produkten d2 inget krav på begränsning av dropp- och partikelavgivning. Både huvudklassens och bägge tilläggsklassernas krav måste vara uppfyllda för att ytskiktet skall godkännas. Man får givetvis alltid använda produkter med bättre klass än minimikravet. I stort har man vid införandet av de nya klasserna på ytskikt i byggreglerna försökt behålla den säkerhetsnivå vi har i dag. Vissa justeringar har dock gjorts, exempelvis så har ytskiktskravet på väggar i samlingslokaler och utrymningsvägar från samlingslokaler skärpts till klass B-s1,d0 (tidigare ytskikt klass I) oavsett byggnadsklass. De gamla klasserna (som således anges inom parentes) kommer att gälla parallellt med de nya under en övergångstid. Hur lång övergångstiden blir beror på hur snabbt den europeiska standardiseringen (CEN) blir klar med respektive standarder för de olika produkterna. Den översättning som Boverket gjort mellan nuvarande system och kommande Euroclassystem för ytskikt grundar sig på SP:s rapport Euroclass i svensk byggnorm Jämförelse mellan svenska och europeiska brandklasser för byggprodukter (SP-rapport 2001:29). Vissa justeringar har dock gjorts för att man enklare skall hitta till de säkerhetsnivåer som motsvarar funktionskraven i byggreglerna. Översättningen av klasserna i byggreglerna har gjorts i varje enskilt fall. Man kan därför inte generellt säga att en äldre klass är helt likvärdig med någon av de nya klasserna. Bägge alternativen uppfyller däremot Boverkets krav i de enskilda fallen. Råd om isolering på rörinstallation Om rörinstallationen täcker en större yta bör, enligt råd i de nya byggreglerna (5:511), omgivande isolering uppfylla ytskiktskravet för angränsande ytor på väggar, tak o d. Faktaruta 1 Klassificeringen av rörisolering är oförändrad Klassificering av s k rörisolering saknas ännu i det europeiska systemet, därför har man i rådstext i de nya byggreglerna bibehållit de nuvarande klasserna PI, PII och PIII. Klasserna PI, PII och PIII gäller rörisolering på vätskebärande rörledningar och får inte förväxlas med varken de nya eller gamla ytskiktsklasserna. Till vilken klass rörisoleringsmaterialet skall räknas avgörs vid provning i full skala enligt NT FIRE 036 och provning avser avgiven värmeeffekt vid brand, rökutveckling och mängden droppande och brinnande material som kan falla ner vid brand. Som framgår av rådstexten i 5:511 i BBR får dock för rörinstallationer som täcker en mindre yta förses med en rörisolervara klassad PI, P,II eller PIII som motsvarar respektive ytskiktklass I, II eller III. Rörisolering klassad P1, PII eller PIII skall generellt inte användas i utrymningsvägar. AMA-nytt VVS EL 2/2002 11

För rörinstallation som täcker en mindre yta, kan omgivande isolering utföras i en rörisoleringsklass som motsvarar kraven på ytskikt på angränsande ytor på väggar, tak o d. Detta innebär t ex att rörisoleringsklass PI kan motsvara klass B-s1, d0 (klass I). Definitionen av större yta skall enligt Boverket härledas till vilken påverkan rörledningarna eller rörisoleringens ytskikt kan ha på brandförloppet. Det är därför svårt att ge en generell procentsats för detta. Lokalens utformning och verksamhet är av betydelse för hur stor andel av väggar och tak som kan tillåtas ha en sämre ytskiktsklass. Den procentsats som fanns i Nybyggnadsreglerna, NR, (BFS 1988:18, avsnitt 8:522) kan ge vägledning om hur stor yta som kan vara acceptabel i en sämre klass än omkringliggande ytskikt. I NR angavs: Balkar, plattor, undertak samt rör- och kanalinstallationer o d av brännbart material vid tak får utföras utan tändskyddande beklädnad och ha ytskikt av lägst klass III, om den sammanlagda exponerade omslutningsarean i varje rum är högst 20 % av den horisontella takarean. Om ytskiktet är av klass I, får nämnda andel uppgå till högst 50 %. Detta är dock en bedömningsfråga som bör avgöras av kommunens byggnadsnämnd I regel är det ytskiktskravet för utrymmets tak som är dimensionerande för rörledningarna och installationerna. Endast om ledningarna och installationerna är monterade långt ner på väggen är det aktuellt att tillämpa ytskiktskravet för vägg. Bestämning av ytskiktsklasser för olika utrymmen i en byggnad kan, som redovisats i den här artikeln, vara relativt komplicerat. Installationsprojektörerna bör samråda med sina sidoprojektörer så att de föreskriver isolering och ytbeklädnader som uppfyller de olika utrymmenas krav på ytskiktsklass och beklädnader. Krav på ytskikt i utrymningsvägar Enligt Boverkets Byggregler, 5:5, skall material i byggnadsdelar och fast inredning ha sådana egenskaper eller ingå i byggnadsdelarna på ett sådant sätt att de vid brand inte ger upphov till antändning eller snabb brandspridning och inte heller snabbt utvecklar stora mängder värme eller brandgas. Ytskikt och beklädnader i utrymningsvägar skall vidare utföras i material som ger ett försumbart bidrag till brands spridning. Ytskiktskravet beror vidare på den byggnadsklass (Br1, Br2 eller Br3) som skall tillämpas. Detaljkraven för ytskiktsklasserna anges i BBR 5:512. I de nya byggreglerna har yt- Faktaruta 2 Råd i BBR 5:511: Material med sämre brandtekniska egenskaper än ytskikt av klass D-s2,d0 (klass III), i utrymmen där personer vistas mer än tillfälligt, bör skyddas mot påverkan av brand under brandens inledningsskede så att minst samma brandtekniska egenskaper som hos ytskikt av klass D-s2,d0 (klass III) erhålls. I bostäder samt i vårdanläggningar och hotell bör sådana material i byggnadsdelar dessutom skyddas av en beklädnad. Detta gäller särskilt material som snabbt sönderdelas eller smälter och avger brännbara gaser redan vid låga brandtemperaturer (< 250 C). I andra utrymmen än utrymningsvägar och vissa lokaler enligt 5:513 bör följande ytskikt väljas: I byggnader i klass Br1 bör takytor ha ytskikt av klass B-s1,d0 (klass I), fäst på material av A2-s1,d0 (obrännbart material) eller på tändskyddande beklädnad. Väggytor bör ha ytskikt av lägst klass C-s2,d0 (klass II). I byggnader i klass Br2 bör takytor ha ytskikt av lägst klass C-s2,d0 (klass II), fäst på material av A2-s1,d0 (obrännbart material) eller på tändskyddande beklädnad. Väggytor bör ha ytskikt av lägst klass D-s2,d0 (klass III). I byggnader i klass Br3 bör tak- och väggytor ha ytskikt av lägst klass D-s2,d0 (klass III). För mindre byggnadsdelar där ytskiktet saknar betydelse för brandförloppet kan ytskikt utföras i lägre klass, dock lägst klass D-s2,d0 (klass III). Detsamma gäller för rum i de fall ytskiktet inte påverkar utrymningssäkerheten i byggnaden. Vad som i BBR 99 avses med utrymningsväg redovisas i avsnitt 5:233 i BBR. BBR, 5:223 Utrymningsväg En utrymningsväg skall vara en utgång direkt till gata eller motsvarande eller en utgång till terrass, gårdsplan e.d. från vilken gata eller motsvarande lätt kan nås. En utrymningsväg kan även vara ett utrymme i en byggnad som leder från en brandcell till sådan utgång. Råd: En utrymningsväg kan omfatta förbindelsevägar såsom korridor eller trappa inom egen brandcell, loftgång och liknande utrymmen utomhus. 12 AMA-nytt VVS EL 2/2002

skiktskravet skärpts för väggar i utrymningsvägar från samlingslokaler till klass B,s1,d0 (ytskiktsklass I) anbringat på material av A2- s1,d0. Krav på ytskiktsklass gäller också för ytbeklädnader och isolering på rörledningar och installationer som förläggs synligt i utrymningsvägar. Rörisolering klassad P1, PII eller PIII skall generellt inte användas i utrymningsvägar. Ytskiktskrav i aggregatrum Med aggregatrum avses driftrum som är avsett för aggregat ingående i installation (TNC 95). Exempel: fläktrum, undercentral o d som inte är klassade som brandsäkert eller brandhärdigt rum. Generellt gäller för ytskikten i ett aggregatrum samma regler som för lokalerna i övrigt, dvs kraven är beroende av den byggnadstekniska klassen (Br1, Br2 eller Br3). En strikt tolkning av detta innebär att ytskiktskraven på olika rörinstallationer kan variera med hänsyn till placeringen - vid tak eller närmare golv. Ytskiktskraven är i första hand ställda med hänsyn till risken för snabb brandspridning övertändning och rökutveckling som kan hindra utrymning. I ett fläktrum uppehåller sig normalt inte människor mer än tillfälligt varför man av det skälet skulle kunna godta ytskikt av lägst D-s2,d0 (klass III). Å andra sidan finns det risk för att brand och brandgas kan sprida sig från fläktrummet via ventilationssystemet om en brand utbryter i rummet. Denna risk kan dock begränsas med olika tekniska lösningar som detektorer, spjäll, förbigångskanaler och riktigt utförda kanaloch rörgenomföringar. I praktiken förses installationerna i aggregatrum med ytbeklädnad i klass C-s2,d0 (klass II). Exempelvis förses köldbärarledningar oftast med isolering av syntetiskt cellgummi som uppfyller kraven för ytskiktsklass II. Värme- och tappvattenledningar isoleras med rörskålar av mineralull ytbeklädda med plastplåt som också uppfyller kraven för ytskiktsklass II. Studera typgodkännanden och märkning Isolervarorna har hittills provats enligt Boverkets Riktlinjer för typgodkännande Brandskydd (Allmänna råd 1993:2 utgåva 2, 1995). I typgodkännandet för respektive isolervara redovisas den ytskiktsklass (I, II, III) eller rörisoleringsklass (PI, PII, PIII) som varan är godkänd för. Förteckning över typgodkända isolervaror och ytbeklädnader som uppfyller kraven för de olika ytskiktsklasserna (I, II, III) och rörisoleringsklasser (PI, PII, PIII) redovisas i Boverkets Godkännandelista B1 (Brand) och i typgodkännandet för respektive produkt. Produkterna eller förpackningarna skall vara märkta med klassbeteckning. I faktaruta 3 ges några exempel på produkter som är typgodkända för en viss ytskiktsklass eller rörisoleringsklass enligt det hittills använda beteckningssystemet. Av typgodkännanden och information från tillverkare framgår för vilken ytskikts- eller rörisoleringsklass isolervaran är provad och godkänd. Typgodkännande ersätts av CEmärkning Det nya Euroclass-systemet som nu införs successivt innebär att brandteknisk provning och klassificering av produkter blir annorlunda än tidigare. Provning kan ske enligt harmoniserade europeiska standarder. Efter Generellt gäller för ytskikten i ett aggregatrum samma regler som för lokalerna i övrigt, dvs kraven är beroende av den byggnadstekniska klassen (Br1, Br2 eller Br3). En strikt tolkning av detta innebär att ytskiktskraven på olika rörinstallationer kan variera med hänsyn till placeringen vid tak eller närmare golv. Foto: Håkan Genberg AMA-nytt VVS EL 2/2002 13

provning och brandklassificering kan produkten CE-märkas. För ca ett år sedan fastställdes de första europastandarderna för värmeisoleringsprodukter. De har också fastställts som svenska standarder (SS-EN 13162 t o m SS- EN 13171. De gäller för fabrikstillverkade produkter av mineralull (MW), expanderad styrencellplast (EPS), extruderad styrencellplast (XPS), styv uretancellplast (PUR), fenolcellplast (PF), cellglas (CG), träull (WW), expanderad kork (ICB) och träfiber (WF). Denna serie standarder gäller för isolervaror vilka i första hand är avsedda att användas som byggisolering. Standarderna kommer senare att kompletteras med standarder för s k in situ-isolering (dvs isoleringsarbete som utförs på byggarbetsplatsen) och teknisk isolering. De nu fastställda standarderna behandlar således inte hur produkterna skall installeras eller monteras. Produkternas termiska egenskaper provas enligt de generella metoder för bestämning av byggmaterials och byggnadsprodukters värmemotstånd som tagits fram av inom CEN/TC89. Den 1 mars 2003 blir CE-märkning av byggisoleringsprodukter obligatorisk i ett flertal länder och många svenska tillverkare arbetar nu med att få sina produkter CE-märkta. I och med att CE-märkningen av dessa produkter träder i kraft kommer deras typgodkännandebevis att ersättas med intyg om att produkten uppfyller kraven i de harmoniserade delarna av SS-EN 13162 t o m SS-EN 13171. För teknisk isolering är motsvarande tidsgräns juni 2005. CE-märkning kan inte tillämpas förrän provnings-, klassifikations- och produktstandarderna finns framme. Om det då blir möjligt att CE-märka en produkt kan den inte längre typgodkännas. Om de nya klasserna kan användas för typgodkännande innan det finns möjlighet till CE-märkning mot en harmoniserad teknisk specifikation avgörs av typgodkännandeorganen. Under en övergångstid kommer det att finnas både typgodkända produkter och CE-märkta produkter med de nya klasserna. Samråd med berörd projektör Bestämning av ytskiktsklasser för olika utrymmen i en byggnad kan, som här redovisats, vara relativt komplicerat. För att minska riskerna för fel mellan olika projektörers handlingar bör ansvaret för uppgiftslämnandet läggas på den part som i ett tidigt skede av projekteringen måste ha tillgång till uppgifterna. Normalt är detta byggprojektören. Därefter kan installationsprojektörerna för sina installationer föreskriva isolering och ytbeklädnader som uppfyller de olika utrymmenas krav på ytskiktsklass och beklädnader. Faktaruta 4 I Boverkets författningssamling BFS, TEK, förtecknas i en Bilaga 1 de harmoniserade produktstandarder som publicerats som svensk standard enligt 21 i förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m m. Bilagan redovisar också det beslut som publicerats i Europeiska Gemenskapernas Tidning, EGT, om bestyrkande av överensstämmelse. Övergångstider anges i EGT. I en Bilaga 2 förtecknas de riktlinjer till sådana europeiska tekniska godkännande som antagits av EOTA och som avses i 21 första stycket 2 förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk m.m. Bilagan redovisar också det beslut som publicerats i Europeiska Gemenskapernas Tidning, EGT, om bestyrkande av överensstämmelse samt övergångstider. I november 2002 publicerade Boverket den senast uppdaterade förteckningen som BFS 2002:23, TEK 6. Förteckningarna finns tillgängliga på Boverkets hemsida www.boverket.se 14 AMA-nytt VVS EL 2/2002