Sammanfattning. Uppsala universitet Företagsekonomiska institutionen Kandidatuppsats HT-10 Handledare: Gunilla Eklöv Alander Datum:

Uppsala universitet Företagsekonomiska institutionen Kandidatuppsats HT-10 Handledare: Gunilla Eklöv Alander Datum: 2011-01-05 Använder företag noterade på Large och Mid Cap en opportunistisk diskonteringsränta vid nedskrivningsprövning av sin goodwill? En kandidatuppsats skriven av Markus Blomkvist och Tim Lees Sammanfattning Sedan 2005 är det genom en förordning av Europeiska unionen bestämt att svenska börsnoterade företag ska nedskrivningstesta sin goodwill. Diskonteringsräntan som appliceras vid denna nedskrivningsprövning är av väsentlig betydelse. Vi replikerar delvis en studie av Carlin & Finch (2009) som beräknade teoretiska diskonteringsräntor enligt Capital asset pricing model (CAPM) och jämförde med de diskonteringsräntor som börsnoterade företag i Australien använt i sin redovisning. Carlin & Finch (2009) ansåg att avvikelserna däremellan kunde förklaras genom utövanden som är diskretionära och att opportunistiskt beteende förekommer när företag sätter sin diskonteringsränta. Vi använder ett underlag bestående av Sveriges största börsnoterade företag, de som är noterade på Large Cap- och Mid Cap-listan på Stockholmsbörsen, och studerar hur andelen som redovisat en enligt CAPM avvikande diskonteringsränta förändrats sedan de nya redovisningsreglerna trädde i kraft år 2005 till år 2009. Våra resultat visar att andelen företag som tillämpar en diskonteringsränta som enligt CAPM borde vara högre har stigit sedan 2005 vilket kan vara ett tecken på opportunistiskt agerande. Nyckelord: Capital asset pricing model, Diskonteringsränta, Goodwill, Opportunism

1. Introduktion Goodwill är en omdiskuterad redovisningspost (Seetharaman, Sreenivasan, Sudha och Ya Yee, 2006) som ingår i ett företags balansräkning och uppstår då ett företag förvärvar ett annat. Sedan i slutet av 1800-talet har goodwillpostens existens genererat debatt i artiklar (Carlin & Finch, 2009, s. 326) och har på senare dagar givits epitetet balansräkningens svarta får (Carlin & Finch, 2007, s. 4). Summan ett företag betalar för att förvärva ett annat företag minus det förvärvade företagets nettotillgångar ger en differens som kallas goodwill (IFRS 3, IN10). Denna summa återfinns sedan som en tillgång i form av goodwill i det förvärvande företagets balansräkning. Det är ingen svår sak att redovisa för köpt goodwill men det har alltid tvistats om hur beloppet sedan ska behandlas (Bloom, 2009). År 2002 infördes en förordning av Europeiska Unionen som gjorde att alla börsnoterade företag inom EU från och med år 2005 ska anpassa sin koncernredovisning efter internationella standarder, International Financial Reporting Standards/International Accounting Standards (Marton, Falkman, Lumsden, Pettersson och Rimmel, 2008). En stor skillnad som uppstod i företagens koncernredovisningar var värderingen av goodwill: International Accounting Standard 36 (IAS 36) - Impairment of Assets, fastställer hur goodwill ska behandlas och denna standard är således svenska börsnoterade företag tvungna att följa i sin koncernredovisning. IAS 36 innebär att svenska börsnoterade företag övergått från att skriva av sin goodwill till att göra så kallade nedskrivningstester. Det betyder att företag gör en bedömning av sin goodwill med hjälp av en beräknad diskonteringsränta. Om företag då kan se att återvinningsvärdet är lägre än det bokförda värdet skriver de ned sin goodwill. Att mäta och beräkna goodwill är dock inget enkelt åtagande, Hoogendoorn (2006, s. 25-26) har skrivit att nedskrivningstester av goodwill är en av de fem svåraste utmaningarna som uppstod vid övergången till IFRS. Även företag själva medger att det är problematiskt att värdera goodwillposten, till exempel ABB som menar att man måste göra svåra subjektiva bedömningar eftersom nedskrivningstesterna kräver uppskattningar som är högst osäkra (ABB Group Annual Report, 2009, s. 61-63). Carlin & Finch (2009) visar att en stor del av Australiens börsnoterade företag använde sig av en lägre diskonteringsränta då de nedskrivningsprövade sin goodwill än vad artikelförfattarnas undersökning medgav. Carlin & Finch kom fram till detta genom att räkna ut teoretiska 1

diskonteringsräntor enligt Capital asset pricing model (CAPM) och jämföra dem med diskonteringsräntan respektive företag redovisade. Om ett företag använder sig av en lägre diskonteringsränta än de borde leder detta till att deras goodwill värderas högre än den egentligen ska och eftersom goodwill återfinns som en tillgång i balansräkningen så kan detta ge en övervärdering av ett företags tillgångar. Om ett företags tillgångar till stor består av goodwill kommer betydelsen av vald diskonteringsränta ha stor inverkan på rörelsens tillgångar. En lägre diskonteringsränta medför även att det framtida värdet på tillgången ökar, vilket kan leda till att man inte behöver skriva ned sin goodwill. I sådana fall minskas inte tillgångsposten och resultaträkningen påverkas inte negativt. Det finns alltså incitament för företag att välja en för dem fördelaktig diskonteringsränta. Vi anser att det finns ett intresse i att undersöka hur svenska börsnoterade företag har nedskrivningsprövat sin goodwill då vi genom att delvis replikera Carlin & Finchs (2009) studie kanske kan se liknande tendenser på att företag kan sätta sin diskonteringsränta på ett opportunistiskt sätt. Genom att ta reda på företagens redovisade diskonteringsräntor från årsredovisningar och jämföra med egenberäknade teoretiska diskonteringsräntor framtagna med hjälp av CAPM, och se över skillnader dem emellan, kommer vi att studera och analysera hur företagen hanterat sin diskonteringsränta historiskt sett mellan åren 2005 och 2009. Om vi finner tendenser till att vissa företag, till exempel de med en stor andel goodwill av totala tillgångar, använder en diskonteringsränta som skiljer sig från våra framräknade, torde resultaten av denna undersökning vara av intresse för investerare och långivare. Vi anser vidare att studien oavsett resultat är intressant och aktuell att genomföra eftersom någon historisk jämförelse av redovisade diskonteringsräntor och teoretiska sådana inte har gjorts på svenska börsnoterade företag vad vi sett. En jämförelse över fem år av redovisade och teoretiska diskonteringsräntor kan redogöra för förändringar sedan IAS 36 infördes år 2005. Det skulle därefter kunna utrönas om svenska företag nyttjar en diskretionär miljö som möjliggörs genom IAS redovisningsregler samt om de därigenom agerar opportunistiskt då de bestämmer en diskonteringsränta som används vid nedskrivningstest av goodwill och om andelen ökat sedan år 2005. Detta leder sammantaget till vår problemformulering: 2

Hur har andelen företag på Large Cap- och Mid Cap-listan, som använder sig av en opportunistisk diskonteringsränta vid nedskrivningsprövning av goodwill, förändrats under åren 2005-2009? Resterande del av denna uppsats är upplagd enligt följande. I avsnitt 2 behandlas teorin, vi beskriver hur goodwillredovisning går till, diskonteringsräntans betydelse, Capital asset pricing model och kritik mot denna samt skriven litteratur inom området. Avsnitt 3 är en metodgenomgång där vi beskriver hur vi genomfört vår undersökning. Efter detta följer i avsnitt 4 analys och resultat samt avsnitt 5 där vi presenterar våra slutsatser. 2. Teori Goodwillredovisning Goodwill uppstår när ett företag förvärvar ett annat och betalar mer än det förvärvade företagets nettotillgångar (IFRS 3, IN10). Övervärdet speglar företagets framtida förväntade avkastning av köpet. Sedan 2005 ska svenska börsnoterade företag följa reglerna i IAS 36 när man redovisar goodwill. Det innebär att företag minst en gång om året, även om det inte finns indikationer på att värdet minskat, ska nedskrivningstesta sin goodwill (IAS 36, 10b). Syftet med detta är att tillgångar, i detta fall goodwill, inte ska redovisas till ett högre värde än återvinningsvärdet. Goodwill som uppstått ska av det köpande företaget fördelas på varje kassaflödesgenererande enhet som förväntas kunna dra nytta av det köpta företaget (IAS 36, 80). Goodwill ska alltså delas upp på olika delar i ett företag. För att testa om företagets goodwill ska skrivas ned görs en bedömning av respektive enhet för att se om goodwillens återvinningsvärde är lägre än det bokförda värdet. Återvinningsvärde definieras i standarden som det högre av verkligt värde med avdrag för försäljningskostnader och nyttjandevärdet (IAS 36, 18). Dessa betecknas enligt: Verkligt värde minus försäljningskostnader utgörs av det pris som beräknas kunna erhållas vid försäljning av en tillgång eller kassagenererande enhet mellan kunniga parter som är oberoende av varandra och som har ett intresse av att transaktionen genomförs, efter avdrag för kostnader vid försäljning/utrangering. (IAS 36, 6) 3

Nyttjandevärdet är nuvärdet av de framtida kassaflöden en tillgång eller kassagenererande enhet väntas ge upphov till (IAS 36, 6). Det kan vara svårt att uppskatta en tillgångs verkliga värde minus försäljningskostnader om inte tillgången handlas på en aktiv marknad (IAS 36, 20). Goodwill är en immateriell tillgång som har olika värden beroende på vilket företag som äger goodwillen och därför kan det vara svårt att uppskatta ett verkligt värde minus försäljningskostnader. Goodwill värderas därför ofta som nyttjandevärdet för ett företag. Nyttjandevärdet för en tillgång beräknas genom att göra uppskattningar på framtida in- och utbetalningar som tillgången gör upphov till och diskontera de framtida betalningarna. Utgångspunkterna i uppskattningen av de framtida kassaflödena baseras på rimliga och verifierbara antaganden, vilka ska återspegla företagsledningens bedömning som beräknas råda under tillgångens återstående nyttjandeperiod (IAS 36, 33). Diskonteringsräntans betydelse För att tidsjustera kassaflödena diskonteras de med hjälp av en diskonteringsränta. Denna ränta ska i årsredovisningen anges före skatt och återspegla marknadsmässiga bedömningar av pengars tidsvärde, och de risker som avser den tillgång för vilken uppskattningarna av de framtida kassaflödena inte har justerats (IAS 36, 55). Utgångspunkter för att bestämma en diskonteringsränta är företagets genomsnittliga kapitalkostnad, företagets marginella upplåningsränta och andra marknadsmässiga upplåningsräntor. Dessa räntor ska dock justeras efter de specifika riskerna för tillgångens kassaflöden samt också för valutarisk, landrisk och prisrisk. (IAS 36, A18) Diskonteringsräntans betydelse har att göra med att det är den som avgör hur stora framtida förväntade kassaflöden blir. Används en lägre diskonteringsränta medför det att förväntade framtida inbetalningar blir högre än om man väljer en högre diskonteringsränta. 4

Carlin & Finchs tidigare undersökning Med 2006 års resultat som underlag undersökte Carlin och Finch (2009) de diskonteringsräntor som 105 australiensiska företag använt sig av då dessa gjort nedskrivningstester av goodwill. Carlin & Finch (2009) använde CAPM för att skapa teoretiska diskonteringsräntor. De teoretiska diskonteringsräntor som räknades fram för var och ett av företagen enligt denna process jämfördes sedan med de diskonteringsräntor som företagen hade redovisat. Carlin & Finch (2009) beräknade skillnaden mellan de uträknade och de observerade diskonteringsräntorna och kunde konstatera att majoriteten av företagen i undersökningen använde en enligt CAPM lägre diskonteringsränta än vad de borde då de nedskrivningsprövade sin goodwill. Det kunde samtidigt konstateras att Australiensiska företag som enligt CAPM hade en hög diskonteringsränta också hade en väldigt liten andel goodwill sett till det totala antalet företag som ingick i studien. 44 procent av den totala andelen goodwill låg hos de företag som enligt CAPM redovisade en låg diskonteringsränta. (Carlin & Finch, 2009, s. 332) Studien bemöttes med kritik av Gerry Gallery (2009) i form av kommentarer som medföljde i samma nummer av Australian Accounting Review. Enligt Gallery (2009, s. 337) kan det vara så att managers ibland väljer diskonteringsräntor som bättre speglar den ekonomiska verkligheten, att de väljer sådana som är specifika för olika typer av tillgångar och att en teoretisk framräknad diskonteringsränta därför kan avvika från den som företaget använt sig av. Detta följer av att utomstående har mindre information om kassagenererande enheter än managers inom företaget. Gallery (2009, s. 338) ställde sig även kritisk till Carlin & Finchs artikel genom underlaget de använde sig av då det inkluderade mindre än en fjärdedel av de australiensiska börsnoterade företag som rapporterade goodwill under 2006. Carlin & Finch redogjorde dock för denna problematik genom att argumentera för hur studien inte blev applicerbar på flertalet företag då dessa inte redovisade den typ av information som behövdes för studien. Först undersöktes hur många företag som hade rapporterat goodwill och det konstaterades att 200 stycken var aktuella för studien men att ett antal var tvungna att exkluderas på grund av bristfällig eller avvikande information. 19 företag exkluderades för att de misslyckades med att göra grundläggande redogörelser angående sina nedskrivningstester, 17 stycken använde verkligt värde efter avdrag för försäljningskostnader och hade således ingen diskonteringsränta tillgänglig, 7 kombinerade verkligt värde och nyttjandevärde och hade ingen enstaka diskonteringsränta tillgänglig för hela 5

organisationen, 52 företag identifierade flertalet diskonteringsräntor istället för en diskonteringsränta som representerade hela företaget, vilket krävdes för studien. Således blev 105 företag aktuella då alla dessa använde nyttjandevärde som tillvägagångssätt vid nedskrivningstester av goodwill och identifierade en enstaka diskonteringsränta. (Carlin & Finch, 2009, s. 329) Wayne Lonergan hävdar i sina kommentarer (Lonergan, 2009) att Carlin & Finch bevisar att beräkningar av återvinningsvärden inte är detsamma i teorin som i praktiken. Deras studie överensstämmer med företagsbeteenden gällande nedskrivningstester enligt Lonergan (2009, s. 340) som refererar till sin egen arbetslivserfarenhet. Carlin & Finchs artikel bör få människor att fundera över huruvida nedskrivningar underskattas väsentligt och deras undersökning är relevant, menar Lonergan (2009). Bradbury (2010) ställer sig dock kritisk till resultatet och slutsatserna i Carlin & Finchs studie. Carlin & Finch (2009) såg på skillnader mellan teoretiska och redovisade diskonteringsräntor och analyserade dessa över bransch och genom goodwillintensitet vilket är goodwill dividerat med resultat före skatt. Bradbury (2010, s. 314) menar att detta är rimligt men att Carlin & Finch inte redogjorde varför de använde sig av en branschanalys och att utövare hellre ställer mängden goodwill i förhållande till balansräkningen än till resultaträkningen. Detta skulle innebära att det istället ges en bild av ett företags andel av goodwill i förhållande till de totala tillgångarna. Bradbury (2010, s. 314) anser även att Carlin & Finch kunde ha gjort jämförande tidsserier eller jämförelser före och efter IFRS nedskrivningsregler trädde i kraft för att på så sätt kunna dra slutsatser om huruvida IFRS verkligen är sämre än regelverket som gällde innan. Capital asset pricing model CAPM förutser en tillgångs eller en portföljs avkastning i förhållande till risker och marknadsavkastning (Womack & Zhang, 2003, s. 6). Modellen beskrivs av Berk & Demarzo (2007) enligt följande: E r = r f + " ( E[R m ] r f ) E r är den förväntade avkastningen r f är den långsiktiga riskfria räntan 6

" är aktieprisets känslighet för förändringar på marknaden E[R m ] är den förväntade avkastningen från marknaden E[R m ] r f är marknadens riskpremie för aktieägare Lonergan (2009, s. 340) påpekar att användandet av CAPM är väl utbrett inom arbetslivet. Gallery (2009) menar dock att det går att ifrågasätta värderingarna som gjorts i Carlin & Finchs studie och att antagandet om att CAPM är den lämpliga metoden att använda är felaktigt då det inte överensstämmer med redovisningsstandarden AASB 136 Impairment of Assets (Gallery, 2009, s. 338). Paragraf A18 i denna standard belyser att särskilda risker för tillgångar såsom land, valuta och prisrisk ska inkluderas i uppskattningar av relevanta diskonteringsräntor. Detsamma gäller redovisningsstandarden i Europa (IAS 36, A18). Gallery (2009, s. 338) menar att det finns bevis i företagsrapporter för att managers gör justeringar för att belysa risker och att teoretiskt framtagna diskonteringsräntor kommer att vara avvikande då de inte innehåller dessa typer av riskjusteringar. Bradbury (2010, s. 314) poängterar att inga sådana riskjusteringar utförts av Carlin & Finch. Gallery (2009, s. 338) tillägger att även om det är svårt att veta hur dessa risker påverkar fastställandet av räntor så är det rimligt att förvänta sig att de riskerna leder till avvikelser. Opportunism Redovisningsstandarder, såsom IAS 36 - Impairment of Assets, anses vara bristfälliga i och med att de möjliggör en diskretionär miljö som kan användas opportunistiskt (Watts, 2003a & 2003b). De nya nedskrivningsreglerna för goodwill kritiseras för de subjektiva bedömningar som krävs av företag för att genomföra nedskrivningar då bedömningarna är okontrollerbara för utomstående och ökar risken för att opportunism förekommer i bokslut (Carlin & Finch, 2008). Enligt Carlin & Finch (2009, s. 332) så kan anledningar till att en teoretiskt beräknad diskonteringsränta avviker vid jämförelse med en diskonteringsränta som redovisas av ett företag vara diskretion och att det existerar opportunistiskt beteende inom företag. Bradbury (2010, s. 313) ställer sig kritisk till Carlin & Finchs påståenden om opportunism då han anser att metoden som används inte redogör för om diskonteringsräntors diskretionära miljö resulterar i opportunistiskt beteende. Även om det är svårt att styrka sådana slutsatser genom användandet av CAPM så är det ett faktum att nedskrivningstester beräknas på prognoser om framtida flöden som är högst osäkra och föremål för manipulation (Bloom, 2009). 7

3. Metod Undersökningen omfattar de största noterade företagen på Stockholmsbörsen (NASDAQ OMX Nordic, 2010), de som är noterade på Large Cap- samt Mid Cap-listan i november 2010, vilka studeras utifrån räkenskapsåren 2005 till 2009. Undersökningen sträcker sig från 2005, med anledning av att det då infördes nya regler för hur de noterade företagen på Stockholmsbörsen ska redovisa goodwill, till år 2009 eftersom det är det senaste året vi kan erhålla årsredovisningar från företag. Dessa regler innebär bland annat att företag måste nedskrivningspröva goodwill samt att de då måste uppge vilken diskonteringsränta som använts vid en nedskrivningsprövning av goodwill. Information om diskonteringsräntor har därför kunnat hämtas från respektive företags årsredovisning. Vissa företag har både A- och B-aktier eventuellt C, dock två aktietyper som flest, noterade inom Large Cap och Mid Cap på Stockholmsbörsen. Vi har då inriktat oss på den av företagets aktietyper som har högst omsättning. Aktietypen är väsentlig bland annat vid valet av betavärde till CAPM. Forskning (Jennings et al., 1996 och McCarthy & Schneider, 1995) har visat att det finns ett starkt samband mellan goodwill och företagsvärden. Nuvärdesberäkningar kan vara mycket känsliga för mindre förändringar i den diskonteringsränta som tillämpas (Carlin & Finch, 2009, s. 327) vilken kan ge stora skillnader om ett företag har en stor goodwillpost. Detta gjorde att vi fokuserar på de största börsnoterade företagen på Stockholmsbörsen, Large och Mid Cap. Large Cap och Mid Cap har gjort 130 företag aktuella för undersökningen. För att genomföra studien så måste möjligheten att erhålla en faktisk diskonteringsränta från vardera företag finnas då vi måste kunna jämföra en faktiskt redovisad diskonteringsränta med en av oss teoretiskt beräknad diskonteringsränta. En faktisk diskonteringsränta måste också finnas tillgänglig för flera år då undersökningen innefattar en femårsperiod. Vi har inte kunnat undersöka ett antal företag då de inte redovisar den typ av information som behövs för studien, alternativt redovisar informationen på ett annat sätt eller ej exakt samt om värden som behövs för CAPM inte existerar. En exakt beskrivning av bortfallet följer här: 22 företag redovisade ingen goodwill för ett eller flera år 16 företag redovisade ingen diskonteringsränta 8

19 stycken hade inte en exakt diskonteringsränta utan ett intervall, en cirka-uppskattning eller redovisat diskonteringsräntan för endast en kassagenererande enhet när det fanns flera inom företaget 23 företag redovisade flera diskonteringsräntor 6 stycken företag redogjorde inte för om den redovisade diskonteringsräntan var före eller efter skatt 9 företag använde annat räkenskapsår som exempelvis 2009/2008 2 företag var så pass nystartade att årsredovisningar endast fanns tillgängliga för år 2008 och 2009 som mest Slutligen föll 7 företag bort då vi ej kunde erhålla ett betavärde för dem vilket omöjliggjorde användandet av CAPM Således blev studien applicerbar på 26 företag. Det ska tilläggas att sju av dessa företag inte redovisade diskonteringsränta år 2005, och ett av dem ej heller år 2006, på det sättet som behövs för vår undersökning. Dock så har de gjort det för de övriga åren vilket gör att vi vill ha med dem då det fortfarande ger ett tidsintervall som vi kommer kunna beräkna förändringar på. Därmed kan det tilläggas att vi alltså har tagit med ett företag i undersökningen om de värdena vi behöver för företaget finns tillgängliga för tre år, 2007 till 2009. Detta är dock minimum så vi har inte tagit med företag som värdena finns tillgängliga för under åren 2008 och 2009 då detta endast ger en enstaka förändring och vi vill se hur utvecklingen sett ut över tid. Vissa företag har redovisat diskonteringsräntan efter skatt och i dessa fall har vi räknat om denna till före skatt genom att dividera den redovisade diskonteringsräntan med ett minus skattesatsen som gällde för det året (KPMG s Corporate and Indirect Tax Rate Survey, 2009). För att kunna analysera de redovisade diskonteringsräntorna så har vi beräknat teoretiska diskonteringsräntor genom att använda CAPM. Som riskfri ränta antogs Riksbankens 10-åriga ränta på statsobligationer (Riksbanken, 2010). Vi använde december månads genomsnittliga ränta för respektive år. Datan hämtades från Riksbankens hemsida 2010-11-26. Räntorna blev som följer: 2009: 3,2386 %, 2008: 2,6662 %, 2007: 4,3082 %, 2006: 3,6492 % och 2005: 3,3729 %. Valet av månad är i enlighet med Carlin & Finch (2009). 9

Vid valet av företagens betavärde så har Gallerys kritik (2009) beaktats. Gallery (2009) menar att Carlin & Finchs val av betavärden från det första kvartalet år 2007 inte är lämpligt. Eftersom Carlin & Finchs undersökning (Carlin & Finch, 2009) gäller år 2006 så har vi ansett att kritiken är väsentlig och därför valt att erhålla betavärden från december varje år under 2005 till 2009. Detta har gjorts från tidskriften Aktiespararen (2005-2009) som i sin tur hämtar betavärden för företag från Thomson Financial/Datastream. För de företag som har två aktietyper noterade på Large Cap och Mid Cap på Stockholmsbörsen (NASDAQ OMX Nordic, 2010) så har betavärdet valts utifrån den av de två aktietyper som har högst omsättning. Marknadens riskpremium för aktieägare hämtades från en studie av PwC. De har sedan år 1997 gjort undersökningar för att se vad aktörer som arbetar med aktieförvaltning, transaktionsrådgivning och värdering av aktier kräver för avkastning på sina investeringar på den svenska aktiemarknaden. (Riskpremien på den svenska aktiemarknaden, 2009) Alla värden hämtades ur rapporten för år 2009 eftersom även historiska riskpremier redovisas. För år 2005 användes 4,3 %, 2006: 4,5 %, 2007: 4,3 %, 2008: 4,9 % och för år 2009 användes 5,4 %. För företag med ett börsvärde om mindre än 5 000 msek måste även en riskpremie läggas till. Detta gjordes genom att lägga till en riskpremie för mindre företag enligt PwCs rapporter (Riskpremien på den svenska aktiemarknaden, 2006-2009). Den förväntade avkastningen som beräknas genom CAPM är efter skatt och har därför gjorts om till före skatt genom att divideras med ett minus det dåvarande årets skattesats (KPMG s Corporate and Indirect Tax Rate Survey, 2009). En redogörelse över all använd data redovisas i Bilaga 1-5. Metodens pålitlighet & generaliserbarhet Som det nämns i teorin så har användande av CAPM genererat kritik och det kan diskuteras om de värden som sätts in i modellen är de rätta. Carlin & Finch (2009) valde ett betavärde från första kvartalet år 2007, att tillämpa på ett underlag från år 2006, men blev kritiserade för detta (Gallery, 2009, s. 338-339) varpå vi valde att erhålla ett betavärde från december månad respektive år för de företag som blev aktuella för studien. Då betavärden ej är konstanta så kan 10

pålitligheten från metoden förknippas med valet av betavärde. Vi anser att valet av betavärde från december månad varje år bättre bör spegla det gångna året i fråga och att vi därmed får en högre pålitlighet i vår metod än Carlin & Finch (2009). Resultatet som ges av modellen är en teoretiskt beräknad diskonteringsränta som, sett till Carlin & Finchs studie (2009), bör avvika vid en jämförelse med diskonteringsräntan företag redovisat. Gallery (2009, s. 337) menar att avvikelsen är en effekt av att det kan vara så att managers ibland väljer diskonteringsräntor som bättre speglar den ekonomiska verkligheten. Det kan vara så men det är således inte säkert att managers agerar på det sättet. Gallery (2009, s. 338) diskuterar även att managers gör justeringar för att belysa risker och att teoretiskt framtagna diskonteringsräntor enligt CAPM kommer att vara avvikande från redovisade då de inte innehåller dessa typer av riskjusteringar. Han tillägger att det dock är svårt att veta hur dessa risker påverkar fastställandet av räntor men att det är rimligt att förvänta sig att de riskerna leder till att en teoretiskt beräknad diskonteringsränta avviker (Gallery, 2009, s. 338). Att det är rimligt att förvänta sig att de riskerna leder till avvikelser säkerställer inte Gallerys påstående. Men trots Gallerys ostyrkta argument så råder det inga tvivel om att företagen har mer information om sin egen situation än utomstående bedömare. Då detta inkluderar oss så måste vi ta hänsyn till att alla våra framräknade diskonteringsräntor inte kommer att stämma exakt med företagens redovisade. Carlin och Finch (2009, s. 331) redogjorde för denna problematik om hur metoder för att uppskatta diskonteringsräntor riskerar eventuella avvikelser, vilket verkar ha undgått Gallery. Carlin & Finch (2009, s. 331 & 2010, s. 791) bedömde därför att om deras teoretiska diskonteringsräntor hamnar inom ett intervall om +/- 150 räntepunkter vid jämförelse av de redovisade så är det acceptabelt, om de däremot hamnar utanför intervallet kan man inte försvara det med skattningsfel. 150 räntepunkter under innebär att ett företag använder en enligt CAPM för låg diskonteringsränta medan 150 räntepunkter över innebär att ett företag använder en enligt CAPM för hög diskonteringsränta. Antalet företag som studien blev applicerbar på var 19 stycken år 2005, 25 stycken år 2006 och 26 stycken under de kommande åren 2007, 2008 och 2009. Att studien inte blev applicerbar på 104 företag av 130 undersökta får framförallt ses som en effekt av att företagen inte redovisar en diskonteringsränta, flera av dessa eller på sätt som redogjorts för ovan i metoddelen, på sätt som 11

behövs för studien. 7 stycken företag föll bort då vi inte kunde erhålla betavärden för dem vilket krävs för modellen vi använder och får ses som ett bortfall genom att vi använder CAPM. Hur pålitligheten påverkas enligt detta är genom hur generaliserbara våra resultat blir i och med det underlag vi har. Slutligen kan det tilläggas att Bradbury (2010, s. 315) ansåg att det hade varit lämpligt av Carlin & Finch (2009) att redogöra fullt ut för den statistik som användes till beräkningarna. Vi har därför valt att redovisa använda värden mer utförligt så att våra egna uppskattningar blir tydliga. 4. Analys och resultat Som ett första steg i att skapa en övergripande bild över resultaten väljer vi att presentera de högsta samt lägsta diskonteringsräntorna och då både företagens redovisade och våra teoretiska. Vi visar även medelvärdet för respektive diskonteringsränta, se Tabell 1. "#$%%&'(&"#$%&'"()"*&+"'*(,%)-./*0&%)-.*$10*%"2$3)24--(4%*#4)5$2-"'42%)',2-./*67#"*8&'"-.%"2)*'"#$+4).#"*$10*+7'.*-"$'"-4)5.9& ** )$*+,-."*&*-./+01$2-03.2401"& $+2$1-./&*-./+01$2-03.2401"& 5-66$2$0.&7$*$%&82$*+,-."*91$+2$1-./:& * ;43.1"& <=3.1"& >$*$%& ;43.1"& <=3.1"& >$*$%& & & &?@@A& :/;<*=* >?/@<*=* >>/@A*=* @/BB*=* C</@C*=* ></:@*=* * </BD*=*?@@B& :/><*=* >?/@<*=* >>/>A*=*?/A;*=* C</D@*=* >>/?<*=* * E</;C*=*?@@C& @/@<*=* >B/<?*=* >>/;@*=* B/D:*=* >:/D@*=* >C/;>*=* * E</A?*=*?@@D& D/B<*=* >?/?:*=* >>/DA*=* :/:A*=* >?/?C*=* >>/?@*=* * E</C?*=*?@@E& D/B<*=* >?/CB*=* >>/DB*=* :/DD*=* >?/>C*=* >>/BC*=* * E</;@*=* Vi ser att det finns stora skillnader mellan lägsta och högsta diskonteringsränta och då både mellan företagens redovisade och våra teoretiska. Att företagens redovisade diskonteringsräntor skiljer sig åt emellan är naturligt, eftersom varje företag har information om specifika risker etcetera just för det företaget och man beräknar då sin diskonteringsränta efter informationen man har. Att våra teoretiska diskonteringsräntor skiljer sig åt så kraftigt kan bero på företagens olika betavärden samt deras riskpremier. I Bilaga 1-5 presenteras vår ursprungliga data som användes till våra beräkningar. Här presenteras data till CAPM: riskfri ränta, betavärde samt riskpremien för respektive företag. 12

För att ge en överblick över hur företagens redovisade diskonteringsräntor förhåller sig till våra teoretiska sorterade vi in vår data i en tabell, Tabell 2. Här delar vi upp informationen i tre kategorier för att se hur företagens redovisade diskonteringsräntor förhåller sig till våra teoretiska. Om ett företags diskonteringsränta är mer än 150 räntepunkter under vår teoretiska så använder sig företaget av en för låg diskonteringsränta då skillnaden inte kan försvaras med skattningsfel. De företag som ligger i denna kategori måste därmed anses utnyttja IAS 36 diskretionära miljö och agera opportunistiskt. "#$%%&?(&F2-.(*G.2#"(H*8&'"-.%*+.')*'"#$+4).#"*#4)5$2-"'42%)',2-.*)54(I"'*)4%*8'72*"2*-"$'"-4)5*#4)5$2-"'42%)',2-.*6"',52.#*%"2$3*JFKL9& ** M>@<*',2-"NO25-"'*O2#"'* 8&'+,2-.#*',2-.* 42$3*8&'+,2-.-*42-"'+.((** GPQE*>@<*',2-"NO25-"'H* M>@<*',2-"NO25-"'*&+"'* 8&'+,2-.#*',2-.* F)GH;& * & * * *?@@A& RSRFTR*G2U>AH* <;*GC>*=H* <:*GD:*=H* B*G;C*=H*?@@B& RSRFTR*G2UC@H* <:*GCB*=H* ><*G;<*=H* B*GDC*=H*?@@C& RSRFTR*G2UC?H* ><*GDB*=H* >>*G;C*=H* @*G>A*=H*?@@D& RSRFTR*G2UC?H* <A*GD@*=H* ><*GDB*=H* :*GC:*=H*?@@E& RSRFTR*G2UC?H* >C*G;?*=H* <@*G>A*=H* A*GD@*=H* & * * * * För att åskådliggöra detta på ett tydligare sätt redovisar vi även de procentuella andelarna för respektive kategori i ett diagram, se Diagram 1. I Bilaga 1-5 redovisas en fullständig redogörelse över varje företags redovisade diskonteringsränta, våra teoretiska diskonteringsräntor samt differensen dem emellan. 5-"32"7&'(&F2#"(*8&'"-.%*+.')*'"#$+4).#"*#4)5$2-"'42%)',2-.*)54(I"'*)4%*8'72*"2*-"$'"-4)5*#4)5$2-"'42%)',2-.*6"',52.#*%"2$3*JFKL 13

Andelen företag som använder sig av en diskonteringsränta som är mer än 150 räntepunkter under vår teoretiska diskonteringsränta har totalt sett ökat under åren 2005-2009. Den procentuella förändringen är från 21 % till 46 % av det totala urvalet. Vi ser alltså att opportunistiskt beteende har ökat bland företagen eftersom antal företag som använder en för låg diskonteringsränta har ökat, år 2009 hade nästan hälften av företagen i vårt urval en opportunistisk diskonteringsränta. Andelen företag som redovisar en diskonteringsränta som är mer än 150 räntepunkter över vår teoretiska diskonteringsränta minskade 2005-2007, från 42 % till 19 %. Mellan åren 2007-2009 ökade sedan åter andelen företag som hamnar i denna kategori från 19 % till 35 %. Anmärkningsvärt är att i de fall som företagens redovisade diskonteringsräntor låg 150 räntepunkter ifrån våra teoretiska så var det, bortsett från de två första åren 2005 och 2006, alltid fler företag som låg under än över våra teoretiska diskonteringsräntor. Som sagt så har ju andelen som redovisade en diskonteringsränta som var 150 räntepunkter över vår teoretiska minskat 2005-2007 för att sedan öka under 2008 och 2009 men sett över 2005-2009 så har denna andel minskat från 42 % till 35 %. Andelen företag vars redovisade diskonteringsränta låg inom vårt accepterade intervall, +/- 150 räntepunkter sjönk totalt sett efter att först ha stigit något de två första åren. Under åren 2005-2009 sjönk andelen företag som redovisar en diskonteringsränta inom vår accepterande intervall från 37 % till 19 %. I enlighet med Bradburys (2010) kommentarer delade vi sedan upp våra resultat efter hur stor del respektive företags goodwill var av deras totala tillgångar. Vi valde att dela upp urvalet i två grupper, där den ena består av de med högst goodwillandel och den andra av företagen med lägst goodwillandel. Detta gjordes för att undersöka om det fanns några tecken på om grupperna särskiljde sig från varandra eftersom ett företag med hög goodwillandel bör ha större intresse av att inte behöva skriva ned sin goodwill. Utvecklingen under åren 2005-2009 av totala tillgångar, total goodwill och goodwillandelen presenteras i Tabell 3. Tabellen består av tre kolumner där den första visar den övre halvan, de med högst goodwillandel, den andra kolumnen visar halvan med lägst goodwillandel och den tredje kolumnen visar alla företagen i urvalet. 14

"#$%%&I(&"#$+4)242%*.+*-$-.(.*-4((%72%.'/*-$-.(*%$$#V4((*$10*%$$#V4((.2#"(*GLWXYH9& ** 32JKK$0&7$*&L=3.1&3++*M-%%"0*$%& 32JKK$0&7$*&%43.1&3++*M-%"0*$%& #N*"&32JKK$20"&1+1"%1& * +1"%"& 1-%%3N03"2& +1"%& 3++*M-%%& O++*M-%%9 "0*$%& +1"%"& 1-%%3N03"2& +1"%& 3++*M-%%& O++*M-%%9 "0*$%& +1"%"& 1-%%3N03"2& +1"%& 3++*M-%%& O++*M-%%9 "0*$%&?@@A& <B:D:D* C?D:C* D</>BD*=* <;>D<D?* >BCB@* ;/;C:*=* <@<<;<A* <;;?@:* B/AC;*=*?@@B& ><<>:C* CA:AD* CA/:;C*=* <??BBC;* CD:@D* D/@@>*=* <:?BAA?* <@D@;?*?/A?D*=*?@@C& >DBD>:* ;CD@C* D</?>A*=* C?@<A:@*?<:B>* C/CAD*=* C:BACAC* ><D>DD* D/?A:*=*?@@D& >:>C@;* @CC>?* D</;A<*=* D<B<AB?*?ADA>* C/C@C*=* DC@CC;<* >C>?<:* D/:DA*=*?@@E& >?@AB?* @;@A;* DC/BA>*=* CA:@;CC* :CD??* C/;DC*=* D>;>;<B* >C?A?<* ;/<;>*=* O$0+7.0-11& 'I?B?@& P'@BA& I@QCDA&R& 'EACDPD& PDE'A&?QEE'&R&?@E@PBE& DEED'& AQPCI&R& Vi kan konstatera att det är stor skillnad på hur stor goodwillandel respektive grupp har. Den halvan av vårt urval vars goodwillandel är högst har en goodwillandel om cirka 31 % i genomsnitt och den andra halvan har cirka 3 %. Viktigt att notera är dock att totala goodwillen i genomsnitt är större för gruppen med lägre goodwillandel, 48 915 MSEK respektive 41 065 MSEK. Ser vi till totala tillgångar ser vi en väldigt stor skillnad där gruppen med den högre goodwillandelen endast har totala tillgångar på 6,77 % av gruppen med den lägre goodwillandelen. Därför ser vi att även fast gruppen med låg goodwillandel har just en låg andel goodwill, har de alltså trots detta en stor goodwillpost i sin balansräkning. Det torde därför finnas incitament för båda grupperna att välja en opportunistisk diskonteringsränta eftersom den ena gruppen har en väldigt hög andel goodwill medan den andra gruppen inte har en hög andel men ändå mycket goodwill i sin balansräkning. För gruppen med störst goodwillandel påverkas dock de totala tillgångarna betydligt mycket mer om en nedskrivning på till exempel 10 % görs. Eftersom vårt urval är så litet påverkas också dessa andelar mycket beroende på i vilken grupp företagen med störst mängd tillgångar och goodwill hamnar. Genom att nämna några exempel på företag som sticker ut tillgångs- respektive goodwillandelsmässigt hoppas vi öka förståelsen för detta problem. År 2009 redovisade Handelsbanken totala tillgångar på 2 122 843 MSEK men endast en goodwillandel på 0,32 %. Ett annat exempel är Getinge som år 2009 redovisade totala tillgångar på 37 498 MSEK, varav 14 183 MSEK goodwill vilket medför en goodwillandel på 37,82 %. År 2005 och år 2006 bestod urvalet av ett udda antal företag, där vi valde att ta med det extra företaget i den undre halvan uppdelat efter goodwillandel. Hela sammanställningen över varje företags totala tillgångar, goodwill samt goodwillandel uppdelade årsvis kan ses i Bilaga 1-5. 15

Nästa steg i att presentera resultaten består av en tabell där vi delat upp företagen enligt en övre och undre halva efter goodwillandel, där sedan företagens redovisade diskonteringsränta har jämförts med våra teoretiska diskonteringsräntor, se Tabell 4. "#$%%&P(&F2-.(*'")N"5-4+"*.2#"(*8&'"-.%*+.')*'"#$+4).#"*#4)5$2-"'42%)',2-.*)54(I"'*)4%*8'72*"2*-"$'"-4)5*#4)5$2-"'42%)',2-.*6"',52.#*%"2$3* "#$%%&P(&JFKL/*8&'#"(.-*"8-"'*%$$#V4((.2#"(9& M>@<*',2-"NO25-"'*O2#"'* 42$3*8&'+,2-.-*42-"'+.((** M>@<*',2-"NO25-"'*&+"'* ** F)GH;& 8&'+,2-.#*',2-.* GPQE*>@<*',2-"NO25-"'H* 8&'+,2-.#*',2-.* * & * * *?@@A&?@@B&?@@C&?@@D& Z[X*\FT[F]*G2UAH* >*G>>*=H* @*G@?*=H* D*GDD*=H* ^]_X*\FT[F]*G2U><H* D*GD<*=H* C*GC<*=H* @*G@<*=H* Z[X*\FT[F]*G2U>CH* D*GC@*=H* @*G;C*=H* ;*GDD*=H* ^]_X*\FT[F]*G2U>DH* ;*GD>*=H* @*GDB*=H* ;*GD>*=H* Z[X*\FT[F]*G2U>DH* ;*GD>*=H*?*G;?*=H* D*GCD*=H* ^]_X*\FT[F]*G2U>DH*?*G;?*=H* @*GDB*=H* C*G>@*=H* Z[X*\FT[F]*G2U>DH* D*GCD*=H*?*G;?*=H* ;*GD>*=H* ^]_X*\FT[F]*G2U>DH*?*G;?*=H* ;*GD>*=H* D*GCD*=H* Z[X*\FT[F]*G2U>DH* @*GDB*=H* C*G>@*=H*?*G;?*=H*?@@E& ^]_X*\FT[F]*G2U>DH* :*G@;*=H* D*GCD*=H* D*GCD*=H* ** * * * * I Bilaga 6a-6e redovisas uppdelningen av respektive företags diskonteringsränta i de båda grupperna. För att göra resultaten i Tabell 4 mer överskådliga presenteras här tre diagram, där vi delat upp företagen som i tabellen. Diagram 2 visar utvecklingen av andelen företag som redovisar en diskonteringsränta som är >150 räntepunkter under vår teoretiska diskonteringsränta. Företagen är uppdelade andelsmässigt efter en övre och undre halva goodwillandel för varje år. &&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&5-"32"7&?(&^-+"15(42%*.+*.2#"(*8&'"-.%*)$3*'"#$+4).'*"2*#4)5$2-"'42%)',2-.*)$3*,'*M>@<*',2-"NO25-"'** ****************************************************(,%'"*,2*+7'*-"$'"-4)5./*ONN#"(.-*"8-"'*)-$'("5*N7*%$$#V4((.2#"(9* 16

Vi kan se att andelen som redovisar en diskonteringsränta som är lägre än 150 räntepunkter jämfört med våra teoretiska diskonteringsräntor ökar för båda grupperna totalt sett mellan åren 2005 och 2009. Detta kan vara ett tecken på att företagen i vår grupp rör sig alltmer mot en diskonteringsränta som kan anses vara opportunistisk (Carlin & Finch, 2009). Att gruppen med lägst goodwillandel under hela perioden har en större andel som redovisar en diskonteringsränta som är mer än 150 räntepunkter under vår teoretiska kan visa att det är lika viktigt, om kanske inte viktigare, för denna grupp att redovisa en låg diskonteringsränta. Att företagen med högst goodwillandel år 2008 avviker från den stigande trenden kan visa att företagen är medvetna om den ekonomiska situationen. En motsägelse uppstår dock år 2009 då andelen företag som redovisar en diskonteringsränta lägre än vår teoretiska stiger kraftigt. Det är möjligt att dessa företag gör så för att täcka upp för den svaga konjunkturen. Diagram 3 visar utvecklingen av andelen företag som redovisar en diskonteringsränta som hamnar inom intervallet +/- 150 räntepunkter ifrån vår teoretiska diskonteringsränta. Företagen är uppdelade efter en övre och en undre halva goodwill andelsmässigt för varje år. &&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&5-"32"7&I( ^-+"15(42%*.+*.2#"(*8&'"-.%*)$3*'"#$+4).'*"2*#4)5$2-"'42%)',2-.*)$3*,'*42$3*"--*42-"'+.((*$3** ****************************************************PQE*>@<*',2-"NO25-"'*I,38&'-*3"#*+7'*-"$'"-4)5./*ONN#"(.-*"8-"'*)-$'("5*N7*%$$#V4((.2#"(9* I detta diagram ser vi att gruppen med högst goodwillandel har gått från att cirka 55 % av företagen redovisade en diskonteringsränta som hamnar inom vårt förväntade intervall till att det år 2009 endast är cirka 15 % som hamnar i detta intervall. Bortser man från år 2005 kan man se 17

en trend i minskande andel som hamnar inom intervallet även hos gruppen med lägst goodwillandel. Diagram 4 visar utvecklingen av andelen företag som redovisar en diskonteringsränta som är >150 räntepunkter över vår teoretiska diskonteringsränta. Företagen är uppdelade efter en övre och undre halva goodwill andelsmässigt för varje år. &&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&&5-"32"7&P(&^-+"15(42%*.+*.2#"(*8&'"-.%*)$3*'"#$+4).'*"2*#4)5$2-"'42%)',2-.*)$3*,'*M>@<*',2-"NO25-"'** ****************************************************&+"'*+7'*-"$'"-4)5./*ONN#"(.-*"8-"'*)-$'("5*N7*%$$#V4((.2#"(9* Här kan vi se att andelen företag med lägst goodwillandel som redovisat en diskonteringsränta som är 150 räntepunkter över vår teoretiska har minskat under åren 2005-2009 från 50 % till 23 %. Andelen företag med högst goodwillandel som redovisat en diskonteringsränta som är 150 räntepunkter över vår teoretiska har ökat marginellt under åren 2005-2009, från 33 % till 46 %. Denna ökning är dock förhållandevis liten sett till andelen företag med högst goodwillandel som redovisar en diskonteringsränta som är mer än 150 räntepunkter under vår teoretiska, som ökat från 11 % år 2005 till 38 % år 2009. Totalt sett ser vi att ett större antal av företagens redovisade diskonteringsräntor skiljer sig mer från våra teoretiska år 2009 jämfört med år 2005. Andelen företag som redovisar en diskonteringsränta inom vårt intervall sjunker från 37 % till 19 %. Andelen företag som redovisar en diskonteringsränta över vår teoretiska har minskat från 42 % år 2009 till 35 % år 2005. Detta betyder att andelen företag som redovisar en diskonteringsränta som är lägre än vår 18

teoretiska är den enda gruppen som under vår undersökningsperiod ökat totalt sett, från 21 % år 2005 till 46 % år 2009. 5. Slutsats Vi har i denna undersökning studerat hur företags redovisade diskonteringsräntor förhåller sig gentemot teoretiska diskonteringsräntor vi beräknat själva genom att använda oss av CAPM. Totalt sett ser vi en ökning från 21 till 46 procentenheter av andelen företag som redovisar en diskonteringsränta som är 150 räntepunkter under vår teoretiska diskonteringsränta. En låg diskonteringsränta är tecken på opportunistiskt handlande (Carlin & Finch, 2009) och våra resultat visar att andelen företag som redovisar en opportunistisk diskonteringsränta ökat under vår undersökningsperiod. Denna grupp av företag är också den enda som över vår undersökningsperiod ökat andelsmässigt. Vi har även valt att dela upp våra företag i två grupper, där den ena består av den halvan av vårt urval med högst goodwillandel och den andra halvan består av de med lägst goodwillandel. Här ser vi att båda dessa grupper sedan 2005 ökat i antal företag som redovisar en opportunistisk diskonteringsränta. Vi har även sett en ökning gällande andelen företag med högst goodwillandel som redovisar en diskonteringsränta som är mer än 150 räntepunkter över vår teoretiska, från 33 % år 2005 till 46 % år 2009. Denna ökning är dock förhållandevis liten sett till andelen företag med högst goodwillandel som redovisar en diskonteringsränta som är mer än 150 räntepunkter under vår teoretiska, som ökat från 11 % år 2005 till 38 % år 2009. Ur vårt ursprungliga urval på 130 företag från Large Cap- och Mid Cap-listan på Stockholmsbörsen kunde vi endast ta med 26 företag varför våra resultat kan ha blivit snedfördelade och vi är medvetna om att denna risk finns. Vi kan inte heller bortse att vi inte har tillgång till samma information som företagen har och därför kan våra teoretiska diskonteringsräntor inte med säkerhet antas stämma bättre överens med verkligheten än företagens redovisade. Trots detta är vår uträkning av diskonteringsräntorna i genomsnitt väldigt nära de redovisade diskonteringsräntornas genomsnitt. Det skiljer i genomsnitt som mest 0,96 procentenheter och som minst 0,26 procentenheter mellan våra redovisade diskonteringsräntors 19

genomsnitt och de faktiska redovisade diskonteringsräntornas genomsnitt, se Tabell 1. Det menar vi är ett tecken på att våra teoretiska diskonteringsräntor ändå i genomsnitt träffar ganska nära företagens redovisade. Detta torde vara ett tecken på att vår studie har relevans. Vill man ha mer bevis för sina resultat kan man i framtida undersökningar beräkna egna diskonteringsräntor på ett flertal olika sätt, till exempel enligt WARA-metoden (Schauten, Stegink, Graaf 2010). Eventuellt kan man även ta med bolag noterade på de mindre handelsplatserna för att se om de skiljer sig från de stora bolagen. Det skulle även vara av intresse att se över en längre tidsperiod, till exempel hela 2000-talet eftersom man då får med ett antal år där värdering av goodwill gjordes enligt de gamla reglerna. Finner man skillnader i hur goodwill behandlats borde man kunna påstå att företagen har börjat behandla sin goodwill på ett annat sätt i och med den nya standarden. Viktigt att komma ihåg är dock att läget på marknaden också spelar roll, så det är inte helt enkelt att jämföra detta över tid. Det skulle även vara intressant att se en mer kvalitativ studie där man försöker fastställa de mer bakomliggande orsakerna till hur diskonteringsräntan bestäms. Detta för att nuvarande standarder kan anses möjliggöra en diskretionär miljö som ger möjlighet till opportunistiska handlingar (Watts, 2003a & 2003b). I Balans (2010) skriver Gauffin och Thörnsten att det är få företag som gör några nedskrivningar av sin goodwill under 2009. Vidare menar de att företagen själva inte behöver redogöra exakt för hur man räknat ut sin diskonteringsränta och att man inte behöver redovisa någon känslighetsanalys. I många fall försvarar man endast sina antaganden med att Företagsledningen bedömer att rimliga förändringar i gjorda antaganden inte skulle ha så stor effekt av att de var och en för sig skulle reducera återvinningsvärdet till ett värde understigande det redovisade värdet (Gauffin & Thörnsten, 2010, s 52) vilket tyder på att sättet att redovisa goodwill på skapar en miljö där opportunism är möjlig. 20

Referenser Litteratur Berk, J. & DeMarzo, P. 2007. Corporate Finance. Boston, MA: Pearson Education, Inc. Bloom, M. 2009. Accounting For Goodwill, Abacus, vol. 45, no. 3, 379-389. Bradbury, M. 2010. Commentary: Discount Rates in Disarray - Evidence on Flawed Goodwill Impairment Testing, Australian Accounting Review, vol. 20, no. 3, 313-316. Carlin, T. & Finch, N. 2007. Early Impressions of Australia s Brave New World of Goodwill Impairment, MGSM Working Paper 2007-1. Carlin, T. & Finch, N. 2008. Goodwill Impairment Testing Under IFRS - A False Impossible Shore?, University of Sydney och MGSM Centre for Managerial Finance Working Paper. Carlin, T. & Finch, N. 2009. Discount Rates in Disarray: Evidence on Flawed Goodwill Impairment Testing, Australian Accounting Review, vol. 19, no. 4, 326-336. Carlin, T. & Finch, N. 2010. Evidence on IFRS goodwill impairment testing by Australian and New Zealand firms, Managerial Finance, vol. 36, no. 9, 785-798. Gallery, G. 2009. Commentary: Discount Rates in Disarray: Evidence on Flawed Goodwill Impairment Testing, Australian Accounting Review, vol. 19, no. 4, 337-339. Hoogendoorn, M. 2006. International Accounting Regulation and IFRS Implementation in Europe and Beyond - Experiences with First-time Adoption in Europe, Accounting in Europe, vol. 3, no. 1, 23-26. Jennings, R., Robinson, J., Thompson, R. och Duvall, L. 1996. The relationships between accounting goodwill numbers and equity values, Journal of Business Finance and Accounting, vol. 23, no. 4, 513-533.

Lonergan, W. 2009. Commentary: Discount Rates in Disarray: Evidence on Flawed Goodwill Impairment Testing, Australian Accounting Review, vol. 19, no. 4, 340-341. Marton, J., Falkman, P., Lumsden, M., Pettersson, A. K. och Rimmel, G. 2008. IFRS - i teori och praktik. Stockholm: Bonnier utbildning. McCarthy, M. & Schneider, D. 1995. Market perception of goodwill: some empirical evidence, Accounting and Business Research, vol. 26, no. 1, 69-81. Seetharaman, A., Sreenivasan, J., Sudha, R. och Ya Yee, T. 2006. Managing impairment of goodwill, Journal of Intellectual Capital, vol. 7, no. 3, 338-353. Schauten, M., Stegink, R. och Graad, G. 2010. The discount rate for discounted cash flow valuations of intangible assets, Managerial Finance, vol. 36, no. 9, 799-811. Watts, Ross L. 2003a. Conservatism in Accounting Part I: Explanations and Implications, Accounting Horizons, vol. 17, no. 3, 207-221. Watts, Ross L. 2003b. Conservatism in Accounting Part II: Evidence and Research Opportunities, Accounting Horizons, vol. 17, no. 4, 287-301. Womack, K. & Zhang, Y. 2003. Understanding Risk and Return, the CAPM, and the Fama- French Three-Factor Model, Tuck School of Business at Dartmouth, no. 03-111. Online ABB Group Annual Report, 2009. Hämtad November, 30, 2010, från http://www.abb.se/cawp/seitp255/29b556d64e210459c1256c6a004b0f83.aspx?v=5dde&leftdb =/GLOBAL/ABBZH/ABBZH259.NSF&e=se&leftmi=726e528972c83dd1c125719900326eb3&t opdb=global/seabb/seabb360.nsf&toplanguage=se&topmi=5e600a4ac4efa29fc1256ce7003 C4121

IAS 36, 2010. Impairment of Assets. Hämtad november 6, 2010, från http://www.ifrs.org/ifrss/ifrs.htm IFRS 3, 2010. Business Combinations. Hämtad november 6, 2010 från http://www.ifrs.org/ifrss/ifrs.htm KPMG s Corporate and Indirect Tax Rate Survey 2009, 2009. Hämtad november 27, 2010, från http://www.kpmg.com/global/en/issuesandinsights/articlespublications/documents/kpmg- Corporate-Indirect-Tax-Rate-Survey-2009.pdf NASDAQ OMX Nordic, 2010. Latest Share Information. Hämtad november 25, 2010, från http://www.nasdaqomxnordic.com/shares?languageid=3 Riksbanken, 2010. Statsobligationer. Hämtad november 26, 2010, från http://www.riksbank.se/templates/stat.aspx?id=16740 Riskpremien på den svenska aktiemarknaden - Studie april 2006, 2006. Erhållen via mejl december 8, 2010, från Peter Lundblad, kontaktperson i rapporten. Riskpremien på den svenska aktiemarknaden - Studie april 2007, 2007. Erhållen via mejl december 8, 2010, från Peter Lundblad, kontaktperson i rapporten. Riskpremien på den svenska aktiemarknaden - Studie mars 2008, 2008. Hämtad december 8, 2010, från http://www.pwc.com/sv_se/se/publikationer/assets/riskpremiestudien_2008.pdf Riskpremien på den svenska aktiemarknaden - Studie mars 2009, 2009. Hämtad november 27, 2010, från http://www.pwc.com/en_se/se/assets/riskpremiestudie_2009.pdf