Rumänien https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/rumanien/ Rumänien har tillhört många stora imperier: det romerska, det osmanska och Österrike-Ungern. Efter en period av svårt förtryck under den kommunistiske diktatorn Nicolae Ceauşescu (1965 1989) följde en turbulent övergång till demokrati och marknadsekonomi under 1990-talet. Numera är Rumänien väl förankrat bland västländerna genom medlemskap i EU och försvarsalliansen Nato. Geografi Rumänien är beläget mellan Balkanhalvön och det rysk-ukrainska slättlandet i den sydöstra delen av Europa. Landet är till ytan ungefär hälften så stort som Sverige. I öster har Rumänien en cirka 25 mil lång kust mot Svarta havet. Landytan täcks till ungefär lika stora delar av berg, kuperad mark och slättland. Bergskedjan Karpaterna sträcker sig i en vid båge från norr till sydväst. Höjden är i genomsnitt 1 000 meter över havet med flera toppar över 2 000 meter. Mellan bergen utbreder sig vidsträckta platåer, som Transsylvanska platån, och djupa dalar. Öster och söder om Karpaterna ligger Moldaviens och Valakiets slättland som utgör en fortsättning på den sydryska slätten. Floden Donau rinner längs gränsen mot Serbien och Bulgarien och mynnar därefter ut i Svarta havet, där en av flodens grenar utgör gräns mot Ukraina i öster. Donaus delta är ett särpräglat stäpplandskap med sumpmarker som ofta översvämmas. Deltat är ett av Europas fågelrikaste områden. Donaus biflod Prut utgör gräns mot Moldavien i nordöst. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/rumanien/skriv-ut-alla-kapitel/ 1/63
Tid svensk + 1 timme Angränsande land/länder Ukraina, Moldavien, Ungern, Serbien, Bulgarien Huvudstad med antal invånare Bukarest (Bucuresti) 1 670 000 (folkräkning 2011) Övriga större städer Cluj-Napoca 309 000, Timişoara 303 000, Iaşi 263 000, Constanţa 254 000 (folkräkning 2011) Högsta berg Moldoveanu (2544 m ö h) Viktiga floder Donau, Prut, Mures Klimat Rumänien har ett tempererat inlandsklimat med stora temperaturväxlingar. Sommartid kan temperaturen på slättlandet stiga till drygt 40 plusgrader och på vintern kan den sjunka till 20 25 minusgrader. Nederbörden är jämnt fördelad över året, rikligast är den i bergen medan kustområdet får minst. Ymniga snöfall kan förekomma i bergskedjan Karpaterna. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Bukarest 23 C (jul-aug), -2,5 C (jan) Medelnederbörd/månad Bukarest 89 mm (juni), 33 mm (feb) https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/rumanien/skriv-ut-alla-kapitel/ 2/63
Befolkning och språk Före kommunismens fall 1989 hade Rumänien med europeiska mått en hög befolkningstillväxt, vilket delvis berodde på ett abortförbud som infördes av kommunistregimen. Sedan 1990 har antalet invånare stadigt minskat till följd av sjunkande födelsetal, stigande dödstal och en omfattande utvandring. Det är främst städernas befolkning som har minskat. Mellan folkräkningarna 2001 och 2011 minskade invånarantalet från närmare 22 miljoner till drygt 20 miljoner. Fler än 900 000 människor rapporterades ha lämnat landet för en längre period, medan över 600 000 uppgavs ha emigrerat temporärt. 2016 beräknades fler än 3 miljoner rumäner arbeta och bo i andra EU-länder, däribland över 170 000 i Storbritannien. Många av de rumäner som arbetar illegalt utomlands är inte registrerade i något lands befolkningssiffror. De mest tätbefolkade områdena i landet är trakten kring Bukarest samt nordöstra Rumänien. De allra flesta av landets invånare tillhör folkgruppen rumäner medan antalet ungrare har minskat något till 1,3 miljoner (2011). I Rumänien utgör också romer en stor minoritet medan antalet tyskar har minskat till under 37 000 (2011). Därutöver finns mindre grupper av bland andra ukrainare (rutener), ryssar, turkar, serber, tatarer, slovaker, bulgarer, judar, kroater, albaner, greker, armenier och tjecker. Romerna en utsatt folkgrupp Antalet personer som i folkräkningen 2011 uppgav att de var romer uppgick till cirka en kvarts miljon, men i verkligheten har Rumänien kanske världens största romska minoritet, enligt olika uppgifter mellan 1,5 miljoner och 3 miljoner. Romerna, som är spridda över hela landet, har mycket låg social status och är ofta utsatta för trakasserier. Många av dem saknar identitetshandlingar och lever därför i hög grad utanför samhället. Det har hänt att romer vräkts och tvångsförflyttats till undermåliga ersättningsbostäder. EU har krävt åtgärder av regeringen, och vissa förbättringar för folkgruppen har genomförts bland annat inom utbildning. 2015 presenterade regeringen en ny strategi för perioden 2015 2020 med målsättningen att underlätta för romer att integrera sig i samhället, bland annat genom att höja gruppens utbildningsnivå, förbättra deras hälsa, skapa fler arbetstillfällen och bättre bostäder. Insatserna beräknades kosta drygt 430 miljoner lei (nästan 900 miljoner kronor) och var delvis finansierade med EU-bidrag. Under 1990-talet blev det lättare för romerna att lämna landet, men de flesta som sökte asyl bland annat i EUländer sändes tillbaka. Ett år efter Rumäniens EU-inträde den 1 januari 2007 hade antalet rumäner i Italien ökat till cirka en halv miljon, och många av dem var romer. De anklagades för att ligga bakom en stor del av brottsligheten och deras situation blev särskilt svår sedan en romsk man i slutet av 2007 mördat en italienska. Italien har därefter utvisat många rumäner, trots att de är EU-medborgare, med stöd av en särskild lag. Även Frankrike har förstört romska läger och skickat tillbaka tiotusentals romer till Rumänien och Bulgarien. En del romer som tagit sig till Sverige har också blivit återsända till hemlandet. Ungerska, tyska och judiska minoriteter De flesta ungrarna bor i Transsylvanien i nordväst. Till den ungerska minoriteten räknas också szeklerna som tros härröra från turkfolket khazarerna. Szeklerna rekryterades till Ungern på medeltiden för att tjänstgöra som vakter i det ungerska rikets gränsområden. På så sätt hamnade szeklerna i Transsylvanien som Ungern började lägga under sig på 900-talet. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/rumanien/skriv-ut-alla-kapitel/ 3/63
Rätten till Transsylvanien har i århundraden varit ett tvisteämne mellan Ungern och Rumänien (se Äldre historia). Den ungerska minoritetens ställning har ända fram till våra dagar varit en källa till konflikt (se Utrikespolitik och försvar). Tyskarna bor i området runt staden Timişoara längst i väster i den historiska regionen Banatet och vid Karpaternas norra utlöpare. En utvandring till Tyskland startade redan under Nicolae Ceauşescus kommunistiska styre (1965 1989), och över hälften av tyskarna gav sig av efter diktatorns död 1989. Åren före andra världskrigets utbrott 1939 levde omkring 800 000 judar i Rumänien. Inom gränserna efter landavträdelserna 1939 (se Äldre historia) beräknas 265 000 judar (43 procent av den judiska befolkningen) ha dödats under kriget, medan ytterligare cirka 150 000 dödades i det Ungernkontrollerade Transsylvanien. Under det kommunistiska styret utvandrade omkring 300 000 judar, och numera uppgår minoriteten till färre än 10 000 personer. Språk Det officiella språket rumänska är ett romanskt språk, vars ordförråd och grammatik härstammar från latinet. Under århundradenas lopp har rumänskan påverkats av slaviska språk, ungerska och turkiska. Först på 1800- talet började det latinska alfabetet användas. Dessförinnan skrevs rumänska med kyrilliska bokstäver. Sedan 2001 har minoriteterna rätt att få information och service på sitt eget språk av myndigheterna i de områden där minst en femtedel av befolkningen tillhör en minoritet. I skolorna får barnen undervisning i minoritetsspråket, exempelvis ungerska eller romani. Rumänsk uttalsguide Ă = ungefär som engelsk obestämd artikel a Â/ Î = har en dragning åt ett kort ä (Î är egentligen avskaffat i Rumänien, och ersatt med Â, men lever kvar i en del egennamn) C = oftast som "k", men som "tj" före e och i; Ch = som "k" före e och i G = oftast som hårt "g", men mjukt som "dj" före e och i; Gh = hårt "g" före e och i i = uttalas oftast inte alls om det står sist i ett ord, för att få ett i-ljud sist skriver man ii, det förekommer också ord som avslutas -iii och uttalas "iji" J = tonande zj; Ș = sj; Ț = ts FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare 19 705 301 (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 86,6 (2014) Andel invånare i städerna 54,7 procent (2016) Nativitet/födelsetal 9,3 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 12,4 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/rumanien/skriv-ut-alla-kapitel/ 4/63
-0,4 procent (2014) Fertilitetsgrad 1,5 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 51,3 procent (2014) Förväntad livslängd 75 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 79 år (2015) Förväntad livslängd för män 71 år (2015) Folkgrupper rumäner 88,6 %, ungrare 6,5 %, romer 3,3 % Språk rumänska är officiellt språk, dessutom talas ungerska, romani och många andra språk Religion Nästan nio av tio invånare i Rumänien tillhör den rumänska ortodoxa kyrkan. Över häl en av ungrarna i landet är protestantiska kalvinister medan de flesta andra är katoliker. Därutöver finns även lutheraner, baptister, pingstvänner samt knappt 10 000 judar och cirka 55 000 muslimer med turkisk eller tatarisk bakgrund. Kristendomen kom till Rumänien redan på den romerska tiden 106 271 e Kr. Närheten till Konstantinopel gjorde att den ortodoxa grenen kom att dominera. På 1880-talet etablerades en självständig ortodox kyrka i landet med en egen patriark. I Rumänien finns också en så kallad unierad kyrka som uppstod bland tidigare ortodoxa medlemmar i Transsylvanien i slutet av 1600-talet, då området tillhörde det habsburgska imperiet. Unierade, eller grekisk-katolska, kyrkor har påven som överhuvud men har behållit den ortodoxa liturgin. Under kommunisttiden (1948 1989) kontrollerades all religiös verksamhet av staten och många kristna förföljdes. 1948 förbjöds den unierade rumänska kyrkan och ett stort antal av dess präster fängslades. Den ortodoxa kyrkan var lojal mot regimen. De kristna ledare som satte sig upp mot myndigheterna tillhörde andra samfund. Efter kommunistregimens fall 1989 infördes religionsfrihet och kyrkornas betydelse i samhället ökade. Den unierade kyrkan tilläts på nytt 1990. Regeringen har registrerat och godkänt 18 religiösa grupper. Det finns också ett stort antal mindre trossamfund, men enligt en lag från 2006 erkänns bara de vars medlemsantal motsvarar en promille av befolkningen och som har varit oavbrutet verksamma i landet i minst tolv år. Den rumänsk-ortodoxa kyrkan har i vissa fall utnyttjat sin dominerande ställning och bland annat kunnat förhala återlämnandet av egendom som konfiskerades under kommunisttiden från andra religiösa grupper, särskilt den grekisk-katolska. De officiellt erkända religionsgrupperna har rätt till statligt stöd och till att bland annat öppna skolor och sända religiösa program i radio och TV. 1 1. därutöver små grupper av ukrainare, tyskar, turkar, ryssar, tatarer m fl (folkräkning 2011) 1999 gjorde påven Johannes Paulus II ett besök i Rumänien och deltog i en utomhusgudstjänst i Bukarest tillsammans med den ortodoxe patriarken Teoctist. Det var första gången sedan östkyrkan bröt med Rom år 1054 som en romersk-katolsk påve besökte ett land med övervägande ortodox befolkning. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/rumanien/skriv-ut-alla-kapitel/ 5/63
Utbildning Det rumänska utbildningssystemet har varit i djup kris ända sedan kommunistregimens fall 1989. Täta ski en på posten som utbildningsminister och fler än ett dussin reformer av skolsystemet har skapat osäkerhet bland lärare och elever, samtidigt som landets ekonomiska problem har urholkat de statliga utbildningsanslagen. Kommunalisering av skolorna har medfört att många skolor i fattiga landsbygdskommuner är i dåligt skick och att studieresultaten gör eleverna illa rustade att ge sig ut i samhället. Lärarlönerna är så låga att många kvalificerade lärare byter yrke och ersätts av vikarier med bristande kompetens. Skolplikten har förlängts i två steg till tio år, för barn mellan 6 och 16 år. Efter ett års obligatorisk förskoleklass följer ett fyraårigt lågstadium och fem år i högstadiet, där undervisningen de sista två åren är uppdelad på olika linjer: teoretisk, konstnärlig och praktisk. Den obligatoriska skolgången ska vara avgiftsfri. Barn under sex års ålder kan gå i frivillig förskola. Nästan alla barn börjar skolan men många avbryter studierna efter sju, åtta år. Skolor för minoriteterna Den fortsatta utbildningen, motsvarande gymnasium, pågår vanligen i tre, fyra år och har tre huvudinriktningar: akademiska ämnen, tekniska ämnen och specialämnen, bland annat handel, ekonomi, vård och utbildning. Samtliga kan ge behörighet till högre utbildning. Dessutom finns tvååriga yrkesinriktade gymnasieskolor. Det finns ungersk-, tysk- och ukrainskspråkiga grundskolor. De minoriteter som inte har tillgång till egna skolor har rätt att få undervisning på sitt modersmål om det finns tillräckligt många elever. I Transsylvanien finns ett privat universitet som undervisar helt på ungerska och ett statligt som bedriver en del av undervisningen på ungerska. Särskilda åtgärder har vidtagits för att ge fler romska barn utbildning, men ändå beräknas en majoritet av dem inte gå i skolan. Omkring hälften av romerna uppskattas vara analfabeter. Högre utbildning med stora brister Högre studier bedrivs vid drygt 100 offentliga och privatägda högskolor och universitet. Flera av de privata universiteten har fått rykte om sig som "diplomfabriker". De gör stora vinster på att till höga avgifter tillhandahålla undervisning av så låg standard att många av eleverna har små chanser till kvalificerade arbeten. De statliga universiteten är marginellt bättre. 2008 avlade de första universitetsstudenterna examen enligt den europeiska Bolognaprocessen, men både lärare och studenter har klagat på bristande resurser inför de stora förändringar detta innebar. För att klara sig måste många studenter arbeta vid sidan av studierna. Det har inte sällan avslöjats att antagningsprov eller examina klarats med hjälp av mutor. Efter 1989 steg antalet rumäner som studerade på högre nivå snabbt, men en bit in på 2000-talet började siffran sjunka. Antalet universitetsstuderande nästan halverades från 2009 till 2013. 2015 var närmare 620 000 rumäner inskrivna vid högre utbildningar. Det finns fler kvinnliga studenter än manliga. 2012 skakades utbildningsväsendet av två skandaler. Först tvingades den tilltänkta nya utbildningsministern hoppa av sedan det avslöjats att en handbok i juridik som hon skrivit byggde på plagiat. Kort därefter tvingades den nye utbildningsministern avgå efter anklagelser om plagiat i minst åtta av hans akademiska skrifter. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 85,8 procent (2012) https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/rumanien/skriv-ut-alla-kapitel/ 6/63
Antal elever per lärare i grundskolan 17,6 (2012) Läs- och skrivkunnighet 98,6 procent (2011) Kostnader för utbildning i andel av BNP 2,9 procent (2012) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 8,4 procent (2012) Kultur Det rumänska språket som härstammar från latin utgör kärnan i den rumänska kulturen. Portalgestalten inom litteraturen är 1800-talsförfattaren Mihai Eminescu. Satiren har en viktig plats; dramatikern Eugen Ionescu (fransk stavning Eugène Ionesco) var med sin surrealism typiskt rumänsk även om han liksom många andra kända rumäner verkade i exil i Frankrike. Andra rumänska författare som under 1900-talet blev kända utomlands är Zaharia Stancu, Tristan Tzara, Tudor Arghezi, poeten Nichita Stanescu och Herta Müller, som efter drygt 20 år i tysk exil fick Nobelpriset i litteratur 2009. På senare år har Mircea Cărtărescu blivit uppmärksammad, främst för romantrilogin Orbitor. Rumäniens mest namnkunnige skulptör, Constantin Brăncuşi, verkade 1903 1957 i Paris och är representerad med sin skapelse Den nyfödde ("Ägget") på Moderna museet i Stockholm. Landet har ett rikt arv av folkmusik. En rad rumänska kompositörer har inspirerats av folkmusiken i såväl operor och symfonier som kammarmusik. Den berömde musikern Gheorghe Zamfir har gjort panflöjten allmänt känd. Under mellankrigstiden nådde kompositören Georghe Enescu internationell ryktbarhet. Enescu var också lärare till den kände pianisten Dinu Lipatti. Mest känd bland rumänska dirigenter är Sergiu Celibidache, som på 1960-talet arbetade för Sveriges radios symfoniorkester. På senare år har den rumänska filmen börjat uppmärksammas, och regissörerna Cristi Puiu och Cristian Mungiu har under 2000-talet vunnit priser på filmfestivalen i Cannes. Den "nya rumänska vågen" har kännetecknats av en vardagsrealistisk stil och ofta satiriska uppgörelser med såväl Ceauşescudiktaturen (se Modern historia) som brister i det postkommunistiska samhället. Massmedier Trots att lagen garanterar press- och yttrandefrihet uppstår ibland problem för massmedier som vill rapportera fritt och kritiskt. Politiska och ekonomiska påtryckningar från lokala politiker och affärsmän samt rena hot förekommer, särskilt mot regionala medier som skrivit om korruption och andra missförhållanden bland makthavare. Pressfriheten har främst begränsats av bestämmelser i strafflagen som kunnat ge fängelse eller höga böter för förolämpning, förtal och nyheter som kan skada landets ära och intressen. Efter flera rättsliga turer under 2000- talet fastslog Högsta domstolen (HD) 2010 att förtal i medier inte är straffbart. 2013 sade dock författningsdomstolen att HD-beslutet stred mot grundlagen. Därmed rådde ovisshet bland landets mediearbetare om vad de fick skriva och säga. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/rumanien/skriv-ut-alla-kapitel/ 7/63
Det har funnits tendenser till att statliga myndigheter försökt strypa mediernas granskning av deras verksamhet. Högsta nationella försvarsrådet, en myndighet sammansatt av landets ledande politiker och militärer, utpekade 2010 kritiskt granskande journalistik som ett hot mot landets säkerhet. Under en maktkamp mellan regeringen och presidenten 2012 anklagade regeringen ett antal namngivna journalister för att skada landets internationella anseende genom sin rapportering om regeringens försök att manipulera författningen för att kunna avsätta presidenten. I landet finns ett 60-taldagstidningar och betydligt fler tidskrifter. Efter millennieskiftet har ägandet av både press och etermedier allt mer koncentrerats till ett fåtal stora mediegrupper, även sådana som är aktiva i politiken. Den regionala pressen är viktig. I samtliga provinsstäder ges en eller flera dagstidningar ut medan mångahar sin redaktion i Bukarest. En mängd tidningar och tidskrifter är tryckta på ett minoritetsspråk. Ett par ledande mediekoncerner är schweiziska Ringier och rumänska Intact. Av de ledande rikstäckande tidningarna som utkommer i Bukarest, och som ofta innehåller både mer eller mindre seriös information, är Libertatea störst. Bland de närmaste konkurrenterna finns Jurnalul National, Evenimentul Zilei, Adevarul (tidigare kommunistpartiets organ Scinteia), Cronica Română och România Liberă. Två stora sporttidningar är ProSport och Gazeta Sporturilor. Ziarul Financiar är en ledande daglig affärstidning medan Capital utkommer en gång i veckan och innehåller ekonomimaterial. Dagstidningen Nine O Clock är engelskspråkig. Under 2010-talet har de flesta tidningars upplagor har sjunkit markant och reklamintäkterna har rasat. Följden har blivit att mängder av framför allt lokaltidningar har lagts ned och att tusentals journalister har förlorat sina arbeten. Den statliga televisionen sänder nationellt, internationellt och regionalt och finansieras genom licenser, direkt från statsbudgeten och med reklam. Bland ett 15-tal rikstäckande privatägda TV-stationer har ProTV och Antena 1 störst antal tittare. Dessutom finns ett stort antal lokala TV-kanaler samt satellitkanaler och ett väl utbyggt nät för kabel-tv. Den statliga radion har rikstäckande, regionala och lokala kanaler. Därutöver finnsfler än 100 privatägda, lokala radiostationer. Drygt hälften av invånarna använde internet i mitten av 2010-talet, varav flertalet kopplade upp sig via mobiltelefon. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 24,9 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 105,9 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 54,1 (2014) Äldre historia Rumänien har haft historiska konflikter med Ungern om Transsylvanien i väster och med Ryssland om Bessarabien i öster. Det moderna Rumänien grundlades sedan furstendömena Moldova och Valakiet slagits samman 1859. Genom första världskriget vann Rumänien Transsylvanien och Bessarabien samt Bukovina i norr, men efter andra världskriget förlorade Rumänien det oljerika Bessarabien och norra Bukovina till Sovjetunionen. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/rumanien/skriv-ut-alla-kapitel/ 8/63
Rumänien har varit bebott av indoeuropeiska folk sedan stenåldern. De första kända invånarna var thrakerna, som levde av jordbruk och boskapsskötsel. Thrakerna strävade efter att utvidga sitt rike söderut och kom då i konflikt med romarna som kallade dem daker. År 106 e Kr besegrades dakerna av den romerske kejsaren Trajanus som upprättade en romersk provins, Dacien (Dacia), i området. Romarna exploaterade Daciens guld-, koppar- och saltgruvor. En ström av romerska kolonister flyttade dit, vilket gav upphov till en dakisk-romersk befolkning. Under trycket från germanska folk som angrep området norrifrån tvingades romarna evakuera Dacien år 271. Under de följande 1 000 åren genomströmmades området av en rad olika folk. Först kom goter följda av hunner och de germanska gepiderna. På 500- och 600-talen vandrade avarer, serber och kroater in och något senare anlände bulgarerna. Under 900- och 1000-talen bredde nomadfolket petjeneger ut sig i området. De kom österifrån liksom kumanerna på 1100-talet och mongolerna på 1200-talet. Från väster vandrade magyarerna (ungrarna) in under 900-talet. På 1000-talet hade de tagit kontroll över Transsylvanien. Under osmanskt och ryskt styre Från Daciens fall fram till 1200-talet finns få uppgifter om den dakisk-romerska befolkningen. Vissa forskare gör gällande att de lämnade Rumänien under tidig medeltid och återkom först på 1200-talet. Denna riktning understöds av Ungern, som har hävdat att Transsylvanien var obefolkat när ungrarna kom dit. Den dominerande uppfattningen bland historiker är dock den så kallade kontinuitetsteorin som går ut på att dagens rumäner är ättlingar till den dakisk-romerska befolkningen och slaver från Transsylvanien, och att de bodde kvar i det område som idag utgör Rumänien under hela den tid som det genomkorsades av andra folk. På 1200- och 1300-talen grundade rumänerna två furstendömen på slättlandet öster och söder om Karpaterna, Moldova och Valakiet. När Osmanska riket, som hade sin bas i Turkiet, bredde ut sig över sydöstra Europa under 1400- och 1500-talen hamnade även Moldova och Valakiet under turkiskt styre. Furstendömena styrdes aldrig direkt av härskarna i Konstantinopel utan av lokala ledare som dock måste godkännas av den turkiske sultanen. Rumänerna tvingades att betala en årlig tribut till sultanen. Under 1600-talet fick greker tillåtelse av sultanen att ta över stora jordegendomar, och under 1700-talet styrdes båda furstendömena av greker, så kallade fanarioter. På 1700-talet började även det expanderande Ryssland att visa ett ökat intresse för områdena. Från 1711 till 1854 ockuperade ryska trupper Rumänien åtta gånger i sin kamp mot det osmanska väldet. 1812 intog Ryssland östra delen av Moldova, Bessarabien, vars centrala del utgör större delen av dagens Moldavien. Efter ett misslyckat fanariotiskt uppror mot sultanen 1821 kördes grekerna ut ur furstendömena. Detta oroade Ryssland som fruktade att turkarna därmed skulle stärka sin ställning där. Efter det rysk-turkiska kriget 1826 1828 styrdes Moldova och Valakiet under sex år av en rysk ståthållare, men förblev ändå en del av Osmanska riket. Det moderna Rumänien grundläggs Den ryske ståthållaren i Bukarest, Pavel Kiseleff, genomförde en rad reformer och skrev landets första lagar vilka gav adeln rätt att behålla sina privilegier. Jordägarnas makt stärktes och Rumänien blev en stor exportör av jordbruksprodukter, medan böndernas villkor försämrades. 1834 drogs de ryska styrkorna tillbaka och för Valakiets och Moldovas del inträdde nu en period av självstyre. Det ryska inflytandet bestod dock liksom den turkiska överhögheten. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/rumanien/skriv-ut-alla-kapitel/ 9/63
På 1830-talet började nationalistiska känslor att gro bland rumänska studenter i Paris. När revolutionära strömningar spred sig över Europa 1848 ledde det till nationalistiska uppror i de två furstendömena. Upproren krossades av Turkiet och Ryssland tillsammans. Efter Krimkriget (1853 1856) beslutade stormakterna att de båda furstendömena skulle slås samman till en enhet. 1859 valdes Alexandru Ioan Cuza till ny gemensam furste. På sju år lade Cuza grunden till det moderna Rumänien. Han etablerade Bukarest som huvudstad och gav landet namnet Rumänien. Två universitet grundades och fyra års avgiftsfri och obligatorisk skolundervisning infördes. Cuza upphävde livegenskapen och många lantarbetare tilläts köpa den jord de brukade. Jordreformen blev Cuzas fall. Han störtades 1866 i en kupp iscensatt av de stora jordägarna. Som Cuzas efterträdare valdes en tysk furste, Karl von Hohenzollern-Sigmaringen. Furst Karl utarbetade en författning som garanterade tvåkammarriksdag, men den politiska makten förblev begränsad till de stora jordägarna. Kungariket Rumänien utropas Turkiets överhöghet bestod ännu formellt men försvagades allt mer. Efter turkarnas nederlag i det rysk-turkiska kriget 1877 1878 fick Rumänien full självständighet. 1881 utropades kungariket Rumänien och furst Karl lät kröna sig under namnet Carol I. Befolkningen växte och fattigdomen tilltog. Gång på gång revolterade bönderna i protest mot sina eländiga villkor. Ett större uppror 1907 slogs ned med 10 000 11 000 dödsoffer som följd. Fram till första världskriget var Transsylvanien skilt från Rumänien. Den ungerska kontrollen hade efterhand minskat till följd av det osmanska väldets utbredning. 1526 blev Transsylvanien ett till hälften självständigt furstendöme som regerades av ungerska furstar under turkisk överhöghet. I slutet av 1600-talet införlivades Transsylvanien med det habsburgska riket, som hade sitt centrum i Wien och som även inkluderade Ungern. När Ungerns ställning stärktes inom det habsburgska imperiet genom bildandet av dubbelmonarkin Österrike- Ungern 1867 hamnade Transsylvanien under Ungern. Rumänien anföll Bulgarien i det kortvariga andra Balkankriget 1913 för att erövra Dobrudzja, en högplatå vid havet i sydöst. En del av området tillföll Rumänien i fredsfördraget samma år. Vid första världskrigets utbrott 1914 ställde sig Rumänien neutralt. På grund av motsättningar med Ungern om dess politik gentemot rumänerna i Transsylvanien sällade sig Rumänien emellertid snart till entente-makterna (Storbritannien, Frankrike och Ryssland) mot Tyskland och Österrike-Ungern. Stora krigsframgångar Kung Carol I avled 1914 och efterträddes av sin brorson Ferdinand som 1916 förklarade krig mot Österrike- Ungern. Efter inledande motgångar besatte Rumänien i krigets slutskede Transsylvanien, Bessarabien och Bukovina. Därmed fördubblades Rumäniens yta och befolkning. De nya gränserna fastslogs vid freden i Trianon 1920. Under första världskriget hade allmän rösträtt för män införts vilket minskade de konservativa gruppernas inflytande. Under mellankrigstiden dominerades det politiska livet av Nationella liberala partiet (NLP; grundat 1876). Även ett socialdemokratiskt parti hade bildats i slutet av 1800-talet. Dess vänsterflygel bröt sig ut efter den ryska revolutionen och grundade ett kommunistiskt parti 1921, men det förbjöds tre år senare. I jordbrukslandet Rumänien förblev den socialistiska rörelsen svag. NLP:s huvudmotståndare var istället Nationella bondepartiet, som bland annat företrädde småbönders och arbetares intressen. De växande antisemitiska och fascistiska stämningarna under mellankrigstiden gav också upphov till grundandet av https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/rumanien/skriv-ut-alla-kapitel/ 10/63
högerextremistiska organisationer. Sedan kung Ferdinand avlidit 1927 blev hans sonson Mihai (Mikael) regent. Ferdinands egen son Carol hade tvingats avsäga sig tronen och gå i landsflykt sedan han orsakat skandal genom att överge sin maka för en annan kvinna. 1930 återkom emellertid Carol till Rumänien och tog under namnet Carol II kungamakten från Mihai som ännu var omyndig. Järngardet bildas 1930 grundades den antisemitiska, fascistiska och nationalistiska rörelsen Järngardet. Rörelsen, ledd av kaptenen Corneliu Codreanu, genomförde antisemitiska kampanjer bland annat i Bessarabien. Till en början samarbetade Carol II med Järngardet men efter hand började kungen själv känna sig hotad av rörelsens växande inflytande och 1938 lät han döda Codreanu. Samma år införde kungen diktatur och förbjöd alla politiska partier. Vid andra världskrigets utbrott 1939 förklarade sig Rumänien neutralt men tvingades av Sovjetunionen och Tyskland till omfattande landavträdelser. Bessarabien och norra Bukovina överfördes till Sovjetunionen, en stor del av norra Transsylvanien tillföll Ungern och Bulgarien återfick södra Dobrudzja. Detta fick rumänerna att vända sig mot Carol II som försökte få nytt stöd genom att 1940 utnämna den konservative generalen Ion Antonescu till regeringschef. Kungen tvingades emellertid ändå att abdikera. Han efterträddes av Mihai, men den verkliga makten låg hos Antonescu som styrde landet med diktatoriska befogenheter. Antonescu lierade sig först med Järngardet, men rörelsen tvingades snart lämna regeringen sedan järngardister iscensatt våldsamma förföljelser hösten 1940 av kungatrogna och judar över hela landet i ett försök att ta makten. Vid samma tid trängde tyska trupper in i Rumänien, som anslöt sig till axelmakterna (Tyskland och Italien). Tyska och rumänska soldater krossade i början av 1941 slutligen de odisciplinerade järngardisterna. Stora rumänska arméstyrkor deltog aktivt i anfallet sommaren 1941 mot Sovjetunionen. Rumänska trupper internerade eller dödade över 200 000 judar i de erövrade områdena. De flesta judarna i Transsylvanien dödades eller deporterades medan majoriteten judar i Rumänien överlevde kriget. Efter kriget återfick Rumänien Transsylvanien och Dobrudzja men förlorade det oljerika Bessarabien och norra Bukovina till Sovjetunionen, som dessutom krävde ett stort krigsskadestånd. Modern historia Efter andra världskriget blev Rumänien en kommunistdiktatur, där Nicolae Ceauşescu tog makten 1965. Han kontrollerade samhället med den fruktade säkerhetstjänsten Securitate. Men ekonomisk nedgång och svåra umbäranden för folket ledde till växande missnöje, och 1989 drevs Ceauşescu från makten. 1990-talet blev oroligt med strejker, protester och våld mot demonstranter. Idag är Rumänien fast förankrat i västvärlden genom medlemskap i EU och försvarsalliansen Nato. Vid slutet av andra världskriget fanns inte många kommunister i Rumänien, men det kommunistiska inflytandet växte snabbt. En partiorganisation byggdes upp och genom den sovjetiska Röda arméns närvaro i landet fick partimedlemmar viktiga arbeten inom förvaltningen. Samtidigt hade de gamla borgerliga partierna svårt att samla ett bredare stöd eftersom de hade misskrediterat sig under kriget genom att stödja diktatorn Ion Antonescu (se Äldre historia). https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/rumanien/skriv-ut-alla-kapitel/ 11/63
I ett manipulerat val 1946 vann ett kommunistiskt block som stöddes av Sovjetunionen 89 procent av rösterna. Året därpå tvingades kung Mihai att abdikera och gå i exil. 1947 upplöstes Nationalliberala partiet (NLP) samt Nationella bondepartiet (se Äldre historia). Kommunisterna och socialdemokraterna bildade Rumänska förenade arbetarpartiet, som i ett nytt val 1948 fick nästan samtliga platser i parlamentet. Rumänien utropades nu till folkrepublik. Därefter inleddes en samhällsomvandling enligt sovjetiskt mönster. All opposition undertrycktes. Industrier, naturtillgångar och gruvor nationaliserades. Ett mäktigt planministerium detaljstyrde ekonomin. En kollektivisering av jordbruket inleddes 1949. Kommunistisk polisstat under Ceauşescu Efter en maktkamp uteslöts de Moskvavänliga ur partiledningen 1952 och Rumänien började under partiledaren Gheorghe Gheorghiu-Dej föra en mer självständig kurs gentemot Sovjetunionen. De sovjetiska trupperna lämnade landet 1958. Regeringen motsatte sig den arbetsfördelning som Moskva ville införa i östblocket och som gav Rumänien rollen som olje- och jordbruksproducent. Från slutet av 1950-talet genomgick Rumänien en snabb industrialisering och inflyttningen till städerna ökade. Tonvikten lades vid tung industri, men även tillverkningen av konsumtionsvaror utvecklades. Industriproduktionen steg i en takt som imponerade på omvärlden. Gheorghiu-Dej avled 1965 och efterträddes av Nicolae Ceauşescu som 1974 även blev president. Förenade arbetarpartiet bytte namn till Kommunistpartiet. Ceauşescu var förutom partiledare och president också överbefälhavare. Hans familj och släkt tilldelades höga positioner i samhället. Denna nepotism kombinerades med ständiga förflyttningar av nyckelpersoner inom de styrande organen, vilket förhindrade uppkomsten av maktcentra som kunde hota presidentens ställning. En stor polisapparat och säkerhetstjänst, Securitate, kontrollerade medborgarna. Den självständiga utrikespolitiken stärktes ytterligare under Ceauşescu. Rumänien fördömde den sovjetledda invasionen av Tjeckoslovakien 1968, och landet deltog inte i försvarsalliansen Warszawapaktens gemensamma övningar trots att det var medlem i alliansen ända fram till dess upplösning 1991. Matbrist, förtryck och personkult Mot slutet av 1970-talet vände den ekonomiska utvecklingen. Det stelbenta systemet med en centralstyrd ekonomi hade lett till betydande felsatsningar och misshushållning med resurser inom både jordbruket och industrin. Den inhemska produktionen av olja, kol och naturgas sjönk och Rumänien tvingades förlita sig på dyr import av bränsle vilket ledde till energibrist. I början av 1970-talet blev Rumänien som första land i sovjetblocket medlem av Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken. Landet tog stora krediter i väst men betalningarna på lånen blev allt mer betungande. Räntorna steg samtidigt som Rumänien fick allt mindre pengar att betala med: inflödet av västvaluta minskade till följd av en sjunkande export utanför östblocket. Rumänska varor höll inte den kvalitet som krävdes för att de skulle kunna konkurrera på världsmarknaden. Den ekonomiska krisen förvärrades under 1980-talet då Ceauşescu beslutade att hela utlandsskulden skulle betalas av till 1990. Importen skars ned och så gott som allt som kunde säljas utomlands exporterades. Följden blev enorma umbäranden för rumänerna. Vissa baslivsmedel, olja och bensin ransonerades. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/rumanien/skriv-ut-alla-kapitel/ 12/63
Ceauşescus styre blev allt mer diktatoriskt och personkulten fick allt större proportioner. Alla missnöjesyttringar mot livsmedelsbrist och andra umbäranden slogs ned av Securitate som fick stärkta befogenheter. Oppositionella förföljdes, fängslades och torterades. Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna isolerade landet internationellt. Ceauşescu störtas och avrättas Missnöjet grodde under ytan. Våren 1989 kom de första tecknen på öppen opposition mot Ceauşescu inifrån partiet då några avsatta partifunktionärer kritiserade honom bland annat för den ekonomiska krisen. En av kritikerna var Ion Iliescu, utbildad i Moskva och tidigare en av presidentens nära medarbetare. I december 1989 hölls en demonstration i Timişoara till stöd för den frispråkige pastorn László Tőkés som skulle tvingas flytta till ett mindre pastorat. Demonstranterna besköts av säkerhetspolisen och tiotals människor miste livet exakt hur många är omstritt. Oroligheterna spred sig till andra städer, däribland till Bukarest, där Ceauşescu buades ut vid ett massmöte han själv sammankallat. Den 22 december tvingades paret Ceauşescu fly i helikopter från taket på centralkommitténs byggnad, sedan demonstranter i samband med ett nytt massmöte börjat storma huset samtidigt som det uppgavs att armésoldater anslutit sig till protesterna. Samma dag bildades en provisorisk regering under namnet Nationella räddningsfronten. Ion Iliescu utsågs till president och Petre Roman blev premiärminister. Ceauşescu och hans hustru infångades och avrättades efter en skenrättegång på juldagen. Strider mellan huvudsakligen regeringssoldater och Securitate pågick ännu några dagar i Bukarest. Cirka 1 200 människor tros ha dödats, men den officiella dödssiffran var 689. Tämligen snart efter Ceauşescus fall byttes entusiasmen mot misstänksamhet gentemot Nationella räddningsfronten. Många av dess ledare var tidigare aktiva kommunister, som inte var särskilt villiga att göra upp med det förflutna. De kända oppositionella som var med i fronten när den bildades hoppade snabbt av. Allt mer tydde på att det som börjat som en folklig revolution hade utnyttjats av Nationella räddningsfrontens ledare och kretsar inom säkerhetspolisen för en palatskupp mot diktatorn. Ekonomisk kris och politisk oro Efter Ceauşescus fall förbjöds kommunistpartiet. De gamla partierna återuppstod, samtidigt som en rad nya politiska rörelser grundades. Val utlystes till maj 1990. Inför valet skaffade sig Nationella räddningsfronten stöd genom att ta lån i väst och fylla butikernas hyllor med importerade livsmedel. Vissa nyckelgrupper som gruvarbetare fick också lönehöjningar. I valen vann Nationella räddningsfronten en majoritet av platserna i parlamentet och Ion Iliescu blev president med 85 procent av rösterna. Valet hade föregåtts av stora antikommunistiska demonstrationer i Bukarest. Oroligheterna fortsatte efteråt. Studenter som vägrade godta resultatet barrikaderade sig i Bukarest. När polisen försökte skingra dem kom det till sammanstötningar. Tusentals gruvarbetare från Jiudalen for då efter en vädjan från Iliescu till Bukarest där de intog gatorna och började ge sig på regimkritiker. Åtskilliga människor dödades, hundratals skadades och över tusen greps. Protesterna pågick under resten av året i Bukarest och andra städer mot bland annat den försämrade levnadsstandarden. Regeringen lyckades inte förbättra ekonomin och oron fortsatte 1991. I september gick gruvarbetarna i Jiudalen i strejk, denna gång i protest mot regeringens politik och reste åter till Bukarest. Nya dödsoffer krävdes när de drabbade samman med säkerhetsstyrkorna. Upploppen ledde till att regeringen tvingades avgå. Ny regeringschef blev Theodor Stolojan som ledde en koalition med Nationella räddningsfronten och några mindre partier. Forna kommunister förlorar makten https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/rumanien/skriv-ut-alla-kapitel/ 13/63
Nationella räddningsfronten splittrades 1992. Förre premiärministern Petre Romans mer reforminriktade grupp behöll det gamla partinamnet, medan president Ion Iliescus falang tog namnet Demokratiska nationella räddningsfronten. Den blev i parlamentsvalet på hösten största parti före Demokratiska konventet och Nationella räddningsfronten. I oktober gick Ion Iliescu segrande ur presidentvalet mot Emil Constantinescu från Demokratiska konventet. Iliescus nya minoritetsregering genomförde ekonomiska åtstramningar som ledde till fortsatt social oro. När motståndet i parlamentet mot regeringen förstärktes bildades en ny koalitionsregering 1995. Den leddes av Rumäniens socialdemokratiska parti (PDSR), som var en sammanslagning av Iliescus parti och några mindre grupper, men den sprack redan samma höst. Under 1996 förlorade PDSR en del av sitt stöd, bland annat till följd av de ekonomiska svårigheterna med bränslebrist och dålig skörd. Allt fler avslöjanden om korruption på hög nivå, även inom regeringen, spelade också in. Parlaments- och presidentvalen i november satte punkt för sju års styre dominerat av de före detta kommunisterna. Den sittande presidenten Ion Iliescu besegrades av oppositionens gemensamma kandidat Emil Constantinescu, som förespråkade ekonomisk liberalisering. Demokratiska konventet bildade regering tillsammans med en socialdemokratisk partiallians och Ungerska demokratiska unionen (UDMR). Det var första gången representanter för landets ungrare deltog i en rumänsk regering. Flera ledande affärsmän med koppling till den tidigare regimen åtalades för korruption. I utbyte mot ett radikalt reformprogram fick regeringen löfte om lån från IMF och Världsbanken. Avslag på ansökan EU-medlemskap Prishöjningar, nedskärningar av sociala förmåner och nedläggningar av olönsamma statliga företag slog dock hårt mot befolkningen. Under 1997 förlorade omkring 80 000 gruvarbetare sina jobb. Den allmänna levnadsstandarden fortsatte att sjunka. Inte heller denna regering blev långlivad. En kris utbröt i början av 1998 efter oenighet om bland annat en planerad privatisering av jordbruksmark. En ny koalitionsregering bildades med samma partier, men de ekonomiska problemen med åtföljande strejker och demonstrationer växte den snart över huvudet. Efter att ha misslyckats med att uppfylla IMF:s krav på förbättrade statsfinanser avskedades premiärministern i december 1999 och efterträddes av centralbankens chef Alexandru Athanasiu. Rumänien hade 1993 fått ett stabiliserings- och associeringsavtal med Europeiska unionen (EU) och två år senare ansökte landet om medlemskap. Besvikelsen blev stor i Bukarest 1997 när det stod klart att Rumänien inte fanns med bland de östländer som stod först i tur att komma med i Nato respektive EU. Ett hägrande EUmedlemskap hade varit regeringens huvudargument för att få befolkningen att acceptera de ekonomiska åtstramningarna. EU-kommissionen motiverade avslaget med att Rumänien inte uppfyllde kraven på rättssäkerhet och att utvecklingen mot marknadsekonomi inte gått tillräckligt långt. EU pekade också på brister i gränskontrollerna, kampen mot organiserad brottslighet och inte minst förhållandena vid de många barnhemmen (se Sociala förhållanden). Först under regeringskrisen i december 1999 fick Rumänien klartecken för medlemskapsförhandlingar, trots bristerna. Avtal om samhällsfred Den nye premiärministern Mugur Isărescu försökte blåsa liv i de misslyckade reformerna av ekonomin och rättsväsendet. Staten var i desperat behov av lån från IMF, som i utbyte krävde hårdare åtstramningar: höjning av el- och gaspriser och uppsägningar av ytterligare 20 000 statligt anställda. Regeringen fann sig i början av 2000 tvingad att gå med på detta, men rumänernas ilska mot politikerna växte åter. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/rumanien/skriv-ut-alla-kapitel/ 14/63
Missnöjet avspeglades vid president- och parlamentsvalen i slutet av 2000. Regeringspartierna led ett svårt nederlag medan socialdemokratiska PDSR fick 37 procent av rösterna. Det högernationalistiska Storrumänska partiet (PRM), lett av Corneliu Vadim Tudor, vann nästan 20 procent. I presidentvalet segrade den tidigare presidenten Ion Iliescu från PDSR över Tudor, trots korruptionsanklagelser och misstankar om tidigare aktiviteter inom Securitate. Iliescu lät en tidigare utrikesminister, partikollegan Adrian Năstase, bilda en minoritetsregering. Inget alternativ fanns eftersom inga partier ville samarbeta med Tudors parti. Regeringens huvudsakliga stödparti blev Ungerska demokratiska unionen. Regeringen slöt i början av 2002 ett avtal med facken och arbetsgivarna om samhällsfred. Det skulle ge en frist för genomförande av reformplaner. Facket lovade att avstå från strejker under ett år i utbyte mot regeringens löfte om minskad inflation, höjda löner och ökad kamp mot arbetslösheten. Något år efter valet uppenbarades motsättningar mellan premiärministern och presidenten. Năstase, som nu också ledde partiet som bytt namn till Socialdemokratiska partiet (PSD), gjorde klart att han ville förnya och modernisera partiet och ersätta generationen kring den före detta kommunisten Iliescu med yngre krafter. Kamp mot korruption motarbetas För att bemöta kritik mot den utbredda korruptionen avskedade Năstase fyra ministrar. En särskild korruptionsåklagare inledde i augusti 2004 en utredning mot 80 tidigare ministrar och högre statstjänstemän, de flesta från oppositionen, för påstådda mutbrott. Försöken att fälla höga politiker för korruption motarbetades dock av bland annat parlamentet och författningsdomstolen. Både tidigare parlamentsmedlemmar och ministrar hade av domstolen fått skydd mot åtal. Därför klarade sig även Năstase länge från försök att åtala honom. Efter fyra år vid makten utmanades PSD:s minoritetsregering 2004 av Nationella liberala partiet (PNL) och Demokratiska partiet (PD), som hade bildat Alliansen för rättvisa och sanning. Presidentvalet stod mellan premiärminister Năstase och PD-ledaren Traian Băsescu. Năstase fick flest röster i den första omgången, men avgörandet i december gav Băsescu segern med drygt 51 procent av rösterna. I parlamentsvalet fick däremot vänsteralliansen PSD och det konservativa Rumäniens humanistiska parti (PUR) nästan 37 procent av rösterna jämfört med 31 procent för center-högeralliansen. Det högernationalistiska PRM, som inget annat parti ville samarbeta med, tog 13 procent av rösterna. Den nye presidenten Băsescu gav PNL-ledaren Călin Popescu-Tăriceanu regeringsuppdraget och denne kunde samla en majoritet genom att erbjuda ministerposter till såväl PD som UDMR och PUR, som därför bröt sitt samarbete med socialdemokraterna. O iciellt avståndstagande från kommunisttiden Regeringens första åtgärd var att införa en skattereform, som från 2005 gav Rumänien en enhetlig inkomstoch bolagsskatt en så kallad platt skatt. Syftet var dels att stimulera utländska investeringar, dels att göra den omfattande informella (svarta) ekonomin mindre lönsam. Vid samma tid avslutades landets förhandlingar med EU om ett medlemskap 2007. EU-kommissionen var dock fortfarande kritisk på några punkter: otillåtna statliga subventioner bland annat till stålindustrin, en bristande gränsbevakning och omfattande korruption. EU-länderna varnade därför för att medlemskapet kunde uppskjutas ett år om inte bristerna undanröjdes före 2007. I december 2006, ett par veckor innan Rumänien blev EU-medlem, tog president Băsescu officiellt avstånd från den kommunistiska eran och fördömde de övergrepp som ägt rum under de över 40 åren. Uttalandet gjordes efter påtryckningar från bland annat Europarådet och byggde på en historisk utredning som presidenten https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/rumanien/skriv-ut-alla-kapitel/ 15/63
beställt. Den tidigare presidenten Iliescu kritiserade utredningen för att "demonisera vänstern". Under en lång tid hade samarbetet gnisslat mellan president Băsescu och premiärminister Popescu-Tăriceanu och det utvecklades till en politisk tvekamp. I oktober 2006 hade Băsescu avskedat försvarsministern som tillhörde premiärministerns PNL, och konflikterna påverkade hela regeringens arbete. I december hoppade PUR, som bytt namn till Konservativa partiet (PC), av från regeringen, och i april 2007 upplöste Popescu- Tăriceanu alliansen med PD. Tillsammans med UDMR bildade PNL en minoritetsregering som fick visst stöd i parlamentet av socialdemokraterna. Rumänien blir EU-medlem Presidenten, som fortfarande hade stort stöd hos folket, kritiserade regeringen för att bromsa reformarbetet efter EU-inträdet 1 januari 2007, och flera politiker stördes av hans antydningar om korruption på hög nivå. Efter en omröstning i parlamentet i april avstängdes Băsescu tills vidare från sitt ämbete. Parlamentariker från både vänstern och högern anklagade honom för maktmissbruk. I enlighet med författningen hölls en folkomröstning en månad senare om att eventuellt ställa presidenten inför riksrätt. Tre fjärdedelar av de röstande stödde Băsescu, som flyttade tillbaka till presidentpalatset. Valdeltagandet var dock endast cirka 44 procent. Maktkampen mellan presidenten och premiärministern bidrog till ett politiskt dödläge, och minoritetsregeringen fick inte gehör för en rad viktiga beslut under resten av mandatperioden. Inför parlamentsvalet hösten 2008 påverkades Rumänien av den internationella finanskrisen, och landets stora beroende av finansiering utifrån ökade oron inför framtiden. Parlamentsvalet i november 2008 blev dött lopp mellan president Traian Băsescus stödparti Demokratiska liberala partiet (PD-L) och alliansen Socialdemokratiska partiet/konservativa partiet (PSD/PC). De bildade en bred koalition ledd av Emil Boc, ordförande för PD-L. Koalitionen tog över en ekonomi som var hårt pressad av den globala finanskrisen. Regeringen tvingades söka stöd utifrån och fick i mars 2009 avtal med bland andra IMF och EU om krislån på närmare 20 miljarder euro. Stödet gavs med strikta krav på att minska statens budgetunderskott. Det skapade politiska motsättningar, även inom regeringen, och ledde till växande folkligt missnöje. Nedskärningar och protester Det hårda trycket splittrade regeringen, som fälldes i en misstroendeomröstning för planerna på höjd pensionsålder. Liviu Negoiţă, kommunpolitiker från Bukarest, fick leda en övergångsregering som saknade kraft att driva igenom en budget med de nedskärningar IMF krävt. Det innebar att nästa låneutbetalning sköts upp. Krisen förvärrades av misstankar om fusk i presidentvalet i december 2009, då Băsescu med knapp marginal slog socialdemokraten Mircea Geoană. Mitt i denna konflikt avgick premiärminister Negoiţă efter bara en månad, och Boc fick på nytt försöka bilda en koalition, som kunde få igång de avbrutna låneförhandlingarna med IMF. Hans nya regering bestod av PD-L, UDMR och flera oberoende allierade. Den lade i maj 2010 fram ett sparpaket, där offentliga löner skulle sänkas med 25 procent och pensioner med 15 procent. Demonstrationerna blev omfattande. PSD-ledaren Victor Ponta överklagade nedskärningarna till författningsdomstolen, som underkände sänkta pensioner men gav klartecken till lönesänkningarna. Genom att istället höja momsen fick regeringen IMF:s ja till en låneutbetalning. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/rumanien/skriv-ut-alla-kapitel/ 16/63