Varför skriver man. Test beretta 2010 & pigeon1 20-76

Test beretta 2010 & pigeon1 20-76 Två hagelbockar från samma tillverkare. Lika, men ändå väsensskilda. Det skiljer över en halv miljon kronor mellan Berettas två hagelbockar i kaliber 20 och det väcker många frågor och funderingar. Av Lars Hanæus Foto Lars Hanaeus & Gustaf Waesterberg Varför skriver man en artikel som jämför en hagelbössa för 600.000 kronor med en för 19.000? För mig finns det två skäl: För det första är SO10:an intressant ur ett konstruktionsmässigt perspektiv och för det andra är modell Silver Pigeon, i alla sina former, så omskriven att det knappast går att säga något nytt. Tillsammans blir Berettas två ytterligheter i kaliber 20 intressanta. Silver Pigeon1 är definitivt ingen dålig bössa och frågan är därmed klar: hur mycket bättre kan SO10 EELL vara med tanke på den hisnande skillnaden i pris? Kaliber 20 På 80-talet var kaliber 20 som hetast, man kunde läsa både svenska och amerikanska hyllningar till patronen som utlovades fungera minst lika bra som kaliber 12. Och visst är tjugan en bra patron som i sina olika uppenbarelser kan användas för allt från duvjakt till rådjur och gås. När stålhageldebatten satte igång kom kaliber 20:s tillväxt av sig och den har inte repat sig ännu. 20:ans dåliga rykte som stålpatron lever kvar trots att dagens stålpatroner har mycket lite att göra med de första stålladdningarna som kom både vad gäller komponenter och effekt. Jag kommer aldrig glömma skräckminnet från första gången jag använde stålpatroner i kaliber 12 på en andjakt det slutade med att jag sköt två skott på alla änder oavsett om de tecknade död i träffen. Utbudet av stålpatroner i kaliber 20 är inte lika stort som i kaliber 12 men det är, tillsammans med en viss prisskillnad, de idag enda nackdelarna med den mindre patronen. Kaliber 20 har också ett par fördelar. För det första får man som regel en lättare bössa med bättre balans än motsvarande i kaliber 12. Undantaget från balansregeln är kortpipiga vapen i kaliber 20 -pipor kortare än 71 centimeter eller 28 tum känns oftasts viftiga och kräver mycket övning innan man verkligen behärskar dem. Den andra fördelen är att 20:orna, om de byggts på en 20-baskyl, alltid är mycket smidiga och lätta att bära. En 20-70-patron laddas generellt med 28 gram hagel och bössan ska då väga 2,8 kilo enligt den gamla engelska normen. Det är en sanning med modifikation, det finns många exempel på tyngre modeller speciellt från Amerika där normalvikten snarare låg precis över 3 kilo. Tänker man främst skjuta 76-millimeterspatroner, som laddas med cirka 35 gram hagel, gör det inget om bössan väger lite mer. Om 35-gramsladdningar ska skjutas regelbundet föreslår jag istället en kaliber 12, men mer om det senare. Idag när man snarare jagar rådjur med studsare än med

J. Woodward & Sons gammal är äldst! Kaliber 20 med långa pipor har funnits ända sedan hagelbocken uppfanns i England. ytterligheter Silver Pigeon1 är en sund bruksbössa med överlägsna skjutegenskaper i alla fall när piporna är 75 centimeter långa och bössan är byggd kring två 20-patroner. Notera den överdimensionerade varbygeln. Man använder bara en storlek som definitivt ser för stor ut, sannolikt beror detta på att man vill ha plats för två avtryckare men bössor med den specifikationen byggs det nog inte många av synd tycker jag, en mindre varbygel som följer avtryckarens linjer bättre skulle vara en stor förbättring som inte kostar något. hur mycket bättre kan SO10 EELL vara med tanke på den hisnande skillnaden i pris? Fakta Modell: SO10 EELL Kaliber: 20-76 Piplängd: 710 millimeter Vikt: cirka 2,7 kilo Cirkapris: 559 000 kronor Leverantör: Sako Sweden AB Modell: Silver Pigeon1 Kaliber: 20-76 Piplängd: 750 millimeter Vikt: 2915 gram Cirkapris: 18 900 kronor Leverantör: Sako Sweden AB Visst är SO10EELL vacker även om Beretta ofta sparar trä hellre än att trimma bort allt onödigt. Fasaner i sin naturliga biotop, notera djupet i gravyren och färgspektrumet som går från vitt till nästan svart. Det finns faktiskt en hel del alternativ att välja mellan för den som söker en kaliber 20 med långa pipor, överst en Beretta Silver Pigeon C och under den en Browning 425 Sporting. Rapphöns avbildade i sin typiska flygstil kanske det vilt man allra mest förknippar med kaliber 20. vapentidningen 2011 55

Test beretta 2010 & pigeon1 20-76 hagelbössa borde intresset för kaliber 20 kunna öka igen. Normal fågeljakt och övrigt pälsvilt kräver inget som kaliber 20 inte klarar. Hagelpatronens effekt handlar om utgångshastighet, anslagsenergi och om att träffa. Och här är kaliber 20 lika bra som kaliber 12. Silver Pigeon1 Kärt barn har många namn och det är väl bara naturligt att barnet ändrar utseendet när åren går. Silver Pigeon1 är ändå förvillande lik modell S686 LMCH från 1980. Modellen kallades redan då för Silver Pigeon i Berettakatalogerna men inte i Sverige. Sannolikt var vi för inkörda på de gamla modellerna S55, S56 och S57. Hur som helst handlar detta om modellvarianten som kommer avsluta den långlivade S680- serien. Silver Pigeon1 kostar under 20 000 kronor och modellen är helt klart en anpassning till marknadens efterfrågan på billigare produkter. Brownings instegsmodell prissänktes redan förra året. I praktiken är det bara två detaljer som skiljer gamla Silver Pigeon/S686 och Silver Pigeon1. Den senare har Optimapipor och Optima Plus-choketuber men finns bara i en kolvhöjd (37/57 mm) medan de först nämnda hade MCH-choker och 5 kolvhöjder att välja mellan. Slutsatsen är att man får en bättre bössa till ett lägre pris höga poäng för utseendet har grundmodellerna av Silver Pigeon aldrig fått oavsett årsmodell. Notera bara att 20-piporna inte är av Optimatyp, vilket innebär att fördelarna man vinner med kaliber 12-bocken inte finns i 20-alternativet förutom priset. Optimapiporna ger mindre rekyl, högre utgångshastighet och bättre träffbilder i teorin men även i praktiken med rätt ammunition. Detaljer Jag tänker inte gå igenom bössan från mynning till bakkappa utan bara visa på de detaljer som är av intresse för kaliber 20. Silver Pigeon1 är alltså en nedskalad modell hela bössan är anpassad för kaliber-20-patroner. Det innebär att pistolgreppet och förstocken är smalare men inte mindre stora händer får ännu bättre grepp än på en tolva, men det är självklart en smaksak. Även om 20-bocken är smidig att hålla i är den definitivt inte smidigare i skogen. 75-piporna gör den precis lika lång som motsvarande 12-bock. Jag tillhör inte dem som tycker att längden på en hagelbössa är avgörande för användbarheten. Vapentypen kan vara avgörande men aldrig längden. Om 5-10 centimeters längre pipor gör det omöjligt att skjuta är vegetationen för tät och man gör bäst i att lämna energiskogen man förmodligen står i. En 20-bock med lite längre pipor väger generellt 2,8 kilo och uppåt. Visst finns det undantag men då handlar det oftast om extrema lyxmodeller och kortare pipor. Testexemplaret väger 2915 gram och det är ganska normalt för en standardmodell med 75-pipor. Pipsetet är relativt tungt och väger in på 1120 gram. Den höga vikten förklaras av det äldre chokesystemet som ger tjockare gods i piporna. Ett något lättare pipset skulle sänka vapnets totalvikt med närmare 200 gram eftersom man även skulle behöva ta bort material i kolven för att få till rätt balans. Med en 16 millimeter tjock gummibakkappa balanserar bössan cirka 10 millimeter framför ledbulten mitt första intryck av bössan var att den kändes lite framtung, men intrycket är säkert färgat av alla positiva minnen från tester av äldre modeller med 75-pipor. Kolven är 378 millimeter lång med gummibakkappan monterad så det finns goda möjligheter till längdjusteringar utan att ta bort materiel från kolven. Skytte Är man van vid en hyggligt välbalanserad 12:a med 71-pipor är det inte svårt att skjuta med en långpipig kaliber 20. Skillnaden mellan en kaliber 20 med 67- eller 71-pipor och en med 75-pipor är mycket stor det är vapenvärldens viktigaste 8 centimeter! 71-pipor är inte fullt så svårskjutna som 67-piporna. Har man en riktigt lätt tolva kanske steget inte är så långt men att det kommer att kräva övning. Två saker är väldigt tydliga när man byter från en 12:a med 71-pipor till en 20:a med 75-pipor. Man kommer att uppleva bössan som lång trots att det bara är 4 centimeters skillnad och man kommer att tycka den är lätt. När man sedan börjar skjuta slås man av den verkligt intressanta egenskapen bössan känns nämligen lätt och snabb samtidigt som man upplever att man har större kontroll över svingen och bättre precision på pekandet. Jag sköt bara ett 50-tal skott med denna bössa eftersom den betedde sig exakt som förväntat och inte hade några tendenser till problem med avtryck, ejektorer eller pipväljare. Utan att skryta kan jag säga att det var ytterst få duvor som slapp förbi kornet utan att smulas sönder. En brasklapp: trycket är en detalj som jag misstänker att Beretta sparat in arbetstid på. Testexemplarets trycken var långa och relativt hårda men inte orena, trots att det känns som man drar avtryckaren bakåt en knapp centimeter (det gör man inte, men det känns så). Är man känslig för tunga och långa tryck på hagelbössor bör man låta en smed titta på detta, personligen upptäckte jag inte detta förrän jag satt och klämde på bössan hemma. Slutsats Sällan har man fått så mycket skjutegenskaper för en så liten kostnad i ett så smidigt paket. Gravyren är helt OK, den är inte av typen ta fram förstoringsglas och njuta men med tanke på hur standardgravyrer ser ut idag är den nästan vacker. Jag har bara sett en enda bössa med denna konfiguration så jag kan inte säga så mycket om valnötens kvalitet men testbössans kolv är av brukskvalitet, vare sig mer eller mindre. Fibrerna följer kolvhalsen vilket de skall göra för att kolven skall hålla för skytte och jakt. Finishen kunde självklart ha varit bättre men med olja, bets och tålamod kan man förvandla även denna bit valnöt till något vackert låt vara att det inte finns någon ådring att tala om och några små kvistmärken stör lite. En mörk djup handpolerad finish skulle passa bra mot den ljusa baskylen och varför inte sätta på en kontrasterande bakkappa. Kanske en röd? Om jag ändå var framme med sandpapper och olja skulle jag rätta till en sak som irriterar mig med Berettas kolvar och det är linjen som går från pistolgreppets bakre kant till tån. Beretta har nämligen valt att göra denna linje vad jag skulle vilja kalla bukig i brist på ett bättre ord. Det är en enkel sak att justera kolvmåtten kommer inte att påverkas och resultatet blir en kolv som bättre harmonierar med den nätta baskylen. Slutsatsen är således att detta är en mycket prisvärd bössa med ganska unika skjutegenskaper som passar de flesta med extra intresse för hageljakt. Damer som finner bockar i kaliber 12 för tunga men ändå vill ha en hagelbössa för riktigt flyktskytte bör titta närmare på denna typ av bock här kombineras bra skjutegenskaper med låg vikt utan att rekylen blir ohanterlig. SO10 EELL Det är inte utan darr på manschetten man ger sig på att testa Berettas absolut finaste hagelbock. Visst jag har sett den förut, både utomlands och nu senast på Elmia men det är något annat att hantera den blå plastkofferten när det ligger en riktig superlyxbössa i den. Jag hör er hosta, vad då plastkoffert? Är det allt man får i form av transportförpackning? Förklaringen är att man inte får någon plastkoffert alls, man får en riktigt fin oak and leather case men jag undviker att använda sådana under test eftersom det är så lätt att skada dem. Det räcker ju om dreglar lite för att en fläck skall uppstå och det är inte alltid så lätt att undvika. Modell SO10 har precis som övriga SO-modeller ett svårgreppat ursprung. När modellen lanserades reagerade jag på att man sa att SO10 tillverkades helt in house man har ju alltid sagt att alla tillverkas av Beretta själva. I samband med mitt SO6-test frågade jag Beretta hur det fungerade med tillverkningen och om Famars di Abbiatico & Salvinelli var involverade i tillverkningen på något sätt. Jag förväntade mig egentligen inget svar och fick heller inget. Man bör komma ihåg att samarbete mellan italienska tillverkare inte är konstigt eller ovanligt det har alltid förekommit bland tillverkare i Europa. Eftersom jag själv har sett vapenställ med ett tiotal SO10 56 vapentidningen 2011

SO10:an är en verkligt trevlig bekantskap på skjutbanan. Trots att piporna inte är längre än 71 centimeter känns bössan både snabb och kontrollerbar. Bössans karaktär skjutmässigt liknar de man finner hos modell SO6. 75-piporna på SP1:an ser kanske långa ut men bössan är vare sig tung eller långsam, ledorden är snarare rapp och precis. Sällan har man fått så mycket skjutegenskaper för en så liten kostnad i ett så smidigt paket. Berettas pinless sidolås är lika vacker på insidan som på utsidan. Oerhört elegant och praktiskt, man trycker bara ned den fyrkantiga delen i skruvens verkliga huvud och lyfter upp det runda huvudet som gör det möjligt att för hand lossa låsen från baskylen. Snyggt och prydligt, för att göra kolven så stark som möjligt tar man bort minimalt med trä när låsen passas in. Detaljer man inte vill tappa bort. vapentidningen 2011 57

Test beretta 2010 & pigeon1 20-76 (alla lika långt komna i tillverkningsprocessen) hos Abbiatico & Salvinelli har jag svårt att tänka mig att Beretta tillverkar dem. Det är i och för sig mycket möjligt att Beretta sköter vissa delar av tillverkningen och Abbiatico & Salvinelli andra, men då hade det varit bättre att säga det eftersom det inte är konstigt på något sätt. Att däremot försöka dölja det och tillåta vilda spekulationer är inte bra för varumärket. I mina ögon påverkas inte bössans värde av vem som tillverkat den, kommer man upp i den här klassen är bössorna individer som skapats av tillverkaren och de specifikationer han arbetar efter. Därför handlar det om att försöka förstå varför bössan ser ut som den gör, om den då uppfyller de praktiska krav man ställer på den och om den hantverksmässigt motsvarar kostnaden. Pinless Det finns en detalj som särskiljer modell SO10 från alla andra SO-modeller och det är faktumet att sidolåsen inte har synliga sprinthuvuden och konstruktionen kallas därför pinless. Det innebär att utsidan av låsen inte har några hål för stiften som håller låsets olika delar. Denna typ av lås är inte vanlig men alla de större italienska premiumtillverkarna använder låstypen på sina prestigemodeller exempelvis L. Bosis och självklart Fabbri. Konstruktionen innebär inga praktiska fördelar, den enda finessen är att gravören får en nära nog slät yta att arbeta på. I Berettas fall har man valt att göra det hela ännu mer exklusivt med fällbara lock till låsskruvarna som gör det möjligt att ta loss låsen för hand. Vinklar man gravyren rätt ser man locken och den slits som skall tryckas in för att lyfta dem. Studerar man gravyren ur fel vinkel kan det vara mycket svårt att hitta dem, vilket självklart är meningen. Låskonstruktionen är så låg att bara avståndet mellan piporna begränsar höjden på lådan. Det har även inneburit att man kunnat göra den övre delen av lådan smalare vilket i alla fall i teorin ger en renare siktbild. Låsen är små smycken i sig och hela konstruktionen andas både kvalitet och funktion. Vi har inte skjutit bössan tillräckligt mycket för att säga något om slitstyrkan men funktionen var prickfri. Detaljer Toplevern sitter närmare piporna och är längre, 7 millimeter längre än den som sitter på SP1:an, det är inget man direkt lägger märke till men i teorin skall bössan bli lite enklare att öppna. Dessutom är hela toplevern tillverkad av en solid del. En annan detalj som finns på alla SO10:or är den förlängda bakre delen på varbygeln som är vackert graverad och försedd med låsskruv. Varbygeln är vackert formgiven och skulpterad med en tjockare kant på högra sidan för att ge pekfingret ett bekvämt läge. Eftersom bössan inte har någon längsgående kolvbult placeras låsningen av kolven mellan den undre och övre tangen (så ser det ut på de flesta sidolås) och den förlängda varbygeln döljer denna låsning. Avtryckaren är tillverkad i titan, materialvalet är lite udda men Beretta menar att det ger bättre slitstyrka och funktion. I nyskick harmonierar färgen på avtryckaren bra med övriga ståldelar och med tiden kommer den att få en blå patina som säkert kompletterar valnöt och gravyr på ett elegant sätt. Tryckena är precis så bra som man förställer sig att de skall vara: Rena och distinkta men överpipans tryck är faktiskt kortare och renare än underpipans, trots att det är tyngre. SO10 kom först i kaliber 20 och sedan har kaliber 12 och 28 lagts till, till de två senare kan man välja mellan fast trångborrning eller Optimachoker medan 20-varianten bara finns med fast trångborrning: ¼-½, ½-¹ ¹ eller ¼-¾. Testexemplaret var borrat halv och full. Ejektorerna har ett nytt utseende men funktionsprincipen och placeringen av ejektorfjädrarna är densamma som på alla Berettabockar. Funktionen var föredömlig. Beretta har under mycket lång tid drivit byggandet av monoblockpipor mot den yttersta gränsen, både vad gäller slitstyrka och skjutegenskaper. På SO10 har man valt att använda demiblocpipor. Den praktiska skillnaden är numer mycket liten men man kan i vapensnobbismens namn rangordna konstruktionstypernas status för hantverksskicklighet enligt följande: monoblock, demibloc och chopper lump den sist nämnda är den mest exklusiva metoden för sammanfogning av pipor och används nästan uteslutande av de bästa engelska tillverkarna. Piporna har en smal game rib, avsmalnande från 7 till 5 millimeter. Spången är inte ventilerad men mycket vackert littrad, sannolikt av samma person som gjort gravyren. Mellansspängerna är solida, och som grädde på moset finns ett extra stöd för förstockens tunna kanter lött på piporna. Skjutmässigt Man skulle kunna tro att en jämförelse av SO10 och SP1 utan diskussion ger alla poäng till prestigemodellen men riktigt så enkelt är det inte. Jag är kanske lite väl fixerad vid skjutegenskaper och balans men i mina ögon spelar det ingen roll hur vacker och välgjord en bössa är om skjutegenskaperna inte stämmer överrens med modellens pris och image. SP1:an vi testar har längre pipor än SO10:an och det ger den lite fördelar med tanke på prisskillnaden mellan bössorna är det väl till och med rättvist. Jag vill bara understryka detta eftersom en SP1 med 71-pipor inte alls skulle kunna jämföras med testets SO10. I en sådan jämförelse skulle modell SO10 sopa banan med SP1 förutom när det gäller bruksvärde. Och det bevisar i slutändan hur viktig den 4 centimeter längre pipan faktiskt är. SO10:an är fantastiskt fin att skjuta med, den är lugn och behärskad samtidigt som den är reaktionssnabb och lättstyrd. Det känns verkligen att detta är en riktigt fin bössa utseendet motsvaras alltså av skjutegenskaperna. Beskrivningen av modell SP1 kan sammanfattas på följande sätt: skjutegenskaperna är våldsamt mycket bättre än både utseende och hantverk. En sådan diskrepans är vad som gör långpipiga 20-bockar så bra. Skillnaden mellan SP1 och SO10 är inte så stor skjutmässigt, 75-piporna gör SP1:an lite långsammare och stadigare men den saknar samtidigt lite av stadgan som SO10:an har. Det är inga skillnader som påverkar skjutresultatet, det är bara skillnader i känslan. Faktumet att de längre piporna ger en längre visirlinje är självklart positivt men samtidigt bevisas att 71-pipor på en kaliber 20 visst kan fungera mycket bra så länge bössans balans verkligen fintrimmats. Jag skulle verkligen vilja testa en SO10 med 75- eller 81-pipor, är en sådan lika lyckad som vårt testexemplar talar vi om världsklassegenskaper. Det vi i alla fall kan konstatera är att SO10:ans skjutegenskaper lever upp till det lyxiga utseendet, balans, rekyl och allmänna skjutegenskaper har den sista eggen man kan och skall begära av riktigt fina vapen. Milsvida kontraster Tittar vi nu närmare på hur vapnen byggts, hur de är konstruerade och hur de ser ut är tävlingen snabbt avklarad, SO10 får modell SP1 att se hemgjord ut. Modell Silver Pigeon har alltid varit av god brukskvalitet, vilket innebär att alla delar har passats in tillräckligt väl. Slutresultatet är en mycket slitstark bössa med detaljer som inte alltid är de snyggaste. Med tanke på de moderna tillverkningsmetoderna är det lite svårt att förstå varför exempelvis kolven inte har en vackrare passning mot baskylen. Det är inte lätt att hitta verkliga fel på en SP1:a och samma sak gäller för SO10:an. Men om jag använder min allra tjurigaste inställning så skall jag i alla fall kunna hitta några saker att ifrågasätta. Som vanligt irriterar jag mig på pipväljaren och det gäller båda modellerna även om SO10:an har en mycket snyggare knapp. SP1:an skulle kunna ha en snyggare passning mellan trä och metall. Och storebror skulle gott kunna vara försedd med ett elegantare förstockslås typ Ansons från 1873 det är typen som sitter längst fram på förstocken mellan pipan och valnöten. Att jag inte kommer på så mycket mer att klaga på säger allt! Den verkliga tanken bakom denna artikel står nu klar för mig, den har smugit sig på mig under skrivandet. Läs om en SO10 och väck intresse för en vanlig tjuga med 75-pipor. Det är inte förrän man känt på en 75/20:a som man inser hur mycket man behöver en. 58 vapentidningen 2011

Minimalistisk konstruktion: två utbytbara ledbultar (1), uppspännarstänger (2), topleverlåset (3), låsregel (4). 4 3 Underpipan först när knappen är i sitt vänstra läge. Visst ser det vackert ut med lite scroll, perfekt nätskärning och en nästan perfekt passning mellan trä och metall. Den enda detalj som sticker ut är dropparnas kanter som inte har perfekt finish (se pil). 1 2 SO10:an är fantastiskt fin att skjuta med, den är lugn och behärskad samtidigt som den är reaktionssnabb och lättstyrd. Som det skall se ut, en fin koffert fylld med alla nödvändiga tillbehör. Listen som ligger längs med den övre pipans undre del har placerats där för att göra den tunna förstocken starkare, detta är en detalj som finns på många finare hagelbockar oavsett kaliber. Får man inte skjuta några längre kan man i alla fall njuta av en morkulla på baskylens undersida. Det finns inga begränsningar i gravörernas möjligheter att skapa motiv. Här har Ken Hunt skapat en unik gravyr med hjälp av guld i olika färger. Höger: Berettafamiljen har byggt fina bössor länge, här är ett praktfullt exempel från 1691. vapentidningen 2011 59