FJÄLLENS TERRÄNGFORMER

GUNNAR HOPPE FJÄLLENS TERRÄNGFORMER Naturvårdsverket

Gunnar Hoppe FJÄLLENS TERRÄNGFORMER En översikt av den svenska fjällkedjan på grundval av geomorfologisk kartering och naturvärdering LANDFORMS OF THE SWEDISH MOU NTAI N AREA A survey on the basis of geomorphological mapping and assessment of natural values U nder medverkan av Ann-Cathri ne U Ifstedt Naturgeografiska institutionen Stockholms universitet Beställ ningsadress: Liber distribution förlagsorder 162 89 Stockholm Telefon 08-739 91 30 Statens naturvårdsverk Solna

C 32 D E G H K M Treriks- Kumma- N 32 31 31 30 30 29 29 28 28 27 27 26 26 25 24 24 23 23 22 22 21 21 20 19 18 Geomorfologisk kartering, Lägestablå 17 ~ Utgivna blod 16 -- BLodbegrönsning 15 14... \, \ \ 13 \ 2 14 13 Fig. 1. Geomorphological maps of the Swedish mountains Omslagsbild. Tarfaladalen med Isfallsglaciären. I förgrunden Stockholms universitets naturgeografiska fältstation. Foto: Per Holmiund aug. 1981. (over. The Tarfala valley with the Isfall Glacier. In the foreground the Tarfala field station belonging to the Stockholm University. Photo: Per Holmiund aug. 1981. ISBN 91-38-08003-6 Borgströms Tryckeri AB, Motala 1983

Innehållsförteckning Förord........................................................................ 5 Historik över studiet av de svenska fjällens geomorfologi... 7 Naturvården och fjällens geomorfologi i historiskt perspektiv... 9 Projektets bakgrund, tillkomst och genomförande... 11 Sammanfattande synpunkter på terrängformerna i de svenska fjällen... 16 Inledning... 16 Förkastningar... 17 Glaciala former... 18 Glaciala erosionsformer: glaciärnischer, trågdalar, kalt berg....................... 18 Glaciärnischer... 18 Trågdalar... 19 Det kala berget... 19 Glaciala ackumulationsformer: moränformerna... 21 Änd- och sidomoräner... 21 Drumlins........................................... 22 Rogenmorän... 24 Veikimorän... 25 Andra slag av moränryggar... 26 Annan kuperad moränterräng... 27 Glacifluviala terrängformer... 28 Glacifluviala erosionsformer... 28 Glacifluviala ackumulationsformer... 30 De isdämda sjöarna... 33 Istidsförloppet... 35 Postglaciala former... 35 Fluviala och lakustrina former... 35 Karst... 37 Eoliska former... 38 Frostmarksformer... 38 Former bildade genom sluttningsprocesser... 41 Biogena former... 43 Antropogena former... 43 Naturvärdesbedömning... 44 Översikt över geomorfologiska klass 1- och klass II-objekt inom karterade delar av den svenska fjällkedjan... 46 Identifiering och avgränsning av större områden med rikt geomorfologiskt innehåll... 51

Förteckning över i projektet ingående geomorfologiska kartor med beskrivningar....... 55 litteratur..................................................................... 56 Sammanfattning............................................................... 59 Summary Bildbilaga 60 61 Kartbilaga - finns i en egen fil: www.naturvardsverket.se/documents/publikationer/91-38-08003-6-sid-61-91. Karta 1. Glaciala storformer och kalt berg Karta 2. Moränformer Karta 3. Glacifluviala former Karta 4. Sluttningsformer och strukturmark Karta 5. Geomorfologiska naturvärden

Förord Det 1969 inledda projektet med kartering av terrängformerna i de svenska fjällen och en tillhörande naturvärdesbedömning är i och med publiceringen av kartbladet 17 C Funäsdalen avslutat. En sammanfattning av uppnådda resultat och gjorda erfarenheter har i detta läge ansetts angelägen av skäl som den själv torde klargöra. Projektet har ti II största delen bekostats av Statens naturvårdsverk, som jag tackar för angenämt samarbete och ett ständigt generöst och tålmodigt tillmötesgående. Tacket går särskilt till de handläggande tjänstemännen, byråchefen fil. dr Erik Bergström - allt för tidigt bortgången - och avdelningsdirektören fil. lic. Lennart Vilborg. Med entusiasm, skicklighet och stor plikttrohet har de olika kartbladsförfattarna fullgjort sina åligganden: Dietrich Soyez, Olle Melander, Ann-Cathrine Ulfstedt och Ingmar Borgström, i den ordning de knöts till projektet. Värdefull hjälp i olika former har lämnats av den naturgeografi ska institutionen vid Stockholms universitet, ofta förmedlat av prefekterna vid olika tidpunkter docent Bo Strömberg och professor Leif Wastenson. U nder perioder då andra arbetsuppgifter begränsade mina egna insatser fungerade Strömberg därtill som biträdande projektledare. För viktiga bidrag till projektet har institutionens kartritare svarat: Birgit Hansson, Sigrid Bergfeldt, I nga Blomberg och Eivor Granbom. Vid tillkomsten av denna sammanfattning har jag haft betydelsefullt bistånd av ett stort antal personer. Av avgörande betydelse har Ann-Cathrine Ulfstedts medverkan varit; hon har bl a till större delen sammanbragt materialet från de geomorfologiska kartbladen och kartbladsbeskrivningarna ti II sammanställningskartorna. Manuskripten till dessa har senare förts vidare till slutgiltig form av kartavdelningen vid Liber Grafiska AB, under personligt engagemang av Olle Hedbom - som följt projektet sedan dess begynnelse - och Ulla Durvall. För bildbilagan svarar många fotografer, alla med nära anknytning till den naturgeografiska i nstitutionen. De flesta bi 1- derna tillkom under en färd med helikopter längs hela fjällkedjan i augusti 1981; Claes Grundsten från naturvårdsverket och välkänd fotograf tog merparten av dem. - Manuskriptet till sammanfattningen har granskats av de olika kartörerna och vidare av docent Bo Strömberg och professorerna Äke Sundborg, Uppsala, och Anders Rapp, Lund, som alla bidragit med viktiga synpunkter och tillrättalägganden. Det torde inte vara förmätet att avslutningsvis konstatera, att projektet på ett väsentl igt sätt utökat våra kunskaper om terrängformerna i de svenska fjällen men att det också anvisat - delvis nya - vägar för naturvårdsarbetet. Det är min förhoppning att det, vilket varit ett huvudsyfte, också givit planerare och beslutsfattare på olika nivåer viktiga redskap i deras arbete och att därigenom skydd och vård kan säkerställas för de förnämliga, ofta unika objekt, på vilka våra fjäll är så rika. 5

6

Historik över studiet av de svenska fjällens geomorfologi Carl von Linne fick vid två tillfällen personlig kontakt med de svenska fjällen: under sin lappländska resa 1732, som förde honom upp till trakten av Kvikkjokk, och under sin dalaresa 1734, då trakten kring Grövelsjön var ett av målen. Vid båda ti Ilfällena reflekterade han över landskapets utformning, mest i allmänna termer. Någon gång blir han mera specifik, såsom inför strandlinjerna högt ovanför Grövelsjöns vattenyta. Om man så vill blir han därmed den förste att ägna sig åt de svenska fjällens geomorfologi, åt deras ytgestaltning. Vi bortser därvid från de reflexioner som kan ha gjorts i samband med de tidiga gruvanläggningarna i fjällen, med Nasafjäll som den mest kända. Det kom att dröja länge innan Linne fick några efterföljare. Wahlenberg med sitt besök i Sulitelmafjällen vid ingången av 1800-talet bildar snarast ett undantag. Först mot 1800-talets sista årtionden kom geologer och geografer för mera systematiska studier. I förgrunden för de tidiga fältarbetena stod därvid naturligt frågan om hur hela fjällkedjan skapats. Törnebohm vållade i det sammanhanget sensation och långvarig opposition genom sin tes om överskjutni ngar i mycket stor skala; länge med Hamberg som nästan ende supporter, innan det slutliga genombrottet kom. Ett annat problem för tidigare fältinsatser, med bl. a. Törnebohm och A. G. Högbom som deltagare, gällde frågan om läget av isdelaren under istiden; blockspridning och moränbäddar lämnade där viktiga argument. De mångenstädes uppträdande strandlinjerna på fjällsidorna infogades snart i denna debatt och gav efterhand upphov till en stor litteratur; man har t. o. m. funnit anledning tala om "den klassiska issjöepoken" i fjällforskningen. Gärna med de förmodade issjöarna som utgångspunkt studerades andra istidsbildningar: issjöavlopp - som långtifrån alltid verkligen var sådana -, smältvattnets dräneri ngssystem och de 01 i ka slagen av avlagringar. Ofta kom man därvid att uppfatta moränryggar som ändmoräner; och nästan lika ofta rörde det sig därvid om feltolkningar. Ledande namn i denna forskning var A. G. Högbom, Svenonius, Andersson, Gavelin, Sjögren, ]. och G. Frödin, Enquist, längst i norr finländaren Tanner; Hambergs mångsidiga forskningar i Sarek inte att förglömma. Under inflytande av amerikanen Davis' skolbi Idande ideer drog Wråk (1908) upp riktlinjerna för den mera storstilade landskapsutvecklingen, med en rad olika erosionsgenerationer betingade aven successivt sänkt erosionsbas. Denna utveckling antogs bl. a. avspegla sig i fjällplatåerna på olika nivåer och dal-i-dalsystem. Denna konception fördes vidare, kanske främst av]. Frödin (1914), Norlindh (1924), tysken Braun (1935) och i sen tid i en ide- och faktamässigt starkt fördjupad version av Rudberg (1954). Till dessa namn, vars bärare ägnade sig åt de stora dragen i berggrundsmorfologin, kan lämpligen läggas ytterligare ett par: Ahlenius (1901), med studier över fjällsjöarnas bildningssätt, och S. De Geer (1926), med sitt förslag till klassificering av den nordsvenska stormorfologi n. Utforskandet av geomorfologi n i nom vår fjällkedja kunde på 1920- och 30-talen kanske ge intryck av ett åtminstone till sina huvuddrag slutfört byggnadsverk, något som inte minst gällde om de morfologiskt så framträdande istidsformerna. Självklart avstannade inte arbetet helt, något som framgår t. ex. av G. Lundqvists sammanfattande verk om Norrlands jordarter (1943). Med 1940-talet följde så en förnyelse och en intensifiering av forskningen, på många punkter också en ganska radikal omprövning av tidigare vunna resultat. Ifrågasättandet av de stora issjöarnas existens - mer eller mindre 7

initierad av G. Lundqvists frågeställning: "Var äro issjöarnas sediment?" (1942) - må stå som ett exempel. Med hjälp av sin förfinade "hällanalys" kunde Ljungner ge en delvis ny syn på det glaciala utvecklingsförloppet. En alldeles avgörande betydelse för det fortsatta arbetet kom flygbilderna att få, på ett avgörande sätt demonstrerat av Mannerfelt i hans doktorsavhandling (1945). De visade sig kunna ge möjligheter till långtgående inventeringar och analys av terrängformerna och till pedagogiskt utomordentligt övertygande presentationer. Tyngdpunkten i den tidiga geomorfologiska forskningen låg inom glacialmorfologien och omfattande arbeten utfördes där även fortsättningsvis; av Holdar, Svensson, Östrem, J. Lundqvist och många andra. Spektret vidgades emellertid efter hand till att omfatta även andra kategorier av terrängformer. I förlängningen av Hambergs arbeten i Sarek gjorde Axelsson med sin doktorsavhandling om Laitaure-deltat en grundläggande fluvial morfologisk insats. Frostmarksföreteelserna hade tidigt studerats av Hamberg, J. Frödin och B. Högbom och några årtionden därefter av Beskow och G. Lundqvist; i senare tid har bl. a. J. Lundqvist, Rapp och Strömqvist ägnat dem betydande uppmärksamhet. Rapps arbeten omfattar emellertid också och framförallt sluttningsprocesserna i fjällen, där han gjort internationellt uppmärksammade insatser. Det projekt som den geomorfologiska karteringen av den svenska fjällkedjan utgör kan hänföras ti II en under efterkrigstiden utvecklad forskningstradition. Den kan därtill också ses som ett led, delvis som ett sidoskott från ett 1945 av Hoppe inlett forskningsprojekt för studiet av den glaciala morfologin och deglaciationen i Nordsverige. 8

Naturvården och fjällens geomorfologi i historiskt perspektiv Intresset för att skydda och bevara de svenska fjällens natur liksom svensk natur över huvud är knappast äldre än från detta sekels början; vi bortser då från en eller annan mera sporadisk insats tidigare, t. ex. av den store Nordenskiöld (1880). Utgångspunkten kan sägas vara ett föredrag om naturskydd som den tyske naturskyddsivraren Conwentz 1904 höll på inbjudan av Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi, en sammanslutning med många av landets ledande vetenskapsmän som medlemmar och en miljö för framsynta diskussioner om natur och naturvetenskaplig forskning. I förlängningen av den så igångsatta diskussionen lade samma år den välbekante skolmannen och politikern Karl Starbäck fram en motion i riksdagens andra kammare med begäran om en statlig undersökning av önskvärda skyddsåtgärder för vårt lands natur och naturminnesmärken; en sådan kom också till stånd. Inom ett annat vetenskapligt forum, Geologiska Föreningen i Stockholm, diskuterades på initiativ av Gerard De Geer vid sammanträden under 1905 - med många av landets främsta geologer aktivt engagerade - vikten av skyddsåtgärder för vad som numera kan sammanfattas som geovetenskapliga objekt. Botanisten Sernander uttryckte i ett föredrag förhoppningen om systematiska inventeringar och vann allmän uppslutning kring detta önskemål. Hamberg underströk vikten av att man beaktade inte bara sällsynta och allmänt märkvärdiga företeelser utan också det representativa. Som ett ytterligare uttryck för vågen av naturvårdsintresse må nämnas inrättandet aven särskild naturskyddskommitte inom vetenskapsakademien 1905. Den kom sedan under en lång tid att bli ett ledande organ för svenskt naturskydd. Som en följd av olika propåer och utredningar kom 1909 vår första naturskyddslag till stånd, och med denna också våra första nationalparker. Av sammanlagt nio kom inte mindre än fem att ligga i fjällen: Abisko, Stora Sjöfallet, Sarek, Pieljekaise och Sånfjället; områden, som tidigare kommit i blickfånget genom Svenska Turistföreningen och insatser från olika naturvetenskapsmän men där heller i nte vid denna tid några motstridiga intressen kommit till klara uttryck. I och med skapandet av de första nationalparkerna kom naturskyddsarbetet i de svenska fjällen att för lång tid avstanna; när det gäller de geovetenskapliga objekten nästan totalt för ett halvt sekel. Tillkomsten av de små nationalparkerna Vadvetjåkka 1920 och Töfsingdalen 1930 ändrar knappast något i detta. I nför en planerad omfattande utbyggnad av den norrländska vattenkraften lät vattenfallsstyrelsen vid slutet av 1950-talet företa en inventering av skyddsvärda sträckor av Norrlandsälvarna (Beskow & Rasmusson 1959). Den kan sägas ha inlett en ny fas av naturskyddsarbetet i fjällkedjan. Även i den närmaste fortsättningen blev det i de konkreta fallen i hög grad vattenkraftutbyggnaden som för fjällens del gav incitament till inventeringar och naturskyddsarbeten. Ett uttryck för det intensifierade naturskyddsarbetet utgör tillkomsten 1962 av den stora Padjelanta nationalpark. Det kan också vara skäl peka på den inventering av landets naturmi nnesmärken, som i ngår i den av Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi utgivna stora" Atlas över Sverige"; den igångsattes tidigt men publicerades först 1971. Med det bristfälliga kunskapsläget vid tiden för tillkomsten kan den i varje fall i vad avser fjällen endast betraktas som en första, i och för sig lovvärd ansats. Som ett grundläggande dokument för landet i dess helhet kan den 1962 framlagda offentliga utredni ngen" Naturen och samhället" betraktas, med sin radikalt nya syn på betydelsen av naturvården, kort tid efteråt fastlagd i lagstiftning, och sitt förslag om ett centralt ämbetsverk 9

för ändamålet; förslaget realiserades 1967 genom tillkomsten av Statens naturvårdsverk. Därmed kan isen sägas vara bruten, nya utredningar och statsmakternas ställningstaganden följde, som gav stadga åt det fortsatta naturvårdsarbetet. För fjällens del kom ett avgörande ställningstagande att bli regeringens direktiv 1970 till naturvårdsverket om en utredning rörande "de svenska fjällområdenas planmässiga användning inom ramen för modern naturvård", liksom regeringens uppdrag av år 1973 ti II naturvårdsverket och statens planverk - uppdraget föranlett av den fysiska riksplaneringen - att lägga fram förslag om vad som sedermera i riksdagens beslut 1977 kom att benämnas "obrutna fjällområden". Utöver denna kortfattade översikt skall endast läggas att i de båda senaste årtiondenas naturvårdsarbete i fjällen geovetenskapliga aspekter och objekt tilldelats en roll som de under en lång tid saknat. I förgrunden har därvid älvarna och den ifrågasatta fortsatta utbyggnaden av dem kommit att stå. I förlängningen av Beskow & Rasmussons nyss åberopade inventering har på uppdrag av statsmakterna utredningar gjorts av Hoppe (1969) och framförallt Sundborg med medarbetare (Sundborg 1973, Rudberg & Sundborg 1975, Sundborg 1977 och Sundborg, Elfström & Rudberg 1980). 10

Projektets bakgrund, tillkomst och genomförande Ar 1945 inledde Gunnar Hoppe studier av de glacigena terrängformerna och av inlandsisens tillbakaryckning inom Norrbottens kustland. Sedan dessa arbeten i huvudsak avslutats några år senare, fortsattes studierna successivt inåt landet och nådde några år in på 1950-talet fram ti II fjällkedjan; de var då alltjämt koncentrerade till Norrbotten men utblickar företogs åt andra håll, t. ex. Tärna- och Rogenområdena. En sammanfattning av resultaten med tyngdpunkten lagd på allmänna principer för terrängformbildningen och deglaciationen gavs till den internationella geografkongressen 1960 (Hoppe 1959 b). Studier av speciella objekt och deglaciationsförlopp har - som framgår av litteraturförteckningen - företagits även senare. Arbetena baserades hela tiden på en ingående bearbetning av flygbilder, ja möjliggjordes rentav genom tillgången till dylika. Det är därvid betecknande att studiernas framträngande västerut skedde parallellt med, eller rättare just föregicks av att det dåvarande Rikets allmänna kartverks flygfotografering successivt utsträcktes mot väster, först över skogs- och myrlandet, sedan in över fjällen. Även om syftet med studierna vid denna tidpunkt inte i första hand var att åstadkomma heltäckande karteringar över större områden var det likväl uppenbart att arbetsmetodikenmed ett konsekvent utnyttjande av flygbilderinnebar möjligheter till sådana. Ar 1957 riktade civilingenjören Allan Nordström vid Statens vattenfallsverk, där då omfattande arbeten pågick inför en eventuell utbyggnad av storälvarna i övre Norrland, en förfrågan till Gunnar Hoppe om ett försök till snabb jordartskartering av de berörda områdena med utnyttjande av flygbilder. Detta ledde efter hand till en jordartskartering av sammanlagt ca 10.000 km 2 i Norrbotten, väsentligen älvdalar. Det huvudsakliga arbetet kom därvid efter den inledande metodutvecklingsfasen - redovisad i Hoppe 1959 a - så småningom att övertas av två till vattenfallsverket knutna personer, Eri k Bergström och Lennart Vilborg, tidigare verksamma vid den naturgeografiska institutionen vid den dåvarande Stockholms högskola. Kartorna, i skala 1: 1 00.000, kom att täcka områden, där kunskaperna tidigare var synnerligen bristfälliga, ja många gånger närmast obefintliga. Den karterings- och inventeringsteknik, som sålunda utarbetats för rent vetenskapliga, senare också för mer praktiska syften, kom med 1960-talet också att visa sig användbar för det då intensifierade naturvårdsarbetet. För sådana ändamål kom Gunnar Hoppe att anlitas vid ett flertal tillfällen, i och utanför fjällen. Här må särskilt nämnas inventeringsarbeten avseende terrängformerna i Tärnasjö-området (1968), kring Sitasjaure (1969 a) och Kaitumsjöarna (1969 a). Väsentligt större dimensioner - det gällde i runt tal 3.000 km älvsträckor - hade uppdraget av år 1969 att för naturvårdsverkets - d.v.s. statsmakternas - räkning inventera det naturvetenskapliga värdet av de fyra ännu outbyggda storälvarna: Torne-, Kalix-, Pite- och Vindelälvarna, där uppdraget för Hoppes del gällde de geovetenskapliga aspekterna (Hoppe 1969 b). Bland erfarenheterna från dessa inventeringsarbeten för geovetenskapliga naturvårdsändamåi bör ett par här särskilt understrykas. Tiden för uppdragens genomförande var i regel mycket kort, särskilt om man tar i beaktande det tidigare bristfälliga kunskapsläget; i fallet med de kvarvarande fyra storälvarna t. ex. endast några få månader, som f. ö. delvis var inbokade för andra arbetsuppgifter. Referensbakgrunden för bedömning av de naturvetenskapliga värdena, exempelvis frekvensen av skyddsvärda objekt, var helt enkelt usel; ett enda exempel må belysa detta. Det visade sig vid Tärnasjöundersökningen 1966 genom tillgången till ett flygbildsmaterial med ovanligt 11

god reliefverkan att områdets sedan länge kända s. k. rogenmorän var drumliniserad inom ett område. Detta var den första iakttagelsen av detta slag i Sverige, låt vara att inventeraren vid besök i Kanada 1959 för sig fått demonstrerad vidsträckta områden av drumliniserad rogenmorän. Senare har det visat sig att drumliniserad rogenmorän även i Sverige är en i hög grad frekvent företeelse. Bakgrunden till projektet är därmed given: kunskapen om väsentliga principer för terrängformgestaltningen men samtidigt härmed också vetskapen om att fjällens terrängformer endast stickprovsvis var kända; ett snabbt stigande intresse från samhällets sida att skydda och vårda värdefull natur; en relativt välutvecklad och välfungerande teknik att relativt snabbt och för relativt låga kostnader företa inventeringar och karteringar av geomorfologin, terrängformerna. Till detta skall också läggas en internationell strömning i riktning mot systematisk geomorfologisk kartering, särskilt stark från och med 1960-talet och då stimulerad genom upprättandet aven kommission för geomorfologisk kartering inom den internationella geografunionen, IGU. Dess huvudsyfte var att koordinera nationella och internationella projekt för uppnående av största möjliga enhetlighet; naturligtvis också att stimulera till sådana projekt. Våren 1969 - det kanske bör påpekas att detta var före inventeringsarbetet med de 4 outbyggda storälvarna - riktade Gunnar Hoppe en framställning till naturvårdsverkets forskningsnämnd om medel till ett projekt benämnt "Geomorfologisk inventering i Nordsverige". Projektets allmänna målsättning angavs vara att pröva och vidareutveckla en metodik för en översiktlig inventering av terrängformerna, väsentligen baserad på flygbildstolkning, en med hänsyn till vetenskapliga och praktiska ändamål lämplig kartografisk redovisning med tillhörande kommentarer, och en utvärderi ng av i nventeri ngsresu Itaten för naturvårdssyften. Forskni ngsnämnden beslöt senare under våren att bevilja det begärda anslaget. Till projektet kunde från 1 juli 1969 knytas Dietrich Soyez, en yngre västtysk geograf, som avlagt fil. kand.-examen vid Stockholms universitet och som var väl hemmastadd i våra sydligare fjälltrakter. I ansökan hade det uttryckligt markerats att det rörde sig om en försöksverksamhet. Till försöksområde valdes de övre delarna av Kopparbergs län, för vilket en rad olika synpunkter var avgörande. Till dessa hörde kvaliten på generalstabskartorna över området. De nya topografiska kartorna över fjällregionen förelåg endast över smärre områden, medan å andra sidan Dalakartorna, i skalan 1: 1 00.000, var av hygglig kvalite. Kartörens tidigare erfarenhet av området, dess relativa lättillgänglighet, och inte minst ett snabbt accelererande exploateringstryck mot fjällen inom området var likaledes starka skäl. En viktig fråga i inledningsskedet gällde skalan för den framtagna kartan. Två huvudskäl kom att bli avgörande för valet av 1 :250.000. Vid tiden för detta ställningstagande hade den officiella planeringskartans skala just fastställts till denna; det ansågs uppenbart att det skulle medföra betydande fördelar med en anslutning därtill. Tids- och ekonomiska skäl övade ett ännu starkare inflytande. Att framställa en karta i väsentligt större skala, lämpligen 1 :100.000, var självklart frestande och de s. k. vattenfallskartorna hade ju klart visat att metodiken räckte till för detta. Därmed skulle det emellertid i samtliga framställningsled ha krävts mycket större arbetsinsatser och kostnaderna bedömdes komma att bli så höga att en täckning för dem ansågs utesluten. Det gällde ju ett mycket stort projekt som kunde förutsättas att ta många år i anspråk. Därtill rörde det sig om något av en pionjärinsats med en möjligen oviss utgång. Den valda skalan gör att kartan närmast är av det slag, som i amerikansk litteratur brukar betecknas som "reconnaissance maps". Kompletterande undersökningar måste därvid förutsättas inför mera detaljerad fysisk planering. Kraven på en geomorfologisk karta har i den internationella diskussionen ofta varit långtgående och innefattat fullständig redovisning, information om formgestaltningen (morfografi), bildningssätt (morfogenes) och bildningstid 12

(morfokronologi), lutni ngsförhållanden (morfometri) ävensom om jordart resp. bergart. Det stod från början klart att så långtgående anspråk av många skäl icke kunde uppfyllas. Vissa storskaliga element, av typen högfjällslandskap, fjällslätter, har överhuvud icke registrerats. Höjdkurvbilden, inlagd på den definitiva kartserien, ger emellertid en föreställning härom. Så småskaliga objekt att de icke låter sig iakttagas på flygbilderna har naturligtvis icke heller redovisats. Även reproduktionsskalan reser naturligtvis hinder; omfattande generaliseringar har därför varit en nödvändighet. Företeelser utan klara morfologiska indikationer på flygbilderna har lämnats vita, till att börja med även myrarna. Kartan över nordvästra Dalarna är överhuvud innehållsfattigare än senare utgivna kartblad, varvid frånvaron aven tillfredsställande underlagskarta varit avgörande. Skulle man fört klassificeringen längre, till att omfatta även nu vita ytor, skulle det nödvändiggjort långt större fältinsatser. Aterhållsamheten härvidlag har ansetts försvarlig även med tanke på den geomorfologiska karteringens väsentliga syfte, att ge ett underlag för naturvärdering och fysisk planering. Resultaten av den geomorfologiska karteringen av nordvästra Dalarna framlades 1971, två år efter projektets igångsättande. Karteringen omfattar omkring 10.000 km 2. Själva kartan har åsatts uppgiften om "provisorisk upplaga", av skäl som lämnats i det föregående. Till kartan hör en text om 130 sidor, där då ingår ett relativt omfattande "försök till värdering av terrängformerna för naturvårdssyften". De principiella resonemangen liksom litteraturöversikterna upptar ett relativt stort utrymme. Med tillkomsten av kartan över de nordvästra delarna av Kopparbergs län med tillhörande beskrivning var basen för de fortsatta arbetena given. Den ursprungliga målsättningen bibehölls naturligtvis men utformningen kom på många punkter, särskilt innehållsmässigt, att innebära en vidareutveckling. Med beaktande av internationella trender drog Melander och Soyez i nära samarbete upp riktlinjerna för denn;}. Av central betydelse var också att den nya topografiska kartan nu snabbt växte fram, möjlig att utnyttja i färdigt skick eller i avancerade förberedelsestadier. Den fortsatta kartutgivningen kom att anslutas till den topografiska kartans indelningssystem, så att varje geomorfologisk karta kom att omfatta en topografisk storruta, om 2.500 km 2. Kartblad, som vette mot den norsk-svenska riksgränsen eller mot Finland, kom naturligtvis att få en annan omfattning; större eller mindre beroende på situationen. Den organisatoriska ramen för den geomorfologiska karteringen kom efter hand att förändras, varvid tillkomsten av SNV:s fjällutredning 1973 var särskilt betydelsefull; karteringen kom nämligen efter hand att bli -en del därav. Projektets finansiering - för vilken dittills SNV:s forskningsnämnd och naturgeografiska institutionen med denna närstående fonder svarat, med årliga men i förväg alltid ganska ovissa anslag - tryggades därigenom. Det skall dock betonas att institutionen även under projektets fortsättning svarat för icke ringa ekonomiska insatser, genom projektledning och andra slag av tjänster. Som projektledare har under hela tiden 1969-83 Gunnar Hoppe fungerat, under en stor del av tiden med verksamt bistånd av Bo Strömberg. Gränserna för den geomorfologiska karteringen kom vid tillkomsten av fjällutredningen också att fixeras till att utöver Kopparbergs län omfatta 24 kartblad, med en total yta av ca 60.000 km 2. (Fig. 1) Fjällregionen, av SNV:s fjällutredning av praktiska skäl definierad som området ovanför odlingsgränsen, omfattar totalt ca 106.500 km 2, alltså ett väsentligt högre tal än de omkri ng 70.000 som det geomorfologiska karteringsprojektet omsluter. Även om det i denna fjällregion ingår områden, som man med hänsyn till geomorfologi och vegetation knappast bör beteckna som fjäll, är det likväl uppenbart att relativt omfattande fjällområden - vad vi vet också många gånger geomorfologiskt intressanta - kommit att ligga utanför projektet. Kompletteringar avseende ca 8.000 km 2 har därför planerats (Vilborg 1982), men ytterligare utvidgning förefaller välmotiverad. Särskilt angelägna förefaller, inte minst med hänsyn till sitt geomorfologiska innehåll, att vara lågfjällsområdet norr och väster om Gällivare, med vad som kan kallas prototyp-områ- 13

det för veikimoränen, vidare den östra delen av Oviksfjällen, vilka i sin helhet representerar ett område av mycket stort naturvetenskapligt värde, och slutligen storrutan 17 D Hede med bl. a. Sånfjället, redan till en del nationalpark och med storslagna spår av inlandsisens smältvatten; till sistnämnda karta torde då böra anslutas de närmast belägna delarna av bladen i öster - med Vemdalsfjällen - och i söder. Naturligtvis borde även Dalafjällen nykarteras enligt de senare vedertagna principerna. Vid övergången till den nya karteringsmetodiken och som ett led däri kom Dietrich Soyez att medverka med ett kartblad, 23 E Sipmeke- 23 F Fatmomakke i Västerbotten. Hans befattning inom projektet övertogs därefter av Olle Melander, vars första kartblad 29 I Kebnekaise likaledes var grundläggande för kartbladsmetodiken. Ungefär samtidigt engagerades, inledningsvis med finansiering från annat håll än SNV, Ann-Cathrine Ulfstedt. Slutligen knöts Ingmar Borgström till projektet år 1976. Melander har ensam svarat för produktionen av 7 kartblad med beskrivni ngar och har tillsammans med projektledaren Gunnar Hoppe också producerat ett åttonde, 28 J Stora Sjöfallet. Hans insatser ligger helt inom Norrbottensfjällen. Ulfstedt har med undantag för bladet 23 E Sipmeke - 23 F Fatmomakke svarat för samtliga Västerbottenblad, därtill för två Jämtlandsblad och de sydligaste samt det nordligaste Norrbottensbladet; tillhopa 9 blad. Borgström slutligen har producerat 6 blad, samtliga inom Jämtlands län. Utgivningen av kartbladen med deras beskrivningar har skett enligt följande: (1971 bladet över nordvästra delen av Kopparbergs län) 1975 3 blad 1976 4 blad 1977 4 blad 1978 1 blad 1979 4 blad 1980 1 blad 1981 3 blad 1982 3 blad 1983 1 blad Ojämnheten i utgivningen har många orsaker, såsom skillnader i bladens omfång och formrikedom och kartörens erfarenheter. Därti II kommer tjänstledigheter av olika skäl. Genom de sistnämnda har projektets slutförande fördröjts ett eller annat år. Vissa ramar för arbetet har varit givna och avsett objektkategorierna, huvuddragen av kartornas utformning inklusive karttecknen, de allmänna principerna för naturvärderingen. Därutöver har kartörerna beretts en betydande frihet. Denna har framförallt utnyttjats i fråga om dispositionen av kartbladsbeskrivningarna. Innehållsmässigt är skillnaderna dock begränsade. Med den långa tid som projektet omspänner och med ett flertal medarbetare är naturligtvis ojämnheter ofrånkomliga. Genom att projektledaren varit densamma hela tiden, genom att Soyez och Melander drog upp enhetliga principer för karteringsarbetet och genom att Bo Strömberg under en stor del av tiden också medverkat i projektledningen, slutligen också genom nära kontakter mellan de olika kartörerna även efter inledningsskedet torde dock dessa ojämnheter vara mycket måttliga. Övergången till den definitiva kartutformningen innebar som redan antytts innehållsmässigt en väsentlig utökning. Användandet av de nya topografiska kartorna möjliggjorde införande av nivåkurvor med 100 m ekvidistans, varigenom topografins huvuddrag kan utläsas. Vidare redovisas utbredningen av det kala berget; därvidlag måste man naturligtvis ha klart för sig att flygbildsmaterialets upplösningsförmåga och än mer publiceringsskalan normalt omöjliggjort ett återgivande av mindre enheter än 5-10 har; mindre enheter av särskilt intresse - t. ex. smärre ytor med tundrapolygoner, palsar och karst - har dock redovisats. Med undantag för de tre tidigast publicerade bladen: 23 E Sipmeke - 23 F Fatmomakke, 29 I Kebnekaise och 28 G Virihaure, återger samtliga kartblad vidare myren; vanligen presenteras den i generaliserad form efter den topografiska kartan, mindre justeringar förekommer dock, särskilt på de tidigare bladen. Något försök att differentiera mellan olika myrtyper har icke företagits, det förbjuder redan kartskalan. Antalet symboler för olika objektkategorier stanna- 14

de på Dalakartan vid 18, främst glacialmorfologiska; på de flesta av "storrutskartorna" uppgår de till minst det dubbla. Formerna med glacialt och glacifluvialt ursprung representerar alltjämt den i särklass största kategorigruppen. Former som är resultat av fluviala, limniska, sluttnings-, frost-, eoliska och karstprocesser redovisas så långt som möjligt liksom också större av mänsklig aktivitet betingade ingrepp i landskapet. Det kan kanske beklagas att den fluviala geomorfologien - som representerar det kanske mest dynamiska inslaget i den postglaciala utvecklingen - av skalskäl icke tilldelats ett större utrymmen. A andra sidan har älvarna och deras formvärld i särskilda älvutredningar getts en uppmärksamhet som knappast något annat morfologiskt element. Upp till 7 olika färger, anpassade i möjligaste mån till internationella konventioner, har utnyttjats på kartorna för att underlätta deras läsbarhet. Flygbildsmaterialets upplösningsförmåga och publiceringsskalan har som redan antytts utgjort självklara hinder för en ytterligare differentiering; en längre gående redovisning exempelvis av de fluviala formerna har som just nämnts icke bedömts som möjlig. - Tillkomsten från och med 1973 av flygbilder tagna med IR-känslig färgfilm - där f. Ö. den naturgeografi ska institutionen särskilt i samband med vegetationskarteringar fungerat som en i hög grad pådrivande kraft - har medfört vissa förbättrade möjligheter. Förhållandet belyses bl. a. av ett par mindre studier av Olle Melander i kartbladsbeskrivningen till 29 G Stipok/29 H Sitasjaure/30 H Riksgränsen (1976) och av Ann-Cathrine Ulfstedt i kartbladsbeskrivningen till 26 F Nasafjäll/26 G Pieljekaise (1977). Det skall också i fråga om "storrutebladen" understrykas att på flygbilderna icke identifierade flacka ytor, förmodligen i det alldeles övervägande antalet fall bestående av morän, icke åsatts några symboler på kartorna utan de framträder vita; skälen härtill har angivits i de olika kartbladsbeskrivningarna. Med utnyttjande huvudsakligen av under projektarbetet framtaget material har tre av medarbetarna - Soyez, Melander och Ulfstedt - framlagt godkända doktorsavhandlingar. 15

Sammanfattande synpunkter på terrängformerna i de svenska fjällen Inledning Projektet har som av det föregående redan framgått si na rötter i rent vetenskapl iga frågeställningar, sådana som: hur har fjällens formvärld, särski It den istidsgenererade, skapats? vilka informationer kan den lämna om glaciationsförloppen och därmed också om klimatutvecklingen? vilken är tidsskalan? Projektets eget syfte är främst ett an nat: att mot bakgrunden aven möjligast fullständig inventering och kartering ange sådana områden och objekt, som på grund av sina naturvetenskapliga värden bör skyddas och vårdas. En avgörande förutsättning för att dessa bedömningar skall vara välgrundade är emellertid - och det är egentligen en självklarhet - att väsentliga vetenskapliga frågeställningar kan ges ett tillfredsställande svar. Det är å andra sidan också uppenbart att någon långtgående penetration av sådana frågeställ n i ngar i nte varit möjlig inom projektets ram. Ett antal av projektet aktual iserade problem har getts en mera ingående belysning i fristående uppsatser: sålunda issjöstrandlinjerna i Torneträskområdet (Melander 1977), speciella slag av moränryggar (U Ifstedt 1978, Borgström 1979), deglaciationsförloppet (Soyez 1974, Melander 1980, Ulfstedt 1980). - Det kanske också bör understrykas att det i det presenterade materialet ingår en mängd information och uppslag för framtida studier. Projektet har givit till resultat ej mindre än 24 stycken geomorfologiska kartblad med beskrivningar, vartill kommer kartan och beskrivningen över den nordvästra delen av Dalarna. En sammanfattning av erfarenheterna av den geomorfologiska i nventeri ngen är därför angelägen, inte minst med tanke på den omprövning av de tidigare naturvärdesbedömningarna som denna rapport mynnar ut i. Utbredningsbilden av de olika företeelserna - bl. a. given i kartorna 1-4 - har därvid tillmätts en särskild betydelse, naturligt genom den vikt, som företeelsernas frekvens har vid värderi ngsarbetet. De största geomorfologiska enheterna i våra fjäll är främst sådana som hör samman med fjällkedjans utvecklingshistoria fram till istiderna, till kvartärperioden. De storstilade överskjutni ngarna, representerande det kanske mest dramatiska skedet i bergskedjebildningen, har lämnat alltjämt kvarstående mäktiga inslag i landskapsbilden. Särskilt övertygande påminnelser om dessa överskjutningar utgör överskjutningsskållornas fronter, vanligen östsidor, som ofta bildar hundratals meter höga stup. De östligaste av dessa skållfronter har ibland sammanfattats under benämningen "glintlinjen". Höjningen av bergskedjan till högt över havsytans nivå gav startsignal till en erosion främst genom floderna under hundratals årmiljoner. Höjningen av det skandinaviska blocket i nordväst under tertiärtiden gav denna erosion förnyad intensitet. Den långvariga erosionen är ansvarig för de stora älvdalarna med deras olika erosionsgenerationer. Tillsammans med det tidigare utvecklingsförloppet, inklusive berggrundens beskaffenhet, är den ansvarig för uppdelningen av fjällen i större och mindre enheter, fjällmassiv, förekomsten av fjällslätter, och I i kaså för högfjäll, mellanfjäll och lågfjäll, för att välja en vanlig indelningsgrund. Vad som nu kortfattat skildrats kan vi beteckna som storformer och de redovisas icke på de geomoriologiska kartorna, annat än om man så vill i nivåkurvbilden. Ett näraliggande skäl härtill är kartskalan, men även andra karttekniska motiv kan anföras. Kartbladsbeskrivningarna innehåller emellertid i viss utsträckning orienteringar om det preglaciala utvecklingsförloppet och om därav betingade storformer. Det som de geomorfologiska kartorna i stället främst ger är vad vi kallat mellanformer, ett 16

begrepp med naturligtvis flytande gränser. Nästan helt utgörs de av former tillkomna under istiderna och den efterföljande postglacialtiden. Vad den framstående norrlandskännaren A. G. Högbom mera generellt anförde i ett populärt arbete äger i högsta grad sin giltighet även om fjällen. "Spåren efter istiden äro så allmänt förhanden och göra sig i stort som smått så bemärkta i svensk natur, att denna i alla sina skiftningar mer eller mindre av dem fått sin prägel" (Högbom 1927, s. 110). Men han tillägger: "Även den postglaciala tiden har, ehuru den icke omfattar mera än omkring ett tiotusental år, sin betydande andel i landets gestaltning". Småformerna slutligen redovisas vanligen icke på kartorna, varvid skälen kan vara att de icke med någon säkerhet låter sig identifiera på flygbilderna eller på grund av publiceringsskalan icke kan återges på kartorna. Några mera betydelsefulla exempel må nämnas. Berggrundsytan har - man vågar nästan säga generellt i fråga om flackare partier - genom iserosionen tilldelats en rundhällsutformning som icke kunnat redovisas på kartorna. Det kan dock sägas att redovisningen av det kala berget fyller en liknande funktion. Än mindre kan rundhällens mikroformer återges: isräfflor, skärbrott, plastiska former. Många av kartbladsbeskrivni ngarna i nnehåller emellertid översi ktl iga kartor över isräffel ri ktn ingarna, iakttagna, ibland systematiskt studerade under fältarbetena; syftet är naturligtvis bl. a. att ge information om de allmänna villkor, under vilka de glaci gena formerna utbi Idats. Med stark restri ktivitet måste också de fluviala formerna presenteras. Deltana är det möjligt att redovisa, i fråga om de större också läget av deltafronten; älvvallar, på deltan eller i andra sammanhang, klarar däremot icke kartskalan. När det gäller meanderloppen i floderna finns en särskild symbol för dessa; den utnyttjas emellertid vanligen ej för meandersträckor i de största flodloppen, då det förmodats att kartbilden själv ger den erforderliga upplysningen; meandrar i småbäckar kan naturligtvis ej redovisas. - Det sista exemplet, för vilket flygbildens upplösningsförmåga sätter gränserna, gäller de periglaciala formerna. Ambitionen har här varit att återge exempelvis strukturmarken; vi bortser här från Dalakartan. Flygbildsmaterialets kvalite och tidpunkten för flygfotograferingen torde emellertid ha lett till ojämnheter i redovisningen. Kartskalan har bestämt sättet för presentationen av de karterade formerna. Endast för de större eller som enstaka individer uppträdande formerna - förkastningslinjer, glaciärnischer och trågdalar, kursudalar, deltan och sandurfält utgör belysande exempel - anger symbolerna riktiga antalet och läget. För mindre former, uppträdande i större förband - sviter av moränryggar, israndrännor, strukturmark för att åter exemplifiera - innebär varje symbol ett flertal objekt. Den genomgång som nu följer behandlar de olika formkategorierna var för sig; i olika sammanhang aktualiseras emellertid mera övergripande synpunkter. Förkastni ngar Vad de geomorfologi ska kartorna redovisar är nästan uteslutande resultat av de exogena krafternas spel, de som verkar på jordytan. De endogena krafterna, som exempelvis leder till den storstilade bergskedjeveckningen, tar sig däremot nästan inga uttryck på kartbilden; förhållandet har tidigare berörts och också skäl angivits. Ett enda undantag finnes: i topografin genom nivåskillnader alltjämt framträdande förkastningar, utlösta av spänningar i jordskorpan. Redan i samband med jordartskarteringen för statens vattenfallsverk vid slutet av 19S0-talet blev kartörerna medvetna om den märkliga förkastningslinje, eller snarare det system av förkastningar betecknat som Pärvien, som i ungefär NNO-SSV-lig riktning drar fram genom norra Lappland (Bild 1). Systemet har senare blivit föremål för mycket uppmärksamhet, kanske framförallt genom att det delvis kan ha bildats så sent som i postglacial tid (J. Lundqvist & Lagerbäck 1976). När det gäller de båda nordligaste länen är i övrigt förkastningar endast sparsamt förekommande på de geomorfologiska kartorna. Jämtlandsbladen uppvisar en påtagl igt högre fre- 17

kvens. Det måste anses något tveksamt om denna skillnad återspeglar de verkliga förhållandena. Förkastningar är ofta svåra att säkert fastställa på flygbilder, exempelvis om jordtäcket är mäktigt. Det kan heller inte helt uteslutas att skillnaderna i någon mån kan bero på olika bedömningar hos kartörerna. - På kartan över nordvästra Dalarna har förkastningar över huvud icke registrerats. Ett fortsatt studium av förkastningarna, inklusive av deras ålder, måste bedömas vara angeläget. Glaciala former Den övergripande terminologin för de terrängformer som har sitt ursprung i nedisningarna är vacklande. Det gäller främst om begreppet glacial, som kanske oftast används om alla dessa former men ibland endast om de former som har ett mera direkt samband med inlandsisarna/glaciärerna. I det senare fallet ingår ej former som skapats av smältvatten, alltså de glacifluviala formerna. I fortsättningen används termen glacial i den vidare bemärkelsen. Glaciala erosionsformer: glaciärnischer, trågdalar, kalt berg Glaciärnischer (Karta 1) En glaciärnisch är en i fasta berget inskuren större hålform med en brant bakre vägg och en tämligen plan botten (Bild 2). I kartbilden har den ofta en halvcirkelform. Bottnen är hos den välutbildade nischen gärna överfördjupad och har därmed en bergströskel vid mynningen. Glaciärnischen är som benämningen antyder skapad aven glaciär; inledningsvis kan där ha funnits en bäckravin, en s. k. nivationsnisch eller dylikt. Hundratals exempel på nischer som alltjämt inrymmer glaciärer illustrerar händelseförloppet. - Det skall understrykas att förekomsten aven välutbildad nisch inte utesluter att den efter det väsentliga bildningsförloppet överskridits aven inlandsis. Våra svenska glaciärnischer har studerats av ett flertal forskare, med varierande syften: inventeringar inom större eller mindre områden, bildningssätt, bildningstid, klimatologisk bak- grund, berggrundens inverkan på gestaltningen etc. Det kan vara särskild anledning hänvisa till de relativt sena arbetena av Rudberg (1954), avseende Västerbottensfjällen, och Vilborg (1977), vilket sistnämnda innebär en total inventering av alla nischformer i hela Lappland. Vi I borgs mycket detaljerade inventering upptar för hela Lappland omkring 2.200 nischformer (1977, s. 105). Av dessa anser han emellertid endast 55 % vara att uppfatta som säkra glaciärnischer och av dessa i sin tur endast omkring 500 som välutbildade. Karta 1, som utgår från de geomorfologi ska kartbladen men ej omfattar nordvästra Dalarna, där enstaka nischformer icke kan uteslutas, ger ett väsentligt lägre totalantal, drygt 400. Skälen är flera: att i nventeri ngsområdena är 01 i ka, att någon generalisering varit nödvändig på de geomorfologiska kartorna, att anspråken på välutbildade nischer kan ha ställts olika högt; en del brantväggar kan slutligen på de geomorfologiska kartorna ha betecknats som" glacialt präglade" i stället för att ha uppfattats som utgörande del aven nisch. När det gäller utbredningsbilden är emellertid Vilborgs och vår egen sammanställningskarta nära sammanfallande för de gemensamma områdena. Det alldeles övervägande antalet nischer, över 300, hänför sig till Norrbottens län, framförallt till zonen mellan Torneträsk och Lilla Lule älv. Starka koncentrationer finns särskilt och naturligt i de mest utpräglade högfjällen i Abisko- och Kebnekaisefjällen samt Sarek i vid bemärkelse; men även Pältsa-massivet längst i norr, Kårsatjåkka, Kallaktjåkkå och Akkavare på ömse sidor om Akkajaure, och Sulitelma har betydande anhopningar. I sådana fall sätter nischerna i mycket hög grad sin prägel på fjälllandskapet; av de en gång på hög nivå existerande slättytorna, i vilka glaciärerna arbetat sig in, finns enbart blygsamma spår kvar. - I Västerbotten är det framför allt Norra Storfjället och Marsfjället som utmärker sig för hög frekvens av glaciärnischer, i Jämtlands län Sylarna och Helagsfjället. Vilborg gjorde en ingående utredning av glaciärnischernas förekomstsätt och kunde bekräfta tidigare uppfattni ng om en preferens för östliga orienteringar. Utsträckningen sö- 18

derut över Jämtlands län, som den geomorfologiska karteringen har inneburit, har icke gett anledning till modifiering av denna slutsats. Icke heller föreställningen om glaciärnischerna som ett resultat av glacialerosion under mer än en istid eller måtten på de istida sänkningarna av glaciationsgränsen har det funnits anledning att ifrågasätta. I ett hänseende har ett ti Ilskott av ny information tillförts, nämligen i fråga om förekomsten av ändmoräner vid deras mynningar och i all synnerhet om dateringen av dem. Frågan tas upp i ett senare sammanhang. Trågdalar (Karta 1) Lika typiska för det en gång nedisade berglandskapet som glaciärnischerna är trågdalarna eller U-dalarna, så benämnda på grund av sin U-formade tvärprofil. Från början av floderna utformade dalar med mer eller mindre välutvecklad V-profil och gärna följande berggrundens spricklinjer har de omformats av glaciärer och inlandsisar; för den svenska fjällkedjans del i istidernas inlednings- och avslutningsfaser av dalglaciärer, och under storisarnas tid genom stark isrörelseaktivitet i dalstråken, på sätt som är välbekant exempelvis från Antarktis. Rudberg (1954, 1978) har med utgångspunkt i förhållandena i Västerbottensfjällen fäst uppmärksamheten på att trågdalarna i Sverige- till skillnad från förhållandena exempelvis i Norge - sällan är välutbildade; han gör dock undantag för Kebnekaise- och Sarekfjällen, kortare dalavsnitt, typ Lapporten vid Abisko, och några dalar vid norska gränsen. Vanligen rör det sig i stället om ofullständigt utbildade resp. ensidiga trågdalar. Vanligt är att en och samma dalgång än på den ena, än på den andra sidan, men ej samtidigt på båda, har undergått en starkare glacial omvandling. Av skäl som dessa har vi valt att på de geomorfologiska kartorna kartera de kantlinjer som utgör de välutbildade likaväl som de ofullständigt utbildade trågdalarnas begränsni ng mot den högre I iggande terrängen. Sammanhängande sådana linjer på ömse sidor om en dalgång innebär sålunda en dubbelsidig välutvecklad trågdal. I sammanställningskartan har däremot ett sammanförande skett till "trågdalar", anti ngen det rör sig om dubbelsidiga eller ensidiga företeelser; dubbla resp. enkla begränsningslinjer anger därvid prägeln. - Uppmärksamheten skall fästas på att trågdalssidor som vetter mer eller mindre mot öster ofta sammanfaller med begränsningarna för överskjutningsskållor. Många av de bäst utbildade trågdalarna är tillika genombrottsdalar genom högre fjällpartier med vanligen mera motståndskraftig berggrund än omgivningens. De mest välutbildade trågdalarna tillhör som redan delvis antytts de högre fjällområdena: i norra Norrbotten Abisko-området i vid bemärkelse (med bl. a. Lapporten, bild 3, Kårsavagge och Kärkevagge), Kebnekaisefjällen (med Stuor Räitavagge, Kaskasavagge, Kuopervagge och med litet större dimensioner Ladtjovagge) och Sarek (med Rapadalen, Ruotesvagge, Kuopervagge, Al kav agge, Pastavagge, Sarvesvagge och Njåtjosvagge, och i utkanten av Sarek Pietsauredalen, Sitojauredalen och Tarrada Ien); också mellan Kebnekaise och Sarek finner man några praktexempel: Kaitumdalen, Teusavagge och Stora Lule älvs dalgång, särskilt mellan Suorva och Saltoluokta. I Norrbottens södra fjälltrakter ger Sieldutvagge, Ikesjaures och Guijaures dalgångar liksom Smuolevagge vackra exempel på trågdalar. I Västerbottensfjällen är antalet väl utformade trågdalar relativt litet. Syterskalet i Norra Storfjället (Bi Id 4) ti 11- hör emellertid de bäst utformade och även de nära varandra liggande Skalvattendalen och Skalmodalen ej långt från den norska gränsen utgör goda exempel. Den översta delen av U meälvens dalgång anföres av Rudberg (1954) som ett utmärkt exempel på en dal med den utpräglat glacialeroderade branten än på den ena, än på den andra sidan, alltid i dalens yttersvängar. I Jämtlands län slutligen ligger en rad goda trågdalar öster om Stora Blåsjön; de vackraste exemplen erbjuder emellertid Lunndörren och Storådörren i Lunndörrsfjällen. Det kala berget (Karta 1) Det kala berget utgör, särskilt när det bildar större sammanhängande ytor, ett betydelsefullt inslag i landskapet och kan ibland helt prägla landskapsbilden (Bild 5). Överallt där berggrunden är frilagd är den glaciala bearbetningen av dess yta påtaglig, varvid slipningen och plockningen varit de avgörande proces- 19

serna, de som bl. a. skapat rundhällarna, dessa en nedisnings kanske främsta signum (Bild 6). Frånvaro av ett jordtäcke ovanpå berggrundsytan kan vara ursprunglig, ett resultat av isens erosion men den kan också vara föranledd av isälvarnas och flodernas erosion liksom av andra postglaciala processer. - Med hänsyn till betydelsen av isens egen erosion har det ansetts rimligt att placera avsnittet om det kala berget i detta sammanhang. Flygbilderna har på ett helt annat sätt än vad som annars varit tänkbart möjliggjort en relativt fullständig presentation på de geomorfologiska kartorna av det kala bergets förekomst i fjällen. Arbetet härmed har emellertid varit långtifrån problemfritt. B i Idernas upplösni ngsförmåga och än mer publiceringsskalan har satt en undre gräns för återgivande vid 5-10 har, d.v.s. på kartorna mm 2 -stora ytor. Vid en strikt definition borde det kala berget vara helt fritt från överlagrande vittringsmaterial resp. moräntäcke men flygbilderna medger knappast en så strikt avgränsning. Fläckar med en eller annan dm tunn vittringsjord eller morän kan vid tolkningen många gånger ha uppfattats som kalt berg. Berggrundsblottningarnas ofta mycket oregelbundna och uppsplittrade konfiguration har vidare inneburit betydande vanskligheter vid överförande från flygbild till geomorfologisk karta. Det förefaller slutligen möjligt - här kanske mer än i fråga om något annat objekt - att identifiering och generalisering har varit beroende av vem kartören varit och också av dennes med tiden ökande erfarenheter. Snarast ännu större har generaliseringsproblemen varit vid överförande av "kala berget" från de geomorfologiska kartorna till sammanställningskartan. Små isolerade blottningar har måst utelämnas, medan större varandra närbelägna ytor har måst sammanföras. Kartan ger därför en långt mindre splittrad bild än verklighetens, samtidigt som en viss överrepresentation är trolig. Det förefaller emellertid alldeles uppenbart att även sammanställningskartan ger en mycket riktigare bild än de översikter, som hittills med långt sämre underlag kunnat framtagas. Det kala bergets utbredningsbild, för fjällen enbart eller för större områden, har varit före- mål för överväganden av ett flertal författare. Här må särskilt hänvisas till arbeten av G. Lundqvist 1943 och 1958, Rudberg 1954, 1967 och 1970, Holdar 1957 samt Svensson 1959 och till däri givna referenser. Lundqvist pekar bl. a. på materialtillgången på olika nivåer i isen som en rimlig förklaring till den ojämna fördelningen av kalt berg resp. morän i höjdled: ju högre upp i isen desto mindre morän, d.v.s. ju högre bergstoppar, desto mera kalt berg. Holdar hänvisar därutöver bl. a. till betydelsen av smältvattenerosionen. Rudberg ger vid sidan av dessa möjligheter ytterligare några: postglacial erosion, egenheter i inlandsisens strömningsbild, speciellt intensiv glaciaierosion, därtill inte bara under den senaste istiden. Viktigt för förståelsen av det kala bergets utbredningsbild är också att beakta temperaturförhållandena i isens bottenlager. Som bl. a. Sugden (1974) utförligt diskuterat med utgångspunkt i förhållandena på Grönland, måste isen vid sin botten befinna sig vid trycksmältpunkten för att en areell erosion skall förekomma. Sammanställningskartan över det kala bergets utbredning ger en bild av mot väster, mot norska gränsen successivt tilltagande arealer därav. Särskilt utpräglat är förhållandet inom Norrbottensdelen, där ibland en zon på ett eller ett par tiotal km nästan helt består av kalt berg. Området ligger i omedelbar anslutning till de stora norska kalbergsområdena. Det förefaller ofrånkomligt att terrängens snabba fall ned mot Norske-havet och isbergskalvningen i detsamma betingat en snabb isrörelse, som i si n tur varit ansvarig för en intensiv glacialerosion. Därtill kommer - bland annat måste det tilläggas - att isrörelsen i stort sett alltid haft samma huvudriktning; några förändringar av isdelarens läge har inte kunnat inverka. Det nu sist anförda utesluter naturligtvis inte att även andra möjligheter kunnat inverka. - I östligare lägen, men även söderut är det framförallt i de högre partierna som kalt berg uppträder, på sätt som ovan anförts ett vittnesbörd om att moränhalten i isen på dessa nivåer varit låg. Otaliga belägg kan också redovisas för effekten av isälvarnas kalspolningar. 20

Glaciala ackumulationsformer: moränformerna Morän täcker förmodligen mer än halva ytan av den karterade fjällregionen; mer kan utan en detaljerad jordartskartering icke sägas. Ofta ansluter sig moräntäcket nära till den underliggande berggrunden och har då i avsaknad av egna former - som tidigare anförts - icke getts någon särskild beteckning. Men över vida arealer har moränen också sin egen formvärld. Många försök till systematisering av moränformerna har under tidernas lopp gjorts. Svårigheterna har därvid varit betydande och några skäl härtill skall anges: den utomordentligt rika differentieringen, förekomsten av olika varianter och övergångstyper samt inte minst otillräckliga kunskaper, vilket framförallt gäller ett nästan alltid svårtolkat, gärna också omstritt bildningsförlopp. Tendensen har gått i riktning mot en allt längre förande uppdelning, och karteri ngsarbetet har u nder årens lopp i nte varit helt oberört härav. De kategorier som redovisas på kartor och i beskrivningar kan sammanföras på följande sätt: Änd- och sidomoräner Drumlins och drumlinisering, inkl. "fiuting" Rogenmorän Veikimorän Andra slag av moränryggar (Annan) kuperad moränterräng Inom dessa huvud kategorier har senare ytterligare uppdelning företagits, som den följande framställningen ger vid handen. Änd- och sidomoräner Det fi nns drygt 300 glaciärer i Sverige och det är normalt med änd- och sidomoräner framför och vid sidan av dem, ofta i serier. Dessa moräner har bl. a. i samband med en inventering av Nordskandinaviens glaciärer ägnats viss uppmärksamhet (Östrem, Haakensen och Melander 1973). Från en tidigare gängse uppfattning, att ändmoränerna framför de recenta glaciärerna väsentligen byggts upp sedan mitten av 1700-talet, har det särskilt genom Karlens undersökningar (1973 o. a.) klarlagts, att de byggts upp vid talrika glaciärframstötar under många delar av den postglaciala tiden. Å andra sidan har Karlen också påvisat för'=komsten av årligen bildade recenta ändmoräner, "årsmoräner". Ett vackert exempel härpå påträffas framför Ritajekna i Sarek (blad 28 fl Sarek; Karlen & Denton 1975). Många av änd- och sidomoränerna har högst aktningsvärda dimensioner, de kan vara åtskilliga tiotals m höga och hundratals m breda. En orsak härtill har redan antytts: att glaciären kunnat föra fram material under betydligt längre tider än vad man tidigare antagit. En annan viktig orsak - på vilken framförallt Östrem pekat (1964) - är förekomsten av mäktiga iskärnor i dem, härstammande från snödrivor eller utgörande avsnörd glaciäris. Dessa iskärnor kan som Östrem dokumenterat ha åldrar på tusentals år. Ändmoräner är emellertid - som den geomorfologiska karteringen övertygande klarlagt - en icke helt ovanlig företeelse även framför nu tomma glaciärnischer. Deras ålder har bl. a. ventilerats av Soyez (1974) i anslutning till hans studier för bladet 23 E Sipmeke - 23 F Fatmomakke. Förmodligen har de i huvudsak bildats i samband med inlandsisens försvinnande eller strax efteråt av i nischerna kvarlämnade aktiva isrester. Som ändmoräner torde man också böra betrakta några ryggkomplex utan sammanhang med glaciärnischer. I Lävasjåkkas dalgång, nedom Mårmamassivet (blad 30 I Abisko), iakttog på sin tid redan Tanner (1915) en svit ryggar som sedan tillkomsten av flygbilder över området vid slutet av 1950-talet varit föremål för mycket intresse från den naturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet (Bild 7). Sammanlagt förekommer ett lo-tal moränbågar, upp till 800 m långa. Tanners tolkning av dem som ändmoräner bildade aven istunga från Mårmamassivet är utomordentligt näraliggande och väl mest sannolik; räffelbilden ovanför kan dock motivera någon tveksamhet. C 14 _ dateri ngar (Wibjörn Karlen mu ntl ig i nformation) antyder att ryggarna snarast torde ha bildats i nära anslutning till deglaciationen. - Det inträffar också att man vid mynningen aven 21

högfjällsdal kan påträffa moränryggar med ändmoränliknande utseende. Ett i beskrivningen till kartbladet 29 I Kebnekaise redovisat fall erbjuder Kaskasavagge med bortåt tiotalet svagt bågformade ryggar, löpande tvärs över dalmynningen och genomskurna av V. Kaskasjåkka. Alternativt kan ryggarna uppfattas som sidomoräner till en under deglaciationen existerande större glaciärtunga i Tjäktjavagge. Om man så vill utgör de s. k. blockglaciärerna en extrem variant av ändmoränerna med iskärnor. De brukar beskrivas som bestående aven frusen blockmassa med hålrummen mellan blocken fyllda av is. Ytan är överdragen av blockvalkar, ofta med utseende av ändmoräner. Ofta, men kanske ej nödvändigtvis, torde blockglaciärerna ha utgjort frontala delar av nu försvunna glaciärer; eventuellt kan blockmassan stundom dölja underliggande kvardröjd glaciäris. - I samband med olika inventeringsarbeten vid den naturgeografiska institutionen har vad man måste betrakta som en otvetydig blockglaciär påträffats i de svenska fjällen, vid Sälka (i nordöstligaste delen av bl 29 H Sitasjaure, Melander 1976). Den börjar direkt vid en bergssida; spår aven recent glaciär saknas där (Bild 8). Blocktungan har en längd på bortåt 700 m och är överdragen av lobformiga valkar, ett tecken på rörelse; belägg för en nu pågående sådan saknas emellertid. Det skall tilläggas att ansatser till blockglaciärer också spårats på annat håll, sålunda på ett ställe i Mårmamassivet (bl 30 I Abisko), vid Råvvåive (bl 30 J Rensjön) och framför några av glaciärerna i Sarek (bl 28 H Sarek). Det må slutligen nämnas att vissa av de företeelser som behandlats under rubriken "Andra slag av moränryggar" eventuellt snarare borde höra hemma under rubriken "ändmoräner". Det gäller särskilt om dem, som betecknats som De Geer-moräner. Drumlins (Karta 2) Som drumlins brukar man beteckna "svärmvis uppträdande, i den forna isens rörelseriktning utsträckta ryggar, uppbyggda av bottenmorän". Höjden kan uppgå till många tiotals m och längden till kilometrar. Efter förhållandet längd:bredd brukar man indela dem i "mamil- lary hills", "elliptical hills" och "elongated ridges". Drumlins är nära nog lika utmärkande för en nedisning i gången tid som exempelvis rundhällarna. Kring drumlins har det uppstått en enorm litteratur och antalet hypoteser för deras bildningssätt är också betydande. Dessa teorier har indelats i två huvudgrupper: sådana som gör gällande att drumlins skapats genom ackumulation av morän resp. sådana som hävdar att drumlins väsentligen är ett resultat av isens erosion. Inom den förra gruppen har den s. k. hinderteorin rönt särskild uppmärksamhet; den säger att isen anhopat morän vid något uppbromsande hinder, i första hand någon större eller mindre bergsklack, ett större block etc. Meningarna bryter sig fortfarande om uppkomstsättet; förmodligen äger flera av teorierna giltighet. Detta bryderi utesluter självklart inte att drumlins ändå kan lämna synnerligen värdefull information om ett nedisningsförlopp. I vårt land har drumlins varit kända sedan vårt sekels början. Klassiska drumlinsfält påträffas på Närke- och Östgöta-slätterna, på Kinnekulle och i södra delen av Västerbottens kustland. A. G. Högbom, som 1905 beskrev det sistnämnda fältet, pekade också på att man i det norrländska skogslandet hade vad som senare kommit att kallas bergdrumlins, höjder som genom iserosionen på bergssidorna kommit att bli långsträckta i isens rörelseriktning. Särskilt Rudberg (1954 o. a.) har i senare tid ägnat sådana höjder uppmärksamhet. De kan observeras även i fjällen - och kan ibland också iakttas på de geomorfologi ska kartorna genom förekomsten av beteckningarna för "glacialt präglade kantlinjer" - men lämnas i övrigt obeaktade på kartorna och i beskrivningarna. År 1953 publicerade Hoppe & Schytt en uppsats, där för första gången från nordiskt område - Island resp. Isfallsglaciären i Kebnekaise - beskrevs vad de benämnde "f/uted moraine surfaces". Dessa utgöres av relativt flacka morän ytor, som är överdragna av låga moränsträngar (Bi Id 9). Strängarna är ofta bara några dm höga men kan bli en eller annan meter och de är som drumlins utsträckta i isens rörelseriktning. Ofta, men inte nödvändigtvis, börjar 22

de på baksidan - i förhållande till isrörelsenav block och det förefaller i så fall troligt att de bildats genom att morän pressats in i hålrum bakom blocken. Ryggarna kan ha förlängts genom att de frusit i n i isen och transporterats med denna innan de smält fram ur isen och deponerats. - Med den generella glaciärreträtten över stora delar av världen, accentuerad mot mitten av 1900-talet, har det visat sig att "fl uti ng" är en synnerligen frekvent företeelse. Också om den har därför en relativt stor litteratur uppstått, likaledes med olika förslag om bildningssättet. Det är uppenbart att det finns övergångar mellan "flutingens" moränsträngar och drumlins och att tolkningsförslagen bör beakta detta. Soyez, som i den geomorfologiska karteringen av nordvästra Dalarna ägnade drumlins ch drumlinsliknande bildningar en betydande uppmärksamhet, ansåg det där möjligt att urskilja ett flertal olika kategorier, varvid dimensionerna och särskilt moräntäckets ytjämnhet lämnade de avgörande kriterierna. Vid det fortsatta karteringsarbetet har det icke varit möjligt att följa denna långtgående uppdelning, utan differentieringen har stannat vid två kategorier: "drumlins" resp. "svag drumlinisering inkl. fl uti ng". Med den förra kategori n avses då välutbildade företeelser med en höjd av från ett par meter upp till 10--15 m. Deras yta är vidare vanligen förhållandevis jämn. Den "svaga drumliniseringen" omfattar företeelser som på flygbi Iderna framträder som en disti nkt striering - även på grund av skillnader i vegetationen - men som på grund av den låga höjden, högst en eller annan meter, och den ofta relativt ojämna ytan kan vara svåra att iaktta från marken. Det har inte erbjudit några större svårigheter att för sammanställningskartan överföra Soyez' Dala-material till dessa båda kategorier. - Övergångar mellan de båda kategorierna förekommer och det måste betecknas som ovisst om det mellan dem förekommer några väsentliga genetiska skillnader. Det förefaller snarast motiverat att betrakta "den svaga drumliniseringen" som en extrem variant av" elongated ridges". Den nära släktskapen understryks också av att inom ett större fält av "svag drumlinisering" centrala delar kan utgöras av välutbildade drumlins. A andra sidan visar den "svaga drumliniseringen" långtgående likheter med den "fluting" som tidigare sagts vara så vanlig på under 1900-talet frilagda moränytor framför våra recenta glaciärer; de båda kategorierna har därför sammanförts på de geomorfologiska kartorna. Det gäller såväl om drumlins som om den "svaga drumliniseringens" ryggar i fjällområdet, att de vanligen tycks sakna bergskärnor. Som särski It Soyez (1971) poängterat för Dalarnas del kan dock sådana bergskärnor förekomma; ibland kan då moräninnehållet vara så obetydligt att man snarare har anledning att tala om "crag and tai Is", där moränen i nskränker sig till att uppträda som svansar i lä av bergklackar. En annan variant, till vilken vi senare återkommer, är när rogenmoränen är drumliniserad och därigenom övergångar mot denna moräntyp förekommer. Den geomorfologiska karteringen har klarlagt att en "svag drumlinisering" är en mycket frekvent företeelse inom hela fjällkedjan, från dess allra nordligaste delar till Dalafjällen och skogslandet nedanför dem i söder. Endast högfjällskomplexen, sådana som Kebnekaise och Sarek, saknar dem nästan helt; drumliniserad terräng vid Leitjitjaure i Sarek utgör ett av de sällsynta undantagen. Företrädesvis uppträder den "svaga drumliniseringen" i relativt flacka terränger, gärna uppe på platåer. Det intryck man får är att den framförallt infinner sig där isrörelsen icke hämmats aven mera bruten terräng. - På samma sätt utgör "flutingen" som redan antytts en vanlig, man vill snarast säga normal företeelse framför dagens glaciärer. En utförligare redovisning därav förekommer i Östrem, Haakensen & Melander 1973. De välutbildade egentliga drumlins är däremot med visst undantag för Dalarna en relativt sparsamt uppträdande moränform i fjällen. Som särskilt exklusiva exempel må nämnas områden kring sjön Stipokjaure (bl 29 G Stipok, bi Id 10) nära norska gränsen och på Dörrshöjden (bl 20 D Kolåsen, bild 11), det senare tidigare beskrivet av J. Lundqvist (1970). Anmärkningsvärt är att moräntäcket vid dessa båda lokaler i övrigt är tunt eller rentav saknas. 23

Rogenmorän (Karta 2) Sedan lång tid tillbaka har förekomsten kring sjön Rogen i Härjedalen av ett storslaget landskap med i stort sett parallella och mycket blockrika moränryggar varit känd (t ex A. G. Högbom 1894, Tanne~ 1915, G. Frödin 1923 o. a.). Efter hand har för detta slag av morän benämningen rogenmorän vuxit fram. I Kanada används för samma moräntyp beteckningen "ribbed moraine"; det skall tilläggas att den där finns över vidsträckta arealer. Med de bristfälliga kunskaper som man vid den tiden hade kom rogenmoränen från början att tolkas som bestående av sviter av ändmoräner. G. Lundqvist, som behandlat rogenmoränen i flera arbeten (1937 och senare), uppfattade den som ett slag av "dödismorän", senare "ablationsmorän". Moränmaterial skulle ha ansamlats i öppna sprickor i isen och senare pressats samman. Granlund (1943) tänkte sig moränryggarna uppressade i subglaciala sprickor. Även Mannerfelt (1945) tänkte sig rogenmoränen som en "dödismorän", i vilken subglaciala, supraglaciala och marginala element ingick. Hoppe gjorde 1952 gällande att rogenmoränen i det väsentliga måste ha bildats subglacialt; han pekade särskilt på att glacifluviala element, både rullstensåsar och smältvattenrännor av olika slag var pålagrade, "superimposed", moränryggarna; inslag av ytmorän kunde emellertid förekomma. Senare kunde han i en rapport till den dåvarande Statens naturvårdsnämnd 1966 (tryckt 1968) visa att i Tärnasjö-området i Västerbottensfjällen ett mindre område med rogenmorän var drumliniserat, ett tecken på att isen också varit aktiv i varje fall i slutet av bildningsprocessen. Den subglaciala tolkningen synes sedermera ha vunnit allmän anklang. Främst J. Lundqvist (1967,1969 b, 1981 o. a.) har med betydande emfas biträtt den och har - oberoende av Hoppes iakttagelser över drumliniserad rogenmorän - anfört talrika fall av direkta övergångar mellan rogenmorän och drumlins. I typområdet kring sjön Rogen och de norr därom liggande Myskelsjöarna består rogenmoränen av upp till 30-40 m höga ryggar, som är koncentrerade ti II terrängens lägre delar (Bild 12). Det övervägande flertalet löper tvärs över dalstråken, ehuru de kan vinkla något åt sidorna. Väl så väsentligt är att de ligger vinkelrätt mot isrörelseriktningen. Blockhalten är utomordentligt hög. Som Wastenson med tillgång till modernt flygbildsmaterial visat (1969) är moränen i vissa avsnitt drumliniserad. Studier särskilt under det senaste kvartsseklet har klarlagt att rogenmoränen förekommer inom många andra områden i Nordsverige än det egentliga typområdet (Bild 13). Inom sådana händer det att blockhalten kan vara förhållandevis låg. Detta aktualiserar frågan om hur rogenmoränen lämpligen bör definieras. I nuvarande kunskapsläge bör definitionen i varje fall innehålla följande: rogenmoränen utmärks av kraftiga - från 5 ii 10 till 30 ii 40 m höga, vanligen minst ett 100-tal m breda och många hundra m långa - moränryggar, som i stort löper parallellt med varandra och är tvärställda mot den sista isrörelseriktningen; vilka företrädesvis uppträder i terrängens lägre delar och i huvudsak är subglacialt bildade. J. Lundqvist har i 01 i ka sammanhang, senast 1981, därti II hävdat att ett karakteriserande drag för rogenmoränlandskapet är övergången mot drumlins och har redovisat tre möjligheter av sådana övergångar: 1, i kartbilden skärformade ryggar med ändarna pekande bort från iscentrum; 2. små drumlins sida vid sida av varann och sammanbundna så att de tillsammans bildar en rogenmoränrygg, samt 3. en lätt striering - i kartbladsbeskrivningarna betecknad som drumlinisering av rogenmoränen; det ovan redovisade Tärnasjöfallet exemplifierar detta slag. Om man nöjer sig med att sådana övergångar mot drumlins inte behöver uppträda över hela den yta som täcks av rogenmorän, att dessa områden görs relativt vida och att man tillåts knyta samman mindre, isolerade men närbelägna ytor av rogenmorän, är detta karakteriserande villkor förmodligen möjligt att acceptera; i så fall med tacksamhet, nämligen genom att från rogenmoränen då eliminera andra slag av större transversella ryggar. I sammanhanget skall också noteras att rogenmoränens ryggar ibland har en sned tvärprofil med långsluttande proximalsida och brantare distalsida; ett sådant fall förekommer vid en lokal söder om Kvikkjokk, omnämnd av Hoppe 24

1963. På samma sätt som rogenmoränens övergångar mot drumlins är också dessa sneda profiler uttryck för en aktiv, rörlig is. Det kan därför ifrågasättas om inte ett eventuellt definitionstillägg borde utformas något vidare, t. ex. sålunda: "i varje fall inom de större rogenmoränområdena påträffas tecken på en rörlig is i form av övergångar mot drumlins och sneda tvärprofi ler hos moränryggarna". Lämpl igheten av ett sådant tillägg bör prövas vidare och därvid också förekomsten av andra tecken på isrörelse. Övers i ktskartan klarlägger att rogenmoränen har en stark koncentration till Jämtlands län och nordvästra Dalarna, men att den också förekommer här och var i Västerbottens län och också i Norrbotten. En nordlig förekomst ligger som just antytts någon mil söder om Kvikkjokk. Även längre norrut påträffas på några ställen relativt typisk rogenmorän; därtill förekommer här och var i dalgångarna moränryggar, som kan vara mer eller mindre tvärställda till isrörelseriktningen men knappast uppfyller kraven i fråga om dimensionen. Det skall understrykas att utbredningsbilden icke ger en totalredovisning av rogenmoränens förekomst i vårt land. Flerstädes öster om det karterade området liksom i norra Värmland finns en välutbildad rogenmorän. Å andra sidan fortsätter Rogen-områdets moränterräng också långt in på norskt område. Redan denna ofullständiga utbildningsbild medger emellertid ett par slutsatser. Rogenmoränen syns icke vara knuten till något visst slags berggrund, utan uppträder på många olika slags sådan. Detta utesluter naturligtvis ej att bergarten kan ha ett betydande inflytande, kanske främst på blockhalten. I vissa av de nordligare kartbladsbeskrivni ngarna sägs det vidare, att rogenmoränen har en klart östlig utbredning, medan den i stort saknas i väster där moräntäcket är tunt eller rentav saknas. Ett moräntäcke av viss tjocklek syns med andra ord vara en förutsättning. Utbredningen i höjdled t. ex. i Rogenområdet, med frånvaro uppe på höjderna, kan ses som ett uttryck för samma sak. Sammanfattningsvis kan det konstateras att rogenmoränen bildats genom anhopning under en is, som i väsentlig grad varit aktiv. Övergångarna mot drumlins ger det klaraste belägget för detta och kan f. ö. antyda ett bildningssätt närbesläktat med det för drumlins. Hare's uttalande redan 1959 (s. 54): "The impression grows... that the ripple-till (= "ribbed moraine", GH:s anmärkning) is as much a glacially moulded form as is a drumlin belt, and that Tanner's term "dead-ice landscape" is unsound when applied to this landform" äger sin fulla giltighet även för nordsvenska förhållanden. Veikimorän Vid glacialhistoriska och glacialmorfologiska arbeten i det norrbottniska inlandet ovanför högsta kustlinjen åren kring 1950 kunde Hoppe konstatera att det tidigare som moränbacklandskap eller dödismorän betecknade landskapet över vida arealer hade en mycket karakteristisk utformning med regelbundet återkommande drag. Moränlandskapet består i sin typiska gestaltning av tre element: platåer, ryggar i kanten på platåerna ("kantryggar") eller på sluttningarna ned mot ofta sjö- eller myrfyllda sänkor ("terrassryggar"), vilka sistnämnda båda slag av ryggar alltså utgör det tredje elementet. Utmärkande är bl. a. vidare att de långsträckta stenarna i moränryggarna visar ett orienteringsmaximum tvärs för ryggriktningen. För detta slag av morän landskap föreslogs benämningen "veikimorän" efter den först undersökta typiska lokalen, belägen några mil norr om Gällivare (Hoppe 1952). Som också beskrevs i den första presentationen uppvisar veikimoränen en betydande variationsbredd. Moränplatåerna kan exempelvis växla i storlek, med veikimoränen i den s. k. Lainiobågen som extremexempel. Veikimoränen kan också övergå i landskap, där platåerna helt saknas; det väsentliga inslaget utgörs då av ofta starkt vindlande ryggar, dock med den vanliga tvärstäliningen av de långsträckta stenarna. På olika grunder tolkade Hoppe veikimoränen som väsentl igen subglacialt utformad; goda argument finns därtill för att den åtminstone delvis byggts upp under en aktiv is. Veikimoränen - som i sin typiska utformning 25

icke torde ha beskrivits från annat område än Norrbottens och Västerbottens län - syns i huvudsak vara begränsad till skogslandet och de yttersta lågfjällen. En enda säker, men Y t mässigt starkt begränsad lokal har påträffats vid den geomorfologiska karteringen, nämligen i östligaste delen av kartbladet 25 G Ammarnäs. Till detta kan läggas en av J. Lundqvist (1981) beskriven, likaledes begränsad lokal vid Sjursjukåive på fjället Ultevis, kartbladet 28 I Stora Sjöfallet. Andra slag av morän ryggar Under karteringens gång har det vid många tillfällen påträffats moränryggar som icke låter sig inordnas i tidigare redovisade kategorier. Även om undersökningsläget i fråga om dem i många fall är föga avancerat, är det dock möjligt att i viss utsträckning systematisera dem. En relativt enhetlig kategori utgör den, som på kartorna betecknas som "moränrygg av komplext ursprung och i anslutning till bergssida" och som ägnats särskilt uppmärksamhet av U Ifstedt (1978 och i kartbladsbeskrivningarna). Utmärkande för dessa ryggar är just läget nedanför en vanligen hundratals m hög bergbrant. Sambandet med denna är ovedersägligt; där branten upphör där upphör också ryggen. Ryggarna kan bli många km långa. På nersidan kan de vara flera lo-tals m höga, på uppsidan är de mycket lägre. Där påträffas också ofta småsjöar, uppdämda av ryggen. Ryggarna är till större delen uppbyggda av morän men sedimentära inslag är vanliga, omfattande både grovt och fint material. Uppenbarligen härstammar mycket av materialet från sluttningen ovanför. Det förefaller rimligt anta att det i betydande utsträckning glidit på en bortsmältande inlandsisrest men bromsats upp genom att terrängens lutning avtagit eller aven istunga i dalbottnen. Smältvatten från isrester - och spåren av sådana är talrika, även i form av erosionsrännor - har avlastat glacifluviala sediment; det kan även tänkas att den eventuella istungan i dalbottnen kan ha tillfört material. Slamströmmar uppifrån bergssluttningen kan också komma i fråga som material leverantörer. Moränryggar - benämningen är icke invändni ngsfri - av detta slag förekommer här och var längs hela fjällkedjan med möjligt undantag för Dalafjällen, där en verklig inventering med sikte på dem icke föreligger (Fig. 2). En anmärkningsvärd koncentration uppträder emellertid i delar av Västerbottensfjällen, där bladet 25 G Ammarnäs kan uppvisa ett lo-tal fall. Ryggarna vid Stubebagte och Laddevardo (Bild 14) är där särskilt välutbildade och kan betraktas som typexempel. Långt i norr utgör en 6 km lång och mer än 30 m hög rygg vid Lulep Välivare, blad 30 I Abisko, en klar parallell (Bild 15). En i många sammanhang studerad rygg nedom Nakervare (blad 30 J Rensjön) synes snarast böra föras till samma kategori, även om den tidigare ofta uppfattats som en ändmorän framför en tom glaciärnisch. Med det här anförda förslaget till uppkomstsätt skulle ryggarna med lika rätt kunna hänföras till kategorin "sluttningsformer". Likheter i bildningssätt men ingalunda i dimensioner för också tankarna till det enorma rygg- och blockkomplexet i Kärkevagge, blad 30 H Riksgränsen. Redan för mer än tjugo år sedan upptäckte Hoppe förekomsten av ringformade moränryggar på östsidan av Råstojaure (bl 31 J Råstojaure; bild 16). En liknande lokal med relativt väl utvecklade ringar har av Melander redovisats från en lokal VSV om Piedjastjåkko (bl 29 J Kiruna). Ringarna är där 30 m eller mer i diameter, deras höjd överstiger sällan 3 m. Slutligen har Melander också iakttagit ett par lokaler med åtminstone ansatser till ringform hos moränryggar på bladet 30 J Rensjön. De ringformade moränryggarna är med andra ord hittills endast kända från ett begränsat område norr och väster om Kiruna. Bildningssättet är ovisst. Aartolahti (1974) som beskrivit "ring ridge hummocky moraines" från norra Finland har antagit, att de bildats genom att moränmateriai rasat ned från stagnerade isblock men utesluter inte uppressning av material från isens undersida. Påtalas bör likheter med vissa varianter av veikimorän. Inom Jämtlands län har på ett flertal ställen noterats serier av moränryggar, parallella med varandra och av blygsamma dimensioner jämförda med rogenmoränen. Vissa av dem har omnämnts i I itteraturen tidigare, bl. a. i be- 26

inslag av glacifluvialt material och har då vissa likheter med slukåsar. J. Lundqvist har (1969 a) förklarat bågformen som ett resultat av framstötar från en "fjällis" mot en "dal is" i söder och betecknar dem därför som ändmoräner. En viss parallell erbjuder moränryggarna vid Kaskasavagges mynning, blad 29 I Kebnekaise, som omnämnts just inom avsnittet om ändmoräner. I andra fall kan ändmoräntolkningen erbjuda avsevärda svårigheter. Det gäller bl. a. en vacker svit av bågformade ryggar V om Vålåstugorna, som redovisats kartografiskt i beskrivningen till blad 18 C Sylarna. Den glaciala utvecklingen talar här emot en sådan tolkning; sålunda överlagras inom ett område ryggarna aven rullstensås. Det må slutligen nämnas att en institutionen närstående forskare, Carl Mannerfelt (1977), efter Soyez' kartering av Dalafjällen på några ställen påträffat låga rätlinjiga ryggar (Bild 17), som gjorts till föremål för vissa studier (Alm och Kleman 1978). Några fall har senare påträffats på kartbladet 17 C Funäsdalen. Deras bildningssätt är oklart. Annan kuperad moränterräng (Karta 2) Fig. 2. Moraines of complex origin, situated close to mountain slopes. skrivningen till jordartskartan över Jämtlands län (J. Lundqvist 1969 a). Som De Geer-morän-lika ryggar har Borgström beskrivit en svit ryggar norr om Bunnersjöarna i Bunnerfjällen och också gjort dem till föremål för en särskild studie (1979). Likheten i morfologi och utbredningsbild är påtaglig med De Geer-moränerna i Mälarområdet, De Geers klassiska "årsmoräner". Borgström har också från ett flertal ställen beskrivit serier av bågformade moränryggar, som från en dalbotten går upp mot dalsidorna. Vanligen blir de blott några meter höga, men någon gång har ett 1 Q-tal meters höjd iakttagits. En sådan lokal, med, nere i dalbottnen, upp till 5 m höga ryggar, förekommer V om Snasahögarna. Ryggarna har I sitt betydelsefulla arbete om "Norrlands jordarter" (1943) har G. Lundqvist i kartform skildrat vad han kallar "den småkulliga moränens", "dödismoränens", även "moränbacklandskapets", utbredning i Norrland; även Kopparbergs län ingår. Kartan är baserad på de dåvarande generalstabskartorna och har därför naturligt övertagit dessas brister. Lundqvist urskiljer inom moränbacklandskapet flera olika kategorier, av vilka i varje fall rogenmoränen förekommer inom fjällregionen. Den geomorfologi ska karteringen har, baserad som den är på flygbilder, möjliggjort en betydligt fullständigare och korrektare inventering av moränbacklandskapet i Lundqvists vida mening. Framförallt har den dock gett möjlighet till ett urskiljande av dess olika mera väldefinierade element: ändmoräner, drumlins, rogenmorän, veikimorän, de olika slagen av "andra moränryggar". Sedan detta kunnat ske, kvarstår emellertid ett restelement, på kartbladen definierat som "kuperad moränterräng (i regel nivåskillnader >5 m)" och "små- 27

kuperad moränterräng (i regel nivåskillnader <5 m)". I sammanställningskartan 2 täcker de i huvudsak sådana färglagda ytor som icke försetts med särskilda symboltecken (för drumlins och rogenmorän); att däri kommit att ingå små områden, där det förekommer "ändmoräner", "veikimorän" resp. "andra slag av moränryggar" är med tanke på de små områden dessa täcker i den använda kartskalan försumbart. På en punkt bör ytterligare en reservation göras. Kartan visar en stark anhopning av "kuperad moränterräng" (>5 m och <5 m) i Kopparbergs län - något som f. ö. också G. Lundqvists översiktskarta visade. Detta kan till någon del vara en effekt av att Soyez hade att överföra resultaten av sina flygbildstolkningar och fältkarteringar till ett bristfälligt underlag, de gamla generalstabskartorna, vi I ket i si n tur framtvingade en längre gående generalisering än vad som senare var motiverat. Det torde för fjällområdet vara riktigt att konstatera att närhelst moräntäcket har en betydande mäktighet tendensen till egna former hos det är stark, ibland som relativt regelbundna strukturer, ibland starkt oregelbundna, utan iakttagbara mönster. Det förefaller omöjligt att ge en generell förklaring till detta sistnämnda, dvs det oregelbundet utformade moräntäcket; det som sålunda på kartbladet betecknats som "kuperat" resp. "småkuperat", alltefter höjden på kullarna. Ofta har det tidigare i litteraturen åsatts beteckningen "dödismorän", vilket implicerar ett visst bildningssätt. Erfarenheterna från rogen- och veikimoränerna, båda en gång rubricerade som "dödismoräner", utgör ett klart memento; det räcker inte med en stark brutenhet hos moräntäcket för si utsatser om stagnerad is. För tolkningen intressant är att den kuperade/små kuperade moränterrängen ofta bildar direkta övergångar mot mera väldefinierade moräntyper. Ett vackert exempel härpå erbjuder terrängen öster om rogenmoränen, delvis drumliniserad, kring södra delen av Tärnasjön i Västerbotten (bl 25 E och F), där en successiv övergång mot en mycket oregelbunden moränterräng förekommer. Denna i sin tur övergår österut efter en dryg halvmil i ett nytt område med rogenmorän. På kartbladet 29 G och H, 30 H, kan man å andra sidan finna, hur det vackra drumlinslandskapet söder om Siepertjåkkå successivt löser upp sig i en "kuperad moränterräng". Glacifluviala terrängformer Smältvattnet från den tillbakavikande inlandsisen har nära nog överallt satt sina spår i terrängen. När vattnet samlats till större eller mindre vattendrag, isälvar, har fåror, smältvattenrännor, glacifluviala erosionsrännor, av större eller mindre dimensioner normalt skurits in i underlaget. Där vattenhastigheten i isälven sedermera avtagit, har en avlastning av det medtransporterade materialet: block, stenar, grus, sand och finare partiklar, kommit till stånd i form av isälvsavlagringar, glacifluviala ackumulationsformer. Dessa båda huvudkategorier av glacifluviala terrängformer behandlas fortsättningsvis var för sig. Glacifluviala erosionsformer (Karta 3) Smältvattenrännor av större dimensioner observerades och beskrevs tidigt från fjällen, även före vårt århundrade. Under den klassiska "issjöepoken" kom många av dem med rätt eller orätt att tolkas som issjöavlopp. De talrika sviter av med varandra mer eller mindre parallella rännor, israndrännor, som är en så vanlig företeelse på fjällsluttningarna, blev väl inte föremål för samma intresse; ofta feltolkades de därtill som issjöstrandlinjer eller som sänkor mellan ändmoräner. Tidiga och metodiskt betydelsefulla insatser i fråga om israndrännorna gjordes framförallt av Tanner (1915) och G. Frödin (1915). En förnyelse av studiet av smältvattenrännorna, också internationellt starkt stimulerande, innebar Mannerfelts doktorsavhandling (1945), där de storartade möjligheter som flygbilderna ger för inventering och tolkning på ett övertygande sätt demonstrerades. Mannerfelt intresserade sig särskilt för de marginala rännorna, israndrännorna, "skvalrännorna" i Mannerfelts terminologi, och bland dem framförallt för "de strängt laterala rännorna" och deras bidrag till frågan om isens årliga recession. Han införde även i övrigt en ny terminologi, med begrepp sådana som "slukrännor" 28

för mer eller mindre vertikala fåror och "sadelskåror", i vilka senare fall en isälv skurit ut en fåra i ett just frilagt bergspass, där isen "klövjat". Det har knappast funnits någon anledning till genetiska distinktioner av detta slag på de geomorfologiska kartorna och knappast heller några möjligheter härtill på grund av generaliseri ngen. Däremot fi nns det i kartbladsbeskrivningarna talrika referenser till det ena eller andra slaget av rännor och också klargörande detaljkartor (t. ex. 29 I Kebnekaise och 28 I Stora Sjöfallet, 21 E Håkafot, 18 D Storsjö). Huvudkartorna har i stället en klassificering efter storlek, där "rännor av glacifluvialt ursprung" vanligen är sviter av laterala bildningar, medan "större glacifluvial ränna, ofta inskuren i fast berg" resp. "tydliga glacifluviala erosionskanter" vanligen återspeglar större, subglaciala eller extramarginala isälvar. Kartorna har en reservation i fråga om bildningssättet genom att i teckenförklaringen ge de båda möjligheterna "glacifluvial/fluvial". Särskilt i fråga om fåror som alltjämt hyser vattendrag måste man nämligen också räkna med ett postglacialt bidrag till fåran. Knappast några företeelser ger oss en så dynamisk bild av det dramatiska skede, när inlandsisen försvann, som just smältvattenrännorna. "Sadelskåror", "overflow channe/s" och liknande i högt liggande bergspass, skapade när de första bergstopparna smält fram som nunataker ur isen. Israndrännorna i långa serier på fjällsluttningarna; i gynnsamma fall ger de oss mått på hur isytan lutat och hur mycket isytan år för år sjunkit samman; och om israndrännorna finns på båda sidorna aven dalgång, hur en istunga successivt krympt, retirerat. Stora, subglaciala samlingsrännor, gärna i terrängens lägre delar, skapade av isälvar under isen, i vi I ka vattnet ofta stod u nder starkt hydrostatiskt tryck. Andra, extramarginala samlingsrännor, som lett smältvattnet bort från inlandsisen; till denna kategori kan vi också föra issjöavloppen. De "konsekventa" rännorna, de som anpassats efter terrängens nuvarande lutning, för ofta alltjämt vatten och det är i fråga om dessa, som den glacifluviala genesen inte omedelbart är uppenbar. De "inkonsekventa" rännorna, där isen hindrat vattnet att söka sig brant nedför sluttningarna är däremot numera vanligen helt eller åtminstone delvis "torrdalar". De glacifluviala rännorna är som redan antytts och som framgår av sammanställningskartan 3 vanliga företeelser över hela fjäll~edjanliksom för övrigt också i det nedanför liggande skogslandet. Helt saknas de egentligen bara på höjder över deglaciationstidens firngräns, dvs uppe i de extrema högfjällsområdena. Relativt gles är förekomsten av rännor inom de sydligaste delarna av Norrbottens län, i Västerbottens län och de nordligaste delarna av Jämtlands län. Många faktorer har säkert samverkat härtill. De allmänna lutnings- och dräneringsförhållandena har självklart varit av betydelse. Förekomsten av rännor är också i viss mån beroende av underlaget; i mer eller mindre lodräta bergbranter eller där berget annars är blottlagt har t ex förutsättni ngar ofta icke funnits för uppkomsten av identifierbara rännor. - Det har ibland i den tidigare litteraturen ifrågasatts om icke särskilt israndrännorna skulle uppträda företrädesvis i vissa väderstreck, t ex på syd- och västsluttningar. Inventeringen har icke gett stöd för en sådan uppfattning. Det utesluter naturligtvis icke att man i vissa situationer kan påträffa inverkan, t ex att ett skuggläge fördröjt isavsmältningen och därmed kunnat påverka dräneringsriktningen. Bladet 28 I Stora Sjöfallet ger ett exempel härpå från trakten av Saltoluokta. Områden, där smältvattenrännorna mycket starkt präglar landskapsbilden, utgör söderifrån räknat Transtrand- och Fulufjällen i Dalarna (Bild 18), Oviksfjällen i Jämtland, Ultevis och Tuipe på ömse sidor om Stora Lule älvs dalgång och lågfjällen söder om Könkämäälven i Norrbotten; det skall understrykas att det här liksom i det följande endast rör sig om en exempelsamling. Vad ingen turist på väg till Kebnekaise eller Abisko efter de vanliga tillfartsvägarna kan undgå att lägga märke till är de praktfulla - och välstuderade! - serierna av israndrännor på sluttningarna av Palkatjåkka Larkimtjåkka resp. Kaisepakte (Bild 19). - Större glacifluviala rännor, med prägel av kanjons eller "kursudalar", därtill välbekanta bland 29

fjällturister, utgör Njupeskär på Fulufjället, Evagraven på Flatruet, Dromskåran i Oviksfjällen (Bild 20j, Hällingså-kanjon i norra Jämtland, Ahutjkårså vid Saltoluokta, Abisko-kanjon. I fråga om dessa största bildningar kan det ibland - t ex för Dromskåran - ifrågasättas om icke bildningarnas tillkomsthistoria sträcker sig mycket längre bakåt än till den sista deglaciationsperioden, om inte glacialerosion varit en medverkande faktor. Glacifluviala ackumulationsformer (Karta 3) Isälvsavlagringarna omfattar rikt differentierade terrängformer, även om man från dem utesluter finmaterialet, som i suspenderat skick förts ut i sjöar och hav. De har av olika forskare klassificerats på olika sätt, efter miljön där de byggts upp, efter genesen - den förmodade bör det tilläggas -, efter de ingående sedimenten osv. Den ofta använda indelningsgrund, som tilllämpats vid den geomorfologi ska karteringen, utgår som framgår av beskrivningarna från platsen för depositionen: om den skett innanför iskanten (inframarginalt), intill densamma (marginalt) eller utanför (extramarginalt eller proglacialt). Som avlagringar invid och inne i isen, sammanförda till begreppet iskontaktformer, - det är nämligen ofta omöjligt att avgöra var avsättningen skett - redovisas på kartorna "rullstensåsar", "slukåsar och liknande", "kuperade glacifluviala ackumulationer" och "glacifluviala terrasser", medan proglaciala former utgörs av "fossila deltan", "sandurfält" och "svämkäg/or". Utbredningen av isälvsavlagringarna framgår av sammanställningskartan 3; sandurfälten har emellertid blivit föremål för särskild redovisning i Fig. 3. I sammanställningskartan särredovisas endast rullstensåsarna, medan de andra formerna: slukåsar, kuperade glacifluviala ackumulationer, glacifluviala terrasser, fossila deltan och svämkäglor sammanförts under en beteckning. - Det skall understrykas att den bild som dessa kartor och framförallt grundmaterialet ger är långt fylligare än vad som tidigare givits, t ex i Atlas över Sverige. Det skall klart utsägas att distinktionen mellan de olika kategorierna av isälvavlagringar ofta erbjuder svårigheter, bl a på grund av de mer eller mindre flytande övergångarna mellan dem. De glacifluviala terrasserna övergår gärna i fossila deltan, rullstensåsarna i kuperade glacifluviala ackumulationer osv. Ett praktfullt exempel på komplex av olika isälvsavlagringar utgör den långa svit, som finns längs efter Könkämäälven, den nordliga gränsälven mot Finland. Däri ingår som sammanhängande enheter rullstensåsar, sandurfält, issjöterrasser och "andra glacifluviala avlagri ngar". Särskilt i fråga om de proglacialt avsatta isälvsavlagringarna gäller att en fortsatt utbyggnad av dem ofta kunnat ske i postglacial tid. Det är ett sedan länge välkänt förhållande, att rullstensåsarna i fjällen normalt inte består av de långa och sammanhängande höga ryggar, till och med landskapsbildande, som vi är välbekanta med från t ex Mellansverige. Däremot ingår de ofta i längre glacifluviala stråk, där ackumulations- och erosionszoner kan alternera och där en rullstensås också kan omväxla med andra slag av avlagringsformer. Förhållandena kan utöver det nyss givna exemplet från Könkämä-älven belysas med situationen ovan Saltoluokta (bl 28 I Stora Sjöfallet), där följande succession, från yngre till äldre, och här något förenklad, uppträder: smältvattenrännor - rullstensås av getryggskaraktär, åtminstone delvis betingad av glacifluvial erosion - glacifluviala kullar - sandur - kursudairullstensåsar och deltan. Huvudanledningen till denna situation med de relativt korta rullstensåsarna och växlingen mellan olika slag av glacifluviala former torde främst vara den starkt brutna topografin. Det är därför föl jdri ktigt att de längre ru Ilstensåsstråk i fjällregionen, som ändå finns, framförallt påträffas i de låga östra delarna. De är då ofta inledningen till långa, kraftiga rullstensåsar ned genom skogslandet. Det sagda må exemplificeras med den långa ås som följer nästan hela Kummaenos dalgång längst i norr; ytterligare ett par åsstråk på samma kartblad inom Lainioälvens flodsystem; åsar intill Torne, Kalix och Kaitumälvarna i östra delen av blad 29 J Kiruna; Indalsåsen på bladet 19 C Storlien; stora åsar i Dalakartans sydöstra delar, som ju 30

redan ligger långt nere i skogslandet. En ås av anmärkningsvärd längd i västligt läge förekommer i Laisälvens dalgång (bl 26 FNasafjäll - 26 G Pieljekaise); den är 1 1/2 mil lång och blir 15-20 m hög. Väsentligt högre åsar än så finns flerstädes. Ofta åberopad och i fråga om bildningssätt också ofta diskuterad är den först av Hamberg (1900 och 1901) beskrivna, några km långa åsen i Miellätnos dalgång (bl 28 G Virihaure och 28 H Sarek). Den av honom givna höjden av 85 m måste emellertid reduceras till ca 50 m. Av speciellt intresse är vidare Remdalsåsen (bl 23 E Sipmeke - 23 F Fatmomakke), 7 km lång och över 20 m hög, i stor utsträckning täckt av issjösediment, och åsen genom Dörrsjöarna (bl 18 D Storsjö), en central ås mot vilken ett fiskbensartat mönster av sidoåsar löper ned; den är på ett åskådl igt sätt presenterad i sin miljö med hjälp aven specialkarta (i kartbladsbeskrivningen). Ett liknande mönster förekommer på sydsidan av Råstojaure (bl 32 J och K, 31 J och K; bild 21). Några särfall av rullstensåsar har påträffats vid inventeringsarbetena. Två eller flera åsar löpande parallellt med varandra utgör ingen sällsynthet. Ett extremt men inte helt unikt fall påträffas norr om sjön Holmajärvi (bl 29 J Kiruna), där en rullstensåsrygg efter att ha passerat en bergshöjd övergår i en rad intill varandra liggande ryggar, som till sist åter förenar sig till en enda. - Ulfstedt har på bladen 27 G Sulitelma och 27 H Kvikkjokk, i områden där ett jordtäcke i övrigt nästan helt saknas över vida arealer, iakttagit en variant, där materialet endast utgöres av stora block. Nära besläktad med denna företeelse är de blockdeltan, som uppträder inom samma områden (Bild 22). Melander har från bladen 30 J Rensjön och 29 J Kiruna (vid Passetjåkka) beskrivit ringformiga ryggar, uppbyggda av glacifluvialt material. Eventuellt har de bildats efter ursprunglig anläggning uppe på isen. Slutligen må hänvisas till det i en serie av 4 kullar upplösta åsstråket genom Ammarnäs (bl 25 G Ammarnäs); en av dem, "Potatiskullen", figurerar med bild i talrika publikationer. Utbredningsbilden över rullstensåsarna sådan den framträder i sammanställningskartan visar på samma sätt som smältvattenrännorna en viss utglesning i den mellersta fjällregionen. Också här är säkert orsakerna många, exempelvis den allmänna dräneringssituationen, tillgången på löst materialosv. I sin doktorsavhandling från 1945 beskrev Mannerfelt från ett flertal lokaler små åsryggar, som slingrande sökte sig ned efter fjällsluttningarna. Han anser, att de är subglacialt bildade såsom utfyllnader i tunnlar i och under en i huvudsak stagnerad is, och inför för dem termen slukåsar. Grävningen på en av hans typlokaler, i Sylälvsdalen, har visat en uppbyggnad med en kappa av morän ovanpå en kärna av isälvsmaterial. En liknande uppbyggnad har vid en senare undersökning (Lindsjö 1957) slukåsarna på Fjätervåla, en annan av Mannerfelts typlokaler, visat sig ha (Bild 23). Slukåsarna var väl som företeelse inte helt okänd före Mannerfelts beskrivning. J. Frödins (1914) "dejektionskäglor" ovan sjön Langas mellan Stora Sjöfallet och Saltoluokta (bl 28 I Stora Sjöfallet) torde vara samma slags bildning. Efter Mannerfelts introduktion av slukåsarna har de varit föremål för åtskillig uppmärksamhet. Det har därvid bl a framkommit att kärnan av isälvsmaterial ofta saknas; materialet i ryggarna består då helt av morän (eller kan i varje fall betecknas som moränliknande). Slukåsarna kan om man så vill också föras till den disparata grupp av former som är ett resultat av sluttningsprocesser, i detta fall arbetande under deglaciationen. Det är heller inte alldeles enkelt, att utan ingående undersökningar klart avskilja dem från andra kategorier, kanske i första hand dem som tidigare redovisats under rubriken "andra slag av moränryggar". Särskilt undersökningarna i Jämtland har uppenbarat sådana svårigheter. Den geomorfologiska karteringen har till full evidens demonstrerat att slukåsarna är synnerligen frekventa bildningar inom hela fjällkedjan. Redan begreppet kuperade glacifluviala former upplyser om utseendet och uppbyggnaden: en terräng av kullar, bestående av isälvsmateriai. Bildandet har ägt rum ovan, inne i och under isen, nära dess rand, under till sina detaljer svårutredda förhållanden; bl a har säkert själva avsmältningen av isen lett till en 31

stark destruktion av de ursprungligen deponerade formerna. I den internationella terminologin betecknas dessa bildningar vanligen som "kames", en term som dock även använts för andra företeelser och därför undvikits. De kuperade glacifluviala formerna uppträder gärna i anslutning till andra isälvsavlagri ngar, främst kanske deltan och terrasser. Några exempel härpå har tidigare lämnats. Man kan påträffa dem litet varstans i fjällen och de måste anses som relativt vanliga företeelser. Kullandskapen längs Könkämäälven tillhör de bäst utbildade. En variant av dessa former utgör de mäktiga kullandskapen på bladet 29 I Kebnekaise, dels på sydsidan av Harrijaure, dels vid Pårraskårsa, söder om Paittasjärvi. De har byggts upp av isälvar, rikt materialförande, som störtat ned för en sluttning mot en sammansjunkande istunga. Glacifluviala terrasser är former som bildats genom avsättning av isälvsmaterial mellan en istunga och en angränsande dalsida. De brukar luta svagt i samma riktning som den forna istungan. I internationell terminologi har de ofta betecknats som "Iateralterrasser", "kameterrasser" eller "ackumulationsterrasser". Hålformer är vanliga på dem, vittnesbörd om att avsättningen delvis skett på kvardröjande is; man talar om dem som dödishål och deras närvaro understryker den nära släktskapen med de "kuperade glacifluviala formerna". En succession glacifluviala terrasser - glacifluviala deltan ("fossila deltan") är vidare vanlig, med innebörden att en istunga, längs vilken terrasser avsatts, successivt smält undan och lämnat plats för en vattensamling, en större eller mindre issjö, i vilken deltat byggts upp. Exempel kan hämtas från de mäktiga Akkaterrasserna, som dock huvudsakligen är att betrakta som deltan (bl 29 H Sitasjaure; bild 24) och från nordsidan av Bunnerfjällen (bl 19 C Storlien; bild 25). Det s. k. Gröndalsdeltat (bl 19 D Are), en av de märkligare och mest storslagna isälvsavlagringar som vårt land över huvud har att uppvisa, kan uppfattas som en enda stor glacifluvial terrass, en lateralterrass. Den har dock inslag av delta och sandur. Till det som gör Gröndalsdeltat mest fascinerande hör de talrika dödishålen (Bild 26). De geomorfologiska kartornas "fossila deltan" utgör i större vattensam I i ngar avsatta i s älvsavlagringar: ofta i isdämda sjöar och då gärna på hög höjd över en dalbotten; därigenom framträder de på ett imposant sätt. De kan också ha avsatts i alltjämt existerande sjöar, i vilket fall påbyggnaden vanligen fortsatt, låt vara i långsammare takt, genom hela den postglaciala tiden fram till våra dagar. Morfologiskt består de som andra deltan av ett utåt svagt lutande deltaplan, som avslutas med en deltabrant med lutningar upp mot 30-35. För många av issjödeltana, inte minst de största, gäller att de avsatts i issjöar som successivt avtappats, fått sin vattenyta sänkt, allteftersom vattnet funnit nya avloppsvägar; därvid har trappstegsformade sviter av deltan byggts upp. Utmärkta exempel härpå utgör Pässisdeltat på sydsidan av Torne träsk, de varandra närbelägna Akka- och Kisuristerrasserna (bl 29 H Sitasjaure och 28 H Sarek), deltana ovanför Saltoluokta, små men lätt observerade av turisterna (bl 28 I Stora Sjöfallet), deltat framför Dromskåran, tyvärr sargat av anläggningar till turistväsendets fromma (bl 18 D Storsjön), deltana på nordsidan av Bunnerfjällen (bl 19 C Storlien). Som deltan med kontinuitet från isavsmältningstiden fram till våra dagar kan man uppfatta flertalet av våra stora nutidsdeltan; de kommer att beröras i ett senare sammanhang. En variant härav utgör de deltan, som för länge sedan i huvudsak fyllt igen de sjöar där de avlastats. Rapaure-deltat i centrala Sarek (bl 28 H Sarek) utgör ett genom Hambergs arbeten tidigt redovisat exempel, Änok-deltat norr om Kvikkjokk (bl 27 H Kvikkjokk) ett annat. När Mannerfelt (1945) beskrev den lilla Dörrsjösandurn i Oviksfjällen (Bild 27), så fäste han därmed uppmärksamheten på en terrängform, sandurn, som dessförinnan knappast varit identifierad som sådan; hans erfarenheter från Island, där sandurn är en för alla välbekant företeelse och särskilt i gångna tider erbjudit ett av de svåraste kommunikationshindren, var honom därvid naturligtvis till hjälp. Sandurn uppstår framför en iskant, där en isälv ofta under starkt hydrostatiskt tryck springer fram; en förutsättning är därvid att älven inte mynnar i en vattensamling, då som 32

nyss beskrivits i stället ett isälvsdelta byggs upp. Ett exempel på hur förbisedda sandurfälten tidigare var lämnar Pietsauresandurn nära Saltoluokta (bl 28 I Stora Sjöfallet). Den uppfattades nämligen som bottnen på en vid isavsmältningen existerande isdämd sjö; först vid mitten av 1950-talet blev dess rätta karaktär klarlagd (Hoppe & Liljequist 1956). Pietsauresandurn har avsatts i en trång fjälldal aven s. k. "braided stream"; flodfårornas flätade mönster framträder alltjämt som om de skapats i går. Isälvarnas fria pendlande har förh i ndrats av dalsidorna. Sandurfältet utgör därmed ett exempel på en dalsandur, den vanligaste varianten bland fjällens sandurfält. Den geomorfologiska karteringen har identifierat ett stort antal sandurfält, stora som små (Fig. 3). I vissa fall, när de ligger framför nu existerande glaciärer, kan uppbyggnaden alltjämt pågå. Det mest storslagna exemplet på detta erbjuder Pieskehauresandurn i Sulitelmafjällen (bl 28 G Sulitelma; bild 28). På samma kartblad förekommer också en recent dalsandur intill Stuor-Jervas. Utöver redan givna exempel på sandurfält må nämnas den storslagna och relativt fritt utbildade Sjisjkaapesandurn, beläget i ett stort glacifluvialt stråk (bl 29 J Kiruna), Tärnaåsandurn (bl 24 F Tärna) och Lunndörrssandurn (bl 18 D Storsjö), ett annat ovanligt vackert exempel på en dalsandur. Sandurn betecknas ibland som ett supraakvatiskt delta, till skillnad från det subakvatiska. När ytan av ett supraakvatiskt delta bl ir förhållandevis brant, överstigande 5 ii. 7, brukar man i nte längre tala om en sandur utan om en svämkäg/a, en alluvialkon. Det särklassigt vanligaste läget för sådana är där "hängande" bidalar mynnar i överfördjupade huvuddalar. Därmed hänger då samman, att svämkäglorna är särskilt vanliga och välutbildade i områden, där glacialerosionen - och därmed omformningen av ursprungligen fluviala dalar - varit betydande, dvs i de utpräglade högfjällsområdena. Rapadalen och andra större dalar isarek (bl 28 H Sarek) samt Ladtjovagge (Hoppe & Ekman 1964) och Vistasvagge i Kebnekaiseområdet (bl 29 I Kebnekaise och 30 I Abisko) uppvisar sålunda vackert utbildade svämkäglor i stort antal (Bild 29). En del av svämkäglorna är SAND UR FÄLT Fig. 3. Outwash plains ("sandur" plains) delvis recenta, nämligen när en materiaitransport alltjämt äger rum till dem från jöklar av i dag. Den stora svämkäglan vid den glaciärrika Tarfaladalens mynning (bl 29 I Kebnekaise) exemplifierar detta. De isdämda sjöarna Överallt där inlandsisen eller resterna efter den retirerade i motlut fanns tendensen till uppdämning av större eller mindre vattensamlingar, s k isdämda sjöar eller helt enkelt issjöar, på det sätt som vi är väl förtrogna med från nutida glaciärer; ett antal fall finns även i Sverige, t ex i Sarek. Spåren efter issjöarna är av flera slag: m 1 m horisontella strandlinjer ibland i sviter om kanske upp mot ett W-tal, 33

vittnesbörd om ett successivt sänkt vattenstånd; i issjöarna avsatta sediment, både i form av issjödeltan och som finkorniga issjösediment, täckande den forna sjöbottnen; slutligen issjöavloppen. Av dessa kategorier har deltana och issjöavloppen också berörts i tidigare sammanhang, under andra rubriker. Knappast några spår efter istiden är så spektakulära, har väckt sådan uppmärksamhet som issjöstrandlinjerna, ofta belägna högt upp på fjällsluttningarna och synliga som vågräta linjer på långa avstånd. De observerades som vi tidigare sett av Linne vid hans besök vid Grövelsjön under Dalaresan 1734: "såg man... huru åtskillige horizontelle ränder... ganska högt öfver vatnet voro ingrafna, hvilket folket sade varit formerat af sjövatnet, som så högt skolat gått straxt efter syndafloden" (Bi Id 30). Tidiga observatörer i Norge och Skottland hade uppfattat dem som gamla pilgrimsleder eller som verk av sagornas hjättar. Med istidsteorins genombrott i vårt land blev från 1880-talet sammanhangen klara; insatser av Svenonius och A. G. Högbom bör därvid särskilt framhållas. Det blev inledningen till mycket omfattande forskningsinsatser, till vad som tidigare karakteriserats som issjöepoken i svensk fjällforskn i ng. Dalgång efter dalgång längs hela fjällkedjan inventerades och storslagna rekonstruktioner av issjösystem såg dagens ljus. En höjdpunkt i denna verksamhet representerade den till 1910 års geologkongress i Stockholm framtagna sammanfattningen "Norra Sveriges issjöar" av Gavelin & Högbom. En liknande syn med stora issjöar i snart sagt varje daisystem återkommer exempelvis i en sammanställning av Halden från 1925. En viss rekyl kom med G. Lundqvists uppsats från 1942: "Var äro issjöarnas sediment?", där han fäste uppmärksamheten på att sådana sediment ofta var mycket sparsamt förekommande och att issjöarna ofta kanske bara var marginala företeelser mellan en dalsida och en i dalgången kvardröjande istunga. Riktigheten i detta förmodande har sedan dess i betydande utsträckning bekräftats; i alldeles särskild grad gäller detta för Norrbottensfjällen, där genom isens reträtt in mot högfjällen förutsättningarna för stora isuppdämningar mer eller mindre sak- nats (t ex Hoppe & Liljequist 1956, Holdar 1957). Bäst har issjöarna i Jämtlands län, i sen tid främst studerade av J. Lundqvist (1973 o a), stått sig, där de också har stöd av issjösediment över vidsträckta arealer. F ö må hänvisas till sammanställningar av G. Lundqvist (1961) och J. Lundqvist (1972). Den geomorfologiska karteringen har särskilt i vad avser issjöstrandlinjerna - vanligen lätt identifierbara på flygbilderna - lämnat betydande tillskott av ny kunskap. Samtidigt har det dock visat sig att emellanåt en del tidigare redovisade strandlinjer varken kunnat återfinnas på flygbilder eller i terrängen; det har redan nämnts att svagt lutande israndrännor i gångna tider ibland feltolkats, vilket är en av förklaringarna till den bristande samstämmigheten. Issjösedimenten är å andra sidan, särskilt när utbredningen och mäktigheten är ringa, ofta svåra att identifiera på flygbilderna och kräver omfattande fältkontroller. Där sådana sediment säkert kunnat iakttas, har de redovisats på kartorna; några större kunskapstillskott representerar dock icke denna redovisning. Ett närmare studium av issjöarnas många gånger svåråtkomliga karaktär har legat utanför ramen av projektet. Någon sammanställningskarta utvisande storleken för var och en av dem har naturligtvis heller icke varit möjlig. På praktiskt taget varje geomorfologiskt kartblad finns indikationer på issjöar, främst i form av issjöstrandlinjer och issjödeltan; något annat är med hänsyn till deras bildningsvillkor knappast heller att vänta. Det har icke ansetts särskilt angeläget att lämna en sammanfattande kartbild på issjöspåren, vilken skulle kunna bli missledande; därtill skulle en sådan stöta på betydande karttekniska svårigheter med hänsyn till den skala som kan komma i fråga. Det är emellertid uppenbart att indikationerna på de geomorfologiska kartorna kan bilda utgångspunkt för fortsatta issjöstudier. Torneträsk-issjöarna, där uppfattningarna tidigare svängt mellan Sjögrens (1909) föreställning om mycket stora vattenmassor dränerade genom Bardukanjon, och Holdars (1957) tanke närmast på relativt små marginala issjöar, kan något belysa möjligheterna därvidlag. I särskilda studier har Melander (1977, 1980) fört det 34

geomorfologiska karteringsarbetet vidare och klarlagt, att sanningen ligger någonstans mittemellan de båda föregångarnas uppfattningar om omfattningen av Torneissjöarna. Istidsförloppet I så gott som samtliga kartbladsbeskrivningar förekommer, ofta under särskilda rubriker, en diskussion om glaciationsförloppet, med tyngdpunkten i slutfasen av detta förlopp, deglaciationen, inom det berörda fjällavsnittet. En sådan framställning kan sägas bryta mot disposition och det väsentliga syftet, den geomorfologiska beskrivningen, men har sin motivering i nedisningarnas, inkl. den senaste deglaciationens, dominerande roll för formgestaltningen och den ger därigenom ytterligare underlag för naturvärdesbedömningen. Den bild av glaciationsförloppet som successivt vuxit fram bekräftar i huvudsak fors k ningsläget som det såg ut vid projektets igångsättande; situationen har emellertid kunnat exemplifieras och tydliggöras i en omfattning som i själva verket är mycket stor. Här skall endast huvuddragen - därtill i största korthet Iämnas. Fjällens glaciärnischer, med deras starka koncentration till de norrbottniska högfjällen, anger var de olika nedisningarna hade sina rötter. Landhöjningsskeendet, spridningen av flyttblock, rundhällsutformni ng och isräffelsuccessionen anger att under nedisningsmaximum, i varje fall det senaste, inlandsisens kulmination förflyttats till långt österut från fjällen. Slutfasen utspelas för de södra fjälltrakternas del i relativt östliga lägen - en förutsättning för uppkomsten av de stora issjöarna - medan i norr isen retirerade in mot högfjällsmassiven, som därför för en tid kom att framstå som lokala glaciationscentra; dominerande bland dessa var Sarek. Skillnaderna mellan slutskedet i söder och norr återspeglar väsentligen terrängens höjdförhållanden och glaciationsgränsens sänkning mot nordligare breddgrader, inte några grundläggande principskillnader av glaciologisk natur - som mycket av litteraturen i temat kan ge en föreställning om. För åtskilliga områden har den definitiva upplösningsfasen kunnat följas. BI a för Torneträskområdet och Sarek har t ex Melander kunnat visa hur det avsnörts långsmala men mäktiga istungor i de djupare dalgångarna. Soyez och U Ifstedt har å andra sidan demonstrerat hur glaciärer - ibland ändmoränbildande - parallellt kunnat existera i glaciärnischerna. Postglaciala former Den postglaciala tiden omfattar för de svenska fjällens vidkommande i runt tal 9.000 år, en i geomorfologiskt perspektiv kort tidsrymd. Likväl har ett brett spektrum av morfologiska processer spelat upp, många gånger med aktningsvärda konsekvenser. Den följande översikten över geomorfologiska objekt från postglacial tid följer i stort sett dispositionen i kartbladsbeskrivningarnas genomgångar. Det är klart att det finns svagheter i denna. Tidsavgränsningen bakåt i tiden erbjuder svårigheter; detta har tidigare demonstrerats för de glacifluviala/fluviala form komplexen. Indelningsgrunden är inte i alla hänseenden fullt logisk, vilket leder till att vissa objekt med lika rätt kan klassificeras under ett par rubriker; solifluktionsvalkarna under såväl sluttningsformer som frostmarksformer, palsarna under frostmarksformer och biogena former. Fluviala och lakustrina former De påtagligaste resultaten av den fluviala aktiviteten i postglacial tid utgör deltana. Som supraakvatiska sådana brukar sandurfälten betecknas. Här och var påträffar man sådana nedanför våra nutida glaciärer. Eftersom dessa är små och relativt inaktiva, är också de postglaciala sandurfälten det. Ofta uppträder de i anslutning till sandurfält från deglaciationsperioden och tillsammans kan de då bli ganska stora. Det förnämsta och tidigare åberopade exemplet ger sandurn vid nordändan av Pieskehaure (Bild 28), väsentligen uppbyggd av älvar från Sulitelma-glaciärerna. - Vanligare framför de nutida glaciärerna är emellertid svämkäg/orna, naturligt med tanke på den branta terrängen och de överfördjupade huvuddalarna. Också dessa har gärna anslut- 35

ning till företrädare från deglaciationstiden. Ett välkänt och tidigare omnämnt exempel utgör svämkäglan framför Tarfaladalens mynning i Ladtjovagge. De subakvatiska deltana, de som vanligen avses med beteckningen deltan, är ett långt viktigare inslag i fjälltrakternas landskapsbild. För människorna i de översta byarna och gårdarna under fjällranden spelade de i forna tider en viktig roll som slåttermarker; i våra dagar är de kända som älsklingstillhåll för de riktigt stora älgarna. - Deltana förekommer i stort antal efter hela fjällkedjan. De största och snabbast växande deltana förekommer framförallt i högfjällsområdena, där glaciärernas smältvattenäivar är särklassiga som materialleverantörer. Från Kebnekaise-området må hänvisas till deltana i Vistasvagges nedre del resp. i sjön Ladtjojaure; från Sarek och dess omgivningar till det prakfullaste och bäst studerade (Axelsson 1967) av dem alla, det i Laitaure, ca 10 km 2 stort (Bild 31); vidare till Rapaselet, en gång en sjö som helt fyllts igen av Rapaälvens se.diment; till det 6 km 2 stora Kvikkjokkdeltat, under en lång tidrymd studerat av Dahlskog och hans medarbetare (sammanfattning i bl 27 H Kvikkjokk), och det strax ovanför belägna och nästan lika stora Änokdeltat; slutligen till Låddejåkkås delta i Vastenjaure. Relativt stora deltan finns också längs de större vattendragen, längst i norr där Kummaeno mynnar i Könkämäälven, i Vindelådalen bl a vid Ammarnäs, i Umedalen vid Hemavan och i Storlaisan, vid Klimpfjäll, där Saxån mynnar i Kultsjön, ett delta starkt påverkat av vattenregleri ngarna. Hela 13 km 2 upptar slutligen Handölsdeltat i Annsjön; dess storlek hänger bl a samman med att Handölan och dess tillflöden rinner fram i en terräng med mäktiga och lätteroderade isälvssediment och att Annsjön är relativt grund. - Skalan på de geomorfologiska kartbladen har normalt inte medgett en redovisning av deltanas olika element: älvfåror och laguner, leveer och älvvallar. På många av de större deltana har emellertid själva deltafronten kunnat utläggas. I en studie över meanderproblemet som Hjulström publicerade 1942 ingick även en inventering av svenska meandersträckor, huvudsakligen baserad på den dåvarande topografiska kartan. Hjulström kunde på grundval av detta material dra bl a följande slutsatser: meanderbildningar förutsätter relativt svagt fall i vattendraget; den gynnas av om fallet avtar med tiden genom olika landhöjning; den gynnas vidare av om materiaitransporten är riklig; därmed sammanhänger att meandrar är mycket vanligare, där jordarten utgöres av sand och finkornigare sediment, än när den består av morän; meanderliknande lopp är av icke närmare utredd anledning förhållandevis vanliga, där vattendragen passerar myrmarker. A andra sidan är meanderbildning relativt sällsynt i de större floderna och i sjörika områden, i båda fallen en följd av relativt ringa materialtransport. Meandersträckorna ger genom de ständiga förändringarna i älvioppen, med erosion i yttersvängarna och pålagring i innersvängarna, älvgenombrotten och avsnornlngarna av "korvsjöar", en utomordentligt påtaglig demonstration av den geomorfologiska dynamiken, av hur landskapet lever (Bild 32). Deras betydelse för vetenskapen är också avsevärd, vilket belyses av Hjulströms just omnämnda studie. Skälen för att låta den geomorfologiska karteri ngen också omfatta meandersträckorna är därmed givna. På de geomorfologiska kartorna - dock ej kartan över nordvästra Dalarna - redovisas meandersträckorna med en särskild förtydligande symbol, som dock när det gäller de större vattendragen ansetts onödig. Det skall inte fördöljas att framställningen kan ha ofullständigheter och även brister i övrigt, främst genom att fältkontroller inte kunnat företas i tillräcklig omfattning. I fråga om de mindre vattendragen är dock kartorna innehållsrikare än Hjulströms översiktskarta, som till större delen var baserad på bristfälliga kartor i skala 1 :200.000. Praktiskt taget varje geomorfologiskt kartblad innehåller ett flertal meandersträckor (Bild 33). I fråga om de små vattendragen uppträder meandrarna - om det nu rör sig om äkta sådana - gärna i myrområden. De bäst utbildade och aktivaste meanderloppen finner man på de stora deltana, där de utgör ett av de väsentliga elementen: längs Kummaeno, i nedre delen av 36

Vistasvagge, ovanför Ladtjojaure, i Rapaselet och Laitauredeltat, Änok- och Kvikkjokkdeltana, vid Hemavan för att ta de kanske bästa exemplen. Detta uppträdande utgör en bekräftelse på vikten aven riklig materialtillgång, naturligtvis också av ett ringa fall. Flertalet av de kanjons - ofta betecknade som kursudalar -, som i så stort antal förekommer inom fjällen och där tillhör de mest omskrivna terrängobjekten, är huvudsakligen resultat av den glacifluviala erosionen under deglaciationen; detta gäller även om det alltjämt rinner vatten genom kanjonen. Det finns emellertid några större kanjons, där en fluvial erosion av betydande omfattning i postglacial tid framställts som möjlig, låt vara svår att bevisa. Dit hör den välbekanta Abiskokanjon. Andra exempel påträffas här och där i Sarek, där den mycket höga avrinningen och terrängens branthet skapar förutsättningar för intensiv erosion. - Spektakulära, även med hänsyn till effektiv demonstration av de geomorfologiska krafterna, är naturligtvis många av vattenfallen. De har redovisats på kartorna; däremot har de icke blivit föremål för någon ingående penetration i beskrivningarna och framförallt inte i utvärderi ngsavsn itten. Ett huvudskäl härti II har varit svårigheten, för att inte säga olämpligheten, att värdera dem endast från geomorfologiska utgångspunkter. Effekten av strandprocesserna kan naturligtvis iakttas överallt längs fjällsjöarna och framförallt, där sjöarna är relativt stora och därför ger en avsevärd strykiängd och där strandmaterialet är lätteroderat: framförallt isälvsavlagringarna och de recenta deltana men också myrarna, där de med någon mäktighet når ned till sjöarna, kommer därvid i fråga. Torneträsk exemplifierar på ett utmärkt sätt det sagda; där sjön nås av de stora glacifluviala stråken har det utvecklats fullt läroboksmässiga exempel på strandbildningar av olika slag, strandvallar, krumuddar osv (Bild 34). Råstojaure, Sitasjaure, Ännsjön ger andra exempel; på nordsidan av den sistnämnda uppträder f ö över en lång sträcka en 3 m hög erosionsbrant i myr. Där å andra sidan sjöar har klipp- eller moränstränder har omformningen av strandzonen varit av måttlig eller ringa omfattning. Virihaure och Vastenjaure ger exempel på detta. - Ett märkligt särfall utgör den 1905 katastrofavtappade sjön Arpujärvi (bl 32 J och K, 31 J och K), beskriven av bl a Ahlmann (1914). Den nuvarande sjön omges av alltjämt vegetationsfria strandlinjer på ett flertal nivåer (Bild 35). Karst Inom den svenska fjällkedjan förekommer flerstädes inslag av kalkberggrund. Denna utsätts på välkänt sätt för kemisk vittring, främst föranledd av kolsyran i luft och vatten. Härigenom uppkommer allehanda hålformer - för den delen också positiva former som stalaktiter och stalagmiter - sammanfattade under benämningen karst: slukhål där vattnet störtar in, trattliknande gropar, s k doliner, hela system av grottor, som skapats genom den underjordiska dräneringen, instörtningshål och -bäcken, etc. Mycket av fjällkedjans karstområden har varit kända tidigare; i icke ringa mån har vi att tacka landets speleologer för detta, som bedrivit en systematisk jakt efter nya grottor och också sökt kartera dem. Nytillskottet av information är därför härvidlag ganska ringa, vilket också förklaras av att karstformerna genom sina små di mensioner på markyta n är svåra att iaktta på flygbilder. En del av karstområdena är sedan länge välbekanta: kring västra delen av Torneträsk, där kilometerlånga grottor påträffats, vid Övre Ältsvattnet och på Artfjället, norr om Tärna (bl 25 E och 25 F) samt i den lilla Bjurälvens dalgång nära riksgränsen någon mil norr om Stora Blåsjön (bl 22 E). Sistnämnda lokal (Bild 36 och 37) torde vara den märkligaste av dem alla, i varje fall mest attraktiv, med doliner som kan bli många lo-tals meter i diameter, medan grottor såvitt hittills är känt spelar en mera underordnad roll, - Även från många andra håll i fjäll kedjan har grottor, karstens mest observerade i nslag, redovisats. Karstens i markytan framträdande former är rimligen i huvudsak av postglacial ålder. Särskilt för de längre grottorna har man däremot att räkna med en väsentligt längre bildningstid, som kanske omfattar stora delar av kvartärtiden. 37

Eoliska former Nära nog överallt i fjällen finner man vindens verkningar: naturligtvis främst i vad avser vegetationen, men även på de vegetationsfria ytorna, som kan vara barblåsta. Hos det lösa jordtäcket kan man t ex, särskilt om det rör sig om ett sediment, finna en anrikning av de grövre beståndsdelarna genom att finmaterialet blåst bort. De kala berghällarna visar emellanåt effekter av vindslipning, varvid väl vanligen de särskilt vid låga temperaturer mycket hårda snökristallerna varit det slipande mediet. Så långt rör det sig företrädesvis om mikroformer, som icke låter sig iakttas på flygbildsmaterialet och därför icke heller registrerats på de geomorfologiska kartorna. Endast i fjällkedjans allra nordligaste delar, i Könkämä- och Lainioälvarnas dalgångar, förekommer dynfält av större omfattning (Fig. 4, Bild 38). Främst torde detta vara ett resultat av rikedomen på glacifluviala avlagringar med lämpliga partikelstorlekar, förmodligen också av klimatet. Därutöver finns ett par mindre dynområden i Kirunatrakten; smärre ansatser till dynbildning kan iakttas litet varstans, t ex mellan Kaska Kaitumjaure och Harrejaure och vid Pietsaures sydöstända, nära Saltoluokta. Bergqvist (1981) har i en sen övers i kt över de svenska inlandsdynerna redovisat samma erfarenheter om dynernas förekomst i våra fjälltrakter (men saknar på sin översiktskarta några av fälten längst i norr). - Dynerna är i huvudsak fossila, förmodligen bildade kort tid efter deglaciationen, innan marken hunnit bli vegetationsbunden. De är tvärställda mot den under bildningstiden rådande vindriktningen, transversella och ofta utdragna ti II parabelform. Det uppstår lätt sår i dynernas vegetation, t ex genom rentramp, och dessa kan vidgas till stora deflationsytor; de nyssnämnda lokalerna vid Harrejaure och Pietsaure ger exempel härpå. På sådana bara ytor kan ny dynbildning initieras. Detta är t ex fallet vid det stora dynfältet vid Pulsujärvi söder om Lainioälven. Frostmarksformer (Karta 4) Terrängformer, som i större eller mindre omfattning har frosten att tacka för sin tillkomst, DYNOMRÅDEN 100 Fig. 4. Dune fields erbjuder som den följande framställningen visar ett rikt spektrum. Om flertalet av dem gäller att de i fråga om storlek ligger nära, ibland under gränsen för flygbildernas upplösningsförmåga och att registreringen av dem därför kan uppvisa luckor. Man kan heller icke bortse från att kartörernas behandling av dem kan uppvisa olikheter. Genom frostvittringen har i de högsta fjällpartierna berggrunden sprängts sönder i större eller mindre omfattning. Där terrängen är flack, ligger de lössprängda blocken in situ och bildar vad som brukar benämnas blockhav. På låga nivåer, där moränen har en hög blockhalt och där grundvattenytan ligger högt, har genom uppfrysning av blocken dessa samlats i markytan till blocksänkor, med diametrar upp mot något loo-tal m eller ibland ännu mer. De utgör en frekvent företeelse längs hela fjällkedjan. Det skall tilläggas att blockansamlingar kan komma till stånd även av andra skäl; moränen kan t ex ibland ha en blockhalt så att blocken täcker huvuddelen av ytan. Områden med hög blockhalt - och vanligen rör det sig därvid om stora block - har generellt markerats på kartorna (dock ej kartbladet över nordvästra Dalarna). Det har därvid emellanåt icke varit möjligt att differentiera mellan de olika slagen av blockanhopningar. Dock har Melander, 38

som tidigare företagit en specialstudie över möjligheten att identifiera blocksänkor på flygbilder, varit i stånd att särskilja dessa på sina kartor och även Borgström har ibland en särski Id beteckning för dem. Dessa separatredovisni ngar innebär en betydande - med tanke på att inventeringen baseras på flygbildstolkning i och för sig naturlig - förtätning men också utvidgning av den utbredningsbild som j. Lundqvist tidigare givit (1962). I fjällens sluttningar utgör solif/uktionen, jordflytni ngen, en normal företeelse. När tjälen går ur jorden, blir de ytliga lagren övermättade med vatten och börjar flyta nedåt. Detta bru kar förstärkas om underlaget alltjämt är tjälat och därigenom ger upphov till en glidyta. I områden med sammanhängande växttäcke uppstår härigenom s k solifluktionsvalkar, där fronten kan bli flera m hög och ofta är försedd med block (Bild 39). Om marken är i huvudsak fri från vegetation, kan likaledes valkar eller små terrasser, terracetter, uppstå; om sten- och blockhalten är relativt hög, bi Idas i stället stenströmmar. - Solifluktionsvalkar och stenströmmar ("strukturmark i lutande terräng") har båda urskiljts på de geomorfologiska kartbladen; de förra också på sammanställningskartan 4, medan stenströmmarna på den sistnämnda ingår i "strukturmarken". Solifluktionsvalkar är en vanlig företeelse längs hela fjällkedjan, alltså även i de i detta hänseende icke karterade nordvästra delarna av Dalarna. De är vanligare i de västliga fjällområdena än i de östligare, förmodligen ett resultat både av klimatet med högre nederbörd i väst och av jordartsförhållandena, med den högre finjordshalten inom de s k köliskiffrarnas område; förhållandet är välbekant sedan seklets tidiga år (se t ex j. Lundqvist 1962, s. 46 f). U Ifstedt u nderstryker i si na kartbladsbeskrivningar från de nordligare länen en koncentration till höjdlägen mellan 800 och 1.000 m; i jämtlands län höjs zonen något mot söder. Inventeringen ger knappast stöd för slutsatsen om preferens för vissa väderstreck. Stenströmmarna, ofta utgående från de plana fjällytornas strukturmark, är något av ett karakteristikum för de högre fjällområdenas sluttningar. I områden som Kebnekaise och Sarek är de därför en vanlig företeelse upp mot i varje fall 1.600-1.700 m höjd. Deras amplitud i höjdled är emellertid betydande; på de nordligaste bladen har stenströmmar registrerats ned mot 500-600 m ö h, och i de centrala jämtlandsfjällen, där stenströmmar dock är sparsamt förekommande, ned mot 800-900 m. j. Lundqvist (1962, s 53 f) ger liknande information. I den horisontella terrängen förekommer strukturmarken längs hela fjällkedjan, där jordarts- och naturligtvis också höjdförhållandena är lämpliga. Variationsbredden i dess utformning är betydande och har gett anledning till olika indelningar. En i Sverige ofta använd sådan, som åberopas i många av kartbladsbeskrivningarna, beaktar särskilt de skillnader som betingas av vegetation och blockhalt: om vegetationen är sammanhängande och riklig, uppträder strukturmarken som stengropar i blockrik mark, som jordtuvor i blockfattig; om vegetation i stället mer eller mindre saknas, uppträder i stället stenringar resp. jordrutor. Särski It torde det vara stenringarna, ibland utformade som polygoner, som tilldrar sig uppmärksamheten (Bild 40). - Det gäller om strukturmarken i sin helhet att den ligger nära, ibland t o m under flygbildernas upplösningsförmåga. Kartan 4 torde dock ge en i huvudsak korrekt bild av strukturmarkens, inklusive stenströmmarnas, utbredning. Vad som ovan sagts om stenströmmarnas utbredning gäller i stort också för den övriga stru ktu rmarken. En speciell form av strukturmark utgör de sedan länge välbekanta strandpolygonerna, förekommande mångenstädes efter stränderna, där jordarten är lämplig, med relativt gott om finjord. Ofta har de vid flygfotograferingstillfällena legat under vattenbrynet. Även när de ligger över vattenlinjen, är de emellertid svåridentifierbara, vilket är skälet till att de icke kunnat karteras. Förekomst av strandpolygoner omnämnes någon gång i kartbladsbeskrivningarna, men är långt frekventare än vad det sparsamma omnämnandet kan ge vid handen. Sedan Rapp och hans medarbetare 1962 först beskrev förekomsten av tundrapolygoner i de svenska fjällen, har sådana - inte minst 39

genom det geomorfologiska karteringsarbetetidentifierats på ett stort antal ställen (Fig. 5). De uppkommer genom att marken vid stark kyla drar ihop sig och därvid spricker sönder i ett mönster, där de vanligen 4-S-sidiga polygonerna bru kar ha en diameter av 10-40 m, d v s långt mer än den normala strukturmarkens polygoner. De ursprungliga sprickorna har efter hand fyllts igen och markeras nu av grunda rännor aven eller annan dm djup; i dem brukar det växa ris av olika slag, t ex dvärgbjörk och låga viden. Så vitt man vet bildas inte tundrapolygoner i vårt nuvarande klimat men kan eventuellt ha kommit till under 1800-talets senare hälft. - Också om dessa företeelser gäller att de kan vara svårupptäckta på flygbilderna; det är därför troligt att ytterligare lokaler kan komma att upptäckas i framtiden. Tundrapolygonerna är som vidstående kartbild ger vid handen helt koncentrerade till Norrbottensfjällen och de nordliga Västerbottensfjällen. Den tidigare uppfattningen att tundrapolygonerna framförallt uppträder på isälvsavlagringar, särskilt på de flacka issjödeltana och issjöterrasserna, har bekräftats. De är indikatorer på lokalklimat med relativ snöfattigdom - på grund av allmänt låg nederbörd och/eller hård blåst - och benägenhet för låga temperaturer på grund av dal lägen och lägen intill sjöar med länge kvardröjande is. De förnämsta lokalerna ligger på östsidan av Virihaure och Vastenjaure; det var också där de först upptäcktes (Bild 41). En mycket omskriven form av frostmarksföreteelser utgör palsarna, i myrarna uppträdande småkullar av torv med en kärna av is. Palsarna visar betydande variationer, kan bl a ha betydande minerogena inslag. I kartbladsbeskrivningarna talas om kupolpalsar, ända upp till 7 m höga torvkullar, där torven ofta är starkt uppsprucken och sönderfallet ibland har gått mycket långt, samt om palsflak och palsryggar, som mera sällan blir mer än meterhöga och ofta bildar mäktiga komplex. Denna differentiering har inte kunnat genomföras på kartorna. Palsarna uppträder huvudsakligen inom områden med låga temperaturer och tunt snötäcke; G. Lundqvist (1951) föreslår inom områden med en medel- TUNDRAPOLYGONER Fig. 5. Tundra polygons temperatur under _100 under 120 dagar. Torvens dåliga värmeledningsförmåga förhindrar isens avsmältning under den korta sommaren. - Palsarnas betydelse som klimatindikatorer - de är bl a ett uttryck för läget av zonen med den sporadiska permafrosten - gör att man vid olika tillfällen tidigare sökt kartera deras utbredning (t ex G. Lundqvist 1951, J. Lundqvist 1962). Huvuddragen av denna har därigenom kommit att bli känd tidigare. Den generaliserade utbredningskartan, Fig. 6, visar därför inga större skiljaktligheter mot tidigare utbredningsbilder; koncentrationen till de norra fjälltrakterna och särskilt deras östra delar innebär därför inget nytt. Däremot innebär de geomorfologiska kartbladen en mycket starkt förtätning av det tidigare kända mönstret. De praktfullaste palsarna uppträder längst i norr, med Taavavuoma som ett välkänt och välstuderat exempel (Wramner 1973); morfologiskt likvärdiga fall uppträder t ex längs Könkämäälven och nära Torneträsks östliga delar (Bild 42). Inom den kontinuerliga permafrostens område - t ex på Svalbard och Grönland, och i Sibiriens, Kanadas och Alaskas nordliga delarutgör pingos karakteristiska företeelser, kullar som kan bli flera lo-tal. m höga och som i likhet med palsarna har en kärna av is; bildningssättet är dock annorlunda. Rapp & Rudberg (1960) 40

PALSAR 1,0 2,0 30 40km Fig. 6. Palsa bogs har antytt möj I igheten av att en i Abisko-trakten (Rakka5Iako) belägen sjöfylld sänka, omgiven aven låg jordvall, skulle kunna vara resterna av en pingo och Melander har i beskrivningen till kartbladet 30 I Abisko meddelat förekomsten av liknande fall. Former bildade genom sluttningsprocesser (Karta 4) Särskilt i de brantare sluttningarna verkar en rad olika processer som ger upphov till såväl erosions- som ackumulationsformer. I stort kan man säga att flertalet av de exogena processerna kan observeras. Ofta inskränker man emellertid sluttningsprocesserna till att i huvudsak gälla de s k massrörelserna och utesluter med andra ord processer, som har att göra med det permanenta dräneri ngsmönstret, och vågorna. glaciärerna I vårt land har vi framförallt Anders Rapp och hans medarbetare (t ex 1960, 1981) att tacka för de mest omfattande studierna av sluttningsprocesserna och deras formvärld. Det är därför naturligt att vi i den geomorfologiska karteri ngen utgått från hans i ndel ni ngspri nciper. Fjällsluttningarnas svämkäglor har tidigare 41

behandlats som resultat av glacifluvial verksamhet. Solifluktionsvalkar och stenströmmar - utan tvekan utmärkta exempel på massrörelser i sluttningar - har vi tidigare och med lika rätt behandlat som effekter av frostens verksamhet. Åtskilliga andra "sluttningsformer" återstår emellertid att redovisa. Från bergsbranter - U-dalarnas sidor och glintlinjens överskjutningsstup ger utmärkta exempel härpå - sker ras av sten och block. Ofta koncentreras dessa ti II de särski It sprickgenomsatta partierna av bergväggarna, där då efterhand rasrännor uppstår (Bild 43). Ibland ger sig större enheter iväg som bergsskred. Lösbrutet material ansamlas vid foten av branterna till talus, som ofta bildar käglor med ytan i rasvinkel, 30-35 (Bild 44); nedanför skredärren uppträder skredtungor. Ett välkänt förhållande är att de större blocken studsar bort längre från bergsbranterna än de mindre. När rasmaterialet först hamnar på ett snöfält och sedan glider ner på detta, kan framför den egentliga talusen deponeras en protalusvall. Rasrännor och talus är vanliga företeelser nästan överallt i fjällen, varhelst bergsbranter förekommer. Ett välkänt exempel på rasrännor erbjuder Tarrekaise (bl 27 H Kvikkjokk), bl a uppmärksammat av Markgren (1964). I lågfjällen med blott sparsamt förekommande, icke särskilt höga branter är de mindre frekventa och när de förekommer föga imposanta. Bergsskred är relativt sällsynta. Det kanske mäktigaste av dem alla är skredet vid Viddja (bl 30 I Abisko), enligt Rapp (1960 s 119) omfattande 1-2 milj. m 3 ; det har gett upphov till en blocktunga av 500 m längd. Betydande storlek äger även ett skred vid Sitoätnos utlopp i Sitojaure (bl 28 I Stora Sjöfallet). En särställning intar de enorma blockackumulationerna i Kärkevagge, diskuterade av många (se t ex Holdar 1957 och Rapp 1960). Sannolikheten talar för att blockmassorna lösgjorts vid inlandsisens försvinnande, varvid blocken fallit ned på den sammansjunkande isen. - Protalusvallar har redovisats mycket sparsamt. Tämligen välbekant torde den vall vara, som ligger på sydsidan av Ladtjovagge, mitt emot Kebnekaise fjällstation (Bild 45). Rapp (1959) har fäst uppmärksamheten på de s k lavinblocktungorna i de svenska fjällen. De uppkommer genom att laviner, gärna med utgångspunkt i rasrännor, river med sig en myckenhet block och sten, som ligger kvar när snön smält bort (Bild 46). Lavinblocktungorna kommer att sträcka sig mycket längre ut på dalbottnen än talus. Rapp skiljer på ett par typer, varav den vanligaste har en asymmetrisk tvärprofil; den torde vara betingad aven ensidig snödrift. - Lavinblocktungorna utgör något av ett karakteristikum för högfjällen, och alldeles särskilt för amfibolitmassiven (Fig. 7). Särskilt praktfulla exempel påträffas i Abisko- och Kebnekaisefjällen; i Sarek är de något mindre frekventa. Kaskasavagge och Kuopervagge i Kebnekaise har dalsidor, som helt fått sin prägel av lavinblocktungor; detsamma gäller om Pastavagge isarek. Slamströmmar (eng. "mud flows") uppstår i branta sluttningar genom att vid häftiga regn vatten river med sig jord och stenblock och med detta bildar en grötliknande massa. Denna i sin tur gräver ut rännor av någon meters djup. Rännorna åtföljs på båda sidorna av låga ryggar, ett slags leveer. Det medförda materialet anhopas framför rännorna till flacka bildningar. Ett vanligt förekomstställe för slamströmmarna utgör svämkäglorna (Bild 47). Slamströmmarna förekommer över hela fjällkedjan, där materialtillgången så medger. Vanligast är de inom högfjällsområdena, men även i lågfjällen påträffas de flerstädes. I sluttningar med mäktiga anhopningar av finkorniga jordarter, exempelvis issjösediment, uppträder raviner; utmärkande för dem är deras V-formade tvärprofiler. Ofta saknar de vegetation, vilket vittnar om alltjämt pågående aktivitet. En del kan bli mycket djupa; en av J. Lundqvist (1969 a, s 281) beskriven ravin vid Åre har 50 m höga väggar i moränlera. - Raviner uppträder efter hela fjällkedjan (Fig. 8). Välbekanta exempel finns i sluttningarna söder om Stora Sjöfallet, väster om Njunjes i Tarradalen (bl 27 H Kvikkjokk) och ovanför Kittelfjälls turiststation (bl 23 F Fatmomakke; bild 48), de senare även beskrivna av Rudberg (1950). Större jordskred är sällsynta. Det av Rudberg (1950) beskrivna skredet vid Ajaure (bl 24 F Tärna), som inträffade 1947 och utlöstes av 42

LAVINBLOCKTUNGOR 100 200km! Fig. 7. Avalanche boulder tongues häftiga regn, är enligt Rapp (skriftlig information) i modern terminologi en slamström. En sammanställning av i detta avsnitt redovisade former föreligger i karta 4 (nordvästra delarna av Dalarna ingår ej). Den understryker den mycket höga frekvensen i de norrbottniska högfjällen men samtidigt att massrörelser uppträder överallt i våra fjäll. Biogena former De biogena formerna ligger i huvudsak utanför målsättningen för det geomorfologiska karteringsarbetet. Myrarna finns redovisade på kartbladen (dock ej Dalakartan och 3 ytterligare blad), varvid vanligen den topografiska kartans bild utnyttjats; dock har emellanåt vissa justeringar av denna företagits. Någon differentiering av myrtyperna har icke företagits; dock har palsmyrarna - i sin egenskap av frostmarksformer - urskiljts. De har behandlats i tidigare sammanhang. Vid enstaka tillfällen Fig. 8. Gullies (in deposits) har därutöver påpekanden gjorts om morfologiskt mera påfallande företeelser knutna till de biogena formerna. Antropagena former På de geomorfologiska kartorna har olika slag av mänskliga ingrepp i naturen registrerats: vägar och järnvägar, kraftverksdammar, gruvhål, större grus- och jordtag, tippar av sprängsten etc. Den alldeles övervägande delen av dessa har tillkommit under vårt eget sekel och ger om man anlägger ett längre tidsperspektiven klar föreställning om det tryck som fjällnaturen i modern tid är utsatt för. 43

Naturvärdesbedömning Den relativt uttömmande karteri ngen av fjällens terrängformer - i första hand mellanformerna - har utgjort det grundläggande ledet i projektarbetet. En förutsättning för att det mycket omfattande material som blivit resultatet av detta arbete skall kunna utnyttjas inom den fysiska planeringen är att en bedömning av terrängformernas naturvetenskapliga värde kommer till stånd, så långt möjl igt presenterad i lättillgänglig form. Tills för några årtionden sedan skedde värderingen uteslutande i verbal form, med termer som exempelvis" omistl ig". U nder senare tid har emellertid åtskilliga ansträngningar gjorts att ge värderingen en siffermässig form och därmed nå fram till en bättre jämförbarhet mellan olika objekt. Tidiga sådana försök till poängsättni ng utfördes av Eri ksson & Ingmar (1958) i samband med grusinventering och av Beskow & Rasmusson (1959) med avseende på norrlandsälvarna. Mera nyanserade poängvärderingar har företagits av Hoppe i en värdegradering av de fyra outbyggda stora norrlandsälvarna (1969 b), av Sundborg (1973) och Rudberg & Sundborg (1975), likaledes i samband med älvvärderingar, och slutligen inom ramen för detta projekt. Vid de mera detaljerade värderingarna har en rad olika parametrar beaktats. I materiairedovisningen till förarbetena för en översiktlig fysisk riksplanering (1969) redovisades sålunda en lång rad olika värderingskriterier: frekvens, representativitet, prägel av nyckelobjekt, förändring (möjliggörande studiet av utveck I i ngsprocesser), ursprungl ighet, del i större sammanhang, karaktär av demonstrationsobjekt, övriga faktorer såsom känslighet för slitage, tillgänglighet, samordningsmöjligheter med andra företeelser. I Råd och anvisningar för "översiktlig naturinventering och naturvårdsplanering" från naturvårdsverket 1975 anges följande parametrar vara de väsentliga vid bedömningen: raritet, representativitet, betydelse som genbank, orördhet, mångsidighet, funktion, förutsättningar för bibehållande av värde, forskningsinsats, utnyttjande som studieobjekt; naturligtvis icke alla aktuella i geomorfologiska sammanhang. - Varje parameter i sådana system kan lämpligen åsättas ett poängtal enligt en mer eller mindre differentierad skala, varefter en hopsummering av dessa tal kan företas. Värderingsarbetet för de olika geomorfologiska kartbladen har varit uppdelat i två etapper: en första, där de enstaka objekten värderas - och med objekt avses då inte bara varje enskild företeelse, en smältvattenränna, en drumlin, en rogenmoränrygg, en pals, utan i förekommande fall grupper av intilliggande företeelser av samma slag, en svit av rännor, ett drumlins- respektive rogenmoränlandskap, en palsmyr; och en andra, där avsikten varit att söka urskilja och avgränsa större områden med ett rikare innehåll av olika geomorfologi ska objekt. Soyez talar i sin beskrivning till kartbladen 23 E och F om en "objektklassificeringen" överordnad "klassificering av områden", där de olika arealernas "totalvärde" är redovisat. Den senare etappen tar då bl a sikte på vad som i de ovan åberopade förarbetena från 1969 för en översiktlig fysisk riksplanering benämndes "samordningsmöjligheter med andra företeelser", och på vad som i de likaledes ovan citerade råden och anvisningarna från naturvårdsverket 1975 betecknades som "mångsidighet". I beskrivningen till den geomorfologiska kartan över nordvästra Dalarna, där det uttryckligt talas om "försök till värdering" har ännu inte etapp 2 införts i värderi ngsarbetet; ett "utkast ti II naturgeografisk regionindelning" tjänar dock delvis ett liknande syfte. Principerna för objektvärderingarna angavs i en uppsats av Ulfstedt-Melander 1974. 44

Huvudkriterierna är där - på samma sätt som för den tidigare publicerade karterade nordvästdelen av Dalarna - tre: sällsynthet (raritet, frekvens), utformning (representativitet) och forskningsintresse (nyckelställning). I fråga om utformni ng har beaktats såväl den för objektet typiska formen som den som på ett "speciellt" sätt avviker därifrån. Vad gäller forskningsintresset har även beaktats om objektet varit föremål för tidigare forskningsinsatser. För var och en av dessa parametrar har poängsättning företagits. Skalorna har emellertid varit olika för dem; framförallt har det ansetts rimligt att ge sällsyntheten en speciell tyngd. Poängtalen för de olika objekten har sedan summerats och objekten med utgångspunkt i summorna indelats i fyra olika klasser, med klass-l-objekten som de förnämsta, varande av riksintresse. Klass-Il-objekten har angivits vara av regionalt intresse - varvid en region angivits ha en omfattning av 10.00-20.000 km 2 - och klass-iiiobjekten vara av lokalt intresse - inom ett område av 2.000-3.000 km 2. Denna indelning ansl uter nära ti II naturvårdsverkets i ndeln i ng av objekt i tre klasser (riks-, läns- och lokalintresse) men har modifierats med tanke på norrlands länens betydande dimensioner. Det är ofrånkomligt att en naturvärdering kommer att bli mer eller mindre subjektiv. Så som den utformats för projektet har den emellertid klart objektiva inslag. Sällsyntheten, frekvensen, låter sig sålunda tämligen väl bedömas och också utformningen kan värderas relativt objektivt. Särskilt blir detta fallet om något slags mätförfarande kan tillämpas; så har dock endast i undantagsfall här varit möjligt. Forskningsintresset kan erbjuda väsentligt större svårigheter att korrekt redovisa och kan tänkas återspegla bedömarens egen intresseinriktning eller aktuella prioriteringar inom forskni ngen vid tiden för bedömni ngen. - Det kan naturligtvis också ifrågasättas om inte antalet bedömningskriterier borde ha varit fler. I hög grad önskvärt hade det varit med en värdering av känsligheten mot ingrepp, men detta strandar redan på att arten av ingreppen icke kan vara känd och att de kan variera mellan helt landskapsomformande insatser - som vid större kraftverksbyggen - till småföreteelser, typ t ex ett mindre jordtag i morän. Kanske än mer kritisk kan man ställa sig till formerna för poängsättning av de olika parametrarna, det utseende som skalan givits och därmed bl a om ett viktningsförfarande är riktigt. Om subjektiviteten i bedömningen sålunda öppet måste vidgås och därtill är uppe[lbar för varje uppmärksam läsare, antingen han själv sysslat med bedömningar eller ej, så måste det å andra sidan understrykas att den ofta fylliga presentationen av de värdefullare objekten och redovisningen av poängsättningsförloppet ger underlag för fortsatta överväganden och underlättar eventuella omprioriteringar. Under projektets tidigare år saknades i betydande utsträckning det vidare perspektivet. Det är naturligt i fråga om graden av sällsynthet men det gäller också om de andra bedömningskriterierna. För att något exemplifiera det sagda kan det konstateras att det under projektets gång dykt upp helt nya slag av terrängformer, där de först iakttagna fallen bedömdes som helt unika men vilka senare visat sig förekomma i ett flertal exemplar. Ar 1972 beskrevs sålunda för första gången vad som kom att betecknas som "moränrygg av komplext ursprung i anslutning till bergssida" (Ulfstedt 1978 o a); i efterhand har sådana visat sig förekomma på åtskilliga ställen. Andra terrängformer var tidigare kända men uppfattades inledningsvis som ytterligt sparsamt förekommande; totalinventeringen kan ha lett till en modifiering av denna uppfattning. Exempel härvidlag utgör tundrapolygonerna och den drumliniserade rogenmoränen. De olika kartörernas med tiden stigande erfarenheter kan också tänkas ha påverkat bedömni ngarna. Mot bakgrunden av vad som nu anförts har det ansetts angeläget att inför avslutningen av projektet inte bara ge en sammanfattning, kartografiskt och tabellariskt, av de värdefullaste objekten utan även företa en översyn av värderingarna. Denna genomgång - för vilken underlag också erhölls under en helikopterfärd företagen av Hoppe, U Ifstedt och Claes Grundsten till ett mycket stort antal av de förnämsta objekten 17-21 augusti 1981 - har inskränkts till sådana objekt som anses böra höra hemma inom klasserna I och II och har 45

medfört en viss reduktion; detta utesluter dock inte att i några fall en höjning av klasstillhörigheten förekommit. Den begränsade genomgången innebär självklart inte att inte också klass-i I l-objekten bör beaktas vid utnyttjandet av de geomorfologiska kartorna i planeringsarbetet. För att underlätta utnyttjandet av kartan över klass-i- och II-objekten redovisas dessa kartbladsvis i efterföljande tabell, med början i norr och västerifrån (även för varje särskilt kartblad). Översikt över geomorfologiska klass 1- och II-objekt inom karterade delar av den svenska fjällkedjan. Karta 5. För närmare beskrivning hänvisas till respektive kartbladsbeskrivning. Kartblad Klass Objektets läge, Objektslag r benämning j TRERIKSRÖSET Kummaenos dalgång Rullstensås 32 K KUMMA VUOPIO Arpujärvi Strandlinjesystem och sandur 31 j RÄSTOjAURE I Taavavuoma Palsmyrar 31 K NAIMAKKA II Kiellijärvi Kuperade glacifluviala avlagringar II Pitkajärvi Strukturmark II Ö om Råstojaure Moränryggar (" ri ng ridges") II Lammasvaara Kuperade glacifluviala avlagringar Lammasvaara Glacifluviala rännor Kuolpanåive Glacifluviala rännor S om Råstojaure Rullstensås Virkkujoki Sandur Lai nioälven-pu Isu järvi Rullstensås Vuokkasenvaara Sandur Lainioälven Dynfält NV om Tsåktso Sandur Pulsujärvi Dynfält Vom Tsåktso Pärvie-förkastni ngen r 31 VADVETjÄKKA terrasser H RIKSGRÄNSEN (ö) Kärkevagge jätteblock-ackumulation, 30 I ABISKO andra sluttningsformer 31 H REURIVARE Pässisjåkka Delta, glacifluviala Tjuonavagge Trågdal (" Lapporten") Kaisepakte Glacifluviala rännor Viddja Bergsskred Lävasjåkka Ändmoräner II Pålnoluokta Glacifluviala erosionsföreteelser Lu II i hatjårro Karst, i n kl. grottor Pålnoluokta Issjöstrandlinjer Rakkaslako Pingo (?) Kåppasjåkka Karst, inkl. grottor Abisko Kanjon Pallenjåkka-N issu njåkka Glacifluviala rännor Kårsajökel n Ändmorän 46

Kartblad Klass Objektets läge, Objektslag benämning II Tjåmuhas Lavinblocktungor II Lulep Välivare Moränrygg av komplext ursprung, i anslutning till bergssida 30 j RENSjÖN Korttovaara Issjöstrandlinjer Nakervare Moränrygg av komplext ursprung, i anslutning till bergssida II Tidnopakte Glacifluviala rännor II Tidnopakte Slukåsar II Kiepmasluokta Issjöstrandlinjer II Råvvåive Issjöstrandlinjer II Kaisenjarka Issjöstrandlinjer II Sarvajåkka Kanjon II Räskavare Blockdelta II Råppe Glacifluviala rännor, korsande II Lulep Vuolusjaure Blockdelta r9g STIPOK Sälka Blockglaciär 29 H SITASjAURE Stipokjaure Drumlins 30 H RIKSGRÄNSEN (v) Vom Akka Glacifluviala terrasser II Skåddåive Issjöstrandlinjer II Perka Issjöstrandlinjer 29 I KEBNEKAISE Isfallsglaciären Fluted moraine innanför ändmoräner Tjeurajåkka Svämkägla Savopakte-Larki mtjåkka Glacifluviala rännor -Paltatjåkka Pårraskårsa Glacifluvial ackumulation framför kanjon Harrejaure Glacifluvial ackumulation Harrejaure Glacifluviala rännor II Vaktpostglaciären Ändmorän II Kaskasavagges mynning Ändmoräner II Tarfalaglaciären Ändmorän II Kebnekaise Glacial morfologi (glaciärnischer, trågdalar) II Kuopervagge Lavinblocktungor II Vistasjåkka Delta, med meanderlopp II Ladtjojaure Delta II Kaska Kaitumjaure Tundrapolygoner II Tjickomjaure Delta II Harrejaure Palsmyr 29 j KIRUNA Ö om Kamastjärro Sandur II F au ratjåkka-sal votj å kka Förkastning II N om Holmajärvi Rullstensåskomplex II Matjäksa Moränrygg av komplext ursprung, i anslutning till bergssida II Vahåive Glacifluvial ränna II Autjelalva Glacifluviala rännor II Råvvåive Glacifluvial ränna 47

Kartblad Klass Objektets läge, Objektslag benämning 28 G VIRIHAURE I Pållaurjåkkå Tundrapolygoner II Miellätno Glacifluvial ackumulation II Kåbtåluokta Tundrapolygoner II Stalovagge Glacifluvialt komplex 28 H SAREK Sarekmassivet Glacial morfologi (glaciärnischer, trågdalar) Äpar-Skårki Glacial morfologi (glaciärnischer, trågdalar) Rapaselet Delta, med meandrar II Kisuris Glacifluviala terrasser II Vom Akka Glacifluvial erosionsränna II Sjnjuftjutis Slukåsar Kisuris Tundrapolygoner Kisuris Bergsskred Kaska Sarekjekna Ändmoräner Mikkaglaciären Ändmoräner Äpar Karst, inkl. grottor Alkatj Glacifluviala terrasser Ritajekna Ändmoräner av årsmoräntyp Obs! Ny lokal 28 I ST. SJÖFALLET N om Langas Pärvie-förkastn ingen Pietsaure Sandur Laitaure Delta II juobmotjåkkå Glacifluviala erosionsrännor II juovvapåkvaratj Glacifluvial kanjon med blockdelta II Ahutjkårså Glacifluvial kanjon med ackumulationer II Puollamtjåkkå Issjöstrandli njer II Sitoätno Blockskred II Tjengaljåkkå Kuperade glacifluviala ackumulationer 27 G SULlTELMA N om Pieskehaure Sandur II Varvekjåkkå Glacifluviala ackumulationer II N om Kaskaure Storblockiga glacifluviala ackumulationer II N om Kaskaure Blockdelta II Stuor-jervas Sandur II jurunjaure Issjöstrandlinjer, delta II Vom Grattastjåkkå Tundrapolygoner 27 H KVIKKjOKK Änok Delta Kvikkjokk Delta Stuor-jerta Glacifluviala erosionsrännor Tarrekaise Rasrännor Tarrekaise Ändmoräner Kuoddujaure Blockdelta Peuraure Delta Parka Rullstensås F NASAFjÄLL II S om Graddastjåkkå Glacifluviala erosionsrännor e6 26 G PIELjEKAISE Il S om Graddastjåkkå Sandur II Smuolevagge Issjöstrandi injer 48

Kartblad Klass Objektets läge, Objektslag benämning " Laisälvens dalgång Rullstensås I raft Delta II N om Båssjosjaure- Issjöstrandi i njer N Tjålmejaure E G RÄSVATTN ET Laiva Palsar e5 25 F UMFORS Tärnasjön Rogenmorän Övre Ältsvattnet Karst, inkl. grottor Ammarfjället Glacifluviala ackumulationer Mieseken Karst Tärnasjön Issjöstrandlinjer Sotbäcken Karst, inkl. grottor Måskosjaure Moränryggar Syterskalet Trågdal Vallentjakke Moränrygg av komplext ursprung, i anslutning till bergssida Hemavan Delta Vom Tärnaån Glacifluviala erosionsrännor " 25 G AMMAR NÄS Laddevardo Moränrygg av komplext ursprung, i anslutning till bergssida E JOESJÖ e4 24 F TÄRNA {23 Stubebakte Moränrygg av komplext ursprung, i anslutning till bergssida Båssjosjaure Issjöstrandi i njer Aitenjas Moränrygg av komplext ursprung, i anslutning till " bergssida Diellekjåkkå Glacifluviala erosionsrännor Ammarnäs Glacifluviala kullar Gautsträsk Delta " Guonger Moränrygg av komplext ursprung, i anslutning till bergssida Tärnaån Sandur Ajaure Skred " E SIPMEKE Kittelfjäll Raviner 23 F FATMOMAKKE Bråntso Ändmorän Grantonskalet Delta Avasjön Delta Remdalen Rullstensås Ransarådalen Issjöstrandlinjer Ö Fjällfjället Ändmorän V Marsfjället Kanjon Ö Marsfjället Glacifluviala ackumulationer Klimpfjäll Delta Autjojukke Rogenmorän {22 E FROSTVIKEN Bjurälven Karst, i n kl. grottor 23 E SIPMEKE 21 E HÄKAFOT Hällingsån Kanjon 49

Kartblad Klass Objektets läge, Objektslag benämning C SKALSTUGAN Dörrshöjden Drumlins ro20 D KOLAsEN II Björkede Delta 21 D JÄVSjÖHATTEN II Slätnatjakke Moränryggar II V om Kodalshöjden Kanjon II Medstugan Rullstensås 19 C STORLlEN N om Bunnerfjället Glacifluviala terrasser I N om Bunnersjön Moränryggar II S om Gevsjön, "Indals- Rullstensås älvsåsen" Handöl Delta N Kyrkstensskaftet Raviner N om Hårdeggen Glacifluvial terrass Handölans dalgång Glacifluviala terrasser Ö om N Kyrkstensskaftet Kanjon Storulvåns dalgång Glacifluvial ackumulation Ö om Bunnerstöten Raviner V om Laptentjakke Glacifluvial terrass Tjallingen Rullstensås Ö om Fiskåhöjden Glacifluviala erosionsrännor Vom Tjallingklumpen Glacifluviala erosionsrännor 19 D ARE Gröndalen Glacifluvialt ackumulationskomplex II Are Ravin II Rekhuvudet Skred II S om Håckerströmmen Glacifluviala ackumulationer 18 C SYLARNA II Sylälvsdalen Glacifluviala erosionsrännor II Ö om Härjångsåsen Bergsskred II Helagsglaciären Ändmoräner II Flatruet Glacifluviala erosionsrännor II Flatruet Delta II Ö om Högfjället Rogenmorän 18 D STORSjÖ Drommen Kanjon II Drommen Delta II Lunndörren Sandur II Dörrsjöarna Sandur II Storådörren Lavinblocktungor II Vom Hundshögen Glacifluviala erosionsrännor II Dörrsjöarna Rullstensåsar II Vom Mossaiassfjället Moränrygg av komplext ursprung, i anslutning till bergssida II S om Storsjön Issjöstrandlinjer II S om Flåsjön Issjöstrandlinjer 17 C FUNÄSDALEN Myskelsjön Rogenmorän N om Rogen Rogenmorän II Anderssjötjälen Rogenmorän II N om Funäsdalen Meandrar II Gråstöten Moränrygg av komplext ursprung, i anslutning till bergssida II Övre Muggsjön Moränryggar 50

Kartblad Klass Objektets läge, Objektslag benämning JJ S om Brattriet Rullstensås JJ Slagusjön Moränryggar II Vom Fjätsjöriet Delta JJ V om Fjätsjöriet Moränryggar NORDVÄSTRA DALARNA Grövelsjön Jssjöstrandlinjer Fjätervåla Slukåsar Fulufjället Glacifluviala erosionsrännor Transtrandsfjällen Glacifluviala erosionsrännor Ö om Vanån Drumlins Tabellen upptar sammanlagt 51 klass-j-objekt och 157 klass-j J-objekt. Mer än hälften av vardera kategorien är belägen inom Norrbottens län, det län som inte bara är det största utan också hyser de stora högfjällsmassiven och därtill har ett hårdare klimat. Identifiering och avgränsning av större områden med rikt geomorfologiskt innehåll. Karta 5. Den andra etappen av naturvärdesbedömningen har utgjorts av försök att utpeka och avgränsa större områden, där det geomorfologiska innehållet är ovanligt rikt och/eller det mellan de olika geomorfologiska objekten finns ett betydelsefullt genetiskt samband. Detta kan då öka det naturvetenskapliga värdet eller, som det uttryckts i en av kartbladsbeskrivningarna: "helhetens värde måste bedömas som betydligt högre än det sammanlagda värdet av dess isolerade element". Det väsentliga syftet med dessa försök är att ge samhällsplanerarna underlag för större, samlade grepp. Denna andra etapp har inneburit ett urskiljande av klass 1-, klass 11- och klass III-områden. De subjektiva inslagen är naturligt större än i den första etappen med dess urskiljande av de enstaka objekten; en jämförelse mellan de olika kartbladsbeskrivningarna torde klarlägga bl a därav föranledda brister i fråga om konsekvens. Likväl torde denna etapp innebära värdefulla anvisningar för den fysiska planeringen. I sammanställningskartan 5 och i efterföljande tabellariska översikt har endast klass I-områdena redovisats, dvs sådana områden där det ansetts att skyddsåtgärder i första hand bör övervägas. Kartan visar att talrika klass 1- och klass II-objekt faller utanför klass l-områdena, vilket naturligtvis inte innebär någon reduktion av objektens naturvetenskapliga värde, endast att areal mässigt starkt begränsade i nsatser där kan vara tillräckliga. Några exempel på sådana isolerade högklassiga objekt må till förtydligande lämnas: Kärkevagge med sina sluttningsprocesser och -former (kartblad 30 H och I, 31 H och I); blockglaciären vid Sälka (kartblad 29 G och H, 30 H); ändmoränen vid Bråntso (kartblad 23 E och F); slukåsarna på Fjätervåla (kartan över nv Dalarna). Sammanställningskartans klass l-områden visar framförallt långtgående överensstämmelse med kartbladsbeskrivningarnas, men där finns också talrika avvikelser; ett uttryck för de erfarenheter som efterhand vunnits och som möjliggjort en mera samlad bedömning. Gränsdragningen har många gånger erbjudit svårigheter; det kan kanske också ibland ifrågasättas, om det inte varit lämpligt uppdela områden, som på kartan bi Idar starkt oregelbundna figurer. I den efterföljande översikten är beskrivningarna av de olika områdena mycket summariska och i fråga om de olika objekten långtifrån uttömmande; de vill endast peka på de värdefullaste formelementen och viktigaste sammanhangen. Benämningarna på områdena är valda för att underlätta lokaliseringen och är ingalunda invändningsfria. 51

Större områden med ett rikt innehåll av geomorfologiska objekt: klass I-områden Kummaeno-Naimakka-Pulsujärvi (kartblad 32 J och K, 31 J och K) Detta stora och yttersta värdefulla område, som eventuellt kunde utvidgas till att omfatta även Pältsas fjällmassiv, sträcker sig från Kummaenos källflöden längs dess dalgång till Könkämäälven och omfattar därefter en bred zon på sydsidan av sistnämnda älv ända till kartbladsgränsen i öster. Zonen når söderut fram till, delvis även över Råstoätno-Lainioälven. Området är i högsta grad präglat av glacifluvial aktivitet, med stora stråk av erosionsrännor såväl som ri kt differentierade, mycket mäktiga avlagringar: rullstensåsar, sandurfält, deltan, terrasser, kulliga landskap, därtill stora ytor med finkorniga issjösediment. En av förutsättningarna för denna rikedom på glacifluviala bildningar har varit att smältvattenflödena gått på tvären av terrängens mera generella lutning. Även den postglaciala utvecklingen har gett upphov till en ovanlig mängd välutbildade former: deltan och meanderlopp, dynområden - samtliga med de glacifluviala avlagringarna som utgångspunkt -, vårt lands kanske förnämsta palsmyrar. Den katastrof tappade Arpujärvi tillhör de otvivelaktiga dyrgriparna. Råstojaure-Tsåktso-Vuoskojaure (Kartblad 32 J och K, 31 J och K, 30 J) I detta långsmala område interagerar den välutbildade Pärvieförkastningen med ett stråk av rikt differentierade isälvsavlagringar, även med drumlins. Sydsidan av Torneträsk (kartblad 30 H och I, 31 H och I samt 30 J) Området runt Torneträsk uppvisar i sin helhet en rikedom på värdefulla geomorfologiska objekt. Som värdefullast - vid sidan av den isolerade Kärkevagge - och därför ett klass l-område; har betraktats en zon på sjöns sydsida, som i n n efatta r det stora terrass-systemet längs Pässisjåkka, isrand rännorna på Kaisepakte, issjöstrandlinjer flerstädes; allt utomordentligt välutbildade företeelser, som tiiisam- mans ger en förträfflig demonstration av deglaciationen inom ett av våra klassiska områden för studium av glacialhistorien. Kebnekaise-ladtjovagge (kartblad 29 I) Området omfattar de centrala delarna av det ena av våra båda högsta fjällmassiv och den anslutande mäktiga dalgången Ladtjovagge. Högfjället har i utomordentligt välutbildat skick den glaciala skulpturens huvuddrag: glaciärnischer och trågdalar. Rester av det preglaciala landskapet finns emellertid bevarade. De talrika glaciärerna har framför sina fronter änd- och sidomoräner samt många gånger fält med "fluted morai ne". Sluttni ngsprocesserna är överallt mycket aktiva. Ladtjovagge och denna dals fortsättni ng mot Paittasjärvi har på sina sidor storartade serier av isrand rännor; där bidalar mynnar stora svämkäglor och i dalbottnen deltan, stadda i fortsatt utbyggnad. Stipok (kartblad 29 G och H, 30 H) Området, beläget väster om Akkajaure, omfattar ett relativt vidsträckt område, innefattande flera osedvanligt välutvecklade drumlinsfält. Kaitumjaure-langas-Sitojaure (kartblad 29 I, 28 I) I detta långsmala område på tvärs av dräneri ngsri ktni ngen bi Idar Pärvieförkastningen något aven ryggrad. De glacifluviala företeelserna är rikt differentierade och synnerligen välutbildade. De omfattar djupt i berget nedskurna kanjons ("kursudalar"), genomskärande bergribborna, enorma stråk av israndrännor, rullstensåsar, sandurfält, deltan. Issjöstrandlinjer belyser ytterligare deglaciationsförloppet. Förekomsten på några ställen av palsar och tundrapolygoner ger anvisning om snöfattigdom och låga temperaturer. Råvvåive-Sjisjkaape (kartblad 29 J) Stora glacifluviala stråk, som österut löper mot Torneälven, Kalixälven och Kaitumälven, sammanstrålar i väster i ett område, som i oerhört hög grad präglats av smältvattenflödenas 52

erosion och ackumulation. Det innesluter bl a ett av våra förnämsta sandurfält. Sarek-Akka (kartblad 29 G och H, 28 H och I) Området omfattar centrala delar av Sarek, det andra av våra största högfjällsmassiv, och har utlöpare dels mot västsidan av Akka, dels längs Rapaälven till Laitaure. Glacialskulpturen överträffar i sin rikedom och utformning varje annat område i landet; det gäller både om de storskaligare erosionsföreteelserna - nischer och trågdalar - och de småskaligare ackumulationerna - sido- och ändmoräner. Sluttni ngsprocesserna präglar i hög grad dalsidorna. Den stora mängder glaciärslam transporterande Rapaälven har gett upphov till landets kanske förnämsta aktiva deltan. Området väster och sydväst om Akka utmärks av storartade system av glacifluviala terrasser och deltan med tillhörande erosionsstråk; men också av drumlins. Tundrapolygoner förekommer flerstädes. Virihaure-Pållaurjåkkå (kartblad 28 G) Inom området förekommer landets av allt att döma förnämsta lokaler med tundrapolygoner. Sulitelma-Pieskejaure (kartblad 28 G och 27 G) Området omfattar Sulitelmajöklarna med deras glacialt och glacifluvialt starkt påverkade förland: med ändmoräner och ytor med "fluted morai ne", mäktiga rund häl Is-komplex, isälvsavlagringar, inkluderande vår största recenta sandur. Tarrekaise-Kvikkjokk (kartblad 27 H) Området omfattar de nedre delarna av Tarra- och Kamadalarna samt södra delen av Tarrekaise. Däri ingår flera av våra bäst utvecklade recenta deltan. Det glacialt präglade Tarrekaise lämnar utmärkta exempel på sluttningsprocesser och sluttningsformer. Graddastjåkkå-Guijaure-Smuolevagge (kartblad 27 G, 26 F och G) Området bi Idar en båge, där skänklarna utgörs av ett par välformade trågdalar. Det uppvisar en ri kedom av glacifluviala former och issjöstrandlinjer. Båssjos-, Tjålme- och Gavasjaure (kartblad 26 F och G, 25 G) Området kring rubrikens sjöar uppvisar olika slag av moränformer - bl a rogenmorän och drumlins - och glacifluviala bildningar. Issjöstrandlinjerna tillhör de bäst utbildade i hela fjällen. Området inkluderar även en av traktens bäst utbildade moränryggar av komplext ursprung. Tärnasjön-Norra Storfjället (kartblad 25 E och F, 24 E och F) Området omfattar Tärnasjöns omgivningar, med rogenmorän, delvis drumliniserad, israndrännor, sandurfält och issjöstrandlinjer ävensom vårt lands förmodligen sydligaste palsmyr. Norra Storfjället har en förnämligt utformad glacialskulptur, med glaciärnischer, trågdalar och rikt differentierade moränformer. Remdalen-Ransarn (kartblad 23 E och F) Området utgörs aven sammanhängande dalgång, där issjöar uppdämts under deglaciationen. Issjöstrandlinjerna är ovanligt väl utvecklade och issjösedimenten har en omfattning som är mindre vanlig. Marsfjället (kartblad 23 E och F) I området ingår en lång rad välutvecklade glaciärnischer och nedanför dessa ett område, som varit föremål för omfattande glacifluvial verksamhet, såväl erosion som ackumulation. Bjurälven (kartblad 23 E och 22 E) Området utgörs av ett storartat karstlandskap. 53

Bunnerfjällen-Annsjön (kartblad 19 C) Detta område, som även innefattar det välkända Handölsdeltat, präglas av mäktiga isälvsavlagringar av olika slag, med tillhörande isälvsrännor. Även moränformerna ("andra moränryggar") är rikt differentierade. Gröndalen (kartblad 1 9 D och 18 D) Centrum inom området bildas av det mycket märkliga Gröndalsdeltat och innefattar också anslutande erosionsrännor och isälvsavlagringar. Oviksfjällen (kartblad 19 D och 18 D) Oviksfjällen är i ovanligt hög grad påverkade av inlandsisens avsmältning, med isälvsrännor och isälvsavlagringar av mångskiftande slag. Dromskåran utgör ett förmodligen till väsentliga delar äldre element. Genom Mannerfelts arbete kan området betecknas som klassiskt. Rogenområdet (kartblad 17 C) Området kan sägas ge prototypen för rogenmoränen. Till sin utformning varierar denna starkt, är ibland drumliniserad och visar övergångsformer mot mera kulliga typer. Isälvsavlagringar och smältvattenrännor utgör ett rogenmoränen pålagrande element. Grövelsjöområdet (kartblad över nv Dalarna) Grövelsjön med dess välkända issjöstrandlinjer bildar kärnan i ett område med rika spår efter isälvarnas aktivitet. Fulufjället (kartblad över nv Dalarna) Den förhållandevis flacka fjällplatån uppvisar en osedvanlig, starkt landskapspräglande rikedom på smältvattenrännor, mest i form av israndrännor. Området är desslikes bekant för välutbildad strukturmark. Transtrandsfjällen (kartblad över nv Dalarna) Även dessa fjäll erbjuder en storartad rikedom av smältvattenrännor, som ofta helt präglar landskapets utformning. Sammanlagt har 24 klass-l-områden utskiljts, varav 13 i Norrbottens län, 3 i Västerbottens, 5 i Jämtlands och 3 i Kopparbergs län. 54

Förteckni ng Över i projektet ingående geomorfologiska kartor med beskrivningar (Från norr till söder) Nummer Namn Författare Tryckår för Stat. Naturbeskrivningen vårdsverk PM Nr j'" T reri ksröset Ann-Cathrine Ulfstedt 1982 1555 32 K Kummavuopio 31 J Råstojaure rh 31 K Naimakka Riksgränsen (öst) Olle Melander 1977 857 30 I Abisko 31 H Reurivare 31 I Vadvetjåkka 30 J Rensjön Olle Melander 1977 858 9G Stipok Olle Melander 1976 733 29 H Sitasjaure C30 H Riksgränsen (väst) 29 I Kebnekaise Olle Melander 1975 540 29 J Kiruna Olle Melander 1976 741 28 G Virihaure Olle Melander 1975 679 28 H Sarek Olle Melander 1982 1490 28 I Stora Sjöfallet {Gunnar Hoppe 1979 1207 Olle Melander 27 G Sulitelma Ann-Cathrine Ulfstedt 1979 1230 27 H Kvikkjokk Ann-Cathrine Ulfstedt 1980 1254 Nasafjäll Ann-Cathrine Ulfstedt 1977 860 e6 F 26 G Pieljekaise 25 G Ammarnäs Ann-Cathrine Ulfstedt 1977 859 s E Gräsvattnet Ann-Cathrine Ulfstedt 1976 731 e25 F Umfors E Joesjö Ann-Cathrine Ulfstedt 1976 732 e4 24 F Tärna E Sipmeke Dietrich Soyez 1975 539 e3 23 F Fatmomakke {22 E Frostviken Ann-Cathrine Ulfstedt 1978 1088 23 E Sipmeke 21 E Håkafot Ann-Cathrine U Ifstedt 1981 1332 (20 C Skalstugan Ingmar Borgström 1982 1580 t20 D Kolåsen 21 D Jävsjöhatten 19 C Stor Ii en Ingmar Borgström 1979 1144 19 D Åre Ingmar Borgström 1981 1334 18 C Sylarna Ingmar Borgström 1979 1233 18 D Storsjö Ingmar Borgström 1981 1333 17 C Funäsdalen Ingmar Borgström 1983 1709 Geomorfologisk kartering av nordvästra Dalarna Dietrich Soyez 1971 (Forskningsrapport 11 från Stockholms universitet. Naturgeografiska institutionen) 55

litteratur Aartolahti, I., 1974: Ring ridge hummocky moraines in northern Finland. Fennia 134,22 s. Ahlenius, K., 1901: Sjöforskningar i Lappland. Ymer 21, 388--406. Ahlmann, H. W:son, 1914: The morphology of the Arpojaure, a postglacial lake in Torne Lappmark. Geol. För. Förh. 36,496--521. Alm, G. och Kleman, J., 1978: En studie av två säregna åstyper i Idrefjällen. Stockholms Univ. Naturgeogr. Inst. Forskningsrapp. 30, 46 s. Andersson, G., 1897: Den centraljämtska issjön. Ymer 17,41-76. Atlas över Sverige, 1953-1971. Utg. av Svenska Sällsk. för Antropologi och Geografi. Axelsson, V., 1967: The Laitaure delta. A study of deltaic morphology and processes. Geogr. Ann. 49 A,1-127. Bergqvist, E., 1981: Svenska inlandsdyner. Översikt och förslag till dynreservat. Stat. Naturvårdsverk PM 1412, 109s. Beskow, G., 1930: Erdfliessen und Strukturböden der Hochgebirge im Licht der Frosthebung. Preliminäre Mitteilung. Geol. För. Förh. 52,622-638. - och Rasmusson, G., 1959: Värdegraderad förteckning över sjöar och älvstränder som bör skonas vid vattenkraftsutbyggnad. Del I Norrlandsområdet, 13 9 s. Borgström, f., 1979: De Geer moraines in a Swedish mountain area. Geogr. Ann. 61 A, 35--42. Braun, G., 1935: Studien am Kjöl. Die Piedmonttreppe - Oberblick Liber das Gebirge. Geogr. Ann. 17, 228-241. Conwentz, H., 1904: Om skydd åt det naturliga landskapet jämte dess växt- och djurvärld, särskilt i Sverige. Ymer 24, 17--42. De Geer, S., 1926: Norra Sveriges landformsregioner. Geogr. Ann. 8, 125-136. Enquist, F., 1916: Der Einfluss des Windes auf die Verteilung der Gletscher. Bull. Geol. Inst. Upsala 14,1-108. Eriksson, K. G., och Ingmar, T., 1958: Inventering av Uppsala läns åsar, I-III, 328 s. Frödin, G., 1915: Några bidrag till frågan om det afsmältande istäckets ytlutning. Geol. För. Förh. 37,146-170. - 1952: Studien Liber die Eisscheide in Centralskandinavien. Bull. Geol. Inst. Upsala 19, 129-214. Frödin, /., 1914: Geografiska studier i St. Lule älvs källområde. Sver. Geol. Unders. C 257, 276 s. Fysisk riksplanering. Materialredovisning, Juni 1969, I-III. Gavelin, A., 1910: De isdämda sjöarna i Lappland och nordligaste Jämtland. Sver. Geol. Unders. Ca 7:1, 115 s. Granlund, E., 1943: Beskrivning till jordartskarta över Västerbottens län nedanför odlingsgränsen. Sver. Geol. Unders. Ca 26, 165 s. Halden, B., 1925: De isdämda sjöarna i Sverige. En översikt av föreliggande undersökningar. Ymer 45, 113-160. Hamberg, A., 1900: Om Kvikkjokksfjällens glaciärer. Geol. För. Förh. 18.621-636. - 1901: Sarjekfjällen. En geografisk undersökning. Ymer 21, 145-204,223-276. - 1910 a: Gesteine und Tektonik des Sarekgebirges nebst einem Oberblick der skandinavischen Gebirgskette. Geol. För. Förh. 32, 681-724. - 1910 b: Die Geomorphologie und Quartärgeologie des Sarekgebirges. Geol. För. Förh. 32, 725-749. - 1915: Zur Kenntnis der Vorgänge im Erdboden beim Gefrieren und Auftauen sowie Bemerkungen Liber die erste Kristallisation des Eises in Wasser. Geol. För. Förh. 37, 583-619. Hare, K. F., 1959: A photo-reconnaissance survey of Labrador-Ungava, Dept. of Mines and Techn. Surv. Canada, Geogr. Branch Mem. 6,83 s. Hjulström, F., 1942: Studien Liber das Mäander-Problem. Geogr. Ann. 24,233-269. Holdar, C. G., 1957: Deglaciationsförloppet i Torneträsk-området. Geol. För. Förh. 79, 293-528. Hoppe, G., 1950: Några exempel på glacifluvial dränering från det inre Norrbotten. Geogr. Ann. 32, 37-59. - 1951: Drumlins i nordöstra Norrbotten. Geogr. Ann. 33, 157-166. - 1952: Hummocky moraine regions, with special reference to the interior of Norrbotten. Geogr. Ann. 34, 1-72. - 1957: Problems of glacial geomorphology and the Ice age. Geogr. Ann. 39, 1-18. - 1959 a: Om flygbildstolkning vid jordartskartering jämte några erfarenheter från jordartskartering i norra Lappland. Geol. För. Förh. 81, 307-315. - 1959 b: Glacial morphology and inland ice recession in northern Sweden. Geogr. Ann. 41, 193-212. - 1963: I den stora landisens spår: terrängformer i Lappland. Natur i Lappland, 130-144. 56

- 1967: Ca se studies of deglaciation patterns. Geogr. Ann. 49 A, 202-212. - 1968: Tärnasjö-områdets geomorfologi. Stockholms Univ. Naturgeogr. Inst., Forskningsrapp. 2, 17 s. - 1969 a: Kaitumsjö- och Sitasjaure-områdenas geomorfologi. Stockholms Univ. Naturgeogr. Inst. Forskningsrapp. 4, 21 s. - 1969 b: Yttrande rörande Vindelälvens, Piteälvens, Kalixälvens och Torne älvs betydelse ur naturvårdssynpunkt. I Del II av PM av 20.11.1969 från Arbetsgruppen för de outbyggda Norrlandsälvarna (= Statens Naturvårdsverk Publ. 13), s. 3-27. 1970: Att värdera natur. Sveriges Natur, Arsbok 1970,49-62. and Ekman, S. R., 1964: A note on the alluvial fans of Ladtjovagge, Swedish Lapland. Geogr. Ann. 46, 338-342. - och Liljequist, G. H., 1956: Det sista nedisningsförloppet i Nordeuropa och dess meteorologiska bakgrund. Ymer 76, 43-74. - and Schytt, V., 1953: Some observations on fluted moraine surfaces. Geogr. Ann. 35, 105-115. Högbom, A G., 1894: Geologisk beskrifning öfver jemtlands län. Sver. Geol. Unders. C 140, 139 s. - 1905: Studien in nordschwedischen Drumlinslandschaften. Bull. Geol. Inst. Upsala 6, 175-199. 1906: Norrland. Naturbeskrifning. Norrländskt Handbibliotek 1, 413 s. - 1910: De central jämtska issjöarna. Sver. Geol. Unders. Ca 7:11, 45 s. - 1927: Sveriges jord och grund. Dess byggnad, bildningshistoria och ytgestaltning. Vad vi veta 21-22,230 s. Högbom, B., 1914: Ober die geologische Bedeutung des Frostes. Bull. Geol. Inst. Upsala 12, 257-390. Karlen, W., 1973: Holocene glacier and climatic variations, Kebnekaise mountains, Swedish Lapland. Geogr. Ann. 55 A, 29-63. - and Oenton, G., 1975: Holocene glacial variations in Sarek National Park, northern Sweden. Boreas 5, 25-56. Lindsjö, }., 1957: Åsstudier kring Fjätervålen och Städjan. Stockholms Högskola, Geogr. Prosem., 38 s. Linne, C. von, 1889: Iter Lapponicum. I Linnes ungdomsskrifter, 1-201. - 1889: Iter Dalecarlium. I Linnes ungdomsskrifter, 203-367. Ljungner, E., 1949: East-west balance of the Quaternary ice caps in Patagonia and Scandinavia. Bull. Geol. Inst. Upsala 33, 11-96. Lundqvist, G., 1937: Sjösedimentfrån Rogenområdet i Härjedalen. Sver. Geol. Unders. C 408, 90 s. - 1942: Var äro issjöarnas sediment? Geol. För. Förh. 64, 160-162. - 1943: Norrlands jordarter. Sver. Geol. Unders. C 457,166s. - 1944: De svenska fjällens natur. Svenska Turistför. Publ. 875,440 s. - 1951: En palsmyr sydost om Kebnekaise. Geol. För. Förh. 73,209-225. - 1958: Beskrivning till jordartskarta över Sverige. Sver. Geol. Unders. Ba 17, 106 s. - 1961: Beskrivning till karta över landisens avsmältning och högsta kustlinjen i Sverige. Sver. Geol. Unders. Ba 18, 148 s. Lundqvist, ]., 1962: Patterned ground and related frost phenomena in Sweden. Sver. Geol. Unders. C 583, 101 s. - 1969 a: Beskrivning till jordartskarta över jämtlands län. Sver. Geol. Unders. Ca 45, 418 s. 1969 b: Problems of the so-called Rogen moraine. Sver. Geol. Unders. C 648, 32 s. - 1970: Studies of drumlin tracts in central Sweden. Acta geogr. Lodziensia 24, 317-326. - 1972: Ice-Iake types and deglaciation pattern along the Scandinavian mountain range. Boreas 1, 27-54. - 1973: Isavsmältningens förlopp i jämtlands län. Sver. Geol. Unders. C 681, 187 s. - 1979: Morphogenetic classification of glacifluvial deposits. Sver. Geol. Unders. C 769, 72 s. 1981: Moraine morphology. Geogr. Ann. 63 A, 127-138. and Lagerbäck, R., 1976: The Pärve fault: A lateglacial fault in the Precambrian of Swedish Lapland. Geol. För. Förh. 98,45-51. Mannerfelt, c., 1945: Några glacial morfologiska formelement och deras vittnesbörd om inlandsisens avsmältningsmekanik i svensk och norsk fjällterräng. Geogr. Ann. 17, 239 s. - 1977: Istidsgåtor i fjällen. Forskning och framsteg 1977, 38-49. Markgren, M. 1964 a: Geomorphological studies in Fennoscandia, II: Chute slopes in northern Fennoscandia. A. Regional studies. Lunds univ. Geogr. Inst., Avhandl. 44, 1-136. - 1964 b: Geomorphological studies in Fennoscandia, II: Chute slopes i n northern Fennoscandia. B. Systematic studies. Lunds univ. Geogr. Inst., Avhandl. 45,1-147. Me/ander, O., 1977: Torneträskområdets issjöstrandlinjer. Stockholms Univ. Naturgeogr. Inst. Forskningsrapp. 28, 71 s. - 1980: Inlandsisens avsmältning i nordvästra Lappland. Stockholms Univ. Naturgeogr. Inst. Forskningsrapp. 36, 89 s. Naturen och Samhället 1962. Stat. Off. Utredn. 36, 440 s. Norlindh, S., 1924: Den svenska vattenkraftens geografiska fördelning i dess beroende av landets morfologi jämte bidrag till Norrlands befolkningsgeografi. 272 s. Rapp, A, 1959: Avalanche boulder tongues in Lappland. Geogr. Ann. 41,34-48. - 1960: Recent development of mountain slopes in Kärkevagge and surroundi ngs, northern Scandinavia. Geogr. Ann. 42, 71-200. 57