Sid. 1(13) 2014-03-20 Jakarta Till: UD-ASO Landrapport: Östtimor 2014 Basfakta Officiellt namn: Demokratiska Republiken Östtimor Huvudstad: Dili Yta: Östra delen av ön Timor, enklaven Oecussi (Ambeno) på den västra delen av ön samt ett fåtal mindre öar Landareal: 15,000 km² Folkmängd: ca 1 210 233 invånare (2012). Befolkning: Största delen av befolkningen har malaypolynesiskt och/eller papuanskt ursprung. Kinesiska, arabiska och europeiska minoriteter. Befolkningstillväxt: 2,9 % (2012) Språk: Portugisiska och tetum är officiella språk, engelska och indonesiska räknas som arbetsspråk. Därutöver finns ett 15-tal inhemska språk som används i stor utsträckning. Religion: Katoliker >90 %, små minoriteter av muslimer, protestanter och buddister. Statsskick: Republik Statschef: President Taur Matan Ruak Regeringschef: Premiärminister Kay Rala Xanana Gusmão (CNRT) Utrikesminister: José Luis Guterres Större politiska partier: Nationella Kongressen för Återuppbyggnad av Timor (CNRT) har sedan valet 2012 flest platser i parlamentet (30 av 65 mandat) och näst största
2(13) partiet är Freitlin (25 mandat). Demokratiska Partiet har 8 mandat och Frenti-Mudansa (F-M) 2 mandat. Senaste allmänna val: 7 juli 2012 Nästa allmänna val: 2017 (men premiärministern har meddelat att han av personliga skäl avsäger sig sitt uppdrag senast under hösten 2014 inga nyval väntas men en yngre generation politiker väntas efterträda premiärministern och vissa andra ministrar) Nästa val av president: 2017 Valuta: US dollar (USD) BNP (total) USD: 2012: 1, 29 miljarder, 2011: 700 miljoner, 2010: 598 miljoner, 2009: 498 miljoner BNP per capita (PPP): 1472, 53 USD (2012) BNP-tillväxt (real): 2012:10,60 2011: 9,3 %, 2010: 6,0 %, 2009: 12,9 % Inflation (konsumentprisindex): 2012: 11, 8 % 2011: 12,3 %, 2010: 6,8 %, 2009: 0,7 %, 2008: 9,1 Arbetslöshet: 2012: 9,80 % 2011: 18,4 % i vissa delar av landet uppemot 40 % Viktigaste näringar: Oljeutvinning, kaffeexport, lätt industri. Budgetbalans: Senaste uppgift från 2010 1,4 miljarder USD Valutareserv: 2011: 461,6 miljoner USD Utlandsskuld: Uppgift saknas Handelsbalans: 2012: - 61.8 miljoner USD, 2011: - 42 miljoner USD Export: 2011: 2 miljoner USD Exporttillväxt: Senaste uppgift från 2010, 25,08 % Viktigaste exportprodukter: Olja, gas, kaffe, marmor, sandelträ Import: 2011: 76,1 miljoner USD Importtillväxt: Senaste uppgift från 2010, 43,88 % Viktigaste importprodukter: Största handelspartners: Fordon, oljeprodukter, byggmaterial Kina, Indonesien, Australien, Singapore, USA. HISTORIA Ön Timors första invånare kom troligtvis från Australien för ungefär 14 000 år sedan och följdes senare av andra folkgrupper från den indonesiska övärlden och det asiatiska fastlandet. Förekomsten av sandelträ lockade tidigt kinesiska, indiska och arabiska handelsmän till ön. Portugiser och holländare anlände på 1500- respektive 1600-talet. Efter över 200 år av mer eller mindre
3(13) intensiva strider mellan de båda kolonialmakterna slöts ett avtal år 1859 i vilket Timor delades upp i en östlig portugisisk och en västlig holländsk del. Motstånd mot den portugisiska kolonialmakten existerade under hela kolonialperioden, men det var först efter andra världskriget som motståndet blev mer organiserat. Under 60- och början av 70-talet förvisades eller flydde många frihetskämpar till andra portugisiska kolonier i Afrika där ett ledarskap i exil etablerades. Statskuppen och det påföljande regimskiftet i Portugal 1974 blev avgörande för Östtimor, liksom för Portugals övriga kolonier. Den nya regimen ville avveckla kolonierna och stödde Östtimors självständighet. Efter statskuppen och inför självständigheten bildades politiska partier i Östtimor och klart starkast växte sig det radikala Fretilin (Frente Revolucionária de Timor-Leste Independente). Utvecklingen i Östtimor oroade Indonesien, dels eftersom Fretilin uppfattades som ett kommunistiskt hot och dels eftersom ett fritt Östtimor skulle kunna inspirera självständighetskamper i det etniskt splittrade Indonesien. Inför hotet om en indonesisk intervention beslutade Portugal att avveckla sin närvaro i Östtimor fortare än planerat och i det maktvakuum som uppstod utbröt i augusti 1975 ett inbördeskrig mellan Fretilin och två Indonesien-stödda partier. Fretilin fick snabbt övertaget och utropade ett självständigt Östtimor 28 november 1975. Självständighetsförklaringen föranledde den indonesiska invasionen som inleddes 7 december 1975. Året därpå förklarade regeringen i Jakarta att Östtimor inkorporerats i Indonesien som landets 27:e provins. Indonesisk ockupation Under de första fem åren av indonesisk ockupation beräknas mellan ett- till tvåhundra tusen människor ha dödats eller dött till direkt eller indirekt följd av annekteringen. Östtimor förblev en indonesisk provins fram till 1999, något som de flesta länder, däribland Sverige, aldrig accepterade. Östtimorianerna själva bjöd dock på hårt motstånd. Ledda av Xanana Gusmão bedrev Fretilins militära gren Falantil ett gerillakrig mot den indonesiska militären. Östtimorianerna motsatte sig ockupationen även med politiska medel genom student- och ungdomsorganisationer, katolska kyrkan samt östtimorianer i exil. Indonesien bekämpade det östtimorianska motståndet främst med militära maktmedel, men även med transmigrations- och assimileringspolitik. Levnadsstandarden höjdes något, men inte i samma takt som på andra ställen i Indonesien och Östtimor förblev landets fattigaste provins. Vändpunkten för Östtimor, åtminstone på den internationella arenan, kan sägas ha kommit i november 1991 då indonesisk militär attackerade en begravningsprocession och dödade ett stort antal människor i en händelse som kommit att bli känd som Santa Cruz-massakern. Händelsen var troligtvis inte unik i den östtimorianska historien, men däremot var det den första som fick internationell uppmärksamhet eftersom incidenten filmades (av en journalist och filmare vid namn Max Stahl med svenskt påbrå). Stödet för
4(13) Östtimors självstyre och pressen på Indonesien att förändra sin Östtimorpolitik ökade. Det var dock inte förrän 1998 den ekonomiska krisens intåg och Soehartos fall som mer omfattande förändringar kunde ske. Indonesiens nya ledarskap tillät en folkomröstning som skulle avgöra Östtimors status; självständig stat alternativt autonom provins inom den indonesiska republiken. I samband med kampen för Östtimors självständighet fick Ramos-Horta tillsammans med biskop Carlos Felipe Ximenes Belo Nobels fredpris för sina insatser i Östtimors självständighetskamp. Tiden inför omröstningen präglades av våld, men den kunde trots detta genomföras den 30 augusti 1999. Drygt 78 procent röstade för självständighet. Valresultatet ledde till att en ny våldsvåg utbröt och Indonesienstödd milis löpte amok. Stora delar av Östtimor ödelades. 80 procent av infrastrukturen förstördes. 95 procent av skolorna brändes ned. Omkring 1400 människor dödades och upp emot en halv miljon tvingades fly från sina hem. Många människor flydde över gränsen till Västtimor. Utländska hjälporganisationer, däribland FN, evakuerade sin personal. Självständighet och tiden därefter Efter starka internationella påtryckningar tvingades Indonesien acceptera att en Australien-ledd styrka skickades till Östtimor för att återställa ordningen, varefter FN övertog kontrollen. FN administrerade området i två och halvt år fram till självständigheten den 20 maj 2002. FN-närvaron förblev omfattande det första årtiondet efter självständigheten. Förutom ett flertal FN-organ fanns fredsbevarande styrkor kvar i landet till maj 2005. FN-insatsen i landet omvandlades då till en politisk mission med enbart rådgivande funktioner. Sedan oroligheter på nytt brutit ut i Östtimor våren 2006 sände flera länder, bl.a. Australien och Portugal, på den östtimorianska regeringens begäran åter trupper och internationell polis till landet. FN:s säkerhetsråd beslutade i augusti 2006 om en ny utökad FN-insats i Östtimor, UNMIT (United Nations Integrated Mission in Timor-Leste) med en omfattande kontingent om cirka 1600 internationella poliser, militära rådgivare, internationell civil personal och volontärer, totalt drygt 2000 personer. UNMIT:s mandat i landet förlängdes sedan med sex månader i taget efter omröstning i FN:s säkerhetsråd och i samförstånd med Östtimors regering. En ny våg av oroligheter svepte genom landet 2006 sedan dåvarande premiärminister Mari Alkatiri avskedat omkring 600 personer ur den östtimorianska försvarsmakten (ca. en tredjedel av alla anställda) efter att de strejkat mot diskriminering av personer härstammande från landets västliga provinser. Protesterna ledde sedermera till att Alkatiri i juni 2006 tvingades lämna in sin avskedsansökan. En ny regering tillträdde kort därefter under José Ramos-Hortas ledning. Landets andra president- och parlamentsval, de första sedan självständigheten, hölls i maj respektive juni 2007. Valdeltagandet i samtliga val var högt och de
5(13) anses ha gått relativt korrekt och lugnt till. Efter koalitionsförhandlingar, och med stöd av den nyvalde presidenten Ramos-Horta, kunde ledaren för landets andra parti (CNRT), tillika den tidigare presidenten, Xanana Gusmão tillträda premiärministerposten. Under tiden efter utnämningen drabbades emellertid Östtimor återigen av våldsamma protester och missnöjet bland Fretilins anhängare var utbrett då de ansåg att premiärministerposten borde tillfalla det parti som fått flest röster i valet. Den elfte februari 2008 skottskadades Östtimors dåvarande president José Ramos-Horta i en attack ledd av rebelledaren Alfredo Reinado, som sköts till döds under incidenten. Premiärminister Xanana Gusmão undkom oskadd ett efterföljande angrepp. Befarade oroligheter till följd av händelserna uteblev emellertid. År 2012 träffades en överenskommelse mellan Östtimors regering och FN om att UNMIT skulle dra sig ur landet i januari 2013. Denna överenskommelse bekräftades även när FN:s säkerhetsråd i februari 2012 förlängde UNMIT:s mandat till och med januari 2013. Situationen i landet hade då varit stabil under en längre period. Den 1 januari 2013 avslutade UNMIT sitt uppdrag i Östtimor. I mars 2012 hölls landets tredje presidentval sedan självständigheten. Den sittande presidenten Ramos-Horta fick 17,98 procent av rösterna i första valomgången och erkände sig därmed direkt besegrad. Efter den andra valomgången stod det klart att Taur Matan Ruak vunnit valet med ca 61,23 procent av rösterna och tillträdde därmed som Östtimors nya president den 20 maj 2012. Taur Matan Ruak var tidigare ÖB och befälhavare över frihetsrörelsen Fretilins väpnade gren Falintil. Presidentvalet kunde genomföras utan några större incidenter. Den 7 juli 2012 genomfördes parlamentsval i Östtimor. Störst andel av rösterna fick premiärminister Xanana Gusmaos parti Nationella Kongressen för Återuppbyggnad av Timor (CNRT). Valen genomfördes utan större incidenter på ett tillräckligt trovärdigt sätt. Xanana Gusmao meddelade i början av 2014 att han av personliga skäl planerar att avsäga sig sitt uppdrag senast under hösten 2014. Inga nyval väntas men en yngre generation politiker väntas efterträda premiärministern och vissa andra ministrar i regeringen. DET POLITISKA LÄGET Östtimor är en republik där presidenten främst har en symbolisk funktion. Den formella verkställande makten ligger hos regeringen som leds av premiärministern. Den lagstiftande makten ligger hos parlamentet. Vad gäller säkerhetssituationen så konstaterade UNMIT under pågående uppdrag att den nationella polisstyrkan PNTL (Policia Nacional de Timor-
6(13) Leste) hade tillräckligt med personal rekryterad men att den fortfarande saknade kapacitet att utföra kvalificerat polisarbete. Sedan maj 2009 övertog dock PNTL gradvis ansvaret för primära polissysslor från FN-polisen. PNTL står inför stora utmaningar: lågt förtroende hos allmänheten, bristfälliga resurser, otillräckliga kunskaper om gällande lagar och korruption. I januari 2010 hade så gott som samtliga poliser i PNTL genomgått sex månaders utbildning i FN:s regi. Det lugna presidentvalet våren 2012 ansågs till stor del vara poliskårens förtjänst vilket bevisade att de kommit en bra bit på vägen i kapacitetsuppbyggnaden. F-FDTL (Forcas Defesa Timor Lorosae), Östtimors försvarsstyrka, är en ombildning av Falintil, det vill säga Fretilins militära gren under självständighetskampen. F-FDTL är förhållandevis stabilt men det förekommer rapporter om diskriminering. Kvinnor och medborgare från de västra regionerna är underrepresenterade. UNMIT är angeläget att komma till rätta med dylika missförhållanden genom utbildningsinsatser (genus, lag, mänskliga rättigheter). Både den östtimorianska polisen och militären (PNTL och F-FDTL) lyder under samma departement. Det finns enligt UNMIT anledning att tydligt skilja på vad som är militära och polisiära sysslor. Ett effektivt sätt att öka transparensen på Försvars- och Säkerhetsdepartementet skulle vara att rekrytera mer civil personal och ge parlamentet ökad insyn över säkerhetsinstitutionerna. Tidigt 2010 stängdes alla kvarvarande förläggningar för internflyktingar. Östtimors forna internflyktingar behöver emellertid fortsatt stöd för att återintegreras i samhället. Detta är viktigt inte minst ur ett säkerhetsperspektiv eftersom nutidshistorien visat att våldsamheter snabbt kan blossa upp befolkningsgrupper emellan. Våld mot kvinnor och barn är vanligt förekommande i Östtimor. De är i lägre grad än män läs- och skrivkunniga, ofta förhindrade att själva företa sig resor utanför hembyn och de har dålig kunskap om sina rättigheter. Att rapportera missförhållanden till personer utanför familjestrukturen är därtill förenat med stigma. Sedan 2010 är våld i hemmet dock uttryckligen kriminaliserat i strafflagen. Insatser görs för att sprida kunskap om detta till lokala myndigheter som oftast inte vill göra rättssak av våld i hemmet utan hellre använder sig av traditionella medlingsformer mellan offer och förövare. Sammantaget har kvinnor svårt att få juridisk upprättelse. Ett socialt problem är förekomsten av s.k. MAGs (Martial Arts Groups). Enligt uppgift växer dessa ständigt i medlemsantal och de olika grupperna hamnar inte sällan i konflikt med varandra. Rundabordsdiskussioner förs mellan FN, regeringen, lokala aktörer och MAGs för att komma till rätta med problemet eftersom social oro och våldsamheter tenderar att sprida sig
7(13) snabbt. Faktorer som socialt utanförskap, arbetslöshet och fattigdom bidrar till att ungdomsgängen tar till våld. Enligt UNDP:s sammanfattande rapport från oktober 2013 befinner sig det östtimorianska domstolsväsendet fortfarande i fas 2 uppbyggnadsfasen av sin utveckling. Man kan därmed enligt UNDP ännu inte tala om ett fullt fungerande rättsväsende, något som bedömts ta minst tio år till att bygga upp. Till exempel finns det i dagsläget endast 51 östtimorianska domare i landet och dessa är beroende av internationella domare och experters råd och stöd. UNDP stödjer sådana program, liksom insatser för utbildning och utveckling inom åklagarväsendet, advokatkåren, och justitieministeriet. Utanför Dili finns det endast domstolar i fyra av tretton distrikt, vilka därmed har ett ansvar att täcka övriga distrikt. Detta i kombination med den undermåliga infrastrukturen medför att gemene man i Östtimor väldigt sällan om någonsin kommer i kontakt med eller ens ser en domstol. Detta leder i sin tur till att majoriteten av östtimorianerna inte har en känsla för eller någon erfarenhet av hur en rättsstat byggd på ett domstolsväsende fungerar, samt till att de flesta brott och tvister på landsbygden klaras upp med hjälp av traditionella rättssystem inom respektive by (suco). Av denna anledning är mörkertalet kring antalet oanmälda och ouppklarade fall av t.ex. våld i hemmet eller andra brott mot mänskliga rättigheter mycket stort. Systemet med allmänna försvarsadvokater fungerar på grund av kapacitetsbrist i princip endast i Dili. Vidare finns undersökningar som pekar på att allmänna försvarare oftast företräder klienter i högnivåfall d.v.s. högt uppsatta tjänstemän och politiker anklagade för korruption eller bedrägeri. Vad gäller mindre allvarliga brott har framsteg gjorts tack vare Östtimors nationella Sannings- och försoningskommission (CAVR) som upprättades 2002. Kommissionen samlade in vittnesmål om MR-kränkningar begångna sedan avkoloniseringen och arrangerade förlikningsöverenskommelser mellan förövare och offer. Kommissionen presenterade slutligen under 2005 en rapport med resultat och rekommendationer inför framtiden. Grövre brott har handlagts av särskilda FN-stödda enheter inom åklagarmyndigheten och distriktsdomstolen i Dili. Enheterna avvecklades i maj 2005 och UNMIT:s Serious Crimes Investigation Team är för närvarande den enda instans som undersöker påstådda brott mot mänskligheten och andra allvarliga brott begångna 1999. Inte många undersökningar har lett till fällande domar men materialsammanställningen gör framtida åtal möjligt. FN har tydligt tagit ställning för att straffrihet och amnesti inte kan komma i fråga vad gäller så allvarliga brott såsom krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. En parallell process ägde också rum i en tillfälligt upprättad MR-domstol i Jakarta. Rättsprocessen i Jakarta har dock blivit starkt kritiserad av MRorganisationer såväl i Östtimor som i Indonesien och internationellt. Straffen har generellt sett varit låga och ytterst få indoneser har blivit dömda, varav
8(13) den mest kände, Eurico Guterres, inte började avtjäna sitt tioåriga fängelsestraff förrän 2006 och släpptes redan 2008. Kritikerna menar att de dömda är utsedda syndabockar och att de verkligt ansvariga, främst indoneser som fortfarande innehar höga poster inom den indonesiska militären och politiken, har gått fria. Bland annat har en av kandidaterna i de senaste presidentvalen i Indonesien, general Wiranto, anklagats för att ha haft det övergripande ansvaret för våldsamheterna i Östtimor 1999, eftersom han vid den tiden var Indonesiens överbefälhavare. Tidigare östtimoresiska regeringar menar emellertid att det ligger i Östtimors nationella intresse att nu försonas med Indonesien och lämna det gamla bakom sig. I augusti 2005 inrättade Östtimor och Indonesien en bilateral Vänskaps- och sanningskommission (CTF) med målsättningen att främja vänskap och försoning och att sammanställa en gemensam beskrivning av händelseförloppet 1999. Kommissionen lämnade den 15 juli 2008 över sin slutrapport till de båda ländernas statschefer. Indonesiens president Yudhoyono och hans regering tog då å Indonesiens vägnar ansvar för de grova brott mot mänskliga rättigheter som begicks i Östtimor 1999, men bad ej om ursäkt. Kommissionens mandat hade tidigare kritiserats unisont av FN och lokala och internationella MR-organisationer eftersom det endast gav röst åt de misstänkta förövarna och gav dessa möjligheter till amnesti. Utrikespolitik Östtimors ledare är angelägna om att främja fortsatt försoning och en stark relation med Indonesien. Detta stöds från Indonesiens sida. Indonesien är Östtimors klart största handelspartner. Östtimor har också goda relationer med regionala grannar såsom Australien och nya Zeeland. Banden är också starka med den forna kolonialmakten i landet, Portugal, samt med övriga delar av den lusofona världen. I mars 2011 lämnade Östtimor in en formell ansökan om att bli medlem i Association of South-East Asian Nations (ASEAN), med stöd av Indonesien. Landet är, i början av 2014, ännu inte medlem då vissa ASEAN-medlemmar hyser tveksamheter kring Östtimors kapacitet i sin förvaltning att hantera ett medlemskap. Kinas närvaro i Östtimor har ökat under de senaste åren. Kina har bland annat bistått med stöd att bygga upp landets offentliga sektor och infrastruktur. Exempelvis har man byggt flera regeringsbyggnader. Trots senare års ekonomiska framsteg och betydande oljeinkomster förblir Östtimor ett sårbart och fattigt land med stort behov av stöd utifrån. Förutom FN är Australien, USA, Norge, EU, Portugal och Japan viktiga biståndsgivare. Östtimors relationer till de nordiska länderna, framförallt Sverige och Norge, är historiskt starka. Sverige stödde Östtimor under självständighetskampen och de goda relationerna kröntes år 1996 med Nobels fredspris till Ramos-
9(13) Horta och Carlos Felipe Ximenes Belo. Även Norge har goda relationer till landet och har länge varit en stor bidragsgivare. Sedan 2001 bistår Norge Östtimor i att utveckla energisektorn och administrationen av inkomsterna från landets naturresurser. Det första programmet startade 2003 genom ett samarbetsavtal mellan den norska Petroleum Directorate (NDP) och Östtimors ministerium för utveckling och miljö. DET EKONOMISKA LÄGET Östtimor var fattigt redan före katastrofen i samband med folkomröstningen 1999 och våldsamheterna raserade den ekonomiska infrastruktur som fanns. Oroligheterna under 2006 orsakade omfattande förstörelse inte minst för privatpersoner sedan deras egendom vandaliserats eller bränts ner. Östtimor är ett jordbruksland, även om stora delar av territoriet består av svårbrukbara bergsområden. Majoriteten av befolkningen är sysselsatt inom jordbruket, där kaffeproduktion för export är särskilt viktig. Ett stort hinder för ekonomisk tillväxt är avsaknaden av en inhemsk marknad av någon betydelse. Den ekonomiska aktivitet som har bedrivits de senaste åren har främst utförts av och riktats mot utlänningar och utländska företag, speciellt i anknytning till FN-insatsen. Betydande insatser har gjorts av FN för att bygga upp en ny ekonomi, och utan det materiella och humanitära stöd som omvärlden bidragit med hade situationen i Östtimor idag varit mycket värre. FN-närvaron har dock också drivit upp prisnivån och Östtimors biståndsberoende har i vissa avseenden institutionaliserats. Framförallt gör bristen på nationell kapacitet i form av utbildad personal att landet under överskådlig tid framöver kommer att vara beroende av internationellt understöd. Många av de underliggande socioekonomiska faktorer som låg bakom krisen 2006 kvarstår fortfarande. Omkring 40 procent av befolkningen anses enligt FN leva i fattigdom, spädbarns- och mödradödligheten är hög och undernäring är vanligt. Bara ungefär hälften har tillgång till säkert dricksvatten, enbart en tredjedel använder skälig sanitär utrustning, arbetslösheten är hög (speciellt bland unga), befolkningstillväxten likaså och många människor, inte minst kvinnor, är marginaliserade och förhindrade att på allvar delta i samhällsbyggandet på grund av analfabetism och/eller språksvårigheter. Mer än hälften av invånarna är idag inte skriv- och läskunniga. Samtidigt har det generella inkomstläget för Östtimor drastiskt förändrats under de senaste åren genom omfattande oljeinkomster från utvinningen i området som regleras av Timor Sea Treaty. Inkomsterna från oljan uppgick exempelvis till 250 miljoner USD under 2005. I september 2011 uppgick de totala inkomsterna från oljeutvinningen i det aktuella området (som inte inkluderar Greater Sunrise-området där Östtimor och Australien enligt avtal
10(13) delar på oljeintäkterna) till 8,9 miljarder USD. Den östtimoresiska regeringen har inrättat en särskild oljefond, i likhet med Norge, bl.a. för att undvika inflation och överdrivet spenderade. Inkomsterna utgör både en möjlighet och en risk för det lilla landet vars institutioner ännu är under uppbyggnad. Det finns fortfarande mycket begränsad kapacitet i Östtimor att omsätta ekonomiska resurser till aktiviteter som kan leda till leda till en mer långsiktig ekonomisk utveckling. Regeringen har fått utstå internationell kritik från bland annat Världsbanken för att ha lättat på restriktionerna för användandet av fondens pengar. Pengarna skall gå till subventioner för att mildra effekterna för de fattigaste av de höga internationella mat- och bränslepriserna och till investeringar i ekonomin. Östtimors regering anstränger sig nu för att diversifiera landets inkomstkällor, vilket hittills har gett begränsade resultat. Olja och gas står idag för 90 procent av intäkterna. Avsaknaden av en diversifierad ekonomi är en av huvudorsakerna till den höga arbetslösheten i landet. Gällande internationell handel är kaffe, olja och naturgas de viktigaste exportvarorna och exporten går främst till Indonesien, Kina och USA. En hög andel av de varor som konsumeras i landet (såsom livsmedel, bränsle, maskiner och byggmaterial), importeras främst från Indonesien, Australien, Singapore och Japan. Bristen på utbildning förväntas även bli en landets största framtida utmaningar. En stor del av landets förvaltning och administration sker med stöd från FN-organ eller från andra länder och organisationer. När landets intäkter ökar behövs utbildade människor till förvaltningen för att se till att pengarna investeras och administreras så att de kommer folket till del. Investeringar i skola och utbildning ses därför av många som avgörande för landets framtida utveckling. Utbildningsbristen beror också på avsaknaden av ett gemensamt språk i Östtimor. Tetum och portugisiska är officiella språk, engelska och indonesiska arbetsspråk. Härutöver talas en mängd lokala språk. Oklarheter i på vilket språk utbildningen ska bedrivas samt vilket språk elever och lärare talar, vilket inte alltid är samma, bidrar till att utbildningen inte får önskat genomslag. I slutet av 2011 godkände parlamentet en utvecklingsplan med en budget på 167 miljoner USD som kommer att försätta landet i skuld för första gången sedan självständigheten. Planen som kallas Strategic Development Plan 2011-2030 utlovar betydande utveckling i alla delar av landet och fokuserar framförallt på utbyggnad av infrastruktur. Internationell kritik har dock riktats mot att planen inte inkluderar tillräckligt med investeringar i utbildning, sjukvård och humankapital. Den höga inflationen under 2011, som uppmättes till 12,3 procent, berodde till stor del på höjda internationella livsmedelspriser, depreciering av den amerikanska dollarn samt ökade statliga utgifter till följd av investeringar. De internationella livsmedelspriserna och depreciering av den amerikanska
11(13) dollarn ligger utanför statens kontroll. Den del av inflationen som kan kontrolleras bör dock hållas i schack för att en långsiktig ekonomisk tillväxt ska kunna uppnås. Det bör även hållas i åtanke att Östtimor, som importerar en relativt stor andel av de livsmedel som konsumeras i landet, är känsligt för internationella pristoppar. En internationell pristopp på mat, liknande den som inträffade 2010, kan därför på kort tid slå hårt mot Östtimors ekonomi och befolkning. Korruption är ett annat problem som har ökat de senaste åren i Östtimor. Hittills har emellertid endast ett fall lett till åtal, den administrativa direktören i Dili dömdes för att ha förskingrat 21 000 USD men fick trots detta behålla jobbet. Östtimor har uppvisat förbättringar när det kommer till att minska fattigdomen i landet. Andelen som lever i fattigdom minskade t.ex. från 49.9 procent år 2007 till 41 procent år 2009. Landet uppvisar också förbättrade resultat när det kommer till utbildning och hälsa. Enligt UNDP är Östtimor på rätt väg när det kommer till att uppnå flera av FN:s millenniummål till 2015. Fattigdomen på landsbygden är dock fortfarande betydande och skillnaderna i inkomst mellan stad och landsbygd växer. Användandet av den amerikanska dollarn som valuta har visat sig ge både föroch nackdelar. Landet har å ena sidan kunnat undgå de stora valutasvängningar som kännetecknat utvecklingen för många av grannländernas valutor, men det har å andra sidan betytt minimal kontroll över inhemsk penningpolitik samt en generellt sett hög prisnivå. UTESTÅENDE BILATERALA FRÅGOR Inga utestående bilaterala frågor föreligger. SVENSKA FÖRBINDELSER Bilaterala avtal Inga bilaterala avtal. Politiska relationer De politiska relationerna mellan Sverige och Östtimor är mycket goda. Sverige erkände aldrig den indonesiska annekteringen av Östtimor och var tidigt, genom FN, involverat i att bygga upp den nya östtimorianska staten. Den nära relation som uppstod mellan de östtimorianska frihetsledarna och Sverige och Norden under Östtimors självständighetskamp kröntes vidare med Nobels fredspris till Ramos-Horta och biskop Carlos Felipe Ximenes
12(13) Belo 1996. F.d. utrikesminister Anna Lindhs personliga engagemang samt en aktiv svensk opinion, främst genom Östtimorkommittén, har också påverkat relationerna mellan Sverige och det självständiga Östtimor positivt. Handel och investeringar Handeln mellan Sverige och Östtimor är mycket begränsad. Visst handelsutbyte mellan Sverige och Östtimor skedde visserligen under 2010 men detta har inte kunnat upprätthållas och sjönk under 2011 till nivåer som är för små för att inkluderas i statistiska undersökningar. Besöksutbyte Besöksutbytet mellan Sverige och Östtimor på hög officiell nivå var under åren efter självständigheten relativt omfattande, speciellt vad gäller Östtimors besök till Sverige. Nuvarande premiärministern Gusmão var i Sverige i april 2000, april 2002 samt januari 2004, då han vid alla dessa tillfällen var inbjuden till Stockholm International Forum. Dåvarande finansminister Fernanda Borges besökte Sverige i december 2001 samt mars 2002. Nuvarande president Ramos-Horta var i Sverige i mars 2002 och parlamentets talman Francisco "Lu-Olu" Guterres kom till Sverige i oktober 2003 i spetsen för en parlamentarisk delegation. Bland de svenska besöken i Östtimor kan nämnas dåvarande biståndsminister Maj-Inger Klingwalls besök i maj 2000 samt tidigare talman Birgitta Dahls i maj 2002. Talmannen reste då som Sveriges representant till Östtimors självständighetsceremoni. Riksdagens kulturutskott besökte Östtimor i januari 2006. Utvecklingssamarbete Sedan 1999 har Sverige lämnat bidrag till Östtimor om drygt 190 miljoner kronor, främst genom FN-organ. Den största delen av det svenska stödet har gått till primärutbildning genom UNICEF samt till kapacitetsuppbyggnad av de offentliga institutionerna genom UNDP. Finansiellt stöd har vidare getts till veterankommissioner, som arbetat med att identifiera f.d. kombattanter som stred mot den indonesiska militären, samt till Sannings- och försoningskommissionen. Utöver detta bidrog Sverige också fram till sommaren 2005 med militärobservatörer och civilpoliser till FN-insatsen i landet. Sverige antog under våren 2005 en ny strategi för utvecklingssamarbetet med Östtimor. Under perioden 2005-2007 uppgick det svenska bidraget till landet till c:a 40 miljoner SEK per år, inklusive humanitärt bistånd, och inriktade sig särskilt på program för god samhällsstyrning och mänskliga rättigheter. Den svenska regeringen beslutade att Östtimor då skulle finnas kvar som samarbetsland inom kategorin postkonfliktländer.
13(13) Strategin för 2009-2011 hade som huvudmål för utvecklingssamarbetet med Östtimor att reducera fattigdomen samt främja fred, säkerhet och respekt för mänskliga rättigheter. Strategin för detta svenska utvecklingssamarbete skulle främst fokusera på demokrati, mänskliga rättigheter samt utbildning. Detta bistånd har liksom tidigare betalats ut genom UNDP och UNICEF. I december 2010 beslutade regeringen att det svenska utvecklingsbiståndet till Östtimor skulle fasas ut till och med 2013. Den sista december 2013 avslutades utvecklingsbiståndet efter 15 års stöd från Sverige. Diplomatiska representationer Sverige har ingen ambassad i Östtimor, däremot är Sveriges ambassadör i Indonesien även ackrediterad till Östtimor. Ambassaden besöker Östtimor ungefär två gånger per år för möten på hög politisk nivå. Andre ambassadsekreteraren vid ambassaden i Jakarta bistår ambassadören i ärenden gällande Östtimor. Östtimor har ingen ambassad i Sverige utan representeras av sin ambassadör i Bryssel.