Östtimor. Geografi.

Transkript

1 Östtimor Östtimor är Asiens yngsta land. Det blev självständigt i maj 2002 efter ett kvarts sekel av indonesisk ockupation. Landet ligger mitt i den indonesiska övärlden och utgörs av den östra halvan av ön Timor, som i övrigt tillhör Indonesien. Numera har Östtimor goda relationer med den gamla ockupationsmakten. Landets ekonomi baseras på kaffeexport och olje- och naturgasutvinning. Geografi Östtimor upptar den östra halvan av ön Timor i den sydöstasiatiska övärlden, medan den västra delen av Timor är indonesiskt territorium. Även öarna öster, norr och väster om Timor tillhör Indonesien. Några tiotals mil söder om Östtimor ligger Australiens nordvästra kust. Till Östtimor hör också den lilla exklaven Oekussi Ambeno på Västtimors nordkust samt öarna Ataúro och Jaco utanför Timor. Östtimor är till ytan något större än Blekinge och Skåne tillsammans. Topografin domineras av en bergskedja som löper i öst-västlig riktning och vars högsta topp är Foho Tata Mailau som reser sig meter över havet. I bergskedjan ingår några slocknade vulkaner som gett bördiga jordar på sina håll, men jordmånen i övrigt är vanligtvis mager. Från bergen rinner en mängd floder, som under intensiva regnperioder svämmar över när de når ner till låglandet längs kusterna. Savann dominerar naturen, och växt- och djurlivet påminner om det i Australien. 1/37

2 Tid svensk + 8 timmar Angränsande land/länder Indonesien, havsgräns mot Australien Huvudstad med antal invånare Dili (folkräkning 2010) Övriga större städer Baucau , Ermera , Maliana (folkräkning 2010) Högsta berg Foho Tata Mailau (2 963 m ö h) Klimat I Östtimor råder ett tropiskt monsunklimat där regn- och torrperioder avlöser varandra. Torrperioderna dominerar. Medeltemperaturen ligger runt 26 grader. I bergen är temperaturerna lägre. Sydkusten har en regnperiod mellan december och juni med ett kort uppehåll i mars. Där faller uppemot mm regn per år. I norr regnar det mellan december och februari och i de torraste områdena är nederbörden omkring 300 mm årligen. I bergsområdena kan regnen bli intensiva och översvämningar förekommer. Torka utgör dock ett större problem och vart tredje eller fjärde år brukar Östtimor drabbas av svår torka. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn 26 C vid kusten, lägre i bergen Medelnederbörd/år mm (varierar i olika delar av landet) Befolkning och språk 2/37

3 Östtimors befolkning uppgår till drygt en miljon invånare och den naturliga befolkningstillväxten är hög. Ungefär sex av tio invånare är under 25 år. Den etniska mångfalden är stor. De flesta invånare tillhör något austronesiskt eller papuanskt folkslag. Invånarantalet har varierat avsevärt under de senaste 40 åren. Före den indonesiska invasionen 1975 (se Modern historia) fanns det cirka invånare. Av dessa dog uppskattningsvis mellan och som en direkt eller indirekt (sjukdomar och svält) följd av invasionen och ockupationen. Uppgiften om antalet dödsoffer varierar mellan olika källor. Den oberoende östtimorianska sannings- och försoningskommission som tillsattes 2002 uppger att upp emot östtimorianer dog till följd av ockupationen. Först på 1990-talet steg åter invånarantalet delvis till följd av en stor inflyttning av indoneser (se nedan) för att 1999 sjunka drastiskt igen. Under våldsvågen i samband med folkomröstningen om självständighet det året tvingades upp emot en halv miljon människor på flykt (se Modern historia). Minst av dem flydde eller tvångsförflyttades av Indonesienvänliga milisgrupper till Västtimor, övriga sökte skydd i de östtimorianska bergen. Sedan dess har fler än av flyktingarna i Västtimor återvänt hem. De kvarvarande valde att stanna kvar i Indonesien permanent. Etnisk mångfald En stor majoritet av östtimorianerna tillhör någon av folkgrupperna atoni, belu, tetum, galoli, nambi, tokode, fatalucu, makasae, madiki, idate, mambai, bunak eller kemak. De flesta av dessa är austronesiska folk, men några är papuanska. De största grupperna är atoni, belu, tetum och mambai. Atoni tros härstamma från aboriginer som vandrat in från Australien. Atoni kom troligen först till Östtimor och bor numera i huvudsak i de centrala bergsområdena. Belu lever på sydkusten. Tidigare utgjorde inflyttade indoneser ungefär en femtedel av befolkningen. Invandringen skedde under den indonesiska ockupationen ( ), då Suhartoregimen uppmuntrade människor från andra delar av övärlden att flytta till Östtimor. Invandringen av indonesiska statstjänstemän, affärsmän och bosättare skapade spänningar mellan de muslimska indoneserna och de kristna östtimorianerna. Ett skäl var att indoneserna konkurrerade om jordbruksmarken, som är en bristvara i Östtimor. Under våldsvågen 1999 flydde de flesta indoneser från Östtimor. Omkring två procent av befolkningen tillhör en kinesisk minoritet. Kineserna kom till Östtimor på 1500-talet, då Portugal koloniserat området. De bosatte sig i städerna och försörjde sig på att agera mellanhand i handeln mellan bönderna och portugiserna. Än idag lever de flesta kineser i städerna, medan en stor majoritet av östtimorianerna i övrigt bor på landsbygden. Språk Det råder delade meningar om hur många språk som talas i Östtimor: uppgifterna varierar mellan 15 och 30. Det största lokala språket, tetum, har i en förenklad form utvecklats till ett östtimorianskt lingua franca (språk som används mellan människor med olika språk) och talas av runt 90 procent av invånarna. De flesta östtimorianska språk tillhör den austronesiska språkfamiljen, men papuanska språk förekommer också. Över hälften av östtimorianerna, framför allt de unga, kan även indonesiska, som under ockupationen var officiellt språk och undervisningsspråk. En del äldre östtimorianer kan portugisiska, som också är den politiska och sociala elitens språk. De flesta personer i motståndsrörelsens kärna under den indonesiska ockupationen 3/37

4 var portugisisktalande, liksom många i den nuvarande politiska ledningen. Drygt en femtedel av invånarna behärskar portugisiska. Inom den kinesiska folkgruppen talas mandarin och kantonesiska. Sedan självständigheten 2002 är portugisiska och tetum officiella språk, medan engelska och indonesiska klassas som så kallade arbetsspråk och bland annat kan användas inom utbildningsväsendet. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 81,5 (2014) Andel invånare i städerna 33,4 procent (2016) Nativitet/födelsetal 35,5 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 5,7 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 2,7 procent (2014) Fertilitetsgrad 5,2 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 49,2 procent (2014) Förväntad livslängd 69 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 70 år (2015) Förväntad livslängd för män 67 år (2015) Folkgrupper en stor majoritet är av austronesiskt eller papuanskt ursprung Språk portugisiska och tetum är officiella språk 1. minoriteter av indoneser och kineser Religion Religionsfrihet är garanterad i författningen och respekteras även i praktiken. Nästan alla östtimorianer är katoliker, men det finns också små grupper av protestanter, muslimer, hinduer och buddister. Traditionella inhemska religioner utövas också. 1 Islam kom till området med inflyttade indoneser, främst under 1990-talet. Inom den kinesiska minoriteten bekänner sig många till buddismen. Förfädersdyrkan, tro på naturandar och ritualer kopplade till jordbrukets växlingar är vanliga, liksom en blandning mellan kristendom och sådana trosföreställningar. 4/37

5 Den katolska tron är en viktig del av den östtimorianska nationella identiteten, som växte fram under den indonesiska ockupationen Den lokala katolska kyrkan, med Dilis dåvarande biskop Carlos Filipe Ximenes Belo i spetsen, var en viktig aktör i motståndet mot ockupationsmakten och i kampen för de mänskliga rättigheterna. Belo kritiserade den brutalitet och det förtryck som Indonesien använde sig av samtidigt som han var en uttalad förespråkare för motstånd enligt icke-våldsprincipen. Biskop Belo fick 1996 motta Nobels fredspris för sin insats. Han lämnade biskopsämbetet 2002 av hälsoskäl. Utbildning Utbildningsnivån i Östtimor är av historiska skäl låg. Bara sex av tio invånare kan läsa och skriva. Landets regeringar har sedan självständigheten 2002 satsat mycket resurser på att försöka minska bristen på utbildad arbetskraft. Under den portugisiska kolonialtiden var skolsystemet starkt eftersatt och så sent som 1950 kunde bara fem procent av befolkningen läsa och skriva. Endast en liten grupp östtimorianer fick utbildning för att kunna arbeta inom den koloniala förvaltningen. Under den indonesiska ockupationen breddades och förbättrades undervisningen. Vid sidan av grundskolorna upprättades även hantverks- och tekniska skolor fick Östtimor ett eget universitet. I slutet av 1990-talet kunde 40 procent av befolkningen läsa och skriva och nästan tre av fyra barn gick i grundskolan. Skolsystemet bröt samman under inbördeskonflikten 1999 (se Modern historia) då över 80 procent av skolbyggnaderna förstördes. Dessutom flydde många lärare och annan skolpersonal som ofta var inflyttade indoneser. Under återuppbyggnaden prioriterades skolväsendet högt och 2002 var det återställt till samma standard som rådde före Men än idag är utbildningsnivån låg: närmare hälften av de vuxna har inte gått i skolan och kan varken läsa eller skriva. Särskilt utbredd är analfabetismen bland äldre och kvinnor beslutade regeringen att införa obligatorisk och avgiftsfri utbildning i nio år, men landet kan ännu inte leva upp till detta. Skolsystemet består av en sexårig grundskola följt av två påbyggnadsstadier om tre år vardera. Visserligen börjar ungefär nio av tio barn i första klass, men bara drygt en tredjedel av eleverna fortsätter till det första påbyggnadsstadiet. Färre än 6 procent av östtimorianerna har högskole- eller universitetsutbildning. Bara några få procent av barnen går i förskola och vuxenutbildningen är ytterst begränsad. I de tre första årskurserna sker undervisningen på tetum, som de allra flesta barn behärskar. Därefter undervisas eleverna i hög grad på portugisiska, som endast drygt en femtedel av invånarna talar. Den grundläggande utbildningen sker i statlig regi, men på motsvarande gymnasienivå (det högre påbyggnadsstadiet) finns en del privata skolor, som bland annat drivs av den katolska kyrkan. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 91,1 procent (2011) Antal elever per lärare i grundskolan 31,4 (2011) Läs- och skrivkunnighet 58,3 procent (2010) 5/37

6 Kostnader för utbildning i andel av BNP 7,7 procent (2014) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 7,7 procent (2014) Kultur I huvudstaden Dili har kulturlivet en västerländsk prägel med portugisiska influenser. På landsbygden är de förkoloniala kulturella dragen starka. Ett motståndsmuseum som skildrar landets historia med tonvikt på självständighetskampen invigdes 2005 i Dili. Inom den östtimorianska överklass som uppstod under kolonialtiden antog man en europeisk livsstil och många inom gruppen är idag portugisisktalande personer med höga befattningar i samhället. På landsbygden är samhällena indelade i klaner, eller storfamiljer. En persons sociala ställning avgörs av familjetillhörighet. Livet levs i byar och styrs av jordbrukets växlingar. Den indonesiska ockupationsmakten strävade efter att anpassa befolkningen till indonesiska förhållanden. Den yngre generationen, som vuxit upp under ockupationen, talar vanligtvis indonesiska och en del har utbildat sig på indonesiska öar som Java. Många av de karaktäristiska östtimorianska husen och kultplatserna har förstörts, inte minst under våldsvågen Atonifolket för en undanskymd tillvaro, mestadels i de centrala bergsmassiven. De härstammar troligen från aboriginer som vandrade in från Australien för cirka år sedan och lever ofta som jägare och samlare. Ett motståndsmuseum som skildrar landets historia med tonvikt på självständighetskampen invigdes 2005 i Dili. Huvudstaden fick sin första bio Samma år gjordes Östtimors första spelfilm, Beatriz's War, av Luigi Acquisto och Bety Reis. Filmen skildrar ett äkta pars umbäranden under ockupationen. Massmedier Yttrande- och tryckfrihet råder och landets redaktioner kan verka i stort sett fritt utan politiska påtryckningar. Det har dock förekommit att journalister åtalats för förtal när de skrivit om känsliga frågor som korruption inom statsapparaten, och självcensur inom journalistkåren beskrivs som relativt vanligt. Två oberoende dagstidningar av vikt är Suara Timor Lorosae och Timor Post. En rad oberoende medier har uppstått efter det att den indonesiska ockupationen upphörde Tidningar ges numera ut på alla de fyra stora språken (tetum, portugisiska, engelska och indonesiska) men upplagorna är små, ofta bara några hundra exemplar. Nästan alla medier är baserade i huvudstaden Dili. Två oberoende dagstidningar av vikt är Suara Timor Lorosae och Timor Post. Suara Timor Lorosae fanns redan före 1999 under namnet Suara Timor Timur och var det ockuperade territoriets dominerande tidning. Den var då indonesiskspråkig, men innehåller numera artiklar på alla fyra språken. Timor Pos/Post grundades 2000 och utkommer på indonesiska, portugisiska, engelska och tetum. Därutöver finns ytterligare en rad tidningar och tidskrifter. Lalenok grundades 2000 och utkommer tre gånger i veckan på tetum. Lian Maubere är en veckotidning, liksom Tempo Semenal. Dessutom finns Jornal da República (tidigare The Official Gazette of East Timor) som grundades 1999 av FN-förvaltningen UNTAET 6/37

7 för att informera invånarna om återuppbyggnaden. Idag innehåller tidningen information från regeringen och myndigheterna på främst portugisiska. Det finns en statlig radiokanal, Radio Timor-Leste, och en statlig TV-kanal, TV Timor-Leste. Båda leds av en politiskt oberoende styrelse. Den katolska kyrkan driver Radio Kamanak, som har stor täckning. Voice of America sänder radio på engelska, portugisiska och indonesiska. Radio Falintil/ Voz da Esperanca var under den indonesiska ockupationen gerillan Falintils underjordiska språkrör och sänder fortfarande från Dili. Den kristna Voice FM grundades Därutöver sänder 13 lokala radiostationer. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 32,6 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 58,7 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 1,1 (2014) Äldre historia När de första portugisiska handelsmännen anlände på 1500-talet hade sedan länge en rad små kungadömen funnits på ön. Först hundra år senare började livet på allvar påverkas av den portugiska koloniseringen, då en förvaltning byggdes upp, kaffeplantager anlades och missionärer började omvända befolkningen till katolicism. Under andra världskriget ockuperades kolonin av Japan, men återlämnades till Portugal efter japanernas kapitulation Östtimor befolkades för omkring år sedan av jägar- och samlarfolk som troligen vandrade in från Australien. Dagens atonifolk i de centrala bergstrakterna antas vara ättlingar till dessa aboriginer. Omkring år senare kom austronesiska och papuanska folkslag invandrande från Asien och Papua Nya Guinea. De brukade jorden och introducerade keramik, kvarnar, risodling och boskapsuppfödning. Flera små kungadömen bildades så småningom längs kusterna med varsin lokal ledare, kallad liurai. Rikena bedrev handel med sandelträ och slavar. Lasterna gick till Indien, Kina och de sydöstasiatiska öarna. Det var just sandelträ som på 1500-talet lockade de första portugisiska handelsmännen och äventyrarna till området. Portugisernas påverkan på samhället blev dock minimal fram till hundra år senare när dominikanska missionärer började omvända lokalbefolkningen till katolicism. På 1640-talet etablerade Portugal en mer formell makt. Det första fortet byggdes och guvernörer utsågs. Befolkningen fick betala skatt till Portugal i form av sandelträ, slavar, guld och hästar. Under 1700-talet koncentrerade portugiserna allt mer av sin verksamhet till den östra delen av Timor medan holländarna tog över den västra. Den portugisiske guvernören flyttade sitt säte till Dili. I mitten av 1800-talet anlades kaffeplantager och ett enkelt vägnät byggdes för transport av skörden. Kolonialmakten stärkte sitt grepp över området och systemet med liurai avskaffades delades Timor formellt upp i en portugisisk, östlig koloni och en holländsk i väst. Trots detta fanns det vid tiden för andra världskrigets utbrott bara ett par hundra portugiser i östra Timor och det europeiska inflytandet var begränsat. På 1940-talet fanns varken asfalterade vägar, elektricitet eller vattenledningar. 7/37

8 1942 ockuperades Östtimor av Japan. Ockupationen var en hård tid för den östtimorianska civilbefolkningen. Portugal hade vid krigsutbrottet förklarat sig neutralt. Det föranledde Australien att redan 1941 placera en styrka i kolonin, eftersom man befarade att Portugal skulle acceptera en sannolik japansk närvaro där. De australiska soldaterna förde gerillakrig mot japanerna till 1943, då australierna togs hem. När Japan kapitulerade 1945 kom portugiserna tillbaka. Modern historia Östtimor blev en självständig stat den 20 maj 2002 efter ett kvarts sekel av indonesisk ockupation och dessförinnan runt 400 år som portugisisk koloni. Området var fattigt och outvecklat när Portugal 1974 lämnade kolonin och förberedde dess självständighet. Ett år senare invaderade Indonesien territoriet. Det indonesiska styret innebar efterhand ökat välstånd för en del östtimorianer och en modernisering av samhället. Men det skedde till priset av politiskt förtryck och kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Efter andra världskriget började ett motstånd mot den portugisiska kolonialmakten att växa fram, samtidigt som det nyligen självständiga Indonesien gjorde anspråk på området gjorde östtimorianerna uppror, troligen med stöd från Indonesien. Revolten slogs ned och FN fortsatte att betrakta området som portugisiskt. Läget förändrades efter en militärkupp som ledde till ett regimskifte i Portugal De nya ledarna i Lissabon ville dra sig tillbaka från kolonierna och tanken var att Östtimor skulle bli självständigt fyra år senare. Redan en månad efter kuppen i Lissabon hade tre politiska partier bildats i Östtimor. Timoresiska demokratiska unionen (UDT), som var starkt påverkad av den portugisiska kultursfären, förespråkade demokrati och en gradvis övergång till självständighet. Timoresiska socialdemokratiska förbundet (ASDT) arbetade för en betydligt snabbare väg mot självständighet och hade ett radikalare program. Det tredje partiet, Apodeti, bildades troligtvis med stöd av indonesisk underrättelsetjänst och förespråkade en integration med Indonesien. ASDT vann snabbt folkligt stöd, radikaliserades och bytte namn till Revolutionära fronten för ett självständigt Östtimor (Fretilin). Fretilins popularitet oroade Indonesien, som befarade att ett Östtimor lett av fronten skulle kunna utgöra en bas för en kommunistisk invasion av Indonesien. Indonesisk militär och underrättelsetjänst förberedde därför allt intensivare ett militärt ingripande i Östtimor. Hotet från Indonesien gjorde att Portugal fick bråttom med att lämna kolonin och nytt datum för självständighet sattes till Lokala val hölls 1975 som Fretilin vann stort. En omröstning för integration med Indonesien genomfördes också av ett särskilt östtimorianskt råd som handplockats av Indonesien, men omröstningen underkändes av FN. Indonesisk invasion Den 11 augusti 1975 blev ett ödesdigert datum. UDT, som infiltrerats av indonesisk underrättelsetjänst och militär, gjorde ett misslyckat kuppförsök i Dili. Ett par veckor senare slog Fretilin till mot UDT och dess anhängare. Inbördeskriget var ett faktum. Den portugisiska förvaltningen flydde, Fretilin fick snabbt ett övertag i kriget och utropade ett självständigt Östtimor den 28 augusti Fretilins självständighetsförklaring blev Indonesiens förevändning för att anfalla Dili den 7 december. Angreppet kom dagen efter det att USA:s president Gerald Ford besökt Jakarta. Dokument visar att anfallet fick klartecken från USA och att även Storbritannien kände till planerna. 8/37

9 Den indonesiska invasionen och ockupationens första fas blev brutal. Under de fem första åren dog minst civila östtimorianer, vilket motsvarade 15 procent av befolkningen. Människorättsorganisationer uppger att sammanlagt människor, eller en tredjedel av befolkningen, dog som en direkt eller indirekt följd av annekteringen i strid eller av epidemier och svält. I maj 1976 förklarade den indonesiske presidenten Suharto Östtimor som sitt lands 27:e provins, men omvärlden godkände aldrig annekteringen. Varje år från 1976 till 1982 antog FN en resolution med krav på ett indonesiskt tillbakadragande. I omvärldens ögon var Östtimor fortfarande portugisiskt erkände dock Australien Indonesiens överhöghet över området. Motstånd mot ockupationen Östtimorianerna själva bjöd oväntat hårt motstånd. Fretilins militära gren, gerillan Falintil, under ledning av José Alexandre Xanana Gusmão, kämpade mot den indonesiska militären. Efter hand växte även motståndet från student- och ungdomsorganisationer. Katolska kyrkan erbjöd skydd och kritiserade Indonesien för brott mot de mänskliga rättigheterna. Östtimorianer i exil arbetade för sin sak med hjälp av informationskampanjer och diplomati gick motståndsgrupperna samman under den gemensamma paraplyorganisationen Timorianska motståndsrörelsens nationella råd (CNRT). Indonesien drev en hård assimileringspolitik. För att bryta östtimorianernas motstånd mot ockupationen ville regeringen att de så snabbt som möjligt skulle smälta in i det indonesiska samhället. Därför lockades indoneser att flytta till Östtimor med olika förmåner som billig jordbruksmark och bra jobb. Östtimorianer lockades till andra öar med till exempel universitetsstipendier. Den höga ekonomiska tillväxten i Indonesien på 1980-talet användes till att bygga upp en modern indonesisk statsapparat i Östtimor med skolsystem och förvaltning, och indonesiska gjordes till officiellt språk. Levnadsstandarden förbättrades, men förtrycket förblev hårt och svältperioder skördade många liv. För att visa att man hade full kontroll över territoriet lät Indonesien öppna Östtimor för omvärlden Endast ett par hundra gerillakrigare uppgavs då finnas kvar greps Xanana Gusmão och dömdes till 20 års fängelse. Massaker blev vändpunkt En vändning kom i november 1991 sedan indonesisk militär hade öppnat eld mot ett fredligt demonstrationståg som samlats vid en begravning av en Fretilinanhängare på kyrkogården Santa Cruz i Dili. Mellan 100 och 180 människor dödades. Omvärlden reagerade när bilder från massakern visades i TV. Starka protester tvingade Indonesien att utreda händelsen. Några militärbefäl utpekades som skyldiga och två högt uppsatta befäl avskedades. Stödet från omvärlden ökade ytterligare när den östtimorianske biskopen och människorättskämpen Carlos Filipe Ximenes Belo tillsammans med exil-östtimorianernas ledare José Ramos-Horta fick ta emot Nobels fredspris Men trots att FN och prominenta personer som den sydafrikanske presidenten Nelson Mandela gjorde medlingsförsök var det först 1998 som kampen för självständighet började ge tydliga resultat. Med Asienkrisen 1998 rasade president Suhartos 32-åriga maktinnehav i Indonesien samman. Hans efterträdare president B J Habibie utlovade truppreträtt och specialstatus, ett slags inre självstyre, åt Östtimor, men ingen självständighet. Politiska fångar släpptes, dock inte Xanana Gusmão. I början av 1999 meddelade Habibie plötsligt att Östtimor kunde bli självständigt om folket inte accepterade det förslag på specialstatus som förelåg. I maj beslutade Portugal, Indonesien och FN att en FN-övervakad folkomröstning skulle hållas den 8 augusti i Östtimor om förslaget. Ett nej skulle innebära självständighet. 9/37

10 Folkomröstning och våldsvåg Inför folkomröstningen spred sig en omfattande våldsvåg över Östtimor, iscensatt av Indonesienvänliga väpnade grupper med stöd av lokala indonesiska militärer. Höga befäl i Jakarta antogs stödja aktionerna. I april 1999 kulminerade våldet när 57 civila sköts eller hackades ihjäl av milisen på en kyrkogård i staden Liquica. Flera andra massakrer utfördes. Folkomröstningen kunde trots detta genomföras den 30 augusti. Hela 98,5 procent av befolkningen deltog i valet och 78,5 procent röstade för självständighet. Valresultatet ledde till att en ny våldsvåg utbröt och milisen löpte amok. Stora delar av Östtimor ödelades. 80 procent av infrastrukturen och skolorna förstördes. Hundratals människor dödades och upp emot en halv miljon tvingades fly från sina hem, många av dem till Västtimor. FN tog hem sin personal. Internationella påtryckningar tvingade efter några veckor Indonesien att acceptera att internationell trupp sattes in. Den Australienledda styrkan Interfet, med man, kunde sakta återställa ordningen. I oktober lämnade de sista indonesiska trupperna Östtimor och valresultatet godtogs av Indonesiens högsta beslutande organ MPR. FN-förvaltning och återuppbyggnad Strax därefter övertog FN kontrollen av Östtimor. En övergångsförvaltning (Untaet) fick uppgiften att hjälpa till med återuppbyggnaden av samhället och hålla i rodret till dess en ny självständig stat kunde utropas. I december 1999 bildades ett nationellt råd bestående av 15 medlemmar från Untaet, Timorianska motståndsrörelsens nationella råd CNRT, katolska kyrkan och grupper som förespråkat integration med Indonesien. Rådets uppgift blev att övervaka förvaltningen. I februari 2000 lämnade Interfet Östtimor och Untaet tog även över rollen som fredsbevarare med närmare FN-soldater. Under våren samma år var läget så lugnt att flyktingarna i Västtimor började återvända. I juli 2000 bildades en övergångsregering, där Untaet och östtimorianerna delade på ansvaret. Ett nytt nationellt råd med 33 östtimorianska representanter från näringsliv, politik och kyrkan bildades. Ledare för det nya rådet blev Xanana Gusmão. Det nationella rådet och övergångsregeringen ersattes efter det första fria och allmänna valet i augusti 2001 av ett parlament och en ny regering, men Untaet behöll den yttersta beslutanderätten fram till självständigheten Allmänna val och självständighet I parlamentsvalet i augusti 2001 vann Fretilin 55 av parlamentets 88 mandat. Övriga mandat fördelades på en rad småpartier. Fretilin var det enda politiska partiet av större vikt. Oppositionen utgjordes av ett dussintal små partier utan verkligt politiskt inflytande. Efter valet utsåg parlamentet Fretilins generalsekreterare Mari Alkatiri till premiärminister. Alkatiri utnämnde 24 ministrar till sin regering: tio från Fretilin, tre från Demokratiska partiet och elva oberoende. Den oberoende politikern José Ramos-Horta blev utrikesminister. Han var under ockupationen ledare för östtimorianer i exil och fick motta Nobels fredspris 1996 tillsammans med biskop Belo (se Religion). I presidentvalet i april 2002 ställde Xanana Gusmão upp som kandidat för ett antal småpartier. Han hade tidigare varit Fretilins förgrundsgestalt, men lämnade partiet då han tyckte att det hade fått för stor dominans inom politiken. Gusmão vann valet med 83 procent av rösterna. Ende utmanaren, Francisco Xavier do Amaral från Socialdemokratiska partiet, fick 17 procent. 10/37

11 Den 20 maj 2002 utropades formellt Demokratiska republiken Östtimor. Samtidigt avlöstes Untaet av en mindre FN-operation (Unmiset). Tillsammans med den nya regeringen fortsatte Unmiset uppbyggnaden av ett rättssystem och en poliskår. Samtidigt inleddes rättsprocesser för att göra upp med de ansvariga för människorättsbrott begångna i det förflutna (se Politiskt system). Politiska motsättningar Ganska snart framträdde en rad motsättningar inom Fretilin och regeringen. En grupp kring president Gusmão varnade för Fretilins dominans, och inom regeringspartiet fanns skilda åsikter om den rättsliga uppgörelsen med de ansvariga för våldsvågen En falang förespråkade allmän amnesti, en annan grupp intog en tuffare hållning. Dessutom fanns spänningar mellan en äldre, portugisisktalande generation ledare och yngre indonesiskspråkiga politiker som vuxit upp under ockupationen. Bistra tongångar hördes även mellan före detta exil-östtimorianer och de som förde motståndskampen på hemmaplan. Inte minst uttryckte forna gerillakrigare tidigt starkt missnöje med att deras insats under ockupationen inte värderades tillräckligt högt efter självständigheten. Östtimorianernas inställning till regeringen och andra politiska institutioner var i allmänhet skeptisk. En vanlig uppfattning var att landet styrdes av en portugisisktalande elit som till största delen befann sig utomlands under ockupationen. Den första opinionsundersökningen i november 2003 visade att stödet för regeringen hade sjunkit. Missnöjet var särskilt stort med sjukvård, skola och rättsväsen. Regeringen kritiserades även för växande korruption och bristande tolerans gentemot oppositionella. Vid gränsen mot Indonesien fortsatte våldsyttringar att inträffa med jämna mellanrum. Bakomliggande krafter var ofta spillror av Indonesienvänliga milisgrupper, som lyckats ta sig över gränsen och 2005 förekom våldsamheter som tillskrevs regeringskritiska väpnade grupper baserade på landsbygden. Flera av anhängarna ska ha varit forna gerillasoldater. I maj 2005 upplöstes FN-missionen Unmiset. Kvar fanns en liten grupp FN-anställda (Unotil) om 440 man. Nya våldsamheter I april 2006 utbröt kravaller i Dili när en demonstration genomförd av 600 sparkade armésoldater urartade. Soldaterna främst före detta gerillasoldater hade deserterat i mars i protest mot diskriminering och dåliga arbetsvillkor. Fem personer dödades i kravallerna som pågick i flera dagar. En rad personer greps av polisen och tiotusentals invånare flydde Dili undan oroligheterna. Premiärminister Alkatiri fick skarp kritik från östtimorianerna för sitt sätt att hantera situationen. Krav hördes på hans, försvarsminister Roque Rodrigues och inrikesminister Rogerio Lobatos avgång. I maj utbröt nya våldsamheter mellan polis och de forna gerillasoldaterna, som nu slagit läger i bergen utanför Dili. Rebellerna hotade med inbördeskrig och krävde Alkatiris avgång. Inne i staden förvärrades situationen av att väpnade ungdomsgäng, som stödde endera sidan, började härja på gatorna. Fler än 20 människor dödades i oroligheterna. Regeringen begärde till slut hjälp från omvärlden. En Australienledd internationell styrka flögs till Dili för att återställa ordningen. FN evakuerade en stor del av sin personal. Den 30 maj införde president Gusmão undantagstillstånd och övertog själv kommandot över armén och polisen. Han avskedade inrikesministern och försvarsministern, och satte in utrikesminister Ramos-Horta som ny säkerhetsminister. Samtidigt meddelade insatsstyrkan att den kontrollerade Dilis centrala delar. Vid det laget hade cirka östtimorianer sökt tillflykt i tillfälliga flyktingläger i och omkring huvudstaden. Regeringen faller 11/37

12 I juni 2006 hölls en rad demonstrationer i Dili med krav på Alkatiris avgång. Samtidigt inledde Ramos-Horta förhandlingar med rebellsoldaternas ledare Alfredo Reinado, som lovade att lägga ned vapnen. En arresteringsorder utfärdades mot den sparkade inrikesministern Lobato som anklagades för att ha försett rebellerna med vapen i syfte att störta politiska rivaler. Den 25 juni lämnade Ramos-Horta sina regeringsposter i protest mot att Alkatiri satt kvar som premiärminister. Dagen därpå valde Alkatiri att avgå sedan också president Gusmão krävt detta. I juli utsågs Ramos Horta till ny premiärminister. I hans regering ingick nio medlemmar av Alkatiris gamla ministär. Av de totalt 15 regeringsmedlemmarna var flertalet Fretilin-medlemmar, medan övriga var oberoende eller tillhörde Demokratiska partiet (PD). Säkerheten hade nu stärkts och den internationella styrkan minskades gradvis. Rebelledaren Reinado greps av australiska soldater i juli men lyckades fly upp i bergen en månad senare. I augusti 2006 inrättades en ny fredsbevarande FN-mission (Unmit) bestående av omkring poliser och obeväpnade soldater. I oktober presenterade FN en utredning av de händelser som under våren och sommaren hade krävt minst 37 människors liv och tvingat att fly. Tonvikten lades på makthavarnas roll i vapendistributionen till rebellerna. Utredarna hade inte funnit några bevis för att Alkatiri skulle ha försett rebeller med vapen, men de slog fast att han inte gjort tillräckligt för att förhindra att vapnen kom i fel händer. I mars 2007 dömdes Lobato för illegal vapendistribution till 7,5 års fängelse. Fretilin förlorar makten Under våren och sommaren 2007 fick Östtimor en ny president och en ny regering. En lugnare period i landets historia tog därmed sin början. I presidentvalet i april/maj segrade premiärminister Ramos Horta. Valet betecknades av internationella valobservatörer som fritt och rättvist. Vid flera tillfällen under valkampanjen utbröt dock våld mellan anhängare och motståndare till Fretilin. I början av 2007 hade president Gusmão tillkännagett att han siktade på premiärministerposten i parlamentsvalet i juni samma år. För att få en politisk plattform bildade han ett nytt parti, Nationella kongressen för återuppbyggnad av Östtimor (CNRT). Även parlamentsvalet förlöpte lugnt och betecknades som fritt och rättvist av EU:s observatörer. Fretilin blev största parti och CNRT kom tvåa. Efter långdragna förhandlingar bildade CNRT i augusti regering tillsammans med tre småpartier, bland annat Demokratiska partiet. Fretilin hamnade därmed i opposition. Politiskt system Östtimor blev en självständig nation den 20 maj 2002 efter 25 års indonesisk ockupation. Landet är en republik, vars president är statschef och överbefälhavare. Enligt författningen delas den verkställande makten mellan presidenten och regeringen, men den senare har större befogenheter. Presidenten har främst en symbolisk och enande roll, men kan tillsätta och avskeda ministrar, upplösa parlamentet, införa undantagstillstånd samt lägga in veto mot lagförslag. Presidenten utses i allmänna val för en mandatperiod på fem år och kan väljas om en gång. Om ingen av kandidaterna i ett val får minst hälften av rösterna hålls en andra och avgörande valomgång mellan de två kandidater som fått flest röster. Det självständiga Östtimors första president var José Xanana Gusmão (har numera bytt namn till Kay Rala Xanana Gusmão), som ledde det väpnade motståndet mot den indonesiska ockupationen innehades statschefsposten av en annan av frihetskampens förgrundsgestalter, José Ramos Horta, 12/37

13 ledare av det östtimorianska motståndet i exil under ockupationen. Han efterträddes den 20 maj 2012 av den tidigare gerillaledaren och försvarsministern Taur Matan Ruak. De tre presidenterna har ett förflutet inom självständighetspartiet Fretilin (se nedan), men har senare övergått till att bli oberoende politiker. Den 20 maj 2017 övertogs presidentämbetet av Francisco Guterres, veteranpolitiker inom Fretilin och före detta gerillakrigare. Regeringen leds av en premiärminister som utses av presidenten och alltid är ledaren för parlamentets största parti eller partikoalition. Även övriga ministrar utses av presidenten, men på förslag från premiärministern. Parlamentet (Parlamenta nacional) har en kammare med minst 52 och högst 65 ledamöter. Sedan valet 2007 består parlamentet av 65 representanter. Dessa tillsätts i allmänna val vart femte år genom proportionell representation. Rösträttsåldern är 18 år. För att få ta plats i parlamentet måste ett parti erhålla minst 4 procent av rösterna. Förutom att stifta lagar och välja premiärminister har parlamentet i uppgift att godkänna budgeten och kontrollera att den inte överskrids, underteckna internationella avtal och konventioner och ta ställning till ändringar i författningen. Författningsändringar kräver två tredjedelars majoritet i parlamentet. Administrativt är Östtimor indelat i 13 distrikt och 65 underdistrikt. Politiska partier Landets största politiska parti var fram till valet i juli 2012 Revolutionära fronten för ett självständigt Östtimor (Frente Revolucianária da Timor Leste Independente, Fretilin), som grundades 1974 och ledde motståndet mot den indonesiska ockupationen Gerillarörelsen Falintil (Forҫa Armadas de Libertaҫao Nacional de Timor Leste) utgjorde dess militära gren. Partiet var förr ett radikalt vänsterparti, men är numera närmast att betrakta som socialdemokratiskt. Fretilin innehade regeringsmakten I valet 2017 blev Fretilin åter störst, dock med ytterst knapp marginal. Näst största parti var Nationella kongressen för återuppbyggnad av Östtimor (Congresso Nacional da Reconstruҫão de Timor Leste, CNRT). I valet i juli 2012 blev CNRT större än Fretilin, men blev passerat av Fretilin fyra år senare. CNRT bildades 2007 som en politisk plattform för dåvarande presidenten Xanana Gusmão, som siktade på premiärministerposten. Gusmão var fram till 1999 ledare för Falintil-gerillan. CNRT ledde mellan 2007 och 2017 koalitionsregeringar (se Aktuell politik). Partiet samlar allt ifrån affärsmän som gynnats vid upphandling av regeringskontrakt till personer lojala mot Gusmão personligen och före detta förespråkare för integration med Indonesien (Gusmão har tydligt tagit ställning för försoning med Indonesien). Representerade i parlamentet var också PSD-ASDT, en allians mellan Socialdemokratiska partiet (Partido Social Democráta, PSD) ochtimoresiska socialdemokratiska förbundet (Associaҫao Social-Democráta Timorense, ASDT), samt Demokratiska partiet (Partido Democrático, PD). Båda dessa partier ingick i regeringen Efter valet 2012 fick endast PD och det lilla Frendi-Mudanҫa (Fronten för nationell återbyggnad av Östtimor-Förändring) plats i parlamentet vid sidan av Fretilin och CNRT. Frenti-Mudanҫa bröt sig ur Fretilin 2011 och ingår tillsammans med DP i den CNRT-ledda koalitionsregering som bildades efter valet I valet 2017 blev DP invalt i parlamentet, liksom det nybildade Folkets befrielseparti med expresident Taur Matan Ruak som ledare. Rättsväsende Sedan våldsvågen i samband med folkomröstningen om självständighet 1999, då stora delar av samhället lades i ruiner, har Östtimor fått hjälp av FN-personal och annan utländsk expertis med att bygga upp en förvaltning, en poliskår och ett oberoende rättsväsen. Uppbyggnaden har dock gått långsamt. Rättssystemet är bristfälligt. Ett viktigt skäl till detta är den stora bristen på utbildade östtimorianer, som kan arbeta inom rättsväsendet. 13/37

14 Lagstiftningen är en blandning av indonesiska lagar och lagar stiftade av FN samt av det östtimorianska parlamentet. Domstolsväsendet ska bland annat bestå av en högsta domstol, en appellationsdomstol, distriktsdomstolar och militärdomstolar, men detta är ännu under uppbyggnad. FN överlämnade det polisiära ansvaret till en östtimoriansk poliskår I samband med den våldsamma inbördeskonflikt som drabbade landet våren 2006 (se Modern historia) återtog dock FN-polis ansvaret. Ett gradvis återlämnande av ansvaret till Östtimor inleddes i maj 2009 och fullföljdes i mars En liten FNpolisstyrka stannade kvar till i november 2012, då säkerhetsläget bedömdes vara tillräckligt stabilt för att styrkan helt skulle kunna lämna landet. När det gäller skyddet av och respekten för invånarnas mänskliga rättigheter har situationen förbättrats avsevärt sedan Indonesien lämnade området. Den östtimorianska polisen har dock fått kritik för att använda sig av alltför våldsamma metoder, bland annat har tortyr förekommit under förhör. Dödsstraffet avskaffades Rättsliga uppgörelser År 2000 inrättades en östtimoriansk FN-ledd domstol, Enheten för allvarliga brott, för att rannsaka personer misstänkta för grova människorättsbrott under våldsvågen I maj 2005 lades domstolen ned. Av totalt 391 åtal för folkmord, krigsbrott, tortyr, sexualbrott, mord eller brott mot mänskligheten hade då 84 lett till fällande dom och tre till friande dom. Resterande åtal övertogs av det nya östtimorianska rättssystemet. Sedan orosåret 2006 går dessa processer långsamt på grund av överbelastning inom rättsväsendet. I januari 2012 hade ytterligare cirka 250 åtal slutförts. De dömda har framför allt varit medlemmar av den Indonesienvänliga milisen, medan en rad högt uppsatta indonesiska politiker och militärbefäl som anklagats för delaktighet i dåden gått fria, eftersom regeringen i Indonesien vägrat utlämna någon medborgare till Östtimor. Efter påtryckningar från omvärlden inrättade Indonesien en särskild domstol i Jakarta där 18 medborgare åtalades för människorättsbrott begångna i Östtimor De allra flesta friades och efter en handfull överklaganden återstod 2006 endast en fällande dom: ett tioårigt fängelsestraff för milisledaren Eurico Guterres. Han frigavs i april 2008 efter att ha fått straffet kortat till två år. Även den politiska ledningen i Östtimor har fått kritik från omvärlden för att vara mer intresserad av goda relationer till Indonesien än av att ge våldets offer upprättelse. Regeringen har sagt att den inte kommer att göra några nya försök att ställa högt uppsatta indoneser inför rätta för det som hände Indonesien och Östtimor tillsatte 2005 en gemensam vänskaps- och sanningskommission som skulle ge en samstämmig bild av händelseutvecklingen Gruppen hade dock inga befogenheter att väcka åtal. I sin slutrapport från 2008 slog kommissionen fast att systematiska brott mot mänskligheten begicks av Indonesiens armé i Östtimor under 1999 genom att den försåg Indonesienvänliga milisgrupper med vapen. Den oberoende Sannings- och försoningskommissionen, som tillsattes 2002 av det östtimorianska parlamentet för att samla in vittnesmål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna begångna under den indonesiska ockupationen, presenterade sitt arbete i en rapport Slutsatserna byggde på omkring vittnesuppgifter och fastslog att drygt icke-stridande dödats eller försvunnit som en följd av den indonesiska ockupationen samt att mellan och östtimorianer dog av svält och sjukdom som indirekta följder. Indonesiska säkerhetsstyrkor använde sig av våldtäkter, mord, tortyr, tvångsförflyttningar och godtyckliga gripanden för att bekämpa motståndarna. Även Fretilin gjorde sig skyldigt till kränkningar av de mänskliga rättigheterna enligt rapporten. FAKTA POLITIK 14/37

15 Officiellt namn Demokratiska republiken Östtimor/Timor Leste/Timor Lorosae Statsskick republik, enhetsstat Statschef president Francisco Guterres (2017 ) Regeringschef premiärminister Mari Alkatiri (2017 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Fretilin 23, CNRT 22, Folkets befrielseparti 8, Demokratiska partiet/dp 7 m fl (2017) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val CNRT 30, Fretilin 25, Demokratiska partiet/dp 8, Frenti-Mudanca 2 (2012) Valdeltagande 76 % i parlamentsvalet i juli 2017, 71 % i presidentvalet i mars 2017 Kommande val parlamentsval 2022, presidentval 2022 Aktuell politik Östtimoriansk politik domineras av företrädare för det gamla självständighetspartiet Fretilin och politiker i kretsen kring den förre premiärministern Xanana Gusmão. I parlamentsvalet sommaren 2017 blev det jämnt mellan Fretilin och Gusmãos parti CNRT. Först i september tillträdde en minoritetsregering med Fretilin och det lilla Demokratiska partiet. I samband med oroligheterna 2006, då landet befann sig på randen till inbördeskrig, sändes en FN-mission (Unmit) till landet för att stödja regeringen. Den hjälpte till med att stärka polisverksamheten och rättsväsendet. På plats från 2006 fanns också en internationell säkerhetsstyrka, ledd av Australien. Både Unmit och säkerhetsstyrkan togs hem i slutet av 2012 efter det att valen samma år hade genomförts på ett korrekt sätt under fredliga former (se nedan). Mordförsök på presidenten Sedan regeringsskiftet sommaren 2007 har Östtimor upplevt en relativt lugn period då den CNRT-ledda regeringen kunnat koncentrera sig på frågor som fattigdomsbekämpning och hur pengarna från landets växande oljefond (se Naturtillgångar och energi) bäst ska förvaltas. En kris uppstod dock i februari 2008, när dåvarande president José Ramos Horta och premiärminister Gusmão utsattes för ett samordnat mordförsök. Ramos Horta skadades svårt, medan Gusmão undkom oskadd. Presidenten genomgick en lyckad rehabilitering på sjukhus i Australien. En jakt inleddes på de misstänkta gärningsmännen, som efter hand överlämnade sig till polisen. I mars 2010 dömdes 24 personer till fängelse för inblandning i mordförsöken. De benådades av presidenten ett halvår senare. På årsdagen av mordförsöken publicerade International Crisis Group en rapport i vilken tankesmedjan konstaterade att säkerheten i Östtimor ökat väsentligt under det år som gått. De flyktingläger som bildades kring Dili i samband med oroligheterna 2006 hade i stort sett försvunnit sedan människor vågat återvända hem. När presidentval åter hölls i mars 2012 fanns Ramos Horta bland kandidaterna, liksom parlamentets talman Fernando Lasama de Araújo, hans företrädare Fretilinledaren Francisco Guterres Lu Olo och den tidigare försvarschefen Taur Matan Ruak, som under ockupationen var befälhavare för den nu upplösta Falintil-gerillan. 15/37

16 Valdagen blev lugn och Taur Matan Ruak segrade klart i andra valomgången i april mot Guterres "Lu Olo". Skiftet på presidentposten skedde den 20 maj på tioårsdagen av Östtimors självständighet. Korruptionen har ökat Parlamentsvalet i juli 2012 resulterade i seger för CNRT (Nationella kongressen för återuppbyggnad av Östtimor) med 30 av 65 mandat. Näst största parti blev Fretilin (Revolutionära fronten för ett självständigt Östtimor) med 25 mandat. Två mindre partier fick också plats i parlamentet: Demokratiska partiet och Frenti-Mudanҫa, ett utbrytarparti ur Fretilin. CNRT bildade en koalitionsregering med de båda småpartierna och ställde därmed åter Fretilin i opposition. Xanana Gusmão blev kvar på premiärministerposten. De främsta prioriteringarna i regeringsarbetet efter valet var att bekämpa fattigdomen, den höga arbetslösheten och korruptionen. Under senare år har korruption brett ut sig i den statliga förvaltningen, även i parlamentet och regeringen. Flera ministrar också Gusmão har anklagats för korruption och maktmissbruk. Under sin period som premiärminister kritiserades Gusmão dessutom för att inte göra tillräckligt för att stävja problemet. I februari 2015 valde premiärminister Gusmao att avgå, något han länge flaggat för. Den tidigare hälsoministern Rui Maria de Araújo från Fretilin blev ny premiärminister för en nedbantad regering, bestående av 37 ministrar. Valet av ny premiärminister skedde efter en rekommendation från Gusmao, som stannade kvar i regeringen som minister med ansvar för planering och strategisk investering. Fretilin och CNRT i samarbete I mars 2017 vann Fretilinledaren Francisco "Lu-Olo" Guterres presidentvalet redan i första omgången. Av de sju övriga kandidaterna fick António da Conceição från Demokratiska partiet flest röster. Guterres seger var väntad sedan både Fretilin och CNRT hade uttalat sitt stöd för honom. Guterres tillhör den politiska eliten i Östtimor och var gerillasoldat i Fretilin under befrielsekriget från Indonesien. Det faktum att de två stora partierna slöt upp bakom samma kandidat ledde till att valkampanjen och valdagen blev lugna med endast sporadiskt våld. En del bedömare varnade för att Östtimor i praktiken saknar en egentlig opposition. I parlamentsvalet i juli blev det mycket jämnt mellan Fretilin, som vann 29,7 procent av rösterna och fick 23 av 65 mandat. Det var ett något bättre resultat än i valet CNRT fick 29,5 procent och backade med 8 mandat till 22. Expresident Taur Matan Ruaks nybildade Folkets befrielseparti (PLP) fick drygt 10 procent av rösterna, vilket gav 8 mandat, medan Demokratiska partiet (DP) fick knappt 10 procent och 7 mandat. Det nya "ungdomsinriktade" Khunto fick 5 mandat. Inga rapporter om valrelaterat våld förekom. Fretilin fick uppdraget av presidenten att försöka bilda en koalitionsregering och i augusti ledde CNRT:s valförlust till att Gusmão lämnade posten som partiledare. Fretilin försökte först bilda regering med PLP, men när detta misslyckades bjöds Demokratiska partiet och Khunto in till förhandlingsbordet. Först i september kunde en minoritetsregering presenteras mellan Fretilin och Demokratiska partiet med den före detta premiärministern Mari Alkatiri som nygammal regeringschef. Regeringskris Oppositonen, bestående av CNRT, PLP och Khunto, hade nu majoritet i parlamentet och röstade i oktober 2017 ned den nya regeringens politiska program. Samma sak hände vid en andra och avgörande omröstning i december. Det innebär att den Fretilinledda regeringen måste avgå. Läs mer om händelseutvecklingen i Kalendarium. FAKTA POLITIK Officiellt namn 16/37