En boplats från äldre stenålder vid Uddevallas inlopp

En boplats från äldre stenålder vid Uddevallas inlopp Arkeologisk undersökning Del av RAÄ Forshälla 185 :1 Forshälla-Röd 2 :43 Forshälla socken, Uddevalla kommun Robert Herenek Bohusläns museum Rapport 2015 :25

En boplats från äldre stenålder vid Uddevallas inlopp Arkeologisk undersökning Del av RAÄ Forshälla 185 :1 Forshälla-Röd 2 :43 Forshälla socken, Uddevalla kommun Bohusläns museum Rapport 2015 :25

ISSN 1650-3368 Författare Robert Hernek Layout och teknisk redigering Gabriella Kalmar Grafisk form Gabriella Kalmar Omslagsbild Foton tagna av Ingela Lundin. Framsidans foto visar vy över Forshälla 185, foto mot norr. Baksidans foto visar arbetsbild en dimmig oktobermorgon 2004, foto mot öster. Tryck Bording AB, Borås 2015 Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket medgivande 90.8012 Bohusläns museum Museigatan 1 Box 403 451 19 Uddevalla tel 0522-65 65 00, fax 0522-126 73 www.vastarvet.se, www.bohuslansmuseum.se

Innehåll Sammanfattning...6 Bakgrund...6 Landskapsbild...7 Naturlandskap...7 Kulturlandskap...7 Fornlämningsmiljö...7 Tidigare undersökningar...7 Metod...8 Resultat...8 Lägesbeskrivning...8 Undersökta ytor...9 Stratigrafi...9 Anläggningar...10 Anläggningar inom avbanade ytor...10 Anläggningar inom rutor och schakt...11 Fynd...12 Flinta...12 Bergart...14 Harts...15 Datering...15 Slutsatser och tolkning...16 Mesolitiska anläggningar en sällsynt kategori?...16 Kronologi...16 Neolitiska inslag...17 En hyddbotten?...17 Resultat gentemot undersökningsplanen...18 Avslutande kommentar...18 Referenser...19 Litteratur...19 Övrigt...21 Tekniska och administrativa uppgifter...21 Bilagor...22

4 Bohusläns museum Rapport 2015 :25 Figur 1. Utsnitt ur GSD-Röda kartan/fastighetskartan med platsen för undersökningen markerad.

En boplats från äldre stenålder vid Uddevallas inlopp 5 Figur 2. Utsnitt ur GSD-Fastighets kartan, blad 8143, med platsen för undersökningen markerad. Skala 1 :20 000.

6 Bohusläns museum Rapport 2015 :25 Sammanfattning Bohusläns museum under tiden 25 oktober 17 november 2004 genomfört en arkeologisk undersökning inom fastigheten Forshälla-Röd 2 :43, Forshälla socken, Uddevalla kommun. Undersökningen föranleddes av husbyggnation som berörde norra delen av en mesolitisk boplats, Forshälla 185. Uppdragsgivare var Tekniska kontoret, Uddevalla kommun. För de ej undersökta delarna av Forshälla 185 kvarstår fornlämningsskydd. Forshälla 185 ligger utefter kanten av ett brant berg cirka 40 meter över havet. Under mesolitisk tid har boplatsen legat på norra sidan av en liten ö. Undersökningen koncentrerades till en liten avsats där det förekom ett djupt liggande lager med sot och kol. Där lagret var som mörkast hade det en utsträckning av cirka 6 6 meters storlek och centralt inom denna yta fanns en härd. Detta djupare parti kan ha utgjort rester efter en hydda där golvet grävts ner en bit under markytan. I övrigt påträffades ett tiotal anläggningar ; åtta härdar, en grop samt ett lager med sot och skärbränd sten. Fynden utgörs huvudsakligen av flinta men även andra bergarter har använts. Bland fynden finns kärnyxor, borr, spån och mikrospån. Ett ovanligt fynd är en bit harts som varit lindad kring spetsen av en pinne. Boplatsen har genom fynd och 14 C-analys daterats till yngre sandarnakultur ; omkring 8000 BP. Yngre inslag är en grop från äldsta järnålder samt ett fåtal flintor från neolitisk tid. Forshälla 185 utgör ett viktigt komplement till en närbelägen boplatsen, Forshälla 140, som undersöktes inför ny E6. Båda platserna visar att mesolitiska härdar varit frekventare på boplatser än man tidigare trott. Platserna har också givit viktiga bidrag till kronologin gällande yngre sandarnakultur. Det bör nämnas att manus till denna rapport till allra största delen varit färdigställt redan 2006 ( se även under rubrikerna Bakgrund samt Kommentarer i slutet ). Hänvisningar till senare års undersökningar saknas därmed. Bakgrund Mellan den 25 oktober och 17 november 2004 genomförde Bohusläns museum en arkeologisk undersökning inom fastigheten Forshälla-Röd 2 :43, Forshälla socken, Uddevalla kommun ( figur 1 3 ). Undersökningen omfattade norra delen av en mesolitisk boplats, fornlämning 185, och anledningen var att man planerade att uppföra ett enbostadshus inom denna del av fornlämningen. Uppdragsgivare och kostnadsansvarig var Tekniska kontoret Uddevalla kommun, enligt Länsstyrelsens beslut 431-40119-2004. I undersökningen deltog Robert Hernek och Ingela Lundin. Grävmaskin tillhandahölls av Uddevalla kommun. Fornlämning Forshälla 185 upptäcktes vid en inventering år 1990 i samband med grundgrävning för ett bostadshus på Forshälla-Röd 2 :66. Boplatsen fick en utsträckning som omfattade en cirka 100 50 meter stor yta ( öst-väst ) och var då belägen på ömse sidor om en väg samt en bit väster om 2004 års undersökningsområde ( figur 4 ). Vid en utredning inför ny detaljplan år 2000 observerades flinta i en rotvälta centralt på fastigheten Forshälla-Röd 2 :43 ( Lundin 2001 ). Med anledning av ledningsdragningar och fortsatt arbete med detaljplanen gjordes åren 2001 och 2002 flera förundersökningar och schaktkontroller i området ( Lundin 2003 ). Även Forshälla 185 berördes vilket ledde till att boplatsen utsträcktes ytterligare mot öster till att även omfatta fastigheten Forshälla-Röd 2 :43. Inom den fastigheten grävdes nio schakt varav ett grävdes inom 2004 års slutundersökningsområde ( figur 10 ). I detta schakt påträffades på ett djup av 0,35 meter under markytan, ett upp till 0,40 meter tjockt, sotigt sandlager ( figur 5 ). En analys av diverse träkol från detta lager visade att kolet härrörde från rönn/oxel samt hassel. Vid Ångströmslaboratoriet i Uppsala daterades träkol av hassel till 8090±75 BP ( Ua-19580 ). Ett annat mycket flintrikt schakt med fynd av bland annat en kärnyxa och ett borr grävdes inom en platå som omfattar boplatsens sydöstra del. Bohusläns museum rekommenderade vid det tillfället att området med Forshälla 185 skulle bibehållas som naturmark i detaljplanen ( Lundin 2003 :13 ). Syftet med 2004 års slutundersökning var att dokumentera den del av fornlämningen som berördes av byggnationen ( figur 4 ). De vetenskapliga målsättningarna finns redovisat i en undersökningsplan daterad den 5 oktober 2004. Mer om innehållet återfinns under rubriken Resultat gentemot undersökningsplanen sist i föreliggande rapport. Det skall påpekas att manus till denna rapport till allra största delen varit färdigställt sedan våren 2006. Vid den tidpunkten då undersökningen ägde rum var begreppet teknisk rapport, det vill säga en strikt redogörelse av undersökningen och dess resultat, inte lika etablerat som idag. Då ingick oftare vidare bearbetningar och diskussioner kring undersökningsresultaten.

En boplats från äldre stenålder vid Uddevallas inlopp 7 Figur 3. Utsnitt ur GSD-Fastighets kartan, blad 8143 med Forshälla 185 samt närliggande fornlämningarna markerade. Skala 1 :10 000.

8 Bohusläns museum Rapport 2015 :25 Figur 4. Undersökningsområdet för Forshälla 185. Som framgår har endast norra delen av fornlämningen blivit undersökt. Utsnitt ur digitala fastighetskartan för Uddevalla kommun, skala 1 :4 000.

En boplats från äldre stenålder vid Uddevallas inlopp 9 Figur 5. I förgrunden ses ruta R457 och i bakgrunden, inom det blå bandet, är det schakt som grävdes vid förundersökningen och som här tömts på fyllningsmassor. Av bilden framgår att den mörka sotiga sanden framträder cirka tjugo centimeter under den avbanade ytan ( bilden ger dock ett något felaktigt intryck av att det mörka lagret ligger på två olika nivåer ). Foto mot söder, Robert Hernek. Ambitionen för denna rapport var att närmare jämföra Forshälla 185 med den samtida boplatsen Forshälla 140 som presenterats i en avhandling ( Hernek 2005 ). Boplatsernas datering och mängden mesolitiska härdar gjorde dessa platser smått unika. Det finns därför en del ofärdigt material som inte presenteras i denna rapport. Landskapsbild Naturlandskap Området ligger på den södra sidan av Byfjordens mynning och en knapp mil väster om Uddevalla stad ( figur 1 ). Själva boplatsen ligger en kilometer sydväst om Udde vallabrons södra brofäste. Ammenäs består grovt sett av två bergspartier med havet i norr och uppodlade dalgångar i söder. Området i väster kallas Stången medan det i öster, där undersökningen ägde rum, kallas för Skäret. Ammenäs är ett kuperat skogsbeklätt

10 Bohusläns museum Rapport 2015 :25 bergsområde där villor och fritidshusen ligger mycket tätt. Det högsta berget, som ligger på det östra bergspartiet höjer sig cirka 60 meter över havet ( figur 3 ). Den dominerande jordarten är sandig och området består av blandskog samt mossbeväxta berg och klippor. Kulturlandskap Äldre kartmaterial gällande inägorna på Forshälla-Röd finns redovisat i en avhandling från Umeå universitet ( Lönn 2000 :65ff ). I bergspartierna har odling förekommit i begränsad utsträckning men inte inom själva fornlämningen. Inom området finns också en del äldre hägnadssystem i form av gärdsgårdar. Bebyggelsen vid Ammenäs och Skäret har växt successivt under åren och i hela området finns idag över tvåhundra fastigheter av varierande storlek. Fornlämningsmiljö Inom området Ammenäs och Skäret finns ett flertal registrerade stenåldersboplatser. Boplatserna ligger företrädesvis längs bergskanterna men det finns också flera, såsom Forshälla 185, vilka ligger högre upp i terrängen ( figur 3 ). Av detta kan man utläsa att boplatserna täcker in en lång tidsperiod. Inom det västra bergsområdet finns förutom boplatser även ett röse och några stensättningar. I öster gränsar Ammenäs till den kommunala kulturmiljön vid Sund ( Miljö 7 :3 ). Där finns ett flertal gravar och arkeologiska undersökningar inför utbyggnaden av E6 visade att området utnyttjats under större delen av förhistorien. Figur 6. Vy mot Forshälla 185 före undersökningen. Den undersökta delen av fornlämningen ligger nedanför berget och strax till vänster om transformatorstationen. Den lilla platån på vilken undersökningen koncentrerades ligger strax bakom den raserade gärdsgården. Foto mot sydsydost, Ingela Lundin.

En boplats från äldre stenålder vid Uddevallas inlopp 11 Tidigare undersökningar Inför upprättande av ny detaljplan för områdena Amme näs och Skäret gjordes år 2000 en arkeologisk utredning ( Lundin 2001 ). Med anledning av ledningsdragningar och fortsatta arbeten med detaljplanen gjordes åren 2001 och 2002 flera förundersökningar och schaktkontroller i området ( Lundin 2003 :8ff ). År 1997 gjordes ett flertal undersökningar vid Sund och dessa tillkom med anledning av ny E6. De undersökta fornlämningarna utgjordes av gravar, boplatser och kokgropslokaler ( Claesson, Hernek & Lindholm 1998, Ortman & Ottander 1998 ). Därtill undersöktes gårdstomten till Stora Sund belägen strax söder om Udde vallabron. Under den sentida gårdsbebyggelsen fanns spåren efter ett stort antal hus från olika tidsperioder ; tidigneolitikum-historisk tid ( Lindman 1998 ). Av mycket stort intresse för är en undersökt sandarnaboplats som låg vid Timmerås, ett par kilometer söder om Forshälla 185. Den boplatsen, Forshälla 140, undersöktes även den med anledning av ny E6 och här påträffades mesolitiska anläggningar i en omfattning som tidigare inte gjorts i Västsverige ( Hernek 1998, Figur 7. Vy över den större och icke undersökta delen av Forshälla 185. Den undersökta ytan skymtar mellan träden uppe till vänster i bild. Strax till höger om björken i bildens mitt anar man ett stort stenblock som låg uppe på bergknallen ( se även figur 37 och rapportens baksida ). Foto mot norr, Robert Hernek.

12 Bohusläns museum Rapport 2015 :25 2003 och 2005 ). För undersökningar som gjorts efter 2004 se längst bak i rapporten under rubriken Avslutande kommentar. Figur 8. Vy över undersökningsområdet före den sista avbaningen. Då bilden togs har rutorna grävts i två stick och det mörkfärgade lagret ligger ännu dolt. Foto mot norr, Robert Hernek. Metod Kunskapen om den yta som skulle undersökas var begränsad till vad som framkommit i ett enda schakt vid förundersökningen ( figur 10 ). Det fanns dock flera skäl att anta att detta schakt grävts inom en central del av boplatsen varför ytan kring detta schakt var prioriterat. Undersökningen inleddes med att förnan banades av. Trädrötter och större stenar lämnades kvar och schaktet från förundersökningen tömdes på fyllnadsmaterial. Därefter grävdes ett antal mindre provgropar spritt inom den avbanade ytan i syfte att få en närmare uppfattning om lagrens tjocklek, fyndfrekvens samt utsträckningen av den sotiga sand som registrerades vid förundersökningen. Denna insats kunde ytterligare bekräfta att ytan kring förundersökningsschaktet borde prioriteras. Inledningsvis grävdes en ruta, R457, belägen strax norr om schaktet från förundersökningen. Detta i syfte att utröna om att det fanns skillnader i fyndmaterialet, fyndfrekvens etcetera mellan de olika sticken samt att bestämma karaktären på det sotiga sandlagret. Därefter grävdes ett antal 1 1 meter stora rutor parallellt med, och vinkelrätt emot, det äldre schaktet ( figur 10 ). All grävning gjordes med grävsked utan sållning av jorden. Grävningen gjordes noggrant och de allra flesta flintorna har kunnat samlas in. Rutorna grävdes i stick om 0,10 meter. Sticken i de olika rutorna grävdes fortlöpande så att ytan i schakten frilades successivt. Detta för att lättare kunna urskilja variationer i stenmängd, sotinnehåll etcetera inom olika nivåer. De sammanhängande rutorna dokumenterades på planritning vid två tillfällen ; botten av stick 1 och botten av stick 3. Ritningarna innefattar stenar, sotfärgningar med mera. Även botten av stick 5 har ritats för rutor med det djupet. I tillägg finns en stor mängd foton som visar rutor i plan. Detta material redovisas dock inte i rapporten utan finns tillgängligt i arkiv eller i intrasisprojekt. En hel del av stenarna mättes också in digitalt ( figur 26 ). Mot slutet av undersökningen gjordes en andra avbaning med maskin ned till steril mark. Vid denna avbaning framkom ett antal anläggningar vilka har dokumenterats i profil. Dessutom grävdes ett sex meter långt och 0,5 0,7 meter djupt schakt utefter sluttningen ( figur 10 ). Det bör nämnas att den tidiga frosten mot slutet var en försvårande omständighet. Digitala inmätningar, beskrivningar med mera har lagrats i dokumentationsprogrammet Intrasis. Vedartsanalyser har utförts på tre prover och fyra 14 C-prover har analyserats. Arkivmaterialet förvaras på Bohusläns museum. Resultat Lägesbeskrivning Forshälla 185 låg vid undersökningstillfället i avverkad skogsmark, Boplatsen har en långsträckt utsträckning längs norra och östra kanten av ett brant bergsparti. Den del som undersöktes 2004 är en liten avsats samt en nordsluttning, belägen ungefär i fornlämningens centrum ( figur 4 och 6 ). Fornlämningens västra del har till stora delar förstörts genom vägar och bebyggelse. Denna västra del ligger delvis något lägre i terrängen och bör följaktligen tillhöra en något yngre fas. Den östra delen, som är opåverkad av markingrepp, ligger i skogsmark på östra sidan av berget ( figur 7 ). De lämningar som kvarligger inom denna yta kan med stor sannolikhet knytas till den del av boplatsen som undersökts. Boplatsen ligger kring 40 meter över havet och har vid tiden för bosättningen legat på en ö av cirka 600 500 meters storlek. I väster låg Orust som då var uppdelad på fyra större öar. Det så kallade Uddevallasundet, som förband Vänern med Västerhavet var dock uppgrundat sedan länge ( figur 9 ).

En boplats från äldre stenålder vid Uddevallas inlopp 13 Figur 9. Bilden visar förhållandet mellan land och hav omkring 8000 BP inom ett cirka två mil långt område ( öst-väst ). Som framgår av markeringen har Forshälla 185 legat på en liten ö medan den samtida boplatsen Forshälla 140 vid Timmerås legat på norra sidan av en avsevärt mycket större ö som nästan haft kontakt med fastlandet ( bilden något modifierad ur Hernek 2005, Figur 3 :4 ). Nämnas bör också ett iögonenfallande stort stenblock som låg på toppen av en bergknalle strax öster om boplatsen ( figur 6 och 37 ). Denna ovanliga sten bör på ett eller annat sätt ha fungerat som ett riktmärke för platsen. Vid tiden för undersökningen var stenen målad med grafitti. Undersökta ytor Utifrån topografi och förundersökning stod det klart att boplatsens centrala delar låg på avsatsen i syd östra delen av undersökningsområdet. Detta bekräftades också genom fyra stycken sökschakt som grävdes i sluttningen och som närmast saknade fynd. En första avbaning omfattade en 328 kvadratmeter stor yta men då ingår också de kvarstående trädstubbarna ( figur 10 ). Den andra avslutande avbaningen och där det banades till botten, omfattade tre separata oregelbundna ytor till en sammanlagt yta av 83 m 2. Vid detta tillfälle grävdes dessutom grävdes ett sex meter långt djupschakt i nord-sydlig riktning utefter sluttningen. Sammanlagt grävdes sextonstycken rutor om 1 1 meter storlek. Dessutom grävdes en ruta om 0,5 1 meters storlek, R520. Två rutor, R520 och R451 belägna i

14 Bohusläns museum Rapport 2015 :25 Figur 10. Plan över undersökt område med avbanade ytor, trädstubbar, ritade profiler samt grävda rutor och schakt. De gråfärgade partierna innebär ytor som avslutningsvis avbanades till botten.

En boplats från äldre stenålder vid Uddevallas inlopp 15 Figur 11. Plan över grävda rutor på Forshälla 185. Som framgår fick rutorns placering även anpassas efter trädstubbarna. Samtliga rutor utom en ( R520 ) är 1 1 meter stora. den östra delen, grävdes ej till botten beroende på en störning, troligen en rotvälta ( figur 11 ). Rutorna grävdes till botten eller till ett djup där fynden upphörde och detta med marginal. I första hand grävdes lagervis men i övrigt i stick/grävenheter om 0,10 meter. Antal stick och därmed också rutornas djup vari erade. Av figur 25 framgår antalet fyndförande stick/gräv enhet för de enskilda rutorna. I vissa rutor har grävts ytterligare något stick som varit utan fynd. Det gäller till exempel stick 6 i R442 ( id 50451 ) som grävdes 0,20 meter djupt och som enbart innehöll lite träkol. Stratigrafi Jordarten utgjordes mestadels av sand med varierande inblandning av sten och grus. Stratigrafin föreföll till en början som tämligen okomplicerad. Under det översta lagret med grästorv följde ett cirka 0,08 meter tjockt anrikningsskikt bestående av grå sand. Därunder följde ett lager brun till rödbrun något grusinblandad sand, vilket benämns som Lager 1. Längst i söder vid rutorna R484, R462 och R496 utgjordes lagret av ren sand. Här grävdes Lager 1 till dess att fynden upphörde, vilket innebär ett djup av cirka 0,25 meter. Generellt sett hade Lager 1 ett djup av 0,15 0,30 meter ( figur 12 14 ). Som redan förundersökningen visat fanns under detta lager ett mörkfärgat kulturlager bestående av sot-, kol- och grusinblandad sand, kallat Lager 2. Det mörka lagret befanns således på ett djup av 0,35 meter under ursprunglig markyta. Lager 2 var som mörkast och mäktigast i det centrala delarna, det vill säga där profilbänkarna möttes. Här var lagret upp till 0,40 meter tjockt ( figur 5 och 12 ). I söder tunnade lagret ut successivt och utan någon

16 Bohusläns museum Rapport 2015 :25 Figur 12. Profilritning väst-öst ( sektion C50453 ) mot norr. Ovanför profilen anges läget för grävda rutor. De mörka partierna på ömse sidor om profilbänken avser anläggningarna A1366 och A869 vilka tolkas som rester efter en och samma härd. I botten av ruta R481 längst i öster fanns också en tunn härdbotten, A880. Denna saknas i profilen. Figur 13. Enkel skiss av profil nord-syd genom undersökningsområdet. För mer detaljerad profil se figur 14. tydlig gräns ( figur 14 ). I väster fanns en förhållandevis tydlig avgränsning, där anslöt lagret till ett mindre mörkt men fortfarande något sotigt lager, Lager 3 ( figur 12 ). På grund av en störning i grävda rutor kunde begränsningen i öster lättast ses i förundersökningsschaktet från 2002 och även här var begränsningen relativt tydlig ( Rutorna R520 och R451 grävdes ej till botten på grund av denna störning ). Det långa schakt som avslutningsvis grävdes i norr utvisade att Lager 2 något förvånande återfanns utefter sluttningen på en sträcka av närmare sex meter i nämnda schakt ( figur 13 och 14 ). Här var lagret som mörkast högre upp i sluttningen men även i norra delen fanns enstaka fläckar med mycket träkolsinblandning. Lager 2 var såldes relativt väl avgränsat i tre riktningar. Under rubriken Slutsatser och tolkning diskuteras möjligheten att lagret utgjort resterna efter en hydda. Både djup och fyndfrekvens visar att Lager 2 utgör en mycket central del av boplatsen. Länge fanns också tanken på att Lager 1 och Lager 2 representerar samma lager men att Lager 1 helt enkelt lakats ur under årens lopp ( jämför Lindman 2004 ). Profilen för det långa schaktet i norr pekar dock delvis i annan riktning. Här överlagrades Lager 2 av sand och grus och sten. I nedre delen av sluttningen innehöll Lager 1 rikligt med sten men överlag var inblandningen av sten större än på avsatsen där rutorna grävdes ( figur 14 ). Lager 1 måste här ha bildats genom havets påverkan, det vill säga en form av överlagring. Mest troligt är att lagret bildats i samband med att stormvågor sköljt upp på

En boplats från äldre stenålder vid Uddevallas inlopp 17 stranden. Den grusinblandade sanden bland de grävda rutorna kan följaktligen ha tillkommit eller åtminstone rörts om vid samma tillfälle/tillfällen. I viss mån pekar även härdarna i den riktningen. De härdarna som var mesolitiska påträffades under eller i botten av Lager 1 medan den enda daterade järnåldershärden låg på en ytligare nivå och var nergrävd i Lager 1. Nämnas bör också en störning inom rutorna R520 och R451. Här bestod stick 2 av grus/sand och rikligt med sten varav flera av större storlekar. Detta tolkas som en störning, troligen en rotvälta som dragit upp sten från djupt liggande skikt ( figur 12 ). Dock fanns ett mörkt sotigt lager i botten av den skålformiga störningen ; troligen rester av det kulturlager som först förts ner från rotvältan. Delar av ytan en bit under bottensanden kan således ha innehållit rikligt med sten. När det gäller schaktet allra längst i väster så fanns rikligt med icke eldpåverkad sten i botten av R439. Om dessa tillkommit naturligt eller var insamlade gick ej att avgöra. Stenarna låg i alla händelser i nära anslutning till en härd A1515 ( figur 16 ). Anläggningar Anläggningar inom avbanade ytor Vid undersökningen kunde tio anläggningar identifieras och sju av dessa påträffades i samband med den sista avbaningen omkring de grävda rutorna ( figur 17 och bilaga 1 ). Dessa anläggningar utgjordes av sex härdar och en grop. Fem av härdarna ; A1550, A1385, A1515, A1482 och A1530, var nedgrävda i marken och innehöll sotig sand med träkol samt stenar med varierande grad av värmepåverkan. Stenarna i härdarna var mestadels små ; av knytnävsstorlek eller något större. Stenmaterialet var blandat såtillvida att det fanns både kraftigt skörbrända stenar och stenar som inte var synbart påverkad av eld. Den minsta härden, A1530, var 0,60 meter i diameter medan den största, A1515, som inte frilades i sin helhet beräknas ha varit en meter i diameter. I sydvästra delen av ruta R439 fanns vad som antas ha varit ena kanten på A1515. Härdarnas djup varierade från 0,14 0,24 meter ( figur 23 ). Tre härdar A1550 ( figur 18 ), A1482 ( figur 19 ) och A1530 ( figur 20 ) innehöll

18 Bohusläns museum Rapport 2015 :25 Figur 14. Profil nord syd ( sektion C50454 och C50455 ) mot öster. Observera att den övre södra delen ritats spegelvänd mot väster. Notera även att begränsningen för Lager 2 var mera diffus i nord-sydlig riktning jämfört med begränsningen i öster och i väster ( jämför figur 12 ). Det tjocka lager av sand, grus och sten som täckte Lager 2 antas åtminstone i sluttningen mot norr ha tillkommit genom påverkan av havet. De skrafferade partierna inom Lager 2 betecknar partier som innehöll speciellt mycket sot och kol. rikligt med skörbränd sten medan övriga, A1385 ( figur 21 ) och A1515 innehöll sparsamt med skörbränd sten. En mindre härd, A950, var inte nedgrävd. Den låg mycket nära A1515 och kan troligen knytas till aktiviteter kopplade till denna. En av härdarna, A1550, har genom 14 C-analys av träkol från något av alternativen hägg/fågelbär/slån ( bilaga 3 och 4 ) daterats till 8240±50 BP ( LuS 6190 ). Utifrån stratigrafiska betingelser och likheter härdarna emellan är det högst sannolikt att samtliga härdar har mesolitiskt ursprung. Det fanns dock en anläggning som stratigrafiskt avvek från övriga anläggningar. Det var en grop, A1466, belägen i sydöstra hörnet av undersökningsytan. Den vart nedgrävd i Lager 1 och följaktligen på en stratigrafiskt högre nivå jämfört med härdarna. Gropen var 0,35 meter i diameter och 0,22 meter djup och med fyllning av sotig sand och träkol. Profilen var skålad. I ytan låg en skörbränd sten och anläggningen innehöll sexton flintor och en bit slagen kvarts ( bilaga 1 och 2 ). En del flinta påträffades också längs anläggningens kanter, fynd som rimligtvis tillhör det lager i vilken gropen grävdes.

En boplats från äldre stenålder vid Uddevallas inlopp 19 Figur 15. Bilden visar det längre schakt som grävdes i den norra delen. På grund av frosten var det bara möjligt att rensa fram det undre sotiga sandlagret, Lager 2 ( jämför profilritning figur 14 ). Foto Robert Hernek. Figur 16. Bilden visar den steniga botten av stick 4 i ruta R439, belägen längst väster. Mörkfärgningen ner till vänster i bild utgör kanten på en härd, A1515. Foto mot norr Ingela Lundin.

20 Bohusläns museum Rapport 2015 :25 En vedanatomisk analys visade förekomst av ek, hassel och al ( bilaga 3 ). Gropen har genom träkol från al daterats till förromersk järnålder ; 2170±50 BP ( LuS 6189 ). Anläggningar inom rutor och schakt Det fanns också anläggningar i rutor och schakt. I botten av det djupa schaktet längst i norr, schakt 50459, fanns ett mycket mörkt och sotigt parti med en del skörbränd sten, A1499 ( figur 17 ). Anläggningen kan ha varit en mycket stor härd men mer sannolikt är det Figur 17. Plan över Forshälla 185 med anläggningar markerade. Den streckade linjen anger en möjlig utbredning av det sotiga Lager 2, som åtminstone delvis kan ha varit kulturlager från en hydda med försänkt golvyta. En härd, här representerad som A1366 och A869, kan tänkas ha varit en centralt belägen i den eventuella hyddan ( jämför figur 12, 23 och 24 ).

En boplats från äldre stenålder vid Uddevallas inlopp 21 fråga om utrakade härdrester. En mera distinkt härd, A880, påträffades i botten av R481. Den utgjordes av en tunn hård sotig yta och var delvis belägen under en störning. I anläggningen hittades ett stort retuscherat avslag med retusch. En intressant anläggning var en stor härd som låg på ömse sidor om profilbänken i rutorna R442 och R469. Härden har två separata ID-nummer, A1366 och A869, men med all sannolikhet utgör de rester av en och samma härd ( figur 12 och 17 ). I ruta R469 framträdde härden i stick 3, motsvarande övre skiktet av det sotiga Figur 20. Bilden visar profil av en härd, A1530 ( jämför figur 23 ). Fyllningen bestod av mörk sotig sand med fläckvisa inslag av brun sand. Sten förekom mest i ytan. Mot botten var jordarten mera grusinblandad och sotig. Foto mot söder, Robert Hernek. Figur 18. Bilden visar profil av en härd, A1550 ( jämför figur 23 ). I ytan framträdde den som en 0,8x1,0 meter stor yta med kol, sot och talrika skörbrända stenar. Anläggningens begränsning i öster var något otydlig. Anläggningen var nedgrävd i ett fyndförande lager som utgjordes av flammig brun sand. Härden har daterats till 8240±50 BP ( LuS 6190 ). Foto mot söder, Robert Hernek. Figur 21. Bilden visar profil av en härd, A1385 ( jämför figur 23 ). I ytan fanns en del en del skörbränd sten medan bara någon enstaka fanns i själva fyllningen. Foto mot sydväst, Robert Hernek. Figur 19. Bilden visar profil av en härd, A1482 ( jämför figur 23 ). Den påträffades 0,20 0,25 meter under den först avbanade ytan. Anläggningen var 0,20 meter djup och hade en plan bottenprofil med skålade sidor. Fyllning bestod av sotig sand och sten och speciellt mycket sten låg längs gropens kanter. Bara vissa stenar var påtagligt skörbrända. Foto mot söder, Robert Hernek. Figur 22. Bilden visar profil av en grop, A1466. Gropen var 0,35 meter i diameter och 0,22 meter djup och innehöll inte mindre än sexton flintor och en bit slagen kvarts. Anläggningen är daterad till förromersk järnålder och till skillnad från de mesolitiska härdarna innehöll den också större bitar av träkol. Foto mot västnordväst, Robert Hernek.

22 Bohusläns museum Rapport 2015 :25 Figur 23. Profilritningar av anläggningar. Fyllningen i samtliga bestod av mörk sotig sand men A1550 innehöll också rikligt med träkol. Kantiga stenar på ritningen avser skörbränd sten. Skala 1 :20. Lager 2. På den nivån innehöll A869 åtta stycken knytnävsstora stenar varav några skörbrända ( figur 24 ). I påföljande stick framkom ytterligare stenar av samma karaktär, medan stick 5 i stort sett saknade sten. Även i ruta R442 framträdde härden i stick 3 men blev mer distinkt först i stick 4 ; då som en mycket sotig yta innehållande fem till sex skörbrända stenar samt ett förkolnat hasselnötsskal. Också i stick 5 fanns kol, sot och enstaka sten och mot botten fanns skörbränd sten blandat med naturliga stenar, vilka föreföll ha avgränsat härden. I botten och utanför härden var materialet grusigare vilket kan innebära att härden vilat på ett lager av påförd sand. En vedartsanalys på ett antal träkolsbitar från botten av härden visade förekomst av asp, ek, hassel och lind ( bilaga 3 ). En bit träkol från hassel valdes ut för 14 C-analys och resultatet blev 8075±50 BP ( LuS 6188, tabell 3 ). Figur 24. Bilden visar en härd, A869 inom ruta R469. Den större stenen till höger i bild ligger i rutans nordvästra hörn och de streckade linjerna anger gränsen mellan schaktvägg och rutans botten. Bilden är tagen i botten av stick 3. A869 hör ihop med A1366, direkt väster om profilbänken. Denna stora härd kan eventuellt ha legat inne i en hydda. Foto mot väster, Robert Hernek.

En boplats från äldre stenålder vid Uddevallas inlopp 23 Fynd Sammanlagt har 5 098 fynd tagits tillvara och den överväldigande majoriteten utgörs av flinta. Med tanke på boplatsens ålder, cirka 8000 BP, finns dock ett osedvanligt stort inslag av slagen bergart. Av organiska material finns förutom träkol, några hasselnötsskal och en bit harts. Merparten av fynden härrör från grävda rutor medan ett mindre antal kommer från anläggningar som inte var knutna till grävda rutor. Några fynd kommer också från maskingrävda schakt. Ett antal fynd har också samlats in som lösfynd och det gäller framförallt fynd som gjordes vid avbaningarna. Dessa har mätts in som så kallade 1F-fynd ( figur 26 ). Ett fåtal fynd från dumphögarna har också tillvaratagits. De tillvaratagna fynden fördelar sig på 5 028 flintor ( inklusive 543 splitter ), 69 fynd i andra bergarter än flinta samt en bit harts ( bilaga 2 ). Fynden förvaras på Bohusläns museum och återfinns under inventarienummer UM 29081. Nedan följer en redogörelse över fyndmaterialet och dess kontext. Figur 25. Plan över grävda rutor där antalet grävda stick och dess ID-nummer anges. I vissa rutor har grävts ytterligare stick med där fynd ej påträffades. Inom parentes anges vilket lager som grävdes.

24 Bohusläns museum Rapport 2015 :25 Figur 26. Inmätta fynd ( 1F-fynd ) funna vid avbaningen eller på den avbanade ytan. Stjärna markerar fynd av flinta medan kors markerar fynd av annan bergart. På planen redovisas också de stenar som mättes in digitalt och som framgår fanns en del riktigt stora stenar nära bergskanten i söder.

En boplats från äldre stenålder vid Uddevallas inlopp 25 Sakord Stick 1 Stick 2 Stick 3 Stick 4 Stick 5 Anläggning Övrigt Summa Avslag med slipspår 8 5 1 14 Kärnyxa 3 1 4 Kärnborr 1 1 Borrspets 2 2 4 Spån med retusch 2 1 1 1 5 Spån med inhak 1 1 Spånkniv 1 2 3 Mikrostickel 1 1 Mikrospån med retusch 1 1 Avslagsskrapa 1 1 2 Avslag med retusch 5 4 3 1 13 Avslag med inhak 1 1 Stickel 2 2 Övrigt redskap 2 2 Spån 28 23 19 6 1 77 Mikrospån 39 28 17 4 1 89 Mikrospånkärna 1 3 1 5 Mikrospånkärna, fragment 3 4 3 1 11 Plattformskärna 7 9 6 3 3 28 Bipolär kärna 6 10 1 1 1 19 Övrig kärna 15 3 7 4 1 1 31 Avslag 992 767 382 134 21 22 18 2336 Övrig slagen flinta 819 605 315 72 14 12 7 1844 Splitter 324 156 45 9 534 Summa flinta exkl. splitter 1927 1471 759 225 36 35 40 4494 Tabell 1. Sammanställning av flintan från Forshälla 185. Flinta I princip har materialet registrerats efter»sorteringsschema för flinta«( Andersson m. fl. 1978 ). Några kommentarer skall dock göras. I gruppen spån och mikrospån ingår enbart exemplar som bedömts vara produkter av medveten spånproduktion. För mikrospånens del gäller att de har en maximal bredd av 8 millimeter, i annat fall hänförs de till kategorin spån. Frånsett enstaka flintor är materialet homogent. Flintan är av varierande färg och kvalitet. Huvuddelen är ljust grå till färgen. En mycket liten del är kraftigt svallat och det gäller flinta som påträffades i schakten allra längst i norr. I materialet ingår även fragment av en slipad yxa. Dessa flintor är vita till färgen och det finns ytterligare några av samma karaktär men utan slipspår som med stor sannolikhet härrör från samma yxa.

26 Bohusläns museum Rapport 2015 :25 Mängden tillvaratagna flintor uppgår till 5 028 varav 534 stycken utgörs av splitter ( tabell 1 ). Eftersom jorden inte sållats anger antalet splitter förekomst snarare än faktiska tal. Antalet brända flintor uppgår till 447 stycken vilket motsvarar tio procent av hela flintmaterialet ( oräknat splitter ). Det fanns även en hel del brända noduler, det vill säga flintor som ej var slagna, men sådana har inte tillvaratagits. Det finns också ett flertal små flintnoduler där man bara påbörjat reduktionen och där det bara finns spår av bara ett eller ett par avslag. När det gäller termen flintredskap så används den lite olika men här avses inte spån eller mikrospån såvida de inte har intentionella retuscher ( jämför Larsson 1982 :60 ). Antalet flintredskap uppgår till endast 39 stycken och utgör därmed 0,9 procent av det totala flintmaterialet ( oräknat splitter samt ett avslag med slipspår ). Som en jämförelse kan nämnas att andelen redskap på Forshälla 140 uppgick till 1,4 procent. Nedan följer en redogörelse av fyndmaterialet. Figur 27. Ett avslag med slipspår ( F274 ). Med stor sannolikhet härrör den från en håleggad yxa. Teckning Anette Olsson. Flintor med slipspår I lager L, det vill säga i sticken 1 och 2, hittades inom flera rutor avslag med slipspår. Totalt har fjorton stycken registrerats men ett fåtal ( till exempel F82 ) är osäkra. Dessa flintor är tätkorniga och vita till färgen. Samtliga avslag är små där den största mäter 40 37 millimeter. På ett avslag ( F274 ) kan man skönja en slipad kant som övergår i en konkav yxa där slipytan har hög glans ( figur 27 ). Detta kan inte tolkas på annat sätt än att avslagen härrör från en håleggad yxa och troligen härrör ytterligare ett avslag från själva eggen ( F288 ). Yxan förefaller ha varit mycket väl slipad och datering bör ligga sent i mellanneolitikum. Det finns också enstaka flintor utan slipspår som kan misstänka häröra från samma tid som denna yxa, till exempel ett avslag med retusch ( F283 ), ett spån ( F132 ) och ett par avslag ( F59, F233, F279 ). Kärnyxor/kärnredskap Av kärnyxor föreligger två hela ( F44 och F217 ) och två fragment ( F55 och F326 ). De intakta exemplaren är 103 respektive 85 millimeter långa ( figur 28 ). Den senare kan bäst beskrivas som en spetsyxa. Figur 28. En kärnyxa ( F44 ) funnen i R442, stick 2. Foto Robert Hernek. Övriga redskap På den avbanade ytan hittades vad som kan beskrivas som ett skivyxliknande redskap eller en avlång skivyxliknande skrapa ( 1F1563, F420 ). Den är kanthuggen längs egg och långsidor, har en längd av 71 millimeter en bredd av 29 millimeter och är tillverkad av ett 19 millimeter tjockt avslag. Av intresse är att ett närmast identiskt föremål hittades i en anläggning på Forshälla 140 ( F429 ). Den senare har en längd av 75 millimeter, en bredd av 33 millimeter och en tjocklek av 17 millimeter ( Hernek 2005 :129 ). Den enda egentliga skillnaden är att den flata undersidan på den från Forshälla 185 består av nodulens ursprungsyta ( figur 29 ). Såvitt

En boplats från äldre stenålder vid Uddevallas inlopp 27 Figur 29. Två skivyxliknande föremål tecknade från fyra olika sidor. Den övre är från Forshälla 185 ( F420 ) medan den från undre härrör från Forshälla 140/Timmerås ( F429 ). Typen förefaller vara tämligen ovanlig och kan tänkas vara en ledartefakt för yngre sandarnakultur. Teckning Anette Olsson. författaren förstår är detta en ovanlig typ men från undersökningen av Långelanda 128 som är daterad till boreal tid, omnämns också fem stycken så kallade»skivyxliknande redskap«( Jonsäter 1984 :13 ). Det andra föremålet i gruppen övrigt redskap kan vara ett kärnfragment men påminner något om en skivmejsel ( 1F1364, F412 ). Borr och borrspetsar Av borrar finns ett avbaningsfynd av en kärnborr ( 1F1362, F411, se figur 30 ) samt fyra borrspetsar. De senare är gjorda av avslag och två har tresidigt tvärsnitt.

28 Bohusläns museum Rapport 2015 :25 Avslagsskrapor och annan retuscherad flinta Antalet retuscherade flintor är litet. I materialet ingår två atypiska avslagsskrapor, fem spån med retusch samt tretton avslag med retusch. Fem spån, varav två kan betecknas som spånliknande avslag, är retuscherade. De tre övriga utgörs av spånfragment. Ett av mikrospånen har retusch ( F362 ) och denna har placerats längs ena långsidan. Mikrospån med retusch saknades helt på Forshälla 140 men däremot fanns fyra retuscherade spån. De retuscherade avslagen utgörs i flera fall av små avslagsfragment. Ett är kraftigt svallat ( F342 ) och det är osäkert om retuscherna är intentionella och ett annat ( F283 ) kan, att döma av flintan, tänkas vara neolitiskt. Sticklar Endast två sticklar ( F14 och F104 ) har identifierats och båda är gjorda på avslag. Dessutom finns ett avslag med retusch ( F308 ) som också försetts med ett stickelslag. Kärnor Kärnorna domineras till antalet av avslagskärnor. Det rör sig om plattformskärnor med en eller två plattformar eller runtom slagna kärnor. Det finns också flera små flintnoduler där man bara påbörjat reduktionen och från sådana kan man ha nöjt sig med att slå bara ett par avslag. Någon spånkärna i den bemärkelsen att man enbart producerat spån finns inte i materialet. Däremot finns kärnor eller fragment av kärnor från vilka man reducerat både breda och smala spån och dessa har kategoriserats som mikrospånkärnor. Antalet mikrospånkärnor är sexton varav bara tre kan betecknas som intakta kärnor. Av fragmenten utgörs fyra av mycket små frontfragment ( F75, F95, F149, F430 ). I de fall där kärnans höjd kan bestämmas är de mellan 23 och 35 millimeter höga. De intakta exemplaren visar, tillsammans med de olika fragmenten, att spån- och mikrospånkärnorna varit ensidiga kärnor med mer eller mindre konisk form. Sådana kärnor har också betecknats som»semikoniska«eller»subkoniska«( Ballin & Lass Jensen 1995 :39, 219 ). Nordqvist beskriver dem som ett mellanting (»in-between«type ) av en typisk konisk kärna och en handtagskärna och de har också benämnts såsom»handtagskoniska«( Jaksland 2000 :120 ). Mot bakgrund av att det finns reguljära spån kan det tyckas märkligt att egentliga spånkärnor saknas men detta kan förklaras av den successiva reduktionen av kärnan där slutprodukten i bästa fall blir en mikrospånkärna ( jämför Knutsson 1980 :78ff ). Det står emellertid klart att inte alla mikrospånkärnor genomgått denna process utan man har också använt sig av råämnen som redan från början varit små. I gruppen bipolära kärnor, som innefattar nitton exemplar, ingår såväl bipolära kärnor eller kärnor med en stötkant. Femton exemplar har betecknats som bipolära kärnor. Höjden har kunnat bestämmas i arton fall och den varierar mellan 15 35 millimeter men många är 25 30 millimeter höga. Spån och mikrospån Antalet spån och spånfragment uppgår till 77 stycken medan antalet mikrospån och fragment av mikrospån uppgår till 89. Några ryggspån har inte identifierats. Sett till hela spånmaterialet är förhållandet 46 procent spån gentemot och 54 procent mikrospån. Även om det inbördes förhållandet är beroende av såväl fragmenteringsgraden som undersökningsmetod men man kan hävda att andelen mikrospån på Forshälla 185 är hög jämfört med flera andra mellanmesolitiska boplatser ( se även under avsnittet Slutsatser och tolkning ). I materialet ingår även en mikrostickel ( F355 ). Spånets proximaldel har en bredd av 12 millimeter och har ett retuscherat inhak som troligtvis skapats i samband med att man velat skapa ett avsiktligt brott. Det är emellertid inte troligt att den utgör en rest av mikrolitframställning. Kanske har dessa istället fungerat som stickel ( jämför Mikkelsen, Ballin & Hufthammer 1999 :35 ). Flintavfall Som alltid utgör flintavfallet den allt dominerande fyndkategorin och avslag och övrig slagen flinta uppgår till drygt 93 procent av det totala flintmaterialet ( splittret oräknat ). Bortsett från splitter utgör andelen avslag 56 procent av flintavfallet. Motsvarande siffra för Forshälla 140 var 62 procent. Bergart Som nämnts tidigare finns också en del slagen bergart, en företeelse som annars brukar vara förknippad med senmesolitiska boplatser. Bergarten har delats in i materialkategorierna ; sandsten, kvarts, kvartsit, lerskiffer,

En boplats från äldre stenålder vid Uddevallas inlopp 29 Figur 30. Kärnborr av flinta ( F411 ) funnen intill förundersökningsschaktet och inmätt som 1F1362 ( se figur 26 ). Foto Robert Hernek. diabas, grönsten och övrig bergart. Indelningen är inte helt logisk eftersom diabaser registrerats antingen under grönsten eller som övrig bergart. I kategorin grönsten ingår enbart den typ av diabas som man vanligtvis finner på senmesolitiska boplatser i södra och mellersta Bohuslän, det vill säga brun till färgen oftast med vittrad yta och vittrade kanter. Andra mörkare diabaser som inte uppvisar nämnvärd vittring har registrerats som Övrig bergart. I den senare kategorin ingår även vanliga gnejser och graniter samt bergart som inte kunnat bestämmas. Det finns också avslag av porfyr och ryolit ( figur 32 ). Att sådana material även används för tillverkning av lihultyxor framgår av ett fynd från Rollsbo i Ytterby Socken ( Hernek 1995 :22, figur 16 ). Sammanlagt har 69 fynd av bergart samlats in varav ett drygt tiotal är lösfynd från avbaningen ( tabell 2 ). Av bergart finns få redskap i form av morfologiska typer. Det rör sig om sju knackstenar varav en av kvartsit ( figur 31 ). Av kvarts finns också ett mikrospån. En sten kan antas ha fungerat som malstenslöpare ( F181 ) medan en annan, en flat sten med mycket slät yta har benämnt som glättsten ( F66 ). Ett ovanligt fynd utgörs av en större platt sten som är slagen längs sidokanterna ( F419 ). Stenen, som är 345 millimeter lång, 120 millimeter bred och 35 millimeter tjock, är av en röd vulkanisk bergart/porfyr ( figur 33 ). Harts Av organiskt material fanns, förutom träkol och en del brända hasselnötsskal, även ett så ovanligt fynd som ett litet rundat hartsstycke. Den är funnen i Lager 1 ( stick 2 i Ruta 442 ). Hartsbiten är 20 millimeter långt, 16 millimeter bred och 14 millimeter tjock ( figur 34 ). Den rundade hartsbiten är bearbetad såtillvida att den varit lindad runt toppen på en pinne med rektangulärt tvärsnitt. Intrycket, som är 12 millimeter långt, visar att Sakord Stick 1 Stick 2 Stick 3 Stick 4 Stick 5 Anläggning Övrigt Summa Knacksten, bergart 1 2 3 6 Knacksten, kvartsit 1 1 Glättsten, bergart 1 1 Malsten, bergart 1 1 Rund sten, bergart 1 1 Avslag, bergart 2 3 2 2 9 Övrig slagen bergart 1 2 3 6 Diabas, avslag 1 2 5 2 2 1 3 16 Kvarts, slagen 2 1 1 1 5 Kvartsit, slagen 6 5 2 1 14 Skiffer och lerskiffer 1 3 2 6 Sandsten 1 1 1 3 Summa bergart 14 15 11 8 3 3 15 69 Tabell 2. Tillvaratagna fynd av bergart från Forshälla 185

30 Bohusläns museum Rapport 2015 :25 Figur 31. Tre små knackstenar. Den i mitten är av kvartsit. Från vänster : F403, F409, F410. Foto Robert Hernek. Figur 32. Exempel på slagen bergart från Forshälla 185. Till vänster är skiffer ( F414 ), den i mitten är av en tät ljus bergart ( F401 ) medan den till höger ( F405 ) är av ryolit. Foto Robert Hernek.

En boplats från äldre stenålder vid Uddevallas inlopp 31 pinnens spets varit närmast rektangulärt. Hartsstycket har daterats till 7960±50 BP ( LuS 6187 ). Datering Bosättningen kan på goda grunder antas ha legat alldeles invid strandkanten vilket innebär en havsnivå omkring 37 meter över dagens nivå. Att närmare datera boplatsen utifrån strandlinjen låter sig emellertid inte göras eftersom havsytan i mellersta Bohuslän varit tämligen stillastående vilket innebär att havsytan oscillerat inom ett snävt höjdintervall under tidsavsnittet 9000 7500 BP ( Påsse 2001, se figur 35 ). Den typologiska dateringen grundar sig delvis på det faktum att fyndmaterialet är närmast identiskt med det från den närliggande boplatsen vid Timmerås/Forshälla 140 ( figur 2 ). Från Timmerås föreligger tolv 14 C- dateringar varav åtta är mellanmesolitiska. Sju av de Figur 33. Ett större stycke av porfyr, en vulkanisk bergart ( F419 ). Detta har en plan undersida och den är slagen hela vägen längs kanterna. Foto Sigfrid Carlsson. Figur 34. En hartsbit ( F43 ) från stick 2 i Ruta 442. I ena änden har den ett djupt, något rektangulärt, intryck som visar att den varit fästat på toppen av en pinne. Säkerligen har man haft den över en eld för att få hartsen att mjukna. Hartsbiten är daterad till 7960±50 BP ( LuS 6187 ). Teckning Anette Olsson.

32 Bohusläns museum Rapport 2015 :25 åtta dateringarna ligger mellan 8385 8220 BP och det finns ingen annan»öppen«, ej överlagrad boplats med en motsvarande tät serie samstämmiga dateringar. En härdgrop erhöll ett något yngre BP-värde ; 8060±95 BP, men ser man till de kalibrerade resultaten är sannolikheten hög för att alla åtta dateringar betecknar en enda bosättningsfas. Dateringarna i kombination med övriga iakttagelser visar att Forshälla 140 utnyttjats under en kortvarigt skede i yngre sandarnakultur, eller annorlunda uttryckt ; till övergången mellan boreal tid och tidigatlantisk tid, det vill säga omkring 8200 BP ( Hernek 2005 :147ff ). Från Forshälla 185 föreligger fem 14 C-dateringar där en av analyserna gjordes i anslutning till förundersökningen ( se även under rubrik Bakgrund ). Fyra prover har analyserades i samband med slutundersökningen. Vedartsbestämningarna för proven 185 :1 4 är gjorda av Hans Linderson på Kvartärgeologiska avdelningen, Lunds Universitet ( bilaga 3 ) medan 14 C-analyser är utförda av Laboratoriet för 14 C-datering vid Lunds Universitet ( bilaga 4 ). I tabell 3 anges provernas proveniens och analysresultat. Tre av proverna daterar anläggningar och två stycken härdgropar fick mesolitiska dateringar. Den ena anläggningen är den centralt belägna härden som återfanns på båda sidor om profilbänken, A869 och A1366. Dateringen, 8075 BP, korresponderar fullkomligt med dateringen från förundersökningen ( se tabell 3 ) och båda analysproverna härrör också från samma lager. Den andra anläggningen med en mesolitisk datering var en grund härdgrop, A1550, som var nedgrävd i ett fyndförande lager av brun sand. Den daterades till 8240±50 BP ( Ua-6190 ). Ett kolprov från en grop, A1466, fick en datering till förromersk järnålder. Den dateringen var dock inte förvånande. Anläggningen låg bara en liten bit under torvlagret och befann sig på en nivå cirka 0,30 meter högre än den mesolitiska A1550. Mot bakgrunden av dessa dateringar kan man sluta sig till att de andra anläggningar med mycket stor sannolikhet varit mesolitiska. Sammanfattningsvis kan boplatsen dateras till omkring 8000 BP, det vill säga yngre sandarnakultur. Figur 35. Kurva som visar strandlinjens förändring i Uddevalla området. Av kurvan framgår att havsstranden varit tämligen stillastående inom intervallen cirka 9000 7500 BP. Man kan också utläsa att denna del av Bohuslän inte haft någon egentlig transgression ( ur : Påsse 2001 ). Slutsatser och tolkning Mesolitiska anläggningar en sällsynt kategori? Den västsvenska kronologin har i hög grad byggt på strandlinjedateringar av såväl undersökta boplatser som ytplockade material. Sedan Fredsjö upprättade Lab.nr Prov Material Proveniens Okalib. BP Kalib.BC 1 sigma * Kalib. BC 2 sigma * LuS 6187 185:1 Harts (F43, se figur 33) LuS 6188 185:2 Träkol LuS 6189 185:34 Träkol LuS 6190 185:4 Träkol Ruta 442, stick 2, grävenhet 44400 A1366 i R442, stick 6, (ID50438) A1466, grop/härd (ID50439) A1550, härd (ID50441) 7690±50 7030 6770 7050 6690 8075±50 7150 6840 7190 6810 2170±50 360 160 380 90 8240±50 7350 7170 7460 7080 Ua-19580 Träkol av hassel i schakt från förundersökningen 8090±75 Tabell 3. Utförda 14 C-analyser från Forshälla 185. ( * kalibreringen efter Reimer et al 2004 )

En boplats från äldre stenålder vid Uddevallas inlopp 33 sin kronologi ( 1953 ) har man inte lyckats förfina den i någon större utsträckning och en av anledningarna är att det fortfarande finns ett begränsat antal boplatsmaterial från 14 C-daterade kontexter. Majoriteten av dateringar till sandarnakultur härrör från boplatser som blivit överlagrade och de har företrädesvis legat i Göteborgsområdet. Beträffande senmesolitikum så är det framförallt under de allra senaste åren som man lyckats erhålla dateringar från denna fas. Analysmaterialet har varit träkol eller brända hasselnötsskal som i regel tagits direkt ur de fyndförande lagren och analysresultaten har i de flesta fall en stor spridning inom perioden. Från ett flertal undersökningar har man försökt att datera härdar och andra typer av anläggningar men dessa har i stort sett, med undantag av Huseby Klev ( Nordqvist 2005 :53ff ), Timmerås ( Hernek 2005 :110ff ) och Hogdal 440 ( Johansson 2004 :83ff ) givit betydligt yngre analysresultat. Forshälla 185 är således ännu en mesolitisk boplats där dateringarna korresponderar med fyndmaterialet och där man kunnat belägga förekomst av mesolitiska anläggningar ( se även under Avslutande kommentar, sist i rapporten ). Kronologi Sedan upptäckten av boplatsen vid Sandarna har den västsvenska mesolitikumforskningen i hög grad varit fokuserad på de överlagrade boplatserna. Genom sina slutna stratigrafierna har dessa en stor vetenskaplig potential och därtill har det på ett antal platser även förekommit obränt benmaterial. Flera betydelsefulla publikationer har också gällt denna period, till exempel undersökningen av Sandarna, Gottskär, Hasslingehult, Bua Västergård och Balltorp. På senare tid, under 1990-talet, undersöktes ett par överlagrade boplatser vid Huseby Klev på Orust där benfynden är unikt i sitt slag ( Nordqvist 2005 ). Flertalet undersökta boplatser från mellanmesolitikum har alltså gällt överlagrade boplatser där boplatsytorna varit förstörda och där fynden blivit förflyttade och omlagrade. Man kan därför påstå att kunskapen om själva boplatser varit mycket fragmentarisk. Som framgått tidigare är Forshälla 185 intressant i förhållande till den ur arkeologisk synpunkt, samtida boplatsen vid Timmerås/Forshälla 140. Den platsen låg kring 39 meter över havet men har vid tiden för bosättningen legat på en större ö ( figur 2 och 9 ). Boplatsens centrala delar uppskattades till cirka 175 kvadratmeter och mest iögonenfallande var ett mycket mörkt lager vars utsträckning var ovalformigt och mätte cirka 5 4 meter. Lagret, som var 10 30 centimeter tjockt, visade sig vara kulturlager i en hyddbotten som grävts ner i den sterila sanden. Centralt i hyddan fanns rester efter eldstäder belägna på olika nivåer. På en cirka 60 kvadratmeter stor yta omkring hyddlämningen fanns 23 anläggningar av kategorierna härdgropar, härdbottnar och gropar, där samtliga bedöms vara mesolitiska. Det mesta tyder på att platsen representerar en säsongvis återkommande vinterbosättning som utnyttjats under bara några få år ( Hernek 2003, 2005 ). Fyndmaterialet från Timmerås innehåller i grova drag spån och mikrospån, huvudsakligen slagna från ensidiga kärnor av mer eller mindre konisk form. Förekommande yxtyper är kärnyxa och trindyxa. Dessutom finns ett tämligen stort inslag av slagen bergart av varierande material. Dateringarna från Timmerås, cirka 8300 8100 BP, innebar vissa implikationer för kronologin och i första hand var det avsaknaden av mikroliter som förvånade. En av frågorna som ställdes efter undersökningen var om fyndmaterialet var representativt för det aktuella tidsavsnittet eller om platsen faller utanför gängse ramar ( Hernek 2005 :241f ). Genom 2004 års undersökningen av Forshälla 185 har bilden klarnat ytterligare och det torde stå klart att båda boplatserna är förhållandevis representativa när det gäller fyndsammansättningen under den aktuella perioden. Fyndmaterialen är närmast identiska med kärnyxor, borrar, en liten andel retuscherade flintor samt spån och mikrospån. Kärnorna är av samma typer men med den skillnaden att bipolära kärnor utgör en betydligt större grupp på Forshälla 185. Ingen av platserna har givit några fynd av lancettmikroliter. Till skillnad från Timmerås fanns dock ett retuscherat mikrospån på Forshälla 185. Detta kan möjligtvis bero på att Forshälla 185 åtminstone till delar innehåller ett något lite yngre material. Detta antyds också om man ser på fördelningen av spånmaterialet, det vill säga spån och mikrospån. Förhållandet mellan antalet spån och mikrospån anses generellt sett vara en kronologisk faktor att räkna med och där andelen mikrospån förväntas öka över tid ( Jaksland 2001 :35, Schaller Åhrberg m. fl.1996 :36 ). I rapportförfattarens publikation»nytt Ljus på Sandarnakulturen«finns en tabell som visar fördelningen mellan spån och mikrospån från ett antal norska och västsvenska boplatser ( Hernek 2005 :250, tabell 6 ). Tabellen finns återgiven

34 Bohusläns museum Rapport 2015 :25 också här men med den skillnaden att också Forshälla 185 infogats ( tabell 4 ). Från Timmerås finns sammanlagt 132 spån och 89 mikrospån, vilket innebär ett inbördes förhållande av 60 procent spån mot 40 procent mikrospån. Ser man på fördelningen inom olika lager framgår dock att andelen mikrospån är något högre ( 44 procent ) i hyddbottens fyllning. Denna avvikelse beror säkerligen på att detta lager undersöktes med större noggrannhet och att förhållandet inom det lagret, 56 procent spån och 44 procent mikrospån, är representativt för hela boplatsen. Spånmaterialet från Forshälla 185 utgör 3,7 procent av hela flintmaterialet vilket är något högre än i Timmerås. Andelen mikrospån från Forshälla 185 är också större än på Timmerås ; 54 procent jämfört med 44 procent ( tabell 4 ). Denna skillnad skulle då kunna vara kronologiskt betingad. Undersökningarna av Forshälla 140 och 185 har även kunnat påvisa att man under denna period använt andra bergarter än flinta i betydligt större utsträckning än man tidigare trott. Neolitiska inslag I materialet från Forshälla 185 förefaller också finnas ett begränsat neolitiskt inslag i form av avslag med slipspår. Minst ett avslag härrör sannolikt från en håleggad yxa och bör därför dateras till senare delen av mellanneolitikum ( figur 27 ). Denna typ av yxor är ovanliga i Bohuslän. Det finns också enstaka flintor utan slipspår som kan misstänka härröra från samma tid, till exempel ett avslag med retusch ( F283 ), ett spån ( F132 ) och ett par avslag ( F59, F233, F279 ). Förutom dessa flintor har författaren inte lyckats identifiera några artefakter eller annan flinta som kan knytas till neolitikum. Det finns flera motsvarande exempel där man funnit enstaka mellanneolitiska artefakter på mesolitiska boplatser. Boplats ålder BP spån, antal spån, procent m-spån, antal m-spån, procent flintor, summa andel spån/m-spån Balltorp, gruslager 9100-8800 1574 78% 441 22% 18 590 10,8 % Tørkop 8800-8500 416 68% 194 32% 4471 12,8 % Vinterbro 12 8700-8600 115 68% 55 32% 1052 16,1 % Vinterbro 9 8600-8400 104 81% 24 19% 875 14,6 % Bua Västergård 8600-7600 557 64% 312 36% 17 749 4,9 % Ytterby 47, lager 4 8500-8200 46 66% 24 34% 923 7,6 % Timmerås, hyddan 8400-8000 44 56% 33 44% 2922 2,6 % Storsand R43 8400-8000 159 74% 56 26% 760 28% Dammen/Röe 8300-7500 348 67% 171 33% 17 968 2,9 % Balltorp, sandlager 8000-7500 319 75% 109 25% 3233 13,2 % Trosterud 1 8000-7500 382 53% 328 47% 3930 18,1 % Lundevågen R21/22 7800-7700 6177 55% 5110 45% 57 758 19,5 % Lundevågen R17 7800-7700 375 51% 369 49% 4308 17,0 % Vinterbro 3 7500-7300 142 39% 227 61% 6253 5,9 % Huseby Klev, hyddan Ca 7000 54 56% 46 44% 4831 1,9 % Forshälla 185 Ca 8000 77 46% 89 54% 4494 3,70% Tabell 4. Förhållandet mellan spån/spånfragment och mikrospån/mikrospånfragment på ett antal relativt väldaterade boplatser i Västsverige, Östfold och Sörlandet. De dateringar som anges i tabellen uttrycker ungefärliga riktvärden. I kolumnen för det sammanlagda antalet flintor ingår inte splitter, bortsett från Balltorp där även splitter ingår. För Bua Västergårds del ingår enbart fynd från överlagrad kontext och för Huseby Klevs del ingår enbart fynden från hyddbottnens fyllning. För källkritik, referenser och uppgifter om de olika platserna hänvisas till Hernek 2005 :241.

En boplats från äldre stenålder vid Uddevallas inlopp 35 Fyndet från Forshälla 185 finns omnämnt i en artikel som bland annat tar upp detta fenomen ( Hernek 2007 ). En hyddbotten? Även om det inte gick att verifiera är det fullt möjligt att det djupt liggande mörka sot- och kolhaltiga lagret ( Lager 2 ) åtminstone till delar representerar resterna efter en hyddbotten. Flinta förekom inom hela undersökningsområdet men var koncentrerad inom en yta som grovt sett motsvarar utbredningen av det mörka kulturlagret. Detta framgår också av ett utkast till en fyndanalys ( figur 36 ). Fenomenet, att fynden är koncentrerade till en mindre yta är utmärkande för många mesolitiska boplatser. Det är också uppenbart att en härd ( A1366+A869 ) utgjorde en slags centrum på boplatsen och det var också inom detta parti som det fyndförande lagret var som djupast. Det ligger nära till hands att tänka sig att den utgjort en centralt belägen eldstad i en hydda som grävts ner en bit under markytan. Det mörka Lager 2 hade en utbredning som till stora delar skulle kunna motsvara storleken på en hydda ( figur 17 ), där lagret då i hög grad antas motsvara hyddbottnens fyllning. Att det mörka lagret återfanns under det vattenavsatta lagret norr om hyddan ( figur 14 ) kan förklaras med att lagret främst representerar härd- och avfallsrester som samlats utanför hyddan. Även på andra platser där man undersökt mesolitiska hyddor har dessa i mer eller mindre utsträckning varit försänkta under markytan. Ett av de tydligaste exemplen är just hyddan från Timmerås. Ännu djupare hyddbottnar eller snarare grophus har undersökts på senmesolitiska boplatser i norska Hedmark såsom Svevollen och Röds moen ( Boaz 1996, 1997 ). En plats där man där det råder liknande osäkerhet om en hydda gäller den norska mellanmesolitiska boplatsen Tørkop, belägen nära den bohuslänska gränsen. Även om konkreta spår av lämningen saknades så är en i markytan djupt liggande fyndkoncentration en stark indikation på att det rört sig om en hyddbotten ( Mikkelsen, Ballin & Hufthammer 1999 :28, 54 ). Resultat gentemot undersökningsplanen I undersökningsplanen daterad den 5 oktober 2004 och som upprättats av rapportförfattaren sägs bland annat att ;»Rent allmänt är kunskapen om sandarnakulturens Figur 36. Bilden visar en preliminär analys av fynden utbredning vid Forshälla 185 där mörka rutor anger en hög fyndmängd. Observera att de svagt gråfärgade rutorna i väster, R520 och R451, på grund av en störning inte grävts till botten. Graf av Håkan Petersson. boplatser mycket fragmentarisk vilket till stor del beror på att tidigare undersökningar främst gällt överlagrade boplatser med förstörda boplatsytor och omlagrade fyndmaterial. Erfarenheten har visat att det på mesolitiska boplatser finns en stark koppling mellan mörkfärgade kulturlager och förekomst av anläggningarboplatsen har också stort intresse när det gäller kronologiska frågor eftersom 14 C-dateringen visar att den kan placeras mellan klassisk sandarnakultur och lihultkultur. Denna övergångsfas är det mest problematiska tidsavsnittet i västsvensk mesolitikum ( Nordqvist 2000 :213 ). Sammanfattningsvis har Forshälla 185 mycket stor vetenskaplig potential och möjligheterna att finna bevarade anläggningar bedöms som goda«. Resultaten svarar således väl med målsättningen. Undersökningen har varit ett viktigt komplement och kunnat bekräfta många frågor kring undersökning av Timmerås/Forshälla 140, som ägde rum 1997. Forshälla 185 omnämns också som referenslokal vid redovisningen av den platsen ( Hernek 2005 ). Dateringarna från dessa båda platser har givit viktiga bidrag till hur fyndmaterialet ser ut på en boplats från yngre sandarnakultur. Båda undersökningarna har också visat att mesolitiska anläggningar, i form av härdgropar med skörbränd sten, tycks vara betydligt frekventare än man tidigare trott. Mot bakgrund av platsens stora potential bör sägas att både fält- och tiden för rapport och fyndbearbetning

36 Bohusläns museum Rapport 2015 :25 Figur 37. Bilden visar ett stort iögonenfallande stenblock som låg toppen av en bergknalle strax öster om boplatsen ( se även figur 6 och rapportens baksida ). Man kan anta att denna ovanliga sten på ett eller annat sätt ha fungerat som ett riktmärke för platsen. Det är också betecknande att stenen hade försetts med nutida grafitti. Foto mot öster, Robert Hernek.