FÖRSVARSHÖGSKOLAN KRIGSVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN Militärhistoriska avdelningen Rapporteringen från den svenske militärattachén i S:t Petersburg 1904-1905 Från rysk-japanska kriget till revolution B-uppsats 7,5 hp Författare: Lars Rössle Handledare: Fredrik Thisner Examinator: Lars Ericsson Wolke VT 2010
Sid 2 (19) INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 Inledning...3 1.1 Historisk bakgrund...3 1.1.1 Rysk-japanska kriget...3 1.1.2 Situationen i Sverige...4 1.1.3 Svensk militär representation i Ryssland...4 1.2 Forskningsläge...4 1.3 Syfte...5 2 Frågeställning...5 3 Metod...6 3.1 Disposition...6 3.2 Allmänt om Leijonhufvuds rapporter...6 3.3 Centrala begrepp...7 3.4 Avgränsningar...7 4 Undersökningen...8 4.1 Hur såg rapportflödet ut?...8 4.2 Vad innehöll rapporterna?...9 4.2.1 Kriget...9 4.2.2 Stämningsläge och attityder...11 4.2.3 Teknik och materiel...13 4.2.4 Sverigebilden i Ryssland...14 4.3 Vilken kvalité var det på rapporterna?...14 4.4 Hur värderade attachén det han rapporterade?...15 5 Slutsatser och resultat...16 6 Avslutning...17 7 Bilagor...19 8 Figurer...19 9 Käll- och litteraturförteckning...19 9.1 Otryckta källor...19 9.2 Litteratur...19
Sid 3 (19) 1 Inledning 1.1 Historisk bakgrund Till Herr Statsrådet och Chefen för Lantförsvarsdepartementet. Härmed får jag vördsamt afgifva följande rapport. Så inleds 28 handskrivna rapporter upprättade mellan januari 1904 och november 1905 av den svenske militärattachén i S:t Petersburg, friherren och majoren Carl Greger Leijonhufvud. Mottagare var statsrådet och generalmajoren Otto Wilhelm Virgin, chef för Lantförsvarsdepartementet i Stockholm. Under tiden som Leijonhufvud tjänstgjorde i S:t Petersburg utkämpades det så kallade rysk-japanska kriget. Genom rapporterna får vi en unik chans att, genom Leijonhufvuds ögon, ta del av information och följa händelser som sällan eller aldrig återspeglas i tidningsnotiser och litteratur. 1.1.1 Rysk-japanska kriget Den omedelbara orsaken till kriget var de två staternas konflikt om inflytandet över Korea och nordöstra delarna av Kina. I bakgrunden fanns även en japansk frustration över att flertalet Europeiska stormakter, däribland Ryssland, vägrade erkänna landet som regional stormakt och en jämlike. 1 Korea hade under lång tid varit ett kinesiskt lydrike men efter ett krig mot Japan 1894-95 tvingades Kina erkänna Koreas oberoende, dessutom fick kineserna avstå Taiwan och Liaotunghalvön i Manchuriet till Japan. Flera europeiska makter oroades av Japans framgångar och med stöd av Frankrike och Tyskland lyckades Ryssland tvinga japanerna att återlämna Liaotung-halvön till Kina. Den japanska känslan av förödmjukelse ökade ytterligare genom att Ryssland genast tvingade till sig arrendet av Liaotung. Dessutom fick Japan se ett ökande ryskt inflytande i Korea och Manchuriet. I juli 1903 inledde Japan förhandlingar med Ryssland för att avgränsa de båda ländernas intressen i Korea, men då Ryssland vägrade gå dem till mötes bröts de diplomatiska förbindelserna den 4 februari 1904. 2 Natten till den 9:e februari angrep den japanska flottan en rysk flottstyrka i Port Arthur, samtidigt som deras armé landsteg i Korea. Snart hade japanerna fått övertaget såväl till lands som till sjöss och i och med den ryska flottans nederlag vid Tsushima i maj 1905 stod Japan som oomtvistad 1 Jukes (2002) sid 7-12 2 I Ryssland användes den julianska kalendern medan den gregorianska tillämpades i Sverige. Leijonhufvud har genomgående använt båda formerna i sina rapporter. För enkelhets skull har jag valt att använda svenskt datum.
Sid 4 (19) segrare. 3 Kriget följdes med stort intresse över hela världen, främst kanske på grund av det exotiska i att en asiatisk nation vågade utmana en av Europas mäktigaste stater. Tankar om den Gula faran, och hotet mot den vita kristna civilisationens dominans, förekom inte sällan i europeisk debatt. Synen på japanerna kan bland annat vara en förklaring till den tyske kejsarens agerande till rysk förmån några år före kriget. 4 1.1.2 Situationen i Sverige Vid sekelskiftet präglades den inhemska svenska debatten av tre frågor. Dels handlade debatten om allmän rösträtt, dels diskuterades säkerhets- och försvarspolitiska frågor livligt. Verkliga eller inbillade hot från Ryssland, som t ex affärerna kring de ryska sågfilarna, och nyttan av Bodens fästning utgjorde några av de ämnen som debatten kretsade kring. Den tredje stridsfrågan som obönhörligen närmade sig ett avgörande var den svensk-norska unionen. Från svensk sida oroade man sig för att ryssarna skulle försöka utnyttja unionskrisen för att flytta fram sina positioner i Skandinavien. 5 Då det rysk-japanska kriget bröt ut fanns det en uppenbar risk för att kriget skulle kunna sprida sig till Östersjön och Nordkalotten eftersom Japan nyligen ingått ett försvarsförbund med Storbritannien. Redan den 9 februari, mindre än ett dygn efter krigsutbrottet, beslutade därför Kungl majt konselj att Sverige-Norge skulle iaktta fullständig neutralitet. 6 Ur ett svenskt perspektiv fanns det som synes anledning att extra noga följa utvecklingen i Ryssland. 1.1.3 Svensk militär representation i Ryssland Förutom Leijonhufvud fanns det även en svensk marinattaché, kapten Gustaf Theodor Kraak, i S:t Petersburg. De rapporterade fortlöpande till Stockholm om händelseutvecklingen och stämningsläget i Ryssland och hade också möjlighet att lägga till egna slutsatser som kunde komma den svenska ledningen till godo. Relativt snart efter krigsutbrottet kom en stor mängd utländska officerare, däribland kapten Nils David Edlund från Västerbottens regemente och kapten Oskar Nyqvist från den Norska generalstaben, till Ryssland för att som observatörer på plats i Manchuriet följa händelseutvecklingen på den ryska sidan. Dessa kom fortlöpande att sända rapporter till Leijonhufvud. 1.2 Forskningsläge Torsten Burgman har i sin avhandling från 1965 Svensk opinion och diplomati under ryskjapanska kriget 1904-1905 redovisat den bild som den svenska pressen förmedlat av 3 Jukes (2002)sid 14-15 4 Burgman (1965) sid 3 5 Burgman (2001) sid 42 6 Burgman (1965) sid 65
Sid 5 (19) krigshändelserna, och han har också analyserat de stämningar som låg bakom många av de utspel som gjordes av enskilda och politiker i samband med kriget. Trots titeln på avhandlingen gör han ingen djupare analys av den svenska diplomatiska aktiviteten under kriget. I sin senare skrift Rysslandsbilden i Sverige från 2001 gör han en övergripande och tämligen kortfattad summering av den svenska bilden av Ryssland in i modern tid, men inte heller här finns någon egentlig undersökning av den diplomatiska aktiviteten mellan Sverige och Ryssland runt 1904-05. Gunnar Åselius artikel Militärattachéerna i S:t Petersburg, publicerad i Militärhistorisk tidskrift 1991, undersöker det svenska underrättelseväsendets professionalisering. Åselius redogör bland annat för generalstabens och attachéernas roll samt omfattningen av studier i det ryska språket bland svenska officerare. Han har även klarlagt rapportvägarna mellan attachéerna, Lantförsvarsdepartementet och generalstaben och det antal rapporter och handbrev som skickats mellan Stockholm och S:t Petersburg. Åsélius har däremot inte studerat det faktiska innehållet i korrespondensen. 1.3 Syfte Syftet med den här uppsatsen är att ta vid där Åselius slutar, nämligen att närmare studera innehållet i de rapporter som en av de svenska militärattachéerna skickade hem till sina uppdragsgivare. För uppsatsen har jag valt att studera rapporteringen från 1904-1905, en period som täcker in kriget mellan Ryssland och Japan. Genom att studera just dessa rapporter torde det även vara möjligt att få information om Rysslands syn på de svensk-norska relationerna och på den svenska militära upprustningen som då pågick. Rapporterna borde även kunna klarlägga vilket konkret beslutsunderlag som militärattachén levererade och hur trovärdigt underlaget var. 2 Frågeställning Frågan jag ställt i mitt arbete är delad, nämligen hur såg rapporteringen ut och hur trovärdig var den? För att kunna svara på frågan måste den först brytas ner i ett antal mer hanterliga delfrågor. 1. Hur såg rapportflödet ut? 2. Vad innehöll rapporterna? 3. Vilken kvalité var det på rapporterna? 4. Hur värderade attachén det han rapporterade?
Sid 6 (19) 3 Metod 3.1 Disposition Inledningsvis kommer jag att presentera det material jag valt att arbeta med, och samtidigt förklara ett antal centrala begrepp. Baserat på detta är det sedan enkelt att presentera mina avgränsningar. Presentationerna av detta sker senare i detta kapitel. I kapitel 4 sker själva undersökningen. Där kommer jag att analysera Leijonhufvuds rapporter utifrån de fyra delfrågorna för att på så sätt kunna hitta de pusselbitar som behövs för att kunna gå vidare. Därefter blir det dags att lägga pusslet och dra de slutsatser som leder till svaret på den övergripande frågeställningen. Det sker i kapitel 5. Slutligen, i kapitel 6, avser jag att återkoppla mina slutsatser till forskningsläget för att se hur mina resultat passar ihop med tidigare forskning. I samband med detta kommer jag också att lyfta fram förslag på nya områden och infallsvinklar som kan ligga till grund för fortsatta studier. 3.2 Allmänt om Leijonhufvuds rapporter. Under den period jag valt att undersöka har Leijonhufvud upprättat 28 handskrivna rapporter, numrerade i löpande ordning. Dessa omfattar över 200 sidor handskriven text och till detta kommer ett antal bilagor i form av kartor, tidningsklipp, böcker och handskrivna texter. Från januari 1904 till november 1905, dvs den period jag studerat, har han upprättat och sänt rapport 5 t o m 33. I krigsarkivet återfinns 27 av dessa, samtliga undertecknade i S:t Petersburg av Leijonhufvud. 7 Det finns inga ledtrådar i övriga rapporter som skulle visa att den saknade rapporten skulle innehålla information som gör det troligt att den skickats vidare till andra instanser, och det finns heller inget som skulle indikera att den fortfarande skulle vara sekretessbelagd. För den här undersökningen bedömer jag att den saknade rapporten inte påverkar resultatet, jag har därför valt att inte göra några efterforskningar. Ur ett källkritiskt perspektiv finns det ingen anledning att betvivla rapporternas äkthet. Det finns inget i språkhantering, handstil och innehåll som indikerar att någon annan skulle ha skrivit någon av rapporterna, och det finns inga tecken på att någon i efterhand skulle ha ändrat i deras innehåll. Övriga källkritiska problem som närhet, beroende, kontext och tendens kommer att undersökas i samband med själva undersökningen (kap 4) respektive slutsatserna (kap 5). 7 KrA. Generalstabens Militärstatistiska avd, Serie E 1a, volym 9. Om inget annat anges är det denna källa som avses i fortsättningen.
Sid 7 (19) 3.3 Centrala begrepp Attaché I dagens diplomatiska hierarki är militärattachén den högste militäre representanten vid en beskickning utomlands. Under denne kan finnas särskilda attachéer för de olika områden, t ex marinattaché och flygattaché. Så var det inte vid denna tid. Någon samordnande befattning fanns inte och med dagens språkbruk skulle Leijonhufvud sannolikt ha titulerats arméattaché. Militärattachén rapporterade till ministern för Lantförsvarsdepartementet och marinattachén rapporterade till sin uppdragsgivare, Sjöförsvarsdepartementet. LKE - Lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition. Den avdelning vid Lantförsvarsdepartementet som hanterade in- och utgående handlingar. Sekretessgrader - 1899 utfärdade kungl Majt bestämmelser för hantering och märkning av handlingar med försvarssekretess. I de tillämpningsbestämmelser som LKE därefter utfärdar framgår att från 1902 skall ordet Hemlig finnas påtecknat med rött bläck. I januari 1903 bestäms att stämpel med röd färg skall användas. 8 Enligt Wallberg var det dock vanligt inom de militära myndigheterna att tjänstemännen använda egna beteckningar, vilka dock helt saknade juridisk grund. Som exempel på beteckningar utan juridisk grund kan nämnas Endast för tjänstebruk och Förtroligt. 9 3.4 Avgränsningar Jag har valt att inte studera de instruktioner som Leijonhufvud fått före avresan eller under sin tjänstgöring. Visserligen kunde det vara intressant att jämföra rapporterna med de förväntningar man hade i Stockholm, men undersökningens fokus är på vad och med vilken kvalité han rapporterar, inte på vad han borde ha rapporterat. De två svensk-norska frontobservatörerna, Edlund och Nyqvist, har vid olika tillfällen bidragit med underlag som Leijonhufvud använder i sina rapporter. Det är dock relativt sällan som de omnämns, och det är rimligt att anta att de rapporterat betydligt oftare, men jag har valt att inte göra någon undersökning av omfattningen av deras rapportering. Jag har heller inte för avsikt att inkludera marinattachéns rapportering i undersökningen. I den mån Leijonhufvud trots allt rapporterat i marina frågor avser jag att redovisa detta. Slutligen har jag valt att avgränsa mig till att enbart studera de rapporter som upprättats under 1904 och 1905. Det innebär att studien inkluderar de två rapporter som avser månaden före krigsutbrottet och den rapport som upprättats närmast efter det att fredsavtalet undertecknats. Härigenom kan jag bland annat undersöka om Leijonhufvud blivit överraskad av krigsutbrottet eller om det var väntat. 8 Wallberg (2001) sid 23 och 25 9 Wallberg (2001) sid 88 och 93
Sid 8 (19) 4 Undersökningen 4.1 Hur såg rapportflödet ut? Frågan kan enklast besvaras genom en kvantitativ analys. Analyserna baseras på sammanställningen av rapporterna som redovisas i bilaga 1. Hur ofta rapporterade han? Om man bortser från den saknade rapporten så är det i medeltal 23 dagar mellan rapporterna, men intervallerna varierar kraftigt. 5 av rapporterna (19%) är upprättade inom en vecka från föregående rapport. 8 av rapporterna (31%) är upprättade inom två veckor från föregående rapport och 21 av rapporterna (81%) är upprättade inom en månad från föregående. Ytterligheterna utgörs av rapport 28 som är upprättad redan dagen efter föregående och rapport 33 som tillkommit först 97 dagar efter den föregående. Hur omfattande var rapporterna? Även detta varierar kraftigt. Ytterligheterna utgörs av rapport nr 13 med två sidor och rapport 22 med hela 23 sidor. I snitt innehåller varje rapport 7,25 sidor handskriven text (bilagorna oräknade). Medelvärdet för sidantal i de rapporter som tillkommit inom en vecka från föregående är 4,2 och för de som dröjt över en månad är 4,6 sidor. Att det är få sidor i de hastigt tillkomna rapporterna är inte så underligt eftersom de ofta handlar om ett enskilt ärende eller är till för att komplettera tidigare lämnade uppgifter. Däremot är det svårare att se någon förklaring till varför det dröjt över en månad innan vissa rapporter upprättats, och varför dessa blivit förhållandevis korta. Det finns inga ledtrådar i materialet som skulle indikera att han varit på resa eller av andra skäl förhindrad att rapportera. Samtliga utom två rapporter avhandlar mer än ett ämne. Återigen är det 28 och 33 som avviker från normalbilden. 10 Slutsatser Analysen visar att Leijonhufvud sannolikt haft som målsättning att leverera en rapport i månaden. Närmare en tredjedel av rapporterna har dock upprättats redan inom 14 dagar från föregående och 10 Nr 28 innehåller en rapport sant ritning över en försöksmaskin för kastande av handgranater och nr 33 utgörs av en redogörelse för det militära läget i det revolutionära S:t Petersburg i november 1905
Sid 9 (19) vissa redan enstaka dagar efter föregående. Detta ger intrycket att han aktivt värderar den information han kommer över, och att han snarast rapporterar sådan han bedömer vara särskilt viktigt. Någon förklaring till varför ett antal rapporter upprättats med ett längre intervall än en månad framgår inte av det studerade materialet. 4.2 Vad innehöll rapporterna? För att göra innehållet mer gripbart har jag analyserat rapporterna utifrån fyra teman: Kriget Stämningsläge och attityder Teknik och materiel Sverigebilden i Ryssland 4.2.1 Kriget Frontrapporter taktik operationer - erfarenheter Direkta frontrapporter från den taktiska nivån förekommer endast i tre rapporter. Den första kommer i rapport 13 då han redogör för befästningarna och mängden artilleri som ingår i försvaret av Port Arthur. Uppgifterna är hämtade ur ett brev som en rysk artilleriofficer i Port Arthur skickat. I rapport 22 återger han ett samtal med en utländsk officer i rysk tjänst som öppenhjärtigt beskriver sina upplevelser, vilka i flera avseenden avviker från den officiella bilden. I rapport 27 återger han kapten Nyqvists iakttagelser och kommentarer från slaget om Mukden. Större händelser omnämns uteslutande som bakgrund till andra uppgifter som Leijonhufvud rapporterar om. Exempelvis omnämns Port Arthurs fall som motiv för att garnisonen i Vladivostok förstärkts (rapport 26), alltså drygt 12 veckor efter händelsen inträffat. Att staden innan dess varit belägrad i sju månader har inte märkts i rapporteringen. Den ryska östersjöflottans världsomsegling och sjöslaget vid Tsushima omnämns inte heller i rapporteringen. Strategiska nivån händelser i andra ryska områden Under 1904 återkommer det i rapporteringen uppgifter om ryska förberedelser på ett krig med Storbritannien. Under hela året redogör Leijonhufvud för rykten om truppkoncentrationer i Turkestan, dvs gränsområdena mot Persien, Afghanistan, Indien och Kina. Uppgifterna lyckas han dock aldrig få bekräftade. På försommaren 1904 redovisar han att planering och rekognosering skett för att förlägga trupp från S:t Petersburgs militärdistrikt till Finland (Viborg) och till den baltiska kusten (rapport 9). Redan i nästa rapport kan han dock meddela att planerna inte kommer att sättas i verket. Slutligen förmedlar Leijonhufvud uppgifter han fått från sin turkiske kollega att
Sid 10 (19) det pågår mobilisering i Makedonien (rapport 6). Vare sig den turkiske sagesmannen eller Makedonien återkommer i senare rapporter. Organisation och mobilisering Redogörelser för mobiliseringar förekommer i huvuddelen av rapporterna. Leijonhufvud ger detaljerade uppgifter om mobiliseringstider för vissa förband, organisationsförändringar, ombeväpning av artilleriförband och uttagning av officerare för att fylla uppkomna vakanser vid frontförbanden. Baserat på officiella kungörelser och anonyma sagesmän inom generalstaben och förband i S:t Petersburgs garnison kan Leijonhufvud leverera en detaljerad bild av vilka enheter som mobiliserats och vilka som står på tur att kallas in. I rapport 10 drar han till exempel slutsatsen att mängden artilleri i Ostasien kommer att öka. Han baserar prognosen på en lista med utnämningar av officerare som nyligen publicerats i tidskriften Ryska invaliden. Järnvägar Av de studerade 27 rapporterna är det endast fyra (rapport 8, 25, 28 samt 33) där transporttjänst inte berörs på ett eller annat sätt. Flertalet av rapporterna innehåller uppgifter om vilka enheter som är under transport, vilka som kommit fram till krigsområdet och hur lång tid det tagit. Här får vi en kvittens på att Leijonhufvud har någon form av källa borta i öster, mest troligt är det Edlund och Nyqvist som agerar, men även ryska informatörer antyds. I den första rapporten (rapport 5) ägnar han stort utrymme åt att återge innehållet i en lärobok i transporttjänst samt en del beräkningar som dess författare redogjort för. Till rapporten bifogar han även två transportreglementen. Därefter är det i första hand kapacitetsfrågor han ägnar sig åt. Inledningsvis litar Leijonhufvud på de officiella uppgifterna om antal tågset på transsibiriska järnvägen, men redan i rapport 7 står det klart att något inte är som det ska. Här återger han en lång artikel ur Ryska invaliden där man redovisar alla de åtgärder som vidtagits för att göra resan bekväm samtidigt som tidningen dementerar rykten om förfrysningar och svält. Från och med nu märks det att Leijonhufvud strävar efter att verifiera alla uppgifter. Särskilt intresse riktar han mot utbyggnaden av järnvägsnätet i Finland och planerna på en sammanlänkning mellan det finska och ryska nätet. Främsta källorna för detta verkar vara Hufvudstadsbladet i Helsingfors (rapport 5, 12 och 27). Logistik Vi får ta del av de ryska problemen med att finna en lämplig klädsel åt trupperna. I rapport 10 meddelar Leijonhufvud att generalstaben beslutat att trupperna inte skall använda den vita sommaruniformen. Senare meddelar han att det gjorts försök med olika tyger och färger men att
Sid 11 (19) inga centrala beslut fattats. Respektive chef uppges själv ha fått ansvar att anskaffa lämpliga sommarkläder. I rapport 23 redogör han för hur Gardeskåren i S:t Petersburg fått lämna in nästan all vinterbeklädnad. Vidare beskriver han de omfattande försörjningsproblem vintern orsakar borta i öster. Informationen har han fått från utländska officerare som passerat genom S:t Petersburg men också i brev från en rysk officer på plats. Slutsatser Rapporteringen från fronten är, av förklarliga skäl, sparsam. Händelserna utspelas långt från S:t Petersburg och bevakas flitigt av världspressen. Det som återfinns i Leijonhufvuds rapporter är sådan information som inte media haft tillgång till. De iakttagelser han gör avseende händelser med strategisk betydelse handlar främst om risken för utvidgning av konflikten, samt sådant som kan ha en direkt påverkan på Sverige. Enligt Åselius ingick det särskilt i Leijonhufvuds instruktion att bevaka utvecklingen av Rysslands kommunikationer. 11 Därför är det inte förvånande att han ägnar så stort intresse åt järnvägar och transportsfrågor. Källorna utgörs främst av öppna källor, t ex tidningsartiklar, namngivna ryska officerare, attachékollegor och de svensk-norska frontobservatörerna. De mer spektakulära uppgifterna kommer dock från anonyma källor inom den ryska armén. Efterhand märker man av en ökad försiktighet med att lita på de officiella uttalandena och Leijonhufvud verkar mer lita på den information han får via anonyma ryska officerare vid generalstaben och vid fronten. Leijonhufvuds rapportering kring aktiviteterna i Turkestan visar att han aktivt arbetar för att komplettera med andra källor för att verifiera information som han kommit över. Lyckas han inte verifiera en uppgift så skriver han det. 4.2.2 Stämningsläge och attityder Internt i Ryssland Redan i den första rapporten framgår det att ryssarna sedan hösten 1903 vidtagit åtgärder i öster för att kunna hantera ett krig med Japan. I den följande rapporten, daterad den 8:e februari, alltså bara några få timmar före det japanska anfallet på Port Arthur, utgår Leijonhufvud från att det kommer att bli krig. Såväl press som ett antal officerare ger uttryck för en ganska chauvinistisk stämning. Samtidigt redovisar han att det finns pessimister. Han nämner officerskåren i Warszawa samt ett antal ingenjörer. De senare betvivlar flottans förmåga, inte på grund av materielen, snarare tvivlar de på besättningarnas förmåga att hantera sina skepp. I rapport 13 framgår att det finns konflikter 11 Åselius (1991) sid 25
Sid 12 (19) inom ledningen i Ostasien och efterhand som kriget går kan Leijonhufvud rapportera om en växande kritik mot general Kuropatkin 12. Denne kommer i konflikt med den högsta ledningen om vilken sorts trupp som bör sändas och vart (rapport 24) och efter Gripenbergs 13 avgång, beroende på en konflikt med Kuropatkin, spekuleras även om Kuropatkins framtid. I rapport 26 och 27 förmedlar Leijonhufvud den skarpa kritik som riktats mot Kuropatkins agerande i samband med att denne avsattes som högste chef. I rapport 22 berättar en utländsk officer i rysk tjänst om bristande förtroende mellan ledningen och förbanden. Denne menar att truppernas uppfattning är att kriget kommer att avgöras till sjöss. Stridsmoralen hos manskapet sjunker och rapport 27 återger Leijonhufvud en historia om en transport till Omsk där 40 % av manskapet rymt under transporten. I samma rapport redovisar han också den massiva kritik som pressen riktar mot krigsministern, generalstaben och akademin. Slutligen innehåller rapport 33 en målande beskrivning av det kaotiska och revolutionära läget i Ryssland under november 1905. Synen på japanerna I rapport 8 uttalar sig Kuropatkin om att kriget kommer att bli långvarigt och allvarsamt. Han anser japanerna vara tappra, välutbildade och ha en oerhörd ambition. Däremot betvivlar han deras tålamod, en egenskap som vi nordbor besitter. Kommentarer från andra attachéer I rapport 6 kan Leijonhufvud redogöra för ett samtal han haft med den japanske militärattachén några dagar före dennes hemresa. Denne har för Leijonhufvud redogjort för Japans krigsmål, deras förberedelser, attachéns bedömning att de japanska styrkorna har en uthållighet på 2-3 år samt Japans syn på Kinas förmåga och hållning i den kommande konflikten. Den japanske attachén är optimistisk och uttalar att hela folket stödjer kriget. I övrigt återger Leijonhufvud inga kommentarer från andra kollegor. Slutsatser Då kriget bryter ut uppvisar såväl media som officiella representanter för ryska armén en stor kamplust. Leijonhufvud är dock redan i detta skede i besittning av en del inofficiella kontakter som kan ge honom en annan bild, en bild som efter hand får ett allt större genomslag i rapporteringen. 12 General Kuropatkin var den högste ryske befälhavaren på den manchuriska fronten. 13 General Gripenberg var en finsk officer i rysk tjänst. Under kriget var han en av Kurapatkins närmaste underställda.
Sid 13 (19) Jämfört med de andra teman som undersökts är källorna något annorlunda för detta. Merparten utgörs här av informella kontakter och i många fall handlar det om andra- eller tredjehandsinformation. Vad det gäller möjligheten att bedöma stämningsläget anser jag dock inte att detta är ett problem. Det viktiga är inte att fastställa om den ena eller andra händelsen är korrekt återgiven, det viktiga är att bedöma stämningen och där anser jag att källorna är tillförlitliga. 4.2.3 Teknik och materiel Artillerimateriel Huvuddelen av rapporteringen om teknik rör artillerimateriel. Leijonhufvud lämnar relativt detaljerad information om flera projekt, till exempel avbildning av en ny fältkanon (rapport 7), sikten till den samma (rapport 27 och 30) samt utvecklingen av en ny sorts mörsare, dvs granatkastare (rapport 25 och 28). Vi får vidare ta del av en närmast tragikomisk händelsekedja baserat på principen endast det bästa är gott nog för mina soldater. Tillverkningen och leveranserna av nya fältkanoner blir försenade genom ett beslut av tsaren då denne vill invänta en konstruktionsförändring som skall höja pjäsernas eldhastighet (rapport 18). När sedan ett antal av pjäserna äntligen levererats till förbanden bestäms att alla skall lämnas in igen för att byggas om och förses med en sköld (rapport 23). I rapport 27 framgår att artillerimaterielen vid fronten är hårt sliten, alltså har den nya ännu inte kommit. Importärenden I rapport 16 redogör Leijonhufvud för obekräftade uppgifter om inköp och leverans av artilleri från Frankrike. Inköpet omnämns inte i följande rapporter vilket är lite märkligt. I rapport 23 uppger han att han från flera håll har uppgifter om beställningar av bergsartilleri från Krupp och ammunition från Österrike. Leijonhufvud meddelar att han inte vet om det är för behov nu eller för framtiden. Inte heller detta ärende återkommer i rapporteringen. I rapport 16 får vi även veta att det beställts 100 000 Gilets-cuirasses, alltså kroppsskydd, från Italien. General Zelebrowski uppger att några redan provats, bland annat av Tsaren själv. Slutligen redovisar Leijonhufvud i rapport 25 ett samtal med en agent för ett österrikiskt bolag som är i S:t Petersburg för att erbjuda krigsmateriel. Österrikaren uppger att en italiensk firma sålt patent på självlysande projektiler till Japan och att italienarna också erbjudit ryssarna att köpa det, men att det hela runnit ut i sanden. Vidare uppger österrikaren att ett amerikanskt stålbolag skall vara på väg att erbjuda ryssarna lån för att finansiera materielinköp i USA. Inga av österrikarens uppgifter bekräftas i senare rapporter.
Sid 14 (19) Marina ärenden Vid två tillfällen går Leijonhufvud utanför sitt ansvarsområde och rapporterar om marina ärenden. I bilaga till rapport 6 redovisar han detaljerade upplysningar om ett ryskt ubåtsprojekt, resultaten av marina skjutförsök samt prognos för rustning av östersjöflottan. I ett PM till rapport 30 redovisar han planerade byggnationer av nya fartyg. Källorna för samtliga uppgifter är okända. Orsaken till att han går utanför sitt område framgår inte. Slutsatser Rapporteringen handlar nästan uteslutande om artillerimateriel. Leijonhufvud verkar ha bra källor inom de delar av den ryska materielförvaltningen som hanterar ny artillerimateriel. Däremot verkar han inte ha lika bra källor för att kunna ge en tillförlitlig bild av eventuella inköp utifrån. 4.2.4 Sverigebilden i Ryssland I rapport 19 konstaterar Leijonhufvud att den ryska pressen i allmänhet ägnar föga uppmärksamhet åt militära förhållanden i Sverige och Norge. I samma rapport redogör han dock för ett antal artiklar ur Ryska invaliden om artilleriövningar, samövningar mellan svenska armén, landstormen och skytterörelsen samt järnvägsutbyggnaden i Sverige. Någon artikel uppges vara en översättning från tyska men i övrigt ger han ingen ledtråd om ursprunget. Det Leijonhufvud lyfter fram är rapporteringen kring den omfattande frivilligrörelsen i Norrland samt generalstabens propagerande kring järnvägarna. Särskilt förvånade uppges ryssarna vara över svenskarnas motvilja att bygga järnväg ända till Haparanda. 4.3 Vilken kvalité var det på rapporterna? Syftet med attachéverksamheten är att ha någon eller några pålitliga individer på plats och som kan förmedla iakttagelser om förhållandena i värdlandet för att ge de egna myndigheterna så korrekta beslutsunderlag som möjligt. Av den anledningen är frågor av källkritisk natur extra befogade att ställa i samband med en undersökning som denna. Rapporterna är nedtecknade i nära anslutning till händelserna, i vissa fall samma dag eller dagen efter ett samtal. Däremot återger han ofta händelser som inträffar på avstånd från S:t Petersburg vilket gör att rapporterna till största delen är beroende av andrahandsinformation. De källor som Leijonhufvud använder sig av är dels öppna källor så som tidningsartiklar och uttalanden från officiella tjänstemän, i regel ryska generaler. Han strävar efter att noga återge deras utsagor, och verkar söka andra källor för att verifiera uttalandena. Rapporter från bl a Edlund och Nyqvist verkar vara ett sådant verktyg.
Sid 15 (19) Det förekommer även uppgifter från anonyma källor inom generalstaben, brev från ryska officerare vid fronten och samtal med hemvändande utländska officerare i rysk tjänst. Han kommer över teknisk information och ritningar över materielprojekt som man kan anta att ryska myndigheter inte skulle uppskatta om de hade kännedom om. Här är det tydligt att han gör egna värderingar av källornas trovärdighet och vissa uppgifter beskriver han som rykten eller obekräftade. Vidare verkar han ha ett visst utbyte med andra attachéer. Här är han mer försiktig och refererar ofta till egna källor för att verifiera utsagorna. Han för själv inga tydliga källkritiska resonemang i rapporterna och diskuterar heller inte förekomsten av planterad information. Ytterligare en fråga man måste ställa sig handlar om kontexten, alltså om det attachén rapporterar är rimligt eller om det finns något som han borde ha insett inte är möjligt? Jag har i det avseendet inte observerat något iögonfallande. Slutligen är det intressant att undersöka om det finns någon tendens i rapporteringen. Den största faran är att attachén låter sina egna sympatier eller antipatier i förhållandet till värdnationen färga rapporteringen, och med tanke på det allmänna stämningsläget i Sverige vid den här tiden skulle man lätt kunna tänka sig att Leijonhufvuds rapportering skulle kunna få en anti-rysk ton. De enda tillfällen då man kan uppfatta att han ventilerar en personlig åsikt är då rapporteringen berör Finland. Tydligast blir det i rapport 18 då han kommenterar Finlands ställning som självständigt militärdistrikt, men även i övrigt kan man ana en positiv inställning till en finsk självständighet Slutsats: Kvalitén på rapporternas innehåll kan i allmänhet anses som god. Av de uppgifter han lämnar framgår det att det mesta antingen är verifierat på ett eller annat sätt eller så redovisar han en värdering av källan. Tonen är genomgående neutral, möjligen med undantag för rapporteringen kring finska ärenden, men det är inget som stör helhetsintrycket. Det enda område där kvalitén sjunker berör uppgifterna om import av krigsmateriel (kap 4.2.5). Flertalet av uppgifterna om dylika affärer har han inte kunnat verifiera och de varken bekräftas eller dementeras i senare rapporter. 4.4 Hur värderade attachén det han rapporterade? Man skulle kunna förvänta sig att han, baserat på sina iakttagelser och den information som han samlat in, skulle komplettera all fakta med egna reflexioner och kanske till och med rekommendationer om svenskt handlande. Men icke! Med undantag av rapport 18 där han kommenterar Finlands ställning som fristående militärdistrikt, så finns inte ett spår av egna
Sid 16 (19) kommentarer eller rekommendation till agerande i någon av rapporterna. Om detta är i linje med tidsandan, Leijonhufvuds instruktion eller om det är hans personlighet som är orsaken går inte att avgöra. Den enda form av värdering han gör är att sekretessklassa rapporterna. Av de 28 studerade rapporterna har endast två dokument giltig sekretessbeteckning. Någon, troligen Leijonhufvud själv, har i brevhuvudet på 24 st, (86%) påtecknat Förtrolig och samma beteckning förekommer på flera av bilagorna. På ett ställe i texten och på tre av bilagorna förekommer dessutom begreppet Strängt förtroligt. Det han vill skydda är den japanske attachéns uttalanden om de japanska krigsmålen (rapport 6), men framför allt verkar han vara mån om att skydda de källor som lämnat särskilt känslig information om förhållandena vid fronten samt de som lämnat känslig tekniskt information. 5 Slutsatser och resultat Då är vi tillbaka till uppsatsens huvudfråga, hur såg rapporteringen ut och hur trovärdig var den? Svaret på den får vi genom de fyra delfrågorna som var för sig analyserats i kapitel 4. 1. Hur såg rapportflödet ut? Utan att ha jämfört med andra attachéers rapportering ger ändå Leijonhufvud intryck av att vara plikttrogen och noggrann. Han rapporterar ungefär en gång i månaden men skriver snabbt nya rapporter vid behov. 2. Vad innehöll rapporterna? Det som återfinns i Leijonhufvuds rapporter är främst sådan information som inte media återger. De områden som är mest framträdande berör kriget, organisation och mobilisering, logistik, stämningsläge och attityder, teknik och materiel samt i viss mån även Sverigebilden i Ryssland. Det som dominerar rapporteringen är mobilisering och transporter, däremot är det av naturliga skäl ytterst sparsamt med frontrapportering. Istället fokuserar han sin krigsrapportering på iakttagelser med strategisk betydelse, t ex risken för utvidgning av konflikten och sådant som kan ha en direkt påverkan på Sverige. Det ryska intresset för militära förhållanden i Sverige och Norge framstår som svalt. Av attachéns formuleringar kan man dra slutsatsen att det bristande intresset inte bara beror på att Ryssland just för tillfället har sin uppmärksamhet riktad österut, ointresset verkar vara mer grundläggande. Ett område som alltid är prioriterat för en attaché är teknik. När han rapporterar om teknik rör det sig främst om artillerimateriel och importärenden.
Sid 17 (19) 3. Vilken kvalité var det på rapporterna? Kvalitén på rapporternas innehåll kan i allmänhet anses som god. Leijonhufvud verkar ha bra källor inom de delar av den ryska materielförvaltningen som hanterar ny artillerimateriel. Däremot verkar han inte ha lika bra källor för att kunna ge en tillförlitlig bild av eventuella inköp utifrån. I övrigt utgörs hans källor främst av tidningsartiklar, namngivna ryska officerare, attachékollegor, de svensk-norska frontobservatörerna. De mer spektakulära uppgifterna kommer dock från anonyma källor inom den ryska armén. Av de uppgifter han lämnar framgår det att det mesta antingen är verifierat på ett eller annat sätt eller så redovisar han en värdering av källan. 4. Hur värderade attachén det han rapporterade? Han redovisar en mängd information men gör nästan inga reflexioner och lämnar inga rekommendationer överhuvudtaget. Om detta är i linje med Leijonhufvuds instruktion, tidsandan, eller om det är hans personlighet som spelar in går inte att avgöra utifrån enbart rapporteringen. Leijonhufvuds sekretessbedömningar handlar uteslutande om att skydda sina källor. 6 Avslutning Syftet med uppsatsen har varit att ta vid där Åselius slutar, nämligen att närmare studera innehållet i de rapporter som en av de svenska militärattachéerna skickade hem till sina uppdragsgivare. Jag har därför valt att enbart studera de officiella rapporterna, utan att ta hänsyn till de instruktioner som militärattachén haft. Den viktigaste slutsatsen kan kopplas till Burgmans båda skrifter om den dåvarande svenska opinionen till Ryssland, nämligen att oron för ett ryskt ingripande i Skandinavien sannolikt inte var befogad. På kort sikt hade Ryssland fullt upp med kriget mot Japan och den efterföljande inre oron, men även på en mer grundläggande nivå framstår det ryska intresset för Skandinaviska förhållanden som tämligen svagt. Snarare verkar general Kuropatkin ge uttryck för en rysk känsla för samhörighet med övriga nordbor 14 en känsla som uppenbarligen inte alltid var ömsesidig. Min uppfattning är att Leijonhufvud utövat sin tjänst på ett både plikttroget och noggrant sätt. Vidare anser jag att rapporterna håller en god kvalité även om han i princip inte gör några egna reflexioner eller kommentarer. I den mån det gått har han försökt få informationen bekräftad från flera olika källor. Det är rimligt att anta att mottagarna i Stockholm ha haft stor nytta av rapporterna för att göra en uppskattning av den ryska krigsmaktens förmåga att mobilisera och koncentrera 14 Rapport nr 8
Sid 18 (19) trupp, till exempel i riktning mot Skandinavien. Man kan också anta att man bör ha haft nytta av den tekniska information som kommit från vår man i S:t Petersburg. Det är dock värt att notera att ritningen på kanonen i rapport nr 6 saknas i arkivet, medan ritningen på granatkastaren finns kvar. Möjligen skulle detta kunna indikera att man i Sverige skickat kanonritningen till experter för analys, men inte visat något intresse för den helt nya granatkastaren. Kan det helt enkelt vara så att man på generalstaben i Stockholm tog till sig kanonen eftersom man redan visste dess värde, men missade granatkastaren för att man helt enkelt inte förstod vad det var? Det skulle vara intressant att undersöka om det nya vapnet fått någon uppmärksamhet. Det rysk-japanska kriget har av många betraktas som det första moderna kriget och en tydlig föregångare till hur det första världskriget skulle komma att gestalta sig. 15 Till sjöss kom pansarskepp, torpeder och minor till storskalig användning och på till lands förekom såväl rörlig manöverkrigföring som skyttegravskrig med kulsprutor 16, taggtråd och handgranater. 17 Så här i efterhand är det förvånande att få stater insett den fördel som den tekniska utvecklingen med artilleri och kulsprutor hade givit defensiven, och vilka enorma förluster som kunde drabba den som försökte anfalla en befäst motståndare. Istället för att studera de blodiga striderna kring Port Arthur, valde man unisont att titta på de spektakulära japanska framgångarna under de mer rörliga operationerna i Manchuriet. A Njesnamoff förordar till exempel i sammanfattningen av sina erfarenheter från kriget alltjämt anfallet före försvaret. 18 Sannolikt kan man förklara detta med att det offensiva tänkandet ansågs som moraliskt överlägset och därmed passade bättre in i den doktrinära vision som flertalet dåtidens krigsmakter odlade, ett misstag som man 10 år senare skulle få betala dyrt. 19 De två svensk-norska frontobservatörerna, Edlund och Nyqvist, har vid olika tillfällen bidragit med underlag som Leijonhufvud använt i sina rapporter. Även på den Japanska sidan fanns en svensk observatör, löjtnanten Peter Hegardt. Det skulle vara ytterst intressant att närmare studera deras rapporter för att se i vilken omfattning som deras erfarenheter fått någon inverkan på den svenska arméns utveckling fram till 1914. Om det var genom sina insatser i S:t Petersburg vet jag inte, men efter hemkomsten befordrades Leijonhufvud till överstelöjtnant vid kungl Andra Lifgrenadjärregementet och 1908 fick han posten 15 Burgman (2001) sid 40 16 Salvén (1906) A Njesnamoff artikel, sid 26 17 Salvén (1906) A Njesnamoff artikel sid 27 och 53-54. N beskriver de primitiva japanska tallriksgranaterna som nyttjades både vid anfall och försvar. Vidare beskriver han de hastigt improviserade granater som ryska ingenjörer utvecklat under kriget. N bedömer att handgranaten inte har något större värde. 18 Salvén (1906) sid 153-154 19 Johansson (2006) sid 159
Sid 19 (19) som Chef för Västerbottens regemente, för övrigt samma förband som fostrat kaptenen Nils Edlund. Denne var dock inte kvar på regementet utan tjänstgjorde då vid Krigsskolan, för övrigt tillsammans med kapten Hegardt. Det sista vi hör om kapten Oskar Nyqvist är att han i slutet av mars 1905 är på väg hem via S:t Petersburg. Eftersom den svensk-norska unionen vid det laget gått in i en akut kris är det inte osannolikt att myndigheterna i Kristiania kallat hem honom för andra uppgifter. Men det är förmodligen en väldigt annorlunda historia. 7 Bilagor Bilaga 1: Rapporter från Leijonhufvud till Lantförsvarsdepartementet 1904-1905 Bilaga 2: Exempel på teknisk information ur rapport 25 och 28. 8 Figurer Bild på försättsbladet CG Leijonhufvud (Fotograf okänd. Originalet tillhör Krigsarkivet) 9 Käll- och litteraturförteckning 9.1 Otryckta källor Krigsarkivet Generalstabens Militärstatistiska avd, Serie E I a, volym 9. Rapporter från Militärattachén i S:t Petersburg 1904-05. Porträttsamlingen 9.2 Litteratur Burgman, Torsten (1965) Svensk opinion och diplomati under Rysk-Japanska kriget 1904-1905. Uppsala Burgman, Torsten (2001) Rysslandsbilden i Sverige. Lund Johansson, Alf W (2006) Europas krig, Stockholm Jukes, Geoffrey (2002) The Russo-Japanese War 1904-05. Elms Court, Storbritannien Salvén, R (1906). Ryska erfarenheter från kriget i Östasien. Stockholm Wallberg, Evabritta (2001). Rikets säkerhet (Meddelanden från Krigsarkivet XXI). Stockholm Åselius, Gunnar. (1991). Militärattachéerna i S:t Petersburg i Militärhistorisk tidskrift 1990. Stockholm.
Bilaga 1 Sida 1 (2) Rapporter från Leijonhufvud till Lantförsvarsdepartementet 1904-1905 Nr Upprättad (dagar sedan föregående rapport) 5 2/2-04 (?) 6 8/2 (6 dar) 7 2/3 (22 dar) 8 6/3 (4 dar) 9 11/3 (5 dar) 10 21/4 (41 dar) 11 10/5 (19 dar) 12 10/6 (31 dar) 13 27/6 (17 dar) 14 30/6 (3 dar) 15 8/7 (8 dar) 16 22/7 (14 dar) 17 11/8 (20 dar) 18 28/8 (17 dar) 19 22/9 (25 dar) 20 13/10 (21 dar) 21 2/11 (20 dar) 22 2/12 (30 dar) 23 30/12 (28 dar) 24 6/2-05 (38 dar) 25 15/2 (9 dar) LKE Datum och nr (Tid till registrering vid LKE) 27/2 R24 (25 dar) 22/2 R22 (14 dar) 14/3 R30 (12 dar) 14/3 R31 (8 dar) 21/3 R32 (10 dar) 27/4 R39 (6 dar) 17/5 R44 (7 dar) 17/6 R60 (7dar) 7/7 R63 (10 dar) 7/7 R64 (7dar) 14/7 R68 (6 dar) 9/8 R74 (18 dar) 29/8 R76 (18 dar) 27/9 R78 (30 dar) Stämpel från LKE saknas. 24/10 R79 (11 dar) 9/11 R 81 (7 dar) 19/12 R 88 (17 dar) 10/1-05 R 92 (11 dar) 14/2 R 6 (8 dar) 1/3 R 9 (14 dar) Innehåll i rapporten 19 handskrivna sidor inkl bilagor. 9 handskrivna sidor inkl bilagor. Förtoligt. Instämplad vid LKE 5 dagar före Rapp 5 8 handskrivna sidor inkl bilagor + ett foto. Förtoligt. 3 handskrivna sidor inkl bilagor 4 handskrivna sidor. Hemlig (handskrivet i rött) 8 handskrivna sidor. Förtrolig 5 handskrivna sidor. Förtrolig 3 handskrivna sidor + bilagor. Förtrolig 8 handskrivna sidor + bilaga. Förtrolig 2 handskrivna sidor. Förtrolig 4 handskrivna sidor + bilaga. Förtrolig 6 handskrivna sidor + bilagor (Rapporten är något fuktskadad varför datumet för undertecknandet är otydligt.) 5 handskrivna sidor + bilaga. Förtolig 11 handskrivna sidor Förtrolig 8 handskrivna sidor + bilaga. Förtrolig 10 handskrivna sidor + bilagor. Förtrolig 5 handskrivna sidor 23 handskrivna sidor. Förtrolig 12 handskrivna sidor + bilagor. Förtrolig 5 handskrivna sidor. Förtrolig 6 handskrivna sidor + bilagor. Förtrolig
Bilaga 1 Sida 2 (2) 26 24/3 3/4 8 handskrivna sidor + bilaga. Förtrolig (37 dar) R 22 (10 dar) 27 13/4 22/4 8 handskrivna sidor + bilagor. Förtrolig (20 dar) R 25 (9 dar) 28 14/4 22/4 3 handskrivna sidor + bilagor. Förtrolig (1 dag) R 26 (8 dar) 29?? Rapporten saknas i mappen 30 30/5 5/6 4 handskrivna sidor + bilagor. Förtrolig (? dar) R 32 (6 dar) 31 29/6 8/7 6 handskrivna sidor. Förtrolig (30 dar) R 33 (9 dar) 32 31/7 7/8 5 handskrivna sidor + bilagor. Förtrolig (32 dar) R 35 (7 dar) 33 5/11 (97 dar) 16/11 R 41 (11 dar) 5 handskrivna sidor. Förtrolig
Bilaga 2 Sida 1 (3) Exempel på teknisk information Tidningsurklipp. Metanije bomb vo vremja sjturmov Port-Artura - Kastning av bomber under stormingen av Port Arthur. Transkribering och översättning av Magnus Dahnberg, FM UndSäkC/Tolkskolan. Bilden visar den nya sorts mörsare som japanerna uppges ha nyttjat i samband med striderna kring Port Arthur. Teckningen skall enligt Leijonhufvud ursprungligen ha publicerats i brittisk press men förekom även i rysk. Bilaga 1 till Rapport 25 (15/2 1905). Originalet tillhör krigsarkivet, fotograf Lars Rössle. Försöksmaskin för kastande av handgranater (nästa sida). Rapport 28 (14/4-1905) är unik på två sätt. Dels omfattar den endast ett ämne, dels är den upprättad redan dagen efter föregående rapport. I rapporten beskriver Leijonhufvud de försök som pågår i Ryssland med ett vapen som idag kallas granatkastare. Det som troligen gjort att han velat få iväg rapporten så snabbt är sannolikt att han dels fått ta del av åtskilliga data kring försöket, dels kommit över ritningar över den ryska försöksmaskinen. Leijonhufvud uppger ingen källa för informationen. Originalet tillhör krigsarkivet, fotograf Lars Rössle.
Bilaga 2 Sida 2 (3) Text på ritningen: Tjertezj No T:4786 - Ritning nr T:4786 Metatelnyj apparat dlja rutjnych granat - Kastanordning för handgranater Obsjtjij vid - Översiktsbild Massjtab 1:5 - Skala 1:5 Apparat gotowyj k wystrelu - Anordningen är skjutklar Transkribering och översättning av Magnus Dahnberg, FM UndSäkC/Tolkskolan
Bilaga 2 Sida 3 (3) Uttydning av stämpeln: Zakaz No - Beställning nr: (nummer ej ifyllt) Tjertezj No - Ritning nr: (nummer ej ifyllt) Vydano: - Utfärdat: (datum ej ifyllt) Det som står inne i cirkeln med ett T i mitten är svårare att tyda, ser ut som "Avdelning" högst upp, "AB maskinbyggnadsfabriken G.D. Lesener" på sidorna. Vad "T" står för vet jag inte. Transkribering, översättning och kommentar av Magnus Dahnberg, FM UndSäkC