Oljans svarta roll i Ogaden

Oljans svarta roll i Ogaden Av Jonathan Ewing, sep 2010 ADDIS ABEBA, ETIOPIEN Efter striden fick han den vedervärdiga uppgiften att räkna liken och skilja dem åt etiopiska lik från kinesiska. Det var inget lätt jobb. Varje gång han räknat klart glömde han hur många det var och fick börja om igen. Omar Muktar tappade räkningen och började om fyra gånger. Han befann sig i chocktillstånd på grund av vad han just hade sett och deltagit i. Ett lik efter en kinesisk oljearbetare låg delvis täckt av en papplåda. Ett annat lik var en uniformerad tonårings, en av de etiopiska vakter som fått i uppdrag att skydda kineserna. En grupp med fem lik låg utspridda i en trätrappa intill barackerna där personalen från det kinesiska bolaget Zhoungyan Petroleum Exploration Bureau (ZPEB) bodde, strax utanför staden Abole i den etiopiska Ogadenöknen. Det här är vad Muktar minns. Den 24 april 2007 anföll han tillsammans med flera hundra separatistrebeller från Ogadens Nationella Befrielsefront (ONLF) den kinesiskägda oljeanläggningen i närheten av Abole. När de tog sig in i barackerna såg de kineserna fly. De som inte hann undan försökte gömma sig under sängar eller i garderober innan de blev skjutna på nära håll. En del av dem sköts i huvudet, berättar Muktar, vilket gjorde det svårt att identifiera dem senare. De överlevande fördes ut, radades upp utanför och avrättades av ONLF. Separatistrebellerna hade varnat de utländska oljebolagen, däribland ZPEB, för att samarbeta med en regering som förde krig mot dem. Som ONLF såg det skulle alla oljepengar som regeringen kunde tjäna med största sannolikhet gå till att köpa mer vapen och ammunition till förtrycket av separatisterna. Regeringen i Addis Abeba förödmjukades av ONLF:s anfall mot den kinesiska oljeanläggningen. Attacken avslöjade myndigheternas oförmåga att garantera säkerhet åt internationella företag i avsides liggande delar av landet. Till råga på allt skedde anfallet precis när Etiopien hade börjat locka till sig utländska investeringar. Oljebolagen var också skakade och krävde möten med höga tjänstemän för att få sin säkerhet garanterad. Regeringen ställde upp och inom några få veckor hade militären inlett en motaktion mot rebellerna. Den aktionen pågår fortfarande och kännetecknas av grova övergrepp på lokalbefolkningen. I Etiopiens Ogadenprovins bor somalisktalande människor etniskt sett en förlängning av den laglösa nationen i öster. Deras hemtrakt är en av de fattigaste och mest underutvecklade regionerna i Etiopien. Men även om många anklagar Etiopiens kristna regering för att förfölja ogadenerna för att de är muslimer har den verkliga anledningen sannolikt mer att göra med den olja och naturgas som man tror finns i marken i deras fäderneland. Publicerad av Swedwatch i oktober 2011, www.swedwatch.org 1

Etiopien är fortfarande en av USA:s viktigaste allierade på Afrikas horn. 2010 tog landet emot mer än 280 miljoner kronor i bistånd från Sverige. Samtidigt är Etiopien en mardröm för internationella biståndsgivare. Sedan 2008 har mer än 40 byar rapporterats ödelagda och en stor del av människorna har tvångsförflyttats. Många av invånarna har flytt till grannländerna Kenya och Somaliland en stabil tillflykt sedan regionen bröt sig loss från Somalia 1991. FN:s flyktingkommissariat UNHCR rapporterade att nära 500 etiopiska ogadener i månaden kom till Kenyas flyktingläger i Dadaab 2009. På grund av svälten fortsätter det dagligen att strömma flyktingar till lägren i Dadaab som idag hyser omkring 440 000 människor. De som har lite pengar eller kontakter kan ta sig till de närliggande städerna Garissa eller Wajir, eller Nairobi där jag träffade Muktar. Ogadener anställdes inte Vi introducerades för varandra på New Hiddig Palace, ett litet hotell på en bakgata i Eastleigh, en stadsdel i Kenyas huvudstad befolkad av etniska somalier som är i majoritet i den här delen av huvudstaden. Många flyktingar bor här illegalt men känner sig relativt trygga på det här lilla hotellet långt från etiopiska poliser och säkerhetsvakter. Muktars historia börjar sommaren 2006. Det var då kineserna kom till Abole och militären började angripa hans by. De flesta som anställdes av kineserna var kristna, antingen amhara eller tigre, de två politiskt dominerande etniska grupperna i Etiopien. Muktars byäldste klagade hos de lokala myndigheterna över att ogadener inte anställdes. De fick veta att beslutet var fattat av den statliga myndigheten och att de lokala eller regionala myndigheterna inte hade något att säga till om. På kvällarna kunde byborna höra musiken från oljearbetarnas läger och se dem umgås med soldaterna och grilla kött tillsammans innanför de taggtrådsstängsel som skilde lägren från byborna. Det här var ett mönster som fortsatte i flera veckor. Arbetarna lämnade sitt läger tidigt varje morgon och kom tillbaka i skymningen. Snart inledde kineserna tömningen av de närliggande byarna för att kunna bygga vägar och utföra seismiska prover. - Militären befallde oss att överge vårt hus, vi erbjöds ingen kompensation. Några dagar senare kom kinesiska bulldozers uppbackade av etiopiska stridsvagnar. De började jämna vår by med marken, berättar Muktar. Hus och intilliggande gårdar brändes ner, schaktmaskiner rullade in för att jämna marken. De kinesiska schaktmaskinerna hade redan utnyttjats flitigt. Under de senaste månaderna hade de gjort samma sak i andra byar över hela regionen. I och med förstörelsen såg ONLF en möjlighet att få fler på sin sida. De började rekrytera unga män i hela regionen genom att vädja till deras upplevelse av orättvisa över att bli - I flera månader lyssnade vi på dem, säger Muktar. Men vi trodde dem inte förrän vår egen by hade utplånats. Då anslöt jag mig till rebellerna, och vi dödade kineserna och de kristna bergsborna också. Publicerad av Swedwatch i oktober 2011, www.swedwatch.org 2

Men efter striden, och efter den vedervärdiga uppgiften att räkna liken och skilja dem åt, fylldes Muktar av avsmak. Han kände sig fångad både av rebellernas och myndigheternas brutalitet. Med hjälp från sin familj och lånade pengar tog han sig över gränsen till Kenya illegalt och förflyttade sig under några månaders tid sakta söderut tills han kom till Nairobi. Konflikten fick nytt bränsle Efter attacken 2007 intensifierades konflikten mellan ONLF och den etiopiska militären. Motattacken fick nytt bränsle och ledde till ett handelsembargo och restriktioner mot förflyttningar i området. Det drabbade inte minst internationella hjälporganisationer vars aktiviteter förlamades - trots att regionen balanserade på svältgränsen. Stridigheterna pågår än idag. Anklagelser om brott mot de mänskliga rättigheterna har riktats mot både den etiopiska militären och ONLF. Däremot har relativt lite uppmärksamhet fästs vid oljebolagens ansvar och deras roll i konflikten. Flera av dessa bolag har tidigare dömts för liknande aktiviteter i grannlandet Sudan. I Etiopien spädde de på konflikten genom att acceptera beskydd av den etiopiska militären - som dödade och brände ner byar under förevändning att de utländska bolagen måste ha utökad säkerhet. Innan oljebolagen inledde sin prospektering borde de ha gjort en utförlig riskanalys. Analysen skulle ha identifierat potentiella problematiska scenarier såsom att få beskydd av en beväpnad styrka som kränker mänskliga rättigheter. Riskanalysen skulle också ha pekat på sätt att undvika sådana scenarier, och om inga medel fanns för att undvika problemen borde man sannolikt avstå från att arbeta i Ogaden. Detaljer från en sådan riskanalys borde ha offentliggjorts och gjorts tillgängliga för aktieägare, eller inkluderade i årsrapporter. Men inget av bolagen nämner ONLF:s attack 2007 i sina årliga rapporter. Varken svenska Lundin Petroleum, kanadensiska Africa Oil, som ingår i Lundingruppen, eller malaysiska Petronas skrev att ONLF är fientligt inställt till oljeexploatering. Inte heller nämndes den etiopiska regeringens påstådda brott mot de mänskliga rättigheterna. Trots upprepade förfrågningar har oljebolagen valt att inte kommentera detaljerna kring sin inblandning i Etiopien offentligt. Olje- och gasbolagen ägnar sig främst åt prospektering och arbetet omgärdas av rigida säkerhetsåtgärder från den etiopiska militären. I jakten på olja och gas har oljebolagen placerat sig i centrum för en långdragen konflikt mellan separatisterna och den etiopiska regeringen. Bolagens blotta närvaro och deras försök att hitta och utvinna olja i en fientlig miljö har sannolikt bidragit till att intensifiera konflikten. Oljebolagen krävde förstärkt beskydd Efter attacken mot den kinesiska oljeanläggningen 2007 avbröt olje- och gasbolagen sin verksamhet i Ogaden. De vägrade återuppta sina aktiviteter om de inte garanterades förstärkt beskydd från regeringen. Katsela Tadesse, hög tjänsteman vid det etiopiska gruv- och energidepartementet, bekräftade att sådana garanterier gavs. Publicerad av Swedwatch i oktober 2011, www.swedwatch.org 3

- Oljan var tänkt att hjälpa hela Etiopien; den är fortfarande mycket viktig för oss alla i det här landet. Och om oljebolagen ville ha garantier för sin säkerhet ansåg vi att det var något vi måste ge dem. Så vi försäkrade att beskyddet skulle stärkas, sade Katsela Tadesse. Tadesse vägrade att avslöja några detaljer kring säkerhetsarrangemangen, men motattacken eskalerade bara några veckor senare. Många av stridigheterna från de första veckorna fram till idag har ägt rum i närheten av Calub och Hilala där Petronas och Lundin Petroleum (sedermera Africa Oil) var aktiva. Genom att begära starkare beskydd kan oljebolagen ha gjort sig medskyldiga till de brott mot mänskliga rättigheter som ägt rum till följd av deras begäran. Det menar Seema Joshi som vid tiden för attacken var juridisk rådgivare hos det Londonbaserade Global Witness, en fristående organisation som undersöker naturresursrelaterade konflikter. - Det kan vara allvarligt. Om bolag ingår säkerhetsavtal med en regering vars säkerhetsstyrkor begår brott mot de mänskliga rättigheterna när de utför sina säkerhetstjänster, innebär det att bolagen kan hållas ansvariga, säger Joshi, numera chef för Amnesty Internationals avdelning för företag och mänskliga rättigheter (Business and Human Rights). Flyktingar i Kenya och flera internationella människorättsorganisationer hävdar att ett statligt tvångsförflyttningsprogram har tvingat bort människor från sina hem. De har bott i närheten av vägar som antingen byggts eller renoverats med kinesisk hjälp i områden nära Calu och Hilala. Vägarna är till för transporter av olja som ska ut ur regionen, ut på världsmarknaden. Bybor beordrades organisera hemvärn Den lokala regeringsstödda milisen hade under 2007 börjat spela en allt större roll i motattacken. En av milisens viktigaste uppgifter var att skydda byggnadsarbete från ONLFattacker och förhindra rebellernas sabotage mot vägarna. På flera öppna möten som hölls i regionen i början av 2006, beordrades klanledare och byarnas äldre män att organisera hemvärn. Det var högt uppsatta lokala statstjänstemän och militärofficerare som gav ordern. Under ett sådant möte, i staden Kabridahar cirka 40 mil söder om den regionala huvudstaden Jijiga, förklarade överste Gebre Egziebher att regeringen planerade att exploatera olja och naturgas i regionen, en av huvudanledningarna till vägbygget mellan Harar och Shilabo. Egziebher uppmanade klanledarna och de äldre att ansvara för att säkra den del av vägen som leder genom det exploaterade området. De skulle också hindra ONLF från att attackera byggarbetare och fordon längs rutten. Klanledarna och de äldre beordrades sedan att återvända till respektive by och börja organisera och träna milisen för uppgiften. Egziebher upprepade sina order i flera byar under 2006. En före detta statlig förvaltare, Mohammen Abdirahman, som tillhörde en framträdande familj i Fikområdet i Ogaden, beordrades återvända hem för att organisera och finansiera en milis i sitt område. Publicerad av Swedwatch i oktober 2011, www.swedwatch.org 4

- Det här var en ny strategi från regeringen - att ta hjälp av den lokala milisen för att försvara vägarna, sade Abdirahman. Vid den här tidpunkten var milisen oavlönad, men längs vägarna kunde de tjäna pengar på mat stulen från FN, enligt höga amerikanska tjänstemän och FN-personal som uttalar sig på villkor att få vara anonyma. Enligt dem var vägarna av stor betydelse för mat- och nödtransporter genom regionen. De förväntas bli ännu viktigare för oljebolagen i framtiden. I egenskap av administratör deltog Mohammen Abdirahman i ett möte i Addis Ababa 1993. Tjänstemän diskuterade hur olja och gas skulle transporteras ut ur regionen, på vägar eller genom pipelines. Inget beslut fattades under det mötet och båda alternativen diskuteras på regeringsnivå än idag, enligt Katsela Tadesse på det etiopiska gruv- och energidepartementet. Men transportfrågan är avgörande för presumtiva investerare i Ogaden. För oljebolagen är prospektering en sak. Men frågan hur oljan ska komma ut ur östra Afrika och vidare ut på världsmarknaden förblir obesvarad. Hanspeter Heinrich, chef på Safestainable, ett Genèvebaserat företag som ger rådgivning till företag i konfliktområden, sade att vilket företag som helst som arbetar i området skulle vara tvunget att hantera en mängd svåra problem. Högriskområde Området är outvecklat. Det finns få vägar och inga pipelines för oljan att få ut oljan i när man väl hittat den, påpekade han. Det är problematiskt för företagen som behöver militärt beskydd under en väldigt lång och fientligt präglad transportsträcka. De stora oljebolagen kommer förmodligen inte att vara lockade att investera i Etiopien eftersom det blir extremt kostsamt att få ut oljan eller gasen på ett säkert sätt, sade Heinrich. De senaste fem åren har Heinrich gett samma råd till alla företag han konsulterat; att inte investera i Ogadenregionen på grund av den förfärliga situationen vad beträffar mänskliga rättigheter. Han sade att det skulle vara en utmaning för vilket företag som helst som månar om sitt rykte. Likafullt har företag som Petronas, Lundin Petroelum, Africa Oil, Dubai-baserade Ethiopian Exploration and Production och Black Marlin Energy valt att verka i denna politiska och säkerhetsmässiga kontext. Förutom Petronas är alla små eller medelstora företag som har specialiserat sig på att lokalisera oljefyndigheter för att sedan sälja marken med god vinst till stora, internationella företag. Privata små och medelstora företag har alltid oroat sig mindre för ryktesmässiga risker. Men större, börsnoterade företag är känsligare för påtryckningar från människorättsorganisationer. Mindre, marknadsnoterade västerländska företag är ännu mer sårbara och flera har vänt sig till Heinrich för att få en bedömning när det gäller Etiopien. Lundin Petroleum var ett av de företagen. Av alla börsnoterade bolag i Etiopien är det bara Lundin Petroleum som i offentliga Publicerad av Swedwatch i oktober 2011, www.swedwatch.org 5

företagsdokument har diskuterat sätt att mildra några av de problem som associeras med att verka i Ogaden. Emellertid är det slående att Lundin Petroleum aldrig specifikt nämner inbördeskriget eller svårigheterna att vara neutral i en fientlig miljö. I företagets årsrapport från 2007 står att bolaget gjorde en riskbedömning av landet ur ett kulturellt, ekonomiskt, politiskt och socialt perspektiv innan man skaffade sina tre licenser. Företaget genomförde ett antal studiebesök och konsulterade lokala och internationella experter för att skaffa kunskap om landet och dess utmaningar. Klausuler om säkerhet formulerades och särskilt fokus lades på Lundin Petroleums företagsansvar, och stödet för de Frivilliga principerna för säkerhet och mänskliga rättigheter (The Voluntary Principles on Security and Human Rights). 1 Omfattande fältstudier genomfördes för att utvärdera målregionerna ur sociala, miljö- och säkerhetsmässiga samt infrastrukturella perspektiv. Oavsett; Heinrich avrådde alla företag från att investera i regionen. Att hantera varumärkets rykte skulle vara en stor utmaning i Ogaden, sade han. Han förklarade att om ett företag väljer att investera därmin ståndpunkt är tydlig, sade han till företagets ledning. Ni bör inte investera i Ogaden för situationen är förfärlig. Ni kommer att bli beroende av armén eller tvingas förlita er på andra milisgrupper. Ni kan bli pressade att stödja dem logistiskt och det kan leda till att ni en dag tvingas besvara frågor om er roll i konflikten, eller blir åtalade. Vad beträffar Lundin Petroleum övervägde de sannolikt riskerna för en rättslig process, som enligt Heinrich var stora, och vägde de riskerna mot möjligheterna. Slutligen minimerades riskerna genom att koncessionerna såldes 2009 till ett närbesläktat företag, Africa Oil Corp. En av Africa Oils största ägare var Ellegrove Capital Ltd., ett privat bolag ägt av Adolf H. Lundins dödsbo. Adolf H. Lundin, Lundingruppens grundare. Lundin Petroleum lånade Africa Oil pengar, som sedan betalade tillbaka 20 miljoner dollar till Lundin Petroleum för licensen att prospektera i området. Genom att ha Africa Oil som sköld har Lundingruppen till stor del behållit kontrollen över och sina intressen i regionen, men raderat sitt namn. Enligt Heinrich så handlar det till syvende och sist om att inte skylta med sitt varumärke. Lundin Petroleums försök att släta över länken mellan de två företagen är artificiell. För även om Lundin Petroleum och Africa Oil är separata bolag, hör de till Lundingruppen. När man ringer till of companies, how may I direct yo Det förblir oklart om Lundin Petroleums försäljning skyddar företaget från potentiella juridiska eller varumärkesmässiga skador. 1 The Voluntary Principles on Security and Human Rights är en internationell standard som tagits fram av regeringar, företag inom utvinningsindustrin och frivilligorganisationer. Publicerad av Swedwatch i oktober 2011, www.swedwatch.org 6

Det finns ett växande antal fall som har likheter med situationen i Ogaden, som prövats i rätt att driva civilrättsliga mål då brott har begåtts mot amerikansk lag även om brottet har skett utanför USA. 2 Om fallet Etiopien säger Joshi: - Om en riskanalys hade dragit slutsatsen att risken att bli inblandad i de kränkningar av mänskliga rättigheter som pågår är överhängande, då skulle företaget kunna anses som juridiskt medskyldigt. Statsägda företag som Malaysias Petronas har visat sig vara i stort sett osårbara när det gäller påtryckningar för mänskliga rättigheter. I sina bolagsdokument nämner knappt Petronas sina förehavanden i Etiopien, eller det krig som utkämpas där i tysthet. Luke Patey, researcher på Danska Institutet för Internationella Studier, sade: - Vanligtvis är beslutsfattande i de större företagen som Petronas beroende av företagskulturen. Reell påverkan sker ofta genom politiska påtryckningar från inflytelserika regeringar. Neutralitet omöjligt Det finns fortfarande ganska många företag som är intresserade av att investera i Ogadenregionen, men de är försiktiga. Heinrich tror att det är omöjligt för ett företag att förhålla sig neutralt i områden som präglas av sociala och politiska spänningar. Det går inte att undvika att deras närvaro och aktiviteter påverkar närområdet och landet i stort. Ogaden, menar han, är ett typexempel på det. Paul Hebert var chef för FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (OCHA) i Etiopien 2003 2008. Han anser att oljebolagens närvaro och deras begäran om ökad säkerhet efter ONLF:s anfall 2007 har gjort det mycket svårare för FN och andra organisationer att bistå med humanitär hjälp. - Oljebolagen var inte den enda orsaken till de här svårigheterna, men deras roll underblåste konflikten lika mycket som regeringen och ONLF, sade Hebert. Deras närvaro och allians med regeringen gjorde situationen värre i ett redan kritiskt läge. 2 I juni 2010 inleddes en förundersökning om misstänkt folkrättsbrott i anslutning till Lundin Oils verksamhet i Sudan. Enligt rapporten Unpaid Debt (2010) dödades över 10 000 människor i södra Sudan och nära 200 000 tvingades fly under åren 1997-2003. Sudanesiska soldater ska enligt rapporten i samarbete med milisgrupper urskillningslöst ha anfallit civilbefolkningen i det område där oljebolag utvann olja. Rapporten bygger både på ögonvittnesskildringar, flygfoton och satellitbilder. Förundersökningen pågår. /Reds anm Publicerad av Swedwatch i oktober 2011, www.swedwatch.org 7

Tre månader efter ONLF:s attack mot Abole i april 2007 började Hebert få rapporter från ett växande antal frivilligorganisationer och invånare i regionen. Informationen gällde att armén hade påbörjat en kraftig motattack mot ONLF. - Jag tror (att regeringen blev) förödmjukad av attacken och att det var därför de överreagerade och slog tillbaka så hårt. De ville visa oljeindustrin att de hade kontroll i regionen, säger Hebert. I mitten av juli 2007 var Hebert och hans FN-stab mycket oroade över den humanitära situationen. Nödproviant kom inte fram, boskapsmarknader stängdes, undernäring var ett växande problem och människor led otroligt, enligt Hebert och en överordnad västerländsk diplomat i Addis Ababa. I en konfidentiell rapport till sina överordnade på FN rapporterade Hebert om det flöde av information som nådde honom och som gällde grova brott mot de mänskliga rättigheterna: våldtäkter, summariska avrättningar, fängslanden, skövlade byar och försvinnanden. Rapporterna var så extrema att han begärde ett möte med Abdullahi Hassan, president i den somaliska regionalstaten. - Mötet var artigt men spänt och Hassan var väldigt defensiv. Regeringen var medveten om situationen, men de skyllde problemen på torka, inte på stridigheter. De försvarade handelsembargot som de menade effektivt förhindrade smuggling över gränsen till Somalia, Kenya och Somaliland. I själva verket kom det till för att stoppa vapeninförsel till den rebelliska ONLF-gerillan, säger Hebert. Separata diskussioner fördes med den ansvarige för regional säkerhet, Abdi Mohammed Omar. Han menade för att skydda den lokala befolkningen från smuggling, rapporterade Hebert, som föreslog att FN skulle tillåtas göra en utvärdering av situationen. Utredarna på FN hann påbörja sitt arbete i slutet på augusti 2007 och fortsatte under första veckan i september. De skulle undersöka situationen i hela Somalias regionalstat. - Vår plan var att utvärdera både den människorättsliga och den humanitära situationen. Men mötet med Omar blev alltmer spänt. Jag försäkrade [honom] att vårt uppdrag bara skulle handla om att uppskatta effekterna av striderna i den civila befolkningen och att vi inte var intresserade av att skuldbelägga, säger Hebert. Omar hade svarat med att lugnt anklaga två av Heberts etiopiska FN-anställda för att vara medlemmar av ONLF. - Den sortens anklagelser var väldigt allvarliga, och jag bad [Omar och hans stab] om bevis, vilket de sade att de hade men avböjde att delge. Vi fick senare veta att andra medlemmar av staben hotades och varnades av säkerhetspolisen för att arbeta för FN och för att delta i uppdraget. Min känsla då var att regeringen bluffade, men jag visste också att jag inte på något sätt kunde skydda dem mot dessa påtryckningar. De var Publicerad av Swedwatch i oktober 2011, www.swedwatch.org 8

lokal personal vilket betyder att de var etiopiska medborgare bundna att följa etiopisk lag. Processen försenades, men slutligen, efter ungefär tio dagar, godkände regeringen FNuppdraget. Heberts plan då, för tre år sedan, var att resa söderut från Jijiga och vidare in i hjärtat av den somaliska regionen i Etiopien. Han skulle besöka ett antal byar och städer längs vägen mellan Jijiga och Gode för att få klarhet i vad som egentligen hände i de fem geografiska zonerna Degehabur, Fik, Gode, Korahe och Warder, där det var militär aktivitet. Konvojen besökte dock inte områdena kring Shilabo, där det senare visade sig att städer och byar blivit mest påverkade av stridigheterna. I många av städerna berättade människor att regeringssoldater och säkerhetsstyrkor just hade varnat folk för att tala med FN-teamet. - Självklart förstod vi att det här måste ha stoppat en del människor från att prata med oss, men vissa gjorde det i alla fall. Vi kunde inte få all information bekräftad. Men mönstret visade att människor utnyttjades och tvingades hålla tyst. Senare fick vi veta att matdistributionen var iscensatt. När vi hade gett oss av kom myndigheterna och tog tillbaks all mat, säger Hebert. Under uppdraget fann man att ett stort antal etiopiska trupper hade slagit läger i nästan alla städer och byar som besöktes. Rädsla genomsyrade de flesta intervjuer. Många uttryckte frustration över att vara fångade mellan den etiopiska militären och ONLF. Många familjer balanserade på nödens gräns. Till sist avslutade Hebert och hans team uppdraget och levererade sin slutrapport. Den etiopiska regeringen tyckte att den var partisk, men gick med på att låta Hebert publicera rapporten. - Vi skrev också en rapport om det påstådda våldet och tortyren, som regeringen bad oss att inte publicera. De sade att de skulle acceptera den humanitära rapporten, men om vi yrkade på att publicera båda rapporterna skulle de stoppa båda. Det var i grund och botten ett hot, säger Hebert. Rapporten om våldet gavs aldrig ut. Marginella framsteg Somliga, i FN och andra humanitära organisationer, menar att situationen i Ogaden har förbättrats marginellt. Framstegen kan sägas ha tagit två steg framåt och ett steg tillbaka. Det stora antal flyktingar som anländer till Kenya är i dåligt skick och vittnar om att stridigheterna fortsätter. När Paul Hebert gick i pension tog Vincent Lelei över FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (OCHA) i Etiopien. Han säger att humanitärt stöd nu tillåts på basis från fall till fall, alltid efter utdragna diskussioner med regeringen som först måste ta hänsyn till och bedöma alla tänkbara aspekter i det specifika området. Ofta är de avgörande faktorerna säkerhetsrelaterade. - Det betyder att vi kan ge stöd och hjälp, men inte så effektivt som vi önskar. Vi måste dra ner på våra förväntningar överallt. Vi fortsätter att arbeta med regeringen genom att ge stöd, Publicerad av Swedwatch i oktober 2011, www.swedwatch.org 9

men det finns ett grundläggande problem: De vill vara säkra på att det humanitära stödet i regionen når de individer som är tänkta att få det. Och de vill försäkra sig om att humanitärt stöd inte ges till sådana individer som regeringen anser utgöra hot, och dessa individer är medlemmar i Ogadens Nationella Frihetsfront, ONLF, säger Lelei. Vad beträffar oljebolagen så har de aldrig gett någon form av meningsfullt humanitärt stöd, till byarna som påverkas av deras arbete. Våldet och dödandet fortsätter. Fåraherden och svärdet En 41-årig åttabarnsfar från Ogadenprovinsen bor numera i flyktinglägret Ifo i Kenya, norr om staden Garissa. I sitt förra liv var han fåraherde och tog diverse småjobb för att försörja sin familj. I december 2002 misshandlades han av ONLF för att han inte anslutit sig till milisen i kampen mot den etiopiska regeringen. 2006 misshandlades han av den lokala milisen och polisen för att han arbetat för Läkare utan gränser. Senare samma år misshandlades han på nytt, den här gången av regeringens folk, säger han, för att han arbetade med medlemmar ur en amerikansk armétrupp och hjälpte till att bygga en vattenreservoar för de lokala herdarna och deras djur. Polisen grep honom, förde honom till sina baracker och torterade honom. - Jag placerades mellan två militärlastbilar och bands fast en arm vid varje lastbil. Ett vitt, blänkande svärd drogs fram och sattes mot min hals och de Förmodligen skulle han berätta samma historia för oljebolagen om han kunde. Det enda egentliga sättet att bryta mönster som är så djupt rotade i seder och bruk hos en regering eller ett folk är att göra dem illa i grunden. Och det enda effektiva sättet att lyckas med det är att ta ifrån dem det smörjmedel som gör allt möjligt intäkterna från det enda av värde som detta fattiga land har att köpslå med och som världen vill ha: oljan. Oljebolagen däremot, stannar kvar. Och deras tillgångar fortsätter flöda. Texten är skriven av Jonathan Ewing och publicerades i World Policy Journal i december 2010, med stöd av The Investigative Fund of The Nation Institute. Artikeln nominerades till Madeline Dane Ross Award för est international reporting in the print medium showing a concern for the human condition. Jonathan Ewing är anställd som researcher på Swedwatch sedan februari 2011. Swedwatch och Svenska kyrkan fortsätter att granska oljebolagens roll i Ogadenprovinsen. Lundin Petroleum har avböjt från att kommentera artikeln offentligt. Publicerad av Swedwatch i oktober 2011, www.swedwatch.org 10