Överförmyndarnämnder och överförmyndare

Överförmyndarnämnder och överförmyndare 2013/14:JO1 Kritik mot Överförmyndarnämnden i Borlänge kommun för handläggningen av en begäran om att få ta del av allmänna handlingar (Dnr 1249-2012) Beslutet i korthet: Överförmyndarnämnden kräver regelmässigt personlig inställelse för den som vill ta del av handlingar med stöd av 16 kap. 7 föräldrabalken. Det står i strid med reglerna i tryckfrihetsförordningen, och nämnden får kritik. Nämnden får också kritik för brister när det gäller att hjälpa den som vill ta del av handlingar att identifiera handlingarna. Slutligen kritiseras nämnden för att inte tillräckligt snabbt kunnat ta emot den som vill ta del av handlingar i nämndens lokaler. Anmälan P.F. framförde i en anmälan klagomål mot Överförmyndarnämnden i Borlänge kommun och uppgav bl.a. följande. I februari 2012 kontaktade hon överförmyndarnämnden per telefon eftersom hon önskade ta del av handlingar rörande ställföreträdarskapet för sin syster, M.H. Hon fick då till svar att hon kunde komma till överförmyndarnämndens kontor och titta i akten men att hon varken fick kopiera några handlingar eller ta dem med sig därifrån. Även hennes systers vårdnadshavare, S.K., kontaktade överförmyndarnämnden och fick samma svar. Utredning Överförmyndarnämndens akt begärdes in. Muntliga upplysningar inhämtades från Birgitta Strid, samordnare vid Överförmyndare i samverkan, Falu Borlänge regionen, Borlänge kommun, som uppgav i huvudsak följande. Det stämmer att P.F. ringde till överförmyndarnämnden och önskade ta del av handlingar ur sin systers akt. P.F. kunde dock inte specificera vilka handlingar som hon önskade ta del av, mer än att det var fråga om ett arvodesbeslut. P.F. erbjöds att boka in en besökstid för att på så sätt kunna ta del av handlingarna på plats. P.F. återkom dock aldrig för tidsbokning. På rekommendation av kommunens jurist får den som önskar ta del av sådana handlingar som de nu aktuella endast ta del av dessa på plats efter tidsbokning och kopior lämnas inte ut. Ärendet remitterades till överförmyndarnämnden som anmodades att yttra sig över vad som framförts i anmälan. Yttrandet skulle innehålla en redogörelse för hanteringen av framställningarna att få tillgång till handlingarna och nämndens bedömning av hanteringen. Vidare skulle yttrandet innehålla en redogörelse för nämndens rutiner när någon vill ta del av handlingar och en bedömning av dessa rutiners förenlighet med gällande rätt. 569

Överförmyndarnämnden beslutade den 16 maj 2012 att anta överförmyndarchefens, Laila Duvström, förslag till yttrande som sitt eget. Redogörelse för hanteringen av framställningarna att få tillgång till handlingarna Det stämmer att P.F. tog kontakt med oss under vecka 7. Vid samtalet uppgav P.F. att hon ville ha ut kopior av handlingar i akten men preciserade inte vilka handlingar som hon önskade få ut. För att klargöra detta erbjöds P.F. samma dag en besökstid den 1 mars. Vi sade också till P.F. att vi inte brukar kopiera handlingar rakt av och skicka utan att vi brukar erbjuda en besökstid där de anhöriga, efter att ha legitimerat sig, får titta i akten. Vi uppfattade det som om P.F. accepterade detta förfaringssätt och erbjudandet om besökstid. P.F. sa att hon inte hade något schema tillgängligt och att hon skulle höra av sig med besked om tid som passade. Hon hörde dock inte av sig igen. Några dagar senare ringde S.K. Hans samtal kom till samma handläggare som tidigare talat med P.F. S.K. hade en del frågor rörande det tidigare godmanskapet för M.H. och då främst gällande varför god man inte förordnades enligt deras förslag. Han hade också frågor kring arvodet och varför det var så högt. S.K. frågade om det fanns några fakturor från gode mannen. Handläggaren (som inte var den som tidigare handlagt ärendet om godmanskap) informerade S.K. om att han kunde boka tid här för att få titta i akten och få sina frågor besvarade. Handläggaren uppfattade det som att S.K. skulle återkomma om detta men han hörde inte av sig igen. Bedömning av hanteringen Enligt vår bedömning hanterade vi framställningarna korrekt. Framställningarna var alltför vaga för att vi skulle kunna bedöma vilka handlingar P.F. och S.K. önskade få del av. Vi uppfattade det som att de inte kunde precisera detta eventuellt beroende på att de inte visste vilka handlingar som fanns i akten. Det bästa föreföll att erbjuda besökstid. Vid besöket skulle de kunna få del av hela innehållet i akten efter att ha legitimerat sig. De skulle också få möjlighet att ställa frågor och få dessa besvarade. Den handläggare som tog emot samtalen hade inte handlagt ärendet tidigare så att erbjuda en besökstid hos en annan handläggare som var insatt i ärendet bedömde vi skulle vara det bästa. P.F. erbjöds besökstid inom en tid som hon verkade kunna acceptera. S.K. skulle höra av sig om tid. Vi uppfattade det som om båda accepterade förslaget om att komma hit och få titta i akten. När de sedan inte hörde av sig mer drog vi slutsatsen att de hade släppt det hela. Någon prövning av frågan och eventuella beslut om att ge ut kopior eller inte blev aldrig aktuellt dels eftersom de inte preciserade vilka handlingar de i så fall önskade få ut och dels att vi uppfattade det som att de accepterade att komma och titta i akten. Redogörelse för nämndens hantering när någon vill ha del av handlingar Vi följer upprättad Rutin för utlämnande av handling, fastställd 2011-07-05 av chefen för nämndsekretariatet [bilagan här utelämnad, JO:s anmärkning]. För överförmyndarverksamheten gäller reglerna i 32 kap. 4 och 5 offentlighets- och sekretesslagen samt 16 kap. 7 föräldrabalken innebärande att den enskildes make/maka eller sambo och närmaste släktingar har rätt att utan hinder av sekretessen ta del av handlingarna i huvudman- 570

nens akt. Vid begäran från anhöriga om att få ta del av handlingar i en huvudmans akt gör vi först en prövning av om personen tillhör kretsen nära anhöriga eller inte. Om de anhöriga tillhör kretsen närmast anhöriga får de, efter legitimering, ta del av innehållet i akten. I annat fall ger vi beslut att inte lämna ut handling med besvärshänvisning. Bedömning av rutinernas förenlighet med gällande rätt Enligt tryckfrihetsförordningen 2 kap. 13 har den som önskar ta del av en allmän handling rätt att mot fastställd avgift få en kopia av handlingen. Sekretesslagen sätter begränsningar i denna rätt på så sätt att myndigheten vid en förfrågan om utlämnande av en handling som omfattas av sekretess, ska pröva om handlingen kan lämnas ut eller inte. Föräldrabalken har särskilda regler om utlämnande av handlingar, som går längre än sekretesslagen då, enligt 16 kap. 7 föräldrabalken, den enskildes make eller sambo och närmaste släktingar har rätt att, utan hinder av sekretessen, ta del av de handlingar i huvudmannens akt som förvaras hos överförmyndaren. Enligt förarbetsuttalanden i prop. 1987/88:124 definieras närmaste släktingar som barn, föräldrar och syskon. Däremot definieras inte begreppet ta del av och motsvarande reglering i tryckfrihetsförordningen om den enskildes rätt att få en kopia av handlingen finns inte i föräldrabalken. Överförmyndare i samverkan har tolkat begreppet ta del av som en rätt för den som tillhör ovan definierade grupp att komma till överförmyndarens/överförmyndarnämndens kontor och titta på de handlingar som förvaras i den aktuella akten. Vi har inte funnit någon reglering i föräldrabalken eller dess förarbeten som ger vår myndighet skyldighet att kopiera och skicka handlingar till den som begär det. P.F. bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret. I ett beslut den 30 januari 2013 anförde JO Lindström följande. Rättslig reglering Enligt 2 kap. 12 tryckfrihetsförordningen, TF, ska en allmän handling som får lämnas ut som alltså inte innehåller uppgifter som omfattas av någon sekretessbestämmelse på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället och utan avgift tillhandahållas den som önskar ta del av handlingen. Av 2 kap. 13 TF framgår att den som önskar ta del av en allmän handling också har rätt att mot en fastställd avgift få en kopia av handlingen till den del den får lämnas ut. En sådan begäran ska behandlas skyndsamt. JO har i ett flertal beslut uttalat att innebörden av detta är att besked i utlämnandefrågan normalt bör lämnas samma dag. Någon eller några dagars fördröjning kan dock godtas om en sådan fördröjning är nödvändig för att myndigheten ska kunna ta ställning till om den efterfrågade handlingen är allmän och offentlig. Härtill kommer att ett visst dröjsmål är ofrånkomligt om framställningen avser eller fordrar genomgång av ett omfattande material. Av det angivna följer att myndigheter måste organisera sin verksamhet på ett sådant sätt att den har beredskap för att skyndsamt kunna pröva framställningar om handlingsutlämnande. Om en begäran om att få ta del av en handling helt eller delvis inte kan tillmötesgås, ska den som gjort framställningen underrättas om detta. Enligt 571

6 kap. 3 offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, ska han eller hon också informeras om möjligheten att begära myndighetens prövning och om att det krävs ett skriftligt beslut av myndigheten för att beslutet ska kunna överklagas. Sökanden har rätt att få ett överklagbart beslut oavsett om avslaget grundar sig på en sekretessbestämmelse, på att den begärda handlingen inte är allmän eller på att den begärda handlingen inte finns eller kan påträffas. Som en allmän förutsättning för att en myndighet ska vara skyldig att bistå allmänheten på det sätt som nu angivits gäller emellertid att den som önskar få ut en handling kan precisera vilken handling som avses eller i vart fall kan lämna så detaljerade upplysningar om handlingens innehåll att myndigheten utan större svårigheter kan identifiera den. Myndigheten måste ju få klart för sig vilken eller vilka handlingar som avses. En begäran får dock anses vara tillräckligt preciserad om den t.ex. avser en begränsad grupp av handlingar, såsom samtliga beslut som under en viss tidsperiod meddelats i en viss typ av mål eller ärenden. Om en begäran om att få ut en allmän handling är alltför opreciserad för att kunna besvaras, kan myndigheten dock inte nöja sig med detta. Den i 4 förvaltningslagen (1986:223), FL, intagna regeln om myndigheters serviceplikt får anses innefatta krav på att myndigheten inte bara upplyser sökanden om att han eller hon ska lämna sådana uppgifter att handlingen kan identifieras, utan också med anlitande av sina diarier och register aktivt bistår sökanden. Om myndigheten trots ansträngningar inte kan identifiera de handlingar som efterfrågas ska ett överklagbart avslagsbeslut meddelas. I 32 kap. 4 och 5 OSL finns regler om sekretess hos överförmyndare och överförmyndarnämnder. I bestämmelserna anges bl.a. att uppgifter får lämnas till enskilda utan hinder av sekretess enligt vad som är föreskrivet i föräldrabalken, FB. Av 16 kap. 7 FB följer bl.a. att huvudmannens make, sambo och närmaste släktingar har rätt att ta del av de handlingar som rör ställföreträdarskapet och som förvaras hos överförmyndaren oberoende av om uppgifterna i de begärda handlingarna annars är belagda med sekretess. Bedömning Med anledning av vad överförmyndarnämnden anfört i sitt remissvar om att myndigheten inte anser sig ha någon skyldighet att på begäran av en enskild som omfattas av bestämmelsen i 16 kap. 7 FB kopiera och skicka handlingar rörande ställföreträdarskapet vill jag inledningsvis framföra följande. Bestämmelserna i 2 kap. TF behandlar allmänna handlingars offentlighet. Kapitlet inleds med huvudregeln att varje svensk medborgare ska ha rätt att ta del av allmänna handlingar. I 12 och 13 behandlas frågan hur en myndighet ska hantera en begäran om att få ta del av en allmän handling. Dessa bestämmelser gäller även när den som vill ha del av handlingen kan åberopa den sekretessbrytande bestämmelsen i 16 kap. 7 FB. Att som överförmyndarnämnden gjort regelmässigt kräva personlig inställelse i ärenden som det nu aktuella står därför i uppenbar strid med bestämmelsen i 2 kap. 13 TF. Jag förutsätter att myndigheten omedelbart ändrar sina rutiner i detta hänseende. 572

Jag vill vidare erinra överförmyndarnämnden om dess skyldighet att bistå en sökande i fråga om identifieringen av efterfrågade handlingar. Av utredningen framgår inte vilka försök överförmyndarnämnden gjorde för att identifiera de efterfrågade handlingarna i anslutning till sökandenas begäran. Däremot framgår att både P.F. och S.K. efterfrågat handlingar rörande den gode mannens arvode. Vid tidpunkten för de båda framställningarna fanns, såvitt jag kunnat se, enbart ett fåtal sådana handlingar i M.H:s akt och överförmyndarnämnden borde, anser jag, ha frågat sökandena om deras framställningar avsåg dessa handlingar. Om P.F. och S.K. hade besvarat frågan jakande skulle överförmyndarnämnden i enlighet med 2 kap. 13 TF på begäran och mot en fastställd avgift skyndsamt ha kopierat och översänt handlingarna till sökandena. Om P.F. och S.K. däremot hade besvarat frågan nekande och ytterligare försök att identifiera de efterfrågade handlingarna misslyckades, skulle överförmyndarnämnden ha avslagit deras begäran. En myndighet kan självklart, om den trots ansträngningar inte kan identifiera efterfrågade handlingar, upplysa en sökande om att hon eller han själv vid ett personligt besök kan söka efter handlingarna i t.ex. myndighetens diarium eller i akten, men något sådant krav på sökanden kan naturligtvis inte ställas. Om sökanden uppger att han eller hon önskar ta del av t.ex. samtliga handlingar i en akt på stället, gäller det grundlagsfästa skyndsamhetskravet. Att som i detta fall erbjuda P.F. en besökstid cirka två veckor senare är inte förenligt med det nämnda skyndsamhetskravet. Av överförmyndarnämndens yttrande framgår inte något annat än att anledningen till tidsutdräkten varit att myndigheten bedömt att den tidigare handläggaren av ärendet skulle närvara för att samtidigt kunna besvara eventuella frågor från P.F. Det ankommer emellertid på överförmyndarnämnden att organisera sin verksamhet så att framställningar om handlingsutlämnande kan hanteras skyndsamt även vid enskilda personers bortovaro eller förhinder. Vad som i övrigt framkommit föranleder inte några åtgärder eller uttalanden från min sida. Initiativ mot Överförmyndarnämnden i Bergs kommun med anledning av ett yttrande till tingsrätten i ett ärende om anordnande av godmanskap (Dnr 1811-2012) Beslutet i korthet: Överförmyndaren har ingen laglig skyldighet att lämna förslag på gode män och förvaltare till tingsrätten. Däremot är det lämpligt att överförmyndaren hjälper tingsrätten med detta. Initiativet Under en inspektion vid Östersunds tingsrätt i februari 2012 uppmärksammades följande. I ett ärende avseende en ansökan om god man förelade tingsrätten Överförmyndarnämnden i Bergs kommun att komma in med förslag på en god man. Överförmyndarnämnden kom då in med ett yttrande till tingsrätten 573

och anförde att den inte hade någon skyldighet enligt lag att lämna förslag på gode män/förvaltare till tingsrätten och att tingsrätten därför endast borde bereda nämnden möjlighet att komma in med ett sådant förslag. Jag beslutade att ta upp saken till utredning i ett särskilt ärende. Utredning Handlingar i Östersunds tingsrätts ärende Ä 900-11 togs in och granskades. Ärendet remitterades därefter till överförmyndarnämnden för upplysningar om handläggningen och för redovisning av nämndens bedömning av det som kommit fram. Till remissen bifogades en kopia av JO:s beslut den 15 maj 2008, med dnr 3903-2006, i vilket den dåvarande justitieombudsmannen Cecilia Nordenfelt uttalade bl.a. följande (se JO 2008/09 s. 486). Överförmyndaren är enligt 11 kap. 16 fjärde stycket FB skyldig att yttra sig till domstolen. Den skyldigheten måste anses innefatta att även lämna förslag på god man eller förvaltare. I sistnämnda del är viktigt att hålla i minnet att överförmyndaren förordnar ett stort antal ställföreträdare, särskilt gode män, utan att tingsrätten över huvud taget involveras, se 11 kap. 1-3, 4 sista stycket och 7 sista stycket FB. Överförmyndaren ansvarar också för tillsynen över samtliga ställföreträdare, se 16 kap. 1 FB. Det är inte lyckat att tingsrätten i det läget bygger upp en separat rekryteringsorganisation för vissa av dessa ärenden, och något sådant skulle inte heller ligga i linje med det pågående reformarbetet inom domstolarna. Härtill kommer att överförmyndaren med sin kommunala förankring och lokalkännedom rimligen bör ha betydligt större möjligheter än tingsrätten att hitta lämpliga ställföreträdare och att göra den referenstagning och annan kontroll som bör föregå ett förordnande. Nämnden beslutade den 18 juni 2012 att avge juristen Staffan Hillströms yttrande som remissvar enligt följande [bilagor utelämnade i detta beslut, JO:s anmärkning]. Det må vara olämpligt att på det sätt som skett enbart skriva Överförmyndarnämnden har inte någon skyldighet enligt lag att lämna tingsrätten förslag på god man/förvaltare utan skall beredas möjlighet härtill utan ytterligare kommentarer i det aktuella ärendet. För detta är nämnden beredd att få kritik. I sak är dock yttrandet korrekt. FB 11:16:4 syftar (enligt Walin/Vängbys kommentar i Norstedts Föräldrabalken) på myndigheter inom t.ex. hälso- och sjukvård och socialtjänst samt att dessa inte med stöd av sekretess ska kunna underlåta att lämna vissa upplysningar i ett infordrat yttrande (FB 16:10). I samma kommentar anges, såvitt gäller paragrafens andra stycke, att Överförmyndaren bör dock alltid få tillfälle att lämna förslag på person som är lämplig för uppdraget. En liknande text fanns i en departementschefskommentar till FB 11:16 enligt NJA II 1988 s. 471: Överförmyndaren bör dock alltid beredas tillfälle att lämna förslag på person som är lämplig för uppdraget. Under inga omständigheter finns det grund för att tingsrätt kan förelägga överförmyndare att inkomma med förslag till god man. I de fall överförmyndaren gör ansökan om anordnande av ställföreträdarskap (på grund av regeln i 5 förmynderskapsförordningen) finns ingen annan skyldighet än att göra just en ansökan. Om lagstiftaren avsett att 574

det åligger överförmyndaren att samtidigt föreslå lämplig ställföreträdare borde detta i så fall ha angetts i förordningen eller i föräldrabalken. Utredningsansvaret i ärenden angående ställföreträdarskap enligt föräldrabalken ligger kvar hos tingsrätt. Enligt Ärendeutredningens slutbetänkande (SOU 2007:65, regeringskansliets dnr Ju2007/8611/DOM) föreslås ingen ändring i den delen. För närvarande (Dir 2012:16) sitter en utredning som bland annat ska utreda den fråga som berör aktuellt ärende: Bör överförmyndaren bistå tingsrätten med utredning i ärenden om godmanskap och förvaltarskap? Se sid. 4 f. i kommittédirektiven. Där anges bland annat (på sid. 5 i direktiven) att vissa överförmyndare har ändrat sina rutiner och, underförstått, i högre grad än tidigare, lämnar över ärenden till tingsrätt utan yttrande. Tingsrätter, men också överförmyndare, har framfört att denna ordning innebär ett betydande merarbete. Det finns i det sammanhanget en principiell fråga som bör beaktas: Om överförmyndarna skulle åläggas att ge förslag på lämpliga män skulle det innebära att de först skulle garantera ställföreträdarnas lämplighet och sedan ha tillsyn över samma personer. Det är svårt att hitta någon jämförbar situation beträffande andra tillsynsmyndigheter. Ett sådant åläggande för överförmyndarna skulle också strida mot en regel i kommunallagen: En nämnd får inte heller utöva i lag eller annan författning föreskriven tillsyn över sådan verksamhet som nämnden själv bedriver. (3 kap 5 2st kommunallagen). Överförmyndarnämnderna i Bergs och Bräcke kommuner har, efter beredning av tjänstemän i Bräcke kommun, möjligen mer än andra överförmyndare drivit att överförmyndare inte ska ta på sig en annan roll än lagstiftaren avsett. Under beredningen av det här yttrandet till JO har det bedömts nödvändigt att i yttrandet peka på de rättsliga frågor som berör ärendet. Nämnden är beredd på att få kritik på grund av utformningen av yttrandet till tingsrätt i april 2011, i rättens mål nr Ä 900-11. JO:s bedömning av saken bör, görs det gällande, ändå utgå från vad som gäller enligt lag och förarbeten och den rollfördelning som finns idag mellan tingsrätt och överförmyndare. I ett beslut den 13 februari 2013 anförde JO Lindström följande. Bedömning I ärendet har tingsrätten förelagt överförmyndarnämnden att komma in med förslag på en god man, varpå nämnden yttrat att den enligt lag inte har någon skyldighet att lämna ett sådant förslag utan endast bör beredas möjlighet att göra det. Den fråga som därmed ställts på sin spets är huruvida överförmyndaren i ärenden om anordnande av godmanskap och förvaltarskap som handläggs vid domstol kan anses ha en skyldighet att lämna förslag på lämpliga ställföreträdare. När en domstol enligt 11 kap. 4 föräldrabalken, FB, meddelar beslut om att anordna godmanskap för någon enskild ska domstolen samtidigt förordna en god man att utföra uppdraget. I andra fall tillkommer behörigheten att förordna en god man överförmyndaren (se 11 kap. 4 andra stycket FB). Detsamma gäller vid anordnande av förvaltarskap (se 11 kap. 7 fjärde stycket FB). 575

Det är domstolen som har det huvudsakliga utredningsansvaret i ärenden om anordnande av godmanskap och förvaltarskap som handläggs vid domstolen. Domstolen ska ta in det underlag som krävs för att ta ställning i ärendet. Bestämmelser som närmare reglerar utredningsansvaret återfinns i 11 kap. 16 17 FB. Av 11 kap. 16 andra stycket FB framgår att domstolen, om det inte är obehövligt, ska inhämta ett yttrande från bl.a. överförmyndaren. Enligt fjärde stycket i samma bestämmelse är överförmyndaren skyldig att lämna domstolen sådana uppgifter som kan vara av betydelse i ärendet. Bestämmelserna infördes i samband med en större reform den 1 januari 1989. I anslutning till frågan om vilka yttranden som rätten enligt 11 kap. 16 andra stycket FB ska inhämta anfördes i förarbetena att överförmyndaren alltid bör beredas tillfälle att lämna förslag på en person som är lämplig för uppdraget (prop. 1987/88:124 s. 176). Före 1989 fanns det uttryckliga bestämmelser i FB som angav att rätten i ärenden om förordnande av en förmyndare respektive god man skulle bereda överförmyndaren tillfälle att lämna förslag på en person som var lämplig för uppdraget (dåvarande 11 kap. 13 respektive 18 kap. 13 ). Dessa bestämmelser hade i sin tur sitt ursprung i en bestämmelse som infördes den 1 januari 1976 (dåvarande 20 kap. 24 a ). I motiven till ursprungsbestämmelsen anförde föredraganden att han utgick från att överförmyndarna i behövlig utsträckning skulle utnyttja möjligheten att lämna förslag på lämpliga personer och att det därför inte, som hade anförts från något håll under remissbehandlingen, var erforderligt att komplettera bestämmelsen med en föreskrift om skyldighet för överförmyndaren att utse presumtiva förmyndare (prop. 1974:142 s. 128). Den nuvarande regleringen i 11 kap. 16 andra stycket FB och därtill hörande förarbetsuttalanden har således sitt ursprung i en uttrycklig lagbestämmelse enligt vilken överförmyndaren skulle ges tillfälle att lämna förslag på lämpliga personer. Om det hade varit lagstiftarens avsikt att överförmyndarens skyldigheter härvidlag skulle utvidgas, borde detta rimligen ha kommit till uttryck på något sätt under lagstiftningsprocessen. Enligt 11 kap. 16 fjärde stycket FB är de myndigheter som anges i bestämmelsens andra stycke, dvs. bl.a. överförmyndaren, skyldiga att lämna domstolen sådana uppgifter som kan vara av betydelse i ett ärende. Enligt förarbetena innebär den angivna skyldigheten att myndigheter inte med hänvisning till sekretesslagstiftningen kan underlåta att lämna vissa upplysningar i ett infordrat yttrande (se prop. 1987/88:124 s. 177). Det är alltså fråga om en sekretessbrytande bestämmelse. Bestämmelsen kan enligt min uppfattning inte anses innefatta en skyldighet för överförmyndaren att lämna förslag på gode män eller förvaltare (jfr dock JO 2008/09 s. 486). Sammanfattningsvis kan konstateras att det är domstolen som vid anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 FB eller förvaltarskap enligt 11 kap. 7 FB ska förordna en god man eller förvaltare att utföra uppdraget, att det formella utredningsansvaret ligger hos domstolen och att det inte finns någon uttrycklig skyldighet för överförmyndaren att lämna förslag på en lämplig person för uppdraget. Enligt min uppfattning kan någon sådan skyldighet inte 576

heller anses följa av 11 kap. 16 FB. Min slutsats är därför att det som överförmyndarnämnden anfört i sitt yttrande till tingsrätten är riktigt i sak. Skäl att rikta kritik mot överförmyndarnämnden med anledning av dess yttrande till tingsrätten föreligger därför inte. Med detta sagt vill jag emellertid lägga till att jag delar dåvarande justitieombudsmannen Cecilia Nordenfelts uppfattning att det bl.a. mot bakgrund av att överförmyndaren förordnar ett stort antal ställföreträdare utan att tingsrätten involveras inte vore helt ändamålsenligt om tingsrätterna skulle behöva bygga upp en separat rekryteringsorganisation för dessa ärenden. Överförmyndarna måste anses ha betydligt större möjligheter än tingsrätterna att hitta ställföreträdare och att göra de kontroller som bör föregå ett sådant förordnande. Det är därför lämpligt att överförmyndarna bistår tingsrätterna med att lämna förslag på lämpliga ställföreträdare. För närvarande pågår en utredning som har i uppdrag att föreslå åtgärder som ger bättre förutsättningar för gode män och förvaltare (Ju 2012:01). Utredningen beräknas avsluta sitt arbete senast den 30 april 2013. Av utredningens direktiv (dir. 2012:16) framgår att tillämpningen av bestämmelserna om utredningsansvar inte är enhetlig och att hanteringen av sådana ärenden [dvs. ärenden som handläggs i domstol, JO:s anmärkning] därför kan skilja sig åt. Utredaren ska enligt direktiven bl.a. överväga om det är lämpligt att överförmyndaren åläggs att bistå tingsrätten med att göra utredningen i dessa ärenden samt ta ställning till om överförmyndarens skyldighet att lämna förslag på ställföreträdare till tingsrätten bör framgå av lagen. Då det uppenbarligen förekommer olika uppfattningar i frågan om överförmyndarens skyldighet att lämna förslag på ställföreträdare anser jag att det vore lämpligt med en lagreglering på området. Jag överlämnar därför en kopia av detta beslut till Justitiedepartementet. 577