Det här är inte mitt första deltagande på en sammankomst förtjänstfullt arrangerad av Folk och Försvar. Men det är första gången jag deltar på årskonferensen i Sälen som moderaternas försvarspolitiska talesperson. Därför tänkte jag ta chansen till några saker under de drygt tio minuter jag nu har till för fogande. För det första: Jag tror att det finns anledning för oss moderater att vara självkritiska. Om detta skriver jag också i dag på Svenska Dagbladets Brännpunktssida. Det är tid för klarspråk.
Vi har inte alltid lyckats förklara förändringarna. 2001 till 2006 var jag kommunstyrelsens ordförande i Ängelholm. Jag var en av alla dessa lokala företrädare som för 15-20 år sedan konkret fick lära sig att svensk försvarspolitik då var detsamma som förbandsnedläggningar. Hos oss kom Skånska flygflottiljen F10 att avvecklas. Ett besked som gavs ungefär samtidigt som de sista kostsamma arbetena och investeringarna avslutades med att bli en Jas Gripen-flottilj. Går man igenom vad som skett under dessa år blir listan lång på vad som lagts ned, avskaffats och tagits bort. Det är härifrån vi kommer. Viktigt för att veta var vi står i dag. Väsentligt för att förstå vart vi nu borde vara på väg. Inte minst med tanke på att ett nytt försvarsbeslut nu ska förberedas.
Det försvar som Alliansregeringen hade att hantera i samband med regeringsskiftet 2006 mötte inte de krav som moderna konfliktsituationer ställer. Under hela 2000-talet minskade de uttagna värnpliktskullarna drastiskt tills endast en bråkdel återstod. Tillgänglighetskraven formulerades i år snarare än i månader eller dagar. 2009 års inriktningsproposition var motiverad i sak. Den nya insatsorganisationen bemannas huvudsakligen på frivillig väg. Glädjande nog ser vi, i kontrast till vad som ofta påstås, ett stort intresse för framtidsyrkena som soldat, sjöman och gruppbefäl. Men - därmed inte sagt att det saknas utmaningar och problem att hantera. Stora reformer är sällan enkla att genomföra. Det borde vi ha varit bättre på att konstatera.
Den stora risken med att anlägga detta historiska perspektiv är att det lätt uppfattas som en bortförklaring. Låt mig därför erkänna: Just förmågan att beskriva verkligheten på ett sätt som människor känner igen sig i, har inom försvarspolitiken stundtals varit svårt för Moderaterna. Vi har inte riktigt förmått förklara sambanden och sammanhangen, vår berättelse har varit ofullständig.
Det leder också till en viktig slutsats: Vi har som parti en hemläxa att göra. Jag tillsammans med mina moderata kolleger i riksdagen varav flera är på plats här i Sälen är beredda att påbörja det arbetet. Och för det ändamålet behöver vi också bistånd i form av andras kunskaper, erfarenheter och insikter. Vi är beredda att både ta emot dem som kommer till oss med sina tankar som att även aktivt bedriva vad som kan sägas vara uppsökande verksamhet. Se upp, vi kan komma att knacka på er dörr och efterfråga era synpunkter och be om er hjälp. Ett nytt försvarsbeslut ska fattas av riksdagen under våren. Moderaternas ambition är att medverka till ett så bra som brett beslut som möjligt. De kvinnor och män som på olika sätt och i olika funktioner axlar ett viktigt ansvar som delar av Försvarsmakten ska känna att det finns en politisk stark uppslutning.
Jag inser också utifrån Försvarsberedningens arbete och de underlag som kommit in från bland annat Försvarsmakten att det kommer att bli viktiga avvägningar mellan det som måste ske här och nu och uppbyggnad och utbyggnad av kapaciteter vi behöver lite längre fram. Det är lätt hänt att debatten gärna kretsar kring endast siffror och budgetkonsekvenser när det är nog så viktigt att också fundera på bokstäverna bakom och dess kapacitetskonsekvenser. Trots aviserade förstärkningar anser Försvarsmakten att den ekonomiska ramen är otillräcklig. Konkret föreslås också en växling i närtid från anskaffning av materiel samt internationella insatser till förbandsverksamheten.
Som jag uppfattar det är inte den stora utmaningen för Försvarsmakten i dag att attrahera personer som genom utbildning och tjänstgöring vill vara med och göra skillnad. Utmaningen är att behålla och förmå soldater och sjömän att stanna kvar. Den nya insatsorganisationen är till exempel ännu inte uppfylld. Det handlar även om hur vi kan få fler att fullfölja sina kontrakt och att kunna rekrytera människor med rätt kompetens till Försvarsmakten. Det handlar om att vara en attraktiv arbetsgivare som ger ett mervärde till sina anställda. För att kunna attrahera, och på sikt behålla kompetent personal, måste Försvarsmakten därför kunna erbjuda en bra och tilltalande helhet. Det handlar om allt från god utbildning och möjligheten att kunna göra en internationell insats till att det finns tillgång till bra boende och en rimlig lön.
När det gäller att behålla personal på sikt är möjligheten till karriärväxling central. Redan från det att man anställs inom Försvarsmakten måste det finnas en långsiktig plan som gör att den nyanställde känner att man kommer att få en gångbar utbildning och utvecklas i sin profession över tid. Det gäller också att på olika sätt uttrycka uppskattning. Äntligen finns en veteranpolitik på plats. Och det finns anledning att påminna om hur stolta vi är över vad som utförs av kvinnor och män som våra soldater, sjömän och officerare. En särskild respektfull tanke till dem som deltar på uppdrag utomlands, inte minst de många som nu kommer att befinna sig i Mali. Det vi gör måste ske mot den bakgrund som vi ser.
En ny normalbild har etablerats i Östersjöområdet. Vi ser en ökad militär aktivitet på och över Östersjön. Ryssland i synnerhet har utökat sin övningsverksamhet och genomför nu större och mer komplexa övningar med materiel som inte använts i området sedan Kalla krigets dagar. Det ryska agerandet är också mer offensivt än tidigare. Ryskt militärt flyg har vid flera tillfällen kränkt andra Östersjöstaters luftrum och man flyger med avstängd transponder vilket orsakar problem för den civila luftfarten och är direkt farligt.
Den av Försvarsmakten bekräftade kränkningen av svenskt territorialvatten ska ses som en del i den nya säkerhetspolitiska normalbilden som vuxit fram i Östersjöområdet den senaste tiden. Men ubåtsincidenten i sig är också en påminnelse om vilka hot Sverige måste kunna möta idag och imorgon, och vilken kapacitet vi har, och måste ha, att möta dem. Det finns i dag inget som tyder på att reformeringen och moderniseringen av de ryska styrkorna avtar. Av den anledningen finns det skäl att lyfta ett varningens finger för att vi bara tittar på det som måste göras här och nu och bortser från vilka kapaciteter vi själva måste ha bortom 2020 i form av materiel i luften, på vattnet och under vattnet. Tre ytterligare områden jag vill peka på inför det kommande försvarsbeslutet:
För det första: Det samlade försvaret består både av militärt försvar och civilt försvar. Det civila försvaret är den verksamhet som genomförs i syfte att möjliggöra samhällets förmåga att hantera situationer då beredskapen höjs. Försvarsberedningen framhöll i maj 2014 behovet av att stärka det civila försvaret. Beredningen pekade på vikten av att förbättra styrning, planering och samverkan, och dessutom se över och tydliggöra ambitioner och lagstiftning. Det kan till exempel handla om försörjningssäkerheten för elektricitet och livsmedel eller samhällets förmåga att stå emot påverkansoperationer av främmande makt. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har inkommit med sitt underlag om det civila försvaret inför försvarsbeslutet. I tider av terrorism, propaganda och attacker på det fria ordet finns all anledning att fundera kring det psykologiska motståndets förmåga.
För det andra Hemvärnet. I Försvarsberedningens rapport pekas på att Hemvärnsförbanden bör utvecklas ytterligare för att kunna lösa mer kvalificerade uppgifter. Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna utgör en stor del av arméstridskrafterna och är en mycket viktig resurs för försvaret av det svenska territoriet inklusive skyddet av flygoch marinstridskrafternas basområden samt kritisk infrastruktur och viktigare skyddsobjekt. Hemvärnsförbanden utrustas till del med direktanskaffad materiel anpassad för hemvärnet med de nationella skyddsstyrkornas särskilda behov. Detta ökar hemvärnsförbandens operativa effekt. Det finns anledning att fundera på hur vi kan gå vidare.
För det tredje underrättelser. Försvarsmakten lyfter i sitt underlag fram att försvarsunderrättelseförmågan bör stärkas. Detta skulle bidra till att förbättra beslutsunderlag till såväl regeringen som Försvarsmakten. Överbefälhavare Sverker Göranson har i samband med exempelvis den konstaterade kränkningen betonat att ett eventuellt angreppshot är fortsatt lågt men att vi står inför ett växande underrättelsehot. Det kan därför handla om olika former av förstärkt signalspaning, exempelvis genom förbättrad utrustning på vårt signalspaningsfartyg. Med allt detta sagt finns det ändå ett konstaterande i Försvarsmaktens underlag som på många sätt är lika centralt som oroande: Bortom 2020 minskar fortsatt Försvarsmaktens operativa förmåga relativt förmågeutvecklingen i närområdet, vilket medför att riskerna ökar. Detta är särskilt påtagligt vad avser uppgifter i högre konfliktnivåer.
Årets försvarsbeslut och inriktningen för kommande år kommer att hantera en del utmaningar. Fördjupat samarbete, gemensam planering, träning och övning med andra länder kanske särskilt Finland men också i övrigt med viktiga grannländer i vårt närområde som är medlemmar av Nato kan hantera en del.
Långsiktigt går det inte att väja för den viktiga vägvalsfråga som ytterst formuleras i ambassadör Bertelmans utredning. Om vi tror på samarbete och att säkerhet byggs med andra, om vi tror på den internationella dimensionen, om vi i likhet med Försvarsberedningen inser hur flöden påverkar oss positivt i form av exempelvis handel och mänskligt utbyte och negativt form av exempelvis terrorism och pandemirisker, är det ärligt talat obegripligt att göra halt någonstans i mitten av tankekedjan och med en hörbar smäll från regeringsförklaringen slänga igen Nato-dörren. Försvarsminister Peter Hultqvist sa senast i lördagsintervjun fortsatt nej till Nato och ja till svensk alliansfrihet. Detta i ett läge när osäkerheten i omvärlden är större än på mycket länge och när det står klart att vi på sikt inte ensamma kan lösa de säkerhetsutmaningar Sverige står inför. Det är skillnad mellan att vara en samarbetspartner och att vara fullvärdig medlem.
Som medlem av Nato skulle Sverige få medbestämmande då viktiga beslut tas och ha tillgång till all relevant information. Slutligen och mest viktigt Sverige skulle vara en del av det kollektiva försvaret med de säkerhetsgarantier som det innebär. Vi har nu ett gemensamt politiskt ansvar att se över hur Sveriges försvar kan stärkas i en osäker tid. Att utreda ett svenskt Natomedlemskap är, vill jag hävda, en del i att axla just det ansvaret. Det finns ett fönster för Sverige att ansöka om medlemskap i Nato under kommande år. Intresse finns från andra medlemsländer att öppna för någon som kan och vill bidra. Allt för sällan ställs frågan hur länge det fönstret är öppet. Skulle Ryssland i dagens läge accepterat de baltiska länderna som medlemsstater i Nato om de inte redan hade blivit medlemmar 2004?
Som moderaternas nyvalda partiledare Anna Kinberg Batra konstaterat: Vi kan inte låta ett rädslans arv från förr hindra oss från att stärka den svenska säkerhetspolitiken på sikt. Hennes första säkerhetspolitiska besked var att det är dags för en studie över de konkreta förutsättningarna för ett svenskt Natomedlemskap. Det är dags nu. Jag noterar att regeringen i går sa kategoriskt nej till denna tanke. I dagens tidningar kan glipor till öppningar skönjas. Vem vet vad som kan höras från socialdemokratiskt håll redan imorgon! Försvarsminister Peter Hultqvist brukade ofta som den uppskattade ordförande i Försvarsutskottet som han var utropa våga se verkligheten sådan där och släpp skygglapparna. Just det! Just så!
Vi har att förbereda och fatta ett nytt försvarsbeslut. Gärna så brett politiskt som möjligt givet ett bra innehåll. Det är en sak. En annan, också viktig, är att fundera och utvärdera behov av kommande vägval som ett Nato-medlemskap. Att inget vilja göra, att inte önska ytterligare belysa och fördjupa, måste trist nog beskrivas som tanketomt. Ensam är inte stark. Ensam är svag. Eller för att travestera en tidigare statsminister. Ensam är att vara skuldsatt moraliskt och säkerhetspolitiskt.