Brottsoffer i fokus De vinnande bidragen i Brottsoffermyndighetens uppsatstävling 2004 2004 BROTTSOFFERMYNDIGHETEN
Förord Brottsoffermyndigheten har som övergripande mål att främja brottsoffrens rättigheter, behov och intressen. Myndighetens huvuduppgifter är att besluta i ärenden om brottsskadeersättning och i frågor om Brottsofferfonden. Därutöver fungerar myndigheten som ett informationsoch kunskapscentrum avseende brottsofferfrågor. Syftet med Brottsofferfonden är att stödja olika projekt och verksamheter som utvecklar och synliggör brottsofferarbetet i Sverige. Varje år fördelas drygt 25 miljoner kronor dels till ideella organisationer som verkar på brottsofferområdet, dels till verksamheter i privat och offentlig regi, dels till viktimologisk forskning. För att brottsofferarbetet skall få en fortsatt gynnsam utveckling är det viktigt att öka och fördjupa kunskaperna om brottsoffer. Det behövs därför mer forskning och utvecklingsarbete. I syfte att stimulera till intresse för brottsofferfrågor på universitet och högskolor utlyste Brottsoffermyndigheten 1997 en uppsatstävling. Uppsatstävlingen riktar sig till studenter inom juridik, beteendevetenskapliga ämnen, hälso- och sjukvård, medicin m fl. Den femte omgången av Brottsoffermyndighetens uppsatstävling Brottsoffer i fokus lockade 44 deltagande uppsatser! Många av uppsatserna var examensarbeten från juristlinjen och C-uppsatser i socialt arbete. Andra ämnen som fanns representerade var psykologi, kriminologi, genusvetenskap, etnologi, folkhälsovetenskap, vårdvetenskap, medie- och kommunikationsvetenskap och teologi. I denna antologi publiceras de uppsatser som vid den senaste tävlingsomgången 2003-2004 tilldelats första, andra och tredje pris. De tre uppsatserna rör områden där det behövs mer och fördjupad kunskap och vår förhoppning är att de ska locka till intresse för brottsofferfrågor i allmänhet men även till vidare utvecklingsarbete och viktimologisk forskning. Umeå i februari 2005 Margareta Bergström, generaldirektör
2
Innehållsförteckning Frågan är inte om, utan när och hur...5 - barn som erfar våld inom familjen skall uppmärksammas Anna Enbert Våldtäkt: tvång eller bristande samtycke som grund för ansvar?...85 En diskussion om 1998 års Sexualbrottskommittés utredning och resonemang Wanna Svedberg Barnmisshandel...131 En studie om hur barn påverkas av fysiskt våld i hemmet Jenny Jeppsson och Emma Kristoffersson 3
Juridiska fakulteten Vid Stockholms universitet Anna Enbert Frågan är inte om, utan när och hur - barn som erfar våld inom familjen skall uppmärksammas Examensarbete 20 poäng Madeleine Leijonhufvud Nils Cederstierna Höstterminen 2003 5
SAMMANFATTNING FÖRORD FÖRKORTNINGAR 11 DEL 1 1. INLEDNING 12 1.1 ALLMÄNT 1.2 SYFTE OCH PROBLEMSTÄLLNING 1.3 METOD OCH AVGRÄNSNINGAR 1.4 DEFINITIONER OCH FÖRKLARINGAR0 2. ÄR DET ETT PROBLEM ATT BARN TVINGAS ERFARA VÅLD INOM FAMILJEN? 13 2.1 HUR VANLIGT ÄR DET ATT BARN TVINGAS ERFARA VÅLD INOM FAMILJEN? 2.2 HUR REAGERAR BARN SOM ERFAR VÅLD INOM FAMILJEN? 2.2.1 Fysiska reaktioner 2.2.2 Psykiska reaktioner 3. STRAFFRÄTT 17 3.1 I VILKEN UTSTRÄCKNING KAN EXPONERING AV VÅLD INFÖR BARN INOM FAMILJEN ANSES VARA BROTTSLIGT IDAG? 3.1.1 Uppsåt och oaktsamhet 3.1.2 Misshandel 3.1.3 Grov misshandel 3.1.4 Vållande till kroppsskada eller sjukdom 3.1.5 Framkallande av fara för annan 3.1.6 Olaga tvång 3.1.7 Grov fridskränkning 3.1.8 Olaga hot 3.1.9 Ofredande 3.1.10 Förolämpning 3.1.11 Sammanfattning av gällande rätt 3.2 PÅVERKAS STRAFFVÄRDET AV ATT BROTTET BEGÅTTS MED BARN SOM VITTNEN? 3.2.1 Lagstiftning och förarbeten 3.2.2 Praxis och fältundersökning 4. SKADESTÅNDSRÄTT 28 4.1 INLEDNING 4.2 BEVISFRÅGOR 4.2.1 Culpabedömningen och kravet på kausalitet 4.2.2 Adekvanskravet 4.2.3 Normskyddsläran 4.2.4. Konkurrerande skadeorsaker 4.3 I VILKEN UTSTRÄCKNING KAN MAN, ENLIGT GÄLLANDE RÄTT, RIKTA SKADESTÅNDSKRAV MOT FÖRÖVAREN VID PERSONSKADA? 4.3.1 Ersättning för ideell skada 4.3.1.1 Ersättning enligt SkL 5:1 4.3.1.2 Kränkningsersättning enligt SkL 2:3 4.3.1.3 Kränkningsersättningens bestämmande 4.3.1.4 Förhållandet mellan SkL 2:3 och 5:1 4.4 VEM HAR RÄTT TILL ERSÄTTNING? 4.5 SAMMANFATTNING, KAN ETT BARN SOM ERFAR VÅLD INOM FAMILJEN ERHÅLLA SKADESTÅND? 6
5. PROCESSRÄTT / MÅLSÄGANDESTATUS / ACESS TO JUSTICE 39 5.1 MÅLSÄGANDEBEGREPPET 5.2 VEM ÄR MÅLSÄGANDE? 5.2.1 Den mot vilken brott är begånget 5.2.2 Den som blivit förnärmad av brott 5.2.3 Den som lidit skada av brott 5.3 BEDÖMA OM NÅGON ÄR MÅLSÄGANDE 5.3.1 Läran om brottets skyddsintresse 5.3.2 Brottets skadeverkningar 5.3.3 Angreppssättet 5.4 KAN BARN SOM ERFAR VÅLD INOM FAMILJEN ANSES VARA MÅLSÄGANDE? 5.5 VEM SER BARNET? 5.5.1 Stödperson 5.5.2 Målsägandebiträde 5.5.3 Särskild företrädare för barn 5.5.4 Sammanfattning av barns möjlighet till stöd 5.6 POLISENS ARBETE 5.7 ÅKLAGAREN OCH DET ENSKILDA ANSPRÅKET DEL 2 6. INLEDNING 53 7. UTVIDGAD MÖJLIGHET TILL SKADESTÅND 54 7.1 UTVIDGNING AV 5:2 SKL ELLER EN HELT NY SKADESTÅNDSRÄTTSLIG REGLERING 7.2 KRÄNKNINGSERSÄTTNING 7.3 YTTERLIGARE BEHOV AV FÖRÄNDRINGAR OM EN SKADESTÅNDSRÄTTSLIG ÄNDRING GENOMFÖRS 7.4 JUSTITIEMINISTERNS UTTALANDE 7.5 AVGRÄNSNINGSFRÅGOR 8. KRIMINALISERING 57 8.1 INLEDNING, FINNS DET BEHOV AV EN KRIMINALISERING? 8.2 SVÅRIGHETER VID EN EVENTUELL KRIMINALISERING 8.2.1 Är lagstiftning rätt väg? 8.2.2 Skulle en kriminalisering få någon effekt? 8.3 FÖRÄNDRINGAR AV REDAN GÄLLANDE STRAFFRÄTT 8.4 NY STRAFFRÄTTSLIG REGLERING 8.4.1 Uppsåt / Oaktsamhet 8.4.2 Skall det krävas en effekt, ett skaderekvisit, för kriminalisering? 8.4.3 Skall en kriminalisering omfatta endast en viss grad av våld? 8.4.4 Har barnet erfarit våld? 8.4.5 Bör en eventuell kriminalisering begränsas till en viss personkrets? 8.5 VAR I BROTTSBALKEN SKALL EN KRIMINALISERING INFÖRAS? 8.6 LIKNANDE LAGSTIFTNING I ANDRA LÄNDER 9. PROCESSRÄTT/MÅLSÄGANDESTATUS 66 10. KÄLLFÖRTECKNING 82 10.1 LITTERATUR 10.2 FÖRFATTNINGAR 10.3 RÄTTSFALL 10.4 OFFENTLIGT TRYCK 10.5 TIDSKRIFTER 10.6 RAPPORTER, INTERNET OCH ÖVRIGT 10.7 UTLÄNDSKT MATERIAL 7
Sammanfattning Problematik och bakgrund Kunskapen om kvinnomisshandel har ökat betydligt de senaste åren och vi vet idag mycket mer om reaktioner och mekanismer bakom våldet inom familjen. Nu är det dags att ta ytterligare ett steg. Många av de kvinnor som misshandlas har ett eller flera barn. De flesta av dessa barn ser eller hör hur mamman blir slagen, hotad eller våldtagen i det egna hemmet. Dessa barn har i stor utsträckning varit osynliga. Vi har bara sett de vuxna och deras problematik och kanske inte trott att barnen ser, hör och tar skada. De senaste 10 åren har synen på hur barn drabbas om de utsätts för våld och fara dock förändrats och i dagarna har Justitiedepartementet uttalat att även barnen skall betraktas som brottsoffer när de erfar eller bevittnar våld inom familjen. Ingen vet med säkerhet hur många barn som erfar våld inom familjen. Enkätundersökningar tyder dock på att 10% av alla barn upplevt våld i hemmet och att 5% upplever det ofta. Att leva i ett hem där rädslan för våld ständigt gör sig påmind påverkar och skadar barnet. Symptomen kan variera men ångest, huvudvärk, magont och sömnproblem är ständigt återkommande. Ibland är händelserna så starka och överväldigande att barnet utvecklar symtom på Post Traumatic Stress Disorder (PTSD). PTSD är en psykiatrisk diagnos där påträngande minnesbilder, ett undvikande beteende, hyperuppmärksamhet eller överreaktion på överraskande stimuli, återkommande mardrömmar, överspändhet eller upprepade traumaframställande lekar är vanligt förekommande. Den stress dessa barn upplever kan också resultera i hjärtbesvär, diabetes, försämrad inlärningsförmåga och förmåga till att känna empati. På sikt kan det öka risken för ett farligt socialt arv. Detta är således inte enbart ett individuellt problem utan ett samhällsansvar. Gällande rätt Enligt gällande rätt kan barn som åsamkas medicinskt påvisbara skador, pga exponering inför våld i hemmet, teoretiskt anses ha blivit utsatta för brott. Barnen har dessutom troligen en teoretisk möjlighet att erhålla skadestånd för de medicinskt påvisbara skador som uppstår pga exponeringen. Ingetdera förekommer dock i praktiken. Orsakerna till detta kan vara flera, t ex har vi i Sverige ingen tradition att åtala för eller värdera psykiska skador. Det beror antagligen på dess indirekta karaktär och på dess psykiska natur, som resulterar i bevissvårigheter. Det kan också vara svårt att konstatera psykiska skador, då de kan uppkomma efter lång tid och med varierande symptom. En stor del av den skada barnen upplever, som resultat av exponering inför våld i hemmet, går troligen inte heller att fastställa medicinskt då handlandet, kanske främst, innebär en kränkning av barnets person och behov av trygghet. Att bevittna våld mot mamman har dock hittills inte ansetts vara en kränkning av barnets personliga integritet och har inte resulterat i någon ersättning. Behov av förändring Även om det teoretiskt finns vissa möjligheter för barn som erfarit våld inom familjen att åtala för brott och kräva ersättning samt erhålla hjälp, i form av stödperson, målsägandebiträde och särskild företrädare för barn, så är det inte en realitet i vårt samhälle idag. För att säkerställa att dessa barn uppmärksammas och får den 8
hjälp och upprättelse de behöver, måste förändringar genomföras, antingen inom skadeståndsrätten, processrätten eller straffrätten. Skadeståndsrättliga regleringar kan omformuleras eller skapas för att tydligt ersätta barns personskador som uppkommer på grund av exponering inför våld. Även om beviskravet för att styrka personskadan sätts lågt, kommer en sådan reglering medföra fortsatta problem, eftersom skadan, kanske till övervägande del, är ideell och består av en kränkning av barnets person och behov. En bättre lösning vore därför att ge barnet rätt till kränkningsersättning. Då flyttas regelns fokus från kravet på uppkommen skada till att bedöma tillvägagångssättet. Då inget brott mot barnet anses ha blivit begånget kan, enligt gällande rätt, kränkningsersättning inte bli aktuell. Att brott inte skall krävas för tillämpningen av en eventuell ny reglering måste därför tydligt framgå. Detta skulle vara ett nytt grepp i svensk skadeståndsrätt. En mer traditionell lösning lagtekniskt vore att kriminalisera exponering av våld inför barn för att sedan tillämpa den redan existerande regeln om kränkningsersättning. Det finns troligen flera skäl till att ingen kriminalisering hittills har införts för att skydda barn som exponeras för våld. Det anses t ex att en dom mot vårdnadshavaren inte skulle gagna barnets intressen och att det är negativt för barnet att medverka vid förhör, undersökning och process. För att försöka hålla barnen utanför domstolsförfarandet har Justitieministern uttalat att man i Brottsskadelagen vill införa en reglering om rätt för barnet att erhålla kränkningsersättning vid exponering inför våld i familjen. En sådan lösning gör staten till primärt utbetalningsskyldig. Även om pengarna betalas ut från Brottsoffermyndigheten och staten i första ledet måste man dock fundera på regressmöjligheterna mot gärningsmannen både för att markera ansvar och för att skapa preventiv effekt. Ansvarig för kränkningen mot barnet måste i förlängningen fortfarande gärningsmannen vara. Liksom det finns anledning att kritiskt ifrågasätta om en kriminalisering, av exponering av våld inför barn, skulle vara lämplig och effektiv, finns det anledning att uppmärksamma vad vi uppnår därigenom. En fällande dom mot gärningsmannen skulle många gånger vara till fördel för barnets fortsatta utveckling och behov av trygghet. Kriminaliseringen skulle ha ett stort symbolvärde och vara en viktig markering om barns lika rättigheter och status i samhället. Regleringen skulle medverka till att säkerställa att rättsordningen verkligen iakttar barnet i dess situation, eftersom den med nödvändighet skulle framtvinga förändringar i polis, åklagare, advokater och domares handläggning och arbete med barn. Dessutom skulle hela det regelsystem vi byggt upp, som syftar till att stödja och ersätta brottsoffret, bli tillämpligt. Mycket talar för att arbete på bred front, åt samma håll, med lagstiftning, familjepolitik och förebyggande arbete skulle resultera i minskad tolerans för våld mot barn i samhället, attitydförändringar som på allt sätt skulle komma barnen tillgodo. När man överväger en kriminalisering och dess utformning uppkommer en mängd avgränsningsfrågor. Vem skall kriminaliseringen omfatta? Skall barnet ha bevittnat våld eller räcker det att man hör eller förstår att det förekommer? Skall det krävas att barnet blir påvisbart skadat eller att en viss grad av våld förekommit? Skall brott anses begånget först när uppsåt föreligger hos gärningsmannen eller räcker det med oaktsamhet? En kriminalisering får inte bli alltför oprecis och vid då det medför rättsosäkerhet och bryter mot legalitetsprincipen. Samtidigt måste regeln anpassas efter den målgrupp den avser att skydda och vara möjlig att tillämpa effektivt. Frågorna är svåra att besvara och måste vägas mot varandra då olika intressen talar för olika lösningar. 9
I Nya Zeeland tar lagstiftningen hänsyn till barns speciella behov och betraktar barn som brottsoffer när de erfar våld mot en person som barnet har en nära relation till eller om barnet utsätts för en reell risk att se eller höra misshandel. Regleringen kan på många sätt fungera som en förebild, men har också fått kritik för att vara för vid och rättsosäker. Oavsett vilka skadeståndsrättsliga eller straffrättsliga förändringar som genomförs är det viktigt att behålla helhetsperspektivet. Barnen, måste precis som vi andra, tillförsäkras att deras rättigheter uppmärksammas och upprätthålls. Barnets ställning som brottsoffer och målsägande, och deras rätt till hjälp från stödperson, målsägandebiträde och särskild företrädare för barn, måste proklameras och förtydligas. För att tillförsäkra barn dessa rättigheter räcker det i flertalet fall inte att markera barnet som målsägande endast enligt rättegångsbalkens definitionsregel. Vissa förändringar måste dessutom genomföras både i Lagen om målsägandebiträde och Lagen om särskild företrädare för barn. Slutsats Att försöka hålla barnen utanför stora delar av det rättsliga förfarandet bygger på en god tanke då vårt rättsystem, inklusive alla yrkesgrupper i rättskedjan, idag inte är anpassade eller utrustade för att bemöta och tillgodose dessa barns behov. Frågan är dock inte, enligt mig, om detta behöver förändras, utan när och hur detta skall ske. Samtliga förslag uppsatsen behandlar innebär stora och positiva förändringar för dessa barn. Valet av lösning kan ändock resultera i konsekvenser för framtiden. Även om vi kan förhindra att just de barn som upplever våld inom familjen blir indragna i rättssystemet, finns det alltid andra barn, som på grund av andra situationer och andra brott, blir det. Lagen, rättskedjan och arbetsmetoderna är inte anpassade för att omfatta och tillmötesgå dessa barn. För att skapa ett samhälle där alla behandlas lika inför lagen har vi en bra bit kvar att gå, även om vi kommit en bit på väg. Låt oss ta ytterligare ett steg! 10
Förord Jag vill först och främst tacka mina handledare, rättschef på Utbildningsdepartementet, tidigare chef för Justitiedepartementets kriminalpolitiska enhet, Nils Cederstierna, som varit min mentor och som alltid på ett engagerat och professionellt sätt gett mig vägledning, nya kontakter och goda råd, och Madeleine Leijonhufvud, biträdande generaldirektör i Vetenskapsrådet och professor, som på ett inspirerande och konkret sätt givit mig goda råd och stöttat mig i uppsatsens utformande. Jag vill även framföra ett stort tack till generaldirektör Britta Bjelle och övriga berörda vid Brottsoffermyndigheten som låtit mig komma på besök i Umeå för att ta del av deras omfattande kunskap vad gäller brottsoffer och som engagerat och kunnigt svarat på mina frågor. Slutligen vill jag tacka de personer som på ett ovärderligt sätt tillfört min uppsats synpunkter, utifrån olika yrkesområden och infallsvinklar, och min man, Jonathan Enbert, som alltid på ett förstående sätt, stöttar och uppmuntrar när det behövs som mest. Förkortningar BrB Brottsbalken, SFS (1962:700) BrOM Brottsoffermyndigheten BRÅ Brottsförebyggande rådet FB Föräldrabalken, SFS(1949:381) RB Rättegångsbalken, SFS (1942:740) SkL Skadeståndslag, SFS (1972:207) SCB Statistiska centralbyrån 11
Del 1 1. Inledning 1.1 Allmänt Kunskapen om kvinnomisshandel har ökat betydligt de senaste åren. Idag vet vi mycket mer om reaktioner och mekanismer bakom våldet inom familjen. Nu är det dags att lyfta på nästa lock. Många av de kvinnor som misshandlas har ett eller flera barn. De flesta av dessa barn ser eller hör hur mamman blir slagen, hotad eller våldtagen i det egna hemmet. 1 Dessa barn har i stor utsträckning varit osynliga. Vi har bara sett de vuxna och deras problematik och kanske inte trott att barnen ser, hör och tar skada. 2 De senaste 10 åren har synen på hur barn drabbas om de utsätts för våld och fara dock förändrats. Det har förvisso länge varit känt att missförhållanden och bristande omsorg påverkar barnens psykiska hälsa och utveckling negativt, men den dominerande synen i forskningslitteraturen fram till 1990 har varit att barn, som utsätts för våld och katastrofer, endast drabbas i begränsad omfattning och att de kan repa sig förhållandevis snabbt. 3 Allt för länge har man trott att om man bara får våldet att upphöra så har man löst problemet och därför allt för ofta begränsat stödet till föräldrarna. De senare årens forskning talar dock för att även mycket små barn tar skada av att bevittna våld. 4 Dessa barn lever i en multiproblemsituation som ingen myndighet eller verksamhet tar ansvar för. 5 Barnen behöver stöd och hjälp. Annars finns det risk för att de tar med sig våldsbeteendet in i sina egna relationer. 6 Detta är således inte enbart ett individuellt problem utan ett ansvar för hela samhället. När ett barn blir vittne till våld mot t ex sin mamman blir såväl situationen som relationen skamfylld och traumatiserande för barnet eftersom barnet är beroende av sina föräldrar och deras omsorg. Ett barn i en familj där hot och våld när som helst kan förekomma lever i ett förhöjt spänningstillstånd som innebär att det är på sin vakt, det iakttar och det anpassar sig. Hemmet som skall ge trygghet och andrum blir istället den plats som skapar rädsla och ångest för vad som kan hända. 7 Det hot som barnet får höra i samband med misshandeln tar barnet på allvar, och de lever inte sällan med en existentiell ångest och ett reellt dödshot mot mamman och resten av familjen. 8 Att bevittna våld mellan de personer barnet är beroende av kan vara svårare än att själv bli misshandlad. Övergrepp av personer som barn är starkt bundna till och beroende av är exempel på händelser som kan ge varaktig påverkan senare 9 och som får konsekvenser på barnets personlighetsutveckling. 10 En anledning till att barnens situation fått så lite uppmärksamhet är antagligen att barn inte spontant berättar om sina upplevelser och att bakgrunden till de symptom de uppvisar ofta missförstås. 11 Som vuxna och som nation har vi dock ett ansvar att se till att barnens rättigheter uppmärksammas och tillgodoses. Mitt arbete utreder vilka rättigheter dessa barn har i Sverige idag vad beträffar straffrätt, skadeståndsrätt och målsägandestatus. Dessutom föreslår och diskuterar jag kring eventuella behov av förändringar på dessa områden. Om situationen skall förändras och barnens situation uppmärksammas och deras rättigheter tillgodoses får inte lagstiftning, okunskap och stelbenta institutioner vara ett hinder. 12 Omkring förra sekelskiftet proklamerades det kommande 1900-talet som barnets århundrade av bl.a. Ellen Key. Medan kvinnor har fått rättigheter och individstatus, som åtminstone är likartad männens, är barnen ännu bara i början av denna process i förhållande till vuxna. 13 Fotnoter se sid 67 12
1.2 Syfte och problem ställning I Sverige finns det många barn som tvingas bevittna våld inom sin egen familj. Syftet med denna uppsats är att utreda vad dessa barn, enligt gällande rätt, har för rättigheter och vad som kan behöva göras för att på ett bättre sätt tillgodose dessa barns behov. Uppsatsen berör straffrätt, skadeståndsrätt och målsägandestatus. Målsättningen är att genom en god överblick av gällande rätt få läsaren insatt och införstådd i den problematik dessa barn ofrivilligt hamnar i. Med detta som utgångspunkt kan läsaren sedan på ett engagerat sätt delta i uppsatsens andra del där behovet av eventuella förändringar diskuteras. 1.3 Metod och avgränsningar Uppsatsens första del bygger i huvudsak på en deskriptiv och analyserande metod. Andra delen består av en diskussion där olika argument, inklusive mina egna, ställs emot varandra. De olika åsikter och komparativa inslag som framförs här syftar till att närmare belysa och kritisera dagens reglering samt forma förslag på förändringar som på ett bättre sätt skulle kunna ställa dessa barns rättigheter i fokus. Min frågeställning kommer att belysas utifrån straffrätt, skadeståndsrätt och processrätt / målsägandestatus ( access to justice ). Ingen vikt kommer att läggas på de familjerättsliga aspekterna, socialtjänstlagen och förvaltningsrätten. Barn som växer upp med föräldrar som är psykiskt sjuka eller missbrukar kan uppvisa och erfara liknande problem som barn som exponeras inför våld inom familjen. Jag avgränsar dock min frågeställning till att enbart avse barn som exponeras inför våld. De internationella utblickar som finns i arbetet gör inget anspråk på att vara heltäckande utan syftar främst till att ge uppslag och idéer till hur svensk rätt skulle kunna kompletteras eller förändras. De intervjuer jag gjort med Brottsoffermyndigheten i Umeå, åklagare och andra yrkesverksamma inom b la barnpsykiatri och socialtjänst, finns inte refererade i helhet utan återkommer på flera ställen i uppsatsen med källan angiven i fotnoten. 1.4 Definitioner och förklaringar När barn upplever våld inom familjen är det generellt pappan, eller mannen i familjen, som utsätter barnets mamma för våld. Även om det självklart finns undantag, utgår jag i uppsatsen från den mest frekventa och vanliga situationen. Självklart kan uppsatsen även appliceras på den motsatta situationen. Uppsatsen har barn som upplever våld inom familjen, bland dem som står barnet nära, i fokus. Det är många gånger oklart hur vid denna krets skall anses vara. I uppsatsens andra del diskuteras denna avgränsningsproblematik. 2. Är det ett problem att barn tvingas erfara våld inom sin familj? 2.1 Hur vanligt är det att barn tvingas erfara våld inom sin familj? Det finns idag inga säkra uppgifter om hur många barn i Sverige som tvingas bevittna våld i sin familj, då vi inte forskat eller försökt kartlägga detta område. Utifrån statistik och undersökningar kan man dock försöka uppskatta antalet. Enligt klassrumsenkäter och postenkäter, som gjordes på initiativ av Kommittén mot barnmisshandel, har ca 10% av alla barn upplevt våld i hemmet åtminstone någon gång. Ca 5% upplever det ofta. 14 I en studie av gymnasieelevers våld anger 21% att de bevittnat våld hemma och 4% berättar att våldet förekommit ofta. 15 Man bedömer att 13
antalet barn som bevittnar avancerat våld inom familjen vida överstiger antalet barn som utsätts för direkt misshandel. 16 Där kvinnomisshandel förekommer finns starka incitament för att även barn erfar våldet. 17 1998 anmäldes 16 000 fall av kvinnomisshandel i Sverige där gärningsmannen var bekant med kvinnan. Mörkertalet för denna typ av brott brukar av BRÅ uppskattas till 70-80%. Om man utgår från dessa siffror kan man beräkna antalet fall av kvinnomisshandel till 64 000 under 1998. Om man därefter uppskattar att två tredje delar av kvinnorna i genomsnitt har 2 barn (SCB) blir antalet barn som troligen har upplevt att pappa misshandlat mamma ca 85 000 stycken. Antalet fall av kvinnomisshandel per år har även uppskattats av Statistiska centralbyråns undersökning om levnadsförhållanden. 18 Enligt denna undersökning utsätts 145 000 kvinnor årligen för hot och våld i bostaden av nära bekanta. Av dessa 145 000 kvinnor var uppskattningsvis 45 000 ensamstående kvinnor med barn och 50 000 sammanboende kvinnor med barn. Om man räknar med att dessa 95 000 kvinnor i snitt har två barn får vi fram att 190 000 barn troligen har upplevt att deras mammor hotats eller utsatts för våld i hemmet under detta år. 19 Else Christensen har i en undersökning 20 intervjuat 394 barn som bott på ett kvinnohus tillsammans med sina mammor. 85% av barnen hade befunnit sig i samma rum som mamman när misshandeln pågick, 13% hade kunnat se eller höra vad som hände, och endast 2% hade inte varit närvarande. 25% av barnen blev själva slagna och mer än var tredje barn hade varit närvarande då mamman hotades till livet. 21 Margareta Hydén gjorde 1995 en undersökning där hon gick igenom 141 polisanmälningar och protokoll. I hennes material fanns 122 barn. 69% av dessa barn hade varit närvarande vid våldstillfället. 67% hade hört allvarliga verbala hot riktade mot modern. 22 Hur många barn som bevittnar våld i sina familjer kan vi alltså inte med säkerhet veta. Det kan vara ca 80 000, 190 000 eller ännu flera barn. Det handlar i vart fall om en mycket stor grupp. 23 2.2 Hur reagerar barn som erfar våld inom familjen Barn från 6 månaders ålder 24 och uppåt påverkas av att bevittna våld mot närstående även om inte alla får regelrätta symptom i psykotriatrisk mening. Det finns beräkningar som talar för att 50-60% av de barn som bevittnat våld mot sin mamma utvecklar kliniska symptom. Upplevelsen påverkar dock generellt ett barns uppfattning om det sociala samspelet och deras uppfattning om hur makt fördelas. Forskning visar att detta kan medföra att barn som bevittnat våld utsätter andra för liknande brott. Detta är således inte enbart ett individuellt problem utan också ett samhällsproblem. 25 När vi som vuxna tänker på katastrofer tänker vi ofta på yttre dramatiska händelser med många inblandade som dör eller skadas. Men för barn innebär det även en katastrof då våld pågår eller plötsligt exploderar i hemmet - bakom stängda dörrar. Tilliten rycks undan, och familjen är inte längre den trygga plats som ett barn behöver för sitt växande, då tillvaron för barnet blir oförutsägbar och kaotisk. Hemmet som skulle vara en säker och trygg plats blir det ställe där de mest skrämmande händelser utspelar sig. Många av dessa barn lever med ett reellt dödshot över sig. Hotet kan handla om att pappa skall döda mamma, sig själv eller hela familjen. Det blir en problematik om liv och död som skapar ständig oro och fasansfull skräck över att mamman skall bli ihjälslagen. Katastrofen som barnet upplever kan beskrivas som ett trauma då barnet är med om en plötslig yttre dramatisk händelse som utlöser olika fysiska och psykiska reaktioner. 26 Ett barn som under lång tid bevittnat våld i sitt hem utsätts för ett långvarigt trauma och det är mer vanligt att barn exponeras för upprepade våldshändelser än en enstaka 14
sådan. 27 För att stå ut med den ångest och skräck detta innebär tvingas barnet utveckla olika strategier. 28 Vi kan inte betrakta barn som en homogen grupp endast utifrån det gemensamma att de har upplevt våld i hemmet. 29 Barn påverkas olika beroende på traumats natur, barnens personliga egenskaper, ålder, och tillgången till andra stressorer respektive skyddande faktorer i deras omgivning. Vilket avtryck våldet i hemmet ger hos ett barn beror alltså delvis på vilken förmåga till bemästrande barnet har och vilka resurser som finns i barnets närhet. Barnets motståndskraft och återhämtningsförmåga ökar med stigande ålder, men det krävs mycket energi för att hålla rädsla och ångest i schack och för att kunna vara uppmärksam, vilket ofta resulterar i att inlärning och skolprestationer blir lidande. 30 Forskare betonar vikten av att se till såväl likheter som olikheter vad gäller barnens livsvillkor. 31 Forskningsresultaten visar dock samstämmigt att våldet har negativ inverkan på barnets välbefinnande och att symtomen varierar utifrån ålder, kön, familjekonstellation, plats i syskonskaran, barnets personlighet, familjens historia, bruk av alkohol eller droger, frekvens och styrka av förekommet våld och om barnet varit vittne till, eller själv offer för våldet. 32 Barn som växer upp i hem där våld förekommer kan enligt forskarna därför tillskrivas vissa gemensamma drag. 33 Att bevittna våld sätter djupa spår i barnens psykiska hälsa och utveckling 34 och barnen uppvisar, enligt flertalet forskare, ofta symtom i form av anpassningsproblem. 35 Att våld förekommer inom familjen är inget man talar om. Forskning tyder dock på att samtal är viktigt för barnen. Brist på respons och möjlighet att ventilera vad man upplevt kan annars resultera i sviktande verklighetsuppfattning. Barnet kan bli osäker på vad som är verkligt och vad som har hänt. 36 På grund av detta och på grund av barnets stora lojalitet gentemot sina föräldrar är det viktigt att barnet uppmärksammas och får hjälpmedel för att kunna uttrycka sig och gå vidare. 37 Inger Ungmark har undersökt hur det är att växa upp i misshandlarmiljöer. Nio vuxna personer har svarat på hennes frågor om hur deras uppväxt präglat dem. Minnena från misshandeln var ofta mycket tydliga hos de intervjuade, varvade med minnesluckor. Våldet i familjen var ofta oförutsägbart vilket resulterade i att man alltid var på sin vakt och levde under ständig stress. Barnen hade ofta ingen att prata med eftersom händelserna tystades ner hemma. Även hot till tystnad var vanligt och fick ofta förnekelse till resultat. Svårigheterna följde med barnen upp i vuxen ålder. På ytan hade de nio personerna klarat sig bra men påminnelser och associationer till deras barndom och svåra upplevelser från den tiden har drabbat dem i många olika situationer. 38 Margareta Hydéns genomgång av 141 polisanmälningar och protokoll 39 visade att det fanns skillnader i barnens sätt att förhålla sig till våldet. Man kunde försöka komma undan, aktivt ingripa och indirekt påverka. Allt är uttryck för en strävan att avvärja situationen. Över 50% av barnen försökte undkomma. 40 Katarina Weinehall har i sin avhandling intervjuat 15 ungdomar. 41 Avhandlingen visar att ungdomarnas uppväxt präglades av mycket grovt våld. Alla utom en var övertygade om att deras pappa skulle döda dem och resten av familjen och i flertalet fall kände ingen utomstående till vad som pågick hemma. I ungdomarnas beskrivning var det ofta det psykiska våldet som man tyckte var värst. Att inte kunna göra något och att känna hotet om våld hänga över familjen utan att veta när det skulle explodera var det värsta. På grund av detta hade känslor av ångest, maktlöshet, ensamhet och brist på tillit funnits med under hela uppväxten. När ungdomarna blivit så gamla att de själva fått egna relationer hade mönstret upprepat sig. Hälften av flickorna hade blivit slagna av sina pojkvänner och pojkarna hade slagit sina flickvänner. Katarina menar att barn som växer upp i familjer där det förekommer våld är negligerade. Samhället 15
och vuxenvärlden vet att det finns och hur det har det, men trots detta väljer man att blunda. 42 Många föräldrar förminskar betydelsen av, eller förnekar barnens närvaro under den aktiva hustrumisshandeln genom att säga att barnen sov eller lekte utomhus. Barnen kan emellertid ofta mycket detaljerat beskriva delar av de våldshandlingar föräldrarna aldrig varit medvetna om att barnen bevittnat. 43 Även om mammorna varit medvetna om att barnen har det svårt undervärderar de generellt barnens psykiska ohälsa. 44 Det kan bero på att mycket av mammans energi går åt till att lugna och undvika farliga situationer. Då hamnar barnets upplevelser och känslor lätt vid sidan om. 2.2.1 Fysiska reaktioner I samband med ett trauma märks flera förändringar i kroppen. I den akuta fasen aktiveras kroppen så att hjärtat slår fortare, andningen blir snabbare och sinnena skärps för att vi snabbt ska kunna bedöma den farliga situationen. Man reagerar kanske med en önskan att fly eller skrika medan andra kan bli helt passiviserade och som förlamade skräck. En kort tid efter traumat kan kroppen reagera med skakningar, illamående och gråt. 45 Många av barnen får starka skuld och skamkänslor, både om de går emellan eller är neutrala. De tror att de är skyldiga till föräldrarnas bråk. De får ångest, huvudvärk, magont, diarré, sömnproblem och kanske ätstörningar. Våldet påverkar också barnens vardagliga beteende. Flickorna blir generellt ängsliga, hämmade och klängiga medan pojkarna kan bli aggressiva, utagerande och oroliga. 46 Det finns forskning som tyder på att barn som lever i misshandlarmiljöer får en tunnare hjärnbark. Det kan innebära en tillbakabildning av barnets förmåga på många olika plan. 47 Den stress dessa barn upplever kan också leda till hjärtbesvär och diabetes. Stressen ger dessutom fysiska avtryck i hjärnan och påverkar barnets inlärningsförmåga och förmåga till att känna empati. 48 2.2.2 Psykiska reaktioner För att stå ut med den ångest och skräck som det innebär att bevittna misshandel under många år utvecklar barnet olika psykiska försvar. Förnekande, projektion och isolering av känslor kan vara några sätt att hantera ångesten. Dissociation är ett annat försvar som innebär att man värjer sig mot obehagliga minnesbilder genom att koppla bort den outhärdliga händelsen. Dessa försvar hjälper barnet att bearbeta den överväldigande ångesten. Genom reducering kan ångesten bearbetas i mindre proportioner, och barnet kan bättre stå ut med rädslan och skräcken. Det finns dock risk för att barnet i sitt förnekande av våldet aldrig får en möjlighet att bearbeta det som varit ångestframkallande. Som vuxen kan man då fortsätta att förneka våldssituationer vilket kan resultera i svårigheter att förstå när en situation är farlig och att lämna den i tid. 49 Att barnen utvecklar olika metoder för att överleva kan också resultera i att flickorna tar efter mammans beteende och förnekar våldet, och pojkarna identifierar sig med pappan som utövar våldet. 50 Barnet kan också, för att döva känslor av rädsla och ångest, börja identifiera sig med aggressorn vilket kan resultera i aggressivitet och förakt gentemot svaghet. På sikt kan det sänka barnets empatiska förmåga och öka risken för ett farligt socialt arv. 51 Ibland då barn bevittnar extremt våld är händelserna så starka och överväldigande att barnet utvecklar symtom på Post Traumatic Stress Disorder (PTSD) som är en 16
psykiatrisk diagnos. Leonore Terr och Atle Dyregrov är några av dem som skrivit om PTSD hos barn. När Leonore Terr beskriver barn med PTSD menar hon att barnet ska visa starka symtom av t ex påträngande minnesbilder, plötsliga förnimmelser av rädsla, ett undvikande beteende och tvångsmässig uppmärksamhet på hot och fara i omgivningen. Atle Dyregrov menar att barn med PTSD kan reagera med apati och ha ett kort framtidsperspektiv. Andra symtom är hyperuppmärksamhet eller överreaktion på överraskande stimuli, återkommande mardrömmar, överspändhet eller upprepade traumaframställande lekar. För att avgöra om ett barn lider av PTSD eller inte måste man ha kunskap om problemets varaktighet och styrka samt om vilka symtom barnet har. Många gånger kan det dock vara svårt att veta vad barn plågas av. Många barn är tysta och berättar ingenting. PTSD förefaller dock vara betydligt vanligare när våldet begåtts av en närstående än av en annan vuxen. 52 De barn som bedöms lida av PTSD bör erbjudas psykoterapeutisk behandling för att få möjlighet att under längre tid bearbeta sin problematik och få professionell hjälp att undanröja de hinder som stannat upp det psykiska växandet. 53 Det pågår en del diskussioner om att diagnosen PSTD bör nyanseras och differentieras i ett par olika diagnoser. Flera barn, ofta de som utsatts för enstaka traumatiska händelser, har i undersökningar visats få PTSD, men det har också visats att några av barnens symptom inte riktigt kunnat ringas in av den diagnosen. T ex utvecklar barn som utsatts för upprepade trauman en viss typ av symptom med en mer komplex symptombild där förnekande och psykisk avskärmning blir framträdande. 54 Resultatet blir ofta karakteristiska personlighets förändringar som drabbar förmågan att relatera till andra och påverkar barnets självuppfattning. 55 3. Straffrätt 3.1 I vilken utsträckning kan exponering av våld inför barn inom familjen anses vara brottsligt idag? Den 20 november 1989 antog FN konventionen om barns rättigheter. För första gången samlades barns och ungdomars mänskliga rättigheter i ett folkrättsligt bindande dokument. Sverige anslöt sig till Barnkonventionen 1990. Den slår fast att barns rättigheter skall vara universella, att barn har egna rättigheter och att vuxna skall respektera barnets fulla människovärde, men också att barn har speciella behov av skydd och stöd. Grundprincipen är att barnets bästa skall sättas i främsta rummet vid alla beslut. Man understryker barnets rätt till liv och utveckling och vikten av att lyssna till barnet och respektera dess integritet. I barnkonventionens artikel 19 betonas barnets rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld och vanskötsel. Det förutsätter även skydd från våldets följdverkningar. 56 I artikel 39 framhålls att varje barn som utsatts för någon form av övergrepp och utnyttjande har rätt till psykisk och fysisk rehabilitering samt social återanpassning. Barnkonventionen nämner inte explicit barn som bevittnar våld. 57 Detta handlande torde dock falla inom de generella bestämmelser konventionen innehåller. Därmed har barn som bevittnar våld i sina familjer rätt att få hjälp enligt barnkonventionen. 58 Enligt föräldrabalken (1949:381) [cit FB] har barn rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. De skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. 59 Den som har vårdnaden om ett barn har också ansvar för barnets personliga förhållanden och 17
skall tillse att barnets behov blir tillgodosedda. Föräldrabalkens bestämmelser tar sikte både på barnets fysiska och psykiska behov. 60 Att låta barn bevittna våld i familjen kan därför anses vara ett brott mot föräldrabalkens regler. Brottsbalkens (1962:700) [cit BrB] bestämmelser är generella, vilket innebär att brotten i princip bedöms enligt samma bestämmelser oavsett om det är ett barn eller någon annan person som är offer. Det finns idag inget särskilt brott vid sidan av brottet misshandel som benämns barnmisshandel eller barnkränkning, 61 men kränkande handlingar och våld mot barn faller ofta under de brottsbestämmelser i brottsbalkens andra avdelning, brottskatalogen, som beskriver fysiskt och psykiskt våld. 3.1.1 Uppsåt och oaktsamhet De flesta gärningar som är straffbara i enligt brottsbalkens bestämmelser kräver uppsåt. 62 Enligt BrB 1:2 skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, en gärning anses som brott bara då den begås uppsåtligen. I brottsbeskrivningarna finns således ett uppsåtsrekvisit underförstått. 63 För att en gärning skall vara straffbar när endast oaktsamhet föreligger måste det uttryckligen stadgas att detta är tillräckligt. 64 Anledningen till att man laborerar med begreppet uppsåt är att den som handlat med uppsåt bär ett helt annat ansvar för sin gärning än den som inte har uppsåt. 65 I svensk lag finns inte någon definition av begreppet uppsåt. 66 Enligt vanligt språkbruk skulle man dock kunna säga att gärningen begås uppsåtligt om den begås med vett och vilja. I doktrin och praxis har begreppet utvecklats och förfinats. Numera skiljer man på tre former av uppsåt, direkt uppsåt, indirekt uppsåt och eventuellt uppsåt. De objektiva rekvisiten i det aktuella brottet skall var och en täckas av uppsåt. Uppsåtsrekvisitet anses i princip uppfyllt oavsett vilken av de tre uppsåts formerna som anses föreligga. Enligt vissa straffbud krävs det direkt uppsåt i visst hänseende. Då krävs förutom kännedom om sakförhållandena en viljeinriktning, att det skall vara åsyftat. I lagtext uttrycks kravet på direkt uppsåt oftast genom att gärningen skall begås för att uppnå något. Det skall vara ett slutmål eller ett genomgångsled till det gärningsmannen vill uppnå. Indirekt uppsåt föreligger om det omfattar en biprodukt till vad gärningsmannen åsyftar. Om en man t ex sänker en båt för att döda en viss person har han troligen även insett att andra personer kommer att dö. Denna effekt har han inte åsyftat, varken som slutmål eller genomgångsled, men han har insett att det är en nödvändig biverkan till hans gärning. Till de bredvidstående människor som dör har gärningsmannen alltså ett indirekt uppsåt. 67 Eventuellt uppsåt till en effekt föreligger om gärningsmannen anser det möjligt att hans gärning leder till effekten och måste antagas ha begått gärningen även om han varit viss om detta. För att fastställa eventuellt uppsåt företar man ett så kallat hypotetiskt prov. 68 Att den tilltalade handlat i överilning eller affekt hindrar inte att han kan anses ha handlat uppsåtligt. Däremot anses rent reflexmässiga handlingar inte uppsåtliga. 69 Att gärningen begåtts under själförvållat rus eller att gärningsmannen tillfälligt varit från sina sinnens fulla bruk på annat vis genom eget vållande innebär inte att gärningen inte skall anses vara ett brott. Även barn och psykiskt störda kan begå uppsåtliga brott om deras självförmögenheter är tillräckliga för att uppsåtsrekvisitet skall vara uppfyllt. Valet av påföljd kan dock vara begränsat då barn under 15 år inte döms till påföljd för brott. 70 För att en gärning skall vara straffbar trots att uppsåt inte ligger gärningsmannen till last måste brottsbeskrivningen tydligt ange att oaktsamhet är tillräckligt. 71 Inte heller oaktsamhet har någon generell definition i lagtexten. För vissa brott anges dock 18
i lagtexten vad som skall anses som oaktsamhet. 72 Synonymt med termen oaktsamhet används i lagtexten begrepp som vårdslöshet eller vållande. Oaktsamhet är en avvikelse från erforderlig aktsamhet. Häri ligger dels ett krav på att gärningen skall avvika från ett aktsamt beteende, dels att det kan begäras av gärningsmannen att han iakttagit erforderlig aktsamhet. 73 3.1.2 Misshandel 3 kap 5 BrB 5 Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Misshandel kan vara en mängd olika handlingar och ske på många olika sätt. Det kan vara t ex att slå, nypa, sparka, förgifta eller bränna. Det avgörande är att handlingen skall leda till skada, sjukdom eller smärta som inte är alltför lindrig eller hastigt övergående. I vissa fall kan misshandel också ske genom underlåtenhet. Föräldrar har t ex ställning som skyddsgaranter för sina barn och skall skydda dem från faror. 74 Misshandel av barn brukar delas in i fysiskt och psykiskt våld samt bristande omsorg. Ibland räknas också sexuella övergrepp in i begreppet. Fysisk misshandel är när föräldrar eller vuxna medvetet tillfogar ett barn skada eller inte förhindrar att barnet utsätts för skada. Psykisk misshandel kan man definiera som att inte ge barnet tillräcklig omsorg och isolera det. Även att hota, skrämma, nedvärdera och förlöjliga barnet är psykisk misshandel. Bristande omsorg är då föräldrarna inte kan tillgodose barnets grundläggande behov av mat, kläder, värme och medicinsk vård. Att lämna ett litet barn utan uppsikt eller ensam hemma är en annan form av bristande omsorg. 75 För att en handling skall anses vara misshandel krävs att skada, sjukdom eller smärta uppkommit. Med kroppsskada avses inte bara sår, svullnader och benbrott utan också funktionsrubbningar som förlamning eller hörsel och synskador. 76 Sjukdom inbegriper även psykisk sjukdom och sådant psykiskt lidande som medför medicinsk påvisbar effekt, t ex psykisk chock. Kroppsskada eller sjukdom kan alltså ha åsamkats någon utan att det inneburit tillfogande av smärta. 77 Med smärta avses ett fysiskt lidande som ej är alltför obetydligt. Den kroppsliga störningen får inte varit alltför lindrig eller hastigt övergående. Med vanmakt eller något annat sådant tillstånd menas t ex att försätta någon i medvetslöshet, sömn, yrsel eller total berusning av alkohol eller narkotika. 78 När barn utsätts för en mycket påfrestande situation kan skyddssystemet, bestående av psykologiska försvarsmekanismer, överlastas och skapa ett psykologiskt trauma. 79 De barn som utsätts för upprepade eller mycket svåra trauman och inte får hjälp att bearbeta dem riskerar att utveckla post traumatiskt stressyndrom PTSD/PTSS 80 (Se kapitel 2.2). Enligt lagens förarbeten är avsikten att vissa svårare former av psykisk påverkan skall falla in under misshandelsbegreppet. 81 Olika former av kränkande handlingar, t ex att ett barn ständigt får höra att det är ovälkommet, eller hotas med hemska bestraffningar och kärleksförlust om det inte lyder eller som konstant kritiseras, innebär en psykisk misshandel. 82 Frågan är om det också skall anses vara psykisk misshandel när ett barn växer upp i en familj där våld eller hot om våld ingår som en del av vardagen. Är det misshandel även om våldet inte riktas mot barnet i första hand utan mot mamman eller pappan? 83 Kommittén mot barnmisshandel har definierat uttrycket barnmisshandel. I denna definition ingick också alvarliga exponeringar av våld inför barn som psykisk misshandel. 84 I slutbetänkandet, SOU 2001:72, konstaterar kommittén att alla de 19